sou 2021 74 d2

Ett modernt belöningssystem, de allmänna flaggdagarna och redovisningen av anslaget till hovet

Bilaga

Betänkande av Kommittén om

det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet

Stockholm 2021

SOU 2021:74

SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet

Omslag: Elanders Sverige AB

Tryck och remisshantering: Elanders Sverige AB, Stockholm 2021

ISBN 978-91-525-0210-5 (tryck)

ISBN 978-91-525-0205-1 (pdf)

ISSN 0375-250X

”Under konungens enskilda styrelse”

Statschefen, kungahuset, hovet och ordensväsendet

i konstitutionellt och rättshistoriskt perspektiv

Martin Sunnqvist

Jur. dr och docent i rättshistoria

Universitetslektor vid Lunds universitet

Innehåll

Innehållsöversikt

1.Inledning

2.Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

3.Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

4.Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

5.Successionsrätt och husmakt

6.Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

7.Immunitet, oberoende och finansiell neutralitet

8.Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

9.Avslutande analys

			Innehåll
Innehållsförteckning
Förord .......................................................................................................................................			13
Regentlängd..............................................................................................................................			15
Förkortningar och myntslag...................................................................................................			17
	Riksdagstryck .........................................................................................................		17
	Rättsfall ...................................................................................................................		17
	Medeltidshandlingar..............................................................................................		17
	Myntslag..................................................................................................................		17
1. Inledning...................................................................................................			19
1.1. Uppdraget, utredningens omfång och textens disposition..........................			19
1.1.1.		Bakgrund.......................................................................................................	19
1.1.2.		Mitt utredningsuppdrag..............................................................................	20
1.1.3.		Disposition och avgränsningar..................................................................	20
1.2.	Teori och metod ................................................................................................		21
1.2.1.		Juridisk metod..............................................................................................	21
1.2.2. Rättshistorisk teori och metod ..................................................................			22
1.2.3. Rättshistorisk och samtida analys av konstitutionella monarkier.........			25
1.3.	Litteratur och forskningsläge ...........................................................................		28
1.3.1.		Äldre rättskällor ...........................................................................................	28

1.3.2.Statschefens uppgifter, de successionsrättsliga frågorna och husmakten

........................................................................................................................ 29

1.3.3. Frågorna om kungahusets och hovets finansiering................................			31
1.3.4. Ordens- och medaljväsendet samt andra utmärkelser ...........................			34
1.4.	Framställningens neutralitet .............................................................................		37
2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning ...................			39
2.1.	Inledning .............................................................................................................		39
2.2. Landskapslagarnas tid och antagandet av landslagen och stadslagen.........			39
2.2.1.		Rättskällorna.................................................................................................	39
2.2.2.		Konungaval ..................................................................................................	41
2.2.3. Ett embryo till ett arvkungadöme .............................................................			42
2.2.4.		Konungens statsrättsliga funktion ............................................................	42
2.2.5.		Rikets symboler............................................................................................	43
2.3. Vasatiden, stormaktstiden och det karolinska enväldet ...............................			45
2.3.1.		Rättskällorna.................................................................................................	45
2.3.2. Arvkungadömet införs och successionen regleras..................................			45
2.3.3.		Konungens statsrättsliga funktion ............................................................	47
2.3.4. Rikets symboler, hertigdömen, landskapsvapen .....................................			48
2.4. Frihetstiden och det gustavianska enväldet....................................................			49
2.4.1.		Rättskällorna.................................................................................................	49
2.4.2.		Kungaval och succession............................................................................	50
		3

Innehåll


2.4.3.		Konungens statsrättsliga funktion ............................................................	50
2.4.4. Rikets symboler, titulärhertigdömen, ordensväsende.............................			52
2.5.	1809 års regeringsform......................................................................................		52
2.5.1.		Rättskällorna.................................................................................................	52
2.5.2.		Tronföljarval och succession .....................................................................	53
2.5.3.		Konungens statsrättsliga funktion ............................................................	53
2.5.4. Interimsregering, tillförordnad regering, förmyndarregering................			55
2.5.5. Rikets symboler, titulärhertigdömen, hovleverantörer...........................			56
2.6.	1974 års regeringsform......................................................................................		57
2.6.1.		Rättskällorna.................................................................................................	57

2.6.2.Statschefens funktion och uppgifter enligt Torekovskompromissen.. 57

2.6.3.	Riksföreståndarskap ....................................................................................	59
2.6.4.	Rikets symboler, titulärhertigdömen, hovleverantörer...........................	61

3.Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till

1974 års regeringsform...........................................................................................		63
3.1.	Från dualism mellan konung och riksdag till folksuveränitet......................	63
3.2.	Konungen och staten i 1809 års regeringsform ............................................	64

3.2.1.H.M. Konungen, Kungl. Maj:t i statsrådet, i hovet och i ordenskapitlet,

Kungl. Maj:t och kronan ..................................................................................................

3.2.2.Preliminära iakttagelser beträffande hovets och Kungl. Maj:ts Ordens

rättsliga ställning ................................................................................................................		66
3.3. Konungen och staten i 1974 års regeringsform ............................................		69
3.3.1.	Kan konungen ha kvar några beslutsbefogenheter?...............................	69
3.3.2.	Normgivningsmakt gentemot statschefen...............................................	70

3.3.3.Olika typer av myndigheter och organ enligt 1974 års regeringsform.

Staten som juridisk person...............................................................................................	72
3.3.4. Gränsen mellan allmänt och enskilt..........................................................	74
3.4. Konungens beslutsbefogenheter under 1974 års regeringsform ................	76
3.4.1. Konungens befogenheter i egenskap av konungahusets överhuvud...	76
3.4.2. Konungens befogenheter gentemot hovet ..............................................	76
3.4.3. Konungens befogenheter i ordenskapitlet...............................................	78
3.4.4. Särskilt om återkallelse av ordensutmärkelser.........................................	78
3.4.5. Konungens befogenheter i medaljärenden..............................................	79
3.5. Slutsatser om konungen under 1974 års regeringsform...............................	79
3.5.1. Beslutsbefogenhet och normgivningsmakt..............................................	79

3.5.2.Begreppen ’statschefen’, ’konungen’, ’konungen personligen’,

’konungens enskilda styrelse’ ...........................................................................................	80
3.5.3. Statschefsskapets tre skepnader ................................................................	81
I. De konstitutionellt och i övrigt rättsligt relevanta delarna av
statschefsskapet.............................................................................................................	81

	Innehåll
II. Statschefen som rikets främsta företrädare och innehavare av rikets
högsta värdighet ............................................................................................................	82
III. Statschefen som privatperson.......................................................................	82
3.5.4. Hovet och Kungl. Maj:ts Orden som juridiska personer ......................	82
Är hovet och Kungl. Maj:ts Orden en del av staten som juridisk person?... 82
Hovet och Kungl. Maj:ts Orden som från staten fristående institutioner men
inte heller helt privaträttsliga organ: ’till statschefsämbetet knutna juridiska
personer’.........................................................................................................................	83
Överlämnande av förvaltningsuppgift enligt 12 kap. 4 § regeringsformen?. 85
4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp .................	87
4.1. Inledande historisk översikt .............................................................................	87
4.1.1. Begreppens förekomst i gällande lagstiftning..........................................	87
4.1.2. Hus och familj enligt romersk rätt; det agnatiska släktbegreppet.........	87
4.1.3. 1810 års successionsordning och dess ställning som grundlag.............	89
4.1.4. Från agnatisk till fullt kognatisk tronföljd................................................	90
4.2. Konungahuset enligt 5 kap. regeringsformen................................................	91
4.3. Kungl. huset, kungl. familjen och kungahuset...............................................	93
4.3.1. Uttalanden om nu gällande rätt i offentligt tryck....................................	93
4.3.2. Äldre och nyare uttalanden i litteraturen..................................................	94
4.3.3. Praxis enligt statskalendern och hovkalendern .......................................	96
4.3.4. H.M. Konungens beslut den 7 oktober 2019..........................................	97
4.3.5. Begreppen konungahuset i straffrättsliga bestämmelser........................	98

4.3.6.Begreppen konungaätten, konungahuset och kungahuset i

skattelagstiftningen..........................................................................................................		100
4.3.7. Begreppet kungahuset i sekretessbrytande bestämmelser ...................		103
4.3.8. Begreppet konungahuset i ordenskungörelsen .....................................		103
4.4. Kan begreppen ges några entydiga definitioner?.........................................		104
5. Successionsrätt och husmakt..................................................................		107
5.1. Successionen och dess förutsättningar .........................................................		107
5.1.1. Succession ipso jure: ”Konungen är död, leve konungen” .................		107
5.1.2.	”Avliden-teorin” och ”successions-teorin” ...........................................	111
5.1.3.	Född inom äktenskap ...............................................................................	112
5.1.4.	Postuma barn .............................................................................................	114
5.1.5.	Myndighetsålder.........................................................................................	114
5.1.6. Riksföreståndarskap fram till dess att myndighetsåldern uppnåtts ....		115
5.1.7.	Krav på rättshandlingsförmåga?..............................................................	115
5.1.8.	Svenskt medborgarskap............................................................................	116
5.1.9.	Konungaförsäkran eller ämbetsförklaring .............................................	116
5.2. Några fall av förlust av kronan eller successionsrätt ..................................		117
5.2.1. Förlust av kronan genom utrikes vistelse eller sjuklighet ....................		117
5.2.2. Andra fall av utrikesvistelse .....................................................................		118
	5

Innehåll

5.2.3. Frivillig avsägelse av kronan (abdikation) eller av successionsrätt .....

118

5.3.Förlust av successionsrätt, och rätten att inneha tronen, på grund av

bekännelse till annan religion än den rena evangeliska läran.........................................	119
5.3.1. Bestämmelsen ............................................................................................	119

5.3.2.Har tillhörighet till annan lära betydelse först vid succession eller redan

dessförinnan? ...................................................................................................................	120
5.3.3. Omfattar förlusten även den förlustiges barn? .....................................	122

5.3.4.Vilken betydelse tolkningen av begreppen ’kungl. huset’ och ’kungl.

familjen’ har i sammanhanget........................................................................................		124
5.3.5.	Rättsverkningar om konungen bekänner sig till annan lära ................	125
5.3.6.	Vad innebär att ”bekänna sig”? ...............................................................	125

5.4.Förlust av successionsrätt genom giftermål utan samtycke eller med icke

jämbördig person .................................................................................................................		126
5.4.1.	Bestämmelsen ............................................................................................	126
5.4.2. I vilken egenskap fattar konungen beslut?.............................................		128
5.4.3. Möjlighet till villkorat samtycke?.............................................................		130
5.4.4. Enskild mans dotter och kravet på jämbördighet.................................		131
5.4.5.	Konungens giftermål ................................................................................	133

5.4.6.Omfattas även barn i ett tidigare äktenskap av förlusten av

successionsrätt?................................................................................................................

134

5.5.Förlust av successionsrätt genom att bli regerande furste av utländsk stat....

............................................................................................................................ 135

5.6. Konungens beslutsbefogenheter över kungahusets medlemmar .............		136
5.6.1.	Successionsordningens bestämmelser ....................................................	136
5.6.2.	Generellt om husmakten..........................................................................	137
5.6.3.	Prins- och prinsesstitlarna ........................................................................	138
5.6.4. Majestät och kunglig höghet....................................................................		141
5.6.5. Släktnamn, efternamn och dynastinamn................................................		142
5.6.6. Hertig, furste och greve............................................................................		143
5.6.7.	Heraldiska vapen .......................................................................................	145
5.6.8.	Förmynderskap..........................................................................................	146

5.7.Utövandet av konungens beslutsbefogenhet enligt succes-sionsordningen

och husmakten .....................................................................................................................	147
5.7.1. Är det ’konungen’ eller ’statschefen’ som fattar beslut? ......................	147

5.7.2.Är de successionsberättigade privatpersoner eller har de en

offentligrättslig ställning? Förbudet mot att inneha civilt ämbete............................

149

6.Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt

den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom...............................................		153
6.1. Några begrepp..................................................................................................		153
6.1.1.	Kronogods, patrimonialgods och eget gods..........................................	153
6.1.2.	Morgongåvor, livgeding och änkesäten. ”Fundus instructus”............	154
	6

Innehåll

6.2.Uppsala öd, husabyar och kungsgårdar. Finansieringen av hov och

kungahus före år 1809.........................................................................................................		155
6.2.1.	Uppsala öd före nedtecknandet av landskapslagarna...........................	155
6.2.2.	Uppsala öd i de medeltida lagarna ..........................................................	156

6.2.3.1335 års stadga för kungaval, Magnus Erikssons och Kristoffers

landslagar	......................................................................................................................	159
6.2.4. Uppsala öd i medeltida brev ....................................................................		160
6.2.5.	Husabyar.....................................................................................................	162
6.2.6. Kungsgårdar, kungsladugårdar och kungliga parker ............................		166
6.2.7.	Hovbudgetarna före år 1809....................................................................	168

6.2.8.Kungsgårdar under konungens enskilda disposition före 1809-10 års

överenskommelse............................................................................................................		171
Ulriksdals kungsladugård med slott och lustträdgård. ...................................		171
Karlbergs slott och kungsgård...........................................................................		172
Drottningholms slott och ladugård ..................................................................		172
Svartsjö slott och kungsladugård.......................................................................		173
Väntholmens kungsgård.....................................................................................		174
Rosersbergs kungsgård .......................................................................................		174
Gripsholms slott och kungsladugård................................................................		174
Tullgarns kungsgård............................................................................................		175
Sundbyholms och Ribbingelunds kungsgårdar...............................................		176
Strömsholms och Kungsörs kungsgårdar........................................................		176
Flyinge och Dalby ...............................................................................................		177
Kungl. Djurgården ..............................................................................................		177
Kungl. hov- och stallängar.................................................................................		178
Kungl. slottet i Stockholm .................................................................................		179
Övriga kungsgårdar och kungsladugårdar .......................................................		179
Hovets budgetposter i övrigt före 1809-10 års överenskommelse ..............		179
6.3. 1809-10 års överenskommelse.......................................................................		181
6.3.1.	Bakgrund och översikt..............................................................................	181
6.3.2. Statsutskottets memorial av den 25 augusti 1809 .................................		182
6.3.3. Riksens Ständers skrivelse till Karl XIII den 1 december 1809 .........		192
6.3.4.	Haga slott....................................................................................................	197
6.3.5. Konungens svar enligt statsrådsprotokoll den 26 februari 1810........		198
6.3.6.	Riksdagsbeslutet.........................................................................................	198
6.4. Den kungl. dispositionsrätten. Utgångspunkter och utveckling...............		200
6.4.1.	Inledning.....................................................................................................	200

6.4.2.Kategori I. a) Slott, lustparker och trädgårdar, tidigare under konungens omedelbara styrelse tillsammans med därtill anknutna kungsgårdar, från och med år

1810 under perpetuell kungl. dispositionsrätt .............................................................	201
Drottningholms slott ..........................................................................................	201
Svartsjö slott.........................................................................................................	203
Gripsholms slott..................................................................................................	203
Strömsholms slott ...............................................................................................	204
7

Innehåll

6.4.3.Kategori I. b) Slott, lustparker och trädgårdar, tidigare under konungens omedelbara styrelse tillsammans med därtill anknutna kungsgårdar, under perpetuell kungl. dispositionsrätt men med fördröjt avskiljande av kungsgård och annan

inkomstgivande mark......................................................................................................	204
Ulriksdals kungsladugård med slott och lustträdgård ....................................	205
Tullgarns kungsgård med slott ..........................................................................	206

6.4.4.Kategori I. c) Slott, lustparker och trädgårdar, tidigare under konungens omedelbara styrelse tillsammans med därtill anknutna kungsgårdar, från och med år

1810 under kungl. dispositionsrätt som omprövas vid varje tronskifte ..................	206
Rosersbergs slott och kungsgård.......................................................................	207
Tullgarns kungsgård med slott ..........................................................................	208

6.4.5.Kategori I. d) Slott, lustparker och trädgårdar, tidigare privat kunglig

egendom, från och med år 1810 under perpetuell kungl. dispositionsrätt..............	211
Haga slott samt Bellevue och Frescati..............................................................	211
6.4.6. Kategori II. Djurgården, Djurgårdskassan och Djurgårdsfonden......	213

6.4.7.Kategori III. Kungsgårdar, kungsladugårdar och andra inkomstgivande egendomar, tidigare under konungens omedelbara styrelse, från och med år 1810 under riksdagens disposition och med avkastningen tillfallande statsverket. Kungl.

slott som inte omfattas av dispositionsrätten..............................................................

216

6.4.8.Kungl. slottet och andra byggnader i Stockholm för hovhållningen. 217

Kungl. slottet i Stockholm .................................................................................	217
Övriga byggnader i Stockholm uteslutande avsedda för hovhållningens
behov ............................................................................................................................	219
Arvfurstens palats................................................................................................	220
Indebetouska huset, Hovförvaltningens hus...................................................	221
”Öfver-Hofstallmästare-bostället”, ”Under-Stallmästare-bostället” och ”F. d.
Oldenburgska huset”..................................................................................................	221
”F. d. Enke-Drottningens Stallmästare-boställe” ...........................................	222
”Prins Carls Stall å Blasieholmen”....................................................................	222
”Kongl. Fatburen å Riddarholmen”.................................................................	223
”Husgerådskammarens Magazin å Skeppsholmen”.......................................	223
”Tvättstugan under Norrbro” ...........................................................................	223
”F. d. Oxenstjernska huset och Vaktstallen derinvid”...................................	223
”Fatburen å Kungsholmen” ..............................................................................	225
Hovstallet vid Nybrohamnen ............................................................................	225
Riddarholmskyrkan .............................................................................................	225

6.4.9.Förhållandet mellan statsverket (Byggnadsstyrelsen och Statens

fastighetsverk) och hovstaterna (Ståthållarämbetet) beträffande slotten ................			226
6.4.10.	Den kungl. dispositionsrättens	omfattning (avseende	fastigheter,
markytor eller byggnader) och rättsverkningar		...........................................................	230
6.4.11.	Dispositionsrätten till lös egendom ........................................................		234

6.5.Anslagen för hovhållning och slottsunderhåll. Utgångspunkter och

utveckling ............................................................................................................................

234

Innehåll

6.5.1.Höjningar av anslagen och nya anslagsposter fram till 1840-41 års

riksdag ......................................................................................................................	234
6.5.2. Översikt över perioden 1809-35 .............................................................	238

6.5.3.Uppdelning av första huvudtiteln på hov- och slottsstat vid 1840-41 års

riksdag och andra förändringar fram till representationsreformen..........................		239
6.5.4. Översikt över perioden 1840-66 .............................................................		244
6.5.5.	Smärre successiva förändringar under perioden 1866-1918 ...............	246
6.5.6.	Översikt över perioden 1866-1918 .........................................................	253

6.5.7.Djurgårdskassans överskott som tillfälliga lösningar på behovet av medel för upprustning och underhåll av slotten 1908-1945 och med en epilog på 1980-talet.

Bidrag från Stockholms stad till skötseln av parken vid Haga och Djurgården..... 254

6.5.8.Oförändrade ordinarie anslag men med tillägg av extra anslag 1919-1944

...................................................................................................................... 258

6.5.9.	Översikt över perioden 1919-1944 .........................................................	261
6.5.10.	Förändrad ordning för lustslottens förvaltning år 1945. Successiva
uppräkningar av anslagen i enlighet med penningvärdesförsämringar....................		263
6.5.11. Översikt över perioden 1945-1974 .........................................................		271

6.5.12.Under 1974 års regeringsform: Successivt minskad detaljreglering i statsbudgeterna men tydligare redovisning av hov- och slottsstaternas verksamhet ...

......................................................................................................................	272
6.5.13. Översikt över perioden 1975-2020 .........................................................	282

6.6.1809-10 års överenskommelses rättsliga ställning och giltighet över tid . 282

6.6.1. Bundenheten till 1809-10 års överenskommelse ..................................	282
6.6.2. Principfrågan om hovhållningsanslagets oföränderlighet....................	284
6.6.3. Civilrättsligt evighetsavtal eller konstitutionell sedvanerätt? ...............	287
6.6.4. Äganderätten till sådant som inköpts för hovhållningsanslaget .........	291
6.7. Andra intäktskällor och tillgångar..................................................................	293
6.7.1. Karl XIII:s hemgiftskapital 1779-2004...................................................	293
6.7.2. Guadeloupe-fonden och Guadeloupe-räntan 1815-1983....................	294
6.7.3. Andra fideikommiss, stiftelser och tillgångar ........................................	299
6.8. Hovet som organisation..................................................................................	301
6.8.1. Stat, hovstat, slottsstat ..............................................................................	301

6.8.2.Hovets styrande dokument och Riksmarskalksämbetets funktion 1801-

1954 ......................................................................................................................

303

6.8.3.Hovets styrande dokument och Riksmarskalksämbetets funktion fr.o.m.

1954	......................................................................................................................	306
6.8.4.	H.M. Konungens Hovförvaltning...........................................................	308
6.8.5.	Kungl. Husgerådskammaren ...................................................................	309
6.8.6. Ståthållarämbetena och Kungl. Djurgårdens förvaltning ....................		310
6.8.7.	En eller flera juridiska personer?.............................................................	312

6.8.8.Beslutsbefogenhet eller normgivningsmakt? Straff och sanktioner? . 314

7. Immunitet, oberoende och finansiell neutralitet....................................

319

Innehåll

7.1. Straffrättslig immunitet. Immunitet även inom andra rättsområden?......		319
7.1.1.	Bestämmelsen ............................................................................................	319
7.1.2.	Straffrättslig immunitet.............................................................................	319
7.1.3. Civilrättslig immunitet på privaträttens område?..................................		320
7.1.4.	Indispositiva mål........................................................................................	322
7.2. Oberoende och finansiell neutralitet.............................................................		323
8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering..................................		327

8.1.Ordensväsendets uppkomst i Europa och anknytning till statschefsämbeten

............................................................................................................................		327
8.1.1.	Andliga riddarordnar.................................................................................	327
8.1.2. Riddarordnar med kedja, förtjänstordnar ..............................................		328
8.1.3. Dynastiska ordnar, internationella och folkrättsliga förhållanden......		330
8.2. Ordensväsendets rättsliga reglering i Sverige...............................................		334
8.2.1. Tiden före år 1748.....................................................................................		334
8.2.2.	Instiftandet av tre riddarordnar år 1748 och ändringarna år 1751.....	336

8.2.3.Gustav III och inrättandet av Vasaorden. Andra förändringar under den

gustavianska tiden............................................................................................................			340
8.2.4.	1798	års ordensförordning.......................................................................	342
8.2.5. Betydelsen av 1809 års regeringsform....................................................			342
8.2.6. Kungl. Carl XIII:s orden ..........................................................................			345
8.2.7.	1902	års ordensstadgar .............................................................................	346

8.2.8.1952 års ordensstadgar, uppdelningen av ordnarna i ’tjänsteorden’ och

’fri orden’, samt ordnarnas skattemässiga status.........................................................		347
8.2.9.	1970-talets förändringar............................................................................	350
Motioner om ordensväsendets avskaffande, grundlagsreformen ................		350
1972 års departementspromemoria ..................................................................		352
Kungl. Maj:ts Ordens yttranden........................................................................		355
1973 års ordensproposition ...............................................................................		357
Ordenskungörelsen och ordensstadgarna........................................................		359
Kungl. Carl XIII:s orden....................................................................................		361
8.2.10.	1995 års förändringar av ordenskungörelsen och ordensstadgarna...	361
8.2.11. Sammanfattande analys.............................................................................		362
8.3. Kungl. Maj:ts Orden – organisation och former för beslutsfattande ......		363
8.3.1.	Formerna för beslut om förläning av ordensvärdighet........................	363
8.3.2.	Riksföreståndares behörighet ..................................................................	366
8.3.3.	Ordensråd som rådgivande kommitté....................................................	367

8.3.4.Förlust av ordensvärdighet och egen begäran om ordensutmärkelse 368

8.3.5.Är Kungl Maj:ts Orden en myndighet eller någon annan verksamhetsform? ........................................................................................................... 369

Serafimerordensgillet, överinseendet över sjukvården...................................	369
Ordens-, stämpel- och expeditionsavgifter......................................................	370
Korporation, anstalt, stiftelse, förening?..........................................................	372
10

		Innehåll
8.3.6. Kan ordnarna upplösas? Ordnarnas stiftelseliknande karaktär		.......... 375
8.3.7.	Sekretess......................................................................................................	377
8.4. Medaljväsendets framväxt och dess rättsliga reglering...............................		378
8.4.1.	Bakgrund.....................................................................................................	378

8.4.2.Medaljer utdelade av konungen i statsrådet, numera av regeringen


utdelade kungliga medaljer.............................................................................................			381
	Illis quorum meruere labores (1785-)...............................................................		381
	För nit och redlighet i rikets tjänst (1803-)......................................................		382
	Sui memores alios fecere merendo (1805-) .....................................................		383
	För medborgerlig förtjänst (1832-)...................................................................		383
	För nyttiga uppfinningar (1832-).......................................................................		384
	För berömliga gärningar (1832-) .......................................................................		384
	Quod inventas vitam excoluere per artes (1860) ............................................		384
	För lång(varig) och trogen tjänst (1884-).........................................................		385
	För omsorgsfull renvård – Buorre reinuhimmest – Väjkele reijnomännih
(1897-)...........................................................................................................................			385
	För mod och rådighet till sjöss i farofylld tid (1941-45)................................		385
8.4.3.		Medaljer utdelade av H.M. Konungen i hovprotokoll.........................	385
	Serafimermedaljen (1748-) .................................................................................		385
	H.M. Konungens medalj (1814-) ......................................................................		385
	Litteris et artibus (1853-)....................................................................................		386
	Prins Eugen-medaljen (1945-)...........................................................................		386
	Prins Carl-medaljen (1945-) ...............................................................................		386
8.4.4.		Medaljer utdelade av konungen i ordenskapitel....................................	386
	Serafimermedaljen (1748-) .................................................................................		386
	Svärdsmedaljen (1850-) ......................................................................................		387
	Nordstjärnemedaljen (1986-).............................................................................		387
	Vasamedaljen (1895-)..........................................................................................		387
8.5. Några andra typer av utmärkelser..................................................................			387
8.5.1. Namn, heder och värdighet av visst ämbete, professors namn..........			387
8.5.2.		Kungl. hovleverantör................................................................................	388
8.6.	Några sammanfattande kommentarer ..........................................................		390
9. Avslutande analys ..................................................................................			393
9.1.	Kronologiska brytpunkter ..............................................................................		393
9.1.1. Den allmänna konstitutionella historien ................................................			393
9.1.2.		Successionsrätten.......................................................................................	393
9.1.3. Kungahusets och hovets finansiering.....................................................			394
9.1.4.		Ordensväsendet .........................................................................................	395

9.2.Hur stora oklarheter finns beträffande rättsläget och den historiska

utvecklingen? ........................................................................................................................		395
9.2.1.	Den svårtolkade successionsordningen och husmakten .....................	395
9.2.2.	Den svårtillgängliga 1809-10 års överenskommelse.............................	396
	11

Innehåll

9.2.3. Det svårhanterade ordensväsendet.........................................................

398

9.3.Statschefen som frikopplad från politiken och därför mera självständig? .....

............................................................................................................................ 398

9.4.		Symboler och symboliskt handlande ............................................................	399
9.5.		Allmänt och enskilt, offentligt och privat ....................................................	401
10.	Sammanfattning.....................................................................................		403
10.1.		Uppdraget och dess utförande.......................................................................	403
10.2.		Konungens funktioner i 1809 och 1974 års regeringsformer ...................	403
10.3.		Kungahuset, successionen och husmakten..................................................	404
10.4.		Finanser och dispositionsrätt .........................................................................	405
10.5.		Ordensväsendet................................................................................................	407
11.	Summary in English ..............................................................................		409
11.1.		The assignment and its execution..................................................................	409
11.2.		The functions of the king in the Instruments of Government of 1809 and
1974		............................................................................................................................	409
11.3.		The rules of succession and the king’s decision-making power in relation to
the members of the royal family........................................................................................			410
11.4.		Finances and the right to use palaces............................................................	411
11.5.		The orders of knighthood ..............................................................................	413
12.	Käll- och litteraturförteckning ................................................................		417
12.1.		Källor.................................................................................................................	417
	12.1.1. Riksdagstryck..............................................................................................		417
		Före år 1809 .........................................................................................................	417
		1809-66 .................................................................................................................	417
		1867-1974 .............................................................................................................	418
		1975/76- ...............................................................................................................	421

12.1.2.Utredningsdirektiv, utredningsbetänkanden och remissyttranden m.m...

...................................................................................................................... 423

12.1.3. Publicerade rättsfall och beslut m.m.......................................................		423
12.1.4. Register och övriga publicerade källor ...................................................		423
12.1.5. Arkivalier och andra icke publicerade dokument .................................		426
12.2. Litteratur ...........................................................................................................		427
12.2.1.	Publicerade bearbetningar........................................................................	427
12.2.2.	Uppslagsverk, biografiska handböcker m.m..........................................	439

12.2.3.Promemorior, otryckta uppsatser och andra ej publicerade texter m.m..

...................................................................................................................... 440

Förord

Denna utredning har blivit mer omfattande och mer detaljerad än både Förtjänstutred- ningen och jag själv avsåg från början. Samtidigt har jag bara skrapat på ytan, om man tar hänsyn till dels de ytterligare arkivhandlingar som hade kunnat genomsökas för ännu mer detaljerade uppgifter, dels de ännu mer djupgående jämförelser med andra monarkier som hade kunnat göras. Det är min förhoppning att denna sammanställning av hittills delvis svår- tillgängliga rättsliga förhållanden ska kunna vara till nytta såväl vid den praktiska hanteringen av frågor som har med statschefsämbetet, kungahuset, hovet och ordensväsendet att göra, som vid ett fortsatt rättshistoriskt studium av dessa frågor.

Ett varmt tack vill jag rikta till dem som har hjälpt mig med upplysningar, tillhandahållit opublicerade manuskript, ställt frågor och efterfrågat förtydliganden, och läst och kommen- terat texten. Jag vill tacka alla som bistått på något av dessa sätt, och det är några som jag i det följande särskilt vill rikta mig till.

Först vill jag tacka Förtjänstutredningens ledamöter, sekreterare, sakkunniga och exper- ter, bland dessa i all synnerhet ordföranden, f.d. talmannen, docenten Björn von Sydow, huvudsekreteraren jur. dr Frida-Louise Göransson och utredningssekreteraren, kammarrätts- rådet Anders Odmark. Med Frida-Louise Göransson har jag haft en kontinuerlig dialog om många av de frågor som tas upp i texten, och det har jag haft stor nytta av under skrivandets gång.

Ett särskilt tack för hjälp i olika avseenden vill jag framföra till arkivar og kgl. våbenmaler Ronny Andersen, fhv. arkivar og seniorforsker Nils G. Bartholdy, ordensintendenten Tom C. Bergroth, utskottsrådet fil. dr Hans Hegeland, statsheraldikern fil. dr Henrik Klackenberg, ståthållaren fil. dr Staffan Larsson, ordenskanslisten Eva Papik Lindfors, förste intendenten fil. dr Lars Ljungström, rådmannen Hannes Magnergård, hovsekreteraren Maria Olovsson, professor Katarina Olsson, universitetslektorn fil. dr Jonatan Pettersson, f.d. vice ordens- kanslern, professor em. Staffan Rosén, seniorrådgiver Kaare Seeberg Sidselrud, jur. stud. Elias Sonnek, ordenshistoriografen Christian Thorén, professor Henrik Wenander, H.E. riksmarskalken Fredrik Wersäll och docenten Elsa Trolle Önnerfors. Riksarkivet, framför allt slottsarkivarien fil. dr Mats Hemström och arkivarien Ulrica Hofverberg har hjälpt mig att få fram arkivalier som varit svårtillgängliga på grund av arkivens begränsade öppethållande under pandemin. Juridiska fakultetens bibliotek, framför allt bibliotekarierna Gunilla Wiklund och Jon Eriksen, har hjälpt mig att få fram de böcker jag har behövt fjärrlåna.

Honorary Research Associate, Dr Adrian Ailes, har hjälpt mig genom att granska den engelska sammanfattningen.

Stort tack!

Harge, Hammar, den 31 juli 2021

Martin Sunnqvist

Regentlängd

Regent	Tidsperiod	Ätt
Erik Segersäll	ca 970 - ca 995
Olof Skötkonung	ca 995 - ca 1022
Anund Jakob	ca 1022 - 1050
Emund gamle	ca 1050 - 1060
Stenkil	ca 1060 - 1066	Stenkilska ätten
Halsten	ca 1067 - 1070
Inge den äldre	ca 1079 - 1083
Blot-Sven	ca 1083 - 1085
Inge den äldre	ca 1085 - 1110
Filip och Inge d.y. – samregerande	ca 1110 - 1118
Inge d.y. – ensam	ca 1118 - 1120
Ragnvald knaphövde	mitten av 1120-talet
Magnus Nilsson	ca 1125 - 1130
Sverker den äldre	ca 1130 - 1156	Sverkerska ätten
Erik den helige	ca 1156 - 1160	Erikska ätten
Magnus Henriksson	ca 1160 - 1161	Stenkilska ätten
Karl Sverkersson	ca 1161 - 1167	Sverkerska ätten
Karl Sverkersson	ca 1161 - 1167	Sverkerska ätten
Knut Eriksson	ca 1167 - 1195	Erikska ätten
Sverker Karlsson	ca 1195 - 1208	Sverkerska ätten
Erik Knutsson	ca 1208 - 1216	Erikska ätten
Johan Sverkersson	ca 1216 - 1222	Sverkerska ätten
Erik Eriksson ”läspe och halte”	ca 1222 - 1229, 1234 - 1250	Erikska ätten
Knut Långe	1229 - 1234	Erikska ätten
Birger Jarl	1248 - 1266	Folkungaätten
Valdemar	1250 - 1275
Magnus Ladulås	1275 - 1290
Birger Magnusson	1290 - 1318
Magnus Eriksson	1319 - 1364
Erik Magnusson	1356 - 1359
Håkan Magnusson	1362 - 1364
Albrekt d.y. av Mecklenburg	1364 - 1389
Margareta	1389 - 1396
Erik av Pommern	1396 - 1439
Kristoffer av Bayern	1441 - 1448
Karl Knutsson (Bonde)	1448 - 1457, 1464 - 1465, 1467 - 1470
Kristian I	1457 - 1464	Oldenburgska ätten
Sten Sture den äldre, riksföreståndare	1470 - 1497, 1501 - 1503
Hans (Johan II)	1497 - 1501	Oldenburgska ätten

Regentlängd
Svante Nilsson Sture, riksföreståndare	1504	- 1512
Sten Sture den yngre, riksföreståndare	1512	- 1520
Kristian II	1520	- 1521	Oldenburgska ätten
Gustav I Eriksson (Vasa), riksföreståndare			1521 - 1523
-”-, konung	1523	- 1560	Vasaätten
Erik XIV	1560	- 1568
Johan III	1568	- 1592
Sigismund	1592	- 1599
Karl IX, riksföreståndare	1599	- 1604
-”-, konung	1604	- 1611
Gustav II Adolf	1611	- 1632
Kristina	1632	- 1654
Karl X Gustav	1654	- 1660	Pfalziska ätten
Karl XI	1660	- 1697
Karl XII	1697	- 1718
Ulrika Eleonora	1719	- 1720
Fredrik I	1720	- 1751	Hessen
Adolf Fredrik	1751	- 1771	Holstein-Gottorpska ätten
Gustav III	1771	- 1792
Gustav IV Adolf	1792	- 1809
Karl XIII	1809	- 1818
Karl XIV Johan	1818	- 1844	Bernadotteska ätten
Oskar I	1844	- 1859
Karl XV	1859	- 1872
Oskar II	1872	- 1907
Gustaf V	1907	- 1950
Gustaf VI Adolf	1950	- 1973
Carl XVI Gustaf	1973	-

Förkortningar och myntslag

Riksdagstryck
bet.	betänkande, memorial eller utlåtande1
mot.	motion
prop.	proposition
rskr.	riksdagsskrivelse
Rättsfall
JA	Juridiskt arkiv (1830-62)
N	Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning (Naumanns
	tidskrift, 1864-89)
NJA	Nytt juridiskt arkiv (1876-)
Medeltidshandlingar
SDHK	Svenskt diplomatariums huvudkartotek
DS	Diplomatarium suecanum
SD	Svenskt diplomatarium
Myntslag
rdr bco	riksdaler banco (fördelades på 48 skillingar, varje skilling på 12 run-
	stycken)
rdr rmt	riksdaler riksmynt (fördelades på 100 öre)
kr	kronor

1Efter 1809-10 års riksdag, då jag har använt denna typ av beteckningar i oförkortad form, har jag låtit förkortningen bet. omfatta inte bara utskottsbetänkanden utan även utskottens memorial och utlåtanden.

1. Inledning

1.Inledning

1.1.Uppdraget, utredningens omfång och textens disposition

1.1.1.Bakgrund

Den 30 maj 2018 beslutade riksdagen om ett tillkännagivande till regeringen om att en parlamentarisk kommitté borde utses efter valet 2018. Kommittén med representanter från de olika riksdagspartierna borde enligt riksdagsbeslutet bl.a.:

•se över det offentliga belöningssystemet med fokus på bl.a. ordensväsendet och re- geringens belöningar,

•se över de allmänna flaggdagarna i Sverige med utgångspunkt att antalet flaggdagar minskas vid nästa tronskifte,

•se över utformningen av riksdagens ekonomiska anslag till hovet, alltså organisa- tionen runt kungen och det svenska kungahuset.2

År 2019 beslutades om direktiv för utredningen, som kallas Kommittén om det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet (Ju 2019:09).3 Ord- förande är f.d. talmannen Björn von Sydow. Kommittén ska bl.a.:

•kartlägga formerna för tilldelande av regeringens och förvaltningsmyndigheternas olika offentliga belöningar och ta ställning till om dessa bör ändras,

•undersöka möjligheterna för medborgare att nominera individer för offentlig belö- ning och ta ställning till om dessa möjligheter bör utvidgas,

•undersöka och redovisa vilka ändringar av ordenskungörelsen som behövs för att återuppta tilldelandet av utmärkelser inom Vasaorden och Svärdsorden och för att utmärkelser inom dessa ordnar och inom Nordstjärneorden ska kunna tilldelas svenska medborgare,

•ta ställning till om en ny belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella in- satser bör instiftas i relation till att utdelandet av utmärkelser inom Svärdsorden åter- upptas,

•göra en översyn av regleringen om de allmänna flaggdagarna, med inriktningen att vid nästa tronskifte minska antalet kungliga flaggdagar på så sätt att endast statsche- fens och tronföljarens födelsedagar och namnsdagar ska vara allmänna flaggdagar,

•ta ställning till om en eller flera nya allmänna flaggdagar bör införas för att uppmärk- samma och högtidlighålla händelser och liknande som är av större betydelse för riket som helhet,

•i samråd med hovet, överväga hur utformningen av riksdagens anslag till hovet kan bidra till att det kungliga husets officiella åtaganden främst utförs av ett begränsat antal av dess medlemmar och, med utgångspunkt i detta, utarbeta principer för an- slagets utformning, och

•lämna de författningsförslag som kommittén bedömer vara motiverade.

2Rskr. 2017/18:337, bet. 2017/18:KU28.

3Dir. 2019:76.

1. Inledning

1.1.2.Mitt utredningsuppdrag

Inom ramen för utredningsarbetet gavs jag i uppdrag att utföra en rättshistorisk utred- ning. Uppdraget har framför allt omfattat bakgrunden till relationen mellan Kungl. hov- och slottsstaterna och regeringen utifrån tillkomsten av 1809 års regeringsform och den överens- kommelse som gjordes 1809-10 om anslaget till kungahuset och hovet samt dispositionsrät- ten till viss egendom. I syfte att klarlägga de tidigare ägarförhållandena mellan det som kan anses ha utgjort staten (kronan) och kungahuset borde, enligt uppdraget, även århundradena före 1800-talet belysas. Särskild vikt ska läggas vid de statliga anslagen och de Kungl. hovsta- ternas ställning enligt regeringsformen.

Även begreppen konungahuset, kungl. huset och kungl. familjen ska analyseras ur ett rättshistoriskt perspektiv. I den mån det går att finna information kan termen konungahusets oberoende i allmänhet och finansiella oberoende i synnerhet belysas i ett historiskt och kom- parativt perspektiv. Även begreppet konungens husmakt och andra relevanta termer och be- grepp ska belysas och definieras. Slutligen omfattar uppdraget en rättshistorisk analys av det svenska ordensväsendet från och med tiden för inrättande av nuvarande ordnar.

De olika delarna bör enligt uppdraget även innehålla komparativa europeiska inslag samt underlag för frågor som inom utredningens ram kan tas upp i utblickar mot rättsläget i andra europeiska länder. På grund av ämnets komplexitet och att framväxten av relevanta förhål- landen ofta företer särdrag utifrån respektive lands historiska utveckling har dock ingen hel- täckande komparation kunnat göras. Denna utredning kan emellertid läsas parallellt med en nyutkommen volym där monarkins roll i moderna europeiska demokratier tas upp och där monarkiernas konstitutionella och ceremoniella funktioner jämförs.4 Ett begränsat urval för- hållanden i andra länder har tagits upp där jag har funnit att det i särskilt hög grad kan ge ökad förståelse för den svenska rättsutvecklingen.

Som rubrik har jag valt ”Under konungens enskilda styrelse”. Statschefen, kungahuset, hovet och ordensväsendet i konstitutionellt och rättshistoriskt perspektiv. I 48 § i 1809 års regeringsform stadga- des att ”Konungens hov står under hans enskilda styrelse”. Denna bestämmelse har inte bara haft relevans för hovet utan också indirekt eller analogivis för dispositionsrätten till slotten samt konungens beslutsbefogenheter i förhållande till kungahuset och ordensväsendet. Ge- nom ett förarbetsuttalande till 1974 års regeringsform är detta en fortfarande gällande rätts- princip. Den exakta formuleringen ”under konungens enskilda styrelse” förekommer på några ställen vid beskrivningar av denna gren av konungamakten.5

1.1.3.Disposition och avgränsningar

Texten är disponerad på följande sätt. Jag inleder med en kortfattad historisk översikt över den svenska statschefens funktion och ställning samt arvkungadömets historia för att ge ett sammanhang åt de frågor som sedan ska diskuteras (kapitel 2). Vid övergången från

4Robert Hazell och Bob Morris (red.), The Role of Monarchy in Modern Democracy. European Monarchies Com- pared, Oxford: Hart publishing, 2020.

5Se t.ex. Nordisk familjeboks uggleupplaga bd 11 sp. 893, mot 1898:AK236, mot. 1899:AK244, prop. 1987/88:31 s. 199. ”Konungens enskilda styrelse” är en rubrik i Anders Lindberger (red.), Förteckning över statliga utredningar 1904-1945, Stockholm: Riksdagsbiblioteket, 1953, därefter följer de olika departementen. Under ru- briken faller Gustaf V:s jubileumsfond och Gustaf V:s 80-årsfond.

1. Inledning

1809 års regeringsform till 1974 års regeringsform skedde genomgripande förändringar bl.a. på så sätt att det som ingick i det tidigare samlande begreppet Kungl. Maj:t för den högsta statsmakten splittrades upp på olika organ. Detta föranleder behov av en närmare analys av några frågor av mer generell och principiell natur (kapitel 3). I samband med detta faller det sig naturligt att diskutera hovets och Kungl. Maj:ts Ordens rättsliga ställning och hur dessa institutioner ska kategoriseras rättsligt.

Därefter tar jag upp innebörden av begreppen konungahuset, konungaätten, kungl. hu- set, kungl. familjen och kungahuset, som alla är begrepp som används eller använts i svensk grundlag eller lag (kapitel 4). Utifrån den diskussionen tar jag sedan upp frågor om succes- sionen och de successionsberättigades rättsställning i olika avseenden samt i vilken mån och på vilket sätt konungen har en beslutsrätt över personer som tillhör kungahuset, den s.k. husmakten (kapitel 5).

I nästa del behandlar jag finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verk- samhet (kapitel 6). Där finns en översiktlig analys av rättsutvecklingen beträffande Uppsala öd samt husabyar, kungsgårdar och kungsladugårdar fram till 1809-10 års överenskommelse om anslaget till hovet och den kungliga dispositionsrätten till viss statlig egendom. Denna överenskommelse och dess innebörd diskuteras därefter ingående, i mån av möjlighet även när det gäller dispositionsrättens fastighetsrättsliga omfattning. När det gäller anslaget till hovet och dispositionen av slotten har jag koncentrerat mig på det material som behandlar frågeställningens kärna, nämligen hur anslaget har fördelats på olika poster inom statsbudge- tens första huvudtitel, och hur dessa poster har förändrats över tid och omfattats av revision. När det har behövts har jag också tagit upp revisionsanmärkningar samt relevanta anslag under andra huvudtitlar, men det har inte kunnat bli fråga om någon heltäckande genomgång i dessa delar.

Slutligen tar jag upp frågor om immunitet, oberoende och finansiell neutralitet (kapitel

7)samt ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering (kapitel 8). Fokus har, när det gäller ordens- och medaljväsendet, legat på vad som kan kallas det centrala belöningssystemet, vil- ket är anknutet till statschef och regering. Framställningen avslutas med en kortfattad sam- manfattande analys (kapitel 9).

1.2.Teori och metod

1.2.1.Juridisk metod

Den juridiska metoden bygger på en analys av rättskällorna. Metoden kallas ibland den rättsdogmatiska eller den rättsanalytiska metoden, eftersom dess syfte är att analysera rätts- reglernas rätta innebörd och slå fast vad gällande rätt är. Den rättsanalytiska metoden ger möjlighet till beaktande av fler typer av material och besvarande av fler typer av frågor än den rent rättsdogmatiska metoden, vilken är mycket närmare knuten till rättskälleläran.6

6Claes Sandgren, ”Är rättsdogmatiken dogmatisk?” i Tidsskrift for Rettsvitenskap 2005 s. 648-656 och Claes Sandgren, ”Rättsanalytisk metod. En väg framåt?” i Gunnar Karnell (red.), Liber Amoricum Jan Rosén, Stockholm: Liber, 2016, s. 721-730.

1. Inledning

Vad som räknas som rättskällor har varierat under olika tidsperioder.7 Aleksander Pecze- nik har, när det gäller den nu aktuella rättskälleläran, delat in rättskällorna i sådana som ska, bör respektive får användas. Exempel på rättskällor som ska användas är grundlag, lag och andra föreskrifter. Prejudikat och lagförarbeten bör beaktas. Uttalanden i den juridiska litte- raturen samt avgöranden från lägre domstolsinstanser får beaktas.8 Fredrik Sterzel har när det gäller konstitutionella frågor lyft fram regeringsformens ord och allmänna system som förstahandskällor och beaktar förarbetena, den historiska bakgrunden och liknande i andra hand.9

De frågor som tas upp här är sådana att det visserligen i flera fall finns grundlag och lag att utgå från, men flera av de rättsregler som behandlas i denna text är – med Erik Fahlbecks ordval – ”slumrande”.10 Det är alltså i dessa fall inte fråga om obsoleta, föråldrade, regler som inte kan förväntas komma till användning längre, utan regler som visserligen inte har tillämpats men som ”innesluta [---] en potentiell rättsförmåga, som kommer att visa sig därest ifrågavarande situationer tima”.11

I vissa avseenden saknas rättspraxis och litteratur som kan ge ledning åt tolkningen av reglerna, men i de fall det finns litteratur är den ofta gammal – vissa frågor har inte diskuterats riktigt ingående sedan 1800-talet. I de fall tydliga lagregler och rättspraxis saknas kan det finnas omfattande diskussioner i äldre litteratur. Det finns därför anledning att förhållandevis ingående analysera vad som sägs i den äldre litteraturen, eftersom detta kan ge ett underlag för nutida tolkningar. För att kunna använda den äldre litteraturen behövs en rättshistorisk metod.

1.2.2.Rättshistorisk teori och metod

En inom nordisk rättshistoria på senare tid ofta använd teori utgår från att rätten kan uppfattas som indelad i olika skikt eller nivåer.12 I rättens ytskikt, där förändringens vågor är snabba, finns den dagliga rättsliga verksamheten: lagar och förordningar, domstolsavgöran- den och myndighetsbeslut samt ståndpunkter och ställningstaganden inom rättsvetenskapen. I ett djupare skikt – rättskulturen – sker förändringarna långsammare. Där finns juristernas förförståelse; deras metoder och de grundläggande rättsbegreppen och rättsprinciperna. I det allra djupaste skiktet finns de mest grundläggande principerna, som har byggts upp långsamt

7Lars Björne, Nordisk rättskällelära. Studier i rättskälleläran på 1800-talet, Rättshistoriskt bibliotek, bd 46, Stockholm: Institutet för rättshistorisk forskning, 1991.

8Aleksander Peczenik, Vad är rätt?, Stockholm: Norstedts, 1995. Se även Aleksander Peczenik, ”Rätts- ordningens struktur” i Svensk juristtidning 1974 s. 369-379 och Aleksander Peczenik, ”Juridikens allmänna läror” i Svensk juristtidning 2005 s. 249-272.

9Fredrik Sterzel, ”Statschefens ställning” i Författning i utveckling. Tjugo studier kring Sveriges författning, Upp-

sala: Iustus, 2009, s. 152.

10Erik Fahlbeck, Om förvärv och förlust av Sveriges krona jämte andra samhällstudier, Stockholm: Norstedts, 1955, s. 6 och 106.

11Fahlbeck 1955 s. 6.

12Se Kaarlo Tuori, ”Towards a Multi-Layered View of Modern Law” i Justice, morality and society. A tribute to Aleksander Peczenik on the occasion of his 60th birthday 16 November 1997, Lund: Juristförlaget, 1997, s. 427-442; Jørn Øyrehagen Sunde, Speculum legale – rettsspegelen, Bergen: Fagbokforlaget, 2005, s. 27-31; Martin Sunnqvist, Konstitutionellt kritiskt dömande. Förändringen av nordiska domares attityder under två sekel, Rättshistoriskt bibliotek bd 71, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2014, s. 50-65.

1. Inledning

under lång tid och kan kallas rättens djupstrukturer. Det handlar här om föreställningar som är så grundläggande att de sällan diskuteras uttryckligen i en enskild dom eller ett enskilt lag- stiftningsärende. Den finske rättsvetenskapsmannen Kaarlo Tuori – som är teoribildningens upphovsman – har senast talat om dessa djupstrukturer som en transnationell djupkultur (”deep culture”13), något som antyder att det är fråga om de djupast förankrade rättsliga tradition- erna.

Mellan rättens olika skikt sker påverkan av olika slag; den kanske viktigaste påverkan sker genom att de successiva förändringarna i ytskiktet påverkar rättskulturen och rättens djup- strukturer. Det kan vara enstaka förändringar genom lagstiftning och rättspraxis som succes- sivt förändrar rättskulturen och även rättens djupstrukturer. Principerna och metoderna i dessa djupare skikt gör det möjligt att rättfärdiga och kritisera enstaka föreskrifter och rätts- fall. Detta kan t.ex. förklara varför ett rättsfall eller en lag framstår som föråldrad – då har andra förändringar i rätten successivt ändrat rättskulturen så att en viss regels legitimitet för- svagats.

När Kaarlo Tuori utformade grunden till denna teoribildning hade han främst den mo- derna rätten från och med 1800-talet i åtanke, detta särskilt som han menade att det inte fanns någon naturrätt i botten utan att även rättens mest grundläggande principer tillkommit genom mänskligt handlande och inte genom universums eviga ordning, gudomlig rätt eller människans natur.14 Men eftersom dessa djupstrukturer innehåller de grundläggande norma- tiva principerna för en rättsordning, ”the fundamental normative principles of the given type of law”,15 finns det inget som hindrar att synsättet används även för andra typer av rättsord- ningar, låt vara att relationerna mellan de olika skikten då ser annorlunda ut. På det sättet har Jørn Øyrehagen Sunde använt modellen, när han har diskuterat övergången under 1700-talet i norsk rätt från en rättsordning, där den praktiska domarerfarenheten var avgörande, till ett rättssystem med anspråk på vetenskaplig och metodisk systematisering av det rättsliga materi- alet.16

Ibland anses rättshistorien ha två olika syften, ett rättsdogmatiskt och ett rättskulturellt. Det rättsdogmatiska syftet bidrar till tolkningen av gällande rätt, och det är då frågan om att analysera hur en rättsregel ska tolkas utifrån det sätt på vilket den utvecklats över tid. Det kulturhistoriska syftet bidrar med kunskap om det historiska förhållandet mellan rätten och samhället, och bidrar därigenom till förståelse för rättens funktion vid olika tidpunkter.17

I denna text används rättshistorien på båda de senast angivna sätten. Undersökningen ska utifrån rättshistoriska utgångspunkter bidra till kunskap om vad som är gällande rätt idag. Men detta kan inte göras utan en bakgrund i den mer kulturhistoriska inriktningen av rätts- historien; konungens, konungahusets, hovets och ordensväsendets samhälleliga funktion måste också tas med i beräkningen.

13Kaarlo Tuori, Ratio and Voluntas. The Tension Between Reason and Will in Law, Farnham: Ashgate, 2011, t.ex. s. xi, 7, 40, 44 och 180.

14Tuori 1997 s. 427 och 434-435.

15Tuori 1997 s. 435.

16Øyrehagen Sunde 2005 s. 16-17 och 30-31.

17Morten Kjaer och Helle Vogt, En dansk retshistorie, København: Ex Tuto, 2020, s. 4-19.

1. Inledning

Det finns på så sätt ingen motsättning mellan rättshistoriens båda syften. Tvärtom kän- netecknas just de mer komplicerade lagstiftningsärendena och fallen som ska avgöras i dom- stol av ett behov av att inte bara ta fram rättshistoriskt material för att få en korrekt bild av gällande rätt; också den förförståelse samt de metoder, grundläggande begrepp och principer som finns i rättskulturen behöver konsulteras.18

Begreppshistoria är en typ av historia som fått viss ökad betydelse inom rättshistorien.19 Det finns ofta ett behov av att förstå hur ett begrepp utvecklats och med tiden antagit en annan innebörd än det från början hade. Detta gäller i det nu aktuella sammanhanget vissa begrepp som förekommer i lagtext, litteratur eller andra rättsliga sammanhang men vars in- nebörd är – ibland förvånande – oklar. Som exempel kan nämnas begrepp som ”konunga- huset” och ”kungahuset” samt den kungl. dispositionsrätten till viss fast egendom.

Därmed inte sagt att denna framställning syftar till att slå fast begreppens innebörd en gång för alla. Visserligen hoppas jag kunna bidra till ökad klarhet, men mera genom att belysa hur begreppen har använts i olika sammanhang och hur användningen har utvecklats, än genom att slå fast betydelser och lägga dem till grund för nya konstruktioner. De problem som kan uppstå med överdrivet detaljerade begreppskonstruktioner är sedan länge omdisku- terade,20 och specifikt på detta område har det uppmärksammats att det finns goda skäl att undvika onödigt bokstavliga analyser av ordval i lagtext.21

Dessa problem med begreppsanalysen kan också knytas an till de mer grundläggande svårigheterna i att slå fast den exakta innebörden av juridiska begrepp och principer. Sedan Friedrich Carl von Savignys tid har funnits en grundtanke om att rätten bygger på vissa auk- toritativa texter, som utifrån en historisk förklaringsmodell kan konstrueras till ett system. Detta synsätt fokuserade på lagstiftningen, oavsett om det var fråga om den romerska rätten eller nyare lagar, men under 1900-talet väcktes ett större intresse för den praktiskt tillämpade rätten. Även inom den juridiska teorin uppmärksammades att de rättsliga begreppen inte kunde ges exakta definitioner eftersom språket är öppet för tolkning.22

Detta är viktigt i ett arbete som detta, där vissa frågor, som t.ex. hur hovet och Kungl. Maj:ts Orden ska placeras in i systematiken av juridiska personer och hur 1809-10 års över- enskommelse och den kungl. dispositionsrätten ska relateras till olika typer av normer re- spektive nyttjanderätter till fast egendom, inte enkelt kan besvaras med hjälp av de rättsliga konstruktioner som ofta annars kan användas. I denna typ av sammanhang är en teoretiskt uppbyggd regelstruktur till begränsad nytta, eftersom rätten på ett praktiskt plan har hanterats

18Tuori 1997; Kjell Å Modéer, Juristernas nära förflutna. Rättskulturer i förändring, Stockholm: Santérus, 2009, s. 39-42.

19Pia Letto-Vanamo, ”Synpunkter på rättens begreppshistoria” i Historisk Tidskrift för Finland, 2007 bd 92.

20Lars Björne, Den konstruktiva riktningen. Den nordiska rättsvetenskapens historia Del III 1871-1910, Rättshi- storiskt bibliotek bd 60, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2002, s. 208-272.

21Fahlbeck 1955, s. 16.

22Adolfo Giuliani, ”What is comparative legal history? Legal historiography and the revolt against formal- ism, 1930–60” i Olivier Moréteau, Aniceto Masferrer och Kjell Å. Modéer, Comparative legal history, Cheltenham: Edward Elgar, 2019, s. 33-77.

1. Inledning

på ett sätt som gör att de teoretiska konstruktionerna inte kan användas som en fast utgångs- punkt.23 Som kommer att framgå blir insikten om att det finns luckor i lagen vilka kan fyllas ut av oskriven rätt av betydelse för förståelsen. När begreppshistoriska angreppssätt används är det därför inte fråga om att en gång för alla slå fast ett begrepps egentliga innebörd, utan snarare är det av intresse att analysera och jämföra de olika tolkningar som gjorts av begrep- pet i fråga.

1.2.3.Rättshistorisk och samtida analys av konstitutionella monarkier

En given utgångspunkt är Ernst H. Kantorowicz bok The King’s Two Bodies, som handlar om hur monarkens fysiska kropp står i motsättning till monarken som institution, ”kronan”, ”riket” eller ”staten”. Medan monarken som person är utbytbar på det förutsebara sätt som en successionsordning anger, är konungaämbetet och staten beständiga.24 Monarken perso- nifierar på ett symboliskt sätt staten och nationen men monarken som person måste också begreppsmässigt kunna hållas åtskild från staten och nationen. Detsamma gäller kungahusens övriga medlemmar. De medeltida kungahusens dynastiska politik i Europa, som hade bety- delse både utrikespolitiskt och för att säkra successionen, har analyserats av Robert Bartlett i en nyligen utkommen bok.25 Allianser mellan kungahus sammanföll med allianser mellan stater. Monarker och stater använde heraldisk symbolik för att manifestera sina maktanspråk, något som nyligen har behandlats av Steven Thiry.26

I en aktuell jämförelse mellan Europas monarkier redigerad av Robert Hazell och Bob Morris förekommer kontinuerligt begreppen head of state och head of nation, begrepp som tyd- liggör skillnaden mellan en monarks mer formellt reglerade statschefsuppgifter och hans eller hennes roll som samlande symbol för nationen.27 Hos Hazell och Morris återkommer också hänvisningar till den brittiske journalisten Walter Bagehots formulering från år 1867 om att en konstitutionell monark har tre rättigheter i förhållande till regeringen, ”the right to be consulted, to encourage and to warn”.28 Detta är en formulering som har blivit berömd; när den skrevs var den inte en korrekt beskrivning av den brittiska drottningens makt men den kom att bli normerande för senare generationer.29 Den har även omformulerats till ”the right to advise, and the right to warn”30 och utvecklats till att omfatta fem delar: ”It is against that background of being informed and consulted that a sovereign, where appropriate, can offer

23David Ibbetson, ”Comparative legal history. A methodology” i Anthony Musson och Chantal Stebbings (red.), Making legal history. Approaches and Methodologies, Cambridge: Cambridge University Press, 2012, s. 131-145, ssk. s. 135.

24Ernst H. Kantorowicz, The King’s Two Bodies. A Study in Medival Political Theology, Princeton: Princeton University Press, 2016 (1957).

25Robert Bartlett, Blood Royal. Dynastic Politics in Medieval Europe, Cambridge: Cambridge University Press,

2020.

26Steven Thiry, Matter(s) of State. Heraldic Display and Discourse in the Early Modern Monarchy (c. 1480-1650), Heraldic Studies 2, Ostfildern: Thorbecke, 2018.

27Hazell och Morris 2020.

28Walter Bagehot, The English Constitution, London: Chapman and Hall, 1867, s. 103.

29Anne Twomey, ”From Bagehot to Brexit: The Monarch’s Rights to be Consulted, to Encourage and to Warn” i The Round Table, vol. 107, nr 4, 2018, s. 417-428.

30Vernon Bogdanor, The Monarchy and the Constitution, Oxford: Oxford University Press, 2004, s. 69.

1. Inledning

advice, encouragement, and warnings”.31 Den svenska kontexten under nu gällande rege- ringsform är speciell, eftersom monarken har så få konstitutionella och formella befogen- heter, något som bl.a. Hazell och Morris särskilt har lyft fram.32 Detta gör det emellertid intressant att analysera den svenska konstitutionella monarkin i jämförelse med Europas öv- riga monarkier.

Hos Kantorowicz finns både en teori om monarkens funktion och om den medeltida utvecklingen av staten som juridisk person.33 Denna teoribildning kan vara betydelsefull när det gäller att få förståelse för det gamla begreppet Kungl. Maj:t, som särskilt under 1809 års regeringsform utgjorde en samlande beteckning för de beslutsbefogenheter där konungen verkade inom vissa bestämda statsrättsliga former – antingen genom ett personligt delta- gande eller utifrån en fiktion. Man ska hålla i minnet att konungens faktiska roll förändrades under 1809 års regeringsforms giltighetstid – från en betydande personlig kungamakt i vissa avseenden till en alltmer formellt och ceremoniellt verkande kungamakt. Genom 1974 års regeringsform anpassades formerna efter de åsyftade verkliga maktförhållandena.34

Att statens suveränitet utgjordes av monarkens suveränitet blev en viktig tanke under tidigt 1800-tal, särskilt i de olika tyska staterna. Den s.k. monarkiska principen, innebärande att monarkens suveränitet var det statsrättsligt väsentliga, att grundlagen utgick från monar- ken och inte tvärtom, och att parlamentet hade en underordnad ställning i förhållande till monarken, har analyserats av Ernst-Wolfgang Böckenförde.35 Mot stater kännetecknade av den monarkiska principen kan ställas stater som inrättats genom en grundlag, vilken sedan ska ligga till grund för allt statligt handlande. Den amerikanska federationen är ett exempel på detta, men även Norge genom dess grundlag år 1814 kan sägas höra hit.36 I sammanhanget kan nämnas att den svenska 1809 års regeringsform intog en mellanställning, med en utpräg- lad dualism mellan konung och riksdag, som i sin tur låg till grund för en av Montesquieu inspirerad men på ett modifierat sätt genomförd maktdelning.37

Om man sedan vänder sig till nutiden och söker en teoribildning om en monarkisk prin- cip i en parlamentarisk demokrati är litteraturen mindre omfattande, trots att flera av Europas länder är organiserade på detta sätt. Detta har sannolikt att göra med dels att skillnaden mel- lan formaliteter och underförstådd verklighet på flera ställen är stor, dels att skillnaderna mellan länderna är betydande eftersom utvecklingen skett på olika sätt och med olika resultat. Det är t.ex. i flera länder visserligen så att monarken skriver under nya lagar, men det är

31Rodney Brazier, ”The Monarchy” i Vernon Bogdanor (red.), The British Constitution in the Twentieth Century, Oxford: Oxford University Press, 2003, s. 69-95 på s. 79.

32Hazell och Morris 2020 ssk. s. 270 och 272. Se också Luc Heuschling, Le citoyen monarque. Réflexions sur le grand-duc, la famille grand-ducale et le droit de vote, Windhof: Promoculture-Larcier, 2013, s. 20-21.

33Luigi Blanco, Le origini dello Stato moderno. Secoli XI-XV, Roma: Carocci, 2020, s. 82-87.

34Se beträffande denna avsikt prop. 1973:90 s. 172-173.

35Ernst-Wolfgang Böckenförde, ”Der deutsche Typ der konstitutionellen Monarchie im 19. Jahrhundert”

idens., Recht, Staat, Freiheit. Studien zur Rechtsphilosophie, Staatstheorie und Verfassungsgeschichte, Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1991, s. 273-305.

36Se för ett utförligare resonemang om detta Sunnqvist 2014 s. 190-194.

37Se härtill Emma Rönström, ”Forskardebatten kring 1809 års regeringsform – Till frågan om grundlagens härkomst” i Statsvetenskaplig tidskrift 1997 s. 448-467.

1. Inledning

underförstått att denne inte personligen ska ta ställning till lagarnas innehåll. I detta avseende skiljer Sverige ut sig, eftersom formaliteterna här har anpassats efter realiteterna.38

Några verk på detta område ska emellertid nämnas. Luc Heuschling har i Le Citoyen Mo- narque analyserat den luxemburgiska storhertigens och den storhertigliga familjens rättsliga ställning framför allt när det gäller rösträtten. Boktiteln antyder den motsättning som finns i frågan om storhertigen samtidigt kan vara monark och medborgare.39 När det gäller den brittiska monarkin har J. G. Allen i artikeln The Office of the Crown analyserat statschefsämbe- tets och ”kronans” rättsliga konstruktion och jämfört denna med olika typer av juridiska personer.40 Därtill kommer två artiklar av Paolo Colombo och Anna Gianna Manca som har lyft fram behovet av forskning om den konstitutionella monarkins historia i länder som inte längre är monarkier.41

Såväl Luc Heuschling som Robert Hazell och Bob Morris har lyft fram att statschefsäm- betena i de europeiska monarkierna inte bara involverar monarkerna själva utan också deras familjer. Här uppkommer alltså frågor i gränslandet mellan konstitutionella och i vidare me- ning offentligrättsliga frågor samt privaträttsliga frågor.42 Ett exempel är det som brukar kal- las konungens husmakt, det vill säga de mer eller mindre omfattande beslutsbefogenheter som överhuvudet för ett furstligt hus kan ha i frågor som annars skulle höra till varje enskild persons privaträttsliga sfär.

Offentligrättslig korporation är namnet på en rättsfigur som har hämtats från tysk rätt. Ofta är det fråga om organisationer som påminner om eller har grundats som privaträttsliga organisationer men sedan har reglerats offentligrättsligt, eller så har de grundats på statligt initiativ. Gemensamt för dem är att de har getts offentliga uppgifter, t.ex. i form av myndig- hetsutövning eller myndighetsliknande verksamhet, uppgifter som de kan utöva parallellt med annan verksamhet. Teorin kring denna typ av organisationer enligt tysk rätt har nyligen utförligt behandlats av Stephan Kirste.43 Här kan även nämnas J. G. Allens analys av det den brittiska monarkens ämbete och det förhållandet att detta har separata funktioner i förhål- lande till olika juridiska personer, som t.ex. staten (”kronan”) och Duchy of Lancaster.44 Detta slags teoribildningar är av betydelse för förståelsen av hovet och Kungl. Maj:ts Orden, som är de institutioner i gränslandet mellan allmänt och enskilt som stödjer konungen i utö- vandet av statschefsämbetet. Hovets finansiering och ceremoniella roll har behandlats av

38Hazell och Morris 2020 s. 269-283.

39Heuschling 2013.

40J. G. Allen, ”The Office of the Crown” i Cambridge Law Journal, 77 (2), 2018, s. 298-320.

41Paolo Colombo, ”Una sfida accolta: la monarchia come oggetto di studio della Storia costituzionale” och Anna Gianna Manca, ”La monarchia nella storia costituzionale del lungo Ottocento: Italia, Germania, Austria” i Giornale di Storia Costituzionale 36, 2018, s. 69-83 resp. 85-107.

42Heuschling 2013 s. 21-23.

43Stephan Kirste, Theorie der Körperschaft des öffentlichen Rechts. Verwaltungshistorische, organisationstheroretische und verwaltungsorganisationsrechtliche Aspekte, Heidelberg: Universitätsbibliothek Heidelberg, 2017. Se härtill Jakob Heidbrink, ”Offentligrättsliga korporationer i svensk rätt: ett regleringsinstrument med framtid?” i Förvaltnings- rättslig tidskrift 2020 s. 139-174.

44Allen 2018.

1. Inledning

Volker Bauer för perioden fram till omkring 1800, inte bara avseende Tyskland utan också Frankrike och England.45

Sammantaget kan det sägas att det knappast finns någon enhetlig teoretisk modell som kan användas för att analysera rättsläget kring monarkin. Med utgångspunkt i Kantorowicz verk kan så mycket sägas att det har växt fram en gräns mellan stat och monark, något som bl.a. har betydelse för att dra gränsen mellan en monarks handlande som privatperson och som statsorgan och även att dra gränsen mellan statens egendom och monarkens egendom. En monark kan sägas ha en rättslig funktion som statschef men också en symbolisk funktion, något som återspeglas i heraldik och andra symboler i snävare mening men också i monar- kens handlande i olika sammanhang. Det finns också överlappningar mellan det offentliga och privata, något som bl.a. kommer till uttryck i de regler som gäller för kungafamiljens övriga medlemmar och som gäller de organ som stödjer statschefen i utövningen av stats- chefsämbetet. Löpande i texten samt i den avslutande diskussionen (kapitel 9) kommer jag att ta upp en del av dessa tankar för att sätta i den svenska monarkin i en internationell och teoretisk kontext. Därvid ska särskilt beaktas den i en internationell jämförelse speciella roll som den svenska monarken har, med ovanligt få uppgifter av utpräglat formell rättslig ka- raktär.

1.3.Litteratur och forskningsläge

Något heltäckande rättsvetenskapligt verk som omfattar de frågor som tas upp i denna text finns inte. Variationen är ganska stor när det gäller i vilken mån olika frågor har behand- lats och hur aktuell forskningen är. Källorna och litteraturen diskuteras närmare i detta av- snitt. Sådan information som finns i allmänt tillgängliga uppslagsverk och historiska över- siktsverk har jag för det mesta inte försett med specifika referenser.

1.3.1.Äldre rättskällor

När det gäller den äldre lagstiftningen, före Svensk författningssamlings tid, är källorna mestadels lättillgängliga på så sätt att föreskrifterna finns i olika samtida eller sentida utgå- vor.46 Svensk författningssamling kompletteras när det gäller bl.a. den rättsliga regleringen av rikets egendom av en år 1866 tryckt utgåva av vissa svårtillgängliga författningar.47

De medeltida lagarna finns dels i de textkritiska utgåvorna från 1800-talet,48 dels tolkade till nutida svenska på 1900-talet. Det gäller landskapslagarna,49 som beträffande västgöta-

45Volker Bauer, Hofökonomie. Der Diskurs über den Fürstenhof in Zeremonialwissenschaft, Hausväterliteratur und Kameralismus, Wien-Köln-Weimar: Böhlau, 1997.

46Se främst Anders Anton von Stiernman, Alla riksdagars och mötens besluth [---] 1521-1731, bd 1-3, Stock-

holm: Joh. H. Werner, 1728-1733; Reinhold Gustaf Modée, Utdrag utur alle [---] publique handlingar 1718-1794, bd 1-15, Stockholm 1742-1829; Svenska riksdagsakter jämte andra handlingar som höra till statsförfattningens historia (fortsättningsvis Svenska riksdagsakter).

47[Pehr Erik Bergfalk], Sammandrag af gällande författningar angående finansverket, del 1, Författningarna rö- rande rikets finansverk, första häftet, Stockholm: Norstedts, 1866.

48H. S. Collin och C. J. Schlyter, Samling af Sweriges Gamla Lagar, bd 1-13, 1827-77.

49Åke Holmbäck och Elias Wessén, Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar,

•Första serien: Östgötalagen och Upplandslagen, Stockholm: Hugo Geber, 1933.

1. Inledning

lagarna på senare år har blivit föremål för nya forskningsrön,50 och Magnus Erikssons lands- och stadslagar från omkring år 1350.51 Kristoffers landslag från år 1442 är lättast tillgänglig i en kommenterad utgåva från år 1726.52

1.3.2.Statschefens uppgifter, de successionsrättsliga frågorna och husmakten

De successionsrättsliga frågorna och frågorna om statschefens uppgifter har, ibland med beaktande av konungens eventuella husmakt, behandlats i den statsrättsliga litteraturen och i ett antal rättsvetenskapliga artiklar.

Inom den del av den statsrättsliga litteraturen som behandlar större delar av rättsområdet har dessa frågor tagits upp av ett flertal författare. Dessa är i någorlunda kronologisk ordning författare som med nutida terminologi ägnat sig åt den offentliga rätten: Herman Ludvig Rydin,53 Christian Naumann,54 Konrad Hagman,55 Hugo Blomberg,56 Carl Axel Reuterski- öld,57 Robert Malmgren,58 Erik Fahlbeck, Halvar G. F. Sundberg, Gustaf Petrén och Hans

•Andra serien: Dalalagen och Västmannalagen, Stockholm: Hugo Geber, 1936.

•Tredje serien: Södermannalagen och Hälsingelagen, Stockholm: Hugo Geber, 1940.

•Fjärde serien: Skånelagen och Gutalagen, Stockholm: Hugo Geber, 1943.

•Femte serien: Äldre Västgötalagen, Yngre Västgötalagen, Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarät-

ten, Stockholm: Hugo Geber, 1946.

50Per-Axel Wiktorsson (utg.), Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59, bd 1-2, Skara: Föreningen för Västgötalitteratur, 2011; Göran B. Nilsson, ”Handskriften B 59 och Yngre Västgötalagen” i Wiktorsson 2011 bd 1 s. 45-59; Göran B. Nilsson, Nytt ljus över Yngre Västgötalagen. Den bestickande teorin om en medeltida lagstiftningsprocess, Rättshistoriskt bibliotek bd 69, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2012; se härtill Stefan Brink, ”The Origins of the Swedish Medieval Laws – a State of the Art, from My Perspective” i Per Andersen m.fl. (red.), How Nordic are the Nordic Medieval Laws? – Ten Years After, Copenhagen: DJØF, 2014, s. 129-144 ssk. s. 143-144.

51Åke Holmbäck och Elias Wessén, Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning, Rättshistoriskt bibliotek bd 6, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 1962; Åke Holmbäck och Elias Wessén, Magnus Er- ikssons stadslag i nusvensk tolkning, Rättshistoriskt bibliotek bd 7, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forsk- ning, 1966.

52Petter Abrahamsson (red.), Swerikes Rikes Lands-Lag, Stockholm: Johan Henrich Werner, 1726.

53Professor i statsrätt m.m. i Uppsala. – Herman Ludvig Rydin, Föreningen emellan Sverige och Norge från historisk och statsrättslig synpunkt betraktad, Uppsala: Edquist & Berglund, 1863.

54Professor i statsrätt m.m. i Lund, justitieråd. – Christian Naumann, Svensk statsförfattningsrätt, 2 uppl. Stockholm: Norstedts, 1879-84, bd. 1-4. Jag har huvudsakligen använt denna upplaga, men vid något enstaka tillfälle även Christian Naumann, Svensk statsförfattningsrätt, bd 2, Lund: Berling, 1856-57.

55Fil.dr i statsvetenskap. – Konrad Hagman, Sveriges grundlagar med förklaringar, bihang och register, Stockholm: Norstedts, 1902.

56Professor i statsrätt m.m. i Uppsala. – Hugo Blomberg, Svensk statsrätt. Föreläsningar, andra häftet, Upp-

sala: Almqvist & Wiksell, 1906, s. 204-266, jfr även första häftet, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1904 (sidnum- reringen är gemensam och verket kallas fortsättningsvis Blomberg 1904-06); Hugo Blomberg, Ur föreläsningar i svensk statsrätt, 2 uppl., Stockholm och Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1911, s. 136-187.

57Professor i statsrätt m.m. i Uppsala. – Carl Axel Reuterskiöld, Föreläsningar i svensk stats- och förvaltningsrätt, bd 1, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1914; Carl Axel Reuterskiöld, Sveriges grundlagar [---], bd 1, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1934; bd 3, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1937. Även hans folkrättsliga verk är av intresse i några avseenden: Carl Axel Reuterskiöld, Folkrätt särskildt såsom svensk publik internationell rätt, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1928.

58Professor i statsrätt m.m. i Lund. – Robert Malmgren, Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, 1 uppl., Stockholm: Norstedts, 1921; 5 uppl., Stockholm: Norstedts, 1947. Här anges liksom i nästa not de upplagor jag har använt. Även: Robert Malmgren, Sveriges författning. En lärobok i svensk statsrätt, del 1, 2 uppl., Malmö, 1948; del 2, Malmö 1941.

1. Inledning

Ragnemalm,59 Erik Holmberg, Nils Stjernquist, Magnus Isberg, Marianne Eliason och Göran Regner,60 Joakim Nergelius,61 Thomas Bull och Fredrik Sterzel,62 samt Anders Eka, Johan Hirschfeldt, Henrik Jermsten och Kristina Svahn Starrsjö.63 Det handlar här om den stats- rättsliga standardlitteraturen och om grundlagskommentarerna. Där har statsrättsliga frågor på ett mer generellt plan, och frågor om konungens funktion och den rättsliga regleringen av statschefsämbetet och kungahuset, tagits upp till diskussion som en del av denna helhet. Det kan noteras att diskussionen i dessa delar är betydligt mer utförlig i de äldre verken än i de nyare.

Några författare verksamma inom den offentliga rätten har författat böcker och artiklar med självständigt fokus på just den rättsliga regleringen av statschefsämbetet och kungahu- set. Först kan nämnas Erik Fahlbeck, som i en hundrasidig bok behandlade reglerna om förvärv och förlust av Sveriges krona.64 Boken recenserades av Halvar G. F. Sundberg.65 I övrigt finns två doktorsavhandlingar från 1800-talets andra hälft, av Ossian Berger66 och Karl Key-Åberg.67 Key-Åbergs historiska resonemang framstår som i stora delar föråldrade. Där- till kommer Rudolf Kjellén,68 Otto Varenius,69 Gunnar Bramstång,70 Fredrik Sterzel,71 Hen-

59Dessa författare fortsatte Malmgrens grundlagskommentar: Robert Malmgren och Erik Fahlbeck, 7 uppl., Stockholm: Norstedts, 1957; Robert Malmgren, Halvar G. F. Sundberg och Gustaf Petrén, 10 uppl., Stockholm: Norstedts, 1968; 11 uppl., Stockholm: Norstedts, 1971; Gustaf Petrén och Hans Ragnemalm, 12 uppl., Stockholm: Liber, 1980.

60Erik Holmberg, Nils Stjernquist, Magnus Isberg, Marianne Eliason och Göran Regner, Grundlagarna. Regeringsformen, successionsordningen, riksdagsordningen, 2 uppl., Stockholm: Norstedts juridik, 2006; Magnus Isberg och Marianne Eliason, kommentar till regeringsformen, successionsordningen m.m., Juno, version 3A.

61Joakim Nergelius, Svensk statsrätt, 2 uppl., Lund: Studentlitteratur, 2010.

62Thomas Bull och Fredrik Sterzel, Regeringsformen. En kommentar, 4 uppl., Lund: Studentlitteratur 2019. Se också Thomas Bull, ”Institutions and Divisions of Power” i Helle Krunke och Björg Thorarensen (red.), The Nordic Constitutions. A Comparative and Contextual Study, Oxford: Hart Publishing, 2018, s. 43-48.

63Anders Eka, Johan Hirschfeldt, Henrik Jermsten och Kristina Svahn Starrsjö, Regeringsformen. En kom- mentar, 2 uppl., Stockholm: Karnov, 2018.

64Fahlbeck 1955.

65Halvar G. F. Sundberg, recension av Fahlbeck 1955, i Förvaltningsrättslig tidskrift 1957 s. 86-89.

66Jur.dr, häradshövding, justitieombudsman, justitieminister. – Ossian Berger, Om arfsrätten till Sverges och Norges riken, Uppsala: Akademiska boktryckeriet, 1877.

67Docent i historia, kommerseråds n.h.o.v. – Karl Vilh. Vikt. Key-Åberg, Om konunga- och tronföljareval ur svensk historisk och statsrättslig synpunkt, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1888.

68Rudolf Kjellén, ”Prins eller enskild man? Några ord i en statsrättslig tvistefråga” i Ny Svensk Tidskrift 1890, s. 45-59.

69Otto Varenius, Om riksföreståndarskap enligt Sveriges och Norges grundlagar, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1891; Otto Varenius, ”§ 5 S. O.” i Statsvetenskaplig tidskrift 1924 s. 198-213; Otto Varenius, ”Några randanmärk- ningar till 1809 års regeringsform. Med anledning av prof. R. Malmgrens grundlagsedition” i Svensk juristtidning 1922 s. 309-323, 372-382.

70Gunnar Bramstång, ”Konungens personliga rättsställning med särskild hänsyn till immunitetsfrågor. Några reflexioner med anledning av grundlagberedningens förslag till ny regeringsform” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1972 s. 279-305; Gunnar Bramstång, ”Kvinnlig tronföljd – en tillbakablick utifrån vår nuvarande suc- cessionsordning” i Rättshistoriska studier bd 11, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 1985, s. 20- 54; Gunnar Bramstång, Tronrätt, bördstitel och hustillhörighet. Några anteckningar, Lund: Juristförlaget, 1990; Gunnar Bramstång, ”Att vara eller icke vara prins – det är frågan” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1994 s. 291-296.

71Sterzel 2009 s. s. 150-164.

1. Inledning

rik Wenander72 och Nicklas Vabi,73 vilka alla har bidragit med kortare eller längre texter på området.

Utöver Bergers och Key-Åbergs avhandlingar har äldre successionsordningar, eller med dåtidens terminologi, arvföreningar, gjorts till föremål för en del historiska studier, liksom förhållandet mellan principerna om val- och arvmonarki.74 På senare tid har stats- och ge- nusvetaren Cecilia Åse tagit upp statschefens uppgifter och symbolfunktion efter 1970-talets förändringar,75 och detta är även något som ur flera olika perspektiv har behandlats i en antologi.76

Forskningsläget är i denna del sammanfattningsvis sådant att de flesta relevanta frågor någon gång har berörts i litteraturen, men långt ifrån på något heltäckande sätt. Någon hel- hetsbild finns inte, och slutsatser som har dragits vid olika tidpunkter stämmer inte nödvän- digtvis överens. Det finns alltså ett behov av en förnyad översikt och analys.

1.3.3.Frågorna om kungahusets och hovets finansiering

Frågorna om statschefsämbetets, kungahusets och hovets finansiering har inte behand- lats på ett lika omfattande sätt. Den mest ingående analysen av dessa frågor har gjorts av Gunnar Bramstång i texten Konungens hov och slott. Några stats- och förvaltningsrättsliga synpunkter

–en knappt 300-sidig promemoria som endast finns i maskinskriven form men ger intryck av att ha varit avsedd för publicering i bokform. Texten torde ha sammanställts vid 1970- talets mitt, i början av giltighetstiden av 1974 års regeringsform och vid ungefär samma tid- punkt som ämbetsansvaret avskaffades år 1976.77 Texten innehåller fyra avdelningar: I. Ko- nungens representativa och ceremoniella uppgifter, II. Hovet, III. De kungliga slotten och IV. Riksdagens revisorers granskning av hov- och slottsstaterna. En mycket kortare prelimi- när version skrevs på uppdrag av Riksmarskalksämbetet och färdigställdes år 1969.78 Bram- stång har senare använt material från promemorian och vidareutvecklat slutsatserna i några olika texter.79

72Henrik Wenander, ”The King and Public Power in the Minimalist Monarchy of Sweden” i Hazell och Morris 2020 s. 32-36 och ”Political Functions of the Monarchy in Sweden” i Hazell och Morris 2020 s. 86-87; Henrik Wenander, ”The Ghost of the King: Traces of ’Royal Majesty’ in the Swedish constitution of 1974” i Kjell Å Modéer (red.), Legal History. Reflecting the past and the present. Current perspectives for the future, Rättshistoriska studier band 29, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2021, s. 167-176. – Se också Martin Sun- nqvist och Henrik Wenander, ”En offentligrättslig korporation under Monarken? Svenska Akademien och kungen i juridiskt perspektiv” i Statsvetenskaplig tidskrift 2018 s. 559-575.

73Nicklas Vabi, ”Statschefens offentligrättsliga status” i Förvaltningsrättslig tidskrift 2003 s. 127-158.

74V. E. Svedelius, ”Om Arfsrätten till Sveriges Krona” i Tidskriften Frey, 1843, s. 97-126; Ingvar Andersson, ”Förebilden för Gustav Vasas arvförening” i Scandia, 1934, s. 224-233 och Karl-Gustav Hildebrand, ”Gustav Vasas arvförening, dess medeltida bakgrund och förutsättningar”, i Historisk tidskrift 1934 s. 129-166. Se härtill också Berger 1877 s. 1-19.

75Cecilia Åse, Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati, Stockholm: Ordfront, 2009.

76Mats Ögren (red.), För Sverige – nuförtiden. En antologi om Carl XVI Gustaf, Stockholm: DN, 2006.

77Se ssk. s. 2-3 och 86. På s. 7 anges att 1969 års hovstadga är gällande, men på s. på s. 24 hänvisas till 1974 års hovstadga. – I brist på säkert årtal citeras texten som Bramstång, Hov och slott.

78Konstitutionsutskottets bet. 1969:51 bilaga 10.

79Gunnar Bramstång, ”Konungens dispositionsrätt till Kungl. Djurgården. Några anteckningar med an- ledning av en hovrättsdom” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1991 s. 330-343, Gunnar Bramstång, ”Kungl. Maj:ts

1. Inledning

När det gäller rättsläget fram till 1809 års regeringsform är kunskapsläget bristfälligt, även om det finns en hel del litteratur i ämnet. Källorna är inte entydiga och det är svårt att hitta gott stöd för säkra slutsatser. Det finns genom landskapslagarna viss kunskap om hur medeltidens kungar försörjdes genom det s.k. Uppsala öd samt husabyar, kungsgårdar och kungsladugårdar, men hur detta fungerade och framför allt hur denna egendom hanterades från medeltidens senare del fram till år 1809 har inte utretts på ett heltäckande sätt. Det finns en 1800-talsavhandling av juristen Gustaf Tauson,80 vars rubrik utlovar en analys av svenska kungsgårdars historia men som i själva verket behandlar även annan statlig jord samt förlä- ningar och reduktioner beträffande densamma men å andra sidan inte ger en heltäckande bild av kungsgårdarnas historia. Detta kan möjligen förklaras av att endast del 1 lades fram som avhandling och att resterande delar förblev opublicerade.81

Från 1900-talets första hälft finns en del texter av historiker som Henrik Schück82 och Jerker Rosén83 vilka sedan dess har dominerat synen på Uppsala öd, husabyarna och kungs- gårdarna. År 2000 publicerades emellertid en antologi84 där särskilt Jonatan Pettersson utsät- ter bl.a. en del av Schücks och Roséns rön för en kritisk granskning och visar att forsknings- läget även fortsättningsvis är mycket otillfredsställande.85 Egentligen skulle det behövas ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt med t.ex. historiker, rättshistoriker, arkeologer, lantmä- tare, lingvister och kulturgeografer för att gå till botten med sambandet mellan de olika gårdar som under medeltiden ingick i Uppsala öd och de kungsgårdar och kungsladugårdar som sedan kom att ingå i 1809-10 års överenskommelse.86

Generellt är det ganska otydligt exakt hur dispositionsrätten fungerade före år 1809, och det saknas förutom de närmare undersökningar som Bramstång gjort beträffande vissa av slotten mer ingående rättshistoriska analyser av ämnet. Avseende de slott som fungerat som framtida änkesäten har de äktenskapskontrakt som ingicks mellan statsöverhuvudena tillika kungahusens överhuvuden haft stor betydelse, men dessa har knappt analyserats överhuvud- taget inom den rättshistoriska forskningen.87 Inom ramen för detta arbete har jag bedömt

Ordens rättsliga status. Ett blygsamt bidrag till diskussionen kring bl.a. myndighetsbegreppet i relation till ko- nungen underställda organ”, i Lena Marcusson (red.), Festskrift till Fredrik Sterzel, Uppsala: Iustus, 1999, s. 83- 105.

80Gustaf Tauson, Swenska kungsgårdars historia, Lund: Berlingska boktryckeriet, 1846.

81Jfr recension av ”C. A. J.” i Frey. Tidskrift för vetenskap och konst 1847 s. 68-71.

82Henrik Schück, ”Upsala Öd” i Uppsala universitets årsskrift 1914.

83Jerker Rosén, Kronoavsöndringar under äldre medeltid, Lund: Gleerup, 1949, samt artiklarna ”Husaby” och ”Krongods” i Kulturhistoriskt Lexikon för Nordisk Medeltid, bd 7 resp. 9, Malmö: Allhem, 1962 resp. 1964.

84Michael Olausson (red.), En bok om Husbyar, Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 2000.

85Jonatan Pettersson, ”Husabyarna – en kritisk forskningsöversikt” i Michael Olausson (red.), En bok om Husbyar, Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 2000, s. 49-63. I samma volym har jag därutöver främst använt Tomas Ekman, ”Item Husaby in Niericia... En orientering om Husby i Glanshammar, med anledning av de arkeologiska undersökningarna åren 1997-98” i Olausson (red.) 2000, s. 9-38, Stefan Brink, ”Nordens husabyar

–unga eller gamla?” i Olausson (red.) 2000 s. 65-73, och Leif Grundberg, ”Husabyar i Norrland? Undersök- ningar kring Hälsingelagens Uppsala öd” i Olausson (red.) 2000 s. 75-91.

86Jfr Michael Olausson, ”Förord” i Olausson 2000 s. 6; Jonathan Pettersson, Det medeltida krongodset. Om fiscus regius, husbyar och Uppsala öd, Magisteruppsats vid ekonomisk-historiska institutionen vid Stockholms uni- versitet, HT-1998, s. 5. Se beträffande en kombination av arkeologiskt, kulturgeografiskt, historiskt och ort- namnsvetenskapligt angreppssätt Maria Bohman, De norrländska kungsgårdarna. Ett tvärvetenskapligt perspektiv, C- D-uppsats i arkeologi, VT-1999, Umeå universitet, institutionen för arkeologi.

87Se närmast Lena Rangström, En brud för kung och fosterland. Kungliga svenska bröllop från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf, Stockholm: Livrustkammaren/Atlantis, 2010. Se betr. äktenskapskontrakten inom huset Holstein-

1. Inledning

det som tillräckligt att för tiden före år 1809 framför allt utgå från den medeltida lagstift- ningen och antologin från år 2000 samt den litteratur som i övrigt trots allt finns tillgänglig för att kunna ge en vederhäftig bakgrund till den nu gällande regleringen av den kungliga disposi-tionsrätten till viss statlig egendom. Några mer omfattande arkivstudier har det inte funnits möjlighet till – särskilt som denna text skrivits under en pågående pandemi. Arkivens begränsade öppethållande har omöjliggjort en bredare eftersökning av material som skulle kunna vara relevant att beakta. I stället har jag gjort mer specifika beställningar av bilder på dokument, i de fall det har funnits särskild anledning att räkna med att innehållet skulle kunna vara till nytta.

När det gäller dispositionsrätten enligt 1809-10 års överenskommelse har Bramstång i den ovan nämnda promemorian Konungens hov och slott gjort en förhållandevis ingående analys, och det förekommer också en promemoria med sammanställning av de arkivhandlingar som sammanfattar dispositionsrättens uppkomst år 1809-10 och den därmed sammanhängande övergången från ett system där vissa egendomar stod under konungens enskilda styrelse till att dessa tillföll statsverket mot att konungen fick ett penninganslag och en mer inskränkt dispositionsrätt.88 På senare tid har Jan-Mikael Bexhed gett en översikt över detta rättsläge.89 Det kan noteras att Nils Nilsson-Stjernquist i sin bok Riksdagen och kronans fasta egendom främst intresserat sig för andra typer av fastigheter än de som är aktuella här.90

Av sammanställningen av arkivhandlingar och även av Bramstångs promemoria framstår rättsläget enligt 1809-10 års överenskommelse som något svårundersökt i källmaterialet, men det visar sig vid närmare undersökning att de flesta av de väsentliga handlingarna finns i riksdagstrycket från 1809-10 års riksdag. Med tillägg av någon enstaka arkivhandling är det inte alltför svårt att utifrån det tryckta materialet vinna full klarhet i hur 1809-10 års riksdags- ledamöter såg på saken och vad som var överenskommelsens innebörd. Jag har ändå kon- trollerat de tryckta riksdagshandlingarna mot de bevarade originalkoncepten.

En ganska nyligen utkommen bok skriven av Thomas Lyrevik om finansiella frågor i anslutning till kungahuset har av notapparaten att döma viss vetenskaplig ambition. Förfat- taren har letat fram en omfattande mängd intressant material och pekat på frågor som för- tjänar en rättshistorisk utredning. I flera avseenden, bl.a. när det gäller 1809-10 års överens- kommelse, hade en mer allsidig behandling av tryckt och otryckt källmaterial kunnat ge un- derlag för säkrare slutsatser så att missförstånd hade kunnat undvikas.91

I sakregistret till handlingarna från 1809-66 års riksdagar ges en översikt över de beslut som fattades och var relevanta handlingar återfinns i riksdagstrycket. Det kan noteras att

Gottorp under perioden 1544-1773 Markus Hillenbrand, Fürstliche Eheverträge. Gottorfer Hausrecht 1544-1773, Rechtshistorische Reihe 141, Frankfurt am Main: Peter Lang, 1996.

88Odaterad promemoria ”Överenskommelsen 1809/10 sammafattning [sic] av dokumentation”.

89Jan Mikael Bexhed är advokat och delägare i Calissendorff Advokatbyrå, där en annan delägare är f.d. hovauditören advokat Axel Calissendorff. – Jan Mikael Bexhed, ”Den kungliga dispositionsrätten till fast egen- dom” i Förvaltningsrättslig tidskrift 2020 s. 227-242.

90Nils Nilsson-Stjernquist, Riksdagen och kronans fasta egendom. Tolkningen och tillämpningen av § 77 regeringsfor- men, Lund, 1950.

91Thomas Lyrevik är f.d. statssekreterare. – Thomas Lyrevik, Den kungliga kleptokratin. Makt, manipulation, berikning, Göteborg, Bokförlaget Korpen, 2018. Se s. 85-88 och 375-385 angående 1809-10 års överenskom- melse; Lyrevik har förbisett att de väsentliga handlingarna finns i 1809-10 års riksdagstryck, jfr nedan avsnitt

6.3.Lyrevik har under år 2020 kommit ut med en kortare version (Den kungliga korruptionen – kort om svensk kleptokrati), men jag har använt den mer omfattande boken från år 2018.

1. Inledning

betänkanden och memorial under 1809-10 års riksdag inte såsom senare trycktes i bihang utan inom ramen för Ridderskapet och adelns protokoll.92 Bihangen, vars utformning regle- rades i 59 § i 1810 års riksdagsordning, fick sin nuvarande struktur delvis vid 1817-18 års riksdag och i allt väsentligt genom beslut vid 1828-30 års riksdag.93 Jag har ändå valt att fram till representationsreformen år 1866 göra ganska utförliga hänvisningar till samling, avdelning och band i riksdagstrycket, för att därefter övergå till det nu vanliga sättet att ange proposit- ioner och betänkanden etc. med angivande av endast år och nummer.

Beträffande den budgettekniska hanteringen av hovet, de kungl. hov- och slottsstaterna, har ganska omfattande källforskning i riksdagstrycket visat sig erforderlig. Avseende 1600- och 1700-talet finns analyser gjorda av Fabian Persson94 respektive Karl Åmark.95 År 1993 togs en promemoria beträffande hovets rättsställning fram inom Justitiedepartementet96 och en annan togs fram inom hovet.97 Hovets anslag i 1800-talets och 1900-talets statsbudgetar har dock inte tagits upp i forskningen. Budgeteringsprinciperna har efter 1809-10 års över- enskommelse ändrats först på 1840-talet, sedan länge varit ganska fasta för att modifieras med hjälp av tilläggsanslag under 1900-talets första hälft och sedan modifieras i omgångar under 1900-talets andra hälft på så sätt att anslag med mer detaljerade ändamålsbekrivningar lagts samman till mer övergripande enheter.

För att kunna analysera denna utveckling har jag rent praktiskt gått till väga så, att jag först har gått igenom budgetpropositioner och utskottsbetänkanden för omkring vart tionde år och skaffat mig en översikt över utvecklingen. Jag har sedan gått igenom samtliga budget- propositioner och utskottsbetänkanden avseende kungl. hov- och slottsstaterna och den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom. De år då väsentliga förändringar har genom- förts redovisas naturligtvis mest utförligt, men det saknar inte intresse att en del anslag läm- nats oförändrade under lång tid. Jag har av tids- och utrymmesskäl koncentrerat mig på bud- getpropositionerna avseende första huvudtiteln (eller på senare tid det utgiftsområde där hov- och slottsstatsanslagen tas upp) och de dokument där dessa anslag sedan behandlats. Endast i undantagsfall har jag kunnat beakta motioner och riksdagsdebatter samt utgiftspos- ter under andra huvudtitlar eller utgiftsområden.

1.3.4.Ordens- och medaljväsendet samt andra utmärkelser

Ordensväsendets historia i Sverige är relativt väl utredd i litteraturen. Särskilt ska nämnas det trebandsverk som gavs ut på 1940-talet av Ernst E. Areen och Sten Lewenhaupt med ambitionen att presentera ordensväsendenas i historia i samtliga nordiska länder, varav två

92Sakregister till rikets ständers protokoll med bihang för tiden från och med år 1809 till och med år 1866, bd 1-2, Stockholm, 1891-93.

931828-30 års riksdag, Bihang, saml. 10, bd 3, expeditionsutskottets memorial nr 422, s. 3-47; se för en översikt över de olika samlingarna och volymerna under perioden 1786-1866 Daniel Magnus Sandahl, Svenska riksdagarnes från och med år 1786 till och med år 1866 tryckta protokoller med bihang, Stockholm: Isaac Marcus, 1871.

94Fabian Persson, Servants of Fortune. The Swedish Court between 1598 and 1721, Lund: Lunds universitet, 1999, s. 56-79.

95Karl Åmark, Sveriges statsfinanser 1719-1809. Andra delen. Statsutgifter, statsinkomster och statsskuld, Stockholm: Norstedts, 1961.

96Catharina Staaf, De kungl. hovstaternas ställning, Promemoria, Justitiedepartementet, 1993-06-09.

97J. Gillis Wetter, Yttrande över Justitiedepartementets promemoria avs. de kungl. hovstaternas ställning (i statsrättsligt hänseende), 1993-08-28.

1. Inledning

band behandlar de svenska ordnarnas historia.98 Det är det verk som jag i första hand har använt angående ordensväsendets historia. Det finns också ett fristående verk från samma tid av Karl Löfström om Sveriges riddarordnar,99 och i en av H. J. S. Kleberg redigerad bok om de svenska riddarordnarna har Folke Wernstedt bidragit med en historisk översikt.100 Karl Löfström och Ernst E. Areen har inte bara skrivit om ordnarna utan även om medalj- väsendet,101 och även artiklar av Torgny Lindgren utgör i detta sammanhang viktig littera- tur.102

På senare decennier har ordensfrågorna tagits upp på nytt i litteraturen. Fredrik Löwen- hielm har gett en översikt över det svenska ordens- och medaljväsendet dels i form av en bok,103 dels som inledning till ett verk som presenterar samtliga Serafimerriddare och deras heraldiska vapenplåtar.104 Därtill kommer att antal vetenskapliga monografier och antologier på det ordenshistoriska området, där författare som Tom C. Bergroth,105 Antti Matikkala106 och Staffan Rosén107 främst ska nämnas. Inte minst har Antti Matikkala på ett förtjänstfullt sätt rett ut den historiska bakgrunden till de riddarordnar som inrättades i Sverige år 1748.108 På ett internationellt plan ska nämnas det omfattande verket World Orders of Knighthood and

98Ernst E. Areen och Sten Lewenhaupt, De nordiska ländernas riddarordnar, band 1-2, Stockholm: AB Svensk litteratur, 1942.

99Karl Löfström, Sveriges riddarordnar, Stockholm: Steinsviks, 1948.

100Folke Wernstedt, ”Kungl. Svenska riddarordnarna. Historisk översikt” i H. J. S. Kleberg (red.), Kungl. Svenska riddarordnarna, bd I, Stockholm och Malmö: Skandinaviska Biografiska Förlaget, 1935, s. 17-69.

101Karl Löfström, Kungl. medaljen Illis quorum meruere labores, Stockholm: Nordisk Rotogravyr, 1933; Karl Löfström, Kungl. medaljen Litteris et artibus, Stockholm: Nordisk Rotogravyr, 1935; Ernst E. Areen, De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer. Heders- och minnestecken från 1500-talet till våra dagar, Stockholm: J. Beckman, 1938; Karl Löfström, ”’För nyttiga uppfinningar’. En medaljhistorisk studie” i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1961 s. 138-147.

102Torgny Lindgren, ”’Hedersbelöning för nit och redlighet i rikets tjänst’. Till medaljens tidigaste historia”

iNordisk Numismatisk Årsskrift 1959 s. 30-53; Torgny Lindgren, ”’För befrämjad vaccination’. Till vaccinations- medaljens tidigaste historia” i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1961 s. 106-137.

103Fredrik Löwenhielm, Svenska ordnar och medaljer, 2 uppl., Stockholm: Atlantis, 1998.

104Fredrik Löwenhielm, ”Belöningar och utmärkelsetecken. Gåvor, ordnar och medaljer” i Per Nordenvall (red.), Kungliga Serafimerorden 1748-1998, Stockholm: Kungl. Maj:ts Orden, 1998, s. 11-68.

105Tom C. Bergroth, ”’En Swensk Riddare=Orden’. Kring instiftandet av ett ordensväsende i Sverige år 1748” i Livrustkammaren 1997-98 s. 3-90; Tom C. Bergroth, Kungliga Carl den XIII:s Orden, Stockholm: Svenska Frimurare Orden, 2002; Tom C. Bergroth, ”The Royal Order of Charles XIII – the Fifth Swedish Order” i Antti Matikkala och Staffan Rosén (red.), Perspectives on the Honours Systems. Proceedings of the symposiums Swedish and Russian Orders 1700-2000 & The Honour of Diplomacy, Stockholm: Vitterhetsakademien, 2015.

106Antti Matikkala, ”Gustaf Adlerfelt, Orders of Knighthood and Charles XII” i Antti Matikkala och Staffan Rosén (red.), Perspectives on the Honours Systems. Proceedings of the symposiums Swedish and Russian Orders 1700- 2000 & The Honour of Diplomacy, Stockholm: Vitterhetsakademien, 2015; Antti Matikkala, ”Creating a ’Medieval Past’ for the Swedish Orders of Knighthood” i Katie Stevenson och Barbara Gribling (red.), Chivalry and the Medieval Past, Woodbridge: The Boydell Press, 2016, s. 35-60.

107Staffan Rosén, ”From the Common History of the Russian and the Swedish Orders of Knighthood” och ”Swedish Orders Today” i Antti Matikkala och Staffan Rosén (red.), Perspectives on the Honours Systems. Pro- ceedings of the symposiums Swedish and Russian Orders 1700-2000 & The Honour of Diplomacy, Stockholm: Vitterhetsa- kademien, 2015.

108Matikkala 2016.

1. Inledning

Merit.109 Göran Norrby har analyserat adelskapets, ordensväsendets och rangordningens sam- hälleliga betydelse i Norden under perioden 1660-1920.110

Något som är mindre väl behandlat i den svenska litteraturen är principen att hedersbe- visningar såsom riddarvärdigheter och medaljer på något sätt måste emanera från en statschef för att ha rättslig relevans (fons honorum-principen111). Matikkala har kortfattat nämnt detta i sin avhandling om det brittiska ordensväsendet,112 och i övrigt finns det anledning att utgå från den juridiska litteratur som behandlar statssuveränitet och folkrättsligt erkännande av regeringar.113

Ett nytt angreppssätt har valts av Magna Robertsson. Hon har i sin doktorsavhandling analyserat krigsdekorationer som en del av veteranpolitiken i form av organiserat stöd till Försvarsmaktens personal före, under och efter internationella insatser. Därvid har hon ana- lyserat hur Försvarsmaktens medaljer kan användas som styrmedel.114 Hur ordnar och me- daljer bärs på uniform har detaljerat beskrivits av Christian Braunstein, och därmed får man indirekt en överblick över det svenska medaljväsendet.115 Det finns en promemoria om re- geringens belöningsmedaljer utarbetad inom Regeringskansliet.116 Därtill kan nämnas en ganska nyutkommen bok om de medaljer som utdelas av Kungl. Patriotiska Sällskapet och som är försedda med konungens bild.117

Hovleverantörskap tas upp kortfattat i samband med att den finansiella neutraliteten diskuteras och i avsnittet om utmärkelser. Det är inte ett område som egentligen blivit före- mål för rättshistorisk forskning, även om det finns en del böcker att utgå från avseende för- hållandena i Sverige och några andra länder.118

109Guy Stair Sainty och Rafal Heydel-Mankoo (red.), World Orders of Knighthood and Merit, bd 1-2, Delaware: Burke’s Peerage & Gentry, 2006.

110Göran Norrby, Ordnade eliter. Organiseringen av Nordens statsbärande skikt 1660-1920, Stockholm: Atlantis,

2011.

111Även fons honoris. – Fons betyder källa, honoris (genitiv singularis) eller honorum (genitiv pluralis) betyder hederns, hedersbevisningarnas, värdighetens, etc.

112Antti Matikkala, The Orders of Knighthood and the Formation of the British Honours System 1660-1760, Wood- bridge: The Boydell Press, 2008.

113Jag har konsulterat Malcolm N. Shaw, International Law, 7 uppl. 2014, Cambridge: Cambridge University Press, 2014, och Stefan Talmon, Recognition of Governments in International Law: With Particular Reference to Govern- ments in Exile, Oxford: Oxford University Press, 2001.

114Magna Robertsson, Personligt mod. Om krigsdekorationer som mjuk normstyrning under insatsen i Afghanistan åren 2008-2012, Stockholm: Stockholms universitet, 2020.

115Christian Braunstein, Utmärkelsetecken på militära uniformer, Stockholm: Statens Försvarshistoriska Mu- seer, 2007.

116Regeringens belöningsmedaljer och regeringens utmärkelse Professors namn, SB PM 2006:1.

117Bengt Gustaf Jonshult, Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar, Stockholm: Kungl. Patri- otiska Sällskapet, 2019.

118Maria Gunnarsson och Erik Gunnarsson (red.) Konung Carl XVI Gustafs hovleverantörer, Uppsala: Bild & kultur, 1999; Maria Gunnarsson och Annika Hedberg (red.), Kunglig hovleverantör, Skyllberg: Bild & Kultur, 2011; Barbara Zalewski, Under kronen. Historien om den kongelige husholdning og hofleverandørerne gennem 800 år, København: Nostra, 2000; Tim Heald, A Peerage for Trade. A History of the Royal Warrant, London: The Royal Warrant Holders Association, 2003.

1. Inledning

1.4.Framställningens neutralitet

Det hör inte till vanligheterna att författare inom den rättsvetenskapliga litteraturen ut- trycker åsikter i fråga om objektet för framställningen borde avskaffas eller bibehållas. Det är t.ex. sällsynt att rent juridiska texter innehåller uppfattningar om att en viss rättslig förete- else, som t.ex. ett visst domstolsslag eller en viss avtalstyp, borde avskaffas. Däremot är det vanligt att juridiska författare uttrycker rättsligt grundade uppfattningar om att en viss princip är eller inte är användbar vid tolkningen av vissa rättsfall eller vissa rättsregler. Frågor om rättsreglernas lämplighet, i den mån diskussionen går utöver lämplighet i mer systematiskt hänseende, hör snarare till den politiska sfären.

Just när det gäller monarkin har dock en del författare skrivit utifrån mer eller mindre tydliga utgångspunkter. En 1800-talsförfattare som Christian Naumann hade ett väsentligen konservativt synsätt, som enligt Stig Jägerskiöld i alltför hög grad fick prägla hans författar- skap, och han hade ett förtroendefullt förhållande till Oscar II.119 Även på ett mer generellt plan har det inom den offentliga rätten funnits kopplingar mellan juridik och politik; stats- rättsprofessorn Carl Axel Reuterskiöld var t.ex. även riksdagsledamot och stödde en stark, personlig kungamakt, även genom att ge råd till Gustaf V och kronprinsen Gustaf (VI) Adolf. Det har emellanåt ansetts oklart om hans rättsvetenskapliga uttalanden återspeglade veder- tagna rättsuppfattningar eller egna, ibland omstridda hypoteser.120 Mitt samlade intryck är att dessa båda personer är exempel på författare som haft ett engagemang för bevarandet av monarkins makt i en tid då denna mer och mer ifrågasattes. Motsatsvis kan noteras att Joakim Nergelius i sin lärobok om svensk statsrätt uttalat att monarkin är ”en gammalmodig institu- tion” och ifrågasatt om monarkin ”egentligen passar in”121 i dagens Sverige. Thomas Lyrevik har genomgående i sin framställning tagit ställning mot monarkin, åtminstone vad avser det sätt på vilket kungahuset och hovet finansieras och administreras för närvarande.122

När det gäller frågan om monarkins vara eller icke vara kan jag som rättshistoriker nöja mig med att konstatera att det finns ganska tydliga historiska förklaringar till att monarkin har bibehållits i vissa europeiska länder men inte i andra – avskaffandet av monarkier har så gott som alltid haft med djupgående konstitutionella kriser att göra, inte minst i efterdyning- arna av första och andra världskrigen. I denna text är utgångspunkten att Sverige är en mo- narki samt att det finns ett kungahus och ett hov. Skälen för och emot olika statsskick ligger utanför denna framställnings ramar. Detsamma gäller skälen för och emot att alls ha ett or- densväsende, en fråga som för övrigt inte är direkt kopplad till om ett land är en monarki eller en republik.

Någon gång finns också bakgrundskunskap om att en författare intresserat sig för en fråga utifrån ett visst uppdrag. Som exempel kan nämnas att Gunnar Bramstång inledde sin forskning inom rättsområdet genom ett uppdrag från Riksmarskalksämbetet,123 och han har

119Svenskt Biografiskt Lexikon, uppslagsord ”Naumann, Christian” (Stig Jägerskiöld).

120Mats Kumlien, Professorspolitik och samhällsförändring. En rättshistorisk undersökning av den svenska förvaltnings- rättens uppkomst, Rättshistoriskt bibliotek bd 74, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2019, s. 70 och 176-181.

121Nergelius 2010 s. 373, båda citaten.

122Lyrevik 2018, passim, särskilt s. 11-16, 554-560 och 601-612.

123Konstitutionsutskottets bet. 1969:51, bilaga 10.

1. Inledning

sedan arbetat vidare med frågorna utifrån den utgångspunkten.124 Han har emellertid i sin bok Tronrätt, bördstitel och hustillhörighet arbetat utifrån ett uppdrag av greve Sigvard Bernadotte, som gentemot konungen begärde att återfå titeln prins.125 Bramstång har således arbetat på uppdrag av såväl hovet som en person som i detta sammanhang intog en motsatsställning till konungen. Icke desto mindre gör jag den bedömningen att Bramstång i dessa texter i allt väsentligt har behandlat såväl källor som litteratur på ett sedvanligt juridiskt neutralt och vederhäftigt sätt. Det innebär inte att jag instämmer i samtliga hans slutsatser, men det är något som kommer att tas upp på relevanta platser i den fortsatta framställningen. Detsamma gäller Fredrik Sterzel, som inlett sitt arbete med ämnet med att skriva en promemoria på uppdrag av Riksmarskalksämbetet,126 vilken sedan legat till grund för en artikel av honom.127

Även om en forskningsfråga inte behöver vara neutral, har en rättslig framställning en viss auktoritet om den på ett opartiskt sätt innehåller redogörelser för samtliga de skäl som talar för och emot ett visst svar på den fråga eller de frågor som behandlas. Det innebär att läsaren på kort tid, jämfört med att själv gå till källorna, kan skaffa sig en överblick över materialet. Även om det kan vara svårt att frigöra sig från sin förförståelse, finns av infor- mationsekonomiska skäl anledning att försöka göra det. Detta hindrar inte att författaren tar ställning i de frågor som behandlas, men det ska i så fall göras på ett sätt som tydliggör vad som är redovisning av sakförhållanden och vad som är slutsatser av dessa redovisningar.128 Beträffande de författare som tidigare har behandlat delar av ämnet måste alltså deras redo- görelser för sakförhållanden skiljas från deras uppfattningar om och slutsatser av dessa. I flera fall finns det i den fortsatta framställningen anledning att ställa olika författares uppfatt- ningar mot varandra. Jag har försökt att vara tydlig med vilka uppfattningar som hämtats från andra författare och vad som är mina bedömningar.

Mitt uppdrags bakgrund finns redovisad i avsnitt 1.1. Jag har under arbetets gång redo- visat preliminära slutsatser och fått frågor och kommentarer såväl från den parlamentariska utredningens ledamöter, sekreterare, experter och sakkunniga som från sakkunniga personer tillhörande hovet och Kungl. Maj:ts Orden samt även från utomstående personer. De änd- ringar och justeringar som har föranletts av dessa kommentarer har kontrollerats mot källor, till vilka hänvisas i notapparaten.

124Bramstång Hov och slott, Bramstång 1991, Bramstång 1999.

125Bramstång 1990 s. 5.

126Fredrik Sterzel, Konungens s.k. apanage och anknytande frågor, 1996-06-28.

127Sterzel 2009 (först publicerad 1998).

128Christian Dahlman, Neutralitet i juridisk forskning, Lund: Studentlitteratur, 2006, s. 28-38, 82-83 och 88-

89.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

2.Historisk översikt över statschefens funktion och ställ- ning

2.1.Inledning

I detta kapitel ges en översikt över statschefens funktion och ställning utifrån ett rätts- historiskt perspektiv. För att framställningen ska bli begriplig nämns först vilka rättskällor som var aktuella under respektive tidsperiod, mer utförligt för den medeltida perioden då rättskälleläget är som mest komplicerat ur ett nutida betraktelsesätt. I den del det är fråga om översiktliga påståenden om i den rättshistoriska litteraturen allmänt kända förhållanden hän- visar jag här generellt till dessa.129 Endast mer specifika uppgifter är i övrigt i detta kapitel försedda med hänvisningar. En viss tyngdpunkt ligger därvid på införandet av arvmonarkin och regleringen av den, eftersom det har betydelse för förståelsen av kap. 4 och 5. När det gäller finansieringen av hovet har jag ansett att framställningen blir klarare om den finns samlat i kap. 6.

2.2.Landskapslagarnas tid och antagandet av landslagen och stadslagen

2.2.1.Rättskällorna

Sverige var ursprungligen ett valkungadöme. De äldsta rättskällor som ger kunskap om detta är landskapslagarna. De äldsta bevarade landskapslagarna var inte lagstiftningsproduk- ter i modern mening utan nedtecknade sammanställningar av sedvanerätt. Under 1220-talet påbörjades nedtecknandet av lagarna i Götaland, men de äldsta handskrifterna är inte beva- rade. Det finns en bevarad version av Äldre Västgötalagen från 1280-talet.130 Det finns även en Yngre Västgötalag nedtecknad någon gång – enligt de senaste forskningsrönen – på 1310- talet.131 Västgötalagen gällde även i Dalsland. Östgötalagen finns i en handskrift från mitten

129Nils Stjernquist, ”Land skall med lag byggas. Sveriges författningshistoria” i Sveriges konstitutionella ur- kunder, Stockholm: SNS Förlag, 1999; Nils Herlitz, Grunddragen av det svenska statsskickets historia, 3 uppl., Stock- holm: Norstedts, 1946; Göran Inger, Svensk rättshistoria, Lund: Liber, 1980; Christian Häthén, Stat och straff. Rättshistoriska perspektiv, Lund: Studentlitteratur, 2004; Kjell Å. Modéer, Historiska rättskällor i konflikt. En intro- duktion i rättshistoria, 3 uppl., Stockholm: Santérus, 2010. Se också den överblick över konungamaktens utövning

isvensk historia som Fredrik Lagerroth ger i Den svenska monarkin inför rätta. En författningshistorisk exposé, Stock- holm: Rabén & Sjögren, 1972. För den medeltida perioden och övergången till tidigmodern tid finns utförliga redogörelser hos Philip Line, Kingship and State Formation in Sweden 1130-1290, Leiden/Boston: Brill, 2007; Fred- rik Charpentier Ljungqvist, Lagfäst kungamakt under högmedeltiden. En komparativ internordisk studie, Rättshistoriskt bibliotek bd 72, Stockholm: Institutet för rättshistorisk forskning, 2016, och Martin Neuding Skoog, I rikets tjänst. Krig, stat och samhälle i Sverige 1450-1550, Lund: Bokförlaget Augusti, 2018.

130Holmbäck och Wessén 1933 s. XII; Holmbäck och Wessén 1946 s. XI-XXXVII; Wiktorsson 2011 bd 1 s. 11 och 29-31.

131Wiktorsson 2011 bd 1 s. 29; Nilsson 2011 s. 45-59; Nilsson 2012, Brink 2014; jfr Holmbäck och Wessén 1946 s. XXXVIII-XLV.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

av 1300-talet och återspeglar förhållandena omkring år 1290.132 Av Tiohäradslagen, omfat- tande Småland, har bara kyrkobalken bevarats.133

Upplandslagen och Södermannalagen skiljer sig från de nu nämnda nedtecknade lag- böckerna, eftersom de stadfästes av konungen. Upplandslagen utarbetades av en kommission som kung Birger Magnussons förmyndarregering hade tillsatt och stadfästes av honom år 1296.134 Västmannalagen var en kompilation med utgångspunkt främst i Upplandslagen.135 Södermannalagen stadfästes år 1327 i en version som ersatte en äldre text nedtecknad i slutet av 1200-talet.136 Hälsingelagen är bevarad i en handskrift från 1300-talets mitt.137 Därtill finns en lag som numera anses vara Dalalagen, men den har under en period ansetts vara en äldre version av Västmannalagen. Dess ålder är svårbedömd, men sannolikt formulerades den un- der 1300-talets första hälft och nedtecknades i den nu bevarade versionen vid 1300-talets mitt.138 Närkeslagen är inte bevarad, men man vet att den stadfästes av kung Magnus Ladulås. Inte heller Värmlandslagen har bevarats.139

Av särskilt intresse i detta sammanhang är en stadga om konungaval, eriksgata, ko- nungaed och kröning som Magnus Eriksson utfärdade omkring år 1335 – den kan inte dat- eras säkert – för att den skulle antas i de olika lagsagorna och tas in i landskapslagarna. Så skedde åtminstone i Södermanland.140 Bestämmelserna togs sedan i allt väsentligt in i ko- nungabalken i landslagen, som började tillämpas omkring år 1350.141 I den samtida stadslagen saknades motsvarande bestämmelser, eftersom konungabalken där, trots sitt namn, handlade om stadens styrelse.142 I landslagen saknades kyrkobalk.143 Den under medeltiden så viktiga kyrkorätten hanterades därför på så sätt att de olika landskapslagarnas kyrkobalkar fortsatte att tillämpas. Upplandslagens bestämmelser fick allt större betydelse även i andra landskap,144 dock möjligen med undantag för Skara stift där de lokala rättsreglerna fortsatte att ha bety- delse.145

Landslagens bestämmelser togs i denna del med mindre förändringar in i Kristoffers landslag, som stadfästes år 1442.146 I mellantiden hade emellertid en annan viktig statsrättslig

132Holmbäck och Wessén 1933 s. XII;

133Holmbäck och Wessén 1933 s. XII.

134Holmbäck och Wessén 1933 (Upplandslagen) s. 3-10.

135Holmbäck och Wessén 1936 s. XXXV.

136Holmbäck och Wessén 1933 s. XII; Holmbäck och Wessén 1940 s. XI-XXXII.

137Holmbäck och Wessén 1940 s. XLIII.

138Holmbäck och Wessén 1936 s. XIII-XXIV.

139Holmbäck och Wessén 1933 s. XII; Holmbäck och Wessén 1940 s. XXX.

140Holmbäck och Wessén 1940 s. 236-256, ssk. s. 236-237 och 245; Holmbäck och Wessén 1962 s. XXV- XXVI och 18.

141Holmbäck och Wessén 1962 s. 3-8 och 18-28.

142Holmbäck och Wessén 1966 s. 3-18.

143Holmbäck och Wessén 1962 s. XXVII-XXX.

144Holmbäck och Wessén 1962 s. XXIX.

145Nilsson 2012 s. 91.

146Petter Abrahamsson (red.), Swerikes Rikes Lands-Lag, 1726. Se till förhållandet mellan de båda landsla- garna Patrik Åström, Tendensen i Kristoffers landslag, Uppsala: Svenska fornskriftssällskapet, 2016.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

händelse inträffat, nämligen ingåendet av Kalmarunionen och krönandet av Erik av Pom- mern till konung i Kalmar år 1397.147 Kristoffers landslag gällde i sin tur till dess att 1734 års lag trädde i kraft år 1736, men innan dess hade ett antal förändringar i statsskicket gjorts inte minst genom 1634, 1719 och 1720 års regeringsformer. Landslagens konungabalk gällde trots detta formellt fram till dess att 1809 års regeringsform trädde i kraft.148

När det gäller lagarnas indelningar i balkar, finns redan i flera av landskapslagarna rubri- ker som fördes vidare i landslagen och i 1734 års lag och som alltjämt är aktuella: ärvdabalk, jordabalk, byggningabalk, rättegångsbalk. På så sätt finns alltså ett visst mått av kontinuitet från 1200-talet till våra dagar.

2.2.2.Konungaval

Av framför allt Upplandslagen, Södermannalagen samt Äldre och Yngre Västgötalagen är det tydligt att konungavalet utgick från Uppland och skulle bekräftas i övriga landskap.149 Enligt Upplandslagens konungabalk, första flocken,150 skulle konung väljas av de tre folk- landen Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland. Upplands lagman skulle sedan vid Upp- sala döma den valde till konung, och sedan skulle lagmännen i Södermanland, Östergötland, Tiohärad (Småland), Västergötland, Närke och Västmanland göra samma sak. Sedan så hade skett hade konungen fått ”laglig rätt till Uppsala öd”.151 Därefter beskrivs i andra och tredje flocken hur konungen skulle rida eriksgata (det var under denna eriksgata som de olika lag- männen på respektive landskapsting dömde den valde till konung152) och ”vigas till kronan i Uppsala kyrka”. Slutligen angavs ånyo att konungen hade ”rätt till Uppsala öd”.153 Uppsala öd och dess betydelse för statens och hovets finanser behandlas närmare i avsnitt 6.2.

I Östgötalagen saknades bestämmelser om konungaval.154 Såväl Äldre som Yngre Väst- götalagens rättslösabalk, första flocken, inleds däremot med orden ”Svearna äga att taga ko- nung och likaså att vräka”. Detta innebar att svearna hade rätt att välja konung och att för- kasta kandidater vid valet.155 Bestämmelserna om eriksgatan stämmer väsentligen överens med Upplandslagens motsvarande bestämmelser. I Yngre Västgötalagen finns också bestäm- melser om Uppsala öd.156

147Se till betydelsen av unionsbrevet och kröningsbrevet Lars-Olof Larsson, Kalmarunionens tid. Från drott- ning Margareta till Kristian II, Stockholm: Prisma, 1997, s. 83-90.

148Stjernquist 1999 s. 13-14.

149När det gäller de senaste decenniernas debatt om Svea- respektive Götalandskapens betydelse för bildandet av Sverige som enat kungarike ansluter jag mig till analysen i Mats G. Larsson, Färder till Sveriges födelse. En samlingsutgåva av Svitjod. Resor till Sveriges ursprung, och Götarnas riken. Upptäcktsfärder till Sveriges enande, Stock- holm: Atlantis, 2004. Se särskilt del 1 s. 153-160 och del 2 s. 167-175.

150I flera av de äldre svenska lagarna var balkarna indelade i s.k. flockar, som närmast motsvarar kapitel i senare lagar.

151Holmbäck och Wessén 1933 (Upplandslagen) s. 43.

152Holmbäck och Wessén 1933 (Upplandslagen) s. 52-53; Alexandra Sanmark, Viking Law and Order. Places and Rituals of Assembly in the Medieval North, Edinburgh: Edinburgh University Press, 2017, s. 104-106.

153Holmbäck och Wessén 1933 (Upplandslagen) s. 44.

154Holmbäck och Wessén 1933 (Upplandslagen) s. 51.

155Holmbäck och Wessén 1946 s. 109 och 292, se även s. 114-121 och 300 samt Larsson 2004 del 2 s.

170.

156Holmbäck och Wessén 1946 s. 346-347.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

Södermannalagens bestämmelser om konungaval och om Uppsala öd stämmer väsent- ligen överens med Upplandslagens.157 I den stadga för konungaval som Magnus Eriksson utfärdade omkring år 1335, vilken infogades i Södermannalagen och sedan lades till grund för landslagens regelverk, förtydligades regelverket. Bl.a. klargjordes att lagmännen skulle ha med sig tolv män valda av lagsagans befolkning för att välja konung vid Mora ting.158

2.2.3.Ett embryo till ett arvkungadöme

Även om Sverige enligt Upplandslagen var ett valkungadöme, inleddes redan under

1200-talet en förändring i riktning mot ett arvkungadöme. Magnus Ladulås fick år 1284 sin son Birger erkänd som sin efterföljare, och år 1303 beslutades på en herredag att Birger skulle efterträdas av sin son Magnus. Kungavalet och eriksgatan blev i dessa fall ceremonier utan avgörande betydelse.159

I Magnus Erikssons stadga för konungaval från omkring år 1335 och sedan i landslagen intogs en bestämmelse att den som skulle väljas till konung helst skulle vara konungason.160 Kungasöner och -döttrar fick hertigtitlar. Hertigtiteln ersatte den gamla jarltiteln, vilken sen- ast användes av Birger Jarl (d. 1266). En del kungabarn kallades Sveriges hertig respektive hertiginna, och av dessa var hertig Magnus (sedan kung Magnus Ladulås) den första. En del kallades hertig av Finland. Av dessa var Magnus Ladulås bror Bengt (d. 1291) den första. Utanför kungahuset var det enbart Bengt Algotsson (d. 1360), hertig av Halland och Finland, som förde hertigtiteln.161

Även i det unionsbrev som förekom i Kalmar år 1397 – och beträffande vilket det är osäkert om det formellt antogs – angavs att unionen skulle vara ett valkungadöme, men efter Eriks av Pommern död skulle nästa konung helst vara konungason. Detta gällde utöver i Sverige redan i Danmark, medan Norge var ett arvrike.162 Detta fick betydelse bl.a. år 1448 då olika efterträdare till Kristoffer av Bayern valdes i Danmark och Sverige, något som ledde till splittring och konflikter.

2.2.4.Konungens statsrättsliga funktion

Från det att man kan tala om ett allt mer sammanhållet rike – från omkring Birger Jarls tid163 – var såväl den lagstiftande som den verkställande och den dömande makten knuten till konungen, eller i Birgers fall, jarlen. Ett tydligt exempel på central lagstiftande makt är Birger Jarls edsöreslagar, innebärande att de ledande männen med ed förband sig att skydda

157Holmbäck och Wessén 1940 s. 42-43 och 49-54.

158Holmbäck och Wessén 1940 s. 236-256, ssk. s. 236-237 och 245. – Jfr också till detta avsnitt Key-Åberg 1888 s. 1-21, vars historiska resonemang dock i flera avseenden är föråldrade. Jag återkommer därför till honom först i samband med att han uttalar sig om innebörden av 1809 års regeringsform.

159Holmbäck och Wessén 1940 s. 51.

160Holmbäck och Wessén 1940 s. 237.

161Henrik Klackenberg, ”Svenska medeltida hertigars heraldik” i Heraldisk Tidsskrift bd 12, nr 116, 2017, s. 272-283.

162Larsson 1997 s. 84; Markus Hedemann, ”Unionsbrevets kongelige program og krigen om Slesvig” i Scandia 2011 s. 38-71, ssk. s. 44.

163Dick Harrison, Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige, Stockholm: Ordfront, 2002, ssk. s. 200-

203.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

friden i form av hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid. Ett något senare exempel är Alsnö stadga från år 1280, varigenom Birger Jarls fridslagstiftning bekräftades och frälset infördes eller utvidgades.

I konungens maktmässiga samverkan med olika grupper av stormän förekom dels bis- koparna, dels värdsliga stormän. Under perioden 1280-1480 utvecklades denna samverkan i form av consilium (råd) och parlamentum (samtal) till vad som kom att kallas å ena sidan rikets råd och å andra sidan herredagen eller en början till riksdagen.164 Riket var företrätt genom att män från olika delar av landet deltog, t.ex. vid kungaval.165 Även om ståndsriksdagen har sina rötter i 1400-talet är det först på 1527 års riksdag som även bönder deltog. Begreppet ”riksdag” användes först om ett möte år 1561. Biskoparna hade dubbla funktioner, dels som makthavare i riksrådet tillsammans med kungen, dels som makthavare som en del av katolska kyrkan under påven. Under senare delen av 1200-talet dyker riksämbeten som drots och marsk upp i källorna. Albrekt av Mecklenburg lovade i sin kungaförsäkran år 1371 att rätta sig efter riksrådet i alla viktiga ärenden.

Konungen innehade den högsta dömande makten vid s.k. räfsteting eller rättarting. Dessa reglerades bl.a. genom Magnus Erikssons Uppsala stadga från år 1344. Den kungliga domsrätten omfattade särskilt edsöresbrotten. Det kan nämnas att Magnus Ladulås och Mag- nus Eriksson hade särskilda domssigill, ad causas.166 Under tiden då Erik av Pommern var unionskung förekom det att drottning Filippa fungerade som högsta domare i Sverige.167

2.2.5.Rikets symboler

Riket som sådant hade först inget eget sigill, utan kungarna använde – i likhet med sina motsvarigheter i andra länder vid denna tid – sina personliga sigill vid utfärdandet av viktiga dokument. Det första kända kungasigillet är Karl Sverkerssons sigill från 1160-talet. Det första sigillet med vad som torde vara ett heraldiskt motiv är Erik Knutssons kontrasigill från 1210-talet. Det innehåller två leoparder (i heraldisk terminologi gående lejon med ansiktet vänt mot betraktaren) vända mot varandra.168 Det är oklart om detta var en släktsymbol eller möjligen någon typ av kungasymbol.169

Något senare dyker under alla förhållanden släktheraldiken upp i sigillen, med Erik Er- ikssons (”läspe och halte”) tre leoparder från 1220-30-talen som första exempel.170 De tre

164Herman Schück, Rikets råd och män. Herredag och råd i Sverige 1280-1480, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 2005.

165Stjernquist 1999 s. 15.

166Harald Fleetwood, Svenska medeltida kungasigill. Första delen, Stockholm 1936 s. 66-71; Harald Fleetwood, Svenska medeltida kungasigill. Andra delen, Stockholm 1942 s. 45-50.

167Marie-Louise Flemberg, Filippa. Engelsk prinsessa – nordisk unionsdrottning, Stockholm: Santérus, 2014, s. 222-226.

168Fleetwood 1936 s. 9-22.

169Jfr att en symbol för den dömande makten under medeltiden var två lejon, en symbolik hämtad från kung Salomos tron enligt Bibeln; se Barbara Deimling, ”The Courtroom. From Church Portal to Town Hall”

iWilfried Hartmann och Kenneth Pennington, The History of Courts and Procedure in Medieval Canon Law, Wash- ington D.C.: The Catholic University of America Press, 2016, s. 43-46.

170Fleetwood 1936 s. 29-32.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

leoparderna kom från Eriks danska mödernesläkt. Från och med Birger Jarl kom Bjälboät- tens171 vapen, ett upprest lejon vanligen över tre ginbalkar i en sköld beströdd med hjärtan, att användas i sigillen.172

Kung Magnus Ladulås lät i ett sigill placera tre öppna kronor, en över två, runt skölden.173 Det har diskuterats hur dessa kronor skulle kunna tolkas. En förklaring är att det enbart är fråga om dekorativa element som ska symbolisera den kungliga makten och fylla ut tomrum- men i det runda sigillet. Enligt denna tolkning, gjord av Harald Fleetwood, har de inget med det senare riksvapnet tre kronor att göra.174 Tolkningen härstammar dock från en tid då den rådande uppfattningen var att de tre kronorna som riksvapen etablerades av Albrekt av Mecklenburg på 1360-talet,175 en uppfattning som sedan visat sig inte stämma.

Även om Albrekt av Mecklenburg var den förste som satte in tre kronor i en sköld i ett sigill, har det framkommit att vapnet tre kronor av guld i en blå sköld användes redan på 1330-talet, under Magnus Erikssons regeringstid. Detta vapen har nämligen påträffats i en sal i Avignon, vilken år 1336 dekorerades med vapen för kardinaler och kungar i samband med planerandet av ett korståg.176 Tre kronor förekom också på mynt på 1340-talet, under Magnus Erikssons tid, även om de tre kronorna då var placerade i cirkel med kronringarna mot myntets mitt.177 Bortsett från Magnus Ladulås användning av tre kronor kan alltså den första mer systematiska förekomsten av de tre kronorna knytas till Magnus Erikssons tid. Det är rimligt att associera de tre kronorna till det faktum att Magnus Eriksson var kung över Sverige, Norge och Skåne, något som också manifesterades i den konungatitel han använde från 1330-talet.178

171Denna ätt kallas omväxlande Folkungaätten och Bjälboätten; Folkungaätten är det inarbetade namnet men Bjälboätten en mera rättvisande beteckning, se Harrison 2002 s. 175-189. Vapnet används, ofta under namnet Folkungavapnet, i stora riksvapnets andra och tredje fält, men det har i sin tur under perioder felaktigt uppfattats som ett vapen för Götaland.

172Fleetwood 1936 s. 33-71; Fleetwood 1942 s. 9-52.

173Fleetwood 1936 s. 55-59, jfr även s. 63 betr. ett senare sigill där tecken för alfa et omega från år 1288 finns på de tre kronornas plats.

174Fleetwood 1936 s. 57. Jfr också Nils G. Bartholdy, Det danske kongevåben fra Valdemarerne til Frederik VI

–studier i Danmarkshistoriens heraldiske spejl, under publicering 2021, kap. 4, avsnittet Tre kroner i 1200-tallet. Bartholdy fäster vikt vid den kungliga symboliken och anknytningen till de tre krönta lejonen i den som konung avsatte brodern Valdemars vapen.

175Fleetwood 1942 s. 59-64; Heribert Seitz, ”Tre Kronor som europeisk symbol och svenskt riksvapen” i Heraldisk Tidsskrift bd 1, nr 2, 1960, s. 60-71, Ernst Verwohlt, ”Sveriges tre kroner” i Heraldisk Tidsskrift bd 1, nr 5, 1962, s. 215-223, Heribert Seitz, ”Sveriges tre kronor – några reflexioner” i Heraldisk Tidsskrift bd 1, nr 6, 1962, s. 257-258, C. G. U. Scheffer, ”Trekronorsvapnets mecklenburgska ursprung” i Heraldisk Tidsskrift bd 2, nr 12, 1965, s. 83-88.

176Georges de Loÿe, ”Origine des armoiries royales de Suède à trois couronnes” i Comunicaciones al XV congreso internacional de las ciencias genealogica y heraldica, bd 2, Madrid: Instituto Salazar y Castro, 1983, s. 495-520; Uno Lindgren, ”Nytt om ’Sweriges tree Chronor’” i Heraldisk Tidsskrift bd 5, nr 49-50, 1984, s. 51-55; de Loÿe, 1986, s. 155-174, Vladimir A. Sagerlund, ”Sveriges lilla riksvapen i Avignon – nya iakttagelser”, Heraldisk Tids- skrift bd 11, nr 108, 2013, s. 364-370.

177Georges de Loÿe, ”Om ursprunget till det svenska riksvapnet Tre Kronor” i Heraldisk Tidsskrift bd 6, nr 54, 1986, s. 169.

178Bartholdy 2021 kap. 4 avsnittet Magnus Erikssons tre kroner; Henrik Klackenberg, ”The Greater Coat of Arms of Sweden from c. 1450 until Today” i Elin Galtung Lihaug (red.), Genealogica & Heraldica, Influence on Genealogy and Heraldry of Major Events in the History of a Nation, XXXI International Congress of Genealogical and Heraldic Sciences, Oslo 2014, Oslo: Slekthistorisk Forlag, 2015, s. 173-180.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

I ett sigill från 1430-talet vilket användes till och med 1520-talet finns en bild av S:t Erik hållande en sköld med tre kronor. Detta är det första statssigillet utan koppling till den vid tiden aktuella härskaren. Den förste som satte samman vapnet med tre kronor och Bjälboät- tens vapen i en kvadrerad sköld var kung Karl Knutsson Bonde. Han placerade sitt ättevapen i en hjärtsköld. På detta sätt uppkom det vapen som ligger till grund för Sveriges nuvarande stora riksvapen.179

2.3.Vasatiden, stormaktstiden och det karolinska enväldet

2.3.1.Rättskällorna

Som redan nämnts fortsatte Kristoffers landslag och Magnus Erikssons stadslag att gälla under denna period. Inte minst på det statsrättsliga området fick emellertid ett antal riksdags- beslut stor betydelse, såsom Västerås arvförening 1544 som innebar att valkungadömet er- sattes med en arvmonarki. En annan typ av dokument som har stor betydelse på det stats- rättsliga planet är konungaförsäkringarna, i vilka konungarna lovade att regera under iaktta- gande av vissa uppställda villkor.

År 1634 antogs Sveriges första regeringsform. I den reglerades regeringens och de cen- trala ämbetenas sätt att verka. Regeringsformen hade sin största betydelse under 1600-talets förmyndarregeringar under Kristinas och Karl XI:s omyndighet. År 1686 stiftades en kyrko- lag. Under den senare delen av 1600-talet inleddes ett arbete med att reformera rätten på den allmänna civil- och strafflagens områden, och det arbetet ledde så småningom fram till 1734 års lag. Under vissa perioder och på vissa områden hade rättspraxis stor betydelse för rätts- utvecklingen, som t.ex. på testamentsrättens område.180

2.3.2.Arvkungadömet införs och successionen regleras

På Västerås riksdag antogs den 13 januari 1544 den s.k. arvföreningen, varigenom Sve- rige slutligt blev en arvmonarki i stället för en valmonarki. Det bestämdes att hertig Erik skulle efterträda kung Gustav och därefter skulle hans ”Manköns Lijffzerffherskaffter [furst- lig persons livsarvingar181]” följa, och sedan Eriks yngre bröders ättlingar på samma sätt, ”ifrån Linien och til Linien”.182 Detta är alltså vad som kallas agnatisk lineal primogenitur, innebärande att den äldste sonen och därnäst dennes äldste son och så vidare ska ärva kro- nan. Bakgrunden till regleringen finns att söka i fransk rätt.183 De grev- och friherrskap som

179Fleetwood 1942 s. 88-91, Klackenberg 2015.

180Elsa Trolle Önnerfors, Justitia et prudentia. Rättsbildning genom rättstillämpning - Svea hovrätt och testamentsmålen 1640-1690, Rättshistoriskt bibliotek bd 70, Stockholm: Instituitet för Rättshistorisk Forskning, 2014.

181Svenska Akademiens Ordbok, uppslagsord ”Liv”, sammansättning ”Livs-arvherrskap”.

182Rådets och adelns bref i ständernas namn om tronföljden i riket inom konung Gustafs börd och slägt den 13 januari 1544, Svenska Riksdagsakter, bd I:1 s. 378-390 eller Stiernman bd 1, 1728, s. 176-186, citatet från s. 181; se härtill Berger 1877 s. 1.

183Andersson 1934, se även Hildebrand 1934.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

först inrättades på 1560-talet skulle också ärvas enligt agnatisk lineal primogenitur, dock med viss begränsning för yngre agnatiska släktlinjer.184

Arvföreningens innehåll var inte helt och hållet en nyhet; den hade föregåtts av att riks- rådet år 1526 hade försäkrat att Gustav Vasas äldste son skulle efterträda honom, om han vore därtill tjänlig.185 På ett möte med bl.a. riksrådet i Örebro år 1540 hade de närvarande erkänt hans söner Erik och Johan som rätta arvingar till Sveriges krona.186 År 1565 och 1566 försäkrade ständerna successionsrätt till Eriks ättlingar, oavsett med vem Erik gifte sig.187 Vid riksdagen år 1569, då ständerna sade upp tro och lydnad till Erik, hölls det dock emot honom att han hade gift sig med Karin Månsdotter och låtit kröna henne till drottning och inte iakttagit kravet på jämbördighet enligt kungligt bruk.188 År 1582 infördes ett krav på att en medlem av kungahuset inte skulle gifta sig med någon ofrälse person, vid äventyr av förver- kande av successionsrätten.189 År 1590 förnyades 1544 års arvförening med det tillägget att successionsrätt på kvinnolinjen infördes om hela manslinjen var utgången. Den äldsta ogifta prinsessan skulle då bli drottning, och ständerna skulle med hennes bifall välja en gemål åt henne.190

År 1604 beslutades en ny arvförening, och hertig Karl tillträdde som Karl IX med suc- cessionsrätt för sin linje före Sigismunds bror Johan och dennes linje. Om dessa båda linjer dog ut skulle den äldsta ogifta prinsessan då bli drottning på samma sätt som enligt 1590 års arvförening.191 I denna arvförening infördes också fyra bestämmelser som byggde på erfa- renheter av Sigismunds regering och som helt eller delvis fördes vidare in i 1810 års success- ionsordning:192

•Konung och arvfurste skulle vara av den rena evangeliska läran enligt den oföränd- rade Augsburgska bekännelsen, och successionsrätten för arvfurste som avföll från denna lära var förverkad.

•Arvfurstarnas gemåler skulle vara av den rena evangeliska läran.

•Vetskap och samtycke från riksdagen krävdes för en arvfurstes giftermål. En arv- furste fick inte gifta sig ”medh mindre än Rijksens Ständer är ther om först witterligit, om the kunne pröfwe, at thet är theras F: N: [furstelige nåde] och heele Rijket gag- neligit”.193

184Robert Swedlund, Grev- och friherreskapen i Sverige och Finland. Donationerna och reduktionerna före 1680, Upp-

sala: Almqvist & Wiksell, 1936, s. 22-24 och 140-159.

185Rikets råds försäkran till konung Gustaf med avseende på hans påtänkta giftermål, den 24 januari 1526, Svenska Riksdagsakter, bd I:1 s. 44-47 på s. 46, se även Stiernman bd 1, 1728, s. 40-42, på s. 42. Se härtill Anders- son 1934 s. 224; Berger 1877 s. 1.

186Rådets och några andra personers ed, den 4 januari 1540, Svenska Riksdagsakter, bd I:1 s. 250-253. Se härtill Andersson 1934 s. 224-225; Berger 1877 s. 1.

187Stockholms riksdags beslut april 1565 och den 11 mars 1566, Stiernman bd 1, 1728, s. 260-266 på s. 264-265; 269-273 på s. 272; se härtill Berger 1877 s. 3-4.

188Sann och rättmätig orsaak [---] den 25 januari 1569, Stiernman bd 1, 1728, s. 286-311 på s. 307; se härtill Berger 1877 s. 3-4.

189Stadga om konungslig och furstlig rättighet [---] den 27 januari 1582, Svenska Riksdagsakter bd II:2 s. 624-635 på s. 633, Stiernman bd 1, s. 346-359 på s. 356-357; se härtill Berger 1877 s. 4.

190Ständernas arfförening den 7 mars 1590, Svenska Riksdagsakter II:2 s. 923-938 på s. 928-929, Stiernman I 378-385 på s. 380. Se härtill Berger 1877 s. 5-6.

191Norrköpings arfförening den 22 mars 1604, Stiernman bd 1 s. 561-579. Se härtill Berger 1877 s. 7-8,

192Berger 1877 s. 8-9.

193Stiernman bd. 1 s. 575.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

•En konung eller arvfurste som blev regent i ett annat land och bosatte sig där skulle förlora rätten till den svenska tronen.194

Den kvinnliga successionsrätten bekräftades ytterligare gånger år 1627 och 1634195 samt dessutom i 1634 års regeringsform.196 Enda gången den tillämpades var när drottning Kris- tina besteg tronen efter Gustav II Adolf.

År 1649 antogs pfalzgreven Karl Gustav till tronföljare,197 och år 1650 beslutade riksda- gen att 1544 och 1604 års arvföreningar skulle tillämpas på det pfalziska huset, dock med undantag för den kvinnliga successionsrätten. En skillnad gentemot 1604 års arvförening var också att en arvfurste som blivit regent i utländsk stat kunde bo där. Karl Gustav behövde riksrådets samtycke till giftermål och gemålen måste vara av den rena evangeliska läran, de- finierad av den oförändrade augsburgska bekännelsen.198 Enligt Berger skulle denna regel tolkas som att den också omfattade arvfurstarna och att de behövde konungens och riksrå- dets samtycke till giftermål. Han menade också att en regel om att arvfurstarna skulle uppfö- das i den rena evangeliska läran, sedd tillsammans med 1604 års arvförening, måste innebära att arvfurste som avföll från denna lära hade förverkat sin arvsrätt.199 Dessa tolkningar stäm- mer överens med kraven på Karl Gustav men framgår inte uttryckligen när det gäller hans barn. År 1683 utsträcktes successionsrätten inom det pfalziska huset till kvinnor, i anslutning till 1604 års arvförening och 1634 års regeringsform.200 Detta bekräftades också av 1693 års riksdag.201

2.3.3.Konungens statsrättsliga funktion

Gustav Vasa ändrade konungens statsrättsliga funktion, inte främst genom rättsliga för- ändringar utan genom att slå ned uppror och genom att ta makten över kyrkan och dra in en stor mängd kyrklig egendom till staten. Den dubbla styrelseform som hade funnits genom att biskopar och präster var knutna till katolska kyrkan och underordnade påven upphörde därmed. Biskoparna var inte längre rådsmedlemmar, men de och övriga präster ingick som ett stånd i riksdagen och underordnades den världsliga makten.

Som redan indirekt har framgått fattades beslut i viktiga ärenden på riksdagar, där bönder för första gången deltog år 1527. Därmed var den fyrståndsriksdag etablerad som skulle bestå till år 1866. År 1544 infördes som nämnts arvkungadömet. Själva begreppet ”riksdag” an- vändes först om ett möte år 1561. Gustav II Adolf lovade i sin konungaförsäkran år 1611 att

194Dessa bestämmelser finns på s. 574-576. Jfr till tolkningen av den sista punkten Berger 1877 s. 10.

195Riksdagsbeslut den 24 december 1627 och den 29 juli 1634, Stiernman bd 1 s. 796-801 på s. 797-798 resp. bd 2 1729 s. 871-887 på s. 873-874. Se härtill Berger 1877 s. 10.

196Stiernman bd 2 s. 887-922, Sveriges konstitutionella urkunder s. 71-100.

197Sweriges Rijkes samptlige Ständers Eenhällige Förklaring [---] den 10 mars 1649, Stiernman bd 2 s. 1105-1117. Se härtill Berger 1877 s. 11.

198Riksdagsbeslut den 6 november 1650, Stiernman bd 2 s. 1162-1173 på s. 1170-1171. Se till tolkningen Berger 1877 s. 12-13.

199Berger 1877 s. 13.

200Riksdagsbeslut den 3 januari 1683, Stiernman bd 3 s. 1908-1934 på s. 1911-1912, se även Karl XI:s testamente s. 2107-2122 på s. 2108-2109. Se härtill Berger 1877 s. 14-15,

201Riksdagsbeslut den 20 november 1693, Stiernman bd 3 s. 2094-2100 på s. 2098.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

inte stifta ny lag eller ändra gammal utan riksrådets och ständernas samtycke. År 1614 inrät- tades Svea hovrätt och därefter fler hovrätter, och konungens dömande funktion var därmed delvis delegerad till ett kollegium av adelsmän och jurister. Dock förbehöll sig konungen även fortsättningsvis en högsta domsmakt, som utövades i riksrådet (justitierevisionen) och så småningom år 1789 fördes över till den då inrättade Högsta domstolen.

I 1634 års regeringsform reglerades regeringens och förvaltningens verksamhet samt den dömande makten. Genom denna regeringsform gjordes en början till uppdelning mellan vad som senare kunde kategoriseras riksstyrelsen och hovet. Riksstyrelsen sköttes av de höga riksämbetena (riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästaren), medan några av de lägre riksämbetena senare kom att utvecklas i riktning mot att bli hoväm- beten (främst riksmarskalken, riksstallmästaren och riksjägmästaren; dessutom fanns rikstyg- mästaren som hade hand om artilleriet). Det steg som togs vid denna tidpunkt kan beskrivas som att hovet blev en av statsförvaltningens grenar i stället för att helt sammanfalla med statsförvaltningen.202 Med hovrätten som grundmodell byggdes kollegier upp för olika sak- områden och med riksämbetsmännen som ledare. Den lokala förvaltningen i landet fick en ny utformning, genom att landshövdingeämbeten inrättades.

Efter Karl X Gustavs bortgång år 1660 styrdes Sverige under Karl XI:s omyndighet enligt 1634 års regeringsform men med tillägg av ett additament, som stärkte ständernas po- sition. Genom 1660 års additament fick riksdagen en fastare grund att stå på, eftersom den skulle inkallas vart tredje år och inte endast när konungen så önskade. Riksbanken, en myn- dighet under riksdagen, inrättades år 1668.

År 1680 inleddes det karolinska enväldet genom att Karl XI lät ständerna förklara att han inte var bunden av 1634 års regeringsform och inte heller bunden av riksrådets mening. År 1682 fick Karl XI hela lagstiftningsmakten i sin hand; han behövde inte riksdagens sam- tycke för att ändra lag. Vid riksdagarna 1689 och 1693 fick han också beskattningsmakt vid krig. Karl XII utnyttjade denna beskattningsrätt maximalt och riksrådet och ständerna kunde inte utöva någon makt av betydelse. Dock ska nämnas att Karl XII år 1713 inrättade en revi- sionsexpedition med en högste ombudsman, ett ämbete som sedan år 1719 heter justitie- kanslersämbetet.

2.3.4.Rikets symboler, hertigdömen, landskapsvapen

I riksvapnet placerades först Vasaättens vapen och sedan den Pfalziska ättens vapen i hjärtskölden, och kvadreringslinjerna utvecklades till ett kors. Enligt 1634 års regeringsform skulle rikskanslern förvara det större rikssigillet och hovkanslern det mindre.203 Härader samt bergs- och tingslag började skaffa sigill för att kunna bekräfta riksdagsbesluten.204 I samband med Gustav Vasas begravning tog Erik XIV initiativ till en serie landskapsvapen. Landskapen fördelades i en grupp hertigdömen och en grupp grevskap, och de vapen som togs fram åt

202Reuterskiöld 1914 s. 74, Bramstång 1999 s. 95-96, Bramstång Hov och slott s. 14-19.

203Uno Lindgren, Heraldik i svenska författningar. En vapenrättslig översikt från medeltiden till våra dagar, Lund: Gleerup, 1951, s. 36-37; Klackenberg 2015.

204Lindgren 1951 s. 21-22.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

dem bildade en serie som skulle manifestera Sveriges vidsträckthet och betydelse.205 I takt med att det svenska väldet ökade i omfattning lades sedan vapen för nya territorier till i statssymboliken.206 På 1560-talet började den blå flaggan med gult kors förekomma.207

År 1557 förlänade Gustav Vasa titeln storhertig av Finland till sin andra son Johan (se- nare Johan III). Johan fick då också en kvadrerad sköld med Satakundas och Egentliga Fin- lands vapen i. Efter Erik XIV:s trontillträde år 1560 ändrade Johan sitt vapen så att stora riksvapnets två vapen, tre kronor och Bjälboättens vapen, var i de två övre fälten, och Sata- kundas och Egentliga Finlands vapen i de två nedre. Vasaättens vapen placerades i en hjärt- sköld. Detta sätt att kombinera riksvapnet och landskapsvapnen med dynastivapnet använ- des också av de övriga kungasönerna, vilka också var hertigar. Hertigdömena var vid denna tid – under återstoden av Vasaättens regeringsperiod – ett sätt att försörja de olika medlem- marna av kungahuset.208

Karl Filip, hertig av Södermanland, Närke och Värmland, Karl IX:s yngre son, var den siste hertigen med någon verklig makt över sitt hertigdöme.209 Fram till år 1772 fanns inga hertigar av några svenska landskap, vilket främst beror på att kungahuset hade mycket få medlemmar.

2.4.Frihetstiden och det gustavianska enväldet

2.4.1.Rättskällorna

Den viktigaste rättsliga förändringen under denna period är antagandet av 1734 års lag, som ersatte lands- och stadslagarna. Särskilt dess balkindelning ligger fortfarande till grund för den svenska rättens struktur på civil-, straff- och processrättens område.

I 1734 års lag reglerades inte statsrätten, utan 1634 års regeringsform – som inte hade tillämpats under det karolinska enväldet – ersattes av först 1719 och sedan 1720 års rege- ringsformer. 1720 års regeringsform är i sig en mycket viktig rättslig förändring och har kal- lats den första frihetliga konstitutionen i Europa.210 Den ersattes i sin tur – genom Gustav III:s statskupper – av 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, vilka

205Knut Pipping och Leif Tengström, ”Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst” i Heraldisk Tidsskrift, bd 5, nr 49-50, 1984, s. 107-138.

206Henrik Klackenberg, ”Expanding frontiers: provincial arms in the kingdom of Sweden 1550-1700” i Genealogica & Heraldica, XXX International Congress of Genealogical and Heraldic Sciences, Maastricht 2012, ’s-Graven- hage: Stichting De Nederlandse Leeuw, 2014, s. 227-237.

207Lindgren 1951 s. 28-29.

208Tom Bergroth, ”Hertig Johans politiska intentioner – heraldikens bildspråk i maktsyfte” i Heraldisk Tidsskrift bd 12 nr 116, 2017, s. 309-316; Martin Sunnqvist, ”Coats of arms of Swedish royal dukes, 1557-2017”

iGenealogica & Heraldica, XXXII International Congress of Genealogical and Heraldic Sciences, Glasgow 2016, under publicering troligen 2021.

209Eric Bylander, ”Den ’siste’ svenske hertigen Karl Filip och hans vapen” i Heraldisk Tidsskrift bd 12 nr 116, 2017, s. 317-326.

210Jean-Paul Lepetit, ”La Constitution suédoise de 1720. Première constitution de la liberté en Europe continentale” i Jus Politicum, 9, 2012.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

lade grunden för det gustavianska enväldet. År 1766 infördes Sveriges första tryckfrihetsför- ordning, med dess banbrytande regler inkluderande en för samtiden omfattande tryckfrihet samt allmänna handlingars offentlighet.

2.4.2.Kungaval och succession

Drottning Ulrika Eleonora, som år 1718 efterträdde Karl XII, gjorde inte detta på grund av successionsrätt, eftersom hon hade gift sig utan ständernas samtycke och med en man av annan religion.211 Hon blev vald till drottning, men den kvinnliga tronföljden avskaffades samtidigt.212 Hon avsade sig kronan till sin man, Fredrik av Hessen, som valdes till kung, och riksdagsbeslutet av år 1650 skulle gälla för successionsrätten.213 3 § i 1720 års regeringsform hänvisade till detta riksdagsbeslut.214

År 1743 valdes hertig Adolf Fredrik av Holstein till tronföljare. Tidigare gällande be- stämmelser om successionen skulle fortsätta att gälla.215 I Adolf Fredriks konungaförsäkran år 1751, 14 §, angavs att konungens och ständernas vetskap och samtycke krävdes för prin- sars och prinsessors giftermål, utom i brådskande fall, då konungen och riksrådet kunde fatta beslut.216 Kravet på ständernas samtycke upphävdes genom att enbart konungens vetskap och samtycke krävdes enligt 36 § i 1772 års regeringsform, men i övrigt hänvisades i 2 § till vad som bestämts år 1544, 1604 och 1743.217 Rättsverkan av giftermål utan samtycke var, angavs det nu uttryckligen, förverkande av successionsrätten för såväl den som gifte sig utan samtycke som för dennes barn.218

2.4.3.Konungens statsrättsliga funktion

När Ulrika Eleonora tog över tronen år 1719 fick hon acceptera en regeringsform och en konungaförsäkran, som ständerna hade utarbetat. Samma sak hände påföljande år, när Fredrik I fick acceptera en något modifierad regeringsform och konungaförsäkran. Enligt dessa dokument låg makten hos ständerna, och konungen skulle lyda under regeringsformen, styra riket med råds råde och alltid följa ständernas beslut.219

Ständerna hade makten att utse riksråden, och råden var ansvariga inför ständerna; såle- des gällde parlamentarismens principer. Ständerna hade också lagstiftnings-, beskattnings- och statsregleringsmakten. Även riksrådets (justitierevisionens) domar kunde överprövas av ständerna. Tre ständers sammanstämmande beslut räckte för att riksdagen skulle ha fattat

211Berger 1877 s. 15.

212Sweriges Rikes Samtl. Ständers enhällige Beslut angående [---] Ulricæ Eleonoræ Utkorelse den 21 feb- ruari 1719, Stiernman bd 3 s. 2166-2172 på s. 2168. Se härtill Berger 1877 s. 16.

213Sweriges Rikes Ständers Förening angående [---] Fredrichs [---] Uphöjelse den 24 mars 1720, Stiernman bd 3 s. 2296-2302 på s. 2299-2300. Se härtill Berger 1877 s. 17.

214Stiernman bd 3 s. 2312-2339 på s. 2315 eller Sveriges konstitutionella urkunder s.132-153 på s. 134.

215Sweriges Rikes Ständers Förening angående [---] Adolph Friedrichs förklarande till efterträdare [---] den 23 juni 1743, Modée bd 3 s. 2048-2050 på s. 2050. Se härtill Berger 1877 s. 13.

216Swea Konunga-Försäkran, Modée bd 5, s. 3098-3108 på s. 3104. Se härtill Berger 1877 s. 13,

217Regeringsformen 1772 i Sveriges konstitutionella urkunder s. 161-177 på s. 162 och 172.

218Se härtill Berger 1877 s. 19.

219Per Nilsén, Att ”stoppa munnen till på bespottare”. Den akademiska undervisningen i svensk statsrätt under frihets- tiden, Rättshistoriskt bibliotek bd 59, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2001, s. 102-107.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

beslut, dock krävdes alla fyra ständernas bifall vid grundlagsändring och införande av nya ståndsprivilegier.

Monarkin som institution fanns således i bakgrunden, men den hade en viktig och själv- klar symbolisk betydelse som kom till uttryck vid statsceremonier och andra typer av visua- lisering och kommunikation. Det var inte tänkbart att ha ett rike utan en konung, och ko- nungen representerade gentemot omvärlden en sinnebild av rikets suveränitet och obero- ende.220 Detta kom bl.a. till uttryck i konungens funktion när det gällde de tre riddarordnar som instiftades år 1748.

Genom 1772 års regeringsform ville Gustav III återställa maktbalansen mellan konung och ständer från Gustav II Adolfs tid, så att dessa båda organ skulle dela på lagstiftnings- makten. Han anknöt till en traditionell bild av kungamakten men anpassade sig inledningsvis till frihetstidens politiska språkbruk.221 Ständerna hade beskattningsmakten. Konungen skulle styra riket, och riksrådet skulle råda, men inte regera. Även om konungen hade den avgö- rande beslutsmakten, skulle vissa formföreskrifter iakttas. Alla ärenden utom justitieärenden, ärenden om nåd, tjänstetillsättningar och förläning av adelskap skulle föredras för konungen i kabinettet eller på en av divisionerna av rådkammaren. I justitierevisionen hade konungen två röster och utslagsröst, och sju riksråd deltog i dömandet.

Tidigare har jag nämnt att konungens hov genom 1634 års regeringsform blev en särskild gren av statsförvaltningen. Under frihetstiden kunde enligt 20 § i 1720 års regeringsform konungen agera självständigt och utan riksrådets hörande i fråga om hovet och dess perso- nal.222 Denna ordning fortsatte att gälla enligt 1772 års regeringsform, där det i 30 § uttryck- ligen angavs att ”Kongl. Maj:ts hof står under dess enskilta disposition”.223 Härigenom upp- hörde hovet under 1700-talet i allt väsentligt att vara en gren av statsförvaltningen; det blev i stället en egen enhet ställd direkt under konungen.

Maktbalansen mellan konung och ständer rubbades genom att Gustav III efter det ryska kriget och adelns revolt i Finland fick de ofrälse stånden att vid 1789 års riksdag anta för- enings- och säkerhetsakten. Konungen blev enväldig och riksrådet avskaffades. Den högsta domsmakten fördes över från riksrådet (justitierevisionen) till Högsta domstolen. Konungen hade två röster och utslagsröst i Högsta domstolen, som i övrigt bestod av frälse och ofrälse män.

Detta gustavianska envälde fick sitt slut, inte genom mordet på Gustav III år 1792, utan genom Sveriges förlust av den östra rikshälften år 1809 inom ramen för Napoleonkrigen. Händelseutvecklingen ledde fram till att Gustav IV Adolf avsattes, och hans farbror hertig Karl blev riksföreståndare och senare kung som Karl XIII.

220Jonas Nordin, Frihetstidens monarki. Konungamakt och offentlighet i 1700-talets Sverige, Stockholm: Atlantis,

2009.

221Mikael Alm, Kungsord i elfte timmen. Språk och självbild i det gustavianska enväldets legitimitetskamp 1772-1809, Stockholm: Atlantis, 2002.

222Åmark 1961 s. 313-340; Nordin 2009 s. 31.

223Se härtill Bramstång Hov och slott s. 1 och 132.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

2.4.4.Rikets symboler, titulärhertigdömen, ordensväsende

De förändringar som gjordes av riksvapnet var att hjärtskölden ändrades när nya dy- nastier tillträdde, först den hessiska med Fredrik I och sedan den holstein-gottorpska med Adolf Fredrik.224 När Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden inrättades år 1748 inleddes bruket att riksvapnet omges med Serafimerordens kedja. På t.ex. mynt omgavs lilla riksvapnet med ordenskedjan, och i konungens sigill omgavs stora riksvapnet med kedjan. Även samtliga ordnars kedjor kunde förekomma i ett vapen. Detta hade en bakgrund i att stora riksvapnet tidigare hade omgetts av de mer tillfälliga ordenskedjor som t.ex. Erik XIV hade brukat.225

Gustav III återupplivade traditionen med hertigdömen, men de var nu rent titulära utan några medföljande maktbefogenheter. Anledningen till detta var 1772 års statskupp, och Gustav III utnämnde som tack för hjälpen med denna sina bröder Karl (sedermera kung Karl XIII) och Fredrik Adolf till hertig av Södermanland respektive Östergötland. Vid denna tid fick de omedelbara tronföljarna, Gustav III:s äldste son Gustav (IV) Adolf och dennes son Gustav, inte några hertigdömen. Däremot tilldelades de yngre sönerna titel av hertig, med undantag för att Gustav IV Adolfs yngre son Karl Gustav fick titeln storfurste av Fin- land.226

När Serafimerorden inrättades bestämdes också att riddarnas vapen skulle målas upp på plåtar, som placerades i Riddarholmskyrkan. Dessa plåtar visar, när det gäller hertigarnas vapen, att hertigdömenas vapen från år 1772 kombinerades med riksvapnet så att varje prins fick ett personligt vapen.227

2.5.1809 års regeringsform

2.5.1.Rättskällorna

Efter 1809 års statsvälvning blev första steget att anta en regeringsform. En sådan utar- betades under två veckor och antogs därefter den 6 juni 1809 av tre av stånden, varefter hertig Karl förklarades vara konung. Bönderna vägrade först att låta sin talman underteckna, men de gick med på undertecknande den 27 juni 1809 efter påtryckningar från Karl XIII. Härigenom antogs den regeringsform som kom att gälla till och med år 1974, dock med successiva förändringar.228 Av dessa ska främst nämnas ståndsriksdagens avskaffande år 1866 och införandet av tvåkammarriksdagen. På det konstitutionella området tillkom även suc- cessionsordningar år 1809 och 1810, och nya tryckfrihetsförordningar år 1810 och 1812. Unionen med Norge år 1814-1905 reglerades genom en riksakt.229

224Klackenberg 2015.

225Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 39-40.

226Martin Sunnqvist, ”Titulära svenska hertigars vapen från 1700-talet till nutiden” i Heraldisk Tidsskrift bd 12, nr 116, 2017, s. 327-343, med hänvisningar.

227Se för en översikt Sunnqvist 2017 och Sunnqvist Coats of arms of Swedish royal dukes.

228Se till händelserna år 1809 särskilt uppsatserna i Margareta Brundin och Magnus Isberg (red.), Maktba- lans och kontrollmakt. 1809 års händelser, idéer och författningsverk i ett tvåhundraårigt perspektiv, Stockholm: Sveriges riksdag, 2009.

229Se härtill Rydin 1863.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

1734 års lag fortsatte att gälla, och omfattande reformplaner – planer på att ersätta den med en allmän civillag och en allmän kriminallag – gick i stöpet. Reformer genomfördes i stället successivt, balk för balk och med kompletterande lagar och förordningar, och på så sätt kvarstår 1734 års lag som ett ramverk för svensk lag. Under 1800-talet utvecklades pre- judikatens betydelse som rättskälla, genom att Högsta domstolens avgöranden började pub- liceras först i Carl Schmidts och Christan Naumanns tidskrifter och från och med år 1874 mer heltäckande och fullständigt i Nytt juridiskt arkiv, NJA. I en annan del av NJA, avdelning II, publicerades lagförarbeten. Dessutom började den rättsvetenskapliga litteraturen bli be- tydande, under inspiration från den tyska historiska skolans metoder. Sammantaget kan sägas att stora delar av den den rättskällelära som är gällande idag utvecklades under 1800-talet.

2.5.2.Tronföljarval och succession

Karl XIII hade inga barn, varför successionsfrågan måste lösas. Först valde riksdagen år 1809 den danske prinsen Karl August (ursprungligen Christian August) till kronprins, och 1809 års successionsordning antogs. Kravet på att arvfurstarnas gemåler skulle vara av den rena evangeliska läran återkom inte i denna successionsordning, och prinsessorna behövde då inte heller uppfödas i denna lära.230

Sedan Karl August hastigt avlidit valdes i stället den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, furste av Ponte Corvo, till kronprins. Därvid antogs 1810 års successionsord- ning.231 Dess innehåll och de efterföljande förändringarna därav behandlas i kapitel 5.

2.5.3.Konungens statsrättsliga funktion

Regeringsformen byggde, under inflytande av maktdelningstankar, vidare på dualismen mellan konung och ständer.232 De stiftade gemensamt grundlag, allmän civil- och kriminallag samt kyrkolag. För lagstiftning krävdes minst tre ständers bifall och konungens samtycke. Ändring av regeringsformen och andra grundlagar krävde konungens och alla fyra ständernas samstämmiga beslut, men beslut fick först fattas på nästa riksdag efter den riksdag vid vilken konstitutionsutskottet ställt sig bakom förslaget. Efter representationsreformen år 1866 gällde att konungens och två riksdagars beslut krävdes för grundlagsändring. Under perioden 1907-1921 infördes successivt allmän rösträtt, proportionella val och parlamentarism.233

Konungen i statsrådet lagstiftade i frågor som rörde rikets allmänna hushållning och utövade den verkställande makten – ”konungen äger allena styra riket”, som det stod i 4 § i 1809 års regeringsform. Han skulle enligt samma bestämmelse ta råd av ett statsråd och kunde enligt 7 § inte agera på egen hand, utom när det gällde kommandomål, då han enligt

230Berger 1877 s. 36-37.

231Se Nina Sjöberg (red.), När svenskarna valde tronföljare. Handlingar från riksdagen i Örebro 1810, Stockholm: Riksdagsförvaltningen, 2010.

232Se till den idéhistoriska bakgrunden Rönström 1997 med vidare hänvisningar.

233Se till förhållandet mellan konung, regering och riksdag under perioden 1840-1990 Jarl Torbacke, ”Statschefen och regeringen” i Att styra riket. Regeringskansliet 1840-1990, Stockholm: Departementshistoriekom- mittén, 1990, s. 43-69, och Olof Ruin, ”Kung och statsminister. Från RF 1809 till RF 1974” i Maktbalans och kontrollmakt, Stockholm: Sveriges riksdag, 2009, s. 315-340.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

15 § kunde besluta i närvaro av enbart ett statsråd. Undantag gällde också i hov- och orden- särenden (se nedan kapitel 3 samt avsnitt 6.8. och 8.3.); enligt 48 § regeringsformen skulle konungens hov stå under hans ”enskilda styrelse, kunnande han häruti förordna som honom gott synes”, och han fick efter behag tillsätta och avsätta hovtjänstemän.234 Den verkställande makten delegerades också till förvaltningsmyndigheter. Den dömande makten utövades i högsta instans av Högsta domstolen, där konungen – om han deltog i handläggningen av målen – hade två röster. I annat fall dömde justitieråden i konungens namn.

I samband med antagandet av regeringsformen formulerade konstitutionsutskottet ge- nom Hans Järta grundprincipen på detta sätt:

”Utskottet har sökt att bilda en Styrande Magt, werksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra; en Lagstiftande Magt, wisligt trög till werkning, men fast och stark tillmotstånd; en Domare-Magt, sjelfständig under Lagarne, men ej sjelfherrskande öfwer dem. Det har widare sökt att rigta dessa Magter till inbördes bewakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lemna den återhållande något af den återhållnas werkningsförmåga.”235

I 90 § regeringsformen återgavs också maktdelningslärans grunder, men med tanke på att regeringsformen antogs av konung och ständer och tillskapade fem makter – lagstiftande, styrande, dömande, beskattande och kontrollerande, där konungen var inblandad i de tre första – blev rättsläget mer komplicerat än konstitutionsutskottet antydde.

Högsta domstolen skulle bestå av sex frälse och sex ofrälse justitieråd, en indelning som togs bort på 1840-talet, och konungen hade fram till år 1909 två röster vid avgörandet av de mål han deltog i handläggningen av. Domstolen utövade ”Konungens domsrätt”, och do- marna skulle utfärdas i konungens namn och med hans underskrift eller sigill. År 1909 inrät- tades Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen), och lagrådet tog över Högsta domstolens laggranskande funktion.

Unionen med Norge år 1814 påverkade konungens uppgifter och även kungahuset ge- nom att den förutsatte ”gemensam konung, gemensamt konungahus, gemensam thronföljd och gemensamt förpligtande bestämmelser om vilkoren för rätt till tillträde till och bibehål- lande af thronen”.236

En av grunderna för regleringen av konungens funktioner i 1974 års regeringsform var att statsskicket från att ha varit en konstitutionell monarki hade blivit ett statsskick med ko- nungen som formell statschef men med den offentliga maktutövningen förankrad i folksu- veränitetens och parlamentarismens principer. I propositionen om den nya regeringsformen noterades att övergången hade skett stegvis och jämsides med att riksdagens makt hade för- stärkts och demokratin hade fördjupats. Förändringen hade skett dels genom att konungen vid valet av ministär hade blivit bunden av styrkeförhållandena i riksdagen och av de råd han fått beträffande regeringsbildningen av talmän och partiledare, dels genom att en konstitu- tionell praxis hade utbildats enligt vilken konungen alltid var skyldig att följa ministärens

234Se härtill Bramstång Hov och slott s. 131-139.

235Konstitutionsutskottets memorial 1809 i Sveriges konstitutionella urkunder, Stockholm 1999, s. 183-191, citatet från s. 184.

236Rydin 1863 s. 293.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

uppfattning vid regeringsärendenas avgörande.237 Dessa förändringar hade skett i praxis och inte genom ändringar av 1809 års regeringsform till dess att parlamentarismen genom be- stämmelser om misstroendeförklaring infördes genom en partiell författningsreform år 1968- 69, samtidigt som konseljbeslut kunde göras verkningslösa genom statsrådens vägran att kon- trasignera.238

2.5.4.Interimsregering, tillförordnad regering, förmyndarregering

Systemet för vad som idag skulle kallas riksföreståndarskap239 var ganska invecklat under 1809 års regeringsform. Enligt 39 § fick en konung som var på utlandsresa inte befatta sig med rikets styrelse eller utöva den kungliga makten så länge han var utomlands. Statsrådet skulle då regera i konungens namn (”interimsregering”,240 ”interimistiskt regerande stats- råd”241), och fick göra allt som ankom på konungen utom att förläna adelskap eller värdig- heter inom riddarordnarna (se vidare nedan avsnitt 8.3.2.) eller utnämna ämbetsmän annat än tillfälligt. Detta ändrades vid 1862-63 års riksdag så att den prins som var närmast i tron- följden skulle styra som regent (”interimsregent”242), och år 1909 lades till att i andra hand en prins som var tronföljarens bröstarvinge kunde träda in som regent. År 1949 ändrades det sistnämnda villkoret så att det var den efter tronföljaren berättigade prinsen som kunde träda in. Detsamma gällde enligt 40 § om konungen var så sjuk att han inte kunde vårda regerings- ärendena.243

Om konungen var i fält utomlands eller reste till avlägsnare inrikes orter gällde i stället enligt 43 § att han skulle förordna fyra av statsrådets ledamöter att föra regeringen i de ären- den han föreskrev (”tillförordnad regering”244), samtidigt som han behöll andra ärenden som han kunde avgöra i närvaro av andra statsråd. Regeln om fyra statsråd ändrades år 1840-41 till att avse tre statsråd under ledning av en av konungen utsedd prins eller ett statsråd.

Arrangemangen vid konungens utlandsresa eller sjukdom kunde gälla i högst ett år. Där- efter skulle enligt 91-92 §§ regenten eller statsrådet kalla samman riksdagen. Om konungen inte återkommit till riket eller återupptagit vården av regeringsärendena, skulle riksdagen taga ”den författning om Rikets Styrelse, hwilken de nyttigast finna”. Interimsregeringen kunde fortsätta att fungera, eller kunde någon annan typ av regentskap eller regeringskollegium in- rättas.245 Blomberg kallade detta ”särskildt konstitueradt regentskap”.246 Enligt 93 § skulle

237Prop. 1973:90 s. 170.

238Prop. 1973:90 s. 170-171.

239Detta begrepp förekom redan innan det fördes in i 1809 års regeringsform, se Naumann 1879-84 bd 2 s. 92-112 och Varenius 1891. Se även dessa verk beträffande det samlade regelverket genom riksakten samt Norges och Sveriges grundlagar. Se också Stig Hofverberg, Om riksföreståndarskap, Göteborg 2001, s. 3-7.

240Malmgren 1921 s. 39; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 54..

241Blomberg 1904 s. 237-246; 1911 s. 164-171.

242Blomberg 1904 s. 237-246; Blomberg 1911 s. 164-171.

243Se härtill Fahlbeck 1955 s. 31-34 och 48-54.

244Blomberg 1904 s. 246-249; Blomberg 1911 s. 171-173; Malmgren 1921 s. 41; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 57.

245Malmgren 1921 s. 81.

246Blomberg 1904 s. 249-251; Blomberg 1911 s. 174-175.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

riksdagen också kallas samman om konungen dog och tronföljaren var omyndig, varvid riks- dagen skulle förordna en eller flera förmyndare som skulle regera i den omyndige konungens namn (”förmyndarestyrelse”, ”förmyndareregering”247). År 1865-66 ändrades antalet till en, tre eller fem förmyndare, och år 1965 ändrades regeln till att avse ”en riksföreståndare”.

I praktiken följdes inte alltid dessa grundlagsbestämmelser. Under Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid fick respektive kronprins särskilda förordnanden av konung och riksdag att träda in som regent i stället för att 39-40 §§ regeringsformen skulle tillämpas. Under Oscar I:s tid meddelades Karl (XV) inget sådant bemyndigande, varför statsrådet fungerade som interimsregering.248 År 1857 tilläts dock Karl föra riksstyrelsen fram till Oscar I:s död, vilken inträffade år 1859. Detta var konstitutionellt tvivelaktigt, eftersom Oscar I beviljades ledighet under mer än ett år, något som inte stämde överens med någon av de i regeringsformen förutsedda situationerna. Den tillfälliga ordföranden i konstitutionsutskottet Louis De Geer uppfattade det som att det ”förelåg ett fall, som grundlagen icke förutsett”249 och att det borde stå konung och riksdag fritt att besluta om lämpliga tillfälliga arrangemang. Detta var ett av flera sätt att tolka regeringsformen, riksakten och den norska grundlagen så att det önskade resultatet kunde uppnås.250 Den vid 1862-63 års riksdag gjorda ändringen av 39 §, innebärande att den prins som var närmast i tronföljden skulle styra som interimsregent, löste problemet med interimsregentskap, men inte en situation motsvarande den som förelåg un- der Oscar I:s sista år.

2.5.5.Rikets symboler, titulärhertigdömen, hovleverantörer

Genom unionen med Norge år 1814 ändrades det svenska konungavapnet på så sätt att skölden delades i tre fält, ett med tre kronor, ett med Bjälboättens vapen och ett med det norska lejonet. År 1844 ändrades detta så att ett särskilt unionsvapen fastställdes med en sköldhälft med tre kronor och Bjälboättens vapen och den andra hälften med det norska lejonet. På så sätt lät Oscar I framhäva de båda rikenas likställdhet i unionen.251

Efter unionsupplösningen utfärdades år 1906 respektive 1908 de första lagarna om rikets flagga och vapen. I lagarna beskrevs flaggan respektive stora och lilla riksvapnet och medde- lades vissa föreskrifter om deras brukande.252 Utan särskilt lagstöd (men med stöd i den s.k. husmakten, se avsnitt 5.6.) beslutade konungen om vapen för de olika medlemmarna av kungahuset, varvid respektive hertigdömes vapen förenades med riksvapnet på olika sätt.253 Beträffande hovleverantörers rätt att bruka kungliga vapen – det stora riksvapnet och vari- anter av det – antogs regler i hovprotokoll den 19 december 1904.254

247Blomberg 1904 s. 231-237; Blomberg 1911 s. 159-164.

248Blomberg 1904 s. 239-240; Blomberg 1911 s. 166. Se även Naumann 1879-84 bd 2 s. 106-107.

249Louis De Geer, Minnen, 2 uppl., del 1, Stockholm: Norstedts, 1906, s. 157.

250De Geer 1906 del 1 s. 157-160.

251Lindgren 1951 s. 57-58, Klackenberg 2015.

252SFS 1906:55, 1908:65. Jfr Lindgren 1951 s. 40-41 betr. några 1600-talsföreskrifter om flagganvändning.

253Lindgren 1951 s. 75-76, Sunnqvist 2017.

254Lindgren 1951 s. 60.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

2.6.1974 års regeringsform

2.6.1.Rättskällorna

Som nämnts i avsnitt 2.5.1. har systemet med grundlag och lag, lagförarbeten, rättspraxis och rättsvetenskaplig litteratur som rättskällor utvecklats med början under 1800-talet. De förändringar som har skett under 1900-talets senare del är att 1809 års regeringsform och sedan 1974 års regeringsform kommit att uppfattas mer som överordnade lagar och inte främst regler för samverkan inom dualismen mellan konung och ständer.

Därtill kommer den ökande betydelsen av internationella rättsliga dokument med åtföl- jande internationell domsmakt, såsom Europakonventionen och de rättsakter vars tillämp- lighet i Sverige följer av EU-medlemskapet.

2.6.2.Statschefens funktion och uppgifter enligt Torekovskompromissen

En bärande tanke bakom 1974 års regeringsform är att fiktioner ska undvikas; om ko- nungens faktiska roll hade förändrats under 1809 års regeringsforms giltighetstid skulle nu realiteterna – de åsyftade verkliga maktförhållandena – återspeglas i formerna.255 Detta inne- bar å ena sidan en förnyelse, å andra sidan att gamla förfaringssätt kunde leva vidare under nya former.256 Konungens befattning med den lagstiftande, verkställande och dömande mak- ten upphörde i alla avseenden som kunde innebära politisk maktutövning. I 5 kap. regerings- formen, som handlar om statschefen, finns dock inte uttryckt vad statschefens uppgift egent- ligen är; detta ansågs inte behövas.257 Det är därmed svårt att utifrån rättsliga utgångspunkter slå fast statschefens funktion.258 Att statschefen står över och bortom den politiska makten kan å andra sidan sägas ha stärkt monarkins nationella symbolkraft.259

Till grund för regleringen av statschefens uppgifter i 1974 års regeringsform ligger den s.k. Torekovskompromissen, som beskrivs på detta sätt i förarbetena till regeringsformen:

”Huvudpunkterna i uppgörelsen är följande. Den monarkiska statsformen be- hålls. Statschefen får emellertid endast representativa och ceremoniella uppgif- ter. Han kommer att sakna all politisk makt, och riksstyrelsen förs inte längre i hans namn. Statschefen sammanträder med regeringen i kvartalskonselj som har en rent informativ karaktär. Han är ordförande i utrikesnämnden. Han förklarar riksmötet öppnat och deltar i konselj, vid vilken regeringsskifte äger rum. Han är däremot inte närvarande vid regeringens beslutssammanträden och under- tecknar inte några expeditioner av regeringsbeslut. Statschefens hittillsvarande uppgifter vid regeringsbildning övertas närmast av riksdagens talman. Statsche- fen utfärdar inte heller några expeditioner angående statsrådens tillsättande och

255Se beträffande denna avsikt prop. 1973:90 s. 172-173.

256Wenander 2021.

257Prop. 1973:90 s. 270. Se även t.ex. Bull och Sterzel 2019 s. 149.

258Se t.ex. Ingemar Eliasson, ”Har lagstiftaren lämnat statschefen i sticket?” i Årsbok 2012, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 2012, s. 75-90.

259Åse 2009 s. 46-47.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

entledigande. Han har inte längre ställning som högste befälhavare för krigsmak- ten.”260

Departementschefen anslöt sig i propositionen nära till vad som återgetts om Torekovs- kompromissen. Han förtydligade att statschefen inte borde tilldelas någon som helst befo- genhet, som innebar att han kunde utöva makt. Hans uppgifter skulle vara av representativ och ceremoniell art, och hans person och hans namn skulle inte knytas till beslut och åtgärder inom statslivet med politisk innebörd. Han skulle genom att delta i två ceremonier – öpp- nandet av riksmötet och konselj i samband med regeringsskifte – markera vikten av dessa händelser. I övrigt skulle statschefens representativa uppgifter till stor del bestämmas genom sedvana, t.ex. när det gällde ackreditering av främmande sändebud och undertecknande av kreditivbrev för svenska sändebud samt i samband med statsbesök. Hans sätt att utöva re- presentation inom landet och i förhållande till andra stater fick inte vara sådant att det skulle tyda på motsatsförhållande mellan statschefen och de politiskt ansvariga organen. Han skulle kalla till konselj när behov förelåg och vara ordförande i utrikesnämnden. För att kunna vara en symbol för Försvarsmakten skulle han titulärt ges försvarets högsta militära grad.261

Detta innebär alltså att statschefen har vissa inre statsceremoniella uppgifter, nämligen att förklara riksmötet öppnat (3 kap. 6 § riksdagsordningen) och delta i konselj i samband med regeringsskifte (6 kap. 6 § regeringsformen). Enligt dessa bestämmelser träder talman- nen in vid förfall för statschefen, men i begreppet ’statschefen’ inkluderas tjänstgörande riks- föreståndare.262 Därtill kommer informationskonseljerna enligt 5 kap. 3 § regeringsformen, och statsministern ska även i övrigt hålla statschefen underrättad om rikets angelägenheter.263 Vidare ska statschefen samråda med statsministern inför utlandsresor.264 Inget hindrar att ärenden som berör konungen personligen eller frågor om utrikesresor behandlas vid kon- selj.265 När en ny successionsberättigad prins eller prinsessa fötts kallar konungen till konselj för att informera regeringen om vederbörandes namn och titel.266

När det gäller statsbesök finns ett särskilt starkt behov av samstämmighet mellan stats- chefen och regeringen.267 Utöver statsbesök kan bland statsceremoniella uppgifter i förhål- lande till andra länder nämnas ackreditering av främmande sändebud och undertecknande av

260Prop. 1973:90 s. 171. – Se till den politiska bakgrunden utförligt Mikael Svanberg, Partierna och demokratin under författningsdebatten 1965-1980, Göteborg: Daidalos, 2020 och Torbjörn Bergman, ”Multiple Goals and Con- stitutional Design: How the Swedish King Lost His Formal Powers” i Statsvetenskaplig tidskrift 1992 s. 209-233. Till diskussionen vid tidpunkten om olika sätt att utforma en bibehållen monarki, se särskilt Björn Tarras- Wahlberg och Kjell Treslow, Kan kungadömet bevaras? Ett inlägg rörande monarkins ställning, republikdebatten och för- fattningsfrågorna, Stockholm: Horisont, 1968, och Stig Strömholm, Grundlagen, folket och etablissemangen. Till diskuss- ionen om en ny regeringsform, Stockholm: Norstedts, 1963, s. 115-126.

261Prop. 1973:90 s. 172, jfr även t.ex. SOU 1972:15 s. 139-141, SOU 1977:5 s. 31-33, prop. 1993/94:115 s. 12-14 och 16-17. Se även diskussionen hos Vabi 2003 och Eliasson 2012 s. 82.

262Prop. 1973:90 s. 280 s. 476.

263Konstitutionsutskottet kritiserade år 2006 statsministern för brister i detta avseende, se bet. 2005/06:KU8 s. 174-175, 204-205 och 207.

264Bull och Sterzel 2019 s. 151-152.

265Holmberg m.fl. 2006 s. 260.

266Senast den 28 mars 2021, då namn och titlar för prins Julian Herbert Folke, hertig av Halland, kungjor-

des.

267Bet. 2004/05:KU20 s. 84-89.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

kreditivbrev för svenska sändebud. Av art. 14 Wienkonventionen om diplomatiska förbin- delser framgår att de två högsta nivåerna av diplomatiska sändebud ackrediteras hos stats- chefen, medan sändebud på en lägre nivå ackrediteras hos utrikesministern.268 Skillnaden mellan de två nivåer som ackrediteras hos statschefen är att den högre graden av sändebud har titeln ambassadör, kallas excellens och har, åtminstone historiskt sett, privilegiet att när som helst kunna få audiens hos det mottagande landets statschef såsom personlig represen- tant för den egna statschefen. Regleringen har sin bakgrund i ett av de fördrag som slöts år 1815 efter Wienkongressen.269 Fortfarande sägs i vissa länder att ett sändebud är ackrediterat vid hovet snarare än hos statschefen.270

Kompromissen som sådan ligger fortfarande till grund för det svenska statsskicket, och det politiska intresset för att ändra den är mycket begränsat.271 Till vad ovan nämnts kommer en del ytterligare uppgifter, som trots en del av de nämnda förarbetsuttalandena innefattar vissa beslutsbefogenheter. Statschefen är ordförande i utrikesnämnden och kan där besluta om tystnadsplikt.272 Statschefen, i detta sammanhang kanske hellre benämnd konungen,273 har vissa beslutsbefogenheter över kungafamiljens medlemmar (se nedan avsnitt 3.4.1. och kapitel 5). Konungen disponerar över hovet och de kungl. slotten (se nedan avsnitt 3.4.2. och kapitel 6). Konungen beslutar om ordensförläningar inom de ramar som satts upp genom ordenskungörelsen och förlänar vissa medaljer (se nedan avsnitt 3.4.3.-3.4.5. och kapitel 8).

2.6.3.Riksföreståndarskap

I den ursprungliga lydelsen av 5 kap. 3 § i 1974 års regeringsform angavs att om ko- nungen var förhindrad av sjukdom, utrikes resa eller annan orsak att fullgöra sina uppgifter, skulle i första hand oförhindrad medlem av konungahuset enligt tronföljden inträda som tillfällig riksföreståndare. Detsamma gäller nu enligt 5 kap. 4 § regeringsformen, även om uppräkningen av exempel tagits bort. Enligt Fredrik Sterzel ställs i praktiken ett krav på att statschefen ska kunna inställa sig inom två till tre timmar för att inte anses förhindrad,274 och det är i praktiken endast vid långa privata resor utomlands som riksföreståndare förordnas.275 T.ex. anses privata resor inom Europa inte hindra konungen från att fullgöra sina uppgifter

268Shaw 2014 s. 547.

269Reuterskiöld 1928 s. 56-58; Eileen Denza, Diplomatic Law. Commentary on the Vienna Convention on Diplo- matic Relations, 4 uppl., Oxford: Oxford University Press, 2016, s. 91-94, Ivor Roberts, Satow’s Diplomatic Practice, 7 uppl., Oxford: Oxford University Press, 2016, s. 98-100. Se Johann Ludwig Klüber (red.), Acten des Wiener Congresses in den Jahren 1814 und 1815, bd 6, Erlangen: J. J. Palm und Ernst Enke, 1816, s. 204-207 (bilaga 17 till kongressakten). Enligt art. 118 i kongressakten (s. 93) skulle bl.a. reglementet som diplomaters rang vara en integrerad del av kongressakten och gälla som om den hade tagits in ord för ord däri.

270Bramstång 1999 s. 95; Bramstång Hov och slott s. 16. Jfr att sändebud till och från Storbritannien mottas av respektive utgår från ”Court of St. James’s”, drottningens officiella residens.

271Se t.ex. bet. 2003/04:KU9 s. 26-27 och Eliasson 2012 s. 81-84.

27210 kap. 12 § regeringsformen.

273Här kan begreppet konungen användas, om man vill markera att det är fråga om en personlig besluts- befogenhet, jfr. prop. 1993/94:115 s. 17.

274Sterzel 2009 s. 152.

275Prop. 1973:90 s. 273; Bull och Sterzel 2019 s. 153, jfr även Holmberg m.fl. 2006 s. 262. Se

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

som statschef.276 Tidsgränsen torde ha gällt under lång tid, även om de allt snabbare kom- munikationsmedlen ändrats principens innebörd. I praktiken går detta till så att Riksmar- skalksämbetet anmäler till regeringen att konungen har förhinder och vem som inträder som riksföreståndare. Regeringen tar upp anmälan i protokollet vid aktuellt regeringssamman- träde.277

Om statschefen är på statsbesök utomlands, fullgör statschefen en av sina viktigaste uppgifter, och i de fallen ska – enligt Bull och Sterzel – ingen riksföreståndare träda in.278 Riksmarskalksämbetet och regeringen tolkar dock uppenbarligen grundlagen på annat sätt, för under konungens statsbesök i Indien år 2019 trädde kronprinsessan Victoria in som till- fällig riksföreståndare.279 Onekligen fullgör konungen sina uppgifter som statschef under statsbesöket, men det är inte orimligt att uppfatta det som att han inte samtidigt kan utföra eventuella statschefsuppgifter i Sverige. Ett exempel på representativt utlandsbesök som inte är statsbesök från senare tid är kröningen av Japans kejsare Naruhito år 2019. Vid den cere- monin deltog både konungen och kronprinsessan, varför prins Carl Philip trädde in som tillfällig riksföreståndare.280

Om statschefen på grund av sjukdom är förhindrad att fullgöra sina uppgifter, och nästa person i tronföljden har trätt in som riksföreståndare enligt 5 kap. 4 § regeringsformen, ska regeringen enligt 6 § efter sex månader anmäla detta till riksdagen, som ska besluta om stats- chefen ska anses ha avgått. Detta innebär alltså, med undantag för fall då den närmaste tron- följaren är underårig, att riksdagen bestämmer om tronföljaren ska fortsätta som riksföre- ståndare eller bli konung eller drottning.

Om kungahuset utslocknar, eller om konungen dör eller avgår och tronföljaren inte har uppnått behörighetsåldern, ska riksdagen enligt 5 § (tidigare 4 §) utse en riksföreståndare och en vice riksföreståndare. Om tronföljaren inte har uppnått behörighetsåldern blir personen i fråga genast titulärt konung eller drottning, men kan inte utöva ämbetet förrän då myndig- hetsåldern inträtt (se nedan avsnitt 5.1.). I denna situation inträder, till dess att riksdagen har valt riksföreståndare, nästa person i tronföljden, men denne bekräftas eller ersätts genom riksdagsbeslutet.281

För det fall att det inte finns någon som enligt tronföljden eller såsom av riksdagen enligt 5 § vald riksföreståndare kan träda in, kan enligt 7 § antingen riksdagen ha utsett någon som regeringen kan förordna som riksföreståndare, eller så träder talmannen eller i sista hand vice talman in. Att talman har inträtt som statschef har bara inträffat någon enstaka gång.282

276Skrivelse från Riksmarskalksämbetet den 18 november 2019.

277Prop. 1993/94:115 s. 15-16.

278Bull och Sterzel 2019 s. 153-154.

279Skrivelse från Riksmarskalksämbetet den 26 november 2019; Protokoll vid regeringssammanträde 2019-12-05, dnr Ju2019/03986.

280Skrivelse från Riksmarskalksämbetet den 15 oktober 2019; Protokoll vid regeringssammanträde 2019- 10-24, dnr Ju2019/03414.

281Bull och Sterzel 2019 s. 152-153.

282Sterzel 2009 s. 152, Bull och Sterzel 2019 s. 153. Ett exempel är perioden 2-3 juli 1988, då konungen befann sig på privat besök i Västtyskland medan prins Bertil befann sig i Frankrike. Riksmarskalken hemställde då att regeringen skulle förordna talmannen, Ingemund Bengtsson, att tjänstgöra som tillfällig riksföreståndare, vilket regeringen också gjorde. Skrivelse från Riksmarskalksämbetet den 20 juni 1988; Regeringens förordnande 1988-06-22, dnr 88-2288.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

2.6.4.Rikets symboler, titulärhertigdömen, hovleverantörer

År 1982 antogs nya lagar om Sveriges flagga och riksvapen. I en särskild lag fanns sedan tidigare föreskrifter om rättsligt skydd för officiella vapen och beteckningar.283 I flagglagen beskrivs flaggan. Dessutom anges bl.a. följande: ”Statschefen och med dennes tillstånd andra medlemmar av det kungliga huset får använda tretungad flagga med eller utan stora eller lilla riksvapnet på ett vitt fält i korsets mitt.”284

I lagen om riksvapnet beskrivs stora och lilla riksvapnet. Det anges att stora riksvapnet också är statschefens personliga vapen och att det endast när det finns särskilda skäl bör användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresenta- tionen och Försvarsmakten. Vidare kan ”statschefen [---] ge andra medlemmar av det kung- liga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer”.285 Det tidigare beskrivna förfarandet med särskilda va- pen för kungahusets medlemmar, varvid stora riksvapnet kombineras med hertigdömenas vapen och varigenom varje medlem av kungahuset kan få ett personligt vapen, har alltså nu fått lagstöd. Den närmare innebörden av detta kommer att diskuteras nedan i avsnitt 5.6.7. Liksom tidigare används också stora riksvapnet i egenskap av statschefens personliga va- pen286 av kungl. hovleverantörer.287

283SFS 1970:498.

284SFS 1982:269.

285SFS 1982:268. Se härtill Erik Spens, ”Sveriges riksvapen” i Heraldisk Tidsskrift bd 5, nr 49-50, 1984, s.

42-50.

286Jfr 1 § första stycket lagen (1982:268) om Sveriges riksvapen.

287Se nu aktuella Föreskrifter gällande hovleverantörskap, gällande från och med den 15 april 2019.

2. Historisk översikt över statschefens funktion och ställning

3.Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

3.Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Över- gången från 1809 års till 1974 års regeringsform

3.1.Från dualism mellan konung och riksdag till folksuveränitet

Den s.k. monarkiska principen innebar sammanfattningsvis att monarkens suveränitet var det statsrättsligt väsentliga, att grundlagen utgick från monarken och inte tvärtom, och att parlamentet hade en underordnad ställning i förhållande till monarken. Den låg till grund för mycket av det tyska konstitutionella tänkandet under 1800-talet.288 En annan utgångs- punkt finns i stater som inrättats genom en grundlag, vilken sedan ligger till grund för allt statligt handlande. Suveräniteten ligger då hos folket eller nationen, och monarken är inte monark före grundlagen utan på grund av grundlagen.289 Den amerikanska federationen är ett exempel på detta, även om den är en republik, och bland monarkier kan Norge genom dess grundlag år 1814 sägas höra hit.290 Detta gäller kanske i än högre grad Belgien genom dess grundlag av år 1831: i den belgiska grundlagen utgår makten från nationen (”Tous les pouvoirs émanent de la Nation”),291 och konungen är underordnad grundlagen såsom Belgarnas konung (”roi des Belges”), inte Belgiens konung.292

Som redan nämnts intog den svenska 1809 års regeringsform en mellanställning, med en utpräglad dualism mellan konung och riksdag men samtidigt med synsättet att konungen innehade suveräniteten. Naumann skrev t.ex. å ena sidan att den lagstiftande makten, ”hos oss konung och riksdag tillsamman” är ”så långt dess funktioner räcka, den högsta i staten, den föreställer hela nationen, den bestämmer sjelfva stats- och rättsordningen”,293 men å andra sidan skrev han att konungen innehade den ”högsta makten i staten” och ”erkänner ingen såsom sin öfverherre” på så sätt att ingen ”regerar jemte honom, hvarken folkets repre- sentanter eller statens embetsmän”.294 Dessa uttalanden gör det tveksamt om Naumann upp- fattade konungen ensam eller konungen och riksdagen tillsammans som den högsta makten i staten. Han skrev på ett ställe att de svenska grundlagarna inte skulle anses givna av monar- ken utan ”tvärt om uppkommit genom ett fördrag mellan regent och folk” men att trots detta ”den monarkiska principen [var] i dem bättre bevarad, än i flera af de konstitutioner, som från monarkerna utgått”.295 Han synes alltså ha menat att konung och riksdag såsom konstitue- rande makt hade gett konungen en ställning som påminde om vad som gällde i de stater där den monarkiska principen dominerade.

288Böckenförde 1991.

289”Der König ist König nicht vor der Verfassung, sondern nur auf dem Boden der Verfassung, er ist nicht pouvoir constituant, sondern pouvoir constitué.” Böckenförde 1991 s. 279.

290Se för ett utförligare resonemang om detta Martin Sunnqvist 2014 s. 190-194.

291Art. 33.

292Böckenförde 1991 s. 278-279.

293Naumann 1879-84 bd 3 s. 122-123.

294Naumann 1879-84 bd 2 s. 67.

295Naumann 1879-84 bd 1 s. 479.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

Med utgångspunkt i portalbestämmelsen i 1 kap. 1 § första stycket 1974 års regerings- form om att all offentlig makt i Sverige utgår från folket, är det enligt Fredrik Sterzel följd- riktigt att statschefen inte har offentlig makt. Argumentet för detta är att konungen härleder sin ställning till 1810 års tronföljarval och successionsordning.296 Detta är i och för sig inte hela sanningen, eftersom monarkin som statsskick också har bekräftats genom 1974 års re- geringsform, och som framgår av det belgiska exemplet ovan finns det teoretiskt sett inget som hindrar att all offentlig makt utgår från folket samtidigt som en del av den offentliga makten med denna utgångspunkt anförtros en statschef som ärvt sin uppgift. Konsekvensen blir att folket genom riksdagen i grundlagsändringsväg är oförhindrat att ta tillbaka de således anförtrodda maktbefogenheterna. Dualismen mellan konung och riksdag enligt 1809 års re- geringsform har under alla förhållanden upphört och ersatts av folksuveräniteten med riks- dagen som folkets främsta företrädare.

Eftersom tanken med 1974 års regeringsform var att avlägsna samtliga beslutsbefogen- heter från konungen, åtminstone de som kunde sägas ha politiska implikationer, flyttades beslutsbefogenheter till riksdagen ensam (den lagstiftningsmakt som tidigare hade varit sam- fälld mellan konung och riksdag), till regeringen (den verkställande makten och lagstiftnings- makten på den allmänna hushållningens område) och till domstolarna (den högsta domsmakt som dittills formellt hade utövats i konungens namn).

Men blev något kvar hos konungen? Sådan eventuell makt måste, för att det ska vara förenligt med 1 kap. 1 § första stycket regeringsformen,297 på något sätt kunna härledas från riksdagen.

3.2.Konungen och staten i 1809 års regeringsform

3.2.1.H.M. Konungen, Kungl. Maj:t i statsrådet, i hovet och i ordenskapitlet, Kungl. Maj:t och kronan

Begreppen ’H.M. Konungen’, ’Kungl. Maj:t’, ’Kungl. Maj:t och Kronan’, samt ’Kungl. Maj:t och Riket’, är olika beteckningar som särskilt under 1809 års regeringsform successivt fick delvis olika betydelser. Reuterskiöld var en av dem som försökte reda ut skillnaderna.298 T.ex. markerade uttryck som ”Kungl. Maj:t har i nåder beslutat ...” att det var fråga inte om konungens rent personliga vilja utan om ”kunglig maktvilja”.299 Det som gör det hela inveck- lat är att begreppsbildningen utvecklades under 1800-talet, precis som när det gäller t.ex. begreppen ”lag” och ”förordning”, så att ju tidigare under 1800-talet ett dokument är skrivet, desto mindre enhetlig är terminologin.

’H.M. Konungen’ var och är en beteckning för konungens person, men ’Konungen’ an- vändes ofta synonymt med ’Kungl. Maj:t’, som alltså var beteckningen för konungen som

296Sterzel 2009 s. 153.

297Jfr Sterzel 2009 s. 153.

298Reuterskiöld 1914 s. 51-52. Det kan noteras att Reuterskiöld ansåg att det korrekta uttrycket var Kongl. Maj:t, se Reuterskiöld 1934 s. 7. I det följande har jag tagit Reuterskiöld 1914 s. 51-52 som utgångspunkt för framställningen men kompletterat med uppgifter från Svensk Uppslagsbok, Nordisk Familjebok och Nationalencyk- lopedin (uppslagsord Kronan, Kungl. Maj:t, Statsverket).

299Reuterskiöld 1914 s. 51.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

konstitutionell beslutsfattare.300 Exempelvis användes i skrivelser formuleringen ”Till Ko- nungen” som inledning när mottagaren var ett departement, Högsta domstolen eller Rege- ringsrätten. Ett sent exempel på den successivt tydligare begreppsbildningen finns i anslaget för hovhållningen, som inledningsvis efter 1809 kallades ”Kungl. Maj:ts hovhållning” men från och med år 1971 ”Hans Maj:t Konungens och det Kungl. Husets hovhållning” (se nedan avsnitt 6.5.10.). Först då slog skillnaden mellan Kungl. Maj:t och H.M. Konungen igenom i budgetsammanhang. Några år tidigare hade ”H.M. Konungen”, dvs. konungen personligen, lämnat över nyttjanderätten till Haga slott till ”Kungl. Maj:t”, dvs. regeringen (se nedan av- snitt 6.4.5.).

’Kronan’ var en beteckning dels för konungariket Sverige som folkrättsligt subjekt, dels som inre förvaltningsrättsligt subjekt, fiscus. ’Kungl. Maj:t och Kronan’ var staten som makt- höghetssubjekt i allmänhet. Särskilt ofta användes kronan som beteckning för staten som förmögenhetsrättsligt subjekt, dvs. som ägare av mark och andra tillgångar. I det samman- hanget kan också nämnas begreppet statsverket, som var en beteckning för tillgångarna hö- rande till den del av statsförvaltningen som sorterade under Kungl. Maj:t, dvs. regeringen. ’Kungl. Maj:t och Riket’ är ett begrepp som förekom i namn på hovrätter och centrala kol- legier (Kungl. Maj:ts och Rikets Svea hovrätt, Kungl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium).

I NJA 1959 s. 385 prövade Högsta domstolen en fråga om Riksbankens ställning i för- hållande till ”Kronan”. En anställd i Riksbanken hade framställt krav på viss lön mot ”Kungl. Maj:t och Kronan”, och detta hade delgivits kronan genom Överståthållarämbetet, men Riks- banken ansåg inte att detta krav hade haft preskriptionsavbrytande verkan mot Riksbanken. ”Kungl. Maj:t och Kronan” omfattade nämligen ”den sektor av statlig förvaltning som sor- terade under statsdepartementen”,301 medan Riksbanken sorterade under riksdagen. Högsta domstolen instämde i detta; Riksbanken var ”ett från kronan skilt rättssubjekt” och skulle delges enligt reglerna om delgivning av juridiska personer och inte enligt reglerna om delgiv- ning av kronan (33 kap. 17 § i stället för 19 § i då gällande lydelse av rättegångsbalken).

Kungl. Maj:ts beslut kunde fattas på olika sätt, och då användes begrepp som ’Kungl. Maj:t i statsrådet’, ’Kungl. Maj:t i högsta domstolen’, ’Kungl. Maj:t i regeringsrätten’, ’Kungl. Maj:t i kommandokonselj’ (även kallat kommandomål eller kommandoväg) samt – med Reu- terskiölds uttryckssätt – Kungl. Maj:t i hovet och i ordenskapitlet.302 Senare introducerade han begreppet Kungl. Maj:t i kabinettet,303 som omfattade hovärendena och de dynastiska ärendena och någon gång även ordensärendena.304 Reuterskiöld framhöll att i varje särskilt fall skulle bestämda former iakttas för att en viljeyttring skulle erkännas som Kungl. Maj:ts vilja.305

Sammantaget kan sägas att suveräniteten var förkroppsligad i konungen, som – reellt eller genom en fiktion – medverkade i de olika typerna av beslut och på så sätt knöt an dessa till den högsta dömande eller verkställande makten, och dessutom i statsrådet agerade lag- stiftare i frågor som rörde rikets allmänna hushållning. När det gäller stiftande av grundlag,

300Holmberg m.fl. 2006 s. 258.

301NJA 1959 s. 385 på s. 386.

302Reuterskiöld 1914 s. 52.

303Reuterskiöld 1934 s. 7.

304Reuterskiöld 1934 s. 7 jämförd med s. 20.

305Reuterskiöld 1914 s. 52.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

allmän civil- och kriminallag samt kyrkolag är det mer rättvisande att tala om en dualism mellan två lika höga statsmakter, konungen och riksdagen.306 Beträffande Kungl. Maj:t i de funktioner som inte avsåg lagstiftning tillsammans med riksdagen, åskådliggjorde Reuterski- öld sitt synsätt med hjälp av denna skiss:307

Figur 1. Carl Axel Reuterskiölds skiss över den svenska statsmaktens struktur. Skissen visar att konungen i statsrådet innehade den centrala statsmakten, och att konungens dömande makt och makt över hovet och i ordenskapitlet var sidoordnade i förhållande till konungens makt i statsrådet. Från konungen i statsrådet utgick den verkställande makten genom underordnade myndigheter.

Det kan noteras att riksdagen och dess myndigheter inte finns med i skissen. Detta beror på att riksdagen var sidoordnad med Kungl. Maj:t och så att säga utgjorde en parallell orga- nisation jämfört med den som finns i skissen.

Varenius menade att när det i 1809 års regeringsform talades om en konungen tillkom- mande funktion, avsågs därmed ”konungen verkande enligt regeringsformen, d. v. s. ko- nungen i statsråd, så snart icke uttryckligen annat behandlingssätt i regeringsformen föreskri- vits”.308 Vid försök att analysera i vilken egenskap konungen handlade, kan det alltså presu- meras att det var fråga om Kungl. Maj:t i statsrådet, om inte det finns tydligt stöd för något annat.

3.2.2.Preliminära iakttagelser beträffande hovets och Kungl. Maj:ts Ordens rättsliga ställning

Hovet och Kungl. Maj:ts Orden kommer närmare att analyseras i det följande. Här ska emellertid diskuteras några mer generella aspekter på deras ställning under 1809 års rege- ringsform. För att konungen skulle kunna fatta beslut personligen, utan statsrådets medver- kan, krävdes enligt Varenius, som nyss nämnts, stöd för detta i regeringsformen. Ett exempel

306Se Sunnqvist 2014 s. 111-120, 206-220.

307Reuterskiöld 1914 s. 78.

308Varenius 1924 s. 199.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

på sådant stöd är formuleringen ”Konungens hov står under dess enskilda styrelse” i 48 § i 1809 års regeringsform. Malmgren kommenterar detta med följande konstaterande: ”Hovä- renden är icke regeringsärenden”.309

I 48 § regeringsformen angavs även att konungen fick efter behag tillsätta befattningar (”beställningar”) vid hovet och avsätta befattningsinnehavare. Bramstång har genom exem- pel visat att hovet trots detta emellanåt hanterades i statsrådet, t.ex. vid utnämning av riks- marskalk år 1816. Den förste riksmarskalk som utnämndes i hovprotokoll, dvs. av konungen personligen och inte i statsrådet, utnämndes enligt vad Bramstång kunnat utröna år 1860; det var Nils Gyldenstolpe.310 Detta visar att det trots bestämmelsen i 48 § regeringsformen tog tid innan hovärenden upphörde att vara regeringsärenden. Som har angetts i det föregående (avsnitt 2.3.3. och 2.4.3) hade hovet genom 1634 års regeringsform blivit en gren av statsför- valtningen för att på 1700-talet separeras från denna och inordnas under konungen person- ligen. Möjligen har utnämningssättet att göra med att riksmarskalken var ordförande i Övre borgrätten fram till dess att denna avskaffades år 1844; till det året ingick på grund av 1687 års hovartiklar dömande funktioner i riksmarskalkens uppgifter (se nedan avsnitt 6.8.2.) Detta skulle möjligen kunna vara en förklaring till att riksmarskalken omfattades av utnäm- ningsförfaradet i 28 § regeringsformen. Då kvarstår förstås frågan varför – om Bramstångs uppgifter stämmer – Arvid Mauritz Posse år 1845 utnämndes till riksmarskalk genom stats- rådsbeslut. Det kan också vara så att 28 § regeringsformen ansetts böra vara styrande ef- tersom riksmarskalken utnämns genom fullmakt, men det förklarar inte heller varför en för- ändring skedde just år 1860.

Naumann har på ett ställe skrivit att hovet var ”att betrakta som konungens enskilda hushåll”311 vilket stod under hans enskilda styrelse. Det är något oklart vad Naumann menade med detta; vore hovet enbart ett enskilt hushåll hade det knappast omnämnts i grundlagen. Bramstång har kritiserat uttalandet,312 och redan Reuterskiöld anförde att bestämmelsen i 48 § regeringsformen inte innebar att hovet var en ren privatangelägenhet; det var ett utflöde av konungens särskilda offentligrättsliga ställning. Däremot kan konstateras att sysslor som hör till konungens enskilda hushåll hela tiden har utförts av hovet utöver de mer officiella och representativa funktionerna (se vidare avsnitt 6.8. nedan).

Vid olika ”särskilda hofmyndigheter” såsom hovkonsistorium, hovmarskalksämbetet, hovförvaltningen och ståthållarämbetena var förvaltningen på samma sätt som hos offentliga korporationer enligt Reuterskiöld av blandat offentligrättslig och privaträttslig natur. T.ex. hade hovförvaltningen hand om både hovfinanserna och konungens förmögenhetsförvalt- ning.313 Och även om konungen styrde över hovet och tillsatte och avsatte hovtjänstemän var det enligt Reuterskiöld inte fråga om privata anställningar utan offentliga, eftersom de ”inrättats just till framhäfvande och betonande af det kongl. husets höga offentligrättsliga ställning och Kongl. Maj:ts yttre höghet”.314 Malmgren menade att vissa tjänster vid hovet

309Malmgren 1921 s. 44; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 62.

310Bramstång 1999 s. 99, jfr även Bramstång Hov och slott s. 46-47.

311Naumann 1879-84 bd 2 s. 295.

312Bramstång Hov och slott s. 19-20.

313Reuterskiöld 1914 s. 73-75. Se även Sterzel 2009 s. 155.

314Reuterskiöld 1914 s. 74.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

var likställda med statstjänster,315 särskilt hade hovkleresiet (prästerskapet vid hovförsam- lingen) en offentligrättslig ställning.316

Det har dock både under 1809 och 1974 års regeringsformer varit tydligt att de hov- anställda inte anses som statsanställda (se även nedan avsnitt 6.5.10.). Särskilt under 1800- talet har det ansetts att de som tjänstgör i hovet gör det åt konungen personligen, varför tjänsten kan avslutas i samband med att konungen avlider. Under 1800-talet betalades pen- sioner åt de f.d. hovanställda genom statsverket, enligt särskilda beslut därom.317 Sådant för- slag framställdes också efter Oscar II:s död, och det tillstyrktes av statsutskottet. Efter mot- stridiga beslut i kamrarna avslogs emellertid förslaget.318 I debatten i andra kammaren fanns olika skäl för avslag, varav dock inget egentligen berörde den principiella gränsen mellan statstjänst och hovtjänst.319

Reuterskiöld ansåg att hovtjänsterna var ”offentliga ämbeten och tjänster likställda med de egentliga statstjänsterna”.320 Uttalandet är tvetydigt. Reuterskiöld klargjorde att hovären- den inte var regeringsärenden, men han skrev också att hovärendena avgjordes ”i kabinet- tet”,321 vilket synes antyda en koppling till de s.k. kabinettsärendena enligt 20 § i 1720 års regeringsform. Dit hörde enskilda ansökningar som inte rörde riket eller rättsväsendet samt bekräftelser på kollegiebeslut och ringare ämbetstillsättningar. Dessa ärenden avgjordes i när- varo av endast två riksråd, och under vissa förutsättningar kunde ärendet remitteras till ko- nungen i riksrådet.322 Reuterskiöld använde denna benämnning för ”de mål, hvilka afgöras af Konungen utanför konseljen”, bl.a. hovärenden enligt 48 § regeringsformen, ordensären- den enligt ordensstatuterna, och dynastiska ärenden.323 Enligt Reuterskiöld räknades även övriga kungahusets medlemmars hov till konungens hov och stod under hans enskilda eller personliga styrelse,324 detta – som jag uppfattar Reuterskiöld – då det inte fanns någon annan reglering av dessa hov än 48 § regeringsformen.

När det gäller Kungl. Maj:ts Orden har Malmgren uttryckt sig i termer av ”konungen personligen (ej K. M:t)”325 och Reuterskiöld ”Kongl. Maj:t [---] i ordenskapitlet”.326 En senare begreppsbildning är att göra skillnad mellan ”regeringsärenden” och andra ärenden där ko- nungen hade en beslutsfunktion, såsom ordensärenden.327 Detta återspeglar situationen un- der 1809 års regeringsform och har sin bakgrund i ordensförordningens ändring år 1751 då

315Malmgren 1948 s. 77-78.

316Malmgren 1921 s. 44.

317Se redovisning i prop. 1908:197 s. 6.

318Statsutskottets bet. 1908:11 s. 133-138 och bet. 1908:180 s. 3-4, rskr. 1908:10 s. 15.

319Prot. 1908: AK67 s. 43-48.

320Reuterskiöld 1934 s. 81-82.

321Reuterskiöld 1934 s. 82.

322Nordin 2009 s. 30, 40 och 226.

323Reuterskiöld 1934 s. 20, jfr även s. 212.

324Reuterskiöld 1914 s. 73.

325Malmgren 1921 s. 11.

326Reuterskiöld 1914 s. 52

327Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 13 skiljde mellan regeringsärenden och bl.a. ”vissa ärenden rörande den kungl. familjen, hovärenden (RF § 48), utdelning av ordnar, som sker i ordenskapitel utan formell medverkan av statsråd”. Till de ärenden som inte var regeringsrärenden hänfördes också konungens domsrätt och konungens befäl över krigsmakten.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

ordensförläningarna inte längre skulle beslutas i riksrådet utan i ordenskapitlet med ko- nungen som ensam beslutsfattare. Kungl. Maj:ts Orden och dess ordenskapitel har inte an- setts ingå i hovet men inte heller i Kungl. Maj:t och kronan eller i staten som juridisk person. Det har alltså varit fråga om ett konungens beslutsfattande inom ramen för en fristående organisation, på ett liknande sätt som gällde beslutsbefogenheterna över hovet.328 Enligt min uppfattning står det klart att det är fråga om ett utflöde av konungens befogenheter som statschef (om det begreppet kan användas avseende förhållanden före 1974 års regerings- form), och inte någon mer enskild eller privat angelägenhet. Detta framgår av ordnarnas ursprungliga koppling till riksrådet och deras funktion att belöna rikets högsta ämbetsmän och andra som gjort väsentliga uppgifter för Sverige och svenska intressen. (Se vidare nedan avsnitt 8.2.-8.3.)

Härutöver synes vissa andra ärenden ha avgjorts av konungen personligen och inte i statsråd. Detta gällde exempelvis fastställande av civila uniformer. Beslut fattades då av ko- nungen personligen efter anmälan eller föredragning av vederbörande departementschef, som sedan utfärdade skrivelse i ärendet.329

3.3.Konungen och staten i 1974 års regeringsform

3.3.1.Kan konungen ha kvar några beslutsbefogenheter?

Genom 1974 års regeringsform fördes de funktioner som tillkommit ”konungen i stats- rådet” eller ”Kungl. Maj:t i statsrådet” över till regeringen. Detta framgår i synnerhet av p. 7 i övergångsbestämmelserna till 1974 års regeringsform:

”Bestämmelser i äldre lag eller annan författning om Konungen eller Kungl. Maj:t skall [---] gälla regeringen, såvida det icke följer av författning eller i övrigt framgår av omständigheterna att konungen personligen, högsta domstolen, re- geringsrätten eller kammarrätt åsyftas.

Föreskrift som enligt äldre lag eller annan författning skall beslutas av Ko- nungen och riksdagen gemensamt skall i stället beslutas genom lag.”

Eftersom ”konungen personligen” nämns antyder bestämmelsen att konungen kan ha kvar vissa beslutsbefogenheter. Detta måste anses gälla trots uttalanden i grundlagsförarbe- tena om att statschefen inte ska ha någon politisk makt.330 Dessa uttalanden hindrar inte att statschefen skulle ha någon typ av opolitisk makt inom ramen för de ceremoniella och repre- sentativa uppgifterna. Det finns emellertid också längre gående uttalanden, som t.ex.:

”När det härefter gäller att närmare bestämma statschefens uppgifter inom ra- men för ett parlamentariskt styrelseskick, finner man på nytt att enigheten är stor på en central punkt. Statschefen bör inte tilldelas någon som helst befogenhet, som innebär att han kan utöva makt.”331

328Malmgren 1921 s. 11; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 13. Jfr även Ds Fi 1972:5 s. 11.

329Rskr. 1908:112.

330Prop. 1973:90 s. 91, 93, 112 och 171.

331Prop. 1973:90 s. 172.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

Uttalandet har ett samband med frågan om statschefen borde leda proceduren vid rege- ringsbildning, och det sägs i samma stycke att ”den anpassning av den skrivna författningen till konstitutionell praxis som ligger i att statschefen fråntas de formella maktbefogenheter han nu har, allmänt ses som ett naturligt led i arbetet på en ny författning”.332 Detta knyter åter an till de politiska maktbefogenheterna. Det sägs också att även med den utgångspunkten att den nya regeringsformen inte ska ge utrymme för maktutövning från statschefens sida, ”kan uppenbarligen skilda lösningar tänkas i fråga om statschefens ställning och funktioner” med beaktande av att hans ”uppgifter blir av representativ och ceremoniell art”.333 Som fram- går strax nedan har statschefen även genom regeringsformens förarbetsuttalanden samt en- ligt successionsordningen tillerkänts vissa beslutsbefogenheter, särskilt tydligt avseende ho- vet respektive kungahusets medlemmar. Om man definierar begreppet makt på ett vidsträckt sätt kan det också finnas inslag av maktutövning i rent representativa eller ceremoniella upp- gifter.

När det först gäller frågan vilka ärenden som fortfarande kan anses höra till konungens personliga beslutsbefogenheter och vilka som förts över till regeringen ligger nyckeln i att finna vad som var regeringsärenden (”Kungl. Maj:t i statsrådet”) och vad som var ärenden inom konungens personliga beslutsmakt under 1809 års regeringsform. Detta kan följa av en konstitutionell praxis, styrd av konungens agerande. Min uppfattning om rättsläget är därför denna: Om konungen konsekvent, eller entydigt vid något enstaka tillfälle, har låtit vad som skulle kunna vara ärenden inom hans personliga beslutsmakt hanteras som regeringsärenden, av ”Kungl. Maj:t i statsrådet”, då bör man utgå från att detta gjordes av en anledning – näm- ligen att konungen ansåg att det var konstitutionellt korrekt. I sådana fall finns en stark pre- sumtion emot att dessa typer av ärenden senare (åter) skulle kunna anses höra till konungens personliga beslutsmakt. Denna slutsats grundar jag på att det som kännetecknat 1900-talets konstitutionella utveckling har varit att befria konungen från maktutövning utom när det gäller vissa fåtaliga, väl definierade ärendetyper. Det ligger också i linje med den av Varenius formulerade presumtionen att konungen handlade i statsrådet om det inte fanns tydligt stöd för något annat (se ovan avsnitt 3.2.1.).

3.3.2.Normgivningsmakt gentemot statschefen

När det gäller normgivning, och gränsen mellan riksdagens och regeringens normgiv- ningsmakt, måste emellertid ett ytterligare kriterium läggas till. Det är då inte tillräckligt att falla tillbaka på motsvarande gränser enligt 1809 års regeringsform. I stället måste 8 kap. i 1974 års regeringsform tillämpas.334 Enligt 6 p. i övergångsbestämmelserna till 1974 års re- geringsform ska äldre författning eller föreskrift äga fortsatt giltighet trots att den inte har tillkommit i den ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpning av den nya regeringsformen. Ett bemyndigande, som har beslutats av konungen och riksdagen gemensamt eller av riksda- gen ensam, får utnyttjas tills riksdagen bestämmer något annat.335 Bestämmelserna i 8 kap.

332Prop. 1973:90 s. 172.

333Prop. 1973:90 s. 172.

334Håkan Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 2 uppl., Lund: Juristförlaget, 1989, s.

54-55.

335Se härtill NJA 1996 s. 370.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

18 § regeringsformen – dvs. att lag endast kan upphävas genom lag, den s.k. formella lag- kraftens princip – ska gälla i fråga om äldre författning, som har tillkommit genom beslut av konungen och riksdagen gemensamt eller genom beslut av riksdagen ensam. Motsvarande bestämmelse finns i andra stycket av p. 7, nämligen att om det finns en föreskrift om att konungen och riksdagen gemensamt ska besluta en föreskrift, så ska det ske genom lag.

Lagform krävs enligt 8 kap. i 1974 års regeringsform för grundläggande civilrättsliga reg- ler om fysiska och juridiska personer samt på straffrättens område och när det gäller andra ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, såsom skatter. Regeringen får enligt 8 kap. 7 § (tidigare 13 §) meddela föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen, om dessa inte avser riksdagen eller dess myndigheter och heller inte avser kom- munal beskattning.

Frågan är då i vilken mån regeringen genom sin restkompetens kan reglera utövningen av statschefsämbetet. Fredrik Sterzel har noterat att riksdagen är folkets främsta företrädare, medan statschefens roll enligt regeringsformens förarbeten är att ha rikets högsta värdighet samt att vara rikets främsta representant och att företräda nationen i dess helhet.336 Det skulle då, enligt Sterzel, strida mot systemet att tillerkänna regeringen några befogenheter i förhål- lande till statschefen:

”Regeringen är placerad under riksdagen, folkets främsta företrädare, och kan då inte stå över statschefen, rikets främsta företrädare. [---] En naturlig grund- lagstolkning är att riksdagen inte heller kan göra intrång på statschefens sfär så- dan den fastställts i RF.”337

Det är, enligt Sterzel, från grundlagssynpunkt ”väsentligt att slå fast, att regeringen inte kan ur sin uppgift att styra riket härleda anspråk på att få styra statschefens handlande”.338 Regeringen saknar enligt Sterzel direktivrätt och rätt att besluta om föreskrifter om utöv- ningen av statschefsämbetet. Ett skäl för detta är att regeringen enligt 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen inte kan meddela föreskrifter om riksdagen och dess myndigheter, och då borde regeringen i konsekvens med detta inte heller kunna meddela föreskrifter om statsche- fen.339 Detsamma gäller i förhållandet mellan regeringen och hovet.340 Sterzel är också av den uppfattningen att riksdagen inte heller kan lagstifta om statschefen, åtminstone inte på ett sätt som begränsar dennes handlingsfrihet i förhållande till hovet, de kungliga slotten, statlig egendom som disponeras av honom, etc.341 I ett senare sammanhang har emellertid Fredrik Sterzel och Thomas Bull uttalat att riksdagen ”måste fatta budgetbeslut och kan dessutom svårligen nekas rätt att ha synpunkter på förvaltningen av statlig egendom som disponeras

336Sterzel 2009 s. 153; Bull och Sterzel 2019 s. 150.

337Sterzel 2009 s. 153, se även s. 154-155.

338Sterzel 2009 s. 157.

339Sterzel 2009 s. 157.

340Sterzel 2009 s. 160. Jfr Staaf, Catharina: De kungl. hovstaternas ställning, Promemoria, Justitiedepartemen- tet, 1993-06-09, s. 1 och 4-5.

341Sterzel 2009 s. 155-156.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

av statschefen”.342 När det gäller budgetbehandlingen har dock statschefen i likhet med re- geringen ”förmånen av relativ självständighet”343 i förhållande till riksdagen.

För att börja uppifrån i normhierarkin kan konstateras att riksdagen genom grundlags- stiftning skulle kunna precisera reglerna i 5 kap. regeringsformen och t.ex. införa bestämmel- ser om statschefens uppgifter och om dennes beslutsbefogenheter beträffande hovet, or- densutmärkelser m.m. Fredrik Sterzel har menat att detta inte bara är ett möjligt sätt utan det enda möjliga sättet.344 I den mån konungen under 1809 års regeringsform har låtit något som skulle kunna vara en fråga inom den personliga kungliga beslutsmakten bli en fråga för Kungl. Maj:t i statsrådet, ligger det närmast till hands att anse det vara en regeringsfråga under 1974 års regeringsform, om inte 8 kap. regeringsformen lägger några otvetydiga hinder i vägen för det345 (se nedan avsnitt 3.4.3. och 3.4.4. angående ordenskungörelsen). Även om det formellt inte kan uteslutas att lagstiftning kan tillgripas, är det oklart vad denna skulle kunna omfatta; konungens handlingsfrihet avseende t.ex. hovet har så starkt stöd i grund- lagsförarbetena att grundlagsstiftning torde böra tillgripas (se nedan avsnitt 3.4.2. angående hovet). Det vanliga sättet har varit att överenskommelser mellan konungen och riksdagen har träffats, t.ex. när det gäller dispositionsrätten till vissa kungl. slott (se nedan kapitel 6). Jag fortsätter denna diskussion i avsnitt 3.5.1. Just att det är fråga om förvaltningen av statlig egendom skulle å ena sidan kunna ge regeringen en behörighet att handla enligt 9 kap. 8 § regeringsformen,346 men å andra sidan är regeringen därvid enligt 9 kap. 9 § regeringsformen bunden av riksdagens beslut om grunderna för förvaltningen (se vidare avsnitt 6.6.3.).

3.3.3.Olika typer av myndigheter och organ enligt 1974 års regeringsform. Staten som juridisk person

Inledningsvis kan noteras att Sverige fick ett fast myndighetsbegrepp först på 1970-ta- let,347 vilket förklarar att en hel del äldre institutioner i gränslandet mellan privat och offentligt inte passar in i denna struktur.348 Till myndigheter räknas enligt regeringsformens system dels regeringen, dels domstolarna, dels ock förvaltningsmyndigheterna. Riksdagen räknas inte som en myndighet, och därmed torde inte heller statschefen vara en myndighet.349 12 kap. regeringsformen handlar sedan 2010 års ändringar av regeringsformen om förvaltningen. Enligt 1 § lyder under regeringen Justitiekanslern och andra statliga förvaltningsmyndigheter som inte enligt regeringsformen eller annan lag är myndigheter under riksdagen. Riksbanken är enligt 9 kap. 13 § regeringsformen en myndighet under riksdagen.

Ett intressant exempel är Lagrådet, som söker sina rötter tillbaka till den laggranskande verksamhet som skedde i justitierevisionen och sedan i Högsta domstolen fram till dess att

342Bull och Sterzel 2019 s. 150.

343Bull och Sterzel 2019 s. 150.

344Sterzel 2009 s. 164.

345Strömberg 1985 s. 53.

346Catharina Staaf, De kungl. hovstaternas ställning, Promemoria, Justitiedepartementet, 1993-06-09, s. 1-2.

347Sterzel 2009 s. 158.

348Hit hör bl.a. akademier och lärda sällskap samt andra offentligrättsliga korporationer, se Sunnqvist och Wenander 2018 samt till uttalanden i doktrin för tiden under 1809 års regeringsform Heidbrink 2021 s. 143- 146.

349Sterzel 2009 s. 159, Vabi 2003 s. 131-132, 137-138; jfr Bramstång 1999 s. 93.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

Regeringsrätten grundades år 1909. Då inrättades Lagrådet som ett kollegium bestående av domare från de båda högsta domstolarna. Anders Eka har nyligen försökt definiera vilken typ av myndighet Lagrådet är. Det är inte en myndighet under regeringen men inte heller en myndighet under riksdagen, utan ett organ av sitt eget slag.350

Staten som helhet utgör en juridisk person. Varje statlig myndighet anses inte vara en egen juridisk person, utan ingår i staten som juridisk person. Justitiekanslern anförde i ett beslut år 2008, i ett fall där Kronofogdemyndigheten hade framställt ett ekonomiskt krav mot Polismyndigheten i Uppsala län, följande.

”Enligt den uppfattning som numera torde vara den förhärskande är staten ett enhetligt rättssubjekt. Statliga myndigheter utgör således inte några självständiga juridiska enheter, utan utgör endast delar av rättssubjektet staten (jfr SOU 1994:136 s. 143 och 245 f. och Friedner, Staten som part i tvistemål, Förvalt- ningsrättslig tidskrift 1992 s. 500).”351

I SOU 2016:82, som handlar om företagsbot, togs frågan upp mycket kortfattat.352 Justi- tiekanslern menade i sitt remissvar att statliga myndigheter ”inte anses utgöra några helt själv- ständiga juridiska enheter” utan utgör ”delar av rättssubjektet staten”.353 Samma synsätt har Konkurrensverket när det gäller avtal mellan statliga myndigheter. En statlig myndighets an- skaffningar från en annan myndighet omfattas därmed inte av upphandlingsskyldighet.354 Värt att notera är att myndigheter inte omtalas som ”juridiska personer” i lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl.; det begreppet omfattar där enbart en del andra typer av enheter.

Under 1809 års regeringsform ansågs Riksbanken inte vara en del av staten som juridisk person (se ovan avsnitt 3.2.1.). Sedan dualismen mellan konung och riksdag upphört genom 1974 års regeringsform och regeringen ställts under riksdagen, har skälen bakom uppfatt- ningen att Riksbanken skulle ha en fristående ställning i förhållande till staten som juridisk person försvagats. Tvärtom stämmer det bättre överens med 1974 års regeringsform att upp- fatta staten som juridisk person så att den omfattar inte bara statsdepartementen och andra under regeringen lydande myndigheter (tidigare ”Kungl. Maj:t och Kronan”) utan allt som sorterar under riksdagen. Detta innebär att Riksbanken bör uppfattas som en del av staten som juridisk person.355 För detta talar också att den delgivningsfråga som NJA 1959 s. 385 handlade om redan under 1809 års regeringsform löstes genom en bestämmelse om delgiv- ning med staten,356 en bestämmelse som fick omfatta Riksbanken eftersom det inte fanns

350Anders Eka, ”Några tankar om Lagrådets ställning” i Anna Skarhed m.fl. (red.), Ord och rätt. Festskrift till Hans-Gunnar Axberger, Visby: Eddy.se, 2020, s. 97-110.

351Justitiekanslern, beslut, 2008-05-13, dnr 8092-06-40. – Lars Friedner, ”Staten som part i tvistemål” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1992 s. 500-505. Se också SOU 1997:38 s. 17-18 (Lena Marcusson).

352SOU 2016:82 s. 59.

353Justitiekanslern, remissyttrande, 2017-03-30 dnr 7951-16-80.

354Konkurrensverket, ställningstagande 2018:1, 2018-12-19. Se härtill också Högsta förvaltningsdomsto- lens dom den 10 juni 2021 i mål 4998-20.

355Dan Hanqvist, ”Riksbankens uppgifter och ställning” i Förvaltningsrättslig tidskrift 2005 s. 139-153 ssk. s. 143-153.

356SOU 1994:136 s. 245-246,

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

något ”praktiskt behov av att i delgivningshänseende göra skillnad mellan sådana statliga verk som lyder under Kungl. Maj:t och verk som hör under riksdagen”.357

Det som möjligen kan tala i annan riktning är tanken att civilrättsliga tvister mellan stat- liga myndigheter ska lösas genom att frågan hänskjuts till regeringen.358 Detta kan knappast anses möjligt om parterna i tvisten är en myndighet under riksdagen och en myndighet under regeringen. Möjligen skulle man kunna uppfatta rättsläget så att tvister mellan just Riksban- ken och statliga myndigheter skulle kunna lösas genom domstol, trots att Riksbanken ingår i staten som juridisk person.359 Det torde inte ha betvivlats att Lagrådet, trots dess ställning som organ av sitt eget slag, är en del av staten som juridisk person.

Enligt 12 kap. 4 § regeringsformen kan förvaltningsuppgifter överlämnas åt kommuner, åt andra juridiska personer och åt enskilda individer. Om uppgiften innefattar myndighetsut- övning, får ett överlämnande göras endast med stöd av lag. I dessa fall står det klart att det organ till vilket uppgiften överlämnas inte är en del av staten som juridisk person.

3.3.4.Gränsen mellan allmänt och enskilt

Under arbetet med 1974 års regeringsform föreslog Grundlagberedningen att organ som var organiserade i privaträttsliga former men som hade till uppgift att utöva offentlig makt skulle inkluderas i myndighetsbegreppet.360 Denna begreppsbildning användes dock inte i det slutliga förslaget, där i stället ”rättssubjekt som är organiserade i privaträttsliga former” inte fördes in under begreppet myndighet.361 Enligt 1974 års regeringsform finns således en grundläggande distinktion mellan allmänt och enskilt. Fri- och rättigheterna gäller t.ex. till förmån för enskilda gentemot det allmänna.362 Håkan Strömberg argumenterade i en artikel år 1985 för att 1974 års regeringsform ”bygger på en klar distinktion mellan å ena sidan statliga och kommunala (och kyrkliga) organ, å andra sidan rättssubjekt som är organiserade i privaträttsliga former”.363 Även om en förvaltningsuppgift enligt dåvarande 11 kap. 6 § (nu 12 kap. 4 §) regeringsformen överlämnades till ett enskilt rättssubjekt innebar det inte att rättssubjektet slutade att vara privaträttsligt.

Strömberg frågade sig om den skarpa gränsdragningen överensstämde med ”rättsord- ningen sådan denna faktiskt gestaltar sig, eller om den är en konstruktion som inte ger rättvisa åt rättsordningens irrationella drag”.364 Han konstaterade att vi ännu har kvar ”en del remi- niscenser av [ett] äldre samhällstillstånd”365 då det inte fanns någon gräns mellan offentligt och privat. En av hans slutsatser var att regeringsformen inte gav utrymme för andra offent- ligrättsliga juridiska personer än staten och kommunerna, varför rättssubjekt som såg ut att

357Prop. 1970:13 s. 132.

358Justitiekanslern, beslut, 2008-05-13, dnr 8092-06-40, SOU 1994:136 s. 245-247.

359Jfr SOU 1994:136 s. 246.

360SOU 1972:15 s. 123, prop. 1973:90 s. 232.

361Prop. 1973:90 s. 233.

362Sterzel 2009 s. 153.

363Håkan Strömberg, ”’Allmänt’ och ’enskilt’ i den offentliga rätten” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1985 s. 49- 63 på s. 49.

364Strömberg 1985 s. 49.

365Strömberg 1985 s. 50.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

inta en sådan mellanställning ”måste pressas in under endera kategorin”.366 Samtidigt medgav han att rättsordningen på detta område ”företer en variationsrikedom, som är svår att infoga i juridiska kategorier”;367 ”gränsen mellan den offentliga och privata sektorn [är] oskarp”.368 En lösning kunde vara att tillämpa 11 kap. 6 § (nu 12 kap. 4 §) regeringsformen på dessa rättssubjekt, oavsett att uppräkningen av privaträttsliga subjekt i bestämmelsen egentligen inte passade.369

I förarbetena till språklagen (2009:600) gjordes ett försök att definiera ”det allmänna” och ”offentlig verksamhet”. I lagen finns bestämmelser om ”det allmännas” ansvar i olika avseenden, och det anges i 10 § att språket i domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska. I förarbetena till språklagen gjordes ett försök att definiera begreppet ”det allmänna” närmare:

”Som begrepp för stat och kommun förekommer ’det allmänna’ i t.ex. regerings- formen och yttrandefrihetsgrundlagen. När man talar om det allmännas verk- samhet avses alltså offentlig verksamhet som utövas genom staten, primärkom- munerna och landstingen. De statliga och kommunala organen utgörs av beslu- tande politiska församlingar, dvs. riksdagen, kommunfullmäktige och landstings- fullmäktige och av myndigheter, dvs. regering, domstolar och förvaltningsmyn- digheter. Det är genom dessa organ som en stor del av det som skulle kunna kallas samhällsbärande verksamhet sker.”370

Även om ”offentlig verksamhet” nämndes i den defintionen vidareutvecklades begrep-

pet:

”Med offentlig verksamhet avses verksamheten i domstolar och förvaltnings- myndigheter samt i riksdagen, regeringen, kommun- och landstingsfullmäktige och enskilda rättssubjekt i den del av deras verksamhet som avser förvaltnings- uppgifter som överlämnats med stöd av 11 kap. 6 § regeringsformen.”371

Oavsett hur man tolkar de olika begreppen framgår att vissa offentligrättsliga krav kan ställas även på enskilda rättssubjekt som utövar förvaltningsuppgifter. Detta torde bl.a. gälla lärosäten som är organiserade på annat sätt än som förvaltningsmyndigheter, t.ex. som stif- telsehögskolor.372

366Strömberg 1985 s. 56.

367Strömberg 1985 s. 57.

368Strömberg 1985 s. 63.

369Strömberg 1985 s. 57. Se utförligt till begreppet förvaltningsuppgift och om frågan till vilka organ överlämnande kan ske Hans Ragnemalm, ”Regeringsformen 11:6. Överlämnande av förvaltningsuppgift till enskilt subjekt” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1976 s. 105-145 och Hans Ragnemalm, ”En diskret grundlagsänd- ring” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1976 s. 294-299.

370Prop. 2008/09:153 s. 19.

371Prop. 2008/09:153 s. 26.

372Henrik Wenander, ”Vilket språk talar universitetet” i Vetenskapssocietetens i Lund årsbok 2020 s. 151-168 på s. 155.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

3.4.Konungens beslutsbefogenheter under 1974 års regeringsform

3.4.1.Konungens befogenheter i egenskap av konungahusets överhuvud

Som kommer att utvecklas närmare i kapitel 5 har konungen vissa beslutsbefogenheter över kungahusets medlemmar enligt successionsordningen. Det anses numera entydigt att dessa befogenheter tillkommer honom i egenskap av kungahusets överhuvud och hör till hans personliga beslutsmakt (se avsnitt 5.6.-7.). Under 1809 års regeringsform vacklade bru- ket: denna typ av ärenden hanterades av konungen själv, hanterades av konungen själv och anmäldes i statsrådet, eller hanterades helt och hållet genom Kungl. Maj:t i statsrådet.373

När det gäller denna kategori av fall har rättsläget alltså klarlagts genom 1970-talets grundlagsreformer till fördel för konungens personliga beslutsmakt. Skälet är just det nyss nämnda, att frågorna rör kungahuset och att deras betydelse ur konstitutionell synpunkt är sekundär. Men det är samtidigt fråga om en maktutövning som utgör ett utflöde ur stats- chefsskapet och det förhållandet att statschefen är monark och statsskicket en monarki, och besluten har effekter avseende successionen och de successionsberättigades rättsställning. Det måste anses vara fråga om en åtminstone delvis offentligrättslig beslutsmakt och inte en helt och hållet privaträttslig beslutsmakt.

3.4.2.Konungens befogenheter gentemot hovet

När det gäller hovet var rättstillämpningen också i vissa delar vacklande (se ovan avsnitt 3.2.2.), men det klarlades successivt – helt i linje med 48 § i 1809 års regeringsform – att hovärendena hörde till konungens personliga beslutsbefogenheter. Att detta rättsläge består även under 1974 års regeringsform framgår tydligt av departementschefens uttalande i lag- förarbetena:

”Slutligen vill jag nämna att jag liksom beredningen anser att hovet bör stå utan- för den statliga förvaltningsorganisationen. Någon ändring i nuvarande ordning åsyftas inte. Någon grundlagsbestämmelse i ämnet behövs inte. Jag vill också framhålla att förslaget till ny grundlag inte berör konungens rätt att som överhu- vud för det kungliga huset fatta vissa beslut. Inte heller i detta avseende åsyftas någon ändring i vad som nu gäller.”374

Även om det hade varit önskvärt med en uttrycklig grundlagsreglering,375 något som dock uppfattades som främmande år 1974,376 hade en sådan bara varit nödvändig om rätts- läget skulle ändras. Genom uttalandet att någon ”ändring i nuvarande ordning” inte åsyftades är rättsläget klart, åtminstone i den mån det kan klarläggas hur rättsläget år 1973 var.377

373Bramstång 1990 s. 13-16.

374Prop. 1973:90 s. 176.

375Bramstång Hov och slott s. 140-148. En uttrycklig grundlagsbestämmelse i linje med förarbetsuttalan- det hade minskat risken för missförstånd, jfr Lyrevik 2018 s. 317-329. Att konungens hov stod under hans enskilda styrelse har dock också under 1809 års regeringsform ansetts så självklart att paragrafen kunde tyckas överflödig, se Pontus Fahlbeck, Regeringsformen i historisk belysning, Stockholm: Norstedts, 1910, s. 120-121.

376Bull och Sterzel 2019 s. 150.

377Jfr Bramstång Hov och slott s. 9-10.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

Regeringsrätten uttalade i RÅ 1999 ref. 48, efter att ha redogjort bl.a. för det ovan åter- givna departementschefsuttalandet:

”Mot den nu angivna bakgrunden finner Regeringsrätten att Riksmarskalks- ämbetet inte är att betrakta som en myndighet eller en del av en myndighet. Ämbetet är inte heller ett sådant med myndighet jämställt organ som vid tillämp- ning av bestämmelserna i [tryckfrihetsförordningen] och sekretesslagen (1980:100) skall jämställas med myndighet.”

Även om det var just Riksmarskalksämbetet som var föremål för prövning kan noteras att Regeringsrätten nämnde att detta ämbete inte heller var ”en del av en myndighet”, något som uppenbarligen syftar på vad som gäller för hovet som helhet.

I samband med införandet av 1974 års regeringsform ändrades också ämbetsansvaret, vilket föranledde behov av ett nytt sätt att reglera omfattningen av Justitieombudsmannens tillsynsområde. Ytterst drogs gränsen av begreppet ”offentlig verksamhet” enligt 13 kap. 6 § (tidigare 12 kap. 6 §) regeringsformen (jfr ovan avsnitt 3.3.4).378 I lag gjordes dock en snävare definition som knöt an till begreppen myndighet och myndighetsutövning.379 Att hovet inte omfattas av Justitieombudsmannens tillsynsområde, vare sig när det gäller Riksmarskalksäm- betet eller Ståthållarämbetet, har bekräftats av Justitieombudsmannen. Riksmarskalksämbe- tet ansågs varken vara en myndighet i tryckfrihetsförordningens eller justitieombudsmanna- instruktionens mening. När det gäller förvaltning av kunglig egendom ansågs verksamheten sakna ”varje inslag av myndighetsutövning”.380 Som jag uppfattar uttalandena skulle Riks- marskalksämbetets hantering av handlingar i och för sig vara myndighetsutövning om äm- betet var en myndighet, medan förvaltningen av egendom inte var myndighetsutövning i sig och inte heller sköttes av en myndighet.

Detta är inte alldeles unikt i svensk offentlig verksamhet. Tvärtom finns gott om exempel på till staten knutna verksamheter som inte är myndigheter och som inte omfattas av Justiti- eombudsmannens tillsynsområde. Som exempel kan nämnas bolag och stiftelser, vari staten har ett bestämmande inflytande.381 I samband med Riksrevisionens inrättande gjorde rege- ringen följande uttalande.

”Hovet står utanför den statliga förvaltningsorganisationen (prop. 1973:90 s. 223 och 233). Det innebär emellertid inte att den verksamhet som hovet bedriver inte skulle vara statlig. Verksamheten är ju statlig på så sätt att den går ut på att bistå och stödja statschefen i hans eller hennes representativa och ceremoniella uppgifter. Den innefattar också att förvalta statsegendom.”382

Uttalandet utesluter i och för sig inte att delar av hovets verksamhet är icke-statlig och stödjer konungen och kungahuset i mer privata sammanhang, såsom när det gäller det en- skilda hushållet (se ovan avsnitt 3.2.2.). Hovet är alltså en åtminstone delvis statlig verksam-

378SOU 1975:23 s. 147.

3792 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän, se härtill SOU 1975:23 s. 154-157.

380JO:s ämbetsberättelse 1987/88 s. 180; se också 1988/89 s. 209.

381Jesper Ekroth, JO-ämbetet. En offentligrättslig studie, Stockholm: Stockholms universitet, 2001, s. 112-119.

382Prop. 2001/02:190 s. 74. Jfr också Catharina Staaf, De kungl. hovstaternas ställning, Promemoria, Justitie- departementet, 1993-06-09, s. 3.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

het som inte ingår i den statliga förvaltningsorganisationen och inte heller i staten som juri- disk person (se vidare nedan avsnitt 3.5.4.). Frågan om hovet utgör en eller flera fristående juridiska personer kommer att diskuteras i avsnitt 6.8. Vad konungens beslutsbefogenheter över hovet innebär när det gäller att leda och fördela arbetet inom hovet och att styra över egendom som hör till den kungl. dispositionsrätten kommer också att behandlas i avsnitt 6.8.

3.4.3.Konungens befogenheter i ordenskapitlet

Ordensväsendet kvarstår inom konungens beslutsbefogenhet på så sätt att det enligt 3 § ordenskungörelsen (1974:768) är Kungl. Maj:ts Orden som beslutar om utmärkelser. Stadgar för ordnarna fastställs av Kungl. Maj:ts Orden, sedan de godkänts av regeringen.383 Inom ordnarna fattas beslut av ordenskapitlet, som utöver stormästaren (dvs. konungen) består av ordenskanslern, vice ordenskanslern och fyra ytterligare ledamöter. Dessa utses av stormäs- taren. Beslut om ordensutmärkelser till utlänningar fattas enligt 3 § ordenskungörelsen på förord av regeringen, vilket inte är konstigt om ordensutmärkelserna är tecken på svenska statens erkänsla för insatser för Sverige eller ett led i det diplomatiska utbytet i samband med t.ex. statsbesök. Själva beslutet fattas i extra ordenskapitel, dvs. av konungen efter föredrag- ning av ordenskanslern eller vice ordenskanslern (se vidare avsnitt 8.3.1.).

Oavsett att ordensväsendet före 1974 års ordenskungörelse hörde till konungens per- sonliga beslutsmakt, fördes genom denna ordenskungörelse till Kungl. Maj:t i statsrådet över en makt att begränsa utdelandet av ordensvärdigheter (jfr ovan avsnitt 3.3.1. och nedan 8.2.9.). Denna makt finns numera hos regeringen, som också uppenbarligen har uppfattat det så eftersom den genom förordningar har gjort ändringar i ordenskungörelsen.384 Någon ändring av statschefens befogenhet att – inom ramen för dessa begränsningar – fatta själva besluten om ordensförläningar har däremot inte skett.385

3.4.4.Särskilt om återkallelse av ordensutmärkelser

Ordenskapitlet kan enligt stadgarna ”förklara innehavare av orden densamma förlustig”. Även denna typ av beslut fattas i extra ordenskapitel, i praktiken av konungen i närvaro av ordenskanslern eller vice ordenskanslern. Stadgarna har godkänts av regeringen innan de fastställs av ordenskapitlet. En fråga i sammanhanget är på vilken normhierarkisk nivå den typen av bestämmelser ska finnas enligt 1974 års regeringsform.

En ordensutmärkelse är en del av ett system som är gynnande för den enskilde, och sådana system kan regleras genom förordning. Frågan är emellertid om återkrav behöver lagstöd. Enligt ett avgörande från Högsta domstolen, NJA 1984 s. 648, kräver återkrav av en förmån – en i och för sig för den enskilde betungande rättsverkan – ändå inte lagstöd, om återkravsmöjligheten är en del av ett gynnande system och de betungande föreskrifterna är

383Nu gällande stadgar finns trycka i häftet Stadgar för Kungl. Serafimer- och Norsdtjärneordnarna. Fastställda i extra ordenskapitel den 21 december 1995, Stockholm: Kungl. Maj:ts Orden, 1996. 1-12 §§ av stadgarna finns tryckta

iLöwenhielm 1998 s. 98-99.

384SFS 1995:497, 1995:1025.

385Vabi 2003 s. 130 synes föra makten över ordensförläningar till den kungl. husmakten, vilket ter sig märkligt, om inte det vore så att det funnes en husorden reserverad enbart för medlemmarna av kungahuset.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

av omedelbart samband med förmånen och är av underordnad betydelse. Slutsatsen har vis- serligen ifrågasatts,386 men Högsta förvaltningsdomstolen har i HFD 2013 ref. 37 funnit att vid bedömningen av om en föreskrift ska anses betungande, ska man se det aktuella regel- komplexet som en enhet och fråga sig vad som är det primära, de gynnande eller betungande föreskrifterna.387

Återkravsmöjligheten i ordensstadgarna är speciell på så sätt att den inte finns i förord- ning men i en förordningsliknande norm, i stadgar som godkänts av regeringen. Något som också är speciellt är att om det skulle anses innefatta myndighetsutövning att återkalla en ordensutmärkelse till skillnad från att förläna den, skulle enligt 12 kap. 4 § andra stycket re- geringsformen lagstöd krävas.388 Den ovan angivna rättspraxisen talar emellertid för att en betungande detalj i ett för den enskilde förmånligt regelsystem inte behöver regleras på högre nivå än regelsystemet i övrigt.

3.4.5.Konungens befogenheter i medaljärenden

När det gäller medaljerna finns ett tydligt exempel på den uppdelning som skedde av konungens olika funktioner genom 1974 års regeringsform. Under 1809 års regeringsform delade konungen personligen (eller Kungl. Maj:t i hovet om man så vill), efter föredragning av riksmarskalken, ut vissa medaljer. Hit hör H.M. Konungens medalj och Litteris et artibus. Men Kungl. Maj:t i statsrådet delade ut andra medaljer, såsom Illis quorum, För nit och redlighet i rikets tjänst och För medborgerlig förtjänst (se vidare nedan avsnitt 8.4.).389

Under 1974 års regeringsform har de ärenden som hanterades av Kungl. Maj:t i statsrå- det förts över till regeringen, varvid Illis quorum, För nit och redlighet i rikets tjänst och För med- borgerlig förtjänst har blivit regeringsmedaljer. De är dock fortfarande försedda med konungens bild och kungl. krona.390 Konungen har således behållit beslutsbefogenheterna över de me- daljer som han redan under 1809 års regeringsform beslutade om personligen.

3.5.Slutsatser om konungen under 1974 års regeringsform

3.5.1.Beslutsbefogenhet och normgivningsmakt

Före 1974 års regeringsform var det inte särskilt viktigt om ett beslut som skulle ha kun- nat fattas av konungen personligen i stället fattades av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vid osäkerhet om den rätta beslutsformen kan tänkas att beslutet fattades av Kungl. Maj:t i statsrådet, så att säga, för säkerhets skull. Presumtionen talade för det beslutsförfarandet (se ovan Varenius

386Joakim Nergelius, ”Om grundlagstolkning, grundlagsvänlig lagtolkning och åsidosättande av grund- lagsstridig lag” i Svensk Juristtidning 1996 s. 851-852.

387Jfr härtill även RÅ 2002 ref. 8 samt Sunnqvist 2014 s. 761-763 och Martin Sunnqvist, Praktiskt konstitu- tionellt dömande. En handbok, Lund: Lunds domarakademi, 2017, s. 82.

388Jfr Sterzel 2009 s. 160-161. – Återkrav av en ordensutmärkelse innefattar två delar, den enskildes förlust av en tidigare tillerkänd värdighet (i den delen skulle det kunna vara fråga om myndighetsutövning), och åter- kallelse av själva ordenstecknet (i den delen är det närmast fråga om ett utlånat föremål återkrävs, vilket skulle kunna genomdrivas civilrättsligt genom handräckning eller fullgörelsetalan).

389Prop. 1973:91 s. 8.

390Löwenhielm 1998 s. 43-45.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

uttalande i avsnitt 3.2.1.) och det finns tydliga exempel på osäkerhet om det rätta beslutsför- farandet i ärenden om medlemmar av kungahuset (se avsnitt 3.4.1. och kap. 5) och om hovet (se avsnitt 3.2.2. och 3.4.2.). Även när det gäller vissa kungliga akademier har historiska till- fälligheter varit avgörande för om de stannat kvar inom konungens personliga maktsfär eller under 1809 års regeringsform förts över till Kungl. Maj:t i statsrådet och numera rege- ringen.391 Samma sak kan sägas om de olika kategorierna medaljer som blivit konungens per- sonliga respektive regeringens.

Om mina resonemang ovan är korrekta, innebär det emellertid att sådant som under 1809 års regeringsform entydigt har förts över till Kungl. Maj:t i statsrådet nu är maktbefo- genheter hos regeringen, så länge inte regeringen överlämnar eller återlämnar sådan makt till konungen. Fredrik Sterzel har argumenterat för att regeringen inte har någon normgivnings- makt gentemot statschefen, men det uttalandet bör modifieras på så sätt att regeringen sä- kerligen kan ändra statschefens befogenheter i utvidgande riktning, t.ex. genom att avlägsna begränsningar i utdelandet av ordnar. Motsatsvis torde gälla att om statschefens befogenheter skulle inskränkas i någon omfattning, t.ex. om hovet skulle ställas under regeringens styrelse, behöver det göras genom grundlagsändring. 1974 års förarbetsuttalande inför antagandet av regeringsformen om att ingen ändring var avsedd i hovets ställning skulle inte vara mycket värt om det kunde åsidosättas genom lag eller förordning.

3.5.2.Begreppen ’statschefen’, ’konungen’, ’konungen personligen’, ’konungens enskilda styrelse’

Det har i förarbetena till den senaste grundlagsändringen beträffande statschefens behö- righetsålder uttalats att i 1974 års regeringsform och successionsordningen betecknar begrep- pet ’konungen’ endast konungen personligen, medan begreppet ’statschefen’ inkluderar ko- nungen och riksföreståndare som träder i konungens ställe.392 Statschefens rättsställning i förhållande till riksdag och regering är emellertid i viss mån oklar enligt 1974 års regerings- form.393

Som har nämnts ovan (avsnitt 2.6.4.) och som kommer att diskuteras närmare nedan (avsnitt 5.6.7.) kan ”statschefen” fatta vissa beslut om vapen och flaggor för ”andra medlem- mar av det kungliga huset”. Detta är motsägelsefullt, och det förutsätts här att det är fråga om konungen eller en riksföreståndare som är medlem av det kungl. huset, inte en annan förordnad riksföreståndare eller talmannen eller vice talman.

När det gäller samtycken enligt successionsordningen är det å andra sidan tveksamt om det verkligen bara är konungen personligen och inte t.ex. en riksföreståndare som är medlem av det kungl. huset som kan ge samtycke till giftermål och vissa utlandsresor. Under långa riksföreståndarskap skulle en alltför sträng tolkning av begreppet ’konungen’ kunna ge upp- hov till märkliga konsekvenser (se vidare nedan avsnitt 5.7.1.).

391Sunnqvist och Wenander 2018. Jfr härtill även betr. Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond RÅ 2008 ref. 6 och betr. Svenska Akademien Kammarrätten i Stockholm, beslut 2018-05-29 i mål nr 3982-18, ej pröv- ningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen: Kammarrätten fann att Svenska Akademien inte ”kan anses ingå i den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen” och att den inte utgör en myndighet.

392Prop. 1993/94:115 s. 15, jfr även prop. 1973:90 s. 270, 272 och 487 samt Petrén och Ragnemalm 1980 s. 357 och Vabi 2003 s. 128-129.

393Bull och Sterzel 2019 s. 150.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

Jag är därför tveksam till om det är meningsfullt att göra några bestämda begreppsdefi- nitioner av orden ’statschefen’ och ’konungen’. Det är i och för sig rimligt att begreppet statschefen inkluderar såväl konungen som medlemmar av kungahuset som enligt tronfölj- den träder in som riksföreståndare. En icke-kunglig riksföreståndares uppgifter i förhållande till hovet, kungahusets medlemmar, ordenskapitlet, Svenska Akademien m.m. kan dock möj- ligen behöva bedömas särskilt för olika angelägenheter och beroende på riksföreståndarskap- ets utsträckning i tiden.

Ett ytterligare begrepp som ska nämnas är ’konungen personligen’, ett begrepp som un- der 1809 års regeringsform kunde användas för att markera att det inte var fråga om t.ex. Kungl. Maj:t i statsrådet som fattade ett visst beslut utan konungen ensam, t.ex. i fråga om förläning av H.M. Konungens medalj. I de fall begreppet nu används, syftar det ofta på att det enbart är konungen själv och inte någon typ av riksföreståndare som kan agera på visst sätt, men det kan också syfta på att konungen agerar i privaträttslig kapacitet.394 I det senare fallet vore det tydligare att tala om ’konungen som privatperson’, om det t.ex. är fråga om att konungen äger en fastighet i denna egenskap. Det som under 1809 års regeringsform sades om ’konungen personligen’ och som inte avsåg honom som privatperson skulle kanske kunna jämställas med statschefsbegreppet enligt 1974 års regeringsform, av den enkla anled- ningen att det som ’konungen personligen’ tidigare kunde göra är vad som finns kvar i dagens konunga- och statschefsämbete.

När det gäller begreppet ’konungens enskilda styrelse’ som förekommer beträffande ho- vet har Bramstång menat att ordet enskild syftar till att beskriva bestämmanderätten som tillkommer konungen enskilt, dvs. inte konungen i statsrådet etc., men inte ska uppfattas som att hovet var enskilt i den meningen att det var en ren privatangelägenhet.395

3.5.3.Statschefsskapets tre skepnader

Utifrån vad som anförts i avsnitt 2.6. och hittills i kapitel 3 har jag kommit fram till att det skulle vara mer klargörande att tala om statschefsskapets tre skepnader. Detta anknyter förstås till Kantorowiczs begrepp konungens två kroppar (the king’s two bodies), där privatper- sonen och den statsrättsligt relevanta personen, innehavaren av konungaämbetet, skils åt. Men utifrån nu gällande svensk rätt, och för att tydliggöra de övriga kungliga personernas roller, skulle en indelning i tre skepnader kunna förmedla en tydligare bild.

I. De konstitutionellt och i övrigt rättsligt relevanta delarna av statschefsskapet

Delar av statschefens uppgifter är tydligt rättsligt reglerade, och statschefen fyller i dessa delar en konstitutionell funktion. Som exempel kan nämnas statschefens uppgifter vid riksmötets öppnande, i konselj och i utrikesnämnden. Hit hör också ackrediteringen av sän- debud och befattningen med ordensväsendet. (Se ovan avsnitt 2.6.2.)

394Jfr Malmgren 1948 s. 80 som uttalade att konungens myndighet över det kungliga husets medlemmar inte borde anses tillhöra hans personliga rättsställning utan ses som utövande av ”vissa på konungen ankom- mande statliga befogenheter”.

395Bramstång 1999 s. 99.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

Själva statschefsskapet utövas av konungen eller av riksföreståndare som träder in enligt vad regeringsformen tillsammans med successionsordningen stadgar. Av kungahusets med- lemmar är alltså endast de successionsberättigade, definerade som ”konungahuset” enligt av- snitt 4.2. nedan, i tur och ordning relevanta.

II. Statschefen som rikets främsta företrädare och innehavare av rikets högsta värdighet

I förarbetena till nu gällande regeringsform anges i några olika sammanhang att statsche- fen innehar landets högsta värdighet, är rikets främsta företrädare i förhållande till andra länder, företräder nationen i dess helhet, ska ha uppgifter av representativ och ceremoniell art och ska vara en samlande representant och symbol för landet som helhet.396 Dessa tan- kegångar kan sammanfattas som att statschefen är rikets främsta företrädare och innehavare av rikets högsta värdighet. På engelska görs en skillnad mellan ”head of state” och ”head of nation”, vilket är två sidor av samma mynt, men där det förstnämnda begreppet mer knyter an till den statsrättsliga funktionen medan det senare avser statschefen som nationell sym- bol.397

I denna del blir inte bara en riksföreståndare, utan även de övriga personerna inom kungahuset, relevanta. Även drottning som inte är statschef och ingifta prinsar och prinsessor har uppgifter av representativ och ceremoniell art som härleds ur statschefens funktion som innehavare av rikets högsta värdighet.398 Detta har tydligast återspeglats i de hovhållningsan- slag som före år 1971 har beviljats av riksdagen till andra medlemmar av kungahuset än ko- nungen och tronföljaren och som numera av konungen fördelas till dessa andra medlemmar av kungahuset utifrån hur omfattande deras representativa åtaganden är. Statschefen måste för fullgörande av dessa uppgifter förfoga över ”tillräckliga och för ändamålet lämpade re- surser i form av medhjälpare och representationslokaler”.399

III. Statschefen som privatperson

Slutligen ska nämnas att statschefen, som i och för sig alltid är i tjänst, också fungerar som privatperson t.ex. i äganderättsliga sammanhang. Detta slogs fast under Karl XIV Jo- hans regeringstid (se nedan avsnitt 6.7.3.). När det gäller hovhållningsanslaget överlämnas detta till konungen personligen (se nedan avsnitt 6.5.), men det görs ändå en uppdelning på vad som bekostas av hovhållningsanslaget och vad som bekostas av helt privata medel.

3.5.4.Hovet och Kungl. Maj:ts Orden som juridiska personer

Är hovet och Kungl. Maj:ts Orden en del av staten som juridisk person?

Här utgår jag från att staten är en enda juridisk person (se ovan avsnitt 3.3.3.), att hovet står utanför den statliga förvaltningsorganisationen och att de hovanställda inte är statsan- ställda (se nedan avsnitt 6.5.10.). Hovet med dess underavdelningar och Kungl. Maj:ts Orden kan inte hänföras till någon av de myndighetskategorier som finns enligt regeringsformen,

396Prop. 1973:90 s. 171-174.

397Distinktionen återkommer kontinuerligt i Hazell och Morris 2020.

398Bramstång Hov och slott s. 5-6.

399Bramstång Hov och slott s. 6.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

och hovet kan inte anses som en del av staten som juridisk person. Kungl. Maj:ts Orden har aldrig tagits upp i samband med några statliga anslag och har alltid behandlats som en från hovet och staten fristående enhet med egen förmögenhet och egen förvaltning (se nedan avsnitt 8.3.5.). Ingenting talar för att Kungl. Maj:ts Orden skulle ha kommit att bli en del av vare sig hovet eller staten.

Frågan är då om hovet alls är en juridisk person. Det är inte självklart. Från 1809-10 års överenskommelse ställdes hovanslaget till konungens förfogande mot kvitto, och i den i detta sammanhang väsentliga uppdelningen mellan hovstat och slottsstat år 1840-41 uttalade stats- utskottet att hovstatsanslaget var ställt ”till H. M. Konungens och de öfrige Kongl. Perso- nernes Egen höga disposition, för hvilka summor och deras användande icke någon redovis- ning, utan endast qvitto, såsom förr varit vanligt, erfordras”400 medan slottsstatsanslaget om- fattades av redovisningsskyldighet. Ingenstans sägs dock att medlen betalades ut till någon juridisk person. Det ska noteras att ”juridisk person” inte var ett vanligt sätt att beskriva saken på den tiden, medan begreppet ”kassa” användes i sådana sammanhang, bl.a. om Djur- gårdskassan år 1809-10 och även dessförinnan; också Kungl. Maj:ts Ordens ekonomiska för- valtning har benämnts ordenskassan. Man kan alltså mycket väl tänka sig att det var ko- nungen som fysisk person som hanterade anslaget.

Detta gjorde han naturligtvis med hjälp av den organisation för detta som fanns inom hovet, med riksmarskalken som högste chef (se nedan avsnitt 6.8.). Det torde så småningom ha framstått som naturligt att betrakta hovet som en juridisk person, på samma sätt som staten betraktades som en juridisk enhet (”statsverket”, ”statskassan”), men begreppet juri- disk person blev i dessa sammanhang inte relevant förrän under 1800-talets senare del.401 Eftersom hovet enligt 48 § regeringsformen stod under konungens enskilda styrelse måste det ha framstått som främmande att anse att dess ekonomi ingick i den juridiska person som omfattade sådant som inte stod under konungens enskilda styrelse utan föll under besluts- rätten för riksdagen och Kungl. Maj:t i statsrådet. Till skillnad från vad som gäller Riksbanken (se ovan avsnitt 3.2.1. och 3.3.3.) finns det inga uttalanden som tyder på att hovets ställning i detta hänseende skulle ha förändrats. Tvärtom är det tydligt att hovet ska stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen (se ovan avsnitt 3.4.2.).402

Hovet och Kungl. Maj:ts Orden som från staten fristående institutioner men inte heller helt privaträttsliga organ: ’till statschefsämbetet knutna juridiska personer’

Problemet, och dess lösning, ligger i konstaterandet av att 1974 års regeringsform inne- bar en genomgripande förändring av svensk konstitutionell rätt men utan att alla tänkbara följdändringar genomfördes.403 Å ena sidan finns uttalanden om att en gräns kan dras mellan allmänt och enskilt, å andra sidan vidtogs inga lagstiftningsåtgärder för att omforma t.ex. de

4001840-41 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 31, s. 1-2. Se även saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162, s. 298

401Att diskutera staten i termer av juridisk person är en tysk 1800-talskonstruktion, se Henning Uhlen- brock, Der Staat als juristische Person. Dogmengeschichtliche Untersuchung zu einem Grundbegriff der deutschen Staatsrechtsle- hre, Berlin: Duncker & Humblot, 2000.

402Man kan här göra en jämförelse med den brittiska monarkin, där Duchy of Lancaster anses vara en annan juridisk person än staten (”kronan”) i övrigt, se Allen 2018.

403Jfr t.ex. Wenander 2021 och SOU 1997:38 s. 28-29 (Lena Marcusson).

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

kungliga akademierna, hovet eller Kungl. Maj:ts Orden till antingen någon typ av förvalt- ningsmyndigheter eller rent privaträttsliga organisationer eller för att i grundlagen definiera någon kategori institutioner som de kunde sorteras in under. Det infördes ett myndighetsbe- grepp som lämnar oklart vad Lagrådet är. Detta föranleder mig till slutsatsen att nya institu- tioner visserligen som huvudregel förmodligen ska vara antingen allmänna eller enskilda, och antingen myndigheter under riksdagen eller regeringen eller kommunala, och i övrigt falla in under gängse kategorier. Detta ger i och för sig inte heller hela bilden, med tanke på Svenska Kyrkans rättsliga ställning efter dess skiljande från staten. Kyrkan är en delvis privaträttslig organisation men med särskild offentligrättslig reglering; den får ”själv reglera sina angelä- genheter inom ramen för en lag men utan statsrättsligt grundad normgivningskompetens, dvs. utan en på regeringsformen grundad rätt att meddela generellt bindande föreskrifter”.404 Det kan, som Anders Eka har nämnt, inte anses uteslutet att bilda nya institutioner av eget slag, t.ex. för att stärka domstolarnas oavhängighet.405

Insikten att det finns centrala och betydelsefulla institutioner som inte kan ordnas in i de vanliga myndighetskategorierna är, enligt min mening, viktig att lägga till grund för den föl- jande diskussionen. Äldre institutioner som inte omreglerats kan därmed mycket väl ha kvar sin tidigare rättsställning, som kan vara svår att passa in i de kategorier som gäller i övrigt. När det gäller hovet har detta synsätt uttryckligt stöd i förarbetena till regeringsformen. Det är också viktigt att inte försöka pressa in institutioner i kategorier som inte fungerar; då är det bättre att konstruera en ny kategori som bidrar till ökad klarhet och tydlighet. Jag har därför kommit fram till att hovet (och dess underavdelningar) samt Kungl. Maj:ts Orden kan omtalas som ’till statschefsämbetet knutna juridiska personer’.406

Bramstång diskuterade i anslutning till Strömberg begreppet särskilda offentligrättsliga sub- jekt, och de till statschefsämbetet anknutna organen skulle kunna utgöra en underavdelning av särskilda offentligrättsliga subjekt. När det gäller Kungl. Maj:ts Ordens organisatoriska känne- tecken har Bramstång närmast jämfört orden med en myndighet (om man anser ordensut- delandet som en förmån och därmed myndighetsutövning) eller som en offentligrättslig kor- poration (om man fäster vikt vid orden som en sammanslutning av riddare), man han har sagt att Kungl. Maj:ts Orden ”tveklöst är [---] att beteckna som en offentligrättslig förete- else”,407 närmast en myndighet, även om han medgett att det inte stämmer särskilt väl med 1974 års regeringsform.408

Lena Marcusson har noterat att Riksmarskalksämbetet historiskt sett kan uppfattas som en myndighet under konungen, men hon har ifrågasatt om det stämmer med 1974 års rege- ringsform att tala om myndigheter som inte i sista hand härrör ur riksdagens makt. Enligt henne verkar det dock ”ännu mindre naturligt” att betrakta Riksmarskalksämbetet ”som en privaträttslig företeelse”.409

Om man talar om ’till statschefsämbetet knutna juridiska personer’, har man en benäm- ning som är mer beskrivande än normerande; att hovet med dess delar och Kungl. Maj:ts

404Prop. 1997/98:49 s. 10.

405Eka 2020 s. 107-109.

406Jfr Vabi 2003 s. 139-142 och Bramstång Hov och slott s. 127.

407Bramstång 1999 s. 105.

408Bramstång 1999 s. 101-105, jfr Bramstång Hov och slott s. 22.

409Lena Marcusson, Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, Uppsala: Iustus, 1989, s. 342.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

Orden är juridiska personer och att de är knutna till statschefsämbetet kan knappast bestri- das. Hovet och Kungl. Maj:ts Orden har på så sätt sammanfattningsvis några kännetecken som är av intresse:

•De har ett mycket gammalt ursprung, ingår inte i staten som juridisk person och har inte före år 1975 sorterat under Kungl. Maj:t i statsrådet.

•De stod under 1809 års regeringsform under Konungens enskilda eller personliga beslutsmakt.

•Någon ändring har inte genomförts genom 1974 års regeringsform, uttryckligen be- träffande hovet, och beträffande Kungl. Maj:ts Orden på så sätt att verksamhetens omfattning begränsats medan dels konungens beslutande funktion lämnats intakt när det gäller de enskilda fallen, dels själva den juridiska personens existens inte påverkats av några förändringar.

•De stödjer konungen i utövandet av statschefsskapet, vilket är ett offentligrättsligt uppdrag, men de har också privaträttsliga drag; hovet sköter även konungens privata ärenden,410 Kungl. Maj:ts Orden har vissa drag av sammanslutning.

I avsnitt 6.8. kommer hovets organisation att behandlas närmare, och där tas bl.a. upp frågan om hovet kan delas in i flera juridiska personer. Kungl. Maj:ts Orden diskuteras nä- mare i avsnitt 8.3.

Överlämnande av förvaltningsuppgift enligt 12 kap. 4 § regeringsformen?

Enligt 12 kap. 4 § regeringsformen får förvaltningsuppgift överlämnas åt kommuner och åt andra juridiska personer och enskilda individer. I bestämmelsens ursprungliga lydelse (då 11 kap. 6 § regeringsformen) omnämndes endast kommuner, bolag, föreningar, samfällig- heter och stiftelser, det vill säga inte juridiska personer i allmänhet. I de delar hovet och Kungl. Maj:ts Orden kan anses utföra förvaltningsuppgifter, har dessa uppgifter redan över- lämnats långt före 1974 års regeringsforms tillkomst. Utifrån 1809 års regeringsforms syste- matik måste det för övrigt anses främmande att tala om ”överlämnande av förvaltningsupp- gift” i dessa hänseenden (jfr avsnitt 3.3.1. angående övergångsbestämmelserna till 1974 års regeringsform). Det kan också anses delvis främmande att tala om förvaltningsuppgifter, ett mer träffande begrepp skulle när det gäller beslutanderätten över hovet och utdelande av ordensutmärkelser kunna vara statschefsuppgifter – uppgifter som hört till konungaämbetet och aldrig avlägsnats från det.

Det som talar för att 12 kap. 4 § andra stycket regeringsformen är tillämplig, direkt eller analogt, är att hovet och Kungl. Maj:ts Orden inte är en del av staten som juridisk person. Detta gäller särskilt med nuvarande lydelse av bestämmelsen, efterom hovet och Kungl. Maj:ts Orden är juridiska personer men inte tillhör någon av de kategorier som uppräknades i den äldre lydelsen. Fredrik Sterzel synes närmast ha menat att det är fråga om överlämnande av förvaltningsuppgift enligt nuvarande 12 kap. 4 § andra stycket regeringsformen.411 Detta skulle i realiteten få den effekten att kravet på beaktande av allas likhet inför lagen samt

410Jfr att Reuterskiöld 1914 s. 50 och Malmgren 1921 s. 6 betraktade den kungliga förmögenheten som en särskild juridisk person med den befullmäktigade förvaltaren som organ. Att förmögenheten skulle vara en särskild juridisk person nämns inte i Malmgens senare upplagor, se t.ex. Malmgren 1947 s. 6.

411Sterzel 2009 s. 160, se även Nergelius 2010 s. 378.

3. Från Kungl. Maj:t till statschef och regering. Övergången från 1809 års till 1974 års regeringsform

iakttagande av saklighet och opartiskhet enligt 1 kap. 9 § regeringsformen skulle bli tillämp- ligt. Detta är dock så grundläggande principer för statens handlande att de säkerligen gäller kungahuset, hovet och Kungl. Maj:ts Orden oavsett om den nämnda bestämmelsen är till- lämplig direkt eller analogt eller inte alls. Om hovet och Kungl. Maj:ts Orden är från staten fristående juridiska personer skulle detta emellertid innebära att eventuella ingrepp från det allmännas sida åtminstone kräver lagstöd enligt 8 kap. 2 § 2 regeringsformen, såvida inte kopplingen till statschefsämbetet gör att grundlagsstiftning krävs (se ovan avsnitt 3.3.2.). Oavsett hur man närmare definierar olika rättsliga begrepp, kan delvis privaträttsliga, delvis offentligrättsliga principer och regler läggas till grund för förståelsen av hovet och Kungl. Maj:ts Orden.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

4.Kungahusets omfattning – en inventering av några be- grepp

4.1.Inledande historisk översikt

4.1.1.Begreppens förekomst i gällande lagstiftning

’Hus’ och ’familj’ är inte rättsligt definierade begrepp i svensk rätt idag. Emellertid finns begreppet ’konungahuset’ i 5 kap. 4-5 §§ regeringsformen, ’kungl. huset’ i 4-5 och 8 §§ suc- cessionsordningen och ’kungl. familjen’ i 4 § successionsordningen. Dessutom finns begrep- pet ’konungahuset’ i brottsbalken412 och i ordenskungörelsen samt ’kungahuset’ (tidigare ’ko- nungahuset’ och dessförinnan ’konungaätten’) i föreskrifter som har med skatt413 att göra och ’kungahuset’ i fråga om utlämnande av allmänna handlingar i samband med personskydd.414 Det finns samband mellan vilka som är successionsberättigade och vilka som omfattas av dessa olika begrepp. Sambanden är dock långt ifrån entydiga, och begreppens innebörd har förskjutits över tid.

4.1.2.Hus och familj enligt romersk rätt; det agnatiska släktbegreppet

I antikens Rom fanns begreppen ’hus’ (domus) och ’familj’ (familia) som rättsliga begrepp. Den romerske rättslärde Ulpianus behandlade dessa begrepp, och hans definitioner fördes in i Digesta,415 kejsar Justinianus betydelsefulla samling från 500-talets mitt av uttalanden i litteraturen från den klassiska tiden.

Ulpianus skrev att familia var ett slags korporation, som kunde definieras på två olika sätt. Antingen kunde begreppet familia omfatta de personer som löd under en och samma familjefader (paterfamilias) genom att finnas i hans hus eller hushåll (domus), eller kunde det omfatta alla agnater, dvs. alla som på en rak manslinje härstammade från samma familjefader. I den mer begränsade betydelsen var det alltså fråga om att familjefadern hade en bestäm- manderätt i sitt hus (dominium) och över barn och barnbarn etc. (patria potestas) till dess att han dog, då sönerna blev familjefäder i sina respektive familjer. I denna betydelse av familia ingick även hushållets slavar. I den mer omfattande betydelsen motsvarar familjebegreppet det som

viidag skulle kalla agnatisk släkt. I denna betydelse synes begreppet även i Rom ha använts mer som ett allmänt än som ett strikt rättsligt begrepp, eftersom Ulpianus ger som exempel att man talade om den Julianska släkten. Kvinnor hörde till sin faders familj även sedan de

41218 kap. 2 § brottsbalken.

4133 kap. 16 § inkomstskattelagen (1999:1229): ”Medlemmar av kungahuset är inte skattskyldiga för anslag som anvisas av staten.”

4146 kap. 15 § patientsäkerhetslagen (2010:659), 7 a § förordningen (1991:1413) om rättspsykiatrisk under- sökning, 15 a § förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m., 6 kap. 3 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder och 37 § fängelseförordningen (2010:2010).

415D. 50.16.195.1-5, se Paul Krueger och Theodor Mommsen (utg.), Corpus Iuris Civilis, bd 1, Berlin: Weidmann, 1872, s. 864-865.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

hade gift sig, såvida de inte gifte sig genom en typ av äktenskap som gjorde att de lämnade faderns familj och fördes över till mannens.416

Detta synsätt tillämpades inte bara i antikens Rom. I den s.k. saliska lagen (lex salica), som skrevs ned någon gång år 507-511 på föranstaltning av merovingerkungen Klodvig I, fanns en bestämmelse (tit. 59 § 6) om att döttrar uteslöts från arv av jord.417 Denna agnatiska arvs- ordning kom att ligga till grund för successionsordningarna i många europeiska kungahus, och begreppet salisk lag kom till och med ofta att bli synonymt med den agnatiska kungliga successionen.418 Shakespeare uppmärksammade principen i pjäsen Henrik V, där han fören- klat formulerade den som In terram Salicam mulieres ne succedant (I saliskt land ärver419 inte kvin- nor). Shakespeare lät ärkebiskopen av Canterbury understödja Henrik V:s anspråk på Frank- rike med ett resonemang som gick ut på dels att den saliska lagen inte gällde i Frankrike, dels att härskarna över Frankrike inte själva hade iakttagit principen.420 Sättet att uppfatta släkten som hörande till ett ’hus’ var inte unikt för de högre stånden utan förekom även på lägre nivå i samhället, som t.ex. bland bönderna i pyreneiska byar.421

När det gäller svensk rätt kan konstateras att något agnatiskt släktbegrepp inte generellt sett tillämpades på medeltiden.422 Sverige var ett valkungadöme, så det fanns ingen anledning att definiera ett kungahus eller en kungafamilj, även om det i landslagens konungabalk angavs att en konungason helst skulle komma i fråga när ny konung skulle väljas (se ovan avsnitt 2.2.2.-3.). Först på 1500-talet kan mera entydiga spår konstateras av att arv av adelskap ansågs enbart kunna ske enligt den agnatiska principen.423 Många av bestämmelserna i 1810 års suc- cessionsordning har sin bakgrund i tidigare gällande motsvarande lagstiftning från 1500-talet och framåt;424 dessa bestämmelser har behandlats i kap. 2.

416D. 50.16.195.1-5, Paul du Plessis, Borkowski’s Textbook on Roman Law, 4 uppl., Oxford: Oxford Univer- sity Press, 2010, s. 110-117; Bruce W. Frier och Thomas A. J. McGinn, A Casebook on Roman Family Law, Oxford: Oxford University Press, 2004, s. 18-20.

417”Lex Salica” i Handwörterbuch zur deutschen Rechtsgeschichte, II. Band, Berlin: Erich Schmidt Verlag, 1978, sp. 1949-1962 (Ruth Schmidt-Wiegand). – Tit. 59, § 6 lyder: ”De terra uero Salica nulla in muliere (portio aut) hereditas est, sed ad uirilem sexum, qui fratres fuerint, tota terra pertineat.” Se Karl August Eckhardt (red.), ”Pactus legis Salicae” i Monumenta Germaniae Historica, Legum Sectio I, band 4:1, Hannover 1962, s. 223.

418”Monarchie” i Handwörterbuch zur deutschen Rechtsgeschichte, III. Band, Berlin: Erich Schmidt Verlag, 1984, sp. 625-630 (K. O. Frhr. von Aretin).

419Succedere betyder, mer ordagrant, träda i någons ställe, efterträda, avlösa, överta, tillträda; se Chr. Ca- vallin, Latinskt skol-lexikon, Stockholm: Bonnier, 1924, sp. 521.

420Shakespeare, Henry V, I. 2. Se John Dover Wilson (red.), King Henry V, Cambridge: Cambridge Uni- versity Press, 1968, s. 8-10 samt xx-xxiv. Den saliska lagens ställning och tillämpning i Frankrike har behandlats av Craig Taylor, ”The Salic Law and the Valois succession to the French crown” i French History, 2001, vol. 15 (4), s. 358-377, och densamme, ”The Salic Law, French Queenship and the Defence of Women in the Late Middle Ages” i French Historical Studies, 2006, vol. 29 (4), s. 543-564.

421Emmanuel Le Roy Ladurie, Montaillou. En fransk bondby 1294-1324, Stockholm: Natur & Kultur, 2019, s. 66-107.

422Christer Winberg, Grenverket. Studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier, Rättshistoriskt biblio- tek bd 38, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 1985, s. 20-28; Kaj Janzon, Vapenlikhetsfällan. Vapen- och sigillbruk under svensk medeltid. En introduktion för släkthistoriker, jämte rättelser till Svenska medeltidsvapen, Stockholm: Svenska genealogiska samfundet, 2015, s. 4-9.

423Martin Sunnqvist, Släktvapenrätt. En jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten, Lund 2001, s. 132 med hänvisningar.

424Berger 1877 s. 19.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

4.1.3.1810 års successionsordning och dess ställning som grundlag

Successionsordningen är en av rikets grundlagar och enligt både 1809 och 1974 års re- geringsformer har gällt respektive gäller att den endast kan ändras genom grundlagsändrings- förfarande. Den är dock speciell på så sätt att den antogs genom en enda riksdags beslut, dessutom en urtima riksdag,425 och den kan bortfalla genom det nuvarande konungahusets utslocknande, eftersom den då saknar tillämpningsområde.426

Som bakgrund till successionsordningen finns valakten år 1810,427 som ”måste [---] näm- nas bland de rättsbud, på hvilka arfsföljden grundas”.428 Den var enligt Blombergs termino- logi en av de konstitutionella stadgarna.429 Blomberg hade föredragit en mer allmängiltig suc- cessionsordning, men han menade att nya stadganden föranledda av ett kungaval – sedan det tidigare konungahuset dött ut eller förlorat successionsrätten – torde kunna föras in i suc- cessionsordningen utan att reglerna för grundlagsstiftning iakttogs. Det finns här ett preju- dikat i sättet på vilket nu gällande successionsordning antogs.430 Successionsordningen år 1810 var ”mutatis mutandis, en afskrift af”431 1809 års successionsordning, som avsåg den då valde kronprinsen Carl August. Endast i 1 § gjordes ändringar, 2-9 §§ var likalydande i 1809 och 1810 års successionsordningar.432

Tankegången är uppenbarligen, att eftersom kungaval inte sker genom förfarandet för grundlagsstiftning, måste en ny successionsordning kunna antas utan sådant förfarande, sär- skilt om inga materiella förändringar i den görs. Man skulle kunna tänka sig att det krävs grundlagsstiftningsförfarande för andra ändringar än de som krävs för att sätta in den nya konungens namn i den tidigare gällande successionsordningen.433 I Författningsutredningens betänkande år 1963 angavs dock att huvudregeln för grundlagsstiftning ska följas – det krävs två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval.434

I successionsordningen finns ett antal regler om förutsättningar för successionsrätt till den svenska kronan. En successionsberättigad person måste bekänna sig till den rena evan- geliska läran (4 §), och det finns eller har funnits specialregler när det gäller giftermål (5-6 §§), utrikes resor (7 §) och förutsättningarna för att bli regent i utländsk stat (8 §). Dessa regler, som har sin bakgrund bl.a. i 1604 års arvförening, har föranlett delvis omfattande diskus- sioner i den juridiska litteraturen. Tolkningen av dessa regler kommer att behandlas närmare i kapitel 5.

425Reuterskiöld 1934 s. 205, Malmgren 1921 s. 160.

426Berger 1877 s. 25, Reuterskiöld 1934 s. 205.

427Se Nina Sjöberg (red.), När svenskarna valde tronföljare. Handlingar från riksdagen i Örebro 1810, Stockholm: Riksdagsförvaltningen, 2010, s. 99-100.

428Blomberg 1904-06 s. 209 och 1911 s. 141.

429Blomberg 1904-06 s. 75 och 1911 s. 28-29.

430Blomberg 1904-06 s. 209 och 1911 s. 140-141.

431Hagman 1902 s. 506.

432Berger 1877 s. 21.

433Jfr också Berger 1877 s. 23-25 angående vilka delar av successionsordningen som kunde ändras av den svenska lagstiftaren och vilka som krävde både svenskt och norskt beslut för ändring.

434SOU 1963:17 s. 136.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

Under perioden 1815-1905 hade också riksakten avseende föreningen mellan Sverige och Norge betydelse.435 Successionen skulle följa den svenska successionsordningen,436 och vissa bestämmelser i den norska grundlagen som stred mot denna anpassades.437 I en detalj- fråga, som ska behandlas i avsnitt 5.1.4., innehöll riksakten en materiell precisering av suc- cessionsordningens bestämmelser. I det svensk-norska lagstiftningsarbetet togs åren 1837- 1844 upp frågor om successionens reglerande, och ett förslag var att i en ny föreningsakt ta in gemensamma successionsbestämmelser och göra successionsordningen överflödig. Detta ledde inte till lagstiftning, och frågan lades åt sidan år 1848. Inte heller senare initiativ på 1860-talet ledde till lagstiftning.438

Författningsutredningen föreslog år 1963 att konungens personliga samtycke skulle krä- vas för ändring – men ej för upphävande – av successionsordningen.439 Detta förslag mötte kritik under remissbehandlingen440 och återkom varken i Grundlagberedningens betän- kande441 eller i propositionen med förslag till ny regeringsform.442 Resultatet är att ändring av successionsordningen, precis som när det gäller ändring av annan grundlag, beslutas av riks- dagen ensam.443

4.1.4.Från agnatisk till fullt kognatisk tronföljd

Bestämmelsen i 1 § successionsordningen hade ursprungligen den innebörden att Karl XIV Johans förstfödde son skulle succedera till tronen och efter honom hans manliga efter- kommande, linje för linje. Detta kallas ’agnatisk lineal primogenitur’; tronföljden följer en manlig släktlinje innan den går vidare till nästa.444 I 3 § successionsordningen angavs att de av kvinnokön som hörde till kungl. huset och deras efterkommande, även om de var män, inte hade någon successionsrätt.

Sedan 1952 hade flera motioner om kvinnlig tronföljd lagts fram, och frågan hade också tagits upp i den statsvetenskapliga litteraturen.445 Vid 1975/76 års riksmöte begärde riksdagen utredning av frågan om kvinnlig tronföljd.446 Detta resulterade i ett utredningsbetänkande, SOU 1977:5, som sedan ledde fram till proposition och grundlagsstiftning.447 Det bärande skälet bakom förändringen var att förutsättningarna hade ändrats sedan 1810 – från att ha

435Riks-Act, Till bestämmande af de genom Föreningen emellan Swerige och Norrige uppkomne Constitutionelle förhål- landen, 31 juli resp. 6 augusti 1815, Stockholm: Kongl. Tryckeriet, 1816.

4362 § första stycket riksakten.

437Berger 1877 s. 22-23.

438Se härtill Berger 1877 s. 45-54.

439SOU 1963:16 s. 40 och 71 och 1963:17 s. 350.

440SOU 1965:34 s. 24.

441SOU 1972:15.

442Prop. 1973:90.

443SOU 1977:5 s. 30.

444Se härtill t.ex. Naumann 1879-84 bd. 2 s. 50-52. Han noterade att ordet ”led” i successionsordningen betydde linje, och att ordet ”gren” användes med samma innebörd i allmänna lagen (se t.ex. 3 kap. 13 § ärvda- balken i 1734 års lag).

445Fredrik Lagerroth, ”Kvinnlig tronföljd. En statsrättslig analys och en författningshistorisk exposé” i Statsvetenskaplig tidskrift 1966 s. 1-39.

446SOU 1977:5 s. 35-39 med vidare hänvisningar, bet. 1975/76:KU 1, rskr 1975/76:1.

447Prop. 1977/78:71, SFS 1979:935.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

varit ett ”utpräglat manssamhälle” var nu ”strävandena att uppnå jämställdhet mellan man och kvinna [---] en självklarhet inom alla politiska meningsriktningar”.448 Från ”psykologisk synpunkt”449 torde det vara av betydande värde, framhöll departementschefen, att detta gällde även för statens högsta ämbete. Detta skulle även stämma överens med regeringsfor- mens krav på att kvinnor och män ska tillförsäkras lika rättigheter. Ändringarna gjordes i den befintliga successionsordningen, eftersom en helt ny successionsordning bl.a. skulle ”aktua- lisera överväganden och ställningstaganden i ett flertal mer eller mindre hypotetiska spörs- mål” och då gällande successionsordning ”hittills inte vållat några praktiska tolkningspro- blem”.450

I 1 § gjordes år 1980 den ändringen att ”[s]uccessionsrätt till Sveriges tron tillkommer manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf. Äldre syskon och äldre syskons efterkommande ha därvid företräde framför yngre syskon och yngre sys- kons efterkommande.” 3 § upphävdes.

Det gjordes därmed ingen ändring i den lineala primogenituren, men skillnaden mellan manliga och kvinnliga efterkommande togs bort. Samtliga efterkommande till Carl XVI Gustaf har successionsrätt, och efter dem behöll prins Bertil sin successionsrätt enligt en övergångsbestämmelse. Däremot infördes ingen övergångsbestämmelse för det fall Carl XVI Gustaf skulle få först en dotter och sedan en son innan ändringarna trädde i kraft (något som för övrigt inträffade), för det ansågs att successionen inte var en privaträtt utan en del av ett offentligrättsligt regelsystem. En sådan ändring stred enligt departementschefen, trots kri- tiska synpunkter från Justitiekanslern och Riksmarskalksämbetet, inte mot några principer som hindrade retroaktiv lagstiftning.451

I propositionen om kvinnlig tronföljd skilde man mellan ’kognatisk tronföljd’, där man- liga successionsberättigade inom samma led har företräde framför kvinnliga så att en yngre bror har företräde framför en äldre syster, och ’fullt kognatisk tronföljd’, där äldsta barnet oavsett kön ärver tronen.452 Tronföljden i Sverige kan alltså sedan år 1980 beskrivas med begreppet ’fullt kognatisk lineal primogenitur’.

4.2.Konungahuset enligt 5 kap. regeringsformen

Enligt 5 kap. 4 § regeringsformen gäller att om statschefen är förhindrad att fullgöra sina uppgifter, ”inträder enligt gällande tronföljd medlem av konungahuset, som inte är förhind- rad” som tillfällig riksföreståndare. Det är alltså den närmast successionsberättigade som inte har förhinder som träder in.453 Enligt 5 kap. 5 § regeringsformen ska, om konungahuset ut-

448Prop. 1977/78:71 s. 8; se även SOU 1977:5 s. 41-49.

449Prop. 1977/78:71 s. 9.

450Prop. 1977/78:71 s. 10.

451Prop. 1977/78:71 s. 15-16.

452Prop. 1977/78:71 s. 7.

453Magnus Isberg och Marianne Eliason, kommentar till 5 kap. 4 § regeringsformen, Juno, version 3A.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

slocknar, riksdagen välja en riksföreståndare som ska fullgöra statschefens uppgifter tills vi- dare. Att konungahuset utslocknar innebär, att det inte längre finns någon successionsberät- tigad och inte heller kan väntas någon sådan.454

Någon närmare definition av begreppet ’konungahuset’ i dessa bestämmelser har inte gjorts och synes inte heller behövas.455 Utgångspunkten är nämligen 1 kap. 5 § och 5 kap. 1 § regeringsformen, som säger att ”konungen eller drottning som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron är rikets statschef”. I och med att 5 kap. 4 § innehåller preciseringen ”enligt gällande tronföljd” och då 5 kap. 5 § talar om att konungahuset utslocknar, något som definieras av tronföljden, är bestämmelserna tydliga oavsett hur begreppet ’konungahuset’ skulle definieras sett för sig självt. Det kan emellertid finnas en viss logik i att, omvänt, låta begreppet ’konungahuset’ definieras av dessa bestämmelser, så att ’konungahuset’ omfattar just de successionsberättigade personerna, oavsett vad de har för titlar och om de anses om- fattade av något av begreppen ’kungl. huset’ och ’kungl. familjen’ eller ej.

Det som starkt talar för denna tolkning är att konungahuset enligt 5 kap. 5 § regerings- formen anses ha utslocknat, även om det skulle finnas en efterlevande maka eller make till den sista successionsberättigade medlemmen av konungahuset. Denna efterlevande person skulle tillhöra kungahuset i betydelsen ’kungl. huset’ eller ’kungl. familjen’. Visserligen ute- sluter ordalagen i 5 kap. 4 § regeringsformen inte att begreppet kungahuset omfattar fler personer än de successionsberättigade personerna, men i ett uttalande i en proposition har regeringen gjort sig till tolk för att ’konungahuset’ i denna bestämmelse betyder just skaran av successionsberättigade.456

Begreppet kan ha hämtat sin innebörd från 43 § i 1809 års regeringsform, som delvis motsvarade nuvarande 5 kap. 4 § regeringsformen. Malmgren angav i sin kommentar att begreppet ’prinsar av sitt hus’ (vilka kunde komma ifråga som ordförande i tillförordnad regering) skulle tolkas som att det endast omfattade ”arvsberättigade prinsar, då endast dessa i statsrättslig mening tillhöra konungahuset”.457 Denna tolkning av begreppet konungahuset i snäv statsrättslig mening, till skillnad från en vidare mer allmän betydelse, gjorde också dessförinnan Hugo Blomberg.458 I motsatt riktning talar att 9 § successionsordningen i dess lydelse före år 1975 tog upp vad som skulle hända om ”hela konungahuset [---] antingen på manliga sidan utginge” eller på annat sätt förlorade successionsrätten. Preciseringen ”på man- liga sidan” antyder att fler än de successionsberättigade ingick i ’konungahuset’. Detta var också Hagmans synsätt, eftersom han apropå denna bestämmelse skrev att med uttrycket ’konungahuset’ avsågs ”dels de successionsberättigade medlemmarne af k. familjen, dels alla dem, som hafva rätt till titeln k. höghet”.459

Om alltså begreppet ’konungahuset’ under 1809 års regeringsform kan ha varit mera mångtydigt, bör det under 1974 års regeringsform tolkas som att det omfattar enbart, men också samtliga, de successionsberättigade personerna, inklusive konungen eller drottning

454Holmberg m.fl. 2006 s. 262; Magnus Isberg och Marianne Eliason, kommentar till 5 kap. 5 § regerings- formen, Juno, version 3A.

455Någon definition finns inte i avsnitten om statschefen i prop. 1973:90 s. 170-176 och 269-276.

456Prop. 2005/06:54 s. 10; se vidare avsnitt 4.3.1.

457Malmgren 1921 s. 41-42; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 58.

458Blomberg 1904-06 s. 261, Blomberg 1911 s. 183.

459Hagman 1902 s. 511.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

som är statschef. Detta är dock inte en tolkning som, vilket vi kommer att se i följande avsnitt, ger fullständig ledning i alla de sammanhang där begreppet förekommer.

4.3.Kungl. huset, kungl. familjen och kungahuset

4.3.1.Uttalanden om nu gällande rätt i offentligt tryck

Om ’konungahuset’ numera kan anses liktydigt med skaran av successionsberättigade, åtminstone när begreppet används i regeringsformen, är ’kungl. huset’, ’kungl. familjen’ och ’kungahuset’ ännu mer svårtolkade begrepp.460 ’Kungl. huset’ och ’kungl. familjen’ är två be- grepp som förekommer i successionsordningen. Enligt 4 § ska prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i den rena evangeliska läran och inom riket, och den av kungl. familjen som inte bekänner sig till den rena evangeliska läran ska vara utesluten från all successions- rätt. Enligt 5 § får prins och prinsessa av det kungl. huset inte gifta sig, om inte regeringen på hemställan av konungen därtill lämnat samtycke. Enligt 8 § får prins och prinsessa av kungl. huset inte utan konungens och riksdagens samtycke bli regent i utländsk stat. Innebörden av dessa bestämmelser diskuteras närmare nedan i kap. 5. Det kan redan här noteras att flera av de bestämmelser där begreppen används kan tolkas utan att begreppen behöver definieras. Så är fallet till och med beträffande den annars invecklade 4 § successionsordningen,461 varom mera nedan i avsnitt 5.2. och 5.3.

I en av de aktuella kommentarna till successionsordningen diskuteras en del termer i 5 kap. regeringsformen och successionsordningen, men när det gäller innebörden av begreppet ’det kungliga huset’ hänvisas till SOU 1977:5 s. 29 och prop. 2005/06:54 s. 15.462 I betänkan- det om införande av kvinnlig tronföljd, SOU 1977:5, uttalades följande.

”I detta sammanhang må något beröras det i successionsordningen flerstädes förekommande uttrycket ’det kungl. (svenska) huset’. Uttrycket är ett statsrätts- ligt begrepp med en snävare innebörd än det vanliga civilrättsliga familjebegrep- pet. ’Det kungl. huset’ (kungahuset) omfattar nämligen endast de medlemmar av familjen Bernadotte som är av mera direkt betydelse för dynastin och dess fort- bestånd. Blodsbandet är naturligtvis det grundläggande elementet för kungahu- set. Men genom de här ovan återgivna särbestämmelsema i successionsord- ningen och vad som i övrigt sedvanerättsligt får anses gälla modifieras blodsban- dets betydelse för kungahusets sammansättning. Sålunda finns medlemmar i kungahuset som inte är med blodsband bundna till detta, exempelvis ingifta prin- sessor. Å andra sidan är vissa blodsanförvanter uteslutna från kungahuset. Dit räknas sålunda inte barn födda utom äktenskapet, prinsar som förlorat sin suc- cessionsrätt eller prinsessor som gift in sig i andra hus, furstliga eller privata.”463

Det är tydligt att begreppet ’kungahuset’ enligt denna definition är vidare än begreppet ’konungahuset’, så som jag definierade det i föregående avsnitt i anslutning till 5 kap. 5 §

460Se t.ex. Höglund 1998 s. 162.

461Petrén och Ragnemalm 1980 s. 367.

462Holmberg m.fl. 2006 s. 578-579; Isberg och Eliason (Juno) version 3A, inledande kommentar till suc- cessionsordningen.

463SOU 1977:5 s. 29, jfr även s. 42 och 46.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

regeringsformen. Ingifta prinsessor ingår nämligen i ’kungahuset’, men de är inte succes- sionsberättigade.

I sitt remissvar på förslaget till införande av kvinnlig tronföljd tog Regeringsrätten upp några terminologiska frågor. Regeringsrätten menade att gällande successionsordning an- vände begreppet ’prins av det kungl. huset’ för att ange successionsberättigad prins, medan begreppet prinsessa hade en mer oklar innebörd.464 Utredningen hade föreslagit titlarna arv- prins och arvprinsessa för att markera vilka som var successionsberättigade, och regerande drottnings man kunde då kallas prins och gemålen till en prins kunde kallas prinsessa.465 Re- geringsrätten instämde med detta.466 En sådan terminologi skulle indirekt ha anknutit till be- greppet konungahuset enligt ovan (avsnitt 4.2.). Det var enligt Regeringsrätten inte helt klart huruvida begreppet ’kungl. huset’ och begreppet ’konungahuset’ enligt 5 kap. regeringsfor- men var identiska. Med kvinnlig tronföljd skulle, enligt Regeringsrätten, begreppet ’konunga- huset’ få en delvis annan innebörd och omfatta statschefen, alla till tronen arvsberättigade samt ingifta familjemedlemmar.467 Detta är alltså en annan tolkning av begreppet ’konunga- huset’ än den jag har redovisat ovan i avsnitt 4.2.

I prop. 2005/06:54 diskuterades i anslutning till formuleringen ”personskydd för riksda- gens ledamöter, statschefen och övriga medlemmar av kungahuset” frågan om betydelsen av begreppet ’kungahuset’. Begreppet ’kungahuset’ har, enligt propositionen och med hänvis- ning till det ovan citerade uttalandet i betänkandet om kvinnlig tronföljd, i sammanhanget en statsrättslig innebörd som är snävare än det vanliga civilrättsliga familjebegreppet: ”Det om- fattar sålunda inte vissa anförvanter, exempelvis familjemedlemmar som har förlorat sin suc- cessionsrätt. Innebörden är dock avsedd att vara vidare än innebörden av det motsvarande begreppet i 5 kap. 4 § regeringsformen som omfattar endast dem som har successionsrätt till tronen.”468

4.3.2.Äldre och nyare uttalanden i litteraturen

Hur har då begreppen ’kungl. huset’ och ’kungl. familjen’ tolkats i äldre och nyare litte- ratur? I betänkandet om kvinnlig tronföljd hänvisades till skrifter av Herman Ludvig Rydin, Christian Naumann, Hugo Blomberg och Rudolf Kjellén, och dessa författares uttalanden ska först tas upp.469

Christian Naumann likställde begreppen ’konungahuset’ och ’kungl. svenska huset’ och inkluderade konungen och hans gemål, successionsberättigade prinsar och deras gemåler, prinsessor som inte hade gift sig och gått över till annan familj, samt avliden konungs och avlidna prinsars änkor.470 Det är alltså tydligt att Naumann inte begränsade begreppet ko- nungahuset till enbart de successionsberättigade personerna. Rudolf Kjelléns artikel handlar

464Prop. 1977/78:71 s. 31.

465SOU 1977:5 s. 51-53.

466Prop. 1977/78:71 s. 31.

467Prop. 1977/78:71 s. 31.

468Prop. 2005/06:54 s. 15.

469Frågan var omdiskuterad även i norsk doktrin under unionstiden, främst av statsrättsförfattarna Stang och Aschehoug, men jag har inte gått närmare in på deras uttalanden.

470Naumann 1879-84 bd 2 s. 335. Se även Malmgren 1948 s. 80.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

mer om definitionen av begreppet prins, men i sak torde hans synsätt överensstämma med Naumanns – en prins är nämligen ”en successionsberättigad agnatisk medlem af konungens hus”;471 de olika bestämningarna till begreppet ’konungens hus’ antyder att där ingick fler personer än de successionsberättigade, nämligen de ingifta.472 Herman Ludvig Rydin disku- terade successionen och konstaterade att den svensk-norska riksaktens 2 § hänvisade till den svenska successionsordningen. Han definierade inte begreppet konungahus, utan hänvisade till bl.a. Christian Naumann när det gällde de frågor om successionen som han inte själv tog upp till närmare diskussion.473

Hugo Blomberg menade att konungahuset var en statsrättslig institution som skulle be- dömas efter offentligrättsliga synpunkter, och i den betydelsen omfattade det endast de suc- cessionsberättigade personerna.474 Han identifierade också en mer allmän betydelse av ordet, och då inräknades de successionsberättigade personernas gemåler och döttrar, det vill säga prinsessorna. ”Så snart en prins förlorat successionsrätten, kan han icke längre anses tillhöra konungahuset, äfven om han måste erkännas tillhöra konungens familj.”475

Reuterskiöld – som i och för sig noterade att härskande mening företräddes av Blomberg

–menade att en prins som förlorat successionsrätten på grund av t.ex. giftermål utan sam- tycke ändå med sina efterkommande fortsatte att vara ”medlem af det kongl. huset och un- derkastad dess gällande rätt, såvida ej en uttrycklig afsägelse af den furstliga ställningen och ett fullständigt utträde ur det kongl. huset äger rum”.476 Ett skäl för detta var enligt Reuter- skiöld att prinsessor och deras efterkommande enligt 3 § successionsordningen räknades till det kungl. huset. Den bestämmelsen innebar att de ”av kungl. huset av kvinnokön, och deras efterkommande, ändock dessa av mankön äro” inte hade någon successionsrätt. Reuterski- ölds tanke måste ha varit att dessa efterkommande hörde till det kungl. huset eftersom de nämndes i successionsordningen. Man skulle dock lika gärna kunna läsa bestämmelsen som att prinsessorna hörde till det kungl. huset, men inte deras barn.

Även om Reuterskiöld år 1914 inte gjorde skillnad mellan ’kungl. huset’ och ’kungl. fa- miljen’, gjorde han år 1934 en sådan skillnad. Han skilde då mellan å ena sidan ’konungahuset’ eller ’kungl. huset’, som innefattade konungen, de successionsberättigade och deras gemåler, samt ogifta prinsessor, och å andra sidan ’konungafamiljen i privaträttslig mening’ eller ’kungl. familjen’, som även omfattade t.ex. barn till en prins, födda efter det att denne förlorat successionsrätten, och prinsessor som gift sig utan konungens vetskap och samtycke eller med svensk man, oavsett om samtycke fanns. Det sistnämnda grundade Reuterskiöld på att hustrun följde mannens stånd.477 Detta gällde enligt 9 kap. 1 § i 1734 års giftermålsbalk och fortsatte att gälla enligt 4 § lagen om införande av 1920 års giftermålsbalk.

Gunnar Bramstång gjorde skillnad mellan prins som bördstitel och som en statsrättsligt relevant beteckning. Han uttalade att ”[j]ämlikt traditionell monark- och fursterätt, baserad

471Kjellén 1890 s. 59.

472Kjellén 1890 s. 46.

473Rydin 1863 s. 294. Jfr Fahlbeck 1955 s. 69 angående det professionella förhållandet mellan Rydin och Naumann i andra frågor.

474Blomberg 1904-06 s. 261, Blomberg 1911 s. 183.

475Blomberg 1904-06 s. 261, Blomberg 1911 s. 183.

476Reuterskiöld 1914 s. 48.

477Reuterskiöld 1934 s. 206-207, se även s. 80.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

på sedvana, bestämde konungen/fursten vilka som var medlemmar av hans hus”.478 Enligt honom var begreppen ’konungahus’, ’konungaätt’ och ’kungl. familjen’ synonymer.479 Bram- stång menade att det var ”något av en gåta”480 hur Naumann hade kommit fram till sin defi- nition av ’konungahuset’ och ’kungl. svenska huset’ men menade att han sannolikt använt vissa tyska huslagar som förlaga. Enligt Bramstång bestämmes konungahusets omfattning ”auktoritativt [...] av konungen själv”.481

4.3.3.Praxis enligt statskalendern och hovkalendern

Statskalendern utgavs under perioden 1813-1973 efter Kungl. Maj:ts förordnade av Kungl. Vetenskapsakademien och 1974-2010 av privata förlag enligt avtal med staten. Kungl. huset presenterades där, och som Gunnar Bramstång har uppmärksammat togs från och med år 1889 prinsar som förlorat successionsrätten upp efter kungl. huset under ett streck. Detta gällde först prins Oscar, som fick behålla titeln och blev prins Oscar Bernadotte.482 Denna praxis följdes till en början även beträffande prins Lennart, som inte fick behålla prinstiteln utan blev Lennart Bernadotte.483 Men sedan även prins Sigvard förlorat sin titel var det endast prins Oscar Bernadotte som stod kvar efter strecket.484 Detta ändrades åter med 1952 års statskalender, då samtliga som förlorat sin titel fanns med under strecket.485

Uppenbarligen som ett utflöde av jämbördighetsprincipen (se nedan avsnitt 5.4.4.) har de prinsessor som gift sig med medlemmar av andra kungahus (inklusive de f.d. kungahus som behållit sin status som jämbördiga med regerande kungahus) fortsatt att räknas till det kungl. huset, medan övriga räknats till den kungl. familjen. Som exempel kan nämnas att prinsessan Ingrid fortsatte att höra till det svenska kungl. huset även som drottning av Dan- mark486 och att prinsessan Birgitta fortsätter att höra till det svenska kungl. huset även som gift med Johann Georg, prins av Hohenzollern. Hennes systrar Margaretha och Désirée re- dovisades under det nyss nämnda strecket.487 I senare statskalendrar togs de båda inte med, och inte heller systern Christina, utan det hänvisades från och med år 1975 beträffande ”den kungliga familjen i övrigt” till hovkalendern.488 Medan Birgitta behöll sin prinsesstitel och titeln kunglig höghet, fick de övriga tre titlar enligt modellen ”prinsessan Margaretha, fru Ambler”. Underförstått innebär detta att gränsen mellan kungl. huset och kungl. familjen också angav vem som hade rätt till titeln kunglig höghet.

478Bramstång 1990 s. 18.

479Bramstång 1990 s. 18 och 21.

480Bramstång 1990 s. 19.

481Bramstång 1990 s. 21. Bramstång hänvisar till ett utlåtande av Sven-Ingemar Olofsson, vilket jag inte har haft tillgång till.

482Sveriges statskalender för år 1889, Stockholm: Norstedts, 1888, s. 1-2; Bramstång 1990 s. 23 och 40.

483Sveriges statskalender för år 1933, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1933, s. 45-46.

484Sveriges statskalender för skottåret 1936, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1936, s. 47-48.

485Sveriges statskalender för skottåret 1952, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1952, s. 51-52.

486Sveriges statskalender för skottåret 1936, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1936, s. 47-48.

487Se t.ex. Sveriges statskalender 1967, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1967, s. 38-39.

488Sveriges statskalender 1975, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1975, s. 33.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

Hänvisningarna till statskalendern ska inte uppfattas som att det var dess redaktion som fällde avgörandet, utan snarare att det var Riksmarskalksämbetets uppfattning som fick ge- nomslag, och den uppfattningen torde givetvis ha utgått från konungens uppfattning. I nu- varande läge där det inte finns någon statskalender kan noteras att det i Hovkalendern, som utges av Riksmarskalksämbetet, finns en förteckning över ”kungl. huset” och ”kungl. famil- jens övriga medlemmar”.489

I SOU 1977:5 angavs att kung Carl XVI Gustafs systrar redan genom sina giftermål hade ”utträtt ur ’det kungl. svenska huset’”. Det angavs också att om systrarna hade haft succes- sionsrätt, skulle två av dem ha förlorat denna genom äktenskap med svenskar (prinsessorna Désirée och Christina) och de två övriga genom äktenskap med utlänningar utan att rege- ringssamtycke förelegat (prinsessorna Margaretha och Birgitta).490 Resonemanget är dock anakronistiskt, eftersom de inte hade skäl att, och inte heller kunde, söka sådant samtycke. Det är dessutom felaktigt i så måtto att prinsessan Birgitta inte utträdde ur det kungl. huset.

4.3.4.H.M. Konungens beslut den 7 oktober 2019

Den 7 oktober 2019 meddelade H.M. Konungen följande beslut.

”Det Kungl. Huset avgränsas enligt följande:

Prins Alexander, Prins Gabriel, Prinsessan Leonore, Prins Nicolas och Prin- sessan Adrienne skall inte längre ingå i Det Kungliga Huset och kommer därmed inte längre ha ställning som Kungliga Högheter.

Prins Alexander (Hertigen av Södermanland), Prins Gabriel (Hertigen av Dalarna), Prinsessan Leonore (Hertiginnan av Gotland), Prins Nicolas (Hertigen av Ångermanland) och Prinsessan Adrienne (Hertiginnan av Blekinge) kommer även fortsatt att bära de hertig- och hertiginnetitlar de tilldelats av H.M. Ko- nungen.”491

På kungahusets hemsida angavs att syftet med konungens beslut var ”att tydliggöra Stats- chefens uppdrag som företrädare för Sverige och avgränsa den krets av medlemmar i Den Kungl. Familjen som ska förväntas ha offentliga åtaganden på Kungens uppdrag.” Beslutet hade sin bakgrund i att konungen och drottningen, kronprinsessan och prins Daniel samt framöver prinsessan Estelle är Sveriges främsta representanter inom landet och gentemot andra stater. Prins Carl Philips och prinsessan Madeleines barn förväntas ”i framtiden inte [- --] tas i anspråk för sådana officiella uppdrag som ankommer på Statschefen eller på annat sätt knyter an till statschefsämbetet” utan kommer mer att betraktas som privatpersoner. ”De kommer inte att ha de begränsningar vad avser att ta anställning eller bedriva näring som normalt är förknippat med Kungliga personer som företräder Sverige. Det innebär också att de inte kan förväntas få sina levnadsomkostnader i någon utsträckning täckta av riksdagens anslag till H.M. Konungen.”492

489Se t.ex. 2017 och 2019 års hovkalendrar.

490SOU 1977:5 s. 46.

491Protokoll i hovärenden, Nr 13/2019 H.D., med bilaga, https://www.kungahuset.se/kungafamiljen/ak- tuellahandelser/2019/2019/forandringarinomdetkunglhuset.5.18cc416116d61fe304a869f.html

492Citaten från kungahusets hemsida, samma länk som i föregående not.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

Det kan alltså konstateras att tillhörighet till kungl. huset enligt beslutet ger rätt till be- teckningen kungl. höghet. Det är inte ovanligt i andra länder att prins- och prinsesstitlar samt beteckningen kungl. höghet knyts till hur nära personen är släkt med dels den nu regerande monarken, dels tronföljaren (se närmare avsnitt 5.6.3-4.). På hovets hemsida definierades begreppen kungl. huset och kungl. familjen enligt följande.

”I Det Kungl. Huset ingår DD.MM. Konungen och Drottningen samt de som är så nära Tronen och har sådan ställning att de ska tituleras Kunglig Höghet: DD.KK.HH. Kronprinsessan och Prins Daniel, DD.KK.HH. Prinsessan Estelle och Prins Oscar, DD.KK.HH. Prins Carl Philip och Prinsessan Sofia samt H.K.H. Prinsessan Madeleine. Av historiska skäl ingår även Konungens syster, H.K.H. Prinsessan Birgitta, i Det Kungl. Huset.

I Den Kungl. Familjen ingår, förutom medlemmarna i Det Kungl. Huset, även Konungens övriga barnbarn: Prins Alexander, Prins Gabriel, Prinsessan Leonore, Prins Nicolas och Prinsessan Adrienne. Till Den Kungl. Familjen räk- nas även Konungens övriga systrar: Prinsessan Margaretha, Fru Ambler; Prin- sessan Désirée, Friherrinna Silfverschiöld och Prinsessan Christina, Fru Magnu- son. Grevinnan Marianne Bernadotte af Wisborg, hustru till Konungens fram- lidne farbror, ingår likaså i Den Kungl. Familjen.”

Det kan alltså konstateras att begreppen kungl. huset och kungl. familjen genom beslutet och tillkännagivandet på hemsidan har fått en tydlig men delvis ny betydelse. Medan de suc- cessionsberättigade personerna och deras gemåler dessförinnan alltid under 1810 års suc- cessionsordnings giltighetstid hade ansetts tillhöra kungl. huset, har detta begrepp nu getts en mer begränsad betydelse. Kungl. familjen omfattar nu även vissa successionsberättigade personer, som inte ingår i kungl. huset men däremot i konungahuset enligt 5 kap. regerings- formen (se ovan avsnitt 4.2.).

Det finns ingen föreskrift som ger konungen rätt att fatta ett sådant beslut men inte heller någon föreskrift som hindrar det. Konungens beslut torde utgöra ett utflöde av ko- nungens husmakt (se nedan avsnitt 5.6.). Bramstång har som nämnts anfört att konungahu- sets omfattning bestämmes ”auktoritativt [...] av konungen själv”493 och det faller därmed inom konungens behörighet att definiera det kungl. husets och kungl. familjens omfång. Detta har också visst stöd i det sätt på vilket kungl. huset redovisats i statskalendrarna, låt vara att det hittills varit icke successionsberättigade medlemmar som inte ansetts ingå i kungl. huset. Frågan är dock vilka, om några, rättsliga effekter sådana beslut har; se nedan kap. 5. Klart är att successionsordningen enbart kan ändras genom grundlagsändringsförfarande och att ett beslut om omfattningen av det kungl. huset inte kan påverka vilken krets av personer som är successionsberättigade (’konungahuset’ i den mening som angetts i avsnitt 4.2.).

4.3.5.Begreppen konungahuset i straffrättsliga bestämmelser

År 1975 ändrades i 18 kap. 1 § brottsbalken, som handlar om uppror, formuleringen ”åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten” till ”åtgärd eller be- slut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten. Samma ändring gjordes

493Bramstång 1990 s. 21.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

i 19 kap. 1 § brottsbalken.494 I denna del handlade det om att begreppet ’Konungen’ syftade både på konungen personligen och Kungl. Maj:t i statsrådet.495

Enligt 18 kap. 2 § brottsbalken gäller en strängare straffskala för gärningar som avses i 3-5 kap. samma balk (brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid respektive ärekränk- ning) om dessa ”innebär förgripelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter”. Här avsågs enbart konungens person, varför det ordet inte byttes ut i samband med antagandet av 1974 års regeringsform.496 När det gäller konungahusets medlemmar i övrigt avser skyddet enligt brottsbalkskommentaren ”annan som är medlem av kungahuset i statsrättslig mening”.497

Begreppet ’konungahuset’ ändrades inte i brottsbalken år 1975 och det härrör i detta sammanhang från 9 kap. 2 § andra stycket och 3 § i den tidigare strafflagen enligt den lydelse av bestämmelserna som trädde i kraft år 1949. I förarbetena till brottsbalken talades om ”kunglig person”498 vilket anknyter till brottsrubriceringen ”missfirmelse av kunglig person” i 9 kap. 3 § i strafflagen i 1949 års lydelse. Vid införandet av dessa bestämmelser diskuterades inte begreppen närmare, utan det angavs att jämväl ”andra medlemmar av konungahuset än Konungen”499 skulle skyddas av bestämmelserna och att det var fråga om person ”som i statsrättslig mening är medlem av konungahuset”.500 Det ansågs överflödigt att, som i tidigare gällande 9 kap. 3 § strafflagen, ange att det var fråga om personer ”som äga kunglig eller furstlig värdighet inom riket”, ”då inga andra äro att betrakta som medlemmar av svenska konungahuset”.501 Beträffande brottsrubriceringen ”missfirmelse mot kunglig person” finns ingen definition av begreppet ’kunglig person’ utöver vad som framgår av att det ska vara fråga om ”Konungen eller annan medlem av konungahuset”.502

I tiden före år 1949 såg reglerna delvis annorlunda ut. Våld mot konungen reglerades i

9kap. 1 §, våld mot drottning, änkedrottning eller tronföljare i 9 kap. 2 § och våld mot ”annan person av konungahuset, som kunglig eller furstlig värdighet inom riket åtnjuter” i 9 kap. 3 § strafflagen.503 Av intresse här är närmast den sistnämnda formuleringen, som återgår på 1812 års tryckfrihetsförordning 3 § 5 mom.,504 något som innebär att det är svårt att finna ledning för tolkningen av bestämmelsen. Man kan jämföra med 44 § i 1809 års regeringsform, som talade om ”prins av det konungsliga huset, det vare sig kronprins, arvfurste eller furste”. Enligt Hagman omfattades även icke arvsberättigad agnatisk prins.505

Enligt 1734 års lag fram till dess att 1864 års strafflag trädde i kraft såg regleringen ut på ett helt annat sätt. Då förekom bestämmelser om ”våldsgierning å Rikets Konung och Herra,

494SFS 1974:565.

495Prop. 1974:35 s. 92.

496Prop. 1974:35 s. 92.

497Agneta Bäcklund m.fl., kommentar till 18 kap. 2 § brottsbalken, Juno, version su 16.

498Prop. 1962:10 s. B 265.

499SOU 1944:69 s. 158, se även NJA II 1948 s. 290.

500SOU 1944:69 s. 158, se även NJA II 1948 s. 291.

501SOU 1944:69 s. 158, se även NJA II 1948 s. 291.

502Jfr NJA II 1948 s. 294.

503Lydelser enligt 1864 års strafflag, med ändring av straffskalan i 1 § enligt SFS 1921:288.

504Alvar Nelson, Rätt och ära. Studier i svensk straffrätt, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1950, s. 289-293.

505Hagman 1902 s. 101, se härtill Bramstång 1990 s. 23.

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

Drottningen, eller theras barn” och om missfirmelse av ”Konungen, eller Drottningen, eller then, som til Efterträdare i Regementet förklarad är” (4 kap. 1 § respektive 5 kap. 1 § i 1734 års missgärningsbalk).

När det gäller den strängare straffskalan enligt 18 kap. 2 § brottsbalken har den närmare innebörden av formuleringen ”förgripelse mot Konungen eller annan medlem av konunga- huset” stor betydelse. Det ska enligt förarbetena och kommentaren vara fråga om medlem av konungahuset i statsrättslig mening. Som har anförts i avsnitt 4.2. skulle det då vara frågan om alla de successionsberättigade personerna men inte deras gemåler. Frågan är dock om det verkligen varit avsikten att gemålerna inte skulle omfattas; de omfattas ju av begreppet ko- nungahuset i mer allmän betydelse506 eller i vart fall av begreppet kungl. huset. Efter konung- ens beslut den 7 oktober 2019 uppkommer även frågan om de successionsberättigade per- soner som inte kommer att åtnjuta ”kunglig eller furstlig värdighet inom riket”, för att an- vända formuleringen före år 1949, det vill säga prins Carl Philips och prinsessan Madeleines barnbarn och så vidare, längre omfattas av begreppet. Dessa personer kommer att omfattas av begreppet konungahuset i regeringsformens mening men kommer inte att ingå i det kungl. huset.

Svaret torde ligga i straffrättens legalitetsprincip, som innehåller ett krav på tillräcklig begriplighet och precision.507 I så fall bör ledning kunna hämtas i förarbetsuttalandena om att det är den statsrättsligt relevanta betydelsen av begreppet konungahuset som är den yttre gränsen för bestämmelsens tillämpningsområde. Därutöver kan det vara rimligt att begräns- ningen av det kungl. husets omfattning får genomslag i tolkningen av bestämmelsen. Det skulle då endast vara de av de successionsberättigade personerna som har titeln prins eller prinsessa som omfattas av bestämmelsen.

4.3.6.Begreppen konungaätten, konungahuset och kungahuset i skattelagstiftningen

Enligt 3 kap. 16 § inkomstskattelagen (1999:1229) är medlemmar av ’kungahuset’ ”inte skattskyldiga för anslag som anvisas av staten”. I tidigare motsvarande bestämmelser har begreppen ’konungaätten’ och ’konungahuset’ använts. Analysen av begreppen kräver en tillbakablick på 1800-talets skatterätt.

Vid sidan av grundskatterna, dvs. skatt på jordegendomar, fanns den ”allmänna bevill- ningen” i form av skatter som riksdagen åtog sig. En stor förändring gjordes år 1861, då bevillningen genom bevillningsstadgan för år 1862 förenklades och kom att utgöra dels be- villning av fast egendom, dels bevillning för inkomst av kapital och arbete.508 Bortsett från ett försök med progressiv inkomstskatt år 1810-1812509 infördes inkomstskatt år 1902 i sam- band med införandet av en värnpliktsarmé.510

506Blomberg 1904-06 s. 261, Blomberg 1911 s. 183.

507Se t.ex. NJA 2018 s. 704 p. 22.

508Nils Mattsson, ”Hur bör en inkomstskatt utformas? En undersökning av motiven till de första moderna inkomstskatteförfattningarna” i Historisk tidskrift 1982 s. 557-573 på s. 558-559.

509Sune Åkerman, Skattereformen 1810. Ett experiment med progressiv inkomstskatt, Stockholm: Svenska Bok- förlaget, 1967.

510Se prop. 1902:16.

100

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

Undantaget för kungahusets medlemmar innebärande att de inte är skattskyldiga för an- slag som anvisas av staten har, såvitt jag har kunnat finna, sitt ursprung i den år 1861 utfär- dade bevillningsstadgan för år 1862.511 I 8 § av denna stadga föreskrevs att medlem av ko- nungaätten var frikallad från skatt på inkomst för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital. Detta undantag återkom senare genomgående i följande motsvarande föreskrif- ter.512 Enligt 15 § 2 mom. a) i 1902 års inkomstskatteförordning513 var ”medlem af konunga- ätten” frikallad från skatt på inkomst för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital. Formuleringen återkom i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.514 Det- samma gällde för övrigt enligt 12 § andra stycket för förmögenhetsskatt.

I de senare förarbetena synes det inte finnas någon förklaring till begreppet ko- nungaätt.515 Inte heller i förarbetena till 1862 års bevillningsstadga finns någon förklaring till vad ordet skulle avse.516 Däremot finns i riksdagsdebatten vissa uttalanden om att skattefri- heten egentligen var självklar men att bestämmelsen tydliggjorde att skattebefrielsen inte om- fattade avkastning av egendom.517 Om man jämför med den tidigare bevillningsstadgan kan man konstatera att beskattningen där reglerades genom uppräkningar av yrken och närings- fång m.m.518 Kungahusets medlemmar torde då ha varit undantagna underförstått. Ordet ’konungaätt’ som sådant kan ha hämtats från 94 § i 1809 års regeringsform, som handlade om konungaättens utslocknande.

Det närmaste man kommer ett motivuttalande är bevillningsutskottets betänkande be- träffande en år 1873 väckt motion om att skattefriheten för konungaättens medlemmar skulle avskaffas. Utskottet ansåg att en sådan fråga hade en genomgripande konstitutionell bety- delse, ”såsom berörande den statsrättsliga ställning, hvilken i vårt land är åt Konungen och de öfriga medlemmarne af det Kongl. huset anvisad”.519 Både regeringsformen och succes- sionsordningen innehöll särregler för kungahusets medlemmar, och om de skulle åläggas skyldighet att betala skatt skulle det inte stämma överens med att de saknade vissa rättigheter. Utskottet sade inte uttryckligen vilka de rättigheterna var, men antagligen handlade det om rösträtt och rätten att inneha civila ämbeten. Skattskyldighet skulle dessutom innebära att kungahusets medlemmar skulle bli skyldiga att betala kommunalskatt, och den enda effekten av förslaget skulle bli att anslaget till kungahuset skulle behöva höjas med samma belopp som skulle betalas i skatt till staten och till den kommun där kungahusets medlemmar bodde.520

511SFS 1861:34 s. 1 § 8.

512SFS 1872:65 s. 1, 8 §; 1873:65 s. 1, 8 §; 1876:35 s. 1, 8 §; 1880:45 s. 1, 8 §; 1883:51 s. 1, 11 §; 1892:44 s. 1, 11 §; 1897:111 s. 1, 11 §; 1906:50 s. 1, 11 §; 1910:116 s. 1, 12 §.

513SFS 1902:84 s. 1.

514SFS 1910:115 s. 1.

515Se t.ex. prop. 1906:91, 1910:88 resp. 1910:89.

516Prop. 1859/60:82; Komiténs för upprättande af förslag till ny författning angående utgörande af allmänna bevillningen till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga betänkande m.m., Stockholm, 1859.

517Återgivna i bevillningsutskottets bet. 1908:4 s. 2.

518Se SFS 1858:47 s. 1.

519Bevillningsutskottets bet. 1873:2 s. 5.

520Bevillningsutskottets bet. 1873:2 s. 4-6, första kammarens protokoll 1873:1 s. 381, andra kammarens protokoll 1873:2 s. 109. Se också bl.a. bevillningsutskottets betänkande 1920:9 med vidare hänvisningar till andra tillfällen då frågan varit uppe till prövning.

101

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

År 1920 ändrades formuleringarna om konungaätten till ”medlem av konungahuset”.521 Det angavs i propositionen att det ”formellt icke [hade] skett annan förändring, än att ut- trycket medlem av konungaätten utbytts mot medlem av konungahuset”,522 men då enligt vissa andra ändringar som skulle göras samtidigt inkomst av fast egendom i utlandet, vilken förut hänförts till inkomst av fast egendom, numera skulle anses såsom inkomst av kapital, skulle bibehållandet av stadgandet innebära att medlem av konungahuset fick skattefrihet för inkomst av fast egendom i utlandet. Denna sistnämna förändring hade inget med begreppen ’konungaätten’ och ’konungahuset’ att göra, varför anledningen till utbytet av ord framstår som oklar. Samma formulering fördes sedan in i 54 § första stycket a) 1928 års kommunal- skattelag523 och 7 § 1947 års förordning om statlig inkomstskatt,524 där det angavs att ”med- lem av konungahuset” var frikallad från skattskyldighet för av staten anvisat anslag.

Som redan nämnts är enligt 3 kap. 16 § inkomstskattelagen (1999:1229) medlemmar av ’kungahuset’ ”inte skattskyldiga för anslag som anvisas av staten”. Någon saklig ändring var uppenbarligen inte avsedd, för i lagmotiven nämndes inte ändringen. Där angavs bara att bestämmelsen om att medlemmar av kungahuset inte är skattskyldiga för anslag som anvisas av staten var placerad i 54 § första stycket a) kommunalskattelagen och 7 § 2 mom. lagen om statlig inkomstskatt samt att sådana anslag var skattefria redan vid kommunalskattelagens tillkomst.525 Som har framgått här återgår bestämmelsen i sak på 1862 års bevillningsförord- ning.

Avsikten har uppenbarligen inte varit att den materiella innebörden skulle ändras genom bytet av begrepp från konungaätten till konungahuset och slutligen till kungahuset. Skillnader i innebörden av dessa begrepp är av underordnad betydelse, eftersom det finns och hela tiden har funnits en precisering i form av ”för av staten anvisat anslag” eller motsvarande. Det har dock funnits en del andra skatter, som konungahusets medlemmar varit befriade från. I de delarna har begreppet ’konungahuset’ kunnat ha avgörande betydelse för vilka som omfatta- des av skattebefrielsen. Detta gäller inte bara förmögenhetsskatten utan även t.ex. fordons- skatt och kupongskatt.526 Trots detta synes ’konungahuset’ inte ha definierats närmare i de sammanhangen heller.527

521SFS 1920:758, 5 §; 1920:759, 12 §.

522Prop. 1920:400 s. 56, jfr även s. 58.

523SFS 1928:370.

524SFS 1947:576, i samband med ikraftträdandet av 1974 års regeringsform ’lag’ i stället för ’förordning’.

525Prop. 1999/2000:2 s. 56.

526Bramstång 1990 s. 22-23 nämner ett otryckt utlåtande av Nils Herlitz från år 1949 betr. huruvida drott- ning Ingrid av Danmark, kronprinsessan Märtha av Norge och prinsessan Margaretha – alla födda svenska prinsessor – var att betrakta som medlemmar av det svenska konungahuset. Jag har inte haft tillgång till Herlitz yttrande och inte heller ett yttrande av Sven-Ingemar Olofsson (jfr ovan not 481) som hänvisar till Herlitz yttrande. Herlitz slutsats är enligt Bramstång att begreppet ’konungahuset’ skulle kunna tolkas på olika sätt beroende på i vilket lagstiftningssammanhang det förekommer.

527Jfr t.ex. mot. 1971:170 och bet. 1971:SkU44 med hänvisningar.

102

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

4.3.7.Begreppet kungahuset i sekretessbrytande bestämmelser

Begreppet ’kungahuset’ finns även i föreskrifter som har med utlämnande av allmänna handlingar i samband med personskydd att göra.528 I förarbetena till en lagändring i patient- säkerhetslagen framhölls att uppgifter om en enskild person som finns inom hälso- och sjuk- vården kan utgöra viktig information när det gäller att bedöma risken för om denne kan komma att begå våldshandlingar, och sådana uppgifter kan därmed vara av avgörande bety- delse när Säkerhetspolisen ska bedöma hotbilden mot personer i den centrala statsledningen och också när det gäller att bedöma hotbilden även för övriga medlemmar av ’kungafamil- jen’.529

Begreppen kungahuset och kungafamiljen används här uppenbarligen utan åtskillnad, och det torde omfatta kungl. familjen avgränsad av vilka som anses behöva personskydd. Konungens beslut om avgränsning av det kungl. huset kan här säkert ge viss ledning för Säkerhetspolisens bedömningar och för bedömningarna hos den myndighet som ska lämna ut handlingar, men det kan inte uteslutas att även en successionsberättigad person inom den kungl. familjen men utanför det kungl. huset har behov av personskydd utifrån en polisiär bedömning. I ett sådant fall utesluter lagens ord ”kungahuset” inte att den personen omfattas av bestämmelsen.

4.3.8.Begreppet konungahuset i ordenskungörelsen

När ordenskungörelsen (1974:768) ändrades år 1995 infördes en möjlighet att förläna Serafimerorden och Nordstjärneorden till ”medlemmar av det svenska konungahuset”.530 Motsvarande bestämmelse togs in i ordensstadgarna (se avsnitt 8.2.10.). Enligt 1952 års or- densstadgar hade Serafimerorden samt Svärds- och Nordstjärneordnarnas högsta grad auto- matiskt tillfallit drottningen, kronprinsen, arvfurstar och prinsessor. I 1974 års ordensstadgar fanns ingen motsvarande bestämmelse eftersom ordnar enbart kunde förlänas till utländska medborgare. Formuleringen ”konungahuset” är alltså ny i detta sammanhang genom 1995 års förändringar.

Det finns inget som tyder på att man i detta sammanhang närmare övervägde vilken omfattning begreppet ’konungahuset’ skulle ha. Om man utgår från regeringsformens be- grepp (se ovan avsnitt 4.2.) omfattas förutom konung eller regerande drottning alla de suc- cessionsberättigade medlemmarna av kungahuset. Uppenbarligen var avsikten att begreppet i detta sammanhang skulle inkludera fler personer, nämligen medlemmarna av det kungl. huset, för prinsessan Lilian förlänades Serafimerorden år 1995.531 Formuleringen i ordens- kungörelsen och ordensstadgarna bör därmed tolkas som att den omfattar åtminstone alla

5286 kap. 15 § patientsäkerhetslagen (2010:659), 7 a § förordningen (1991:1413) om rättspsykiatrisk under- sökning, 15 a § förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m., 6 kap. 3 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder och 37 § fängelseförordningen (2010:2010). Dessa bestäm- melser har ett gemensamt ursprung i 2006 års lagstiftningsärende.

529Prop. 2005/06:54 s. 10.

530SFS 1995:1025.

531Nordenvall 1998 s. 552. Jfr också att drottning Silvia blev ledamot av Serafimerorden den 6 maj 1976 och förklarades vara ledamot och kommendör av Kungl. Maj:ts Orden den 1 augusti 1995, se Nordenvall 1998 s. 536.

103

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

de successionsberättigade och därutöver de gemåler som ingår i det kungl. huset. I sista hand är det konungen som genom förläningsbeslut inom Kungl. Maj:ts Orden närmare definierar den yttre gränsen för vilka som ingår i konungahuset i ordenskungörelsens mening. Detta anknyter till husmakten (se avsnitt 5.6.).

4.4.Kan begreppen ges några entydiga definitioner?

Konungahuset i 5 kap. regeringsformens mening omfattar, som jag kom fram till i avsnitt 4.2., konungen eller regerande drottning samt de successionsberättigade personerna. Kungl. huset omfattar sedan 2019 års beslut dels vissa – men inte alla – successionsberättigade per- soner, dels deras gemåler. Kungl. familjen omfattar hela konungahuset i regeringsformens mening men även de personernas gemåler. Se avsnitt 4.3.1-4. ovan. Härigenom finns numera ganska tydliga definitioner av begreppen konungahuset, kungl. huset och kungl. familjen, vilka kan illustreras av följande figur (figur 2).

	Konungahuset	Kungl. huset
	-	Kungl. huset
	-	-
	de successions-	-
	de successions-	de successions-
	berättigade	de successions-
	berättigade	berättigade som är
		berättigade som är
		närmast i arvsföljden,
		eller barn till konungen,
		samt deras gemåler

Kungl. familjen

de successionsberättigade

och deras gemåler,

samt vissa medlemmar

av ätten Bernadotte

som saknar successionsrätt

Figur 2. Figuren illustrerar att ’kungl. familjen’ är det mest omfattande begreppet. Det inkluderar ’konungahuset’ och ’kungl. huset’. Dessa begrepp överlappar varandra delvis men omfattar även var för sig personer som inte omfattas av det andra begreppet. Det kan, beträffande gemåler till yngre konungabarn, noteras att de inte är självskrivna som medlemmar av det ’kungl. huset’ (prins Carl Philips gemål prinsessan Sofia hör till det kungl. huset, men inte prinsessan Madeleines gemål herr Christopher O’Neill). Slutligen omfattar ’kungl. familjen’ vissa personer som varken ingår i ’konungahuset’ eller ’kungl. huset’.

Begreppen ’konungahuset’ och ’kungahuset’ i skatte- och sekretesslagstiftningen samt i ordenskungörelsen är mera elastiska. Begreppet ’konungahuset’ enligt den ovan angivna tolk- ningen utifrån 5 kap. regeringsformen kan inte utan vidare läggas till grund för tolkningen av begreppet i andra sammanhang. Begreppen ’konungahuset’ och ’kungahuset’ i skatte- och sekretesslagstiftningen samt i ordenskungörelsen skulle kunna anses ha begreppet ’kungl. fa- miljen’, som yttre ram. De fylls nämligen ut av vissa faktiska omständigheter, såsom att det i skattesammanhang handlar om en kunglig person som får anslag av staten eller i person- skyddssammanhang en kunglig person som har personskydd. Det innebär att konungens

104

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

beslut om vilka medlemmar av den kungl. familjen som ska utföra officiella uppgifter till- sammans med riksdagens budgetbeslut samverkar och ger bestämmelserna där ’kungahuset’ nämns ett reellt innehåll (se avsnitt 4.3.6.-7.). Detsamma gäller för ordenskungörelsens del, där det är konungen som genom förläningsbeslut inom Kungl. Maj:ts Orden närmare defi- nierar vilka som ingår i konungahuset (se avsnitt 4.3.8.).

Det är svårare att tolka begreppen ’konungahuset’ och ’kunglig person’ i brottsbalkens bestämmelser om högmålsbrott. Här får den straffrättsliga legalitetsprincipen den betydelsen att begreppen måste tolkas snävt (se avsnitt 4.3.5).

105

4. Kungahusets omfattning – en inventering av några begrepp

106

5. Successionsrätt och husmakt

5.Successionsrätt och husmakt

5.1.Successionen och dess förutsättningar

5.1.1.Succession ipso jure: ”Konungen är död, leve konungen”

En fråga som har föranlett viss diskussion är hur successionen rättsligt går till. Som Kantorowicz närmare har redogjort för, fanns fram till högmedeltiden en tanke om att krö- ningen var den avgörande tidpunkten för när en konung eller kejsare tillträdde, och att det mellan den förre konungens eller kejsarens frånfälle och efterträdarens kröning förekom en mellanperiod, ett interregnum. Detta grundades bl.a. på en kommentar av glossatorn Accursius vid 1200-talets början till ett lagstadgande från år 581 i Codex 7.37.3 om fyrtioårig preskription av fordringar mot staten. I lagen hade kejsar Justinianus föreskrivit att giltig- heten skulle räknas från det att kejsaren hade antagit de kejserliga insignierna, ”ex quo nutu divino imperiales suscepimus infulas”,532 och Accursius tolkade det som att en furstes privilegier inte gäller före kröningen, ”quod non valet privilegium principis ante coronationem”.533 Efter den tysk- romerske kejsaren Fredrik II, som avsattes år 1245 och dog år 1250, rådde ett interregnum fram till år 1312, då kejsarval hade skett och Henrik VII kröntes till kejsare. Härigenom blev det tydligt vilken osäkerhet oklarheter i successionen kunde föra med sig, och på 1270-talet började man i arvkungadömena Frankrike och England anse att successionen av kungavär- digheten skedde till efterträdaren direkt vid företrädarens död eller begravning.534

Under 1400-talet utvecklades uttryckssättet ”konungen är död, leve konungen”,535 vilket är ett sätt att beskriva att tronföljaren träder in i statschefsämbetet i exakt det ögonblick då företrädaren dör. Detta uttrycktes också med maximen ”le roi ne meurt jamais”, konungen dör aldrig, nämligen såtillvida som det alltid finns en innehavare av konungaämbetet.536 Succes- sionen sker således ipso jure,537 det vill säga direkt och av sig självt direkt på grund av lag, utan behov av någon typ av beslut eller förordnande.

Ett sätt att säkerställa successionen har varit att låta riksdagen svära trohetsed till den utpekade tronföljaren i förväg. Detta förfarande har varit vanligt i Danmark; den nioårige Kristian V hyllades som tronföljare år 1655 och tillträdde efter sin faders död år 1670, varvid 1665 års kongelov trädde i kraft och arvmonarkin var införd. Endast i Belgien gäller ordningen att konungen inte tillträder ämbetet förrän efter det att kungaeden avlagts.538

532Paul Krueger och Theodor Mommsen (utg.), Corpus Iuris Civilis, bd 2, Berlin: Weidmann, 1884, s. 310.

533Codex Ivris Civilis Ivstinianei, band 4, Codicis Dn. Ivstiniani Sacratissimi Imp. PP. Avgvsti, Repetitae Praelectionis Libri Duodecim, Lyon, 1627, sp. 1869-1870.

534Kantorowicz 2016 (1957) s. 317-336.

535Ursprunget finns i utropen ”Mort est le Roy Charles”, ”Vive le roi Henri” i Frankrike år 1422 och ”Le roi est mort, vive le roi!” år 1498, se Ralph E. Giesey, Cérémonial et puissance souveraine. France, XVe – XVIIe siècles, Cahier des Annales no 41, Paris: Armand Colin et EHESS, 1987, ssk. s. 123-124. Kantorowicz 2016 (1957) s. 409-419.

536Ralph E. Giesey, The Royal Funeral Ceremony in Renaissance France, Genève: Droz, 1960, s. 177-192.

537Naumann 1879-84 bd 2 s. 62, se även Blomberg 1904-06 s. 218-219 och 226-227, Blomberg 1911 s. 148 och 155, Reuterskiöld 1914 s. 50 och Fahlbeck 1955 s. 13.

538Hazell och Morris 2020 s. 45.

107

5. Successionsrätt och husmakt

Som nämnts ovan (avsnitt 2.3.2.) hade också Gustav Vasa infört arvmonarkin stegvis genom att först låta ständerna försäkra att hans äldste son skulle efterträda honom, om sonen vore därtill tjänlig, och sedan låta riksrådet erkänna sönerna som arvingar till Sveriges krona innan det hela slutligen reglerades i 1544 års arvförening. I Kristoffers landslag, konungabal- kens 7 kap., föreskrevs att konungen skulle vigas och krönas i Uppsala eller på annan plats som han bestämde. Enligt kommentaren till landslagen ansågs kröningen oundgänglig.539 En- ligt 3 § 1719 och 1720 års regeringsformer krävdes konungaförsäkran och ed för trontillträ- det.540 Naumann konstaterade att kröningen inte nämndes i 1772 års regeringsform, som dock i 2 § hänvisade till landslagen och konungabalken.541 Dessutom omnämndes kröningen och hyllningen i inledningen till successionsordningen.542

Med undantag för Johan III:s, Karl IX:s,543 Ulrika Eleonoras, Fredrik I:s544 och Karl XIII:s545 trontillträden,546 synes det inte ha rått någon tvekan om att succession skedde ome- delbart och ipso jure, dock med viss oklarhet beträffande vad som gällde mellan företrädarens dödsfall och kröningen. Under alla förhållanden har succession omedelbart och ipso jure gällt sedan införandet av 1810 års successionsordning. Rydin uttryckte det på detta sätt i sitt arbete om föreningen mellan Sverige och Norge:

”Vid inträffande thronledighet öfvergå de båda rikenas förenade kronor ome- delbart till den, som [---] är dertill berättigad. Han behöfver ej ens hafva känne- dom derom. Som emedlertid thronföljaren tillfallit en rätt, som han kan antaga eller afböja, erfordras att han på något sätt betecknar, att han begagnar sig af densamma. Detta sker genom formligt tillträde till regeringen.”547

Det formliga tillträdet skedde på olika sätt i de båda rikena, men Rydin lyfte fram ko- nungaförsäkran, tillkännagivandet av regeringstillträdet, undersåtarnas tro- och huldhetsed samt kröningen som viktiga moment.548 Kröningen har dock under 1809 års regeringsform inte ansetts vara ett villkor för regeringstillträde,549 och betydelsen av konungaförsäkran har varit omtvistad (se avsnitt 5.1.9.). Ur ceremoniellt perspektiv finns emellertid en stark kopp- ling mellan en konungs begravning och efterträdarens kröning; två riter som tillsammans manifesterar den omedelbara övergången från en regent till nästa.550

539Petter Abrahamsson (red.), Swerikes Rikes Lands-Lag, 1726, s. 259.

540Sveriges konstitutionella urkunder s. 116 och 134.

541Sveriges konstitutionella urkunder s. 162.

542Naumann 1879-84 bd 1 s. 310 och bd 2 s. 61.

543Johan III och Karl IX tog makten genom statskupper.

544Ulrika Eleonora och Fredrik I valdes till drottning resp. konung.

545Karl XIII utsågs till kung efter antagandet (av tre av stånden) av 1809 års regeringsform.

546Karl X Gustav, Adolf Fredrik och Karl XIV Johan hade utsetts till tronföljare och i de fallen var successionen således klar vid företrädarens frånfälle.

547Rydin 1863 s. 297-299.

548Rydin 1863 s. 299.

549Naumann 1879-84 bd 2 s. 291-293; Blomberg 1911 s. 157; Reuterskiöld 1914 s. 51; Malmgren 1921 s. 160; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 208.

550Malin Grundberg, Ceremoniernas makt. Maktöverföring och genus i Vasatidens kungliga ceremonier, Lund: Nordic Academic Press, 2005, särskilt s. 28-29 och 229-245.

108

5. Successionsrätt och husmakt

Detta förutsätter förstås, för att det ska fungera i praktiken, att det är någorlunda klart vem som inträder i statschefsämbetet.551 Man kan överväga en tänkt situation där det finns två tronpretendenter – t.ex. har konungens första barn A såsom prins avsagt sig den rena evangeliska läran men sedan återgått till denna och anser sig ha rätt att succedera till tronen (jfr avsnitt 5.3.2. nedan), medan det andra barnet B anser att A oåterkalleligen har förverkat sin arvsrätt för sig och sina efterkommande. Det första barnet har i sin tur ett barn C, som anser att A visserligen har förverkat sin rätt till tronen men bara för sin egen del (jfr avsnitt

5.3.3.nedan). A, B och C utropar sig samtliga till konung och statschef. Vilken institution avgör vem som har rätt till tronen? Riksdagen, som folkets främsta företrädare och den grundlagsstiftande makten? Dock anses riksdagen normalt inte vara ett tvistlösande organ. Eller domstolarna? Talan kan knappast föras som en talan om civilrättslig bättre rätt, ef- tersom vi rör oss på den offentliga rättens område.552 Men förvaltningsdomstolarna kan knappast heller pröva frågan, eftersom det inte finns något myndighetsbeslut att överpröva.

Svaret torde vara att avgörandet ligger i riksdagens hand.553 I 1809 års regeringsform reglerades inte trontillträdet, men enligt ett riksdagsbeslut skulle konungaförsäkran avges in- för riksdagen (se nedan avsnitt 5.1.9.). Detta har ersatts med att en ny statschef enligt 2 kap. 10 § i 1974 års riksdagsordning och 6 kap. 17 § i nu gällande riksdagsordning kan avge en ämbetsförklaring inför kammaren. Riksdagen kan enligt 5 kap. tidigare 5 §, numera 6 §, re- geringsformen förklara att statschefen ska anses ha avgått. Om flera pretendenter anmäler sitt intresse av att avge ämbetsförklaring, måste det rimligen ankomma på riksdagen att ta ställning i frågan. Regeringen kan också behöva ta ställning i frågan, om pretendenterna kal- lar554 regeringen till konselj enligt 5 kap. 3 § (tidigare 1 §) regeringsformen.555

Naumann har tagit upp ytterligare ett exempel på att konungen förlorar sitt statschefs- ämbete på en grund som innebär att succession ipso iure skett på ett sätt som inte uppmärk- sammades eller ens kunde uppmärksammas i successionsögonblicket. Exemplet är att det visar sig att konungens successionsrätt beror på vad Naumann kallar en ”irring”, på så sätt att konungen i själva verket inte var barn till sin antagna fader eller att det i själva verket fanns en närmare successionsberättigad till företrädaren. Konungen skulle då förlora kronan.556 Slutsatsen är inte underbyggd med något argument, men Blomberg instämde med slutsatsen och anförde att det riktigaste torde vara att ”låta rättelse omedelbart försiggå, sedan villfarel- sen blifvit känd och erkänd.”557 Skälet för detta var att den som ”de jure är konung bör icke från denna rätt undanskjutas, då hans rätt blivit klar och genom riksdagens erkännande kon- staterad”.558 Tankegången synes bygga på att den rätta konungen egentligen redan succederat

551Jfr att Reuterskiöld 1934 s. 208 talar om att det ankommer på konungen att ”fastställa förhållandet” att barn i ett icke i förväg godkänt äktenskap inte är successionsberättigade; det antyder motsatsvis att det finns en rättsverkan i konungens erkännande av en person som successionsberättigad.

552Jfr t.ex. Fahlbeck 1955 s. 13-14, som framhåller att successionsrätt inte är en privaträtt utan ett offent- ligrättsligt rättsförhållande. Även Blomberg framhöll detta; Blomberg 1904-06 s. 261, Blomberg 1911 s. 183.

553Blomberg 1904-06 s. 213, Blomberg 1911 s. 143.

554Det är statschefen som är sammankallande, se Holmberg m.fl. 2006 s. 259.

555Jfr Naumann 1879-84 bd 2 s. 64 angående proceduren när konungen avfallit från den rena evangeliska läran men vill fortsätta regera.

556Naumann 1879-84 bd 2 s. 64.

557Blomberg 1904-06 s. 218, Blomberg 1911 s. 148.

558Blomberg 1904-06 s. 218, Blomberg 1911 s. 148.

109

5. Successionsrätt och husmakt

och att det nu bara är fråga om att konstatera detta. Vad detta får för verkningar för den oberättigade konungens utförda regeringshandlingar framgår inte, men Blomberg nämner att det vore ”en rent godtycklig lösning”559 att låta denne konung behålla ställningen som konung till sin död. Berger var av samma uppfattning som Naumann och Blomberg och hänvisade till ett norskt regeringsutlåtande av år 1847.560 I det utlåtandet fanns även två avvikande me- ningar, nämligen att successionen skulle övergå till den rätta linjen antingen efter konungens död eller först efter hans linjes utdöende.

Ingen författare har tagit upp frågan vad som gäller om det finns ett fel längre tillbaka i successionen. DNA-teknik har i ett skotskt rättsfall lett till att successionen till en baronet-titel ifrågasatts med verkan för redan genomförd succession, och den nionde och tionde inneha- varen av titeln Baronet Pringle of Stichill har i efterhand strukits från listan över titelns inneha- vare, varvid titeln ärvts på den äldsta biologiska linjen. I Privy Councils dom uttalade Lord Hodge bl.a.:

”In the past, the absence of scientific evidence meant that the presumption of legitimacy could rarely be rebutted and claims based on assertions that irregular procreations had occurred in the distant past were particularly difficult to estab- lish. Not so now. It is not for the Board to express any view on what social policy should be. It notes the ability of DNA evidence to reopen a family suc- cession many generations into the past. Whether this is a good thing and whether legal measures are needed to protect property transactions in the past, the rights of the perceived beneficiary of a trust of property, and the long established ex- pectations of a family, are questions for others to consider.”561

Rättsfallet är ett exempel på vilka effekter DNA-tekniken kan ha för successionen till titlar.562 När det gäller succession inom Sverige är fallet inte tillämpligt. Det torde snarare vara så att succession längre tillbaka inte kan omprövas på något liknande sätt, utöver vad som gäller enligt föräldrabalken för fastställelse av faderskap och moderskap och de ytterli- gare möjligheter att föra fastställelsetalan i sådana frågor som finns vid sidan av föräldrabal- ken.563 Vad som sagts ovan om att riksdagen erkänner en konung och att fel kan rättas till under dennes livstid torde motsatsvis få tolkas så det inte därefter går att rättsligt ifrågasätta den tidigare konungens rätt till kronan. Enligt brittisk rätt synes gälla att en konungs eller regerande drottnings rätt till tronen inte kan ifrågasättas efter kröningen, men att success- ionen kan övergå till en släktlinje med bättre rätt vid nästa succession.564 I nu gällande svensk rätt kan problemet inte ens i teorin uppkomma retroaktivt, eftersom successionen enligt 1 § successionsordningen utgår från konung Carl XVI Gustaf.

559Blomberg 1904-06 s. 218, Blomberg 1911 s. 148.

560Berger 1877 s. 31-32.

561[2016] UKPC 16, p. 85.

562See Gillian Black och Sir Crispin Agnew of Lochnaw, ”The significance of status and genetics in suc- cession to titles, honours, dignities and coats of arms: Making the case for reform” i Cambridge Law Journal, vol. 77, nr 2, 2018, pp. 321-348.

5631 kap. och 3 kap. föräldrabalken, NJA 1949 s. 144 och 2007 s. 684.

564Black och Agnew 2018 s. 343-344.

110

5. Successionsrätt och husmakt

5.1.2.”Avliden-teorin” och ”successions-teorin”

Enligt 1 § i 1809 års regeringsform skulle Sveriges rike styras av en konung och vara ett arvrike enligt den successionsordning ”för en afliden Konungs Manliga Efterkommande, som af Riksens Ständer faststäld warder”. Formuleringen ändrades år 1865-66 så att den hänvisade till den gällande successionsordningen, varvid också ordet ”afliden” togs bort; Sve- rige skulle ”vara ett arvrike med den arvsföljd, som i fastställd successionsordning stadgad är”.

Formuleringen ”afliden Konungs [---] efterkommande” föranledde under en period dis- kussion om vad som gällde om det av någon anledning skulle uppkomma fråga om succes- sionen utan att konungen hade avlidit, t.ex. om han abdikerade eller avföll från den rena evangeliska läran. Fahlbeck har närmare analyserat dessa teoribildningar.565 Enligt ”avliden- teorin” var riksdagen i ett sådant fall inte bunden av successionsordningen, utan kunde fritt förfoga över successionen. Enligt ”successions-teorin” återgav formuleringen i 1 § regerings- formen bara huvudfallet då succession ägde rum och skulle inte läsas motsatsvis.

”Avliden-teorin” förespråkades av Cederschjöld,566 Rydin,567 Key-Åberg,568 Alin,569 Varenius,570 Hildebrand,571 Hagman,572 Reuterskiöld,573 Malmgren574 och Lagerroth.575 Reu- terskiöld menade att en abdikation eller en förlust av kronan var en så speciell situation att riksdagens ställningstagande krävdes och att tronföljarens succession inte skedde automatiskt som efter en avliden konung.576 ”Successions-teorin” förespråkades av Naumann,577 Ber- ger578 och Blomberg. Blomberg anförde att ordet ”avliden” inte skulle tolkas överdrivet bok- stavligt och att succession i andra fall skulle ske på samma sätt som efter avliden konung.579

Även om flera författare argumenterade för avliden-teorin även efter grundlagsänd- ringen år 1865-66, måste frågan ändå anses överspelad efter den ändringen.580 Fahlbeck har övertygande visat att 1865-66 års ändring av 1 § regeringsformen syftade till att förtydliga att successionsordningen gällde oavsett om tronen blev ledig på grund av konungens död eller av annan orsak.

565Fahlbeck 1955 särskilt s. 7, 13, 34-60, 100-101 och i övrigt passim.

566P. G. Cederschjöld, Försök at bringa Sweriges grundlagar i system. Med anmärkningar, til hjelpreda för riksdagsmän, Stockholm: Carl Deleen, 1828, s. 1.

567Rydin 1863 s. 301.

568Key-Åberg 1888 s. 112-118.

569Se härtill Fahlbeck 1955 s. 81-82.

570Varenius 1891 s. 65-68.

571Emil Hildebrand, Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar, Stockholm: Norstedts, 1896, s. 598.

572Hagman 1902 s. 6-7.

573Reuterskiöld 1914 s. 43-45.

574Malmgren 1921 s. 4-5, Malmgren 1948 s. 59-62.

575Se härtill Fahlbeck 1955 s. 98.

576Reuterskiöld 1914 s. 43-45.

577Naumann 1879-84 bd 2 s. 51-52.

578Berger 1877 s. 26.

579Blomberg 1904-06 s. 216-218; Blomberg 1911 s. 146-148.

580Sundberg 1957 s. 87.

111

5. Successionsrätt och husmakt

Av särskilt intresse är utvecklingen av uppfattningen i Malmgrens grundlagskommentar. Malmgren knöt först an ”avliden-teorins” ståndpunkt till ordet ”arvrike” i 1 § regeringsfor- men (och inte till ordet ”avliden” som ju hade tagits bort). Ordet ’arvrike’ behövde visserligen inte betyda att successionsordningen enbart skulle tillämpas när konungen avgick med dö- den, men vid abdikation eller förverkande av rätten att inneha tronen skulle det ändå anses som om konungahuset hade dött ut, oavsett om det fanns successionsberättigade kvar. Han noterade att meningarna var delade i frågan.581 Efter det att Malmgren avlidit och Fahlbeck publicerat sin bok och tagit över redigeringen av Malmgrens grundlagskommentar var det Fahlbecks uppfattning som kom till yttryck där.582 Detta blev ännu tydligare sedan Sundberg och Petrén hade övertagit redigeringen av grundlagskommentaren.583

Slutsatsen av detta är att successionsordningen gäller oavsett om tronen blir ledig på grund av konungens död, abdikation eller förverkande av rätten till tronen. Detta har också förutsatts i 5 kap. 5 § (tidigare 4 §) regeringsformen, där fallen att konungen dör eller avgår regleras på samma sätt.584

5.1.3.Född inom äktenskap

I ingressen till successionsordningen, och i 1810 års valakt, nämns att det är Karl XIV Johans ”äkta manliga bröstarvingar” som har arvsrätt till kronan. Kravet på äkta börd står inte i lagtexten men anses ändå gälla.585 En successionsberättigad person är född i ett lagligt äktenskap om det är giltigt enligt svensk rätt, inklusive svensk internationell privaträtt.586 Det kan noteras att det i propositionen till 1980 års ändringar av successionsordningen angavs att ingressen inte behövde ändras, trots att den inte stämde med de nya principerna för success- ionen, eftersom den redan till största delen innehöll uppgifter som saknade aktualitet.587 Just när det gällde kravet att ha fötts i äktenskap för att ha successionsrätt ansåg emellertid de- partementschefen att detta krav framgick av ingressen.588

En fråga är om ett barn får successionsrätt om föräldrarna gifter sig efter det att barnet fötts (legitimatio per subsequens matrimonium). Christian Naumann anförde att till äkta börd ”hö- rer att barnet är födt af lagligen sammanvigda makar”.589 Såsom oäkta barn anses, enligt Nau- mann, inte bara det barn som avlats efter äktenskapets upplösning eller annars utom äkten- skap, utan också det barn, ”som är födt före äktenskapet, äfven om formligt erkännande sker

581Malmgren 1921 s. 4-5; Malmgren 1947 s. 5; ett mer utvecklat resonemang i Malmgren 1948 s. 59-62.

582Malmgren och Fahlbeck 1957 s. 5 och 104.

583Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 6.

584Prop. 1973:90 s. 274.

585Berger 1877 s. 31, Naumann 1879-84 bd 2 s. 43, Hagman 1902 s. 506, Reuterskiöld 1914 s. 45, Reuter- skiöld 1934 s. 206, Blomberg 1904-06 s. 210, Blomberg 1911 s. 141, Malmgren 1948 s. 63, Fahlbeck 1955 s. 13, Petrén och Ragnemalm 1980 s. 365, Holmberg m.fl. 2006 s. 580-581; Isberg och Eliason, Juno, kommentar till ingressen och 1 § successionsordningen.

586SOU 1977:5 s. 15.

587Prop. 1977/78:71 s. 10.

588Prop. 1977/78:71 s. 11.

589Naumann 1879-84 bd. 2 s. 43.

112

5. Successionsrätt och husmakt

genom påföljande vigsel”.590 Detta gällde enligt honom successionsrättsligt trots att dåva- rande 8 kap. ärvdabalken591 i arvssammanhang erkände såsom äkta även de barn vars föräld- rar gifte sig efter det att barnet fötts. Reuterskiöld hade samma uppfattning.592 Även Hagman synes hålla med om detta, men han menade att barn födda i matrimonium putativum enligt 8 kap. 5 § ärvdabalken (när ett nytt äktenskap ingåtts i den felaktiga tron att tidigare man eller hustru inte längre levde) skulle betraktas som äkta även i tronföljdshänseende.593

Naumann grundade sin tolkning på att 5 § successionsordningen krävde konungens sam- tycke till en prins giftermål, och att rättsverkan av avsaknad av samtycke var att barnen sak- nade arvsrätt; ”så mycket mindre kan ett barn födt utom äktenskapet, äfven om fästning fö- regått eller vigsel efterföljer, ega en dylik arfsrätt”.594 Det väsentliga är enligt Naumann inte när barnet avlas utan när det föds. Samtycke i efterhand var enligt Naumann inte möjligt,595 och rimligen saknade det också betydelse om konungen hade gett sitt samtycke till giftermålet innan barnet föddes men vigsel inte hade hunnit ske då. Blomberg synes väsentligen ha haft samma uppfattning som Naumann och poängterade att successionsrätten var offentligrättslig och inte privaträttslig, något som innebar att de privaträttsliga reglerna inte nödvändigtvis skulle kunna tillämpas i sammanhanget.596

Sammanhanget med samtycke till äktenskaps ingående ger stöd för att ingressen fortfa- rande måste anses giltig i just detta avseende. Om ett barn utanför äktenskap skulle ha suc- cessionsrätt, skulle 5 § successionsordningen om krav på samtycke till ingående av äktenskap enkelt kunna kringgås. Däremot är det svårt att se vad som hindrar legitimatio per subsequens matrimonium. Om således ett barn föds och den successionsberättigade modern eller fadern med regeringens samtycke på konungens hemställan gifter sig med barnets andra förälder, borde det barnet kunna inträda på sin plats i successionsordningen. Detta gäller i all synner- het om samtycke till giftermålet getts före det att barnet föds men giftermål sker därefter.

Successionsrätt kan inte tillskapas genom adoption597 eller testamente.598 Att Karl XIII adopterade Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan, gav inte i sig denne någon successionsrätt, vilken i stället grundades på valakten och successionsordningen.599

590Naumann 1879-84 bd. 2 s. 44.

591Huvudregeln i ärvdabalken i 1734 års lag var att barn födda utom äktenskap inte hade arvsrätt. I 8 kap. gjordes undantag för bl.a. fall då föräldrarna sedermera gifte sig eller barnet var avlat under äktenskapslöfte. Enligt 12 § lagen (1917: 376) om barn utom äktenskap hade barnet arvsrätt från mödernesidan men från fäder- nesidan endast om barnet var avlat av trolovade föräldrar.

592Reuterskiöld 1934 s. 206.

593Hagman 1902 s. 506.

594Naumann 1879-84 bd. 2 s. 44.

595Naumann 1879-84 bd. 2 s. 49.

596Blomberg 1904-06 s. 210, Blomberg 1911 s. 141.

597Berger 1877 s. 31, Naumann 1879-84 bd. 2 s. 44, Hagman 1902 s. 506, Blomberg 1904-06 s. 211, Blomberg 1911 s. 142, Petrén och Ragnemalm 1980 s. 365.

598Naumann 1879-84 bd. 2 s. 44, Blomberg 1904-06 s. 211, Blomberg 1911 s. 142, SOU 1977:5 s. 25-26, Petrén och Ragnemalm 1980 s. 365.

599Ett civilrättsligt adoptionsinstitut infördes först år 1917. Den adoption som förekom år 1810 var alltså ett användande av adoptionsbegreppet i mer generell mening, och begreppet har även använts när en nyadlad person enligt konungens beslut skulle tillhöra en redan existerande ätt på Riddarhuset. Adoption av det slag som funnits sedan år 1917 anses inte medföra rätt till adlig värdighet och på samma sätt kan sådan adoption inte få några effekter för den kungliga successionen (jfr 4 kap. 8 § andra stycket föräldrabalken).

113

5. Successionsrätt och husmakt

5.1.4.Postuma barn

För det fall konungen skulle dö men drottningen vara havande, stadgade 2 § succes- sionsordningen att om barnet skulle visa sig vara av mankön, skulle han vara omyndig ko- nung, och om det blev ett barn av kvinnokön, skulle successionsrätten gå vidare enligt hu- vudregeln.600 I 2 § första stycket riksakten bekräftades regeln men med en generell regel om att bland tronföljare även skulle räknas ”den ofödde, som straxt intager sitt tillbörliga rum i Arf-följden, så snart Han efter Fadrens död födes till werlden”. Detta ”förtydligande”601 in- nebar alltså att regeln inte som successionsordningen antydde bara gällde drottning utan även avliden tronföljares änka.

Flera författare tog upp exemplet att konungen dog, kronprinsen redan var död, men både drottningen och kronprinsessan var havande – i så fall skulle kronprinsessans son ha successionsrätt framför drottningens, oavsett i vilken ordning dessa båda barn föddes. Det rådde enighet i doktrinen om att successionen var sådan, oavsett om det var riksaktens för- tydligande som var det främsta stödet för detta eller allmänna rimlighetsresonemang utifrån principen om lineal agnatisk primogenitur.602

År 1980 togs bestämmelsen i 2 § successionsordningen bort, eftersom frågan reglerades i 5 kap. regeringsformen (riksföreståndare för omyndig konung). Vad som där angavs om tronföljare skulle anses tillämpligt även före en blivande tronföljares födelse.603 En efter fa- derns död född son träder helt enkelt in på sin plats i tronföljden.604

5.1.5.Myndighetsålder

När det gäller privaträttsliga frågor har den vanliga myndighetsåldern enligt lag gällt även för kungahusets medlemmar,605 men under olika perioder har en avvikande myndighetsålder gällt just för behörigheten att utöva statschefsämbetet.

Myndighetsåldern för statschefsämbetet var ursprungligen enligt 41 § i 1809 års rege- ringsform 21 år; den ändrades år 1815 till 18 år, år 1949 till myndighetsåldern enligt vanlig lag (21 år) och år 1965 till 25 år. Skälet för den sistnämnda förändringen var ”de konstitu- tionella och andra uppgifter, som åvilar statschefen och de krav på utbildning, allmän mog- nad och livserfarenhet, som dessa uppgifters fullgörande ställer”.606

I 1974 års regeringsform var myndighetsåldern ursprungligen 25 år, men den sänktes år 1994 åter till 18 år. Anledningen var att de skäl som åberopats för att år 1965 höja behörig- hetsåldern från den dåvarande allmänna myndighetsåldern 21 år inte längre kunde anses bär- kraftiga. Det påpekades att åldersgränsen för riksdagsmän var 18 år, och för statsråd fanns

600Erik Fahlbeck, ”Ett fullmaktsstadgande i successionsordningen” i Festskrift till Nils Herlitz, Stockholm: Norstedts, 1955, s. 68-78.

601Rydin 1863 s. 294.

602Berger 1877 s. 29-30, Naumann 1879-84 bd. 2 s. 43, Varenius 1891 s. 34-41, Hagman 1902 s. 508, Blomberg 1904-06 s. 211, Blomberg 1911 s. 142, Malmgren 1921 s. 161, Reuterskiöld 1934 s. 207, Fahlbeck 1955 s. 14. Key-Åberg 1888 s. 101, Petrén och Ragnemalm 1980 s. 365-366.

603Prop. 1977/78:71 s. 11.

604SOU 1977:5 s. 26.

605Se t.ex. prop. 1993/94:115 s. 12.

606Prop. 1964:140 s. 31.

114

5. Successionsrätt och husmakt

ingen åldersgräns alls. Dessutom var gränsen 18 år i jämförbara monarkier. Det fanns därtill en bakgrund i att kronprinsessan Victoria, prins Carl Philip och prinsessan Madeleine vid tidpunkten var under 25 år och att den ende som kunde träda in som riksföreståndare var prins Bertil.607

5.1.6.Riksföreståndarskap fram till dess att myndighetsåldern uppnåtts

I avsnitt 2.5.4. har de olika typerna av riksföreståndarskap enligt 1809 års regeringsform presenterats översiktligt. Här ska först tas upp fallet då konungen dör men tronföljaren inte har uppnått den myndighetsålder som krävs för statschefsämbetet.

En omyndig tronföljare blev och blir visserligen konung till namnet. Detta innebar bl.a. under 1809 års regeringsform att alla utgående expeditioner, som normalt krävde konungens medverkan, skulle utfärdas i konungens namn.608 Enligt 41 § i 1809 års regeringsform skulle rikets styrelse föras av statsrådet i konungens namn till dess riksdagen sammanträtt (interims- regering). Genom 1862-63 års grundlagsändringar infördes en hänvisning till 39 §, enligt vil- ken den närmast berättigade i tronföljden skulle träda in som regent, om han var myndig, och 1909 infördes en möjlighet även för den bröstarvinge som var närmast berättigad efter tronföljaren att fungera som regent.609 För dessa prinsars regentskap gällde samma krav på ålder som för konungen. Enligt 93 § skulle sedan riksdagen förordna förmyndarregering.

Numera aktualiseras 5 kap. 4 § (tidigare 3 §) regeringsformen om konungen avlider och tronföljaren inte har uppnått myndighetsåldern för statschefsämbetet (se även avsnitt 2.6.3.). I så fall ska riksdagen utse en riksföreståndare och en vice riksföreståndare att fullgöra stats- chefens uppgifter tills vidare, dock längst till dess att den nya konungen uppnått myndighets- åldern.610 Även om bestämmelsen utformats på ett sätt som antyder att den omyndige tron- följaren inte blir konung – något som har kritiserats beträffande en liknande formulering i 93

§i 1809 års regeringsform611 – klargörs det i förarbetena att riksföreståndaren ”fullgör stats- chefsuppgifterna i omyndig konungs ställe”.612 Detta följer enligt Petrén och Ragnemalm av att tronen enligt successionsordningens regler kan ärvas även av den som inte har åldern inne för att utöva statschefsämbetet.613

5.1.7.Krav på rättshandlingsförmåga?

Några författare har anfört att en konung inte kan tillträda om han saknar ”förmåga af sjelfständigt handlande”;614 han måste vara ”fri från sådana kropps- eller sinnessjukdomar, som göra honom absolut oförmögen att regera”.615 Detta krav följde enligt Rydin616 och även

607Prop. 1993/94:115 s. 15 och 17-18 samt jämförelse med andra länder s. 19-20.

608Malmgren 1921 s. 83; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 122.

609Se härtill Fahlbeck 1955 s. 31-34 och 48-54.

610Prop. 1973:90 s. 274.

611Fahlbeck 1955 s. 15.

612Prop. 1973:90 s. 274, jfr SOU 1965:3 s. 18.

613Petrén och Ragnemalm 1980 s. 129.

614Rydin 1863 s. 299.

615Rydin 1863 s. 299.

616Rydin 1863 s. 299.

115

5. Successionsrätt och husmakt

Naumann617 av sakens natur, och Naumann nämnde också analogin med 40 och 92 §§ i 1809 års regeringsform. Konung och riksdag kunde enligt Naumann på dessa grunder förklara en tronföljare obehörig. Blomberg ansåg att riksdagen i samband med successionen kunde för- klara en tronföljare obehörig, men ansåg att det riktigaste torde vara att ett sådant konstate- rande skedde redan dessförinnan. Skäl för detta var att i vart fall tronföljaren intog ”en bety- delsefull statsrättslig ställning, hvars utöfvande omedelbart kan påfordras”.618

Fahlbeck har framhållit att detta sätt att uppfatta rättsläget är ”en extenderande tolkning, som icke har stöd i grundlag”.619 Fahlbeck angav inte hur situationen skulle hanteras i stället, men det skulle i alla fall ha stöd i grundlag att låta konungen tillträda, konstatera att han var så sjuk att han inte kunde vårda regeringsärendena, varvid statsrådet skulle styra riket enligt 40 § i 1809 års regeringsform och konungen enligt 92 § kunde bli avsatt efter tolv månader. Motsvarande gäller enligt nuvarande 5 kap. regeringsformen, dock kan beslut om att ko- nungen ska anses ha avgått fattas redan efter sex månader.

5.1.8.Svenskt medborgarskap

Som statschef får endast den tjänstgöra som är svensk medborgare. Detta gäller både den som är statschef och den som i egenskap av riksföreståndare tjänstgör som statschef. Det har ansetts oklart om det krävs att tronföljaren är svensk medborgare redan vid företrä- darens död eller om bristen kan botas genom erhållande av svenskt medborgarskap i anslut- ning därtill.620 Det synes emellertid väl förenligt med lagens ordalydelse att tillfällig riksföre- ståndare tjänstgör till dess att den nye konungen blivit medborgare. Frågan kan uppkomma endast i en situation då en medlem av en mer avlägsen släktgren oförväntat ärver tronen.

Regeringsrätten yttrade inför 1980 års ändringar av successionsordningen att det för bi- behållande av arvsrätt till tronen borde gälla samma kvalifikationer som ställs på statschef enligt 5 kap. regeringsformen, nämligen att vara svensk medborgare för att kunna inträda som tillfällig riksföreståndare.621 Detta är, i avsaknad av uttryckliga regler i ämnet, snarast att uppfatta som ett uttalande de lege ferenda.

5.1.9.Konungaförsäkran eller ämbetsförklaring

1809 års regeringsform innehöll ingen bestämmelse om konungaförsäkran. Att den gamla konungaeden tagits in i 16 § i 1809 års regeringsform innebar inte att den fungerade som konungaförsäkran. I stället beslutade riksdagen år 1810 ett formulär till konungaförsäk- ran, som skulle avläggas ”wid Regeringens anträdande”,622 det vill säga direkt då företrädaren avlidit eller när myndighetsåldern inträtt. Konungaförsäkran innefattade ett löfte att styra riket enligt regeringsformen och övriga gällande grundlagar samt lag och laga stadgar.623

617Naumann 1879-84 bd 2 s. 58.

618Blomberg 1904-06 s. 215-216, Blomberg 1911 s. 146.

619Fahlbeck 1955 s. 91.

620SOU 1977:5 s. 45.

621Prop. 1977/78:71 s. 13

6221809-10 års riksdag, riksdagsbeslutet, 8 §.

623Lydelsen återges i Naumann 1879-84 bd 2 s. 58-59 och Reuterskiöld 1934 s. 6.

116

5. Successionsrätt och husmakt

Enligt Blomberg hörde 1810 års formulär för konungaförsäkran till de konstitutionella stadgarna, som inte hade grundlags ställning men som supplerade grundlagarna.624 Naumann menade i analogi med 40 § i 1809 års regeringsform att om konungen inte hade avlagt ko- nungaförsäkran, kunde han inte fungera som konung, och tronen skulle gå vidare till nästa successionsberättigade.625 Här hade emellertid Blomberg en annan uppfattning. Han menade att det inte fanns någon rättsverkan av att konungen inte avlagt konungaförsäkran, såvida det inte var ett tecken på en avsägelse av successionsrätten.626 Även Reuterskiöld menade att vägran att avlägga konungaförsäkran inte hade någon rättsverkan.627 Prinsarna skulle avlägga tro- och huldhetsed till konungen.628

I förarbetena till 1974 års regeringsform ansågs att konungaförsäkran var föråldrad och att den borde ersättas av en ämbetsförklaring inför kammaren. Inte heller prinsarnas tro- och huldhetsed borde förekomma framöver.629 Att en ny statschef får avge en ämbetsförklaring inför kammaren framgår nu av 6 kap. 17 § riksdagsordningen, tidigare 2 kap. 10 § i 1974 års riksdagsordning. Det år 1810 antagna formuläret till konungaförsäkran upphörde att gälla vid utgången av år 1974. Eftersom det hade fastställts av riksdagen ansåg departementsche- fen att det borde upphävas genom lag, vilket också skedde.630

5.2.Några fall av förlust av kronan eller successionsrätt

5.2.1.Förlust av kronan genom utrikes vistelse eller sjuklighet

Om konungen av sjukdom, utrikes resa eller annan orsak är förhindrad att fullgöra sina uppgifter gäller enligt 5 kap. 4 § (tidigare 3 §) regeringsformen att annan medlem av kunga- huset enligt gällande tronföljd träder in som tillfällig riksföreståndare. Om statschefen under en sammanhängande tid av sex månader inte har fullgjort eller kunnat fullgöra sina uppgifter, ska regeringen anmäla det till riksdagen. Riksdagen ska enligt 5 kap. 6 § (tidigare 5 §) besluta om konungen eller drottningen ska anses ha avgått. (Se också avsnitt 2.6.3.)

Om konungen under 1809 års regeringsform stannade utomlands mer än tolv månader eller under samma tid på grund av sjukdom inte kunnat befatta sig med regeringsärendena, skulle enligt 91-92 §§ regeringsformen riksdagen ta den ”författning om Rikets Styrelse” som riksdagen fann nyttigast. Det var denna sistnämnda regel som föranledde tolkningssvårig- heter, närmare bestämt när det gäller hur fri riksdagen var i sitt beslutsfattande. Jag hänvisar i denna del till Fahlbecks analys av rättsläget.631 (Se också avsnitt 2.5.4.)

624Blomberg 1904-06 s. 75-76, Blomberg 1911 s. 28-29.

625Naumann 1879-84 bd 2 s. 58-60.

626Blomberg 1904-06 s. 228-229, Blomberg 1911 s. 156-157.

627Reuterskiöld 1914 s. 51.

628Naumann 1879-84 bd 2 s. 60, där även lydelsen av kronprins Karls ed år 1844 återges.

629Prop. 1973:90 s. 270.

630Prop. 1974:35 s. 92; SFS 1974:564.

631Fahlbeck 1955 s. 10-11, 17-28, 29, 31-34 och 106

117

5. Successionsrätt och husmakt

5.2.2.Andra fall av utrikesvistelse

Enligt 4 § successionsordningen ska prinsar och prinsessor ”uppfödas inom riket”. Nå- gon rättsverkan av om så inte sker finns inte angiven. Frågan togs upp inför 1980 års änd- ringar av successionsordningen, men bestämmelsen försågs inte med någon rättsföljd. För- arbetsuttaladena är inte alldeles tydliga när det gäller om avsikten var att det skulle finnas en rättsverkan av utrikes uppfostran eller inte.632 Petrén och Ragnemalm har visserligen med hänvisning till dessa uttalanden anfört att ”långvarig, sammanhängande utlandsvistelse, som medför bristande kontakt med svenskt samhällsliv och svenska förhållanden i övrigt, torde medföra, att den utomlands uppfostrade tronarvingen och alla hans eller hennes efterkom- mande förlorar sin successionsrätt”.633 Även Holmberg m.fl. har ansett att successionsrätten går förlorad för en successionsberättigad som uppfostrats utomlands.634 Eftersom detta inte kan stödjas på någon uttrycklig föreskrift kan jag inte instämma i den slutsatsen, särskilt som lagstiftaren år 1980 hade tillfälle men valde att inte reglera frågan på så sätt att någon rättsföljd av utrikes uppfostran lades till.

I 7 § successionsordningen finns en föreskrift om att tronföljaren inte får anträda utrikes resa utan konungens vetskap och samtycke. Här anses det vara konungen personligen som har att lämna sitt samtycke, i egenskap av överhuvud för det kungl. huset. Samtycket torde kunna lämnas muntligen.635 Detta skulle kunna ställa till problem om en omyndig konung är statschef under en längre period (se nedan avsnitt 5.7.1.).

Tidigare, fram till år 1921, gällde kravet på samtycke för utlandsresa alla prinsar och prinsessor. Berger framhöll som en ofullkomlighet att det var anträdandet av resan, inte vis- telsen i utlandet, som förbjöds om samtycke inte fanns.636 Tanken var sannolikt att det före resan skulle klarläggas vart och i vilket syfte resan företogs och hur länge den skulle pågå. Några rättsverkningar, successionsrättliga eller andra, har aldrig varit knutna till föreskriften, men en rättsverkan skulle enligt Naumann och Berger kunna vara indragen rätt till ekono- miska anslag.637

5.2.3.Frivillig avsägelse av kronan (abdikation) eller av successionsrätt

Att en konung kan abdikera har ansetts gälla utan att det kunnat stödjas på någon särskild föreskrift.638 Enligt Rydin behövde konungen dock få samtycke från Sveriges och Norges riksdag respektive storting, en slutsats han grundade på att konungen hade lovat att styra rikena efter deras grundlagar, vilka inte innehöll någon ovillkorlig abdikationsrätt.639 Reuter- skiöld var av liknande uppfattning; enligt honom hade konungen inte en rättighet utan en

632Prop. 1977/78:71 s. 12-13, 32.

633Petrén och Ragnemalm 1980 s. 368.

634Holmberg m.fl. 2006 s. 583.

635SOU 1977:5 s. 29, Petrén och Ragnemalm 1980 s. 370.

636Berger 1877 s. 44.

637Naumann 1879-84 bd 2 s. 339, Berger 1877 s. 44.

638Rydin 1863 s. 299-300, Naumann 1879-84 bd 2 s. 62, Berger 1877 s. 26, Blomberg 1904-06 s. 219, Blomberg 1911 s. 148, Malmgren 1948 s. 68-69.

639Rydin 1863 s. 299-300.

118

5. Successionsrätt och husmakt

faktisk möjlighet att med riksdagens samtycke avsäga sig kronan.640 Blomberg menade att avsägelsen borde anmälas hos riksdagen och dess rättsliga betydelse genom riksdagens bifall konstateras.641 Malmgren instämde med Blomberg, även om han knöt samman denna fråga med att riksdagen borde ta ställning till successionen (den s.k. avliden-teorin, se avsnitt 5.1.2. ovan).642

Fahlbeck noterade att abdikation förutsätter rättslig handlingsförmåga; det går inte att abdikera genom ställföreträdare.643 En annan sak är att kronan kan förloras, se avsnitt 5.2.1. Enligt Fahlbeck kan abdikation ske genom en viljeförklaring från konungen eller ”medelst hans otvetydiga konkludenta handlingar”.644 Det borde enligt honom krävas, att statsrådet och riksdagen ”i officiell form bekräfta faktum”.645

I linje med det borde en successionsberättigad enligt Blomberg646 och Fahlbeck647 kunna avstå från sin successionsrätt. Enligt Blomberg medförde ”ärendets offentligrättsliga karak- tär” att avsägelsen behövde ”pröfvas och konstateras” av konung och riksdag.648 Fahlbeck uttalade sig inte om formerna för avsägelsen. Även i detta fall har allmänt ansetts att avsägel- sen omfattar barn födda efter, men inte före, avsägelsen.649

Det råder enighet om att det finns en möjlighet att avsäga sig kronan eller successions- rätten, men det råder delade meningar om hur detta formellt ska godkännas eller bekräftas. Uppfattningarna i doktrin synes ha gått i den riktningen att abdikation och avsägelse är en ensidig rättshandling, som dock behöver någon form av bekräftelse från regeringen eller riks- dagen, närmast för att undvika osäkerhet om vad som gäller.

5.3.Förlust av successionsrätt, och rätten att inneha tronen, på grund av bekännelse till annan religion än den rena evangeliska läran

5.3.1.Bestämmelsen

Enligt 2 § 1809 års regeringsform skulle konungen alltid ”vara av den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är”.650 Analogivis har ansetts att även riksföreståndare

640Reuterskiöld 1914 s. 45

641Blomberg 1904-06 s. 219 och 1911 s. 148.

642Malmgren 1948 s. 69.

643Fahlbeck 1955 s. 28-29.

644Fahlbeck 1955 s. 30.

645Fahlbeck 1955 s. 30.

646Blomberg 1904-06 s. 215, Blomberg 1911 s. 145.

647Fahlbeck 1955 s. 30 och 59.

648Blomberg 1904-06 s. 215, Blomberg 1911 s. 145.

649Blomberg 1904-06 s. 215, Blomberg 1911 s. 145, Fahlbeck 1955 s. 30.

650Den augsburgska bekännelsen av år 1530, ej Melanchthons senare bearbetning, se Hagman 1902 s. 7. Se Confessio fidei. Uppsala mötes beslut 1593 om Svenska kyrkans bekännelse, Stockholm: Verbum, 1993, där original- texten från Uppsala mötes beslut finns tillsammans med en modernare språkversion. Jfr vidare Naumann 1879- 84 bd 2 s. 270-279.

119

5. Successionsrätt och husmakt

ska vara av samma lära.651 Bestämmelsen gäller ännu enligt en övergångsbestämmelse till regeringsformen.652 Enligt 4 § successionsordningen ska prinsar – och sedan år 1980 även prinsessor – av det kungl. huset uppfödas i den rena evangeliska läran och inom riket, och den av kungl. familjen som inte bekänner sig till den läran ska vara utesluten från all success- ionsrätt.

I samband med Svenska kyrkans skiljande från staten gjordes inga förändringar av kravet på religionstillhörighet. Bl.a. Riksmarskalksämbetet hade som remissinstans föreslagit att den rättsliga regleringen av bekännelsekravet för statschefen skulle bibehållas. Frågan uppfattades inte i första hand vara en fråga om religionsfrihet utan en konstitutionell fråga som hade med grunderna för det svenska statsskicket att göra.653 Detta är en gammal tanke; Kjelléns upp- fattning var att syftet med bestämmelsen är att det är konungens uppgift att ”vårda statsre- ligionen och stå i spetsen för kyrkan”.654 Kyrkomötets kyrkolagsutskott konstaterade att kra- vet inte uttryckligen anger att statschefen skall tillhöra just Svenska kyrkan, men att det i praktiken har kommit att uttolkas på detta sätt.655

Här uppkommer frågor om dels vid vilken tidpunkt successionsrätten ska bedömas (först när successionen aktualiseras eller kontinuerligt fram till dess?), dels vilken verkan för- lorad successionsrätt har för eventuella barn, dels ock vilken betydelse tolkningen av begrep- pen ’kungl. huset’ och ’kungl. familjen’ har i sammanhanget. När det gäller särskilt den först- nämnda frågan finns olika uppfattningar.

5.3.2.Har tillhörighet till annan lära betydelse först vid succession eller redan dessförinnan?

Enligt Naumann aktualiseras bestämmelsens tillämpning inte förrän den successionsbe- rättigade står i begrepp att bestiga tronen. Naumann uttryckte det så att bekännandet av läran bör ske ”senast i det ögonblick då grundlagarne skola af honom besvärjas”,656 det vill säga när konungaförsäkran skulle avläggas. Om den successionsberättigade dittills tillhört en annan lära är successionsrätten enligt Naumann inte förverkad. Detta följer enligt Naumann av for- muleringen ”bekänner”, vilken enligt honom syftar på successionsögonblicket, jämförd med formuleringen i 2 § i 1809 års regeringsform att konungen ”alltid” ska vara av den rena evan- geliska läran.657 Berger instämde med Naumanns synsätt.658 Gustaf Broomé knöt an bedöm- ningen till att om man förverkat sin rätt till något, kan man normalt inte återta rätten på egen hand, men han fäste avgörande vikt vid att begreppet förverkande inte nämndes i 4 § succes- sionsordningen. Därför anslöt han sig till Naumanns synsätt i denna del.659

651Hagman 1902 s. 7.

652Övergångsbestämmelserna p. 14.

653Prop. 1997/98:49 s. 17-19.

654Kjellén 1890 s. 56-57.

655Andra kyrkolagsutskottets betänkande 1997:8, bilaga 3 till prop. 1997/98:116, s. 141.

656Naumann 1879-84 bd 2 s. 45.

657Naumann 1879-84 bd 2 s. 45 och 58-59.

658Berger 1877 s. 35.

659Gustaf Broomé, Framställning af svenska lagstiftningen angående statsreligion och religionsfrihet, Lund: Berlingska, 1861, s. 74-77.

120

5. Successionsrätt och husmakt

Malmgren nämnde att arvsrätten ”är förverkad, och förlusten kan icke repareras genom senare återgång till statsreligionen”660 och flera andra författare var av samma uppfattning.661 Detta torde böra tolkas som att frågan ska prövas kontinuerligt och inte först vid succession

–annars skulle uttalandet syfta enbart på huruvida en i successionen ”överhoppad” prins kunde återfå sin redan passerade plats i tronföljden. I betänkandet om kvinnlig tronföljd synes detta dock ha uppfattats som två olika frågor, även om slutsatsen – i anslutning till Key-Åberg662 och Blomberg663 – blev att en prins alltid ska ha bekänt sig till den rätta läran för att hans arvsrätt ska vara bevarad. Denna tolkning stöds också, som bl.a. Key-Åberg anförde,664 av sammanhanget med att den successionsberättigade ska uppfödas inom rätt lära.665 Reuterskiöld tolkade formuleringen ”all successionsrätt” som att det inte gick att åter- vinna successionsrätt genom återvändande till den rena läran.666 Naumann å sin sida ansåg dock att den föreskriften inte kunde tolkas som att successionsrättens förlust var följden av om föräldrarna överträdde denna föreskrift.667 Så torde i och för sig vara fallet, eftersom en successionsberättigad som uppföds i annan lära (därför att föräldern har bytt religionstillhö- righet efter det att det barnet fötts) kan tänkas ändå tillhöra den rena evangeliska läran, och i så fall vore en förlust av successionsrätten en opåkallad rättsverkan av föräldrarnas brister. Det som måste anses stå i fokus är att den successionsberättigade själv tillhör rätt lära.

Som Berger har framhållit har kravet på tillhörighet till den rena evangeliska läran en bakgrund i 1604 års arvförening. Kravet var att konung och arvfurste skulle vara av den rena evangeliska läran, och successionsrätten för arvfurste som avföll från denna lära var förver- kad (se ovan avsnitt 2.3.2.). Formuleringarna år 1604 ger, till skillnad från den analys Nau- mann gjorde av ordet ”bekänner”, snarare intrycket av att en arvfurste som avfaller från den rena evangeliska läran genast förlorar successionsrätten. Ser man 1810 års föreskrift som ett sätt att föra vidare tidigare gällande rättsläge, blir tolkningen att en successionsberättigad för- verkar successionsrätten genast vid avfall från den rena evangeliska läran. Berger gjorde emel- lertid motsatt tolkning och framhävde skillnaden mellan 1604 års arvförening och 1810 års regeringsform.668

Det finns också ett sakligt skäl för en kontinuerlig prövning – om en kronprins som kanske visserligen uppfötts i rätt lära sedan avviker från denna skulle han i praktiken kunna fungera som riksföreståndare till dess att han skulle stå i begrepp att ärva tronen och då anses utesluten. Detta är ett av Blombergs argument för att en successionsberättigad som avfaller från den rena evangeliska läran genast förlorar successionsrätten. Han framhöll att den suc- cessionsrätt, ”som vid tronledighet må kunna realiseras, [måste] jämväl förut förefinnas och hafva offentligrättslig giltighet”.669 De successionsberättigade, särskilt de som stod närmast

660Malmgren 1921 s. 162, samma formulering ännu i Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 210 och en liknande i Petrén och Ragnemalm 1980 s. 368.

661Key-Åberg 1888 s. 102-104, Hagman 1902 s. 509, Blomberg 1904-06 s. 212-213, Blomberg 1911 s. 143.

662Key-Åberg 1888 s. 102-104.

663Blomberg 1904-06 s. 212-213, Blomberg 1911 s. 142-143.

664Key-Åberg 1888 s. 103.

665Se även Kjellén 1890 s. 56-57, Hagman 1902 s. 509 och SOU 1977:5 s. 26.

666Reuterskiöld 1934 s. 207.

667Naumann 1879-84 bd 2 s. 45.

668Berger 1877 s. 35.

669Blomberg 1904-06 s. 212, Blomberg 1911 s. 143.

121

5. Successionsrätt och husmakt

tronen, hade ”en viss offentligrättslig ställning”.670 Reuterskiöld menade att det ankom på konungen att fastställa ”huruvida i ett visst fall ett affall verkligen skett eller icke”.671

Mot skälen för en kontinuerlig prövning kan anföras att det av rättssäkerhetsskäl är önsk- värt att en bestämmelse med så ingripande rättsverkningar skulle vara tydligare beträffande vad som krävs för att dessa ska inträda. Ett annat sakligt skäl mot en kontinuerlig prövning skulle kunna vara situationen då en linje är på väg att dö ut och att successionsrätten ska övergå till en mer avlägsen linje där den närmast successionsberättigade ännu inte bekänt sig till den rena evangeliska läran men är beredd att göra det. I så fall skulle man kunna hamna i samma situation som när Karl XIV Johan valdes till tronföljare, nämligen att vederbörande i rätt tid antar den rena evangeliska läran.

Övervägande skäl – särskilt sambanden mellan att de successionsberättigade ska uppfö- das i den rena evangeliska läran, att de kan tjänstgöra som riksföreståndare och att konungen alltid ska tillhöra den rena evangeliska läran – talar enligt min mening starkt för tolkningen att successionsrätten är förverkad närhelst en successionsberättigad byter religion.

5.3.3.Omfattar förlusten även den förlustiges barn?

Enligt Naumann och Berger omfattade den förlorade successionsrätten inte barnen till den som uteslutits ur tronföljden. Om den närmast successionsberättigade inte bekände sig till den rena evangeliska läran gick successionsrätten vidare till nästa person i samma linje.672 Om denne var underårig, berodde det på ”den unge konungen, när han till myndiga år kom- mit, huruvida han, i olikhet med fadren, vill bekänna sig till den rena evangeliska läran”.673 Ville han det, blev han konung. Annars gick successionsrätten vidare enligt huvudregeln. Om successionen på detta sätt hoppade över en person, som sedan fick en son, kunde den sonens linje komma i fråga för succession först sedan alla de andra linjerna utslocknat, ”ty har suc- cessionen en gång i laga ordning öfvergått till en ny linea, skulle det strida mot naturen af den lineala arfsföljden, om den från samma linea till en äldre återginge”.674

Malmgren hade samma uppfattning; uttrycket ”all successionsrätt” var inte tillräckligt för att dra en slutsats beträffande barnen, särskilt inte vid jämförelse med formuleringarna i 5 och 8 §§. Han framhöll att sönerna hade en självständig, på släktskap med stamfadern grundad arvsrätt till tronen.675 Malmgren ändrade, eller snarare förtydligade, emellertid senare sitt uttalande så att det endast omfattade de före religionsbytet födda barnen.676 Blomberg menade att förlusten av successionsrätten omfattade de senare födda sönerna men inte de tidigare och deras avkomlingar, eftersom fadern hade kunnat föra successionsrätt vidare till

670Blomberg 1904-06 s. 212 och 241, Blomberg 1911 s. 143 och 167.

671Reuterskiöld 1934 s. 207.

672Naumann 1879-84 bd 2 s. 45, 51 och 269, Berger 1877 s. 36; så även Svedelius 1843 s. 124.

673Naumann 1879-84 bd 2 s. 51.

674Naumann 1879-84 bd 2 s. 51-52, så även Berger 1877 s. 36.

675Malmgren 1921 s. 162.

676Malmgren 1947 s. 187, samma uttalande ännu i Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 210; se även Malmgren 1948 s. 64.

122

5. Successionsrätt och husmakt

dess att han bytte religion men inte därefter.677 Samma uppfattning hade majoriteten i den svensk-norska kommitté som år 1844 lade fram förslag till ny föreningsakt mellan länderna.678

Alin679 och Hagman,680 å andra sidan, menade att förlusten omfattade samtliga efterkom- mande. Reuterskiöld gjorde år 1914 inte en skillnad mellan födda och ofödda efterkommande utan utgick från att alla efterkommande förlorade successionsrätten, med undantag för de av dem vilka ”såsom myndiga, upphört att till honom vara bipersoner eller de ej, ehuru min- deråriga, genast skiljas från honom för att uppfostras i den rätta tron”.681 År 1934 anslöt han sig i stället till Blombergs uppfattning.682

Fahlbecks synsätt var att förlusten av successionsrätt enligt 44 § regeringsformen samt 4, 5, 8 och 9 §§ successionsordningen skulle tolkas på samma sätt, eftersom det är fråga om stilistiska variationer. I samtliga fall skulle förverkandet omfatta senare födda men inte tidi- gare födda barn – dessa hade redan inträtt i tronföljdsordningen.683 Sundberg fann tolkningen övertygande beträffande 4 och 5 §§ successionsordningen, även om han också höll öppet för att de tre bestämmelserna om förlust av successionsrätten – 4, 5 och 8 §§ successionsord- ningen – var en ”stigande serie i nära anslutning till ordalydelsen”.684 Petrén och Ragnemalm anslöt sig till Fahlbecks uppfattning.685

Som synes har uppfattningarna i denna fråga varit ovanligt motstridiga. I utredningsbe- tänkandet om kvinnlig tronföljd anfördes att den uppfattning som torde vara den förhärs- kande i doktrinen innebar att de olika uttryckssätten i de olika bestämmelserna om förlust av successionsrätt borde ”betraktas som språkliga variationer av en och samma grundsats: Prins som låtit otillåtet förfarande komma sig till last förlorar sin arvsrätt till tronen och succes- sionsförlusten drabbar därefter [kurs. här] födda barn.”686 Stöd för detta fanns således hos Blomberg, Malmgren (hans senare eller förtydligade uppfattning), Fahlbeck och Sundberg (beroende på hur man ska uppfatta hans uttalande). De tidigare födda barnen ansågs då ha en på släktskap med ättens stamfader grundad självständig successionsrätt.

Inför 1980 års ändringar hade bl.a. Högsta domstolens ledamöter den uppfattningen att de av arvprinsens efterkommande som föddes efter det att prinsen övergav den evangeliska läran förlorade successionsrätten, medan de som hade fötts tidigare behöll sin. Domstolen anförde att det syntes önskvärt att, när förlust av successionsrätt jämväl för efterkommande åsyftades, detta framgick av lagtexten. Departementschefen anslöt sig till de tolkningar av rättsläget som Högsta domstolen och Regeringsrätten hade gjort i sina remissyttranden.687 Vad det innebär i detta sammanhang är inte alldeles klart – det kan antingen tolkas som att

677Blomberg 1904-06 s. 212, Blomberg 1911 s. 143.

678Se härtill Berger 1877 s. 48.

679Se härtill Fahlbeck 1955 s. 82.

680Hagman 1902 s. 509.

681Reuterskiöld 1914 s. 46-47.

682Reuterskiöld 1934 s. 207.

683Fahlbeck 1955 s. 16-17.

684Sundberg 1957 s. 88.

685Petrén och Ragnemalm 1980 s. 367-368.

686SOU 1977:5 s. 29.

687Prop. 1977/78:71 s. 12-13.

123

5. Successionsrätt och husmakt

barnen inte omfattas eftersom det inte framgick av lagtexten, eller att bara de som fötts före övergivandet av läran behöll successionsrätten.

Den slutsats som kan dras av detta är att rättsläget till viss del är oklart. Det mesta talar dock för att rättsläget är sådant som Fahlbeck beskrev det, nämligen att förverkandet omfat- tar senare födda men inte tidigare födda barn – dessa har redan inträtt i tronföljdsordningen.

5.3.4.Vilken betydelse tolkningen av begreppen ’kungl. huset’ och ’kungl. familjen’ har i samman- hanget

Bestämmelsen i 4 § successionsordningen är tvetydig på så sätt att både kungl. huset och kungl. familjen omnämns. En bokstavstrogen tolkning skulle kunna vara att prinsar och prin- sessor av det kungl. huset (såsom en snävare krets, se avsnitt 4.3) ska uppfödas i den rena evangeliska läran och inom riket, medan medlemmar den av kungl. familjen (en vidare krets, se avsnitt 4.3) som inte behöver vara prinsar och prinsessor men ändå är successionsberätti- gade, inte nödvändigtvis behöver uppfödas i den rena evangeliska läran och inom riket. Oavsett tillhörighet till kungl. huset eller kungl. familjen är all successionsrätt utesluten för den som inte tillhör rätt lära vid successionen.

Denna tolkning stämmer överens dels med Naumanns uppfattning om när frågan ska prövas, dels med H.M. Konungens beslut den 7 oktober 2019 om den nya indelningen av de successionsberättigade i kungl. huset och kungl. familjen. Med stor sannolikhet tänkte emel- lertid inte successionsordningens författare på det sättet, utan de förutsatte rimligen liktydig- het mellan begreppen ’prins’ och ’successionsberättigad’ och mellan begreppen ’kungl. huset’ och ’kungl. familjen’. Detta följer av att begreppen inte definieras i successionsordningen och det inte heller går att finna någon entydig definition i något annat sammanhang vid den tiden.

Om en sådan tolkning ska anses gälla uppkommer frågan om det ändå är möjligt för konungen i egenskap av kungl. husets och kungl. familjens överhuvud att fylla ut bestämmel- sen med innehåll och bestämma kungl. husets omfattning på ett sådant sätt att de mera peri- fert successionsberättigade inte behöver uppfödas inom den rätta läran och inom statsreli- gionen. Med utgångspunkt i Naumanns uppfattning om när frågan ska prövas uppkommer egentligen inga problem med ett sådant synsätt, eftersom prövningen ska ske vid trontillträ- det.

Om man emellertid ska utgå från att prövningen ska ske kontinuerligt är det enda logiska svaret att bestämmelsen gäller samtliga successionsberättigade, oavsett om de anses tillhöra kungl. huset eller kungl. familjen. Petrén och Ragnemalm har utgått från rättsföljden vid sin tolkning av bestämmelsens innehåll. Eftersom rättsföljden av religionsbyte är förverkande av successionsrätt, riktar den sig till de successionsberättigade, oavsett om de anses tillhöra det kungl. huset eller den kungl. familjen.688 Jag ansluter mig till Petréns och Ragnemalms stånd- punkt, dock (se ovan avsnitt 5.2.2.) med den skillnaden att det inte finns någon rättsverkan av att barn uppföds utom riket.

688Petrén och Ragnemalm 1980 s. 367.

124

5. Successionsrätt och husmakt

5.3.5.Rättsverkningar om konungen bekänner sig till annan lära

I 2 § i 1809 års regeringsform, där kravet att konungen alltid ska vara av den rena evan- geliska läran fanns, angavs inte uttryckligen någon rättsverkan av påbudet. Detta föranledde Gustaf Broomé till tolkningen att om konungen avföll från den rena evangeliska läran, skulle han ändå kunna fortsätta vara konung. Annars skulle alla grundlagsbrott kunna leda till ko- nungen hade förverkat rätten till kronan, och det skulle vara för långtgående. Konungen åtnjöt nämligen immunitet och det fanns föreskrivna förfaranden vid för lång utlandsvistelse eller sjukdom.689 Naumann motsatte sig detta och anförde att det följde med automatik och av ordet ”alltid” att om konungen inte uppfyllde kravet på att bekänna sig till den rena evan- geliska läran, så förlorade han tronen.690 Generellt har i doktrinen ansetts att avfall från den rätta läran jämställs med abdikation.691

Naumann tog upp frågan om proceduren för det fall konungen ville fortsätta regera trots avfall från den rena evangeliska läran. Då ankom det enligt honom på statsråden att inte biträda den avfallne konungen med några regenthandlingar. Det ankom på tronföljaren att överta riksstyrelsen, och om denne inte gjorde det, på riksdagen att handla enligt 94 och 95 §§ regeringsformen.692 Enligt Reuterskiöld måste konungens inkapacitet officiellt konstateras, vilket skulle ske genom att tronföljaren i statsrådet förklarade sig för konung, eller, om det gällde tronföljarens inkapacitet, genom konstaterande av konungen i statsrådet.693

Blomberg hade ett delvis annat synsätt och ansåg att bestämmanderätten låg hos konung och riksdag tillsammans eller hos riksdagen ensam om frågan gällde tillträdande konung.694 Han menade att antingen kunde konungen anmäla övergången till annan lära, eller så kunde riksdagen utan anmälan konstatera religionsförändringen.695 Reuterskiöld menade att riksda- gen inte var behörig att agera, utan att det var tronföljaren som hade plikt att träda in som ny konung.696

5.3.6.Vad innebär att ”bekänna sig”?

En fråga som inte har tilldragit sig någon större uppmärksamhet är hur man konstaterar att en konung eller successionsberättigad inte ”bekänner sig till” den rena evangeliska läran. Det är ju fråga om en inre övertygelse hos en person, som kan, men inte måste, ta sig iakt- tagbara uttryck i form av deltagande i gudstjänster m.m. Broomé menade att när en arvprins ”framträdt [---] såsom sjelfständig person [---] blir det på eget ansvar som han måste be- stämma sig”.697 I detta ligger att ett personligt ställningstagande behövde göras när prinsen uppnått tillräcklig mognad.

689Broomé 1861 s. 50-63.

690Naumann 1879-84 bd 2 s. 62-64 och 269.

691Berger 1877 s. 26, Hagman 1902 s. 7, Fahlbeck 1955 s. 29.

692Naumann 1879-84 bd 2 s. 64.

693Reuterskiöld 1914 s. 46.

694Blomberg 1904-06 s. 213, Blomberg 1911 s. 143.

695Blomberg 1904-06 s. 219 och 1911 s. 148.

696Reuterskiöld 1934 s. 7.

697Broomé 1861 s. 72-73.

125

5. Successionsrätt och husmakt

Enligt Malmgren måste ett avfall från den rena läran ”taga sig vissa i det yttre konstater- bara uttryck”.698 Men hur markerade dessa uttryck ska vara är det svårare att säga något om. Det krävs enligt Malmgren inte en anmälan om utträde ur Svenska kyrkan, eftersom det inte fanns någon rätt till sådant utträde vid regeringsformens tillkomst.699 Detta får uppfattas som att ett avfall från läran skulle kunna konstateras även beträffande en konung eller succes- sionsberättigad som inte har avsagt sig sitt medlemskap i Svenska kyrkan. De historiska ex- empel som finns ger föga ledning. Drottning Kristina abdikerade och hade dessförinnan dra- gits till katolicismen. Hon bekände sig dock till katolicismen i hemlighet efter abdikationen och avsade sig först senare lutheranismen offentligt.700

I rättspraxis har frågan om bekännelse dels uppkommit i fråga om befrielse från edgång med religiösa inslag,701 dels i fråga om asyl på grund av religiös förföljelse.702 I dessa fall har det varit fråga om att en part inför domstol har velat leda i bevis att en konversion hade sin grund i en genuin övertygelse. Den situationen liknar inte den som kan uppkomma i ett successionsrättsligt sammanhang. Det är alltså svårt att finna ledning för bedömningen av vad som krävs för att det ska konstateras att konungen eller en successionsberättigad person bekänner sig till annan lära och är utesluten från rätt att inneha kronan eller från successions- rätt.

5.4.Förlust av successionsrätt genom giftermål utan samtycke eller med icke jämbördig person

5.4.1.Bestämmelsen

Enligt 44 § i 1809 års regeringsform och 5 § successionsordningen fick ingen prins av det kungl. huset gifta sig utan konungens vetskap och samtycke. Om det ändå skedde, hade han förverkat successionsrätten ”för sig, barn och efterkommande”.

I 44 § regeringsformen omtalades ”det konungsliga huset” i stället för, som i 5 § succes- sionsordningen, ”det kungl. huset”. Någon skillnad kan här inte antas ha varit åsyftad. I re- geringsformens bestämmelse angavs även att samma regel gällde alla prinsar av det konungs- liga huset, ”det vare sig kronprins, arvfurste eller furste”. Den formuleringen synes utgöra en kvarleva av 36 § i 1772 års regeringsform, som löd: ”Ingen prins af svenska blodet, vare sig kronprins, arffurste eller furste, kan gifta sig utom konungens vetskap och samtycke; bryter han deremot, vare då efter Sveriges lag ansedd, och barnen arflösa.”703

I Malmgrens kommentar angavs att med kronprins avsågs detsamma som tronföljare och att numera ingen skillnad gjordes mellan begreppen arvfurste och furste,704 även om

698Malmgren 1921 s. 5. Detta resonemang finns inte med i senare upplagor av kommentaren, se t.ex. Malmgren 1947 s. 5, men däremot i Malmgren 1948 s. 63 (avfallet måste vara ”manifesterat genom yttre hand- ling”).

699Malmgren 1921 s. 5; Malmgren 1948 s. 63-64.

700Veronica Buckley, Kristina. Sveriges drottning, Stockholm: Bonnier, 2004, s. 223-243.

701NJA 1923 s. 329, 1924 s. 378, 1928 s. 96.

702MIG 2011:29.

703Berger 1877 s. 19, Kjellén 1890 s. 51.

704Malmgren 1921 s. 42, Malmgren 1948 s. 80, se även Reuterskiöld 1934 s. 80.

126

5. Successionsrätt och husmakt

arvfurste egentligen endast var den närmast efter kronprinsen arvsberättigade prinsen.705 Som 36 § i 1772 års regeringsform måste tolkas hade det då gjorts en skillnad mellan Svea rikes arvfurste (kronprinsen), prinsar eller arvfurstar som var nära tronen i successionsord- ningen samt prinsar, arvfurstar eller furstar som var längre ned i successionsordningen (se även avsnitt 5.6.3.).706 Samma rättsverkan – förlust av successionsrätten – inträdde enligt 5 § successionsordningen om en prins med eller utan konungens vetskap och samtycke gifte sig med enskild svensk eller utländsk mans dotter.

Genom 1772 års regeringsform infördes också formuleringen ”konungens vetskap och samtycke”, vilken ersatte det tidigare kravet på konungens och ständernas vetskap och sam- tycke.707 Begreppet ”vetskap och samtycke”, närmare bestämt ordet vetskap, tolkades av Naumann, Berger, Blomberg och Reuterskiöld som att konungen måste underrättas om gif- termålet innan det ingås. Konungen kunde alltså inte godkänna det i efterhand, sedan äkten- skapet ingåtts.708

År 1937 ändrades i 5 § successionsordningen och 44 § regeringsformen formuleringen ”utan Konungens vetskap och samtycke” till ”med mindre Konungen, sedan statsrådets tan- kar inhämtats, därtill lämnat samtycke.”709 Förbudet mot giftermål med enskild utländsk mans dotter avskaffades samtidigt, men en prins fick fortfarande inte gifta sig med enskild svensk mans dotter. Ett sista stycke om att prins fick gifta sig med prinsessa av det svenska kungahuset, om de inte var så nära släkt att giftermål var förbjudet enligt svensk lag, togs då bort såsom överflödigt.

Enligt nu gällande 5 § får prins och prinsessa av det kungl. huset inte gifta sig, om inte regeringen på hemställan av konungen därtill lämnat samtycke. Att rättsföljden, om detta ändå sker, är förverkande av successionsrätten ”för sig, barn och efterkommande”, gäller fortfarande. Däremot togs förbudet mot giftermål med enskild svensk mans dotter bort år 1980.710 Äktenskapslagstiftningen är sedan år 2009 är könsneutral och begreppet ”gifta sig” omfattar därmed även samkönade äktenskap.711

Enligt 6 § successionsordningen fick prinsessor av det kungl. huset inte fick gifta sig med svensk man utom det kungliga huset och utan konungens vetskap och samtycke. År 1921 togs de särskilda villkoren bort utom konungens vetskap och samtycke. Bestämmelsen var inte knuten till någon påföljd712 utöver möjligen indraget ekonomiskt underhåll713 och att prinsessan kom att höra till kungl. familjen i stället för kungl. huset.714 Bestämmelsen blev överflödig när samma regel år 1980 kom att gälla för prinsessor som för prinsar.715

705Malmgren, Fahlbeck och Sundberg 1957 s. 53; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 59.

706Kjellén 1890 s. 51-52.

707Berger 1877 s. 18, Blomberg 1904-06 s. 213, Blomberg 1911 s. 143-144.

708Naumann 1879-84 bd 2 s. 48-49, Berger 1877 s. 37, Blomberg 1904-06 s. 213, Blomberg 1911 s. 143, Reuterskiöld 1934 s. 208.

709SFS 1937:40.

710Prop. 1977/78:71 s. 9.

7111 kap. 1 § äktenskapsbalken i lydelse enligt SFS 2009:253.

712Naumann 1879-84 bd 2 s. 339

713Berger 1877 s. 37 och 41.

714Reuterskiöld 1934 s. 209.

715Prop. 1977/78:71 s. 14.

127

5. Successionsrätt och husmakt

Bestämmelsen i 5 § har tillämpats vid fem tillfällen, varvid berörda prinsar förlorat suc- cessionsrätten av delvis skilda anledningar. År 1888 gifte sig prins Oscar med svensk mans dotter efter konungens samtycke. Han fick behålla titeln prins men blev prins Oscar Berna- dotte. År 1932 gifte sig prins Lennart med svensk mans dotter utan konungens samtycke. År 1934 gifte sig prins Sigvard med utländsk mans dotter utan konungens samtycke. År 1937 gifte sig prins Carl jr med svensk mans dotter efter konungens samtycke. År 1946 gifte sig prins Carl Johan med svensk mans dotter utan konungens samtycke.716

5.4.2.I vilken egenskap fattar konungen beslut?

Enligt nu gällande bestämmelser ges tillstånd av regeringen på hemställan av konungen, vilket gör att det blir tydligt att frågan om giftermål både är en angelägenhet för konungen som kungahusets överhuvud och en riksangelägenhet. En omdiskuterad fråga före 1980 års ändringar var i vilken av sina egenskaper konungen fattade sitt beslut.

Några författare – Key-Åberg,717 Blomberg,718 Hagman,719 Rydin720 och Varenius721 – menade att det var ett regeringsärende och att konungen skulle fatta sitt beslut i statsrådet. Rydin menade att stadgandets grund – att undvika ”politiskt dynastiska förvecklingar”722 – var sådant att det var ett regeringsärende, och att annars en konung som inte själv fick utöva riksstyrelsen kunde fatta beslut i dessa frågor. Reuterskiöld menade att det riktigaste vore att beslutet fattades av Kungl. Maj:t i statsrådet men att konungen enligt praxis meddelade stats- rådet beslutet i efterhand.723 Reuterskiöld skilde dock mellan samtyckets givande och konsta- terandet (”konstateringsakten”724) av att en successionsberättigad förlorat sin successionsrätt; successionsrättens förlust och utträdet ur det kungl. huset konstaterades under alla förhål- landen i statsrådet. Varenius menade – utifrån utgångspunkten att med ”konungen” avsågs konungen i statsråd om det inte fanns uttryckligt stöd för ett undantag (jfr ovan avsnitt 3.2.1.)

–att beslutsmakten enligt successionsordningen skulle utövas av konungen i statsråd. De lege ferenda ansåg han att tillstånd till prinsessornas giftermål och de successionsberättigades utri- kesresor borde kunna hanteras av konungen som överhuvud för kungahuset.725

Bramstång ansåg på historiska skäl och vid en jämförelse med tysk fursterätt att slutsat- sen att det var ett regeringsärende kunde ifrågasättas. Han menade att det i första hand var en fråga som hörde till husmakten, men att inget hindrade att konungen ändå kunde behandla frågan i statsråd; det var ett sätt för honom att inhämta sina rådgivares åsikt. Praxis i frågan

716Se Reuterskiöld 1937 s. 11 betr de fyra första, Bramstång 1990 s. 38-51 betr. samtliga samt konsekven- serna avseende titlar och ordnar. Se också betr. prins Oscar prop. 1888:31 och statsutskottets bet. 1888:2 s. 2- 3 angående att de finansiella effekterna tagits upp i statsrådsprotokoll i finansärenden och de civilrättsliga i statsrådsprotokoll i civilärenden.

717Key-Åberg 1888 s. 106-107.

718Blomberg 1904-06 s. 213, Blomberg 1911 s. 143.

719Hagman 1902 s. 104.

720Rydin 1863 s. 313.

721Varenius 1924 s. 198-213.

722Rydin 1863 s. 313.

723Reuterskiöld 1934 s. 210, jfr även Reuterskiöld 1914 s. 48.

724Reuterskiöld 1934 s. 208, Reuterskiöld 1937 s. 11.

725Varenius 1924 s. 199-200.

128

5. Successionsrätt och husmakt

växlade, något som redan Varenius hade framhållit – ibland fattades beslut i statsråd,726 ibland av konungen själv,727 ibland i hovprotokoll varefter beslutet anmälts i statsrådet.728 Varenius menade att de fall där utredning behövdes hade hanterats av Kungl. Maj:t i statsrådet medan de fullt klara fallen hade hanterats av konungen själv som ”det kungliga husets huvud och chef”.729

Beslut i hovprotokoll med efterföljande anmälan i statsrådet blev sedan enligt Bramstång det vanliga förfaringssättet. Enligt honom skulle beslut om bifall eller vägran att samtycka såsom en fråga för konungens husmakt fattas i hovprotokoll, medan äktenskap som oavsett om samtycke förelåg eller ej medförde successionsrättens förlust behövde tas upp i statsråd. Dessa ärenden var regeringsärenden.730 Vad Bramstång menar är uppenbarligen att succes- sionsrättens förlust är en konstitutionell fråga som måste tas upp i regeringen och går utöver konungens husmakt. Detta ligger i linje med Varenius uppfattning att beslut i statsrådet var det huvudsakliga sättet för konungens beslutsfattande, särskilt när betydande rättsföljder var knutna till beslutet.731

Ändringen år 1937 och formuleringen ”sedan statsrådets tankar inhämtats” har, som Bramstång anför, diskuterats i doktrinen. Det är oklart om avsikten var att samtycket skulle ges i statsråd eller i hovprotokoll sedan statsrådet tillfrågats. Malmgren ansåg att det var ett regeringsärende.732 Vid samtycke gavs beslutet i statsråd när prins Carl år 1937 gifte sig med enskild svensk mans dotter (vilket ledde till att han förlorade successionsrätten). Vid vägrat samtycke fattades beslutet av konungen (i hovprotokoll) och anmäldes i statsråd, där frågan om successionsrättens förlust togs upp.733

I utredningsbetänkandet inför 1980 års ändringar av successionsordningen föreslogs att ’konungen’ skulle bytas ut mot ’regeringen’ eftersom det var ett regeringsärende.734 Högsta domstolen anförde emellertid i sitt remissyttrande att begreppet ’konungen’ i bestämmelsen syftade på dennes ”dubbla egenskap av riksstyrelse och företrädare för det kungliga huset”.735 Departementschefen anslöt sig till Högsta domstolens synsätt,736 och för att bibehålla det rättsläget valdes formuleringen ”regeringen på hemställan av konungen”. Konungen har

726Förlovning år 1822 mellan Oscar (I) och Josephine av Leuchtenberg, se Varenius 1924 s. 199 och Bramstång 1990 s. 14.

727Förlovning år 1850 mellan Carl (XV) och Lovisa av Nederländerna, förlovning år 1856 mellan Oscar

(II)och Sophia av Nassau, se Varenius 1924 s. 199 och Bramstång 1990 s. 14 – de grundar slutsatsen på att frågan inte tagits upp i statsrådsprotokoll.

728Förlovning år 1864 mellan prins August och Teresia av Sachsen-Altenburg; se Varenius 1924 s. 199 och Bramstång 1990 s. 14.

729Varenius 1924 s. 199.

730Bramstång 1990 s. 13-14.

731Varenius 1924 s. 199.

732Malmgren 1947 s. 50; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 59.

733Bramstång 1990 s. 15, 38-39 och 47-49.

734SOU 1977:5 s. 28.

735Prop. 1977/78:71 s. 14.

736Prop. 1977/78:71 s. 14.

129

5. Successionsrätt och husmakt

alltså vetorätt i egenskap av överhuvud för det kungl. huset.737 En möjlighet att förena sam- tycke med villkor diskuterades men infördes inte.738 Om prinsen eller prinsessan ändå gifter sig, trots att konungen inte har hemställt om samtycke eller så har skett men regeringen inte har samtyckt, har vederbörande förverkat successionsrätten. Det synes oklart om detta för- verkande fortfarande måste konstateras av regeringen.

Uttrycket ’konungen’ i 6 § successionsordningen om prinsessors giftermål synes alltid ha uppfattats som ”konungen personligen i egenskap av huvudman för den kungliga famil- jen”.739 Eftersom prinsessorna saknade successionsrätt saknade nämligen bestämmelsen statsrättslig betydelse.

En fortfarande intressant fråga är hur samtyckesärenden ska hanteras om konungen är omyndig eller om statschefsämbetet av annan anledning upprätthålls av riksföreståndare en längre tid. Med Rydins synsätt kunde samtycke ges av Kungl. Maj:t i statsrådet även om konungaämbetet upprätthölls av riksföreståndare.740 Med motsatt synsätt blir det antingen omöjligt att inhämta samtycke om konungen personligen på grund av underårighet eller sjuk- dom är förhindrad att lämna ett sådant, eller också får man anse att funktionen som kunga- husets överhuvud övergår till riksföreståndaren. I så fall kan nya problem uppkomma, om det t.ex. är riksföreståndaren själv som önskar gifta sig. Kan i så fall riksföreståndarskapet på grund av jäv övergå till nästa person i successionsordningen? Se vidare nedan avsnitt 5.7.1.

5.4.3.Möjlighet till villkorat samtycke?

I anslutning till det hypotetiska resonemanget om Carl XVI Gustafs systrars giftermål för det fall de hade haft successionsrätt (se ovan avsnitt 4.3.3.) diskuterades i SOU 1977:5 om samtycke till giftermål kunde villkoras. Skälet bakom detta var, att dittills hade prinsar ”hemfört sin utländska brud till Sverige medan prinsessorna vid sitt äktenskap med utlänning avflyttat ur riket och bosatt sig i ett främmande land, där även barnen kommit att uppfostras, kanske utan närmare kontakt med svenskt språk och svenskt samhälle”.741 Märkligt nog för- utsatte utredaren att prinsessor som gifte sig även i fortsättningen skulle flytta utomlands.742

Det förhållandet att det inte följer någon rättsverkan av att prins (eller prinsessa) inte uppföds inom riket (4 § successionsordningen, se ovan avsnitt 5.2.2.) skulle enligt utredaren kunna tala för att samtycke ”skulle kunna förenas med villkor t. ex. om parets bosättning och barnens uppfostran i Sverige”.743 En förebild fanns i Danmark när samtycke gavs till prin- sessan Benediktes äktenskap. Det är emellertid oklart också vilka rättsverkningar brott mot ett sådant villkor skulle kunna få. I propositionen uttalade departementschefen att det för

737Petrén och Ragnemalm 1980 s. 369. Jfr Bramstång 1990 s. 16 som anser att det är fråga om reell snarare än formell beslutsmakt.

738Prop. 1977/78:71 s. 14.

739SOU 1977:5 s. 29.

740Rydin 1863 s. 313.

741SOU 1977:5 s. 46.

742SOU 1977:5 s. 47.

743SOU 1977:5 s. 46-47.

130

5. Successionsrätt och husmakt

uppställande av villkor krävdes en regel i successionsordningen om detta men att det inte framkommit behov av att införa en sådan möjlighet.744

5.4.4.Enskild mans dotter och kravet på jämbördighet

Som nämnts förlorade en prins som med eller utan konungens vetskap och samtycke gifte sig med enskild svensk eller utländsk mans dotter successionsrätten. I det ursprungliga förslaget till successionsordning år 1809 omfattade bestämmelsen bara ”gemål av svensk ätt”, vilket förklarar att det uttryckligen angavs som ett undantag att giftermål var tillåtet inom svenska kungahuset ”inom i svensk lag ej förbudna leder”.

År 1809 fördes en diskussion på Riddarhuset om att det borde vara tillåtet med giftermål mellan prins och en adelsmans dotter, på samma sätt som enligt 1582 års beslut, men dis- kussionen ledde inte till någon annan justering av förslaget än att prins varken fick gifta sig med svensk eller utländsk enskild mans dotter.745 Bl.a. framhöll friherre Cederström att den svenska adelns döttrar inte kunde anses ovärdiga att bestiga en tron, men förslaget att utesluta dem var enligt honom ganska välgrundat, ”i anseende till den jalousie, och de oredor som af dylika föreningar äro en oundviklig följd”.746 Varenius har utförligt refererat diskussionen och har konstaterat att undantaget för giftermål inom kungahuset ”inom i svensk lag ej för- budna leder” blev kvar trots att det var överflödigt eftersom en medlem av kungahuset inte var enskild svensk man.747 Successionsordningens innebörd påverkades här alltså av vad som generellt gällde om på grund av släktskap otillåtna äktenskap.748

’Enskild svensk man’ var således enligt Naumann envar som inte var medlem av det regerande svenska kungahuset.749 ’Enskild utländsk man’ var alla män som inte tillhörde ett utländskt regerande kungahus eller ett sådant furstehus som enligt den tyska förbundsakten av den 8 juni 1815 och Wienkongressakten av den 9 juni 1815 uttryckligen förklarats jäm- bördiga med Europas regerande furstehus (s.k. Standesherren).750 Övriga personer med titeln furste eller liknande räknades som ’enskild man’,751 såvida inte de genom internationella över- enskommelser blev erkända som jämbördiga med regerande furstehus.752 Reuterskiöld räk- nade till kategorin tillåtna furstehus även ”detroniserade hus, som bibehålla sina anspråk och med stats- eller folkrättsligt tyst begifvande upprätthålla sin särställning i enlighet med egna

744Prop. 1977/78:71 s. 14.

745Berger 1877 s. 37-40, Kjellén 1890 s. 54-55, SOU 1977:5 s. 27-28.

7461809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 3, november 1809, s. 4667-4673, citatet från s. 4671. Jfr också Borgerskapets protokoll, bd 3, november 1809, s. 787-789.

747Varenius 1924 s. 203-213.

7482 kap. giftermålsbalken i 1734 års lag, numera 2 kap. äktenskapsbalken.

749Naumann 1879-84 bd 2 s. 45, se även Varenius 1924 s. 212.

750Se Johann Ludwig Klüber (red.), Acten des Wiener Congresses in den Jahren 1814 und 1815, bd 6, Erlangen: J. J. Palm und Ernst Enke, 1816, s. 3-11 (kongressakten) och 166; bd 2, s. 587-615 (förbundsakten). I art. 14 i förbundsakten angavs att tidigare regerande furstehus, definierade på visst sätt, skulle bibehålla rätten till jäm- bördighet med suveräna hus (jfr s. 607 fotnot ** och konferensprotokoll den 31 maj 1815 s. 437) och vissa privilegier. Enligt art. 118 i kongressakten (s. 93) skulle bl.a. förbundsakten vara en integrerad del av kongress- akten och gälla som om den hade tagits in ord för ord däri. Dessa släkter och deras rättigheter presenteras närmare i August Wilhelm Heffter, Die Sonderrechte der souveränen und der mediatisirten vormals reichssändischen Häuser Deutschlands, Berlin: E. H. Schröder, 1871.

751Naumann 1879-84 bd 2 s. 46-47, Berger 1877 s. 39-40, Malmgren 1921 s. 162.

752Naumann 1879-84 bd 2 s. 47 fn. 2.

131

5. Successionsrätt och husmakt

familjelagar”.753 Malmgren slog mera kortfattat fast att medlemmar av andra detroniserade furstehus än de som år 1815 uttryckligen förklarats jämbördiga med regerande furstehus var att anse som enskilda personer.754

Varenius har utvecklat vilka komplikationer formuleringen ’enskild mans dotter’ skulle kunna leda till när det gällde det brittiska kungahuset, där den agnatisk-kognatiska succes- sionen var och är sådan att kvinnor har plats i tronföljden oavsett att de själva och deras fäder kan sakna titlar och vara att anse som ’enskild mans dotter’ respektive ’enskild man’. Varenius ansåg att bestämmelsen i sådana fall måste tolkas utifrån syftet med bestämmelsen, nämligen att säkerställa gemålens upphöjdhet över enskilda intressen.755

Konungen kunde inte ge dispens från bestämmelsen och inte heller ge en tilltänkt maka till en prins någon utmärkelse eller titel och på så sätt kringgå förbudet.756 Enda sättet att ge dispens var genom grundlagsändring.757 En annan sak var att fadern inte behövde vara född som kunglig utan kunde ha upphöjts till monark.758

Syftet med bestämmelserna var att garantera jämbördigheten och att säkerställa att släkt- skapsförbindelser mellan ett kungahus och egna eller andras undersåtar inte skulle upp- komma, något som stödde sig på ”vigtiga politiska grunder”.759 Konungen skulle stå så fri som möjligt i förhållande till alla enskilda personer och privatintressen, men Reuterskiöld ansåg att det behovet blev mindre starkt i takt med att den personliga kungamakten försva- gades.760 I egenskap av riksdagsledamot argumenterade han dock för att konung och kunga- hus borde stå fria från familjeförbindelser som kunde verka tryckande och tvingande.761

Bakgrunden till 1937 års förändring, varigenom förbudet mot äktenskap med dotter till utländsk enskild man upphävdes, var att antalet regerande furstehus och likställda familjer hade reducerats kraftigt.762 I propositionen angavs att efter omvälvningarna i samband med första världskriget ”torde åtskilliga familjer som förut intagit en dylik ställning vara att anse som enskilda”.763 Detta visar att de furstehus som upphört att vara regerande under 1900- talet inte utan vidare fick samma ställning som de furstehus som år 1815 uttryckligen förkla- rats jämbördiga med de regerande. Skälen för att inte tillåta äktenskap mellan prins och en- skild svensk mans dotter ansågs oförändrade från år 1809.764

I utredningsbetänkandet om kvinnlig tronföljd konstaterades att det vore inkonsekvent om inte samma regler gällde för prinsar och prinsessor, när även prinsessor blev successions- berättigade, och att det var inkonsekvent att kravet på jämbördighet skilde sig åt beroende

753Reuterskiöld 1934 s. 208, jfr även Reuterskiöld 1928 s. 47-48 och Naumann 1879-84 bd 2 s. 47.

754Malmgren 1921 s. 162.

755Varenius 1924 s. 209-213.

756Naumann 1879-84 bd 2 s. 47-48.

757Blomberg 1904-06 s. 213, Blomberg 1911 s. 144.

758Svedelius 1843 s. 125.

759Naumann 1879-84 bd 2 s. 47; jfr även Bramstång 1990 s. 13.

760Reuterskiöld 1934 s. 209.

761Prot. 1937:FK8 s. 9-11, återgivet även i SOU 1977:5 s. 28.

762Bramstång 1990 s. 15.

763Prop. 1936:261 s. 3;

764Prop. 1936:261 s. 4.

132

5. Successionsrätt och husmakt

på om gemålen var svensk eller utländsk. Det utgjorde skäl att avskaffa den sista anknyt- ningen till jämbördighetsprincipen, men utredaren lämnade ändå inte något sådant förslag, eftersom giftermål mellan kungligheter och medlemmar av folket kunde vara olämpliga ur ett dynastiskt betraktelsesätt.765 Departementschefen ansåg dock att det var ”uppenbart” att det saknades ”skäl att upprätthålla förbudet för prins att gifta sig med viss kvinna enbart av det skälet att hennes far är svensk medborgare”.766 Det fanns en tillräcklig garanti mot olämp- liga äktenskap i kravet på samtycke.

5.4.5.Konungens giftermål

Trots de nyss nämnda skälen för jämbördighet uppställdes inget förbud för konungen själv att ingå äktenskap med enskild mans dotter, och han har inte behövt samtycke för att gifta sig. Skälen bakom detta har diskuterats i doktrinen. I utredningsbetänkandet om kvinn- lig tronföljd spekulerades – i anslutning till doktrinuttalandena – i om 1809 års grundlagsstif- tare hade förbisett frågan eller om de av något slags ”konstitutionell grannlagenhet inte velat fästa en sådan bestämmelse på papperet” utan utgått från att konungen skulle respektera begränsningen ändå.767 Kjellén hade gjort gällande som en hypotes att grundlagstiftarna vis- serligen betraktade ett sådant gifte som ett ont, men ett förbud däremot som ett ännu större ont, då det skulle ha varit att lägga för tunga bojor på konungens personliga frihet.768 Enligt Hagman skulle dock en dylik förbindelse vara ”emot grundlagens anda och mening”,769 och flera författare ansåg konungen vara moraliskt förpliktad att inte ingå ett sådant äktenskap.770 Naumann ansåg att ratio legis – att hindra släktskapsförbindelser med egna eller andras under- såtar – talade för ett förbud, men då ett uttryckligt förbud saknades måste sådana äktenskap anses tillåtna.771

Blomberg noterade att om en konung gifte sig med enskild mans dotter och fick barn, hade dessa barn ändå successionsrätt.772 Naumann hade först ansett att konungens barn med icke jämbördig person inte hade successionsrätt,773 men Berger ansåg ståndpunkten alldeles ogrundad,774 och i bokens andra upplaga hade Naumann ändrat uppfattning och skrev att sådana barn hade successionsrätt.775

I samband med införandet av kvinnlig tronföljd föreslogs att ogift konung och ogift regerande drottning skulle behöva riksdagens samtycke till att ingå äktenskap. Bristen på så- dant krav hade ansetts utgöra en lucka i lagen, och i Danmark hade år 1953 införts ett krav

765SOU 1977:5 s. 47-48.

766Prop. 1977/78:71 s. 9.

767SOU 1977:5 s. 28.

768Kjellén 1890 s. 55-56.

769Hagman 1902 s. 510.

770Rydin 1863 s. 310; Berger 1877 s. 40-41.

771Naumann 1879-84 bd 2 s. 48 och 342. Se också Key-Åberg 1888 s. 111.

772Blomberg 1904-06 s. 210-211; Blomberg 1911 s. 141.

773Naumann 1856-57 s. 296.

774Berger 1877 s. 40-41.

775Naumann 1879-84 bd. 2 s. 48.

133

5. Successionsrätt och husmakt

på Folketingets samtycke för monarkens äktenskap.776 Detta förslag togs inte in i proposi- tionen eftersom det inte var nödvändigt för att införa kvinnlig tronföljd.777

En möjlig anledning till att konungen inte behöver tillstånd för att gifta sig – en anledning som inte synes ha nämnts hittills – ligger i synsättet att konungen lämnar samtycke i egenskap av det kungl. husets överhuvud. Om det är en rent dynastisk angelägenhet och inte en statsan- gelägenhet finns ingen anledning för konungen att få tillstånd av någon annan, och det är också svårt att se vem som skulle kunna fatta beslutet.778 Om det å andra sidan är en statsan- gelägenhet kunde det finnas anledning att låta riksdagen pröva både konungens och åt- minstone tronföljarens giftermål. Som har nämnts i avsnitt 3.4.1. torde det närmast vara fråga om en offentligrättslig beslutsbefogenhet som utgör ett utflöde ur statschefsskapet och det förhållandet att statschefen är monark och statsskicket en monarki.

5.4.6.Omfattas även barn i ett tidigare äktenskap av förlusten av successionsrätt?

Om en prins av det kungl. huset gifte sig utan konungens vetskap och samtycke eller gifte sig med enskild mans dotter hade han förverkat successionsrätten ”för sig, barn och efterkommande”. En omdiskuterad fråga var om även barn i ett tidigare äktenskap omfatta- des av förverkandet. Exemplet var att om en prins med konungens samtycke hade gift sig med en kvinna som inte var enskild mans dotter och fått en son, och sedan gifte sig med enskild mans dotter – skulle då sonen i det tidigare äktenskapet förlora sin successionsrätt?

Naumann hävdade att även tidigare barn förlorade successionsrätten. Grundlagens ”tyd- liga och ovilkorliga stadgande” hindrade den rimliga tolkningen att barnet i det tidigare äkt- enskapet skulle ha kvar sin successionsrätt.779 Blomberg var av samma uppfattning med den delvis kryptiska förklaringen att ”dels skall stadgandet efter ordalydelsen tolkas dels gäller det här statens intresse och icke enskilda individers rättigheter”.780 Hagman instämde utan när- mare motivering.781 Berger instämde och bidrog med en motivering i sak, nämligen att ett släktskapsband knutits med en privat släkt.782 Exakt hur det påverkade även de tidigare sö- nerna skrev han inte, men tankegången torde ha varit att det inte var lämpligt att prinsar genom en styvmor hade släktskapsförbindelser med undersåtar.

Reuterskiöld, Varenius och Malmgren var av motsatt uppfattning. Reuterskiöld har här- lett detta från formuleringen ”sig, barn och efterkommande” och då framhållit att ordet ’barn’ inte nämns i de andra bestämmelserna i successionsordningen.783 Varenius har anfört det skälet att envar i tronföljden har en självständig, på successionsordningen grundad rätt. Om föregångaren faller ur de successionsberättigades krets, på grund av döden eller någon

776SOU 1977:5 s. 47; Tronfølgeloven, lov nr. 170 af 27. marts 1953, § 5 stk. 2.

777Prop. 1977/78:71 s. 9.

778Jfr Bramstång 1990 s. 13-14. Jfr Liechtensteinsk rätt, där vissa typer av frågor avgörs av ett familjeråd, se Hausgesetz des Fürstlichen Hauses Liechtenstein vom 26. Oktober 1993, art. 9.

779Naumann 1879-84 bd 2 s. 48.

780Blomberg 1904-06 s. 214, Blomberg 1911 s. 144.

781Hagman 1902 s. 509.

782Berger 1877 s. 40.

783Reuterskiöld 1914 s. 47, jfr även Reuterskiöld 1934 s. 208.

134

5. Successionsrätt och husmakt

diskvalifikation, saknar detta inverkan på en rätt som grundats dessförinnan.784 Malmgren har inte angett några skäl för sin tolkning, utan skriver att förlusten omfattar ”barn i detta äktenskapet, icke barn i ett tidigare, som ingåtts med iakttagande av grundlagens föreskrif- ter”.785 Tolkningen är – som redan Naumann i och för sig ansåg – rimlig, särskilt mot bak- grund av att grundlagens författare inte alls synes ha tänkt på fallet då en successionsberätti- gad gift sig två gånger.

I 1844 års svensk-norska förslag till ny föreningsakt mellan länderna föreslogs att enbart barnen i det otillåtna äktenskapet skulle sakna successionsrätt. Berger ansåg att förslaget gick för långt i den del det skulle innebära att barnen i ett senare, tillåtet äktenskap skulle ha successionsrätt trots att fadern tidigare ingått ett otillåtet äktenskap.786 Detta torde ha att göra med att fadern då skulle kunna föra vidare en successionsrätt som han inte själv hade. Det är emellertid oklart om Bergers tolkning av förslaget är riktig – om prinsen redan har förlorat successionsrätten för egen del omfattas han rimligen inte längre av några av successionsord- ningens bestämmelser.

5.5.Förlust av successionsrätt genom att bli regerande furste av ut- ländsk stat

Enligt 8 § successionsordningen fick prins och prinsessa av kungl. huset inte utan ko- nungens och riksdagens samtycke bli regerande furste i utländsk stat, vare sig genom val, arv eller gifte. Om så ändå skedde, fick han eller hans efterkommande inte succedera till svenska tronen. År 1980 kom detsamma att gälla prinsessor, och uttrycket ”regerande furste” byttes ut mot ”regent”.788 Här står visserligen inte orden ”vetskap och samtycke”, men Reuterskiöld har i likhet med vad som gäller när det är fråga om giftermål ansett att samtycket måste föreligga i förväg. Han grundade detta på att samtycket enligt bestämmelsen måste finnas för att prinsen ska kunna bli regerande furste i den andra staten.789 Konungen ger här samtycke i egenskap av överhuvud för det kungl. huset.790 I samband med införandet av kvinnlig tron- följd föreslog utredaren att riksdagens samtycke skulle krävas för att statschefen skulle kunna bli regent i utländsk stat.791 Förslaget togs emellertid inte med i propositionen eftersom det inte hade betydelse för frågan om kognatisk tronföljd.792

784Varenius 1924 s. 200-203.

785Malmgren 1921 s. 162; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 210; Petrén och Ragnemalm 1980 s. 369; se även Malmgren 1948 s. 64-65.

786Berger 1877 s. 48-49.

787Fahlbeck 1955 s. 16-17.

788Prop. 1977/78:71 s. 4.

789Reuterskiöld 1934 s. 209.

790Petrén och Ragnemalm 1980 s. 370.

791SOU 1977:5 s. 47.

792Prop. 1977/78:71 s. 9.

135

5. Successionsrätt och husmakt

När det gäller denna bestämmelse finns logiska skäl att tolka den så att förverkandet av successionsrätt omfattar samtliga efterkommande, inte bara de som föds efter det att prinsen eller prinsessan utan samtycke blivit regent i en annan stat. Alla dessa efterkommande ”kan ju då komma att betraktas som medlemmar av ett utländskt regerande furstehus”.793 Blom- berg höll öppet för att riksdagen kunde ge villkorat samtycke, så att t.ex. vissa successions- berättigade kunde behålla successionsrätten mot att de inte hade successionsrätt i det andra landet.794 Detta har Fahlbeck ansett vara en ”extenderande tolkning, som icke har stöd i grundlag”.795 Däremot kunde enligt honom samtycken och dispenser inte ges i efterhand,796 något som emellertid Reuterskiöld ansåg möjligt utifrån en tolkning av att den som blivit regent och dennes efterkommande var ”ej berättigade” att succedera till den svenska tronen. Som Reuterskiöld får uppfattas skulle det ordvalet göra det möjligt för riksdagen att åter göra prinsar successionsberättigade.797 Tolkningen framstår som något långsökt.

Fahlbecks synsätt var att förlusten av successionsrätt enligt 44 § regeringsformen samt 4, 5, 8 och 9 §§ successionsordningen skulle tolkas på samma sätt, eftersom det är fråga om stilistiska variationer. I samtliga fall skulle förverkandet omfatta senare födda men inte tidi- gare födda barn – dessa hade redan inträtt i tronföljdsordningen.798 Här finns anledning att uppmärksamma Sundbergs kommentar till Fahlbecks tolkning – att de tre bestämmelserna om förlust av successionsrätten – 4, 5 och 8 §§ successionsordningen – var en ”stigande serie i nära anslutning till ordalydelsen”.799 Det skulle innebära att förverkandet av successionsrätt omfattar samtliga efterkommande i detta fall. Som nämnts är det också en logisk tolkning.

5.6.Konungens beslutsbefogenheter över kungahusets medlem- mar

5.6.1.Successionsordningens bestämmelser

I det föregående (avsnitt 5.4. och 5.5.) har nämnts några regler i successionsordningen där konungen fattar beslut i första hand i egenskap av överhuvud för kungahuset, även om det samtidigt är fråga om en maktutövning som utgör ett utflöde ur statschefsskapet (se av- snitt 3.4.1.).

•En successionsberättigad person får inte gifta sig utan att konungen hemställt om regeringens samtycke (5 § successionsordningen)

•Tronföljaren får inte anträda utrikes resa utan konungens vetskap och samtycke (7 § successionsordningen).

•En successionsberättigad person får inte bli regent i utländsk stat utan att konungen samtyckt (8 § successionsordningen).

793SOU 1977:5 s. 29, se även Reuterskiöld 1914 s. 47 och Varenius 1924 s. 202.

794Blomberg 1904-06 s. 215, Blomberg 1911 s. 145.

795Fahlbeck 1955 s. 91.

796Berger 1877 s. 42.

797Reuterskiöld 1934 s. 209.

798Fahlbeck 1955 s. 16-17, se även Petrén och Ragnemalm 1980 s. 370.

799Sundberg 1957 s. 88.

136

5. Successionsrätt och husmakt

•Utöver dessa rena beslutsangelägenheter kan nämnas ansvaret för att prinsar och prinsessor uppfostras i den rena evangeliska läran och inom riket (4 §).800

Det kan noteras att bestämmelserna skiljer sig åt: Frågan om regentskap i utländsk stat har betydande statsrättslig relevans, medan frågan om giftermål har både privaträttslig och statsrättslig relevans. Även frågan om uppfostran har privaträttslig relevans men handlar också om hur tronföljaren eller annan successionsberättigad förbereds för sitt framtida upp- drag. Frågan om utrikesresor kan ha kopplingar till utrikespolitiken.

Som har framgått ovan (avsnitt 5.4.2.) har det förekommit omfattande diskussioner i litteraturen om i vilken egenskap konungen fattade beslut enligt 5 § successionsordningen. Det har så sent som i samband med grundlagsändringarna år 1980 klarlagts att det är i egen- skap av kungahusets överhuvud som konungen samtycker till giftermål för prins och prin- sessa. Dessa bestämmelser visar tydligt att konungen har vissa beslutsbefogenheter främst i egenskap av kungahusets överhuvud, och då inställer sig frågan om det finns ytterligare såd- ana beslutsbefogenheter. Denna typ av befogenheter brukar rubriceras som ’konungens hus- makt’.

5.6.2.Generellt om husmakten

Naumann framhöll att kungahusets övriga medlemmar utom konungen var undersåtar801 i förhållande till honom. De hade i stort sett samma rättigheter och skyldigheter som övriga undersåtar, men de hade i egenskap av successionsberättigade å ena sidan vissa företrädes- rättigheter, å andra sidan hade konungen en ”viss speciel husfaderlig myndighet” över dem.802

Reuterskiöld menade däremot att det visserligen inte fanns någon särskild huslag, utöver vad som följde av successionsordningen och av sakens natur, men att konungen – och inte föräldrarna – i sista hand bestämde över prinsars och prinsessors uppfostran.803 Reuterskiöld inkluderade också en rätt för konungen att reglera prinsarnas och prinsessornas ”offentliga framträdande i ord och handling, i tal och skrift”.804

Rydin uttalade beträffande ”konungens fadersmakt öfver sina barn” att det bara fanns ett stadgande, nämligen att barnen enligt 4 § successionsordningen skulle uppfostras i den rena evangeliska läran och inom riket. ”Några serskilda rättigheter för konungen såsom det kungl. husets öfverhufvud äro honom ej tillförsäkrade. De, som enligt [successionsord- ningen] tillkomma honom, tillhöra honom i egenskap af konung.”805

Vi ser här alltså exempel på tre olika synsätt, ett mer långtgående hos Reuterskiöld där konungen har stort inflytande över kungahuset i egenskap av dess överhuvud, ett mycket begränsat hos Rydin där all konungens beslutsmakt över de successionsberättigade utgår från

800Bramstång 1990 s. 25.

801Naumann framhöll att begreppen ”undersåte” och ”medborgare” var synonyma i svensk lag, men att undersåte egentligen syftar närmast på ”statsmedlemmens pligter i förhållande till högsta makten” medan med- borgare eller statsborgare antydde ”hans politiska rättigheter”. Se Naumann 1879-84 bd 3 s. 2.

802Naumann 1879-84 bd 2 s. 336.

803Reuterskiöld 1914 s. 48-49, Reuterskiöld 1934 s. 207.

804Reuterskiöld 1914 s. 49.

805Rydin 1863 s. 310-311.

137

5. Successionsrätt och husmakt

konungens statsrättsliga funktion, och ett mellanting hos Naumann. Bramstång har analyse- rat husmaktens omfattning i belysning av vissa tyska huslagar, och han har anslutit sig till en mer omfattande tolkning av husmaktens innehåll.806

5.6.3.Prins- och prinsesstitlarna

I 44 § i 1809 års regeringsform omtalades ”kronprins, arvfurste eller furste”, vilket synes utgöra en kvarleva av 36 § i 1772 års regeringsform, där ”prins af svenska blodet” angavs vara ”kronprins, arffurste eller furste”. Det hade gjorts en skillnad mellan Svea rikes arvfurste (kronprinsen), prinsar eller arvfurstar som var nära tronen i successionsordningen samt prin- sar, arvfurstar eller furstar som var längre ned i successionsordningen,807 men senare kom begreppet arvfurste att avse den som stod närmast efter kronprinsen i successessionsord- ningen, och ännu senare blev arvfurste, furste och prins liktydiga.808 Döttrar inom kungahu- set kallades prinsessa men inte arvprinsessa, eftersom de inte hade arvsrätt till tronen.809 Re- geringsrätten menade i sitt remissyttrande över förslaget till kognatisk tronföljd att gällande successionsordning använde begreppet ’prins av det kungl. huset’ för att ange successions- berättigad prins, medan begreppet ’prinsessa’ hade en mer oklar innebörd.810

Utredaren hade i sitt förslag till införande av kognatisk tronföljd förordat att benämning- arna arvprins och arvprinsessa skulle införas för att markera vilka som var successionsberät- tigade. Regerande drottnings man samt gemålen till en prins kunde då kallas prins respektive prinsessa.811 Dessa förändringar genomfördes inte. Inte heller genomfördes ett förslag om att regerande drottnings man skulle ha titeln prins.812 Riksmarskalksämbetet hade i samman- hanget framhållit att vad gällde frågor om titlar, om tillhörighet till det kungliga huset och andra sådana frågor borde dessa ”liksom hittills regleras enligt vid varje aktuellt tillfälle gäl- lande europeisk fursterätt och med beaktande av iakttagen inhemsk praxis”.813

När det först gäller de successionsberättigade kan konstateras att 1809-10 års lagstiftare synes ha förutsatt att en successionsberättigad person hade titeln prins och att konungs och prinsars döttrar hade titeln prinsessa. Annars blir 4 § successionsordningen obegriplig eller åtminstone inkonsekvent. Så synes rättsläget också ha uppfattats av H.M. Konungen, för hans tillkännagivanden om kronprinsessans barn har följande lydelser.

”H.K.H. Kronprinsessan har torsdagen den 23 februari 2012 nedkommit med en dotter. Hon kommer att få namnen Estelle Silvia Ewa Mary. Hon kommer att kallas Estelle. Hennes titel ska vara Hertiginna av Östergötland.”814

806Bramstång 1990 s. 25-37.

807Kjellén 1890 s. 51-52.

808Malmgren 1921 s. 42, se även Reuterskiöld 1934 s. 80 och Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 59. Jfr 3 § 5 mom. 1812 års tryckfrihetsförordning, där det talades om ”smädliga uttryck emot någon av de övriga personer av det regerande konungahuset, vilka kunglig eller furstlig värdighet inom riket åtnjuta”.

809Naumann 1879-84 bd 2 s. 336.

810Prop. 1977/78:71 s. 31.

811SOU 1977:5 s. 51.

812SOU 1977:5 s. 48 och 54, Prop. 1977/78:71 s. 9.

813Prop. 1977/78:71 s. 37.

814SFS 2012:75.

138

5. Successionsrätt och husmakt

”H.K.H. Kronprinsessan har onsdagen den 2 mars 2016 nedkommit med en son. Han kommer att få namnen Oscar Carl Olof. Han kommer att kallas Oscar. Hans titel ska vara Hertig av Skåne.”815

Av dessa tillkännagivanden kan den slutsatsen dras att titeln prinsessa respektive prins har varit självklar, att namnen är något som barnen ”kommer att få” och att hertiginne- re- spektive hertigtiteln har förlänats. Att inte övriga prinsar och prinsessor i samma generation har fått motsvarande tillkännagivanden i Svensk författningssamling torde bero på att de inte är barn till en konung eller kronprinsessa.

Av tradition har hustrun följt mannens stånd, vilket gällde enligt 9 kap. 1 § i 1734 års giftermålsbalk och fortsatte att gälla enligt 4 § lagen om införande av 1920 års giftermålsbalk. Detta har lett till att prinsars hustrur per automatik har fått titeln prinsessa.816 Vad som nu- mera gäller är mera oklart, men det har ansetts att konungen tilldelade prins Bertils gemål Lilian prinsesstiteln vid giftermålet.817 Om det är korrekt torde även prinsessan Sofia ha till- delats en prinsesstitel, precis som konungen har förlänat titeln prins till prins Daniel. Det synes vara en lämplig ordning att beslut fattas i varje enskilt fall, eftersom det inte längre går att falla tillbaka på 1734 års giftermålsbalk.

Inför införandet av kognatisk tronföljd uttalade utredaren att konungen inte hade någon grundlagsenlig rätt att utdela prinstitlar, och att det inte var ”väl förenligt med svensk stats- rätt” att låta prins Oscar som konungason år 1888 behålla titeln prins. Detsamma uttalade han om att låta prinsessor som utträtt ur det kungl. huset behålla prinsesstiteln.818 Huruvida det i dessa fall var fråga om att prins Oscar och prinsessorna Margaretha, Désirée och Christina fick nya prins- respektive prinsesstitlar eller behöll sina gamla har Bramstång när- mare utrett; han skiljer de båda situationerna åt. Oscar behöll prinstiteln i egenskap av ko- nungason, medan de tre prinsessorna förlorade sina prinsesstitlar när de gifte sig och sedan fick nya prinsesstitlar.819 I detta avseende har Holmberg m.fl. en annan uppfattning; som exempel nämns att prinsessan Christina behöll sin prinsesstitel.820 Oavsett hur man ser på detta måste rimligen konungens inställning vara avgörande; det väsentliga är om konungen erkän- ner att en viss person använder en prins- eller prinsesstitel eller inte.

I H.M. Konungens beslut av den 7 oktober 2019 (se ovan avsnitt 4.3.4.) anges inte vilka titlar barnen till de prinsar och prinsessor som inte är kungl. högheter ska bära. Avsikten synes vara att de inte ska bära prinstitlar och att deras avsaknad av titlar kommer att följa av att inga sådana titlar kommer att tilldelas dem. Man skulle kunna uppfatta 4, 5 och 8 §§ successionsordningen som att samtliga successionsberättigade automatiskt skulle bära prins- och prinsesstitlar, men det är heller inget som med nödvändighet följer av bestämmelserna. Detta talar för att det är konungens beslut som är det avgörande i titelfrågan.

Det kan här vara relevant att jämföra med titlarna i det engelska kungahuset. År 1917 meddelade Georg V följande beslut.

815SFS 2016:130.

816SOU 1977:5 s. 48.

817Holmberg m.fl. 2006 s. 579.

818SOU 1977:5 s. 48.

819Bramstång 1990 s. 38-51.

820Holmberg m.fl. 2006 s. 578.

139

5. Successionsrätt och husmakt

”The KING has been pleased by Letters Patent under the Great Seal of the United Kingdom of Great Britain and Ireland, bearing date the 30th ultimo, to define the styles and titles to be borne henceforth by members of the royal fam- ily. It is declared by the Letters Patent that the children of any Sovereign of the United Kingdom and the children of the sons of any such Sovereign and the eldest living son of the eldest son of the Prince of Wales shall have and at all times hold and enjoy the style, title or attribute of Royal Highness with their titular dignity of Prince or Princess prefixed to their respective Christian names or with their other titles of honour; that save as aforesaid the titles of Royal Highness, Highness or Serene Highness, and the titular dignity of Prince and Princess shall cease except those titles already granted and remaining unrevoked; and that the grandchildren of the sons of any such Sovereign in the direct male line (save only the eldest living son of the eldest son of the Prince of Wales) shall have the style and title enjoyed by the children of Dukes.”821

Drottning Elisabeth har kompletterat detta med följande beslut.

”The QUEEN has been pleased by Letters Patent under the Great Seal of the Realm dated 31 December 2012 to declare that all the children of the eldest son of The Prince of Wales should have and enjoy the style, title and attribute of Royal Highness with the titular dignity of Prince or Princess prefixed to their Christian names or with such other titles of honour.”822

Detta innebär alltså att en kungs eller drottnings barn, en kungs eller drottnings söners barn, och prinsen av Wales äldsta sons barn, ska ha titlarna kunglig höghet och prins eller prinsessa. Användandet av titlarna saknar i flera avseenden samband med vilka positioner i tronföljden de olika personerna har. Av särskilt intresse är här prins Edwards barn, som enligt dessa föreskrifter har rätt att kallas prins och prinsessa, men de använder i praktiken inte titlarna. Något liknande skulle kunna tänkas beträffande barnen till de successionsberät- tigade som inte längre är kungl. högheter; att de i och för sig enligt successionsordningen har titeln prins respektive prinsessa men inte använder den. Detta framstår dock som en ganska långsökt tolkning av successionsordningen.

Som en kuriositet i sammanhanget kan nämnas att Högsta förvaltningsdomstolen den 5 december 2019 tillät ordet ’Prins’ att användas som förnamn, med motiveringen att ”kunga- husets medlemmar får antas vara väl kända i samhället” varför ”ett användande av Prins som förnamn knappast [kan] anses vilseledande eller uppfattas som en titel på personen i fråga”.823 Två ledamöter var skiljaktiga och anförde att det kunde vara vilseledande att använda ’Prins’ som förnamn och det kunde uppfattas som en olämplig titel på den som bär namnet. Jag anser för egen del att minoritetens uppfattning har goda skäl för sig, särskilt som inte alla successionsberättigade medlemmar av kungahuset framöver kommer att bära titeln prins.

821The London Gazette 14 december 1917 issue 30428 s. 13086.

822The London Gazette 8 januari 2013 issue 60384 s. 213.

823HFD 2019 ref. 57 II.

140

5. Successionsrätt och husmakt

5.6.4.Majestät och kunglig höghet

Konungen har epitetet majestät. Denna hedersbevisning har en bakgrund i antikens Rom och har sedan använts av de tysk-romerska kejsarna. Den började under 1500-talet användas av konungar och har i Sverige använts sedan Gustav Vasas tid. Av andra statsöverhuvuden erkändes den för den svenska regenten vid Westfaliska freden år 1648.824 Även konungens gemål, drottningen, har epitetet majestät. Detta torde ha sin bakgrund i den äldre regleringen av att hustrun följde mannens stånd.825

Titeln kungl. höghet är nära knuten till omfattningen av det kungl. huset. Det sambandet framgår t.ex. av prinsessan Birgittas fortsatta tillhörighet till det kungl. huset och rätt att an- vända titeln kungl. höghet till följd av att hennes äktenskap var jämbördigt (se ovan avsnitt 4.3.3.). Visserligen hävdade Naumann att epitetet kungl. höghet tillkom såväl prinsarna som prinsessorna, underförstått samtliga, men han hade inte anledning att ta ställning i frågan om epitetets användande kunde avgränsas.826 Det finns inget som hindrar konungen att definiera det kungl. husets omfattning och därmed rätten till epitetet kungl. höghet.

Som ett exempel från ett av våra grannländer kan nämnas Christian VII:s anordning av den 23 september 1774, vilken fortfarande gäller beträffande titlarna i det danska kungahuset.

”Da Vi have fundet, at de Verdigheds-Ord, som tillegges og bør tilkomme Personerne af Vores Kongelige-Huus, deels ikke svare, enten til Vort Suveraine Konge Huses Højhed eller andre Konge-Huses brug, deels ikke ere bestemmte nok, efter de Kongl Personers indbyrders Rang: Saa haver Vi allernaadigst villet for den følgende Tiid fastsette dene naturlige og uforanderlige Regel:

/1. Alle een Konges Sønner og Døttre tillegges det Ære Navn: Kongelig Højhed.

/2. Een Kron-Printses Sønner og Døttre fører det Navn: Kongelig Højhed.

/3. Een Arveprintses Sønner og Døttre tilkomer det prædicat: Højhed: hvilket bestandigen skal gives alle en Arve-Printses Mandlige Efterkomere, da disse og i Kirke-bønnerne og ellers skal have den Plads, som dem efter Konge- Loven tilkommer.

/4. Printsernes Gemahler tilkommer same Ære-Navn som deres Gemaler. Thi haver Vores danske Cancellie at bekientgiøre dene Vores allerhøjeste

Villie for alle Collegierne og for alle andre Vedkomende.

Christian R.

Friederichsberg

den 23. Sept: 1774.”827

Denna reglering ligger i linje med den brittiska på så sätt att konungens barn och tron- följarens barn har mer framträdande titlar än kungahusets övriga medlemmar. I linje med detta ligger också konungens beslut år 2019.

824Naumann 1879-84 bd 2 s. 289-291. Se till tidiga belägg uppslagsordet ”majestät” i Svenska Akademiens

Ordbok.

825Naumann 1879-84 bd 2 s. 291 och 336, Reuterskiöld 1934 s. 210.

826Naumann 1879-84 bd 2 s. 336.

827Rigsarkivet, Kongehuset, diverse dokumenter 1668-1868, avskrivet av Ronny Andersen, oktober 2015.

141

5. Successionsrätt och husmakt

5.6.5.Släktnamn, efternamn och dynastinamn

När prins Oscar förlorade successionsrätten år 1888 förklarade kung Oscar II att denne skulle få ”begagna det slägtnamn, Bernadotte, hans stamfader bar före utkorelsen till svensk tronföljare”.828 Det ansågs alltså inte att prins Oscar redan bar Bernadotte som efternamn, utan uppfattningen var att en prins i och för sig inte hade något efternamn. Motsvarande gäller även t.ex. prins Lennart, som ”för framtiden” fick använda släktnamnet Bernadotte.829 Prins Oscars efterkommande fick inte förrän den 28 januari 1939 uttrycklig rätt att använda släktnamnet Bernadotte.830

I samband med införandet av kognatisk tronföljd anförde utredaren att det eventuellt skulle behövas rättslig reglering av släktnamnet för de successionsberättigade som föddes i en regerande drottnings eller en prinsessas äktenskap.831 Tanken var uppenbarligen att dessa barn, trots att de var successionsberättigade, i annat fall skulle föra vidare faderns efternamn. Enligt Riksmarskalksämbetets uppfattning låg det ”ur dynastisk synpunkt” närmast till hands att barnen bar släktnamnet Bernadotte.832 Frågan behandlades inte i samband med ändring- arna i successionsordningen eftersom namnlagstiftningen samtidigt utreddes.

1901 års förordning angående antagande av släktnamn gav bara en möjlighet till anta- gande av släktnamn.833 När namnrätten mera fullständigt reglerades genom 1963, 1982 och 2016 års namnlagar har frågan om efternamn för kungahusets medlemmar inte tagits upp,834 såvitt jag har kunnat finna, förutom i SOU 1979:25.835 Olle Höglund var utredare, och det som sägs i utredningsbetänkandet återkommer i kommentaren till 1982 års namnlag. Där har Höglund anfört att ”Bernadotte är det släktnamn som tillkommer den svenska kungliga fa- miljen” men det ”bärs dock inte av dem inom den kungl. familjen som tillhör kungl. huset”.836 Höglund syftar här på indelningen mellan kungl. huset och kungl. familjen före 2019 års beslut. Enligt Höglund kunde genom den nya namnlagen efternamnet Bernadotte användas av de successionsberättigade, men han framhöll att frågorna ”torde komma att få sin regle- ring enligt den vid varje tidpunkt gällande europeiska fursterätten”.837

Som jag uppfattar Riksmarskalksämbetets yttrande838 utgick ämbetet från att släktnamn ärvdes agnatiskt, vilket innebar att frågan uppkom vilket efternamn successionsberättigade barn till prinsessor skulle ha. De borde då ha namnet Bernadotte – hellre än faderns namn. Att alla medlemmar av det kungl. huset skulle anlägga efternamn kan jag inte se att Riksmar- skalksämbetet uttalade. Regeringsrätten anförde: ”Det är ej självklart att namnlagens regler

828Bramstång 1990 s. 39.

829Bramstång 1990 s. 47.

830Ointroducerad adels kalender 2005 s. 21.

831SOU 1977:5 s. 48.

832Prop. 1977/78:71 s. 38.

833SFS 1901:125 s. 1, 1 §.

834Prop. 1963:37, 1981/82:156, 2015/16:180.

835SOU 1979:25 s. 148-149.

836Olle Höglund, Namnlagen. En kommentar, 2 uppl., Stockholm: Norstedts juridik, 1998, s. 161.

837Höglund 1998 s. 163.

838Jfr prop. 1977/78:71 s. 38.

142

5. Successionsrätt och husmakt

utan vidare skall tillämpas på kungahusets medlemmar”,839 och jag instämmer med det utta- landet.840

Enligt min mening är det ganska tydligt att det är främmande att tala om efternamn för medlemmar av kungahuset, åtminstone vad gäller de medlemmar därav som tillhör det kungl. huset. Redan exemplen med prinsarna Oscar och Lennart visar att de inte ansågs ha efter- namn, utan de fick ta upp det latent liggande efternamnet Bernadotte från före år 1810. På vilket sätt namnlagarna skulle kunna ha ändrat det rättsläget är oklart. I 4 § nu gällande namn- lag sägs att när ett barn har fötts ska barnet ges ett efternamn, och det kan vara ett efternamn som föräldrarna eller någon av dem bär. Enligt 12 § får en make byta sitt efternamn till den andra makens efternamn. Det anges inte vad som gäller om en av föräldrarna inte bär något efternamn. Enligt min uppfattning bör det inte krävas att något efternamn registreras för de successionsberättigade personerna, även om de, om de så önskar, torde kunna registrera ef- ternamn; t.ex. kan det vara lämpligt att de som efter 2019 års beslut inte ingår i det kungl. huset bär efternamnet Bernadotte, och detta gäller i än högre grad nästa generation vars medlemmar inte kommer att bära prins- och hertigtitlar. Däremot borde det inte ha krävts av prins Daniel att han skulle bära namnen Westling Bernadotte; han borde snarare som medlem av det kungl. huset inte längre bära något efternamn alls.

Eftersom successionsordningen är utformad med utgångspunkt i Karl XIV Johan och Carl XVI Gustaf, blir det inte fråga om någon ny dynasti när en framtida drottning har en far som i och för sig är av annan släkt än ätten Bernadotte. Det vore inte förenligt med en fullt kognatisk tronföljd att låta den agnatiska principen slå igenom i dynastinamnet, särskilt som dynastin omfattar ett antal successionsberättigade som saknar koppling till det namn som i så fall skulle vara aktuellt.

En fråga som för övrigt kan övervägas är om verkligen Bernadotte är rätt efternamn för dem som är successionsberättigade, för det fall något efternamn ska registreras. Det är en sak att de som blivit av med successionsrätten kunnat falla tillbaka på det tidigare aktuella bor- gerliga släktnamnet.841 Det som närmast motsvarar efternamn för dem som är successions- berättigade är snarare ”av Sverige”.842 Man kan här jämföra med att den som före år 1919 var prins av Hohenzollern genom Weimarförfattningen843 fick efternamnet ”Prinz von Ho- henzollern”, den som var prins av Sachsen-Coburg och Gotha fick efternamnet ”Prinz von Sachsen-Coburg und Gotha”, etc.

5.6.6.Hertig, furste och greve

I 45 § i 1809 års regeringsform föreskrevs att varken kronprins eller arvfurste eller prinsar av det konungsliga huset skulle ha något livgeding eller civilt ämbete; ”dock kunna efter gam-

839Prop. 1977/78:71 s. 38.

840Se också de olika uttalandena, framför allt av Olle Abrahamsson, i ”Efternamnslösa Estelle i strid med svensk lag”, Språktidningens blogg 2012-03-29. Se även ”Skatteverket medger – bryter mot lagen när det gäller prinsessan Estelle”, Dagens Juridik 2012-03-22.

841Jfr även Bramstång 1990 s. 52-53 angående titeln prins av Ponte Corvo.

842Jfr t.ex. Nordenvall 1998 s. 631-632.

843Art. 109 (2).

143

5. Successionsrätt och husmakt

malt bruk titlar av hertigdömen och furstendömen dem tilläggas, utan rättighet till de land- skap, vilkas namn de bära.” Väsentligt för grundlagsstiftarna var alltså att det var en fråga om titulatur och inte om att hertigen skulle ha myndighetsmässig eller annan överhöghet över sitt hertigdöme. I 1974 års regeringsform togs ingen motsvarande bestämmelse in. Myndig- hetsmässig överhöghet skulle strida mot övriga bestämmelser i den nya regeringsformen, och det behövde då inte anges särskilt att sådan var utesluten. Mot titlar av denna typ fanns inget hinder, något som inte behövde regleras på grundlagsnivå.844

Frågan togs upp i en motion i anslutning till införandet av kognatisk tronföljd. Riksdags- ledamoten Per-Erik Nisser hemställde ”att riksdagen måtte besluta att såsom vilande grund- lagsförslag i successionsordningen införa ett stadgande av följande lydelse: Prins och prin- sessa av det kungliga huset må tilläggas titlar av hertigdömen och grevskap bland de svenska landskapen. Lag samma skall gälla gemål till drottning, som är statschef.”845 Som skäl angavs att det säkert skulle uppskattas ifall man efter god förebild från Vasadynastin gav prinsar och prinsessor av det kungliga huset och även gemålen till regerande drottning titlar av hertig- döme och ett grevskap, varigenom två landskap skulle kunna bli representerade i en kunglig persons titulatur.846 Detta ska ses mot bakgrund av att landskapen ursprungligen var förde- lade i hertigdömen och grevskap; att samtliga numera anses som hertigdömen följer av ett beslut från 1880-talet.847

Konstitutionsutskottet konstaterade att Riksmarskalksämbetet i sitt remissyttrande hade kommenterat Grundlagberedningens förslag att inte ta in 45 § regeringsformen i den nya grundlagen. Riksmarskalksämbetet hade fäst vikt vid att Grundlagberedningen inte hade ”framfört någon erinran mot konungens hävdvunna rätt att tilldela kronprins och arvfurste eller prinsar titlar av hertigdömen och furstendömen av visst landskap”.848 Riksmarskalksäm- betet förutsatte att någon ändring av detta inte hade åsyftats. Utskottet anslöt sig till detta. Utskottet tillade även: ”Något hinder att tilldela infödda prinsessor titlar av motsvarande slag som kan tillkomma prinsar kan numera enligt utskottets mening inte anses föreligga. Utskot- tet avstyrker motionens förslag om särskild grundlagsreglering.”849 Någon särskild reglering infördes inte, utan konungens rätt att tilldela prinsar och prinsessor titulära hertigdömen gällde ändå.

Det kan ifrågasättas vilka de furstendömen som avsågs i 45 § i 1809 års regeringsform och i Riksmarskalksämbetets remissvar var. Det är sannolikt så att det förhållandet att prins Karl Gustav under tidigt 1800-tal var storfurste av Finland gjorde frågan om furstendömen aktuell år 1809, låt vara att Finland som helhet inte kan betecknas som ett landskap. Att en prins skulle tituleras furste, i stället för hertig, av ett visst landskap ter sig främmande. När sedan grundlagen skulle arbetas om har Riksmarskalksämbetet förhållit sig till grundlagslag- texten av år 1809 i sitt remissvar.

Som har framgått av de ovan citerade tillkännagivandena (se avsnitt 5.6.3.) förlänar ko- nungen hertigtitlar. Detta måste anses utgöra ett utflöde av konungens husmakt. Att förläna

844SOU 1963:17 s. 507-508, se även SOU 1972:15 s. 316.

845Mot. 1978/79:1100.

846Se till den historiska bakgrunden Sunnqvist 2017.

847Clara Nevéus och Bror Jacques de Wærn, Ny svensk vapenbok, Stockholm: Streijffert, 1992, s. 17.

848Bet. KU 1979/80:24 s. 2.

849Bet. KU 1979/80:24 s. 3.

144

5. Successionsrätt och husmakt

titlar av storfurste, furste eller greve kan knappast anses aktuellt, särskilt som storfurste och furste är titlar som numera förknippas med statsöverhuvuden och titeln greve mest är känd som en adelstitel. Prins Oscar fick tillstånd att mottaga luxemburgskt adelskap och grevetitel (greve af Wisborg) med tillhörande vapen genom konseljbeslut den 22 oktober 1892. Prins Carl jr blev belgisk furste och hans descendenter fick grevlig värdighet.850 Frågan om erkän- nande från svensk sida av dessa förläningar av dessa kan i första rummet anses falla under husmakten. Det kan ifrågasättas om beslutet beträffande prins Oscar år 1882 behövde med- delas i statsrådet, men det kan ha berott på att det också ansågs vara en statsrättslig fråga att en svensk medborgare ingående i den kungl. familjen tilldelades ett utländskt adelskap.

5.6.7.Heraldiska vapen

Enligt 1 § första stycket lagen (1982:268) om Sveriges riksvapen är stora riksvapnet inte bara en symbol för den svenska statenutan också statschefens personliga vapen.851 Enligt samma paragrafs tredje stycke kan statschefen ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

Visserligen lämnar bestämmelsen öppet vilka typer av förändringar som kan göras i stora riksvapnet; man kan t.ex. tänka sig olika slag av bitecken. De ”ändringar och tillägg” som förekommer är dock i praktiken att hertigdömets vapen införs i riksvapnet, vilket innebär att ett personligt vapen kan skapas för varje medlem av kungahuset. Detta har gjorts på olika sätt under olika tidsperioder, men det som numera är rådande praxis är att hertigdömets vapen sätts in i den kvadrerade sköldens tredje fält.852

Stora riksvapnet är ”statschefens personliga vapen”, och det är ”statschefen” som beslu- tar om vapnen för de ”andra” medlemmarna av kungahuset. Armémuseum hade i sitt re- missyttrande påtalat att begreppet statschefen i detta sammanhang borde ersättas med ko- nungen, för att det inte skulle bli ologiskt i förhållande till flaggdagarna.853 Begreppsbild- ningen är enligt min mening ologisk av två andra skäl. Om statschefen är konungen eller tjänstgörande riksföreståndare är det märkligt att tala om ”statschefens personliga vapen”, det är då snarare fråga om statschefens ämbetsvapen eller konungens personliga vapen. Och att det är statschefen som beslutar om vapen för andra medlemmar av kungahuset utgör en märklig sammanblandning av begrepp. Att statschefen nämns i stället för konungen antyder att det inte skulle vara fråga om en del av konungens husmakt, särskilt som av riksdagen förordnad riksföreståndare eller talman skulle kunna fatta denna typ av beslut, om man utgår från statschefsbegreppet (se ovan avsnitt 3.5.2.). Detta blir dock ologiskt i förhållande till formuleringen ”andra medlemmar av det kungliga huset”, vilken förutsätter att den statschef som agerar själv är en del av det kungliga huset och inte t.ex. en som statschef tillfälligt fun- gerande talman.

850Ointroducerad adels kalender 2005 s. 20-21.

851Se beträffande (den felaktiga) uppfattningen att stora riksvapnet inte skulle vara en statssymbol utan enbart konungens personliga vapen prop. 1981/82:109 s. 31 (Ds Ju 1981:4) samt SOU 1966:62 s. 34-35.

852Se Sunnqvist 2017, Sunnqvist Coats of arms of Swedish royal dukes.

853Prop. 1981/82:109 s. 66.

145

5. Successionsrätt och husmakt

Min slutsats av detta är att begreppsbildningen inte är genomtänkt. Möjligen har man utan närmare eftertanke utgått från vissa formuleringar i SOU 1966:62 och bytt ut ’konungen’ mot ’statschefen’. Beslut om vapen för medlemmar av kungahuset framstår för mig snarare som en åtgärd inom ramen för husmakten än som en förläning av en civilrättslig ensamrätt, eftersom det saknas regler om rättsverkningar av beslutet. Frågan om konungens och riksfö- reståndares beslutsbefogenheter återkommer jag till (se avsnitt 5.7.1.).

5.6.8.Förmynderskap

Förmynderskapet för omyndiga medlemmar av kungahuset omfattas av specialreglering i form av lag (1921:159) med vissa bestämmelser om förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset. Lagen, som senast ändrades år 1994,854 innebär att föräldrabalkens bestämmelser om överförmyndarens tillsyn m.m. över förmyndares förvaltning inte gäller förmynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset. Dock gäller vad som föreskrivs om förmyndares skyldighet att, när förmyndaren lämnar förmynderskapet, överlämna den omyndiges egendom och lämna slutredovisning, samt om talan därom.

Lagen föranleddes av kronprinsessan Margaretas frånfälle, och prins Eugen hade för- ordnats till hennes barns förmyndare under boutredningstiden. Riksmarskalksämbetet me- nade att det varken var erforderligt eller lämpligt att redovisning skulle ske till förmyndare- kammaren i Stockholm, särskilt som det för den kungliga familjens affärsangelägenheter fanns anordnade särskilda förvaltningar, ”vilka synas erbjuda tillräcklig trygghet för ifrågava- rande omyndiga”.855 Av alldeles särskild betydelse var, enligt Riksmarskalksämbetet, att frå- gan om förmynderskap kunde behöva ordnas genom överenskommelse med främmande furstehus.856 Dessutom skulle det kunna hända att konungen kunde behöva utöva förmyn- derskap för medlem av kungafamiljen, ”i vilket fall här ifrågavarande redovisningsform ej kan komma till tillämpning”.857 Tanken bakom detta var uppenbarligen att konungen inte skulle kunna bli redovisningsskyldig inför en kommunal myndighet.858 Riksmarskalksämbetet upplyste också att ”under den tid förmynderskap för frälse personer lydde under hovrätt”, det inte hade förekommit att ”beträffande omyndig medlem av det kungliga huset förmyn- darräkning avlämnats till gode männen för tillsyn å förmynderskap för frälse omyndiga i Stockholm”.859 En lag som den föreslagna skulle alltså enbart bekräfta rådande rättsläge.

Enligt Reuterskiöld gäller för medlemmarna av kungahuset att den ekonomiska förvalt- ningen handhas ”för dem på sätt de själfva bestämma, där ej Konungen skulle annorlunda förordna”.860 Detta skulle, sammantaget med 1921 års lag, innebära att konungen inom sin husmakt har överinseende över inte bara omyndiga barns förmögenhetsförhållanden utan

854SFS 1994:1438. Endast följdändringar, se prop. 1993/94:251 s. 79 och 302, i förhållande till lydelsen enligt SFS 1924:337, se prop. 1924:53 s. 52.

855Prop. 1921:178 s. 3.

856Detta anknyter till frågan om äktenskapskontrakt, se nedan avsnitt 6.1.

857Prop. 1921:178 s. 4.

858Förmyndarkammaren hörde till rådhusrätten som var en kommunal institution.

859Prop. 1921:178 s. 4.

860Reuterskiöld 1934 s. 211.

146

5. Successionsrätt och husmakt

även de myndiga medlemmarnas av kungahuset förmögenhetsförhållanden. Hur långt ko- nungens beslutsmakt i dessa avseenden sträcker sig förefaller oklart, särskilt i förhållande till de myndiga medlemmarna. Som nämnts (ovan avsnitt 5.6.2.) gick Reuterskiöld långt när han ansåg att konungen hade rätt att inskränka yttrandefriheten för medlemmarna av kungahuset, och det talar för att Reuterskiölds syn på husmakten ska betraktas med viss försiktighet. Även om 1921 års lag motsatsvis talar för att konungen har det överinseende över förmynderskap inom kunga-huset som en överförmyndare annars hade haft, saknas det egentligt stöd för att konungen har något överinseende över den ekonomiska förvaltningen för myndiga medlem- mar av kungahuset.

I de fall då föreskrifter i successionsordningen, t.ex. om utlandsresor, saknar rättsverk- ningar i form av förlorad successionsrätt, har det anförts att indragna anslag kan vara en konsekvens.861 Detta kan i särskilt hög grad knytas an till husmakten sedan hela anslaget i början av 1970-talet kommit att ställas till konungens förfogande för fördelning till de med- lemmar av kungahuset som har officiella uppdrag (jfr nedan avsnitt 6.5.10).

5.7.Utövandet av konungens beslutsbefogenhet enligt succes- sionsordningen och husmakten

5.7.1.Är det ’konungen’ eller ’statschefen’ som fattar beslut?

I avsnitt 3.5.2. har diskuterats begreppen ’konungen’ och ’statschefen’. Med utgångs- punkt i att ordet konungen endast betecknar konungens person medan begreppet statschefen omfattar konungen och riksföreståndare, har Nicklas Vabi dragit följande slutsats.

”Utan att explicit stadga det så torde alltså en tillfällig riksföreståndare enligt RF 5:3 inte ha samma befogenheter som Konungen (regerande drottning) har enligt SO. Exempelvis torde inte en tillfällig riksföreståndare kunna hemställa om re- geringens samtycke till äktenskap för medlem av konungahuset jämlikt SO 5 §, utan en sådan hemställan om samtycke torde endast kunna göras av Konungen personligen. Då en hemställan alternativt samtycke enligt SO 5 resp 8 §§ sker ytterst sällan (fråga om samtycke enligt SO 8 § har aldrig väckts sedan SOs till- komst 1810), och inte torde vara av brådskande art när så sker, är en sådan ord- ning där Konungen själv agerar, och inte en tillfällig riksföreståndare som endast under kort tid fullgör hans uppgifter, förståelig.

Samma ordning torde även gälla en tillfällig riksföreståndare som tillträtt en- ligt RF 5:4 p.g.a. att tronföljaren ännu inte fyllt 18 år, och detta kan få oönskade följder. Om tronföljaren är mycket ung vid Konungens (regerande drottnings) frånfälle kan riket ha en tillfällig riksföreståndare en mycket lång period, och att under denna tid, exempelvis, förhindra att äldre medlemmar av konungahuset, men med sämre rätt till tronen än den omyndige monarken, ingår äktenskap utan att förlora arvsrätten till tronen ter sig märklig. Frågan är inte behandlad vid den senaste övergripande förändringen av SO.”862

861Rydin 1863 s. 313

862Vabi 2003 s. 129.

147

5. Successionsrätt och husmakt

Vabi konstaterar sedan, med hänvisning bl.a. till Petrén och Ragnemalm, att konungens beslutanderätt i dessa frågor inte kan härledas ur statschefsfunktionen utan baseras på hans ställning som överhuvud för det kungliga huset,863 vilket alltså skulle innebära just de märkliga konsekvenser som anges i citatet ovan. Detta stämmer överens med en del äldre uttalanden i anslutning till 39 § i 1809 års regeringsform, som bl.a. gjorde att konungen under utrikes resa inte kunde befatta sig med rikets styrelse och inte heller utöva den kungliga makten genom att förläna ordensvärdigheter (se nedan avsnitt 8.3.2.). Detta skulle dock inte hindra att konungen befattade sig med hov- och familjeangelägengheter, eftersom han hanterade dessa som privatman. Till familjeangelägenhet skulle räknas samtycke till en prinsessas gif- termål eftersom det saknade statsrättslig betydelse, medan däremot samtycke till en prins giftermål utgjorde ett utövande av den konungsliga makten, då det påverkade success- ionen.864 Att det var fråga om ett statsrättsligt relevant handlande som skulle hanteras i stats- rådet som ett regeringsärende var Malmgrens ståndpunkt.865 Malmgren uttalade att konung- ens myndighet över det kungliga husets medlemmar inte borde anses tillhöra hans personliga rättsställning utan ses som utövande av ”vissa på konungen ankommande statliga befogen- heter”.866

Ännu märkligare blir den ovan nämnda slutsatsen i belysning av att statschefen kan ge kungahusets andra medlemmar rätt att använda en modifierad form av stora riksvapnet (se avsnitt 5.6.7. ovan). Rättsläget skulle alltså vara sådant att en riksföreståndare skulle kunna besluta om vapen för kungahusets (andra) medlemmar men inte hemställa hos regeringen om samtycke till dessa medlemmars giftermål.

Varenius – som var av uppfattningen att beslutsmakten enligt successionsordningen skulle utövas av konungen i statsråd867 – menade att det av den uppfattningen följde att besluts- makten överflyttades på förmyndarstyrelse, regent eller interimistiskt regerande statsråd en- ligt 1809 års regeringsform:

”Icke blott vid konungs omyndighet utan även vid hans sjukdom kan – såsom framgår av exemplet från konung Oscar I:s sista år – ställföreträdarskapet få en utsträckning i tid, som utvisar nödvändigheten av ett fasthållande vid, att det här gäller en konstitutionell funktion, vars utövning, när den än av behovet påkallas, bör möjliggöras genom den kontinuitet i verksamheten, som författningen till- försäkrar regeringsmyndigheten. Under så lång tid, som det här kan bli fråga om, torde man varken kunna tänka sig berörda §§ [bestämmelserna i successionsord- ningen som innehöll krav på konungens samtycke] försatta ur tillämplighet eller vederbörande medlemmar av konungahuset betagna möjligheten att utan åsido- sättande av grundlagens bud vare sig ingå giftermål eller resa utrikes.”868

863Petrén och Ragnemalm 1980 s. 369.

864Se härtill Waller och Wetterberg 1949 s. 257.

865Malmgren 1947 s. 50; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 59.

866Malmgren 1948 s. 80.

867Se härtill Blomberg 1911 s. 143.

868Varenius 1924 s. 200.

148

5. Successionsrätt och husmakt

Dessa skäl gör sig naturligtvis i lika hög grad gällande, sedan statschefsämbetet skilts från regeringsmakten. Som nämnts uttalade Fahlbeck att bestämmelserna måste tolkas på ett för- nuftsenligt sätt.869 Den förnuftsenliga tolkningen är enligt min mening den som Varenius gjort sig till tolk för, oavsett att han knöt beslutsmakten till regeringsfunktionen och inte funktionen som kungahusets överhuvud. Det finns inget som tyder på att lagstiftarna bakom 1974 års regeringsform eller 1980 års ändringar i successionsordningen övervägde hur de situationer som Varenius och Vabi beskriver ska hanteras. Därför är det tveksamt om en ren begreppsanalys ska tillåtas medföra besynnerliga och oövervägda konsekvenser. Åtminstone vid långvariga riksföreståndarskap, såsom under en omyndig konung, talar en förnuftsenlig tolkning för att även konungens befogenheter inom ramen för husmakten ska överflyttas på en riksföreståndare.

5.7.2.Är de successionsberättigade privatpersoner eller har de en offentligrättslig ställning? Förbudet mot att inneha civilt ämbete

Rydin menade att medlemmarna av kungahuset intog en upphöjd ställning, till följd av sin successionsrätt, vilket framgick av deras särskilda straffrättsliga skydd, av att de fick anslag av statskassan och av att de kunde tjänstgöra som tillfällig regent.870 Blomberg menade att kungahusets medlemmar var en särskild kategori personer som intog en ”offentlig ställ- ning”871 vid sidan av t.ex. ämbets- och tjänstemän samt medlemmar av folkrepresentationen. Enligt Reuterskiöld kunde ingen myndighet tillgripa tvångsåtgärder eller väcka åtal mot nå- gon medlem av kungahuset utan konungens tillstånd, detta utan lagstöd men på grund av kungahusets offentligrättsliga ställning.872 Detta ansåg i sin tur Malmgren inte stämma, ef- tersom lagstöd för en sådan uppfattning saknades.873

I 45 § i 1809 års regeringsform föreskrevs att prinsar av det kungl. huset inte fick ha något civilt ämbete, något som inte hindrade innehav av militärt ämbete eller prästerlig syssla.874 Som Hagman noterade hade frågan varit uppe till diskussion vilka ämbeten som omfattades av förbudet.875 Stadgandet ansågs inte hindra att en prins var kansler för något av rikets universitet; detta var då en oavlönad syssla som styresman för en självstyrande korpo- ration.876 Sedan universitetskanslersämbetet blivit avlönat kunde prins inte inneha det.877

Syftet med förbudet var att en successionsberättigad borde få överblick över statens hela verksamhet och inte begränsa sin kunskap till verksamheten i någon viss befattning,878 dock borde de successionsberättigade ha erfarenhet av krigsmakten eftersom de kunde bli överste

869Fahlbeck 1955 s. 8.

870Rydin 1863 s. 311.

871Blomberg 1911 s. 100, se även s. 183-186.

872Reuterskiöld 1934 s. 210.

873Malmgren 1948 s. 81.

874Kjellén 1890 s. 57. Jfr angående frågor om borttagande av förbudet konstitutionsutskottets bet.

1886:10.

875Hagman 1902 s. 105. Jfr angående befattningen som inspektör över militärläroverken konstitutionsut- skottets bet. 1868:1 s. 13 (reservation).

876Reuterskiöld 1934 s. 80.

877Malmgren 1947 s. 51.

878Kjellén 1890 s. 57-58, som hänvisar till bet. av 1810 års konstitutionsutkott.

149

5. Successionsrätt och husmakt

krigsherre.879 På dessa olika sätt intog alltså en successionsberättigad person en ”undantags- ställning [---] i samhället”.880 En prins som hade förlorat successionsrätten omfattades inte längre av dessa begränsningar.881

I N 1869 s. 735 finns återgivet ett fall från år 1820, då en boktryckare till en av jurymän- nen i ett tryckfrihetsmål valt kronprinsen Oscar (I). Kämnärsrätten inhämtade yttrande från Karl XIV Johan. Konungen ansåg det stridande mot ”andan och meningen af statsförfatt- ningen”882 att en arvfurste fungerade som juryman. Den kungliga domsrätten utövades i Högsta domstolen, och eftersom kronprinsen kunde komma att styra riket i faderns frånvaro, kunde han inte falla under samma bestämmelser som övriga medborgare.

I NJA 1890 s. 370 hade en tilltalad i tryckfrihetsmål föreslagit prins Carl som juryman. Stockholms rådhusrätt fann det emellertid inte ”vara med grunderna för stadgandet i 45 § regeringsformen och gällande tryckfrihetsförordning överensstämmande” att prins Carl ”såsom prins af det kongl. huset” utsågs till juryman. Hovrätten och Högsta domstolen gjorde ingen annan bedömning. Malmgren skrev att prinsar av det kungliga huset ansågs ”på grund av”883 45 § regeringsformen inte valbara och hänvisade till rättsfallet, men det lämnas något oklart om jurymannaskap utgjorde ett ”civilt ämbete” eller enbart jämställdes med så- dant. Det sistnämnda är mest sannolikt. Någon motsvarighet till 45 § regeringsformen finns inte i nu gällande regeringsform.

Som ovan tagits upp i avsnitt 5.4.4. fanns ett krav på jämbördiga giftermål, och till ”en- skild man” räknades inte prinsar av det svenska kungahuset. Detta innebär att de succes- sionsberättigade prinsarna måste anses ha haft något slags offentligrättslig ställning. Detta utgick man ifrån även i samband med att prins Oscar år 1888 gifte sig med enskild mans dotter. Han var då inte längre ”medlem af det kongl. huset i den mening, grundlagarne fäste vid detta uttryck”, och han skulle avstå från sina titlar och ”i följd deraf jemväl från de före- trädesrättigheter, han i nämnda egenskaper åtnjutit”.884 Han utträdde ”ur den undantagsställ- ning, på hvilken grundsatsen om meddelande af apanage åt yngre konungasöner vilade”.885

Vabi har gjort gällande att de som konungen kan ge tillstånd till enligt successionsord- ningen m.fl. lagar, det vill säga andra medlemmar av det kungliga huset, är att se som en- skilda.886 Han bygger detta på ett uttalande av Sterzel om att övriga medlemmar av kungahu- set ”inte ges någon officiell ställning i [regeringsformen] annat än vid tillfälligt inträde som statschef”.887 De är därför ”genomgående att betrakta som enskilda personer”888 eller ”pri- vatpersoner”.889 Bramstång har å andra sidan anfört att ”en stor del av kungliga eller furstliga personers ’privatliv’ kan på grund av deras officiella särställning på ett eller annat sätt sägas

879Reuterskiöld 1914 s. 49; Malmgren 1948 s. 81-82.

880Kjellén 1890 s. 59.

881Kjellén 1890 s. 59.

882N 1869 s. 735 på. s. 736.

883Malmgren 1921 s. 201.

884Prop. 1888:31 s. 2.

885Prop. 1888:31 s. 3.

886Vabi 2003 s. 134.

887Sterzel 2009 s. 156.

888Sterzel 2009 s. 156.

889Bull och Sterzel 2019 s. 151, se även s. 24.

150

5. Successionsrätt och husmakt

utgöra offentliga angelägenheter; gränsen till vad som skulle kunna betecknas som en helt privat sfär synes vara svår att draga”.890

Vabis uppfattning kan inte anses riktig, och jag anser inte att Sterzels slutsats är välun- derbyggd. Det är en sak att de övriga medlemmarna av kungahuset enligt regeringsformen endast har en officiell ställning i egenskap av riksföreståndare. Men kungahuset består av en i suc- cessionsordningen definierad krets personer som har en plats i den svenska tronföljden och just därför (utöver i andra hand av riksdagen utsedd person eller talman) kan inträda som riksföreståndare. De kan därför inte uppfattas som helt och hållet privatpersoner. Utöver att de kan inträda som riksföreståndare omfattas de av offentligrättslig särreglering enligt suc- cessionsordningen när det gäller religion och giftermål samt enligt brottsbalken och även skattelagstiftningen om de erhåller statliga anslag. Detta gäller även om det numera finns en inre krets av de närmast successionsberättigade och en yttre krets av dem som är mer avlägset successionsberättigade. Även om graden av den offentligrättsliga särställningen varierar mel- lan dessa kategorier, kan ingen av dem helt anses sakna särskild offentligrättslig ställning. Beträffande konungen anfördes i SOU 1972:15:

”Det är knappast påkallat att härvidlag [beträffande konungens representations- uppgifter] försöka dra en skarp gräns mellan officiellt och privat. Varje statsche- fens agerande som kommer till allmänhetens kännedom bidrar till att forma dess bild av statschefen.”891

I SOU 1977:5 angavs att bestämmelserna i successionsordningen om bl.a. giftermål för en prins ”i stora delar leder sitt ursprung från längesedan förgångna historiska skeden” och innebär att en prins ”måste underkasta sig den inskränkning i de medborgerliga fri- och rät- tigheterna som särreglerna innebär om han inte vill gå förlustig sin successionsrätt och där- med också de titlar och företrädesrättigheter som följer med denna”.892 Syftet med detta var enligt utredaren ”att i den mån det är möjligt avgränsa den ätt inom vilken kronan skall gå i arv så att den bevaras som en exklusiv och sluten enhet med en viss distans till befolkningen i övrigt”.893 Detta skulle i sin tur utgöra en förutsättning för att konungen skulle kunna inta den opartiska ställning som var ett av huvudmotiven för arvsmonarkin. Frågan om vilket mått av distans mellan kungligheter och allmänhet som är lämpligt och önskvärt kan förstås diskuteras, men uttalandet är intressant i den del det ställer successionsrätt och företrädes- rättigheter mot krav på opartiskhet och inskränkning i medborgerliga friheter.

Att det är svårt att dra en entydig gräns mellan kungahusets medlemmars officiella funk- tion och privatliv menar jag är tydligt, inte bara när det gäller konungen utan även, om än i mindre mån, övriga medlemmar av kungahuset. Det är enligt min mening lika svårt att anse att de är helt och hållet officiella personer som att de är helt och hållet privatpersoner.

890Bramstång 1990 s. 10.

891SOU 1972:15 s. 139.

892SOU 1977:5 s. 42.

893SOU 1977:5 s. 42.

151

6.Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

6.Finansieringen av statschefens, kungahusets och ho- vets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

6.1.Några begrepp

6.1.1.Kronogods, patrimonialgods och eget gods

I flera länder har fast egendom med anknytning till konungaämbetet delats in i krono- gods (bona regalia), patrimonialgods (bona patrimonialia) och eget gods. Kronogods är den stat- liga jord vars avkastning använts till försörjningen av konungen och för andra statliga utgifter. Patrimonialgods är den jord som hörde till kungaätten. Eget gods är den jord som konungen kunde äga på samma villkor som andra medborgare. Som en särskild typ av kronogods ska också nämnas kronans anspråk på olika typer av naturtillgångar, såsom allmänningar och malmfyndigheter och vissa rättigheter till skog, jakt och vatten.894 Detta kallas jura regalia mi- nora, mindre regalrätter, till skillnad från högre regalrätter, jura regalia maiora, som domsrätt, beskattningsrätt och mynträtt. De mindre regalrätterna kallas ofta enbart regalrätter.895

Ett annat begrepp som återkommer i dessa sammanhang är fiscus regius, som ursprungli- gen betydde den kejserliga kassan i antikens Rom till skillnad från statens kassa, som kallades aerarium. I svenska medeltidsbrev synes fiscus regius användas om en institution till vilken kro- nans tillgångar hör, medan fiscus regis är namnet på skattkammaren som sådan.896 Begrepps- utvecklingen såg olika ut i olika länder, även om det generellt sett sedan medeltiden gjordes åtskillnad mellan gods som hörde till konungaämbetet och konungens privata gods.897 I det medeltida England synes fiscus regius och ancient demesne ha avsett samma sak, nämligen de gods som hörde till konungaämbetet och som inte fick avyttras, och som ställdes i motsats till bona patrimonialia.898 I det tysk-romerska riket fanns Königspfalzen såsom gårdar och borgar byggda och använda av konungen.899

De två kategorierna patrimonialgods och konungens eget gods har i svensk rätt tillsam- mans betecknats som ’konungens arv och eget’. Detta gäller framför allt de s.k. gustavianska arvegodsen, den fasta egendom som Gustav Vasa efterlämnade vid sin död. De bestod dels av gods som Gustav Vasa hade ärvt av sin far, dels av gods som Gustav Vasa blivit ägare till genom reduktionen av kyrkans egendomar, dels ock av gods som tillkommit genom köp och byten. Erik XIV konstaterade sedan att en del av dessa gods rätteligen tillhörde kronan och

894Carl Gustaf Styffe, Framställning af de så kallade grundregalernas uppkomst och tillämpning i Sverige intill slutet af sextonde århundradet, med anledning af den uppdiktade berättelsen om ett riksdagsbeslut på Helgeandsholmen år 1282, Kungl. Vitterhets- Historie- och Antikvitets-Akademiens handlingar, bd XXIV, Stockholm: Norstedts, 1864.

895Gösta Åqvist, ”Till den svenska regalrättens historia” i Rättshistoriska studier, bd 11, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 1985, s. 177-227 på s. 179-180.

896Pettersson 1998 s. 12-18.

897Rosén 1949 s. 64-69.

898Kantorowicz 2016 (1957) s. 164-192.

899”Königspfalzen” i Handwörterbuch zur deutschen Rechtsgeschichte, bd II, 1978, s. 1044-1055 (A. Gauert).

153

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

olika adelsätter. Karl IX återtog en del av godsen till att bli patrimonialgods, men sedan Vasaätten dött ut blev samtliga dessa gods kronogods.

Jorden i Sverige delades in i fyra jordnaturer, som definierade vilka rättigheter och skyl- digheter som hörde till fastigheten i fråga. Det fanns krono-, skatte-, frälse- och kyrkojord. Kronojorden var den jord som staten var ägare till, skattejorden den jord som ägdes av bön- der som betalade skatt till staten, frälsejorden den jord som adelsmän ägde och som var befriad från statlig skatt, och kyrkojorden den jord som kyrkan ägde.900 Som beräkningsgrund för beskattning av fast egendom fungerade mantalet. ’Hemman’ var en beteckning för man- talsatt mark och ’lägenhet’ för icke mantalssatt mark.901

6.1.2.Morgongåvor, livgeding och änkesäten. ”Fundus instructus”

Vid kungliga giftermål ingicks äktenskapskontrakt mellan statsöverhuvudena tillika kungahusens överhuvuden, där bl.a. hemgiften och den eventuella försörjningen av bruden som änka reglerades.902 Kontrakten synes ha varit ganska standardiserade till form och inne- håll.903 Detta var en typ av traktater, och den senaste sådana förefaller vara den som år 1923 ingicks mellan Sverige och Storbritannien i samband med Gustaf (VI) Adolfs giftermål med Lady Louise Mountbatten.904

Änkedrottningar gavs försörjning och bostad genom morgongåvor, livgeding och änke- säten. En morgongåva innefattade bl.a. ett bestämt belopp med en viss ränta som utbetalades årligen, och inkomsterna från vissa slott och landområden (livgeding) fungerade som säker- het för morgongåvan och som änkeförsörjning.905 Livgeding var självständiga län som för- valtades av en änkedrottning. Den första efter Kalmarunionens tid som hade ett livgeding var Gustav Vasas änka Katarina Stenbock och den sista Hedvig Eleonora, Karl X Gustavs änka.906 Genom 38 § i 1720 års regeringsform infördes ett förbud mot att förläna livgeding.907 Detta bekräftades även i 45 § i 1809 års regeringsform, som dock formellt endast omfattade de successionsberättigade prinsarna, trots att livgeding inte var något som de tidigare hade innehaft.908 Änkesäte är en mer allmän benämning på en bostad, i här aktuella fall slott, som änkan efter en konung eller prins anvisats efter det att betydelsen av försörjning genom liv- geding upphört. Även änkesäten kunde ge inkomster genom avkastningen av t.ex. det jord- bruk som tillhörde slottet.

900Lars Gustaf Linde, Svenska Ekonomi-Lagfarenheten, 2 uppl., Stockholm: F. & G. Beijer, 1868, s. 68-92; Lars Gustaf Linde, Systematisk framställning av svenska kameral-lagfarenheten, 2 uppl., Örebro: N. M. Lindh, 1867, s. 55-65, 92-93 och 101-103.

901Nilsson-Stjernquist 1950 s. 120-122.

902Rangström 2010 s. 16-17. Se Riksarkivet, serien Konungahusens urkunder 1562-1958.

903Hillenbrand 1996 s. 49-50.

904Reuterskiöld 1934 s. 208; Société des Nations, Recueil des traités, XXII:388, no. 568.

905Hillenbrand 1996 s. 128-151. Se också Hildebrand 1896 s. 261, jfr även s. 74-75, samt betr. medeltida nordiska drottningars hemgift och morgongåva Svend Gissel, ”Om medgift, morgengave og livgeding i de nordiske kongehuse i middelalderen” i Innsikt og utsyn. Festskrift til Jørn Sandnes, Trondheim: Historisk institutt, 1996, s. 79-93.

906Se angående detta Jan Brunius och Björn Asker, Änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding 1660-1719, Hi- storiska serien nr 26, Stockholm; Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 2011.

907Hildebrand 1896 s. 213, 261 och 430.

908Jfr Cederschjöld 1828 s. 1-2 och Naumann 1879-84 bd 2 s. 340 samt s. 23-24.

154

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

En fundus instructus (ordagrant: utrustad eller försedd jordegendom) var i romersk rätt ett slags legat som inkluderade alla tillbehör till en jordegendom som t.ex. mat, förråd, möbler m.m.909 Fundus instructus var mer omfattande än andra liknande rättigheter och inkluderade även sådant som inte var nödvändigt för brukandet av egendomen men som hade använts av tidigare innehavare av densamma.910 I nu aktuella sammanhang har begreppet använts för att beskriva de tillhörigheter som t.ex. möbler och vagnar som har hört samman med ett slott, framför allt när det har tagits i anspråk som ett framtida änkesäte.

6.2.Uppsala öd, husabyar och kungsgårdar. Finansieringen av hov och kungahus före år 1809

6.2.1.Uppsala öd före nedtecknandet av landskapslagarna

Den äldsta beteckningen på jord som hörde till konungarna och som användes för deras försörjning är Uppsala öd. Detta begrepp förekommer först i några av de gamla nordiska sa- gorna.911 Ynglingasagan är den första sagan i Snorre Sturlasons Heimskringla och nedteck- nades omkring år 1230.912 Där sägs att Frej, som också hette Yngve – något som gav Yng- lingaätten dess namn – hade sin huvudboplats i Uppsala och samlade alla sina skatter, rike- domar och lösören där. ”Då uppstod Uppsala öd och det har alltid funnits där sedan”.913 Ordet ’öd’ kommer av auðr eller öþer som betyder (jord)egendom914 eller rikedom,915 och Uppsala står i genitiv; en modern översättning skulle alltså vara Uppsalas rikedomar eller de rikedomar som hör till Uppsala.916

Snorre berättar vidare i Ynglingasagan att konung Anund eller Önund senare lät bygga gårdar i vart stort härad i Sverige och drog omkring hela landet för att gästa,917 men det är inte alldeles klart om dessa gårdar hade någon koppling till Uppsala öd eller om det var en annan typ av kungliga egendomar. I Olof Haraldssons eller Olof den heliges saga återkom Snorre till att Uppsala öd var namnet på sveakungens egendom.918 Det är svårt att säga vilka

909Adolf Berger, Encyclopedic Dictionary of Roman Law, Philadelphia: The American Philosophical Society, reprint 1991, s. 505 och 540. Se Dig. 33.7, Krueger och Mommsen 1872 s. 468-473.

910Dennis P. Kehoe, ”Approaches to Profit and Management in Roman Agriculture: The Evidence of the Digest” i Jesper Carlsen m.fl. (red.), Landuse in the Roman Empire, Rom: Accademia di Danimarca, 1994, s. 51. Jfr betr. de Holstein-gottorpska äktenskapskontrakten Hillenbrand 1996 s. 165-170.

911Snorre Sturluson, Nordiska kungasagor. Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga, Stockholm: Fabel, 1991; Snorre Sturluson, Nordiska kungasagor. Olav den heliges saga, Stockholm: Fabel, 1992.

912Kristinn Jóhannesson, förord i Sturluson 1991 s. 7.

913Sturluson 1991 s. 32. Se härtill Pettersson 1998 s. 19.

914K. F. Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltids-språket, bd 2, del 2, þ(TH)-Ö, Lund: Berlingska, 1900-18, s. 1161 och 1163. Söderwall tar upp Uppsala öd både under ödhe och öþer samt jämställer ”upsala ödhe” med ”upsala öþer”.

915Söderwall 1900-18 s. 1163; Rosén 1964 sp. 434; Pettersson 1998 s. 21-26.

916Pettersson 1998 s. 26.

917Sturluson 1991 s. 58.

918Sturluson 1992 s. 89.

155

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

slutsatser man kan dra av detta när det gäller faktiska historiska förhållanden.919 Snorre be- sökte år 1219 lagmannen Eskil i Västergötland.920 Det är tänkbart att han då fick uppgifterna om Uppsala öd och därmed om de föreställningar man hade i Västergötland om den kungliga egendomen vid denna tid.921 Detta skulle också kunna tyda på att Uppsala öd var ett etablerat begrepp i Västergötland redan vid den tidpunkten.

Så mycket är dock klart att det åtminstone finns exempel på att en åtskillnad redan på

1100-talet gjordes i Sverige mellan kronans gods och konungens personliga gods. Kung Knut Eriksson gjorde i ett brev från 1190-talet en skillnad mellan egendom som han innehade på grund av fädernearv (ex paterna successione) och som han disponerade på grund av kunglig rätt (ex regio iure).922 Magnus Ladulås donerade år 1276 på sin kröningsdag ett av kronogodsen (de bonis regalibus) till Uppsala domkyrka och meddelade då att han fört över lika mycket av sitt patrimonialgods (de patrimonio nostro) till kronan.923 Detta tyder på att kronans godsinnehav i vart fall vid den tidpunkten var skyddat till sitt värde, men inte till den exakta godssamman- sättningen.924

Uppsala öd nämns i det ena av två dokument, som utger sig för att utgöra samtida redo- görelser för ett år 1282 fattat herredagsbeslut, som i verkligheten aldrig ägt rum. Kung Mag- nus Ladulås skulle – om dokumenten hade återgett en verklig händelse – ha klagat på att inkomsterna från Uppsala öd inte var tillräckliga, och en herredag på Helgeandsholmen skulle i juni 1282 ha infört vissa regalrätter över gruvor, vatten m.m.925 Carl Gustaf Styffe har över- tygande visat att händelsen är uppdiktad.926 Gösta Åqvist har visserligen anfört en rad argu- ment mot Styffes slutsats utan att för den skull mena att det är bevisat att avskrifterna åter- speglar ett äkta herredagsbeslut.927 Den rådande uppfattningen är därmed att de båda doku- mentversionerna är falska928 och det går därmed inte att lägga innehållet till grund för några slutsatser om omfattningen av Uppsala öd år 1282.

6.2.2.Uppsala öd i de medeltida lagarna

Från den tid då det finns nedtecknade landskapslagar står man på betydligt fastare mark källmässigt. Uppsala öd nämns i några av dem. Som jag redogjort för ovan (avsnitt 2.2.2.)

919Pettersson 2000 s. 52 och Larsson 2004 del 1 s. 71-81. Se också Asgaut Steinnes, Husebyar (utgiven som separathäfte av Norsk Historisk Tidsskrift 1955:4), Oslo 1955, s. 4-5. Se dessutom Sanmark 2017 för en utförlig analys av flera aspekter på frågan om vilka slutsatser som kan dras av sammanställningar mellan arkeologiska fynd och senare sago- och lagtexter.

920Holmbäck och Wessén 1946 s. XX

921Pettersson 1998 s. 20.

922DS 67, SDHK 218. Se härtill Rosén 1964 sp. 435 samt även Rosén 1949 s. 57 och 136.

923DS 612, SDHK 1001. Se härtill Rosén 1964 sp. 435 samt Rosén 1949 s. 144.

924Rosén 1964 sp. 435, se även Rosén 1949 s. 8, 34, 44, 61-62, 72-73 och 79.

925DS 745, SDHK 1209.

926Styffe 1864 s. 55-89.

927Åqvist 1985 s. 188-221.

928Se Sam. Clason, Till reduktionens förhistoria, gods- och ränteafsöndingarna och de förbudna orterna, Upsala: Aka- demiska bokhandeln, 1895, s. 2; Rosén 1949 s. 108, Ingemar Carlsson, På lögnens väg. Historiska bedrägerier och dokumentförfalskningar, Lund: Historiska Media, 1999 s. 62-64 och 344-345, samt Schück 2005, som inte ens tar upp denna eventuella herredag till diskussion. Däremot finns ett fragment av ett brev om rådsherreval av den 24 juni 1282, se Schück 2005 s. 22 samt DS 748, SDHK 1198 och 1211.

156

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

skulle konung väljas av de tre folklanden i Uppland. Sedan skulle först Upplands lagman och därefter lagmännen i Södermanland, Östergötland, Tiohärad, Västergötland, Närke och Västmanland döma den valde till konung. Sedan så hade skett och konungen hade vigts till kronan i Uppsala kyrka, hade konungen enligt konungabalken, tredje flocken i Upplandsla- gen (stadfäst år 1296), fått laglig rätt till Uppsala öd. Att han hade rätt till Uppsala öd sägs dock även i första flocken, i samband med att den valde har dömts till konung av lagmännen. Holmbäck och Wessén har tolkat detta som att konungen hade rätt till Uppsala öd genast efter det att han dömts till konung och inte först efter kröningen.929 Södermannalagens be- stämmelser om Uppsala öd motsvarar de i Upplandslagen. Holmbäck och Wessén har kom- menterat dessa regler med att ’Uppsala öd’ bestod av kungsgårdar belägna i olika delar av riket och att de ofta kallades ’Husaby’.930 Det kan noteras att kungsgårdar nämns i Upplands- lagens köpmålabalk utan tydlig koppling till Uppsala öd.931

Yngre Västgötalagen nedtecknades som nämnts enligt de senaste forskningsrönen på

1310-talet,932 men den är bevarad i handskrifter tidigast från 1300-talets mitt. Sist i kvarnbal- ken (8 §) finns – även om det kan tyckas något malplacerat – en bestämmelse om Uppsala öd. Vi måste dock börja med Äldre Västgötalagen, där motsvarande bestämmelse hade föl- jande lydelse, ”Iorþ ma eigh at mutu takæ”,933 översatt till nutida svenska ”Jord får man icke taga emot som gåva”934, vilket har uppfattats som att kvarnbalken egentligen är en avslutande del av jordabalken, som kommer närmast före. Förbudet mot gåva handlar om att sättet för överlåtelse av fast egendom ska iakttas; ”muta” kunde då också betyda gåva av lös egen- dom.935 I Yngre Västgötalagen har just denna bestämmelse i stället ett helt annat innehåll: ”Vad och Ökull, Vartofta, Gudhem, Lung, Hullsjö, Ås och Skalanda, de äro alla Uppsala öd. De få aldrig förlänas. Dem ägde alltid den konung, som rådde över landen.”936 Översätt- ningen ’förlänas’ är något missvisande, eftersom det som åsyftades var att godsen inte fick ’evärdligen avsöndras’.937 De åtta gårdarna är belägna i var sitt av de åtta bo, som Västergöt- land var indelat i, och som omfattade ett eller flera härader.938

Den text som har brukat kallas ”Lydekini excerpter” och som har ansetts vara utdrag ur Yngre Västgötalagen anses numera utgöra noteringar från den omarbetning av Äldre Väst- götalagen som ledde fram till Yngre Västgötalagen. Texten bör därför enligt denna uppfatt- ning i stället kallas ”Laurentius bok” och torde vara från tiden omkring år 1305.939 I den finns

929Holmbäck och Wessén 1933 (Upplandslagen) s. 43-44 och 53-54.

930Holmbäck och Wessén 1933 (Upplandslagen) s. 53 och 1940 s. 56.

931Holmbäck och Wessén 1933 (Upplandslagen) s. 154, Pettersson 1998 s. 27.

932Se referenser i avsnitt 2.1. ovan.

933H. S. Collin och C. J. Schlyter, Samling af Sweriges Gamla Lagar, bd 1, Westgöta-Lagen, Stockholm: Z. Haeggström, 1827, s. 52; Wiktorsson 2011 bd 1 s. 168 och bd 2 s. 122.

934Holmbäck och Wessén 1946 s. 155, samma tolkning Nilsson 2012 s. 48. Wiktorsson har utan kom- mentar översatt bestämmelsen med ”Jord må (man) ej som muta ta”, se Wiktorsson 2011 bd 2 s. 123.

935C. J. Schlyter, Samling af Sweriges Gamla Lagar, bd 13, Ordbok, Lund: Gleerup, 1877, s. 448; K. F. Söder- wall, Ordbok öfver svenska medeltids-språket, bd 2, del 1, M-T, Lund: Berlingska, 1891-1900, s. 67; Holmbäck och Wessén 1946 s. 155-157.

936Holmbäck och Wessén 1946 s. 346; se till originaltexten Collin och Schlyter 1827 s. 194.

937Rosén 1949 s. 72-73.

938Holmbäck och Wessén 1946 s. 347, Pettersson 1998 s. 30-40.

939Nilsson 2011 s. 45 och Nilsson 2012, se även Pettersson 1998, appendix s. i-xiv.

157

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

dock ingen anteckning om Uppsala öd.940 Om man i enlighet med Göran B. Nilssons forsk- ningsrön utgår från att Laurentius bok återspeglar delar av den lagstiftningsprocess varige- nom Äldre Västgötalagen omarbetades till Yngre Västgötalagen, kommer kvarnbalkens av- slutande paragraf i nytt ljus – det finns då anledning att fundera på varför de gods som ut- gjorde Uppsala öd behövde räknas upp i Yngre Västgötalagen men inte i Äldre Västgötala- gen. Anledningen skulle kunna vara att de tidigare hade omfattats av det generella förbudet mot gåva av jord, men att avskaffandet av detta förbud krävde en specialreglering med för- bud mot gåva i form av förläning av kronogods.941 Denna teori sätter in den nya och den gamla lydelsen av 8 § kvarnbalken i ett logiskt sammanhang och ger en rimlig förklaring till att Uppsala öd inte uttryckligen nämndes i Äldre Västgötalagen. Detta skulle i nästa led – även om vi nu är inne på spekulationer – kunna passa ihop med att Snorre Sturlason kan ha fått uppgifter om Uppsala öd i Västergötland redan år 1219 trots att Uppsala öd inte nämns i landskapets nedskrivna lagar förrän på 1310-talet.

I Östgötalagen saknas bestämmelser om Uppsala öd, men i dråpsbalkens fjortonde flock finns bestämmelser om dråp av ”konungs bryte i Uppsala bo”, ”jarls bryte i Rodens bo” och ”biskops bryte i stavs och stols bo”.942 Det sistnämnda begreppet kan knytas till biskopssto- len och biskopsstaven, roden har med ledungsflottan att göra och Uppsala bo torde kunna knytas till Uppsala öd.943 Några närmare upplysningar om vad detta innebar för Östergöt- lands del finns dock inte, utöver att det västgötska bo-begreppet knyts samman med Uppsala öd.

I Hälsingelagen, nedtecknad på 1320-talet, finns en uppräkning av vilka gods (kungsgår- dar) som hörde till Uppsala öd.944 Det är fråga om sex gårdar som var belägna längs Norrsti- gen, den medeltida vägen längs Norrlandskusten.945 Följande anges i konungabalkens elfte flock.

”Dessa äro Uppsala öd: Hög längst i söder, Hög i Sunded, Hög på Norrstigen, Näs i Selånger, Norrstig i Säbrå, Kutby. Dessa gårdar må ingen byta eller sälja från kronan, och ej heller något som hör till dem.”946

Dessa gårdar betalade inte skatt till kyrkan.947 Leif Grundberg har kommenterat Hälsing- elagens bestämmelse med att man genom den får ”en synkron bild av de norrländska krono- godsen under 1320-talet”.948 Även mellan dessa gårdar finns skillnader: De två nordligaste låg inte i samma typ av maktcentra som de fyra sydligaste.949

940Jfr Nilsson 2012 s. 53.

941Nilsson 2012 s. 48-49 samt s. 64, 244-245 och 249. Detta gör också att nytt ljus faller även över Roséns teori (1949 s. 71) att bestämmelsen tillkom under intryck av ett under 1200-talets slut aktuellt förbud avseende avsöndringar av kronans gods men att den ändå återspeglar ett äldre stadium i rättsutvecklingen.

942Holmbäck och Wessén 1933 (Östgötalagen) s. 62.

943Holmbäck och Wessén 1933 (Östgötalagen) s. 71, Schück 1914 s. 22-23, Rosén 1949 s. 71-72.

944Holmbäck och Wessén 1940 s. XLVII.

945Grundberg 2000.

946Holmbäck och Wessén 1940 s. 293.

947Holmbäck och Wessén 1940 s. 264 och 278, Schück 1914 s. 4-5.

948Grundberg 2000 s. 77.

949Bohman 1999 s. 69, Grundberg 2000.

158

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Sammanfattningsvis förekom Uppsala öd som begrepp i Upplandslagen, stadfäst år 1296, men det är först på 1310-talet som det går att belägga att Uppsala öd var ett begrepp av relevans i Västergötland, och motsvarande tidpunkt är för Norrlands del 1320-talet.

6.2.3.1335 års stadga för kungaval, Magnus Erikssons och Kristoffers landslagar

I den stadga för kungaval som Magnus Eriksson lät utarbeta omkring år 1335, vilken sedan inarbetades i en handskrift av Södermannalagen och ligger till grund för landslagens konungabalk flockarna 1-8, förtydligades regelverket.950 När det gäller Uppsala öd angavs att en av konungens uppgifter var att styra och råda över ”borgar och land, Uppsala öd, konung- ens gods och alla kungliga ingälder”.951 Detta fick konungen inte minska för den konung som skulle komma efter, och om så ändå hade skett, fick den nye konungen återta de gods som hade frånhänts kungamakten.952 Utländsk man fick inte sitta i riksrådet eller ”råda över hus eller land, Uppsala öd, eller ock något kronans gods så gammalt, att ingen minnes eller ock känner av säker hörsaga, huru det först har kommit under kronan”.953 Konungen skulle leva av Uppsala öd och laga utskylder samt sådana pålagor som varje lagsaga samtyckte till.954

Dessa bestämmelser fick utgöra inledningen till konungabalken i Magnus Erikssons landslag. Intressant att notera är att ”konungens gods” i det första citatet i föregående stycke blev ”kronans gods”,955 vilket visar att tanken på kronan som rättssubjekt hade fått fäste under perioden 1335-1350. Ärkediakonen i Uppsala Ragvald Ingemundsson uttydde i sin latinska översättning av landslagen från omkring år 1500 Uppsala öd som fiscus regius. Detta innebar att Uppsala öd knöts till ett internationellt gångbart begrepp, även om Ragvalds över- sättningar i övrigt långt ifrån alltid är tillförlitliga.956

Ytterligare av intresse är att ”borgar och land, Uppsala öd, konungens gods och alla kungliga ingälder” kan uppfattas som olika kategorier av tillgångar eller som att Uppsala öd var en avgränsad del av de andra nämnda tillgångsslagen.957 ”Borgar och land” torde syfta på slottslänen, områden med slott med fogdar och manskap som centralpunkter, vilka hade utvecklats fram till omkring år 1300.958 Begreppet Uppsala öd skulle i samband med det

950Holmbäck och Wessén 1940 s. 236-241 och 245-256, ssk. s. 245.

951Holmbäck och Wessén 1940 s. 236.

952Detta framgår av 1 § i stadgan och 3 kap. konungabalken, jfr till att det också fanns ett förbud mot minskning av statsterritoriet Nilsson-Stjernquist 1950 s. 25.

953Holmbäck och Wessén 1940 s. 237.

954Holmbäck och Wessén 1940 s. 237-238.

955Holmbäck och Wessén 1962 s. 3 och 22; jfr Holmbäck och Wessén 1940 s. 247 samt Rosén 1949 s. 119-121.

956Pettersson 1998 s. 26; C. J. Schlyter, Samling af Sweriges Gamla Lagar, bd 10, Konung Magnus Erikssons Landslag, Lund: Berlingska boktryckeriet, 1862, s. 6 not 52, se till de av Schlyter använda handskrifterna av Ragvald Ingemundssons översättning och dennes källor s. LVI-LXI; J. E. Almquist, ”Juridisk litteraturhistoria. Kommentatorerna under perioden 1530-1630” i Svensk juristtidning 1943 s. 130-135 på s. 130; Göran Bäärnhi- elm, Magnus Erikssons landslag. Latinsk översättning (ca år 1500) av Ragvald Ingemundsson. Lib. V-XV, Stockholm: Stockholms universitet, 1980, s. 1-5.

957Pettersson 1998 s. 26-30.

958Rosén 1949 s. 80-83. Se även Erik Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige. Studier över skatteväsen och länsförvaltning, Göteborg: Wettergren och Kerber, 1940, s. 137-171.

159

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

kunna ha kommit att avse ”gammalt kronogods”,959 men det var fortfarande ett relevant begrepp på 1310- och 1320-talen eftersom det då användes i Västgöta- och Hälsingelagen.

I en handskrift av Magnus Erikssons landslag från 1400-talets första hälft, vilken även innehöll delar av Yngre Västgötalagen, finns bestämmelsen om Uppsala öd med, fast omfor- mulerad till imperfekt.960 Detta skulle kunna uppfattas som att Uppsala öd då hade mist sin betydelse.961 I Kristoffers landslag från år 1442 behölls emellertid bestämmelserna om Upp- sala öd och kronans gods, och de togs in i 2-4 kap. konungabalken.962 Trettionde flocken i konungabalken i Magnus Erikssons landslag handlade om straff för den som jagade i ko- nungens parker, och samma bestämmelse återkom i 34 kap. konungabalken i Kristoffers landslag med ett tillägg: det angavs nu att konungens parker var konungens enskilda ägor, som Uppsala öd och annat dylikt.963

6.2.4.Uppsala öd i medeltida brev

Namnet Uppsala öd förekommer också i några bevarade brev, bl.a. ett utfärdat av kung Magnus Eriksson år 1345.964 I brevet från år 1345 kopplas Uppsala öd samman med husaby- begreppet.965 Magnus Eriksson bytte bort tre Husby i Uppland som var ”vår och svenska kungadömets kronas gård” (”predia nostra, et corone regni swecie”) mot bl.a. Svartsjö, och det angavs då att de tillbytta godsen ”från och med nu och för evigt böra kallas och räknas såsom Uppsala öd” (”vt vpsalaødher exnunc pro perpetuo dici debeant”).966 Som Pettersson har anfört blir det historiska sambandet dunkelt;967 det sägs inte uttryckligen att de bortbytta gårdarna hette Husaby just för att de hörde till Uppsala öd. Pettersson anför vidare att begreppet Uppsala öd ”förefaller [---] ha utvecklat sig till en historisk kliché i källorna från 1300- och 1400-talen, som kronan använder för att ge en historisk sanktion åt sina rättigheter och sitt agerande.”968 Begreppet Uppsala öd kan således ha använts för att hävda kronans rätt, även om det ur- sprungligen avsåg något specifikt gods, troligen med Gamla Uppsala by som kärna.969 I samma riktning talar det förhållandet att i drottning Margaretas och riksrådets stadga om

959Rosén 1949 s. 82. Se även Nilsson 2012 s. 161, som noterar att Uppsala öd i en skattestadga från 1300- talet, vars rättsliga status dock är oklar (Nilsson 2012 s. 159-169), jämställs med gammalt kronogods.

960H. S. Collin och C. J. Schlyter, Samling af Sweriges Gamla Lagar, bd 1, Westgötalagen, Stockholm: Haegg- ström, 1827, s. 194 not 47 samt s. XXV-XXVII.

961Pettersson 1998 s. 38-39.

962Petter Abrahamsson (red.), Swerikes Rikes Lands-Lag, 1726, s. 2, 86 och 95.

963Schlyter 1862 s. 42; C. J. Schlyter, Samling af Sweriges Gamla Lagar, bd 12, Konung Christoffers Landslag,

Lund: Berlingska boktryckeriet, 1869, s. 50; Petter Abrahamsson (red.), Swerikes Rikes Lands-Lag, 1726, s. 237- 239; Holmbäck och Wessén 1962 s. 16 och 37. Jfr även Tauson 1846 s. 4

964Pettersson 2000 s. 52.

965Pettersson 1998 s. 28-29, Pettersson 2000 s. 52 och 62.

966DS 3975, SDHK 5202. Se härtill Söderwall 1900-18 s. 1163; Rosén 1949 s. 72 och 168; Pettersson 1998 s. 29; Pettersson 2000 s. 52.

967Pettersson 2000 s. 52.

968Pettersson 2000 s. 52.

969Pettersson 2000 s. 52, se vidare Sigurd Rahmqvist, ”Gamla Uppsala by – Upplands största” i Från Östra Aros till Uppsala. En samling uppsatser kring det medeltida Uppsala, Uppsala stads historia VII, Uppsala 1986, s. 254- 271 på s. 264.

160

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

reduktion år 1396 nämns kronans gods,970 men vid själva reduktionen benämndes detta gods Uppsala öd.971

År 1404 intygade byfogden Jönis i Söderköping samt borgmästare och rådmän där att häradshövdingen i Björkekinds härad och ytterligare personer hade vittnat att Grinneby och Grinnebytorp i Björkekinds härad av ålder varit Uppsala öd – ”hafuer warit af alder gamalt konwngs vpsalødh”.972 Det ska noteras att formen ”konungs Uppsala öd” används och att det är ett något som en fastighet kan vara, det betecknar alltså en egenskap hos fastigheten.973 Samma sätt att beskriva denna typ av jord förekommer i ytterligare brev, t.ex. ett räftstetings- brev från år 1409974 och ett intyg från samma år975 samt i en räfstetingsdom från år 1413. I den domen återdömde biskop Knut i Linköping och riddaren Ivar Nilsson, lagman i Öster- götland, jord i Hagelstad till domkyrkan. Esbjörn Djäken och Jösse Mårtensson hade tagit jorden från Linköpings domkyrka till Uppsala öd: de ”haffdo takit aff domkirkione meth velde twa attunga jord i Hagelstada til Vpsal-øde wtan lag oc reth, hwilkit nempdin vitnadhe oc swor at thet aldre konungx Vpsal-øde, war, oc at kronan ther ingen ret til haffde”.976 Även här syftar uppenbarligen ”konungs Uppsala öd” på en egenskap hos jorden.977

I sin försäkran inför tillträdet som svensk konung lovade Kristoffer av Bayern år 1441 bl.a. att skydda svensk lag samt att slott, land, län och ”gamblä Vpsahla ödhe”978 inte skulle lämnas över till andra än svenskar.979 I ett brev år 1455 intygade ärkebiskop Jöns i Uppsala, biskop Nils i Linköping, biskop Lars i Växjö med flera i rikets råd att kung Karl bortbytt kronans Uppsala öd-gods Gorsunga (Gårsinge) och Gorsungaholm i Åkers härad till biskop Sigge mot biskopsbordets gods i Kärnbo och Taxinge socknar.980 Gårsinge angavs i brevet vara ”hans [dvs. konungens] oc krononna i Swerige Upsala ödhe”.981

I en lagmanstingsdom från år 1477 dömde lagmannen i Uppland i en tvist om 16 ör- tugland jord i Nibble. Ena parten påstod att han hade fått jorden genom byte med kung Karl, och av betydelse var att kung Karl hade bytt bort jorden mot Uppsala öd vid ”Marpö”.982

970Överenskommelse i anledning af svenska rikets öfvergång från konung Albrecht till drottning Marga- reta och Eriks af Pommern nyligen skedda val och hyllning till konung af Sverge den 20 september 1396, i O. S. Rydberg (utg.), Sverges traktater med främmande magter jemte andra dit hörande handlingar, del 2, 1336-1408, s. 655- 664.

971Rosén 1964 sp. 435.

972SD 406, SDHK 16205. Se härtill Söderwall 1900-18 s. 1163; Pettersson 1998 s. 29.

973Pettersson 1998 s. 29.

974SD 1178, SDHK 17324. Se härtill Söderwall 1900-18 s. 1163.

975SD 1214, SDHK 17373.

976SD 1844, SDHK 18159. Pettersson 1998 s. 29.

977Se härtill Pettersson 1998 s. 29.

978Konung Christophers försäkran till Sveriges rikes ständer den 26 april 1441, i O. S. Rydberg (utg.), Sverges traktater med främmande magter jemte andra dit hörande handlingar, del 3, 1409-1520, s. 191-194 på s. 192; Rosén 1964 sp. 435.

979Jfr också ett belägg hos Söderwall 1900-18 s. 1163 ”styra och radha all land och slott och upsala ödhe i swerige medh jnländske män” från år 1436, av Söderwall hämtat ur Hadorph, Bihang till Rimkrönikorna, 1676 104.

980SDHK 26651. Se härtill Rosén 1949 s. 72.

981Pergamentsbrev 26 februari 1455, länk till bild från SDHK nr 26651; jfr även Rosén 1949 s. 72.

982SDHK 30217.

161

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

6.2.5.Husabyar

Som redan nämnts har Holmbäck och Wessén kopplat samman Uppsala öd med husa- byarna, och en sådan koppling görs också i några medeltida brev. Gårdar med namnet Husby eller Husaby finns spridda runt om i Sverige, med särskild tyngdpunkt i Uppland, Söderman- land och Närke.983 Vad som förenar dessa gårdar är inte helt enkelt att definiera. I Västergöt- land vid Kinnekulle finns ett Husaby där Olof Skötkonung omkring år 1000 ska ha döpts, om man får tro Äldre Västgötalagens konungalängd, som nedtecknades strax före 1200-talets mitt.984

Henrik Schück menade att samtliga husabyar ingick i ett egendomskomplex med namnet Uppsala öd och att de fanns i varje territoriell enhet. De skulle ha ett ursprung i forntiden och systemet skulle ha varit intakt fram till perioden 1250-1350, då flera av godsen avyttra- des.985 Detta synsätt fördes delvis vidare av bl.a. Jerker Rosén och Erik Lönnroth. Enligt Rosén framstod Uppsala öd ”under medeltidens första århundraden som ett omfattande godskomplex, vilket utgjorde kronans förnämsta inkomstkälla”, där ”husabyarna [tycks] ha ingått såsom viktiga förvaltningscentra”.986 Lönnroth lade samman husabyarna samt Yngre Västgötalagens och Hälsingelagens Uppsala öd-gods och fick antalet till över sjuttio.987 Det har också antagits att det funnits en koppling mellan kungsgårdarna och konungens behov av ”replipunkter”988 vid resor i landet för försörjning under dessa. På senare tid har Stefan Brink kopplat husabyarna till Uppsala öd (bona regalia) och till kungasläkternas patrimonial- gods.989

På en viktig punkt visade Jerker Rosén att Henrik Schücks slutsatser inte stämde. Schück hade hävdat att Uppsala öd varit ett kolossalt godskomplex som utsatts för vanvettig gods- förskingring under perioden 1250-1350,990 även om han också framhöll att mer forskning behövdes.991 Rosén kunde emellertid visa att någon omfattande minskning av kronans gods- innehav inte alls ägde rum vid denna tid.992 Slutsatsen att husabyarna och Uppsala öd-godsen användes för försörjningen under konungens resor i landet kan också ifrågasättas.993

Jonatan Pettersson har tagit ett nytt grepp om källmaterialet och kritiskt granskat un- derlaget för de slutsatser som hittills dragits.994 Han har därvid sammanfattat tre iakttagelser som kan utgöra en utgångspunkt för slutsatser om husabyarna: för det första ortnamnets särpräglade spridning, med en husaby per hundare eller härad, åtminstone i Uppland, för det

983Brink 2000 s. 67.

984Anders Berglund, ”Långt före Olof Skötkonung. Om projektet kring Husaby, Västergötland” i Olaus- son (red.) 2000 s. 101-113 och Stig Lundberg, ”Olof Skötkonung och Husaby” i Olausson (red.) 2000 s. 115-

123.Ang. dateringen av konungalängden, se Lundberg 2000 s. 118-119. Se härtill också Line 2007 s. 268-296.

985Schück 1914.

986Rosén 1964 sp. 435.

987Lönnroth 1940 s. 43.

988Andræ 1964 sp. 514.

989Brink 2000 s. 70.

990Schück 1914 s. 3-4 och 9.

991Schück 1914 s. 4.

992Rosén 1949 s. 51-53 och 116.

993Pettersson 1998 s. 47-49.

994Pettersson 2000 s. 49-63.

162

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

andra förekomsten av en husabyman i Dalalagen, och för det tredje förekomsten av ortnam- net i Hälsingelagen.995

I Dalalagen nämns en husabyman. Husabymannen hade vissa – med dagens begrepps- bildning – polisiära uppgifter. Ett problem är att avgöra vilket förhållande husabymannen hade till länsmannen, ett annat hur många verksamhetsområden (s.k. tredingar) för husaby- män som fanns i Dalarna.996 Enligt Schlyter hade husabymannen en annan och lägre befatt- ning än länsmannen.997 Holmbäck och Wessén anslöt sig på ett ställe till detta998 men ansåg på ett annat att det var två ord för samma sak, trots att det på några ställen i lagen talades om länsmannen och husabymannen som olika personer.999 Sven Ulric Palme har därefter med stöd av några ställen där både husabyman och länsman nämns argumenterat för att husaby- man och länsman var två skilda ämbeten,1000 en argumentation som Pettersson funnit över- tygande.1001 Husabymannen hade väsentligen uppgifter mellan tingen, bl.a. att sammankalla ting, medan länsmannen verkade på tingen.

I Hälsingelagen finns en bestämmelse om någon typ av funktionärer med koppling till husabyarna.1002 I rättegångsbalkens första flock anges: ”Nu kumber konungx breef æller buþ till landsins. þa scall lænzman buþkaulæ wp skæræ. fiuræ aff hwærium husæby þe skulu fram fara ok æy ater.”1003 Detta har översatts: ”Nu kommer konungens brev eller bud till landet. Då skall länsmannen skära upp budkavle, fyra från varje husaby. De skola gå framåt och icke tillbaka.”1004 Att skära budkavle innebar att den försågs med runor eller märken.1005 Orden ”fyra från varje husaby” är svårtydda, eftersom det är svårt att veta om frasen hör samman med det som står före eller efter. De kan syfta på fyra budkavlar från varje husaby, och i så fall kan det antas att de vidarebefordrades därifrån till områdena runt husabyn.1006 De kan också syfta på att det var fyra män från varje husaby som skulle bära budkavlarna.1007

Ett samband mellan husabyarna, vilket dock inte är entydigt, är att det finns gravfält med storhögar eller kungshögar i närheten av dem.1008 Ett tydligare samband är att de är belägna i närheten av vattenleder, ofta där dessa korsar landsvägar.1009 De hade således en ”speciell

995Pettersson 2000 s. 51.

996Pettersson 2000 s. 53-56.

997Schlyter 1877 s. 290-291.

998Holmbäck och Wessén 1936 (Dalalagen) s. 42.

999Holmbäck och Wessén 1936 s. XXII.

1000 Sven Ulric Palme, ”Hövitsmän och husabymän” i Scandia 24, 1958, s. 139-166 på s. 157-166.

1001 Pettersson 2000 s. 53 och 62.

1002 Pettersson 2000 s. 51.

1003 C. J. Schlyter, Samling af Sweriges Gamla Lagar, bd 6, Helsingelagen, Lund: Berlingska boktryckeriet, 1844, s. 85:

1004 Holmbäck och Wessén 1940 s. 393.

1005 Nordisk familjeboks uggleupplaga bd 4 sp. 513-514.

1006 Schück 1914 s. 6.

1007 Pettersson 2000 s. 51.

1008 Åke Hyenstrand, Centralbygd – randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1974, s. 103-118; Ekman 2000 s. 9-38, ssk. s. 12-13; Pettersson 2000 s. 60 och 62.

1009 Hyenstrand 1974 s. 103-118; Ekman 2000 s. 9-38, ssk. s. 35-38.

163

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

belägenhet i landskapet, ofta vid viktiga kommunikationspunkter”.1010 Det kan – vilket ex- emplet Husaby vid Glanshammar i Närke ger stöd för – vara fråga om att redan existerade lokala centra fått nya funktioner och under 1000- och 1100-talet fungerat som centralort och del av ett kungligt godskomplex.1011 Det finns dock även husabyar som tillkommit senare, på 1200-talet.1012

Att ordet husaby är knutet till lokala centra eller gårdar av betydelse för kungar och andra stormän får också visst stöd av ett danskt brev från år 1233 där kungen ansåg sig ha kyrklig jurisdiktion på ”våra gårdar som kallas husaby” (in nostris villis que huseby dicuntur), men där det också konstateras att biskopen i Ribe hade vissa rättigheter på sina gårdar ”av samma slag” (in talibus villis suis).1013

Pettersson har lyft fram betydelsen av den språkvetenskapliga diskussionen.1014 Frågan är vad sammansättningen husa-by egentligen betyder från början. Det vanligaste tolkningen är att husa- är en gammal genitiv pluralis av ordet hus, det vill säga husens by eller en by av hus.1015 Den norska ortnamnsforskaren Oluf Rygh ansåg att Húsabýr mest sannolikt betydde ”en vel bebygget Gaard, der har mange, gode eller prægtige huse”.1016 En annan tolkning är att det är fråga om visthus för förvaring av kungens uppbörd i form av naturaprodukter,1017 förvaringshus för ledungsskepp och utgångspunkt för budkavle om ledung och landvärn1018 eller – i anslutning till tolkningen välbebyggd gård – att det varit fråga om ”de visthusbodar och gästabudshallar, som varit utmärkande för de kungliga förvaltningsgårdarna”.1019 En tredje tolkning är att hus inte betyder byggnad utan skydd och att det alltså skulle vara fråga om en skydds- eller försvarsgård.1020 En fjärde tolkning, men på delvis annan etymologisk grund, är att husa(r)- är en term för centralort, och då kan det vara fråga om antingen nya namn på gamla centralorter eller namn på nybildade centralorter.1021 Elias Wessén anslöt sig till en av Elof Hellquist lanserad teori om att Husaby först betydde en väl bebyggd gård, att

1010 Pettersson 2000 s. 59, jfr även s. 62.

1011 Ekman 2000 s. 9-38, ssk. s. 12-13 och 35-38; se även Hyenstrand 1974 s. 118; Pettersson 1998 s. 42; Claes Theliander, ”’Huseby-problemet’ – igen” i Olausson (red.) 2000 s. 175.

1012 Pettersson 2000 s. 60 och 62.

1013 Steinnes 1955 s. 5-6; Pettersson 2000 s. 54.

1014 Pettersson 2000 s. 56-59.

1015 Pettersson 2000 s. 57.

1016 Oluf Rygh, Norske Gaardnavne. Forord og indledning, Kristiania: W. C. Fabritius & Sønner, 1898, s. 57. 1017 Palme 1958 s. 154, Rosén 1962 sp. 95.

1018 Mats G. Larsson, Hamnor, husbyar och ledung, Report series no. 29, 1987 s. 65-66; Larsson 2004 del 1 s. 132-143.

1019 Eric Elgqvist, Ullvi och Götevi. Studier rörande götalandskapens införlivande med sveaväldet, Lund: Olins antik- variat, 1947, s. 75-80, se även Oskar Lundberg, ”Det forntida Uppland och havet” i Svenska Turistföreningens Årsskrift 1915 s. 85-100 på s. 94 och Harry Ståhl, Ortnamn och ortnamnsforskning, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1970, s. 73.

1020 Petrus Envall, Husaby och Husum. Filologisk, geografisk och historisk ortnamnsanalys. Ortnamn och kultur- historia 1, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1960, s. 10-21.

1021 Brink 2000 s. 70 och 71-72, Lars Hellberg, ”Ortnamnen och den forntida sveastaten. Presentation av ett forskningsprojekt” i Namn och bygd 2013 s. 9-31 ssk. s. 10, 12-13 och 22-25.

164

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

denna gård blev en kunglig förvaltningsgård och att namnet på så sätt blev synonymt med kungsgård, bredde ut sig som begrepp och ibland trängde undan äldre namn.1022

För egen del anser jag att man måste ta sin utgångspunkt i att Sverige under 1100-talet och åtminstone 1200-talets första hälft inte var något centralstyrt rike, utan det var ett konglo- merat av landskap, som fram till 1300-talets mitt hade sina egna lagar, och fram till dess att landskapslagarna skrevs ned även hade egna lagar för olika delar av landskapet, t.ex. i Upp- land.1023 Även inom ett landskap som Uppland var de samhälleliga strukturerna oregel- bundna.1024 Detta talar mot att det skulle ha funnits ett enhetligt kungligt godskomplex som sedan upplöstes. Landskapslagarna ger stöd för att Uppsala öd vid 1200-talets slut var ett för Uppland relevant begrepp som senast på 1310- och 1320-talen spreds till Södermanland, Västergötland och Norrlandskusten. Detta innebär inte att det fanns något enhetligt system av husabyar, särskilt som det också har ansetts att husabyarna förlorade sin betydelse vid sekelskiftet 1300 i samband med de nya slottslänens framväxt.1025 Överhuvudtaget torde det, som Pettersson har framhållit, finnas anledning till försiktighet med att ”hävda utsagor med generell giltighet för alla husabyar”.1026

Om man tar sin utgångspunkt i de ord som bildar sammansättningen husaby är det fråga om antingen skydds-, försvars- eller förrådsbyggnader, eller en grupp av flera hus som avvek från vanliga byggnader genom att de var större eller mer välbyggda, eller byar som utgjorde centralorter. Om man utgår från de förklaringar som har med byggnadstyper att göra kan det knappast antas annat än att just sådana hus byggdes av kungar eller andra stormän såsom t.ex. biskopar, vilket stämmer överens med att de blev lokala centra eller byggdes på platser som redan var lokala centra, och att de var belägna utmed vatten- eller landleder eller kors- ningar mellan dessa. Det är då inte heller förvånande att de män som förvaltade sådana gårdar eller byar skymtar fram i begreppet husabyman i Dalalagen. Om man utgår från att husaby betyder just centralort, kan det ändå konstateras att det inte är fråga om något enhetligt gods- komplex. Som Lars Hellberg uttryckte det:

”Dylika processer, varigenom förvaltningstekniska termer övergick till namn på [administrativa centralorter], har uppenbarligen, tvärtemot vad man kanske helst skulle vilja tro, haft en rent folklig förankring och ingalunda varit inspirerade av någon överhet. De hade sin förutsättning i ett mera internt språkbruk och resul- terade i ett namnskick som lämpade sig för de enskilda bygderna [---] men som däremot vållade svårigheter på riksplanet, vilket bl.a. framgår av den ”officiella” typen av medeltida husaby-belägg: ortnamnet Husby följt av en särskiljande di- striktsbeteckning. Själva termen husaby har dessutom av allt att döma ett folkligt ursprung.”1027

1022 Elof Hellquist, De svenska ortnamnen på -by. En öfversikt, Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets- samhället, 1918, s. 128-129; Elias Wessén, ”Birca och bjärkörätt” i Namn och Bygd 1923 s. 135-178 på s. 148. Se även Brink s. 65-73.

1023 Holmbäck och Wessén 1933 (Upplandslagen) s. 9.

1024 Birger Lundberg, Territoriell indelning och skatt i Uppland under medeltiden, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1972, s. 183-187; Pettersson 1998 s. 35.

1025 Theliander 2000 s. 168.

1026 Pettersson 2000 s. 62-63.

1027 Hellberg 2013 s. 24.

165

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Det kan dessutom mycket väl vara så att en betydelsefull gård blivit centralort i ett om- råde, snarare än att det funnits ett område som försetts med en centralort. Denna slutsats leder emellertid fram till att det inte finns någon otvetydig koppling mellan begreppet Upp- sala öd och ett komplex av gårdar med namnet Husaby. De norrländska Uppsala öd-godsen kallades inte husaby, inget är känt om Uppsala öds-gods i t.ex. Östergötland, och det kan inte uteslutas att centralorter i form av husabyar eller orter med andra beteckningar haft olika funktioner i olika landskap. I Uppland fanns ett antal kungsgårdar med namnet Husby men det finns ingen källa som säger att det var de som utgjorde Uppsala öd. Det torde alltså ha funnits olika typer av husabyar om än med vissa gemensamma drag, som föranlett att de fått detta namn. Men inget säger att samtliga dessa husabyar har ingått i Uppsala öd – det rimlig- aste antagandet är enligt min mening att husabyarna och Uppsala öd är två olika fenomen, om än med viss överlappning.

6.2.6.Kungsgårdar, kungsladugårdar och kungliga parker

Ett av problemen med husabyarna – ett problem, vars existens inte är märklig om min slutsats i föregående avsnitt är riktig – är att de inte lämnar någon struktur efter sig; de verkar inte i någon större utsträckning påverka ”senare tiders förvaltning och ramar för utövning av offentlig makt”.1028 Detta gör att det inte är särskilt meningsfullt utifrån syftet med den här texten (även om det är intressant i en rad andra avseenden) att försöka spåra de enskilda husabyarnas samband med kungsgårdar och senare tiders anslag till hovet. Det ska dock nämnas att kronan i ett flertal av Upplands härader ännu på 1500-talet ägde respektive härads Husaby som den enda egendomen i häradet,1029 och av Hälsingelagens Uppsala öd-gods var två (Hög i Sunded [kungsgården i Sunded] och Hög på Norrstigen [kungsgården i Jättendal]) kronogods till Karl Knutsson Bondes tid, ett (Hög längst i söder [kungsgården i Norrala]) kronogods till Gustav Vasas tid och ett (Kutby [kungsgården i Bjärtrå]) kronogods till slutet av 1500-talet.1030

En del av sammanblandningen mellan olika typer av statlig eller kunglig egendom ägde rum under Gustav Vasas tid, då någon skillnad inte gjordes mellan Vasa-ättens ärvda jord och statens jord och då dessutom kyrkans egendomar drogs in till staten.1031 Någon skillnad utifrån jordagodsens ursprung gjordes inte heller när staten förlänade bort jord. Förläningar och donationer, dvs. bortgivande av ärftlig respektive icke ärftlig rätt till jordegendomar,1032 förekom särskilt flitigt under drottning Kristina.1033 Det förekom också förläningar som hörde samman med en viss tjänst eller gavs ”på behaglig tid”.1034

År 1604 villkorades donationer av gods genom att godsen under vissa förutsättningar skulle återfalla till kronan; dessa gods kallades ’Norrköpingsbesluts-gods’.1035 Under 1500-

1028 Thomas Lindqvist, ”Husabyar – en inledning” i Olausson (red.) 2000 s. 7-8 på s. 8. 1029 Pettersson 2000 s. 51.

1030 Holmbäck och Wessén 1940 s. 301. Jfr Schück 1914 s. 5 och Grundberg 2000.

1031 Clason 1895 s. 1-2, Tauson 1846.

1032 Clason 1895 s. 9-13.

1033 Clason 1895 passim.

1034 Clason 1895 s. 13-16.

1035 Nilsson-Stjernquist 1950 s. 26-27.

166

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

och 1600-talen förekom begreppet ’förbjudna orter’ eller ’förbudna orter’, vilket var de om- råden som inte fick omfattas av förläning eller donationer. Det var statens gods vars avkast- ning skulle användas till hovets men även bl.a. arméns och flottans underhåll. Stockholms slott med det som löd därunder var anslaget till hovstaten, Svartsjölandet och öarna därom- kring och i Björkfjärden till hovstaten eller stallstaten, samt Ulvesunds län (Kungsör) till stall- staten.1036 T.ex. återkallade drottning Kristinas förmyndarregering år 1635 och 1636 förlä- nade ängar i Uppland till hovets stallstat.1037 Under drottning Kristinas regeringstid (1632 till 1654, regerande från 1644) framgår det indirekt av Sam. Clasons forskning att hovets räken- skaper inte fördes på samma sätt år från år. Exempelvis hörde livgardet till hovstaten år 1646 och 1653 men inte år 1644, och hov- och riksstallstaterna räknades till hovet år 1653 men inte åren 1644 eller 1646.1038 Allt detta gör det svårt att följa hovets finansiering och dess samband med olika jordegendomar.

Som redan nämnts i avsnitt 6.2.3. tillkom i 34 kap. konungabalken i Kristoffers landslag en ny bestämmelse, där det angavs att konungens parker var konungens enskilda ägor, såsom Uppsala öd och annat liknande. I Petter Abrahamssons kommentar nämns en rad områden som ”Konungens Parker”, nämligen Öland, Åland, Billingen, Kinneskoga, Edsmären samt Hunne- och Halleberg, vissa områden vid konungens slott och gårdar samt Gotland, som ”räknas ock för Konungens fridkallade Park, derest alt olofligit jagande och skiutande är förbudit”.1039 Tydligt är att det handlar om jakträtten i dessa områden,1040 men efter de olika jaktstadgandena finns en kommentar om Djurgården; att den sorterade under konungens egen disposition och hörde till hans hovstat. Detta kommer att behandlas mer utförligt i avsnitt 6.2.8.

Vid 1650 års riksdag slöt sig de ofrälse stånden samman mot adeln och krävde reduktion av de gods som förlänats till adeln. De påminde om att det borde finnas särskilda av kronan ägda gods som kunde finansiera den kungliga hovhållningen och regeringsmakten och som kunde möjliggöra konungens resor i landet. Detta var nu knappast möjligt ”utan största beswär och omkostnad på penningar, sedan både Konungsgårdar och Ladugårdar äro borta, der de dock tilförene Konungen, en lusta och hugnad woro, och ofta orsak gåfwo landet at bese, och med det samma om undersåtarnes tilstånd och klagomål förnimma och förfara”.1041 I 1655 års riksdagsbeslut ansågs en del egendomar alldeles särskilt nödvändiga och omistliga för staten och skulle återkallas, såsom bl.a. kungliga slott och därtill hörande ladugårdar samt hovstallstatens ängar. Särskilt nämndes Svartsjö slott med tillhörande öar och lägenheter

1036 Clason 1895 s. 270.

1037 Clason 1895 s. 235. Se Svenska Riksrådets protokoll bd V (1635) s. 158 och bd VI (1636) s. 237.

1038 Clason 1895 s. 150 not 1.

1039 Petter Abrahamsson (red.), Swerikes Rikes Lands-Lag, s. 238 med hänvisningar till föreskrifter från år 1664, 1673 och 1691.

1040 Clason 1895 s. 239 hänvisar till en instruktion för riksjägmästaren den 30 maj 1638 och tar upp ved, byggnadsmaterial, dagsverken m.m. för slottens och kungsgårdarnas underhåll, jfr s. 240.

1041 Samuel S. Loenbom (utg.), Handlingar Til Konung Carl XI:tes Historia, saml. 10, ”Präste- och Borgar- skapets samt Allmogens Supplication til Hennes Maj:t Drottning Christina, uti 1650 års Riksdag, något för Kröningen öfwerlefwererad om Kronones gods återlösande under Kronan”, Stockholm: Salvius, 1769, s. 70- 98 på s. 89-90. Jfr härtill även Tauson 1846 s. 68.

167

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

samt Gripsholms, Eskilstuna, Ulvesunds och Strömsholms län ”för deres besynnerlige beqwembligheeter skuld”.1042

Vid 1672 års riksdag framhöll adeln, för att förekomma de ofrälse ståndens förnyade begäran om reduktion, att 1655 års beslut borde genomföras men att inga andra än de i detta beslut angivna omistliga godsen borde anses som Uppsala öd-gods och kronans patrimo- nium.1043 I riksdagsbeslutet angavs att 1655 års beslut skulle verkställas så att det som kronan hade bort bibehålla skulle dras tillbaka.1044 1680 års riksdag utfärdade på nytt en förklaring om att bl.a. att alla kungsgårdar skulle återställas till kronan.1045 Alla forna kungsgårdar och kronoladugårdar i Sverige och Finland samt alla gods i rikets utländska provinser, som tidi- gare tillhört därvarande styrelser skulle anses som ’förbjudna orter’ eller ’förbudna orter’.1046 Det gjordes utredningar för att med hjälp av Riksarkivets medeltidshandlingar få fram vilka gods som en gång i tiden hade varit kungsgårdar, och det fanns till skillnad från vad gällde grev- och friherreskapen ingen självklar gräns bakåt i tiden.1047 I de landskap som erövrades från Danmark ansågs de egendomar som hade hört under den danska kronan överförda till den svenska kronan. Eftersom man inte hade tillgång till handlingar i det danska riksarkivet var det emellertid svårt att få fram uppgifter om vilka gods som längre tillbaka hade hört till den danska kronan.1048 En effekt av 1680 års reduktionsbeslut var emellertid att innebörden av begreppet kungsgård stadgades.1049

I rättsfallet NJA 1944 s. 458 finns ett exempel på hur äldre donationer av kronogods har hanterats i senare tids rättspraxis, inte minst då det gäller att i efterhand uttolka i vilken egen- skap en regent har donerat egendom. En fastighet som ingått i Gustav Vasas arv- och eget- gods hade av änkedrottning Maria Eleonora donerats till Toresunds församling, och dona- tionen bekräftades av drottning Kristina. Frågan i målet var om fastigheten hade donerats av enskild person, vilket hade betydelse för om den skulle tillhöra församlingen eller en löne- fond. Arv- och eget-godsen hade emellertid enligt domstolarna övergått till kronan innan drottning Kristina gjorde sin donation för all framtid. Hon hade alltså inte agerat i egenskap av enskild person utan som regent.

6.2.7.Hovbudgetarna före år 1809

Under tidigmodern tid utgjorde kostnaderna för hovet en betydande del av statsfinan- serna. År 1573 motsvarade hovets budget ungefär 20 procent av statsbudgeten, och år 1582 var samma andel omkring 14 procent. Vid den tiden fanns ännu ingen strikt uppdelning

1042 4 § 16 p. 1655 års riksdagsbeslut i Stiernman bd 2 s. 1231-1258 på s. 1244-1245; se härtill Tauson 1846 s. 74 och Nilsson-Stjernquist 1950 s. 27-28.

1043 Tauson 1846 s. 79.

1044 1672 års riksdagsbeslut i Stiernman bd 2 s. 1660-1668 på s. 1667.

1045 5-7 §§ 1680 års riksdagsbeslut i Stiernman bd 2 s. 1806-1826 på s. 1813-1821.

1046 Tauson 1846 s. 82; se till begreppet Clason 1895 s. 231-245 och översiktligt Nordisk familjeboks uggle- upplaga bd 9 sp. 389-391.

1047 Fredrik Ferd. Carlson, Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset, bd 3, Carl XI 2, Stockholm: Norstedts, 1874, s. 264-276.

1048 Jerker Rosén, Skånska privilegie- och reduktionsfrågor 1658-1686. Studier rörande Karl XI:s skånska räfstepolitik och Skånes försvenskning, Lund: Gleerup, 1944, s. 243-258.

1049 Nilsson-Stjernquist 1950 s. 9.

168

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

mellan hovämbetsmän och riksämbetsmän, varför det är svårt att slå fast vilka kostnader som hörde till hovet.1050 Vid 1600-talets mitt synes hovhållningskostnaden, exklusive livgardet och hovstallet, åter ha uppgått till omkring 20 procent av statsbudgeten.1051 Under 1690-talet var andelen ungefär 15 procent – men beroende på vilka kostnader som räknas till hovet, kan andelen beräknas till allt från nio till 19 procent. Fabian Persson har satt detta i samband med hovets funktion vid denna tid – ”to keep up the image of royal power”1052 – men också konstaterat att det var stor oordning i hovfinanserna fram till Karl XI:s tid; denne konung ställde högre krav på redovisning och revision.1053 Han lät år 1696 göra upp en riksstat, som fram till år 1809 utgjorde en grund för utformningen av budgetarna.1054 Därigenom infördes också systemet med bestämda hovanslag, som står till konungens fria förfogande.1055

Karl Åmark har analyserat hovfinanserna under frihetstiden.1056 Som nämnts i avsnitt

2.4.3.kunde konungen enligt 20 § i 1720 års regeringsform agera självständigt och utan riks- rådets hörande i fråga om hovet och dess personal, och i 30 § i 1772 års regeringsform angavs det uttryckligen att ”Kongl. Maj:ts hof står under dess enskilta disposition”. Detta innebar, som Åmark har konstaterat, att hovekonomin, ”dvs. hela den grupp av statsutgifter och här- för skedda anordningar, som sammanhängde med den kungliga familjens och hovets, resp. de särskilda hovens, löpande behov, omhänderhades av ett från den statliga finansförvalt- ningen i övrigt tämligen fristående organ, hovförvaltningen”.1057

Överstemarskalken skulle enligt 35 § i 1720 års regeringsform vårda sig om konungens hov, slott och hus samt förestå, ordna och och styra om konungens taffel och hovfolk med vad därtill hörde. Överstemarskalken, som skulle vara ett av riksråden, lade fram förslag till budget för hovstaten. Han skulle också ta ut de anslagna medlen och överlämna dem till hovmarskalken, som använde dem. Konungen disponerade över vissa kungsgårdar, och han och drottningen disponerade enskilt över de handpenningar som anslagits åt dem.

År 1723 fastställdes en budget för år 1724 med vissa poster, och sättet att ställa upp budgeten utvecklades under 1700-talet på sätt som närmare framgår av Åmarks redogörelse och tabeller. Kostnader för livdrabanter och livgarde hörde till hovstaten, men Åmark tog upp dem under militära utgifter.1058 Kostnaden för byggande av Stockholms slott fördes år 1727 över från hovstaten till en särskild myndighet, Slottsbyggnadsdeputationen. Detta visar att det inte heller under denna period är helt enkelt att bedöma hovbudgetens andel av stats- budgeten, men med utgångspunkt i Åmarks tabell över huvudposterna i samtliga statsbud- getar under perioden 1722-1809 kan denna andel beräknas till omkring sju till nio procent,

1050 Birgitta Odén, Rikets uppbörd och utgift. Statsfinanser och finansförvaltning under senare 1500-talet, Lund: Gleerups, 1955, s. 212-218 och 409.

1051 Clason 1895 s. 150.

1052 Persson 1999 s. 76.

1053 Persson 1999 s. 56-79 och 255-259.

1054 Hildebrand 1896 s. 413; Fredrik Lagerroth, ”Ständernas makt över statsreglering och beskattning” i Sveriges Riksdag. Historisk och statsvetenskaplig framställning, Stockholm: Riksdagen, 1934, avd. 1, bd 6, del 2, s. 265- 311; se även Fredrik Lagerroth, Statsreglering och finansförvaltning i Sverige till och med frihetstidens ingång, Lund: Gleerup, 1928, ssk. s. 108-153.

1055 Reuterskiöld 1914 s. 75.

1056 Åmark 1961 s. 313-340.

1057 Åmark 1961 s. 313.

1058 Se härtill Åmark 1961 s. 342-349 och 352.

169

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

med vissa avvikelser uppåt och nedåt för enstaka år, för att sedan öka till över tio procent på 1780-talet och framåt.1059

Jonas Nordin har framhållit svårigheterna i att beräkna de egentliga hovkostnaderna un- der frihetstiden, beroende på dels sättet att beräkna naturaförmåner, dels penningvärdets försämring. Hans slutsats är emellertid att konungahuset förbrukade omkring tio procent av statsfinanserna, med avvikelser uppåt vid kröningar m.m., och att denna procentandel också gällde redan under 1600-talets senare del. Vid en internationell jämförelse var denna siffra normal eller till och med låg. Dock har då inte räknats in kostnaderna för livgardet och un- derhållet av slotten, vilket medför att den totala hovhållningskostnaden kan ha utgjort så mycket som 30 till 40 procent av statsbudgeten.1060

När det gäller de olika delposterna inom hovanslaget har Åmark utgått från 1724 års budget.1061 Där förekom följande delposter.

	daler silvermynt
Konungens handpenningar	100 000
Drottningens handpenningar	50 000
Hovförtäringen	120 000
Hovstatens avlöning och kostpenningar	106 184
Liveristaten (dvs. den livréklädda tjänstepersonalen)	20 453
Fatburen	3 000
Hovstallstaten	40 824
Hovjägeristaten	4 460
Gratialstaten samt hovstatspensionärerna	5 422
Karlbergs kungsgård	3 883
Stockholms slottsbyggnad	5 581
Konungens extra ordinarie hovstat	1 064
E.o. expenser	5 425
Summa	466 296

Tabell 1. Hovanslaget och dess olika delposter i 1724 års statsbudget.

Utöver de poster som framgår av tabell 1 tillkom kostnader för vissa ytterligare lustslott och kungsgårdar, nämligen Drottningholm och Ulriksdal, samt kostnader för livdrabanter och livgarde. Hela statsbudgeten omfattade detta år 5 924 651 daler silvermynt. Från och med år 1743 särredovisades tronföljarparets hovstat, eftersom Adolf Fredrik då utsågs till tronföljare och året därpå gifte sig med Lovisa Ulrika av Preussen. Successivt under de föl- jande decennierna tillkom särskilda stater för deras barn kronprins Gustav (och senare kron- prins Gustav Adolf samt slutligen för dennes barn, efterhand som Gustav och Gustav Adolf tillträdde konungaämbetet), hertigarna Karl och Fredrik Adolf samt prinsessan Sofia Alber- tina. Inköp av kungsgårdar till Karl och Fredrik Adolf (Rosersberg respektive Tullgarn) för- anledde betydande omkostnader. Även om hovstatens anslag kan te sig tillräckligt väl till-

1059 Åmark 1961 s. 314-319.

1060 Nordin 2009 s. 97-100.

1061 Åmark 1961 s. 319-320.

170

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

tagna, förekom återkommande ekonomiska underskott i hovfinanserna och även i kungafa- miljens enskilda ekonomi, vilka genom riksdagens försorg täcktes genom lån och komplet- terande anslag.1062

6.2.8.Kungsgårdar under konungens enskilda disposition före 1809-10 års överenskommelse

Det skulle uppenbarligen föra för långt att här försöka närmare analysera de olika Upp- sala öd-gods, husabyar, kungsgårdar och kungsladugårdar som funnits genom historien och i vilken mån de har hört till staten antingen på så sätt att avkastningen tillfallit statskassan eller på så sätt att de fallit under konungens enskilda styrelse vilket medfört att avkastningen finansierat hovhållningen och hovstallet; därtill kommer som framgått också enskilda egen- domar som blivit kronans. Av visst intresse är att ’Uppsala öd’ fortfarande vid 1800-talets början var ett levande begrepp, något som kommer att framgå när Gripsholm omtalas i det följande. Naumann har konstaterat att det utöver själva hovhållningsanslagen är svårt att beräkna hur stora intäkter de kungsgårdar m.m. som stod under konungens enskilda dispo- sition gav.1063 Här begränsar jag mig till att ge en bild av läget före 1809 års överenskommelse, då följande egendomar stod under konungens enskilda styrelse.1064

Ulriksdals kungsladugård med slott och lustträdgård.

Ulriksdal räknades till Stockholms län, Danderyds skeppslag och Solna socken och ligger numera i Solna kommun. Gården anlades och slottet byggdes på 1640-talet av riksmarsken Jacob Pontusson De la Gardie. Slottet kallades då Jacobsdal. Hans son Magnus Gabriel De la Gardie sålde år 1669 egendomen till riksänkedrottningen Hedvig Eleonora. Hon kallade gården Ulriksdal efter prins Ulrik, son till Karl XI, och gav den till honom i faddergåva. Efter hans död år 1685 blev Hedvig Eleonora åter slottets innehavare, och efter hennes död år 1715 blev det statlig egendom och kungsgård. Det överlämnades till Fredrik I:s enskilda dis- position. Denne förklarade sedan i en av Bramstång citerad skrivelse att han ”updragit och öfwerlåtit” Ulriksdal på tronföljaren Adolf Fredrik ”aldeles på lika sätt, som wj samma hittills Sjelfwe innehaft”.1065 ”Uppdragit och överlåtit” är en formulering som sedan återkommer beträffande Drottningholm och får anses syfta på överlåtelse av en vidsträckt dispositionsrätt men inte äganderätt.

Ulriksdal överlämnades år 1808 med underlydande hemman och lägenheter, dock med vissa undantag,1066 till änkedrottning Sofia Magdalena på hennes återstående livstid för att hon skulle åtnjuta inkomsterna därav. Detta skedde i byte mot Strömsholms slott och kungs- gård, som hon hade haft rätt till dessförinnan enligt giftermålskontrakt av den 29 september

1062 Åmark 1961 s. 319-340.

1063 Naumann 1879-84 bd 2 s. 322-328. Se också Nilsson-Stjernquist 1950 s. 168-182.

1064 Denna översikt bygger främst på statsutskottets memorial den 7 februari 1810, se 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 5:2, februari 1809, s. 545-569. Jag har inte gått vidare och granskat bakgrundsmaterialet, som finns i Riksarkivet, Utskottshandlingar 1809-1866, Statsutskottet, R 4198.

1065 Bramstång Hov och slott s. 224.

1066 Undantagna var ”den så kallade Stallmästaregården wid Norr Tull, Polska Udden, Storängen, som brukas under Frescati och 2:ne nybyggda Vagnshus wid Ulrichsdals Slott, hwilka Konungen förbehållit sig att nyttja så länge de, i brist af andre wagnsrum, för Kongl. Hof-Stallet äro nödige”, Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 546.

171

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

1766.1067 Enligt detta kontrakt hade hon rätt inneha Strömsholm som änkesäte, försett med ”anständiga meubler och husgerådspersedlar”, och hon hade rätt att ”dess afkomster uti wed, hö, wildt och fiske nyttja och åtnjuta”.1068

Kungsgården hade inget åsatt mantal, men hade underlydande hemman om sammanlagt 12 ½ mantal och därutöver ytterligare utarrenderade lägenheter. Staten anslog 2 227 rdr till drottningens skötsel av slottet och byggnaderna, men hon avlönade i övrigt sitt hov av kungs- gårdens inkomster.1069 Under perioden 1808-1811 användes med konungens tillstånd ett be- lopp om 1 111 rdr bco årligen av arrendet från Strömsholm för reparation av rummen på Ulriksdal samt för inköp av möbler, då ”Hennes Maj:t sjelf låter besörja desse reparationers werkställighet och Meublers inköp”.1070

Karlbergs slott och kungsgård

Karlberg räknades till Stockholms län, Danderyds skeppslag och Solna socken och ligger numera i Solna kommun. Slottet byggdes på 1630-talet av riksamiralen Karl Karlsson Gyl- lenhielm och ägdes därefter av Magnus Gabriel De la Gardie, som byggde ut slottet. Johan Gabriel Stenbock fick det som säkerhet för fordringar på De la Gardie och tilldömdes år 1684 äganderätten, men kronan löste år 1688 in det till underpris.1071 Slottet var därefter kungligt lustslott. Kungsgården hade inget åsatt mantal.

År 1792 inrättades en militär kadettskola på slottet, Krigsakademien, senare Krigsskolan och nu Militärhögskolan Karlberg. Därmed var tiden som kungligt lustslott förbi, och slottet nämns inte vidare i sammanhang som har med den kungl. dipositionsrätten att göra. År 1941- 47 genomgick slottet en genomgripande restaurering.1072

Drottningholms slott och ladugård

Drottningholm räknades till Svartsjö län,1073 Färentuna härad och Lovö socken och ligger numera i Ekerö kommun. Johan III:s drottning Katarina Jagellonica byggde ett slott på plat- sen och kallade det Drottningholm. Senare köpte riksänkedrottning Hedvig Eleonora det år 1661, och hon lade grunden till nuvarande slottsbyggnad.1074

1067 Bramstång Hov och slott s. 225.

1068 Art. 7 i äktenskapskontrakt den 29 september 1766, slutet mellan Adolf Fredrik och Christian VII, Riksarkivet, Konungahusens urkunder 1562-1958, vol. 48 c.

1069 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 545-548, supplerat med uppgifter från Nordisk familje- boks uggleupplaga bd 30 sp. 942-943 och Svensk Uppslagsbok bd 30 sp. 382.

1070 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 547.

1071 Anders Kullberg, Johan Gabriel Stenbock och reduktionen, Stockholm: Esselte studium, 1973, s. 31, 40 och

76.

1072 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 548-549, supplerat med uppgifter från Nordisk Famil- jeboks uggleupplaga bd 13 sp. 1052-1055 och Svensk Uppslagsbok bd 15 sp. 888-889, bd 16 sp. 1113.

1073 Detta län omfattade Färentuna härad och styrdes av en ståthållare; det existerade från år 1786 och ansågs år 1810 åter kunna läggas samman med Stockholms län, se 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4:1, november 1809, statsutskottets memorial den 16 november 1809, s. 1233-1234; bd 6:2, april 1810, riksdagsskrivelse, s. 268.

1074 Se till perioden 1628-1661 Joh. Ax. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, del 1, Stockholms och Uppsala län, bd 1, Stockholm: Norstedts, 1931, s. 10-11.

172

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

En vanligt förekommande uppgift är att Drottningholm år 1744 skänktes till kronprin- sessan Lovisa Ulrika,1075 men Bramstång har i sin utredning visat att det var mer komplicerat än så och inte fråga om något överförande av egentlig äganderätt.1076 Den 20 augusti 1744 hade Fredrik I förklarat sig vilja överlämna Drottningholm till Lovisa Ulrika, och riksrådet hade, när frågan anmäldes där den 25 samma månad, inget att erinra mot att han fick ”öfwer- låta [Drottningholms kungsgård], på samma sätt, som Hans Kongl. Maj:t sielf densamma hittills innehaft”. Ett inventarium upprättades, och tidigare gällande anslag för underhåll av slottet skulle fortsätta att betalas ut.1077 I brev till Lovisa Ulrika förklarade han:

”Jag har således härmed welat updraga och öfwerlåta Eders Kongl:a Höghet samma Lust-Slott Drottningholm med des meubler och alla tillhörigheter efter detta Wårt deröfwer uprättade inventarium jemte de der under liglande [sic, ska vara liggande] Lägenheter, Hemman och deras Revenüer samt Räntor och hwad till bemelde Kongsgård årligen af Statsmedlen är anslagit, alldeles på lika sätt, som jag sjelf den samma hittils innehaft.”1078

Sammanhanget – att riksrådet behövde ge sitt samtycke, och att staten skulle bekosta underhållet – visar att det trots att ordet ’överlåtelse’ användes inte var fråga om överlåtelse av en äganderätt utan upplåtelse av en dispositionsrätt. År 1777 avstod Lovisa Ulrika – som när hon blivit drottning fått Kina slott av sin man Adolf Fredrik – besittningsrätten till Drott- ningholm, Kina slott, Kanton m.m. till staten mot ersättning i pengar om 400 000 rdr rmt.1079 Bramstång menade att det dessförinnan hade varit fråga om en ”dispositionsrätt av vidsträckt natur”,1080 en dispositionsrätt även omfattande avkastning och intäkter.

Kungsgården bestod av 4 ½ mantal med därunder lydande hemman om 13 1/3 man- tal.1081 Kostnaden för underhåll av Drottningholms slott och dess ”plantager” var 8 000 rdr per år under åren 1805-09.1082

Svartsjö slott och kungsladugård

Svartsjö räknades till Svartsjö län, Färentuna härad och Sånga socken och ligger numera i Ekerö kommun. Svartsjö är känt som Uppsala öds-gods från Magnus Erikssons tid, se ovan avsnitt 6.2.4.1083 Johan III lät bygga slottet och Gustav II Adolf förbättrade det, men på 1680-

1075 Nordisk Familjeboks uggleupplaga bd 6 sp. 885-886 och Svensk Uppslagsbok bd 7 sp. 846 (anger 1774, en uppenbar felskrivning för 1744).

1076 Bramstång Hov och slott s. 234-237, se också Merit Laine, ”En Minerva för vår Nord”. Lovisa Ulrika som samlare, uppdragsgivare och byggherre, Uppsala: Merit Laine, 1998, s. 35-37 samt not 63-65 på s. 40.

1077 Riksarkivet, Inrikescivilexpeditionen med föregångare, Renskrivna protokoll A1a:32, Rådsprotokoll i inrikes civilärenden den 25 augusti 1744, s. 1064v-1068r, citatet från s. 1066r-1066v.

1078 Riksarkivet, Inrikescivilexpeditionen med föregångare, Registratur B1a:33, kungl. brev den 25 augusti

1744 till kronprinsessan Lovisa Ulrika, s. 646r-647v; se även s. 647v-648v angående anslaget.

1079 Riksarkivet, Kungliga arkiv, Handlingar rörande drottning Lovisa Ulrikas personliga förhållanden och egendom, K 268.

1080 Bramstång Hov och slott s. 236.

1081 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 549-551.

1082 Statskontorets memorial den 23 juni 1809, bilaga B, bilaga till Kongl. Maj:ts nådiga proposition til Riksens Ständers Stats-Utskott om Stats-Werkets tilstånd, inkomster, utgifter, skulder och fordringar samt hwad til des uprätthållande erfordras, 1809 (separattryck, ingår inte som en del i protokollssamlingarna). s. 34.

1083 Jfr dock att det i statsutskottets memorial anges att en kungsgård Ringanäs i Färentuna socken ersattes av Gustav Vasa med Svartsjö slott, ref. i nästa fotnot.

173

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

talet brann det ned och ett nytt slott byggdes först på 1730-talet. Enligt kungl. brev den 14 november 1766 och 14 augusti 1767 kom det under konungens egen disposition. Ständerna lämnade år 1772 över Svartsjö till änkedrottning Lovisa Ulrikas disposition. Enligt kungl. brev den 19 juli 1782 lades slottet under Drottningholm, och därefter förföll det. Kungsgår- den bestod av 10 ½ mantal.1084

Väntholmens kungsgård

Väntholmen räknades till Svartsjö län, Färentuna härad och Hillersjö socken och ligger numera i Ekerö kommun. Kungsgården hade enligt statsutskottets memorial varit ”ett så kalladt enskildt Kongl. Taffelgods och försedd med ansenliga stenhus-byggnader, hwarefter några få obetydliga lämningar i medlet af förra århundradet ännu funnos”.1085 Enligt kungl. brev den 14 augusti 1782 lades det under Drottningholms lustslott. Kungsgården bestod av 2 ½ mantal.1086

Rosersbergs kungsgård

Rosersberg räknades till Ärlinghundra härad och Norrsunda socken i Stockholms län och ligger numera i Sigtuna kommun. Slottet byggdes av riksmarskalken Gabriel Oxenstierna vid 1600-talets mitt. Egendomen blev kungsgård genom byte mot andra gods enligt kungl. brev av den 30 september 1756 och 3 augusti 1762. Det var 1755-56 års riksdag som köpte in Rosersberg på avbetalning åren 1758-73 för att ställa Kungsgården till hertig Karls dispo- sition (sedermera Karl XIII).1087 Kungsgården bestod av 6 mantal, och därtill kom vissa un- derlydande gårdar.1088

Gripsholms slott och kungsladugård

Gripsholm räknades till Selebo härad och Kärnbo socken i Södermanland och ligger nu i Strängnäs kommun. Statsutskottet skrev: ”Af ålder har Gripsholm icke warit af Upsala öde eller ett Kongl. Gods, utan enskildt Odal- och Herre-Säte.”1089 Det ägdes på 1300-talet av Bo Jonsson Grip, löstes in av drottning Margareta och förvärvades av Sten Sture den äldre, som anlade kloster där. Det återfordrades som arvegods av Gustav Vasa år 1526, och han byggde om borgen. Gripsholm innehades därefter av olika personer inom kungahuset, bl.a. riksän- kedrottningen Hedvig Eleonora, som hade Gripsholms slott och delar av Södermanland som livgeding.

I giftermålskontraktet avseende äktenskapet mellan Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika ut- sågs Gripsholm till änkesäte för henne. Det angavs då att slottet skulle vara möblerat med

1084 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 551-552, supplerat med uppgifter från Åmark 1961 s. 336, Sten Karling, Svartsjö slott. Ett bidrag till dess historia, Göteborg (särtryck), 1930, s. 69-81, Nordisk Familjeboks uggleupplaga bd 27 sp. 864-866 och Svensk Uppslagsbok bd 28 sp. 31.

1085 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 553.

1086 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 552-553.

1087 Se härtill Bramstång Hov och slott s. 228-229.

1088 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 553-554, supplerat med uppgifter från Åmark 1961 s. 332, Nordisk Familjeboks uggleupplaga bd 23 sp. 926-927, Svensk Uppslagsbok bd 24 sp. 512. Se också Andreas Heymowski, ”Rosersberg – ett kungligt lustslott 1760-1860” i Ursula Sjöberg (red.), Rosersbergs slott, Stockholm: Byggförlaget, 2005, s. 86-123.

1089 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 554-555.

174

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

ståndsmässiga möbler och husgeråd samt att det skulle finnas en vagn och vad som i övrigt hör till en fundus instructus (”und was sonst noch mehr zu einem fundo instructo gehört”).1090 Det byttes år 1772 mot Svartsjö slott (se ovan), och då kom Gripsholm under konungens disposition. Gripsholm kom åter på motsvarande villkor i fråga som änkesäte enligt gifter- målskontraktet när Gustav IV Adolf gifte sig med Fredrika av Baden.1091

Gripsholms kungsladugård bestod av 9 mantal och därutöver diverse egendomar; en äng, Bondängen, användes till beteshage för slotts- och djurgårdsstatens kreatur medan en annan, Djurgårdsängen, disponerades för konungens räkning. Skogsparken Kungshagen an- vändes till timmer och ved efter slottets behov. Parken Bråtön användes för att hämta träd till plantering vid detta och övriga slott.1092

Tullgarns kungsgård

Tullgarn räknades till Höjebo härad och Hölö socken i Södermanland och ligger numera i Södertälje kommun. Egendomen kom vid mitten av 1600-talet att ägas inom ätten De la Gardie, men den siste private ägaren riksrådet Melker Falkenberg sålde den år 1772 till Kungl. Maj:t och kronan. Det var riksdagen som enligt ett principbeslut år 1766 anslog medel för att göra Tullgarn till kungsgård åt hertig Fredrik Adolf av Östergötland.1093

Efter Fredrik Adolfs död år 1803 blev Tullgarn år 1807 överlämnat till prinsessan Sofia Albertina ”till full disposition och åtnjutande af alla däraf fallande inkomster” i hennes livstid, dock med undantag för ”alla de Tullgarns tillhörigheter af Meubler, husgeråd och annan lös egendom, som för Wår [konungens] höga räkning, efter deras uti Boupteckningen utsatte wärde och 20 proc:ts förhöjning därutöfver, blifvit inlöste och hvilka på en särskild [---] Kammar-Collegium och Stats-Contoiret tillsänd förteckning äro uptagne”. Dessa ”böra, enär de samma dels äro nödige för rummens tillbörliga prydnad och egendomens beboende, dels icke kunna skiljas derifrån, utan att till deras godhet äfventyra, framgent såsom inventarier eller en Fundus Instructus wid Tullgarn qvarblifva”.1094

Av statsutskottets memorial framgår att Tullgarns egendom, ”fastän öfwerlåten till Högsalig Hans Kongl. Höghet Hertig FREDRIC ADOLPH, att under Dess lifstid bruka och disponera, likwäl är af Kongsgårds natur, och i sådan egenskap efter Hans Kongl. Höghets frånfälle åter tillfallit Kongl. Maj:t och Kronan”.1095 Det kan här noteras att i likhet med vad som gäller Drottningholm kunde ordet ’överlåta’ användas avseende andra rättigheter än äganderätt; här är det uppenbarligen fråga om en dispositionsrätt omfattande intäkter och avkastning.

1090 Riksarkivet, Konungahusens urkunder, vol. 46 a, Giftermålskontrakt den 30 juni / 11 juli 1744, art. 8. 1091 Riksarkivet, Konungahusens urkunder, vol. 68 b, Giftermålskontrakt den 6 oktober 1797, art. 8.

1092 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 554-560, supplerat med uppgifter från Alf Åberg och Ola Terje, Kungaslott och adelsborgar från vasatiden, Stockholm: Forum, 1966, s. 38-47, Nordisk Familjeboks uggleupp- laga bd 10 sp. 330-335 och Svensk Uppslagsbok bd 12 sp. 22-24.

1093 Se utförligt Bramstång Hov och slott s. 176-190.

1094 Riksarkivet, Inrikescivilexpeditionen med föregångare Registratur, B1a:135, kungl. brev den 14 juni 1807, s. 1128v-1133v, citaten från s. 1129r-1129v. Se också Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 562, jfr även angående detta 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 10, riksdagsskrivelse nr 29, s. 72-73, och Bramstång Hov och slott s. 190-191.

1095 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 562. Detta återgår på en formulering i Riksarkivet, Inrikescivilexpeditionen med föregångare Registratur, B1a:135, kungl. brev den 14 juni 1807, s. 1130v.

175

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Tullgarns kungsgård åsattes 15 mantal och hade ett antal underlydande hemman i Hölö, Vagnhärads, Trosa och Mörkö socknar, sammanlagt 34,5 mantal.1096

Sundbyholms och Ribbingelunds kungsgårdar

Dessa båda kungsgårdar ligger i Södermanland och Österrekarne härad, Sundbyholm i Sundby socken och Ribbingelund i Kjula socken, numera i Eskilstuna kommun. De hade arrenderats ut år 1756, men år 1779 bestämdes att de skulle disponeras av hertig Karl, seder- mera Karl XIII, på livstid. Han arrenderade sedan ut gårdarna.1097

Strömsholms och Kungsörs kungsgårdar

Dessa båda kungsgårdar ligger i Västmanlands län, Snävringe härad och Kolbäcks socken, respektive Åkerbo härad och Torpa socken; numera Hallstahammars respektive Kungsörs kommun.

De båda kungsgårdarna har ansetts ”utgöra tillhopa en af de betydligaste och härligaste Krono Egendomar i Riket”.1098 Kungsörs kungsladugård bestod av 23 5/8 mantal och Strömsholm av 11 1/8 mantal. Kungsör hade ifrån äldre tider ständigt stått under konungens egen disposition, men Strömsholm gjordes av Gustav Vasa till livgeding åt drottning Katarina (Stenbock) och av Gustav II Adolf till livgeding åt drottning Maria Eleonora. Karl X Gustavs änka Hedvig Eleonora lät riva slottet för att bygga ett nytt på det gamlas grund. Egendomen var hennes morgongåva och ingick i hennes livgeding.1099 Stuterier anlades på båda gårdarna, men själva kungsgårdarna arrenderades ut.

Gustav III:s drottning Sofia Magdalena hade enligt giftermålskontraktet Strömsholm som framtida änkesäte, inklusive möbler och husgeråd samt vagn och ”dylikt mera, som till en fundum instructum höra kan”. Ett inventarium skulle göras upp, och hon skulle intyga att hon inte skulle försämra eller förskingra något.1100 År 1774 överlämnades slottet till hennes egen förvaltning.1101 År 1808 byttes det ut mot Ulriksdal, varvid hon till ”Kongl. Maj:t och Kronan [avträdde] den rättighet till besittning af Strömsholms Slott och Kongsgård med tillhörigheter, som Hennes Maj:t, enligt Heyrats Contractet tillkommer”.1102 För allmogen i Snävringe, Åkerbo och Fellingsbro härader innebar Strömsholm och Kungsör en mycket betungande dagsverksskyldighet.1103

1096 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 560-564, supplerat med uppgifter från Åmark 1961 s. 336, Nordisk Familjeboks uggleupplaga bd 30 sp. 281-282 och Svensk Uppslagsbok bd 29 sp. 1149-1150.

1097 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 564-566.

1098 1809-10 års riksdag, Statsutskottets memorial den 5 december 1809 i Ridderskapet och Adelns proto- koll, bd 4:2, december 1809, s. 1475.

1099 Torbjörn Fulton, ”Det karolinska Strömsholm” i Eva-Lena Karlsson och Rebecka Millhagen (red.), Strömsholms slott, Stockholm: Byggförlaget, 2005, s. 42-93 ssk. s. 45-46.

1100 Riksarkivet, Konungahusens urkunder, vol. 48 c, giftermålskontrakt den 29 september 1766, art. 7. 1101 Lars Ljungström, ”En kunglig bostad” i Karlsson och Millhagen (red.) 2005 s. 106-145 ssk 120-124. 1102 Statsutskottets memorial den 7 februari 1810 s. 547.

1103 1809-10 års riksdag, Statsutskottets memorial den 5 december 1809 i Ridderskapet och Adelns proto- koll, bd 4:2, december 1809, s. 1474-1513, supplerat med uppgifter från Åberg och Terje 1966 s. 128-133, Nordisk Familjeboks uggleupplaga bd 15 sp. 277 resp. bd 27 sp. 442-443 och Svensk Uppslagsbok bd 17 sp. 168-169 resp. bd 27 sp. 1034-1035.

176

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Flyinge och Dalby

Dessa båda kungsgårdar ligger i Skåne, Torna härad, i Södra Sandby respektive Dalby socknar. Flyinge ska ha grundats av ärkebiskop Absalon och övergick genom reformationen till danska statens ägo. Efter vissa turer överlämnades det år 1658 till svenska staten som ett av de bornholmska vederlagsgodsen (ersättningsgods för att Bornholm fick fortsätta att till- höra Danmark trots att ön enligt Roskildefreden tillfallit Sverige). Dalby anslogs då till stuteri och stallgård, medan Flyinge var hingstdepå och stuteri. Gårdarna stod åren 1751-1805 under konungens egen disposition och arrenderades sedan ut på 50 år.1104

Kungl. Djurgården

Under medeltiden kallades Södra Djurgården Valmundsön, och delar av den skänktes av Magnus Ladulås till Klara kloster. År 1452 bytte Karl Knutsson Bonde till sig den mot bl.a. fyra markland i Husby i Lyhundra härad,1105 något som ger en kontinuitet med husabyarna i Uppland. Därefter och under Gustav Vasas tid togs ön i anspråk för hovhushållningen.

I Petter Abrahamssons utgåva av landslagen från år 1726 sades om Djurgården:

”Men Diurgården wid Stockholm, och hwad som der til hörer, sorterar under Ko- nungens egen disposition, och lyder til Konungens Hof-Stat, samt lämnas til Ko- nungens egen försorg.”1106

Detta, som uppenbarligen var något utöver regleringen av jakträtten som gällde i andra kronoparker, följde av ett kungligt brev till jägmästaren den 17 mars 1676. Detta brev synes inte ha publicerats någonstans, men återfinns i riksregistraturet. Brevet har i den väsentliga delen följande lydelse.

”Wår Diurgårdh här widh Stockholm och huadh som dhär till hörer, böhr sortera under Wår egen disposition och lyda till Wår Hof-Staat. Ty befallom Wij edher här medh nådel:n att I medh dhen samma edher i ingen måtto befatten, uthan lemb- nen dhen som sagt är till Wår egen försorgh.”1107

Karl XI hade som ambition att skapa en jaktpark på Djurgården och lät bygga ett staket runt området. Även fisket var av betydelse för honom. Djurgården fortsatte sedan att lyda under hovet i en eller annan skepnad. Men Djurgården användes också som rekreationsom- råde för stockholmarna, och under 1700-talets andra hälft inleddes en verksamhet med markupplåtelser. Efter Gustav III:s död tillsattes en utredningskommission som bl.a. under- sökte markupplåtelser som inte följde tidigare praxis, nämligen att de bara gällde för konung- ens regeringstid. Gustav III hade överlämnat Frescati med omnejd till Gustaf Mauritz Arm-

1104 1809-10 års riksdag, Statsutskottets memorial den 11 december 1809 i Ridderskapet och Adelns pro- tokoll, bd 4:2, december 1809, s. 1133-1138, supplerat med uppgifter från Nordisk Familjeboks uggleupplaga bd 5 sp. 1160 och bd 8 sp. 674 samt Svensk Uppslagsbok bd 6 sp. 908 och bd 9 sp. 1093. Bramstång Hov och slott s. 185-186.

1105 Clas Tollin, Stockholm, Klara kloster och Kungsladugården, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och An- tikvitets Akademien, 2017, s. 40-41 och 51.

1106 Petter Abrahamsson (red.), Swerikes Rikes Lands-Lag, 1726, s. 239.

1107 Riksregistraturet 1676 B:422 s. 100.

177

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

felt på hundra år, men kommissionen ville att tidigare praxis skulle återställas. Frescati åter- gick år 1814 till Riksmarskalksämbetets förvaltning.1108 Den mark som senare kom att kallas Lilla Frescati, och som Armfelt innehade vid Norra Brunnsviken, låg emellertid på 1600- talskartorna utanför själva Djurgården och kallades då Norra Brunnsvikshagen och Södra Brunnsvikshagen – Djurgårdens gräns gick vid Roslagsvägen.1109

Även hanteringen av egendomen Skuggan föranledde anmärkningar. Överintendenten Edelcrantz skulle enligt en ledamot av bondeståndet, Eric Bruse, ha fått den upplåten till sig på alltför billiga villkor. Statsutskottet vid 1809 års riksdag ansåg emellertid att Edelcrantz erlade arrende enligt samma grunder och på samma sätt som i övrigt fastställts för Djurgår- den år 1793 och tillade: ”Och som dessutom enligt Riksens Höglofl. Ständers Beslut Kongl. Djurgården äfwen hädanefter förblifwer under Kongl. Maj:ts egen enskilda Nådiga disposi- tion, så kan å Bruses härutinnan gjorda anmärkning icke eller[1110] något anseende fästas.”1111 Formuleringen syftar på den överenskommelse som kommer att behandlas i avsnitt 6.3.

Kungl. hov- och stallängar

De kungl. hov- och stallängarna var Uppsala, Korsängs och Ryda ängar i Uppsala län, Väntholmens, Eldgarns, Mora och Mällösa ängar i Stockholms med Svartsjö län, Ridö, Ängsholms, Hamnskärs, Hornö, Djursteholms, Viks, Gårsingeholms och Stubbängs samt Heby Kärrets ängar i Södermanlands län, Köpings djurgård i Västmanlands län och Skara djurgård i Skaraborgs län.1112

Som ett exempel kan nämnas Korsängen i Upplands-Bro, som numera heter Kungs- ängen. Det första belägget synes vara från år 1542 då höet från ängen var anslaget till hov- stallstaten. Det slöts särskilda kontrakt med arrendatorer som åtog sig att leverera bestämda kvantiteter hö till hovstallet. En ängsvaktare hade uppsikt över ängen och dess inhägnad.1113

1108 Se till Djurgårdens historia främst Staffan Tjerneld, Djurgården under 300 år. Illustrerad med sex djurgårds- kartor, Stockholm: Kungl. Djurgårdens förvaltning, 1980, s. 7-23; se härtill även Nils Lundequist, Stockholms Stads historia: från Stadens anläggning till närwarande tid, bd 1, Stockholm 1828, s. 335-348; Carl Malmström, Kungl. Djurgården i Stockholm. En skildring av dess historia och nutida naturparksområden, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1970; Nils Westermark, En studie i Djurgårdens äldre historia – kulturlandskapets utveckling, Stockholm: Björkman, 1970; Martin Olsson, Studier i Djurgårdsområdets invid Stockholm historia före år 1700, Stockholm: Kungl. Vitterhets Histo- rie och Antikvitets Akademien, 1973; Peter Lundevall, Djurgården. Kungens och folkets park, Stockholm: Stadsbygg- nadskontoret, 1997; Göran Dahlbäck, ”Norra Djurgården under 700 år” i Studier i idrott, historia och samhälle tillägnade professor Jan Lindroth på hans 60-årsdag 23 februari 2000, Stockholm: HLS Förlag, 2000, s. 13-29; Tollin 2017.

1109 Jämför Tjerneld 1980 s. 46 och 52 med Lundevall s. 19 och 29

1110 Ett gammalt sätt att skriva ’heller’, syftar här på att ett antal andra anmärkningar från Bruses sida inte ledde någon vart.

1111 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4:2, december 1809, Statsutskottets utlå- tande den 9 december 1809, s. 1183.

1112 Naumann 1879-84 bd 2 s. 330.

1113 Ulf Björkdahl, ”Om kungens äng i Kungsängen” på www.ulfbjorkdahl.se (2020-11-19).

178

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Kungl. slottet i Stockholm

Kungl. slottet i Stockholm har inte egentligen nämnts i dessa sammanhang, vilket beror på att det inte har varit inkomstgivande. Det har sannolikt alltid ansetts självklart att ko- nungen har disponerat det både för bostads-, representations- och statsförvaltningsända- mål.1114

Slottsbyggnadsdeputationen tillsattes av riksdagen år 1727 för att förvalta finanserna för slottsbygget. Omkostnaderna för detta och för byggande av operahuset täcktes av en särskild skatt, slottsbyggnadshjälpen, fram till år 1809. På 1750-talets början förbereddes den kungl. familjens inflyttning, och då hade en del rum redan tagits i anspråk för ämbetslokaler, bl.a. för kammarrevisionen. Sedan inflyttning hade skett år 1754 och återstående byggnadsarbeten började bli klara ersattes slottsbyggnadsdeputationen år 1766 med en slottsbyggnadsdirek- tion.1115 År 1795 gick ledningen av slottets skötsel över till ståthållaren på Stockholms slott.1116 Kostnaderna för underhållet av Kungl. slottet var åren 1805-1809 i genomsnitt 3 522 rdr.1117

Övriga kungsgårdar och kungsladugårdar

I övrigt fanns en lång rad kungsgårdar och kungsladugårdar, som var anslagna åt andra behov. De förtecknades i ett särskilt memorial från statsutskottet.1118 Beträffande en del av dem gällde, när en kungsgård skulle arrenderas ut, ett förfarande som reglerades i kungl. förordning av den 17 december 1799. De arrenderades normalt ut på 30 år.1119 Även i Nor- disk Familjeboks Uggleupplaga ges en översikt över dessa. En del av dem anslogs av Karl XI till chefsboställen för armén, men de återfördes till kronans disposition år 1875. De som varit upplåtna till landshövdingar återfördes år 1884.1120 Två kungsladugårdar, Ultuna i Uppland och Alnarp i Skåne, blev vid 1800-talets mitt en grund för det som nu är Sveriges lantbruks- universitet.1121

Hovets budgetposter i övrigt före 1809-10 års överenskommelse

När det gäller budgetposterna för kungahuset, hovet och slotten omedelbart före år 1809 kan följande noteras. I detta års budget togs till ett belopp om 578 542 rdr upp ”De Kongliga

1114 Bramstång Hov och slott s. 155 och 252-262.

1115 Åmark 1961 s. 777-784.

1116 Riksarkivet, Nationell arkivdatabas, Inledning till förteckning över arkivet Slottsbyggnadsdeputationen och Första slottsbyggnadsdirektionen 1685-1878, se även Bramstång Hov och slott s. 69.

1117 Statskontorets memorial den 23 juni 1809, bilaga B, bilaga till Kongl. Maj:ts nådiga proposition til Riksens Ständers Stats-Utskott om Stats-Werkets tilstånd, inkomster, utgifter, skulder och fordringar samt hwad til des uprätthållande erfordras, 1809 (separattryck, ingår inte som en del i protokollssamlingarna), s. 34.

1118 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4:2, december 1809, s. 1001-1064, debatt

1065-1110, se även riksdagsbeslutet 13 §.

1119 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 6:1, mars 1810, s. 1106. Se Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse, Angående Det, som bör i akt tagas wid bort-arrenderandet af de Kongs- och Kongs-La- dugårdar, som antingen redan äro, eller hädanefter blifwa lediga, 17 december 1799 (separattryck/årstrycket). Se härtill Nilsson-Stjernquist 1950 s. 10.

1120 Se Nordisk Familjeboks uggleupplaga, bd 15, sp. 261-262 samt statsutskottets bet. 1909:191 med en för- teckning över då utarrenderade egendomar.

1121 Lennart Hjelm, Från kungsladugård till lantbruksuniversitet. Lantbrukets läro- och forskningsanstalter i tvåhund- raårig utveckling, Uppsala: Sveriges lantbruksuniversitet, 1977, s. 22-27.

179

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

och Försteliga Hofwens Hof- och Stall-Stater, Slottens och de Kongsgårdars underhåll och Stater, som för Kongl. Hofwens sommar-sejour äro bebygde och anslagne, Lif-Drabante- Corpsens aflöning och Stuteriernes underhåll, med mera”.1122 Häri ingick också ”Konungens förra Försteliga stat”, men den del därav som skulle försvinna skulle behövas till samma sorts utgifter. Det finns en tabell med en detaljerad uppräkning av de olika posterna, uppdelade på bl.a. kungahusets olika medlemmar, de olika slotten, stallverksamheten och livdrabanterna. Denna del av statens verksamhet uppgick till närmare 25 procent av statsbudgeten. Detta framgår av budgetpropositionen vid 1809-10 års riksdag.1123

Fördelningen är enligt nedanstående tabell.

	Rdr (avrund. nedåt)
Kungl. Maj:ts hovstat	281 067
Kungl. Maj:ts hovstallstat för 198 hästar	48 481
Stallstaten i orterna. (Innefattar staten för stuterierna på Strömsholm och i	4 432
Uppsala samt på Flyinge, undantaget avkastning och värdet av dagsverken.)
Stockholms slottsstat. (Exklusive ett byggnadsanslag om 2 091 rdr.)	27 473
Drottningholms och Svartsjö läns stat. (Exklusive anslag till byggnad och	7 431
plantager om 8 000 rdr.)
Ulriksdals kungsgårds stat	2 227
Bellevue lustpark	114
Gripsholms slotts stat	1 333
Kungl. Maj:ts livdrabanters stat	17 211
Stockholms slotts byggnadsstat	6 386
Delsumma	396 158
Änkedrottning Sofia Magdalenas stat	70 777
Hertigens av Södermanland stat	54 436
Hertigens av Södermanland drabantstat	5 896
Prinsessan Sofia Albertinas stat	38 655
Prins Gustavs stat	5 342
Prinsessan Sofia Vilhelminas stat	1 246
Prinsessan Amalia Maria Charlottas stat	1 066
Prinsessan Cecilias stat	573
Prins Gustavs stallstat	4 387
Summa	578 542

Tabell 2. Hovets omkostnader enligt budgetpropositionen vid 1809 års riksdag.

Det som är något förbryllande är att Åmark har redovisat delvis andra siffror för 1809 års budget. Han har inte räknat med stallstaten i orterna, livdrabanterna och delar av anslaget till byggnader och på sätt fått fram en summa om 525 141 rdr, att jämföra med en total statsbudget om 3 486 374 rdr.1124 I den budgetproposition som jag har tagit del av är 1809

1122 Statskontorets memorial den 23 juni 1809, bilaga A, bilaga till Kongl. Maj:ts nådiga proposition til Riksens Ständers Stats-Utskott om Stats-Werkets tilstånd, inkomster, utgifter, skulder och fordringar samt hwad til des uprätthållande erfordras, 1809 (separattryck, ingår inte som en del i protokollssamlingarna), s. 13.

1123 Statskontorets memorial den 23 juni 1809 samt bilaga A, bilaga till Kongl. Maj:ts nådiga proposition til Riksens Ständers Stats-Utskott om Stats-Werkets tilstånd, inkomster, utgifter, skulder och fordringar samt hwad til des uprätthållande erfordras, 1809 (separattryck, ingår inte som en del i protokollssamlingarna), s. 10- 11 och 15.

1124 Åmark 1961 s. 319-326. Åmarks källor är inte i alla delar fullt ut redovisade eftersom verket utgavs postumt, se Åmark 1961 s. V.

180

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

års budget totalt på 2 519 876 rdr. Åmark har noterat att när 1809 års budget förbereddes, var Finland redan förlorat, varför det inte kan vara intäkter och kostnader hänförliga till Fin- land som förklarar mellanskillnaden.1125

I budgeten tas också upp ränta på några relevanta skulder. Ett belopp om 10 666 rdr togs upp för ränta om sex procent för gåvor som vid 1800 års riksdag gjordes till dåvarande drottningen Fredrika Vilhelmina Dorotea och prins Gustaf. I likhet med vad som gällde t.ex. Karl XIII:s hemgiftskapital (se nedan 6.7.1.) förekom det att riksdagen förärade kungligheter gåvor i form av avkastningen på nedsatta belopp. Skulderna redovisades med 88 888 rdr för envar av dem. Dessutom fanns en återstod av en skuld om 3 600 rdr till hertig Fredrik Adolf, vilken också löpte med sex procents ränta.1126

6.3.1809-10 års överenskommelse

6.3.1.Bakgrund och översikt

Enligt 48 § i 1809 års regeringsform skulle konungens hov stå under hans enskilda sty- relse, och han kunde beträffande det förordna ”som honom gott synes”. I 77 § i samma regeringsform angavs att kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill lydande hemman och lägenheter, kronoskogar, parker och djurgårdar m.m. inte fick avhändas kronan av konungen utan riksdagens samtycke, vare sig genom försäljning, förpantning eller gåva eller på annat sätt. Riksdagen skulle föreskriva hur dessa egendomar skulle förvaltas.1127 En särskild kategori byggnader var de byggnader som sedan fördes till t.ex. statens allmänna fastighetsfond, tidi- gare kallade ”de publika byggnaderna”;1128 slotten hörde till denna kategori.

Redan i regeringsformen finns alltså upptakten till 1809-10 års överenskommelse – de kungsgårdar och kungsladugårdar som hade legat till grund för finansieringen av kungahusets och hovets omkostnader skulle förvaltas enligt föreskrifter från riksdagen, medan konungen på egen hand skulle få styra över hovet.

Enligt Malmgren omfattade bestämmelsen från början endast sådan fast egendom som gav staten inkomst, men den kom sedan att uppfattas som att den avsåg även annan fast egendom.1129 Att den egendom som ansågs viktig år 1809 var den inkomstgivande fasta egen- domen ska sättas i samband med den historiska bakgrunden att denna egendom var betydel- sefull för statsfinanserna och att förläningar och donationer under vissa perioder gjorts med frikostighet men sedan krävts tillbaka.

När det gäller anslaget till hovet har vi i avsnitt 6.2. sett exempel på hur Stockholms slott med det som löd därunder var anslaget till hovstaten, medan Svartsjölandet och öarna där- omkring och i Björkfjärden var anslaget till hovstaten eller stallstaten; Djurgården sorterade

1125 Åmark 1961 s. 303.

1126 Statskontorets memorial den 23 juni 1809 samt bilaga A, bilaga till Kongl. Maj:ts nådiga proposition til Riksens Ständers Stats-Utskott om Stats-Werkets tilstånd, inkomster, utgifter, skulder och fordringar samt hwad til des uprätthållande erfordras, 1809 (separattryck, ingår inte som en del i protokollssamlingarna), s. 10- 11 och 15.

1127 Nilsson-Stjernquist 1950 s. 41-47.

1128 Nilsson-Stjernquist 1950 s. 3.

1129 Malmgren 1921 s. 68; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 100.

181

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

under konungens egen disposition, hörde till konungens hovstat och lämnades till konungens egen försorg. Frågan var år 1809-10 hur detta skulle arrangeras framöver, särskilt med beak- tande av att konungens hov enligt 48 § regeringsformen stod under hans enskilda styrelse.

Konungen och ständerna träffade en överenskommelse, varigenom inkomsterna av de inkomstgivande fastigheterna skulle tillfalla statskassan, inte konungen personligen eller hans hov, medan statskassan skulle anslå ett visst årligt belopp till hovhållningen. Ett sådant be- lopp hade visserligen anslagits även tidigare, men nu skulle det omfatta även det som dittills hade finansierats direkt genom avkastning av fastigheter. Överenskommelsen träffades som ett slags offentligrättsligt avtal mellan riksdagen och konungen, på ett sätt som närmast kan liknas vid den avtalsrättsliga anbud-accept-modellen.1130 Detta analyseras närmare i avsnitt

6.6.Eftersom de relevanta handlingarna är svårtillgängliga – om än i allt väsentligt utgivna i tryckt form redan vid 1809-10 års riksdag – är det motiverat med ganska omfattande citat från dem (jfr ovan avsnitt 1.3.3.).

Processen inleddes med 1809 års statsverksproposition, den tidens motsvarighet till bud- getpropositionen. En första proposition avgavs den 9 juni 1809,1131 men den egentliga stats- verkspropositionen avgavs den 5 juli 1809.1132 Karl XIII förklarade där att ”Kongl. Maj:t är benägen, at sorgfälligt iakttaga alla utwägar och tilfällen til sådane indragningar i Stats-Wer- kets utgifter, som äro förenliga med Riksstyrelsens tilbörliga handhafwande, Rikets förswar och hwarje Undersåtes, i Lag grundade, säkerhet”.1133 Karl XIII efterfrågade därför vilka be- sparingar statsutskottet kunde finna nyttiga och rättvisa. Besparingar behövdes särskilt i syfte att frigöra medel för upprustning av försvaret.

Statsutskottet – det utskott som hade hand om statsregleringen, det vill säga budgetpro- cessen med nutida terminologi – tog fasta på detta och inledde med att undersöka om det gick att dra in på anslaget till hovet och hovstallet.

6.3.2.Statsutskottets memorial av den 25 augusti 1809

Den första handlingen som utgör en del av själva överenskommelsen är statsutskottets memorial av den 25 augusti 1809, som tar sin utgångspunkt i statsverkspropositionen. Me- morialet finns inte bevarat i original utan i koncept, vilket är den tidens arkivkopia, en grans- kad och godkänd förlaga till en utgående skrivelse,1134 men det finns också tryckt som en del av Ridderskapet och adelns protokoll.1135 Den tryckta versionen måste anses närmast åter- spegla den slutliga texten. Jag har därför lagt den till grund för citatet nedan, dock med någon

1130 Se härtill Naumann 1879-84 bd 2 s. 320-334 och Bexhed 2020.

1131 Kongl. Maj:ts allmänna nådiga proposition til riksens ständers stats-utskott, angående banquen, stats- werket och riksgälds-contoiret, 9 juni 1809 (separattryck, ingår inte som en del i protokollssamlingarna).

1132 Kongl. Maj:ts nådiga proposition til Riksens Ständers Stats-Utskott om Stats-Werkets tilstånd, inkoms- ter, utgifter, skulder och fordringar samt hwad til des uprätthållande erfordras, 5 juli 1809 (separattryck, ingår inte som en del i protokollssamlingarna).

1133 Kongl. Maj:ts nådiga proposition til Riksens Ständers Stats-Utskott 1809 s. 3.

1134 Jfr härtill t.ex. odaterad promemoria ”Överenskommelsen 1809/10 sammafattning [sic] av doku- mentation”, s. 1-2.

1135 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 2, augusti 1809, statsutskottets memorial den 25 augusti 1809, s. 1401-1417.

182

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

kommentar till skillnader mellan versionerna. I några fall har interpunktionen i förlagan1136 följts, där avsaknaden av ett kommatecken i den tryckta versionen gjort texten otydlig.

”Wördsamt Memorial!

Stats-Utskottet, som, sedan det erhållit Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om Stats-Werkets tilstånd, samt hwad til dess uprätthållande ärfordras, warit oaf- brutit sysselsatt med utarbetandet och reglerandet af de til dessa ämnen hörande ärender, hade ingen ting högre önskat, än at til Riksens Höglofl. Ständer nu kun- nat afgifwa ett omständeligt och detailleradt yttrande, ej mindre om Stats-Wer- kets tilstånd och belägenhet i hela sin widd, än om dess förwaltning och grun- derne dertil för en framtid; men då flera uplysningar ifrån åtskilliga Werk och Stater först måste inhämtas, och Calculer därefter upgöras, samt Resultaterne deraf sedermera noga granskas och öfwerwägas; så lära Riksens Höglofl. Ständer benägit täckas finna, at dessa omständigheter tilsammanstagne, utgöra ett ämne af större omfattning, samt fordrande mera både tid och grannlagenhet, än at deras utredande ännu möjligen kunnat medhinnas.

Emedlertid och under afbidandet af de infordrade upgifter, har Stats-Ut- skottet dock företagit sig de delar af dess arbete, som på för handen warande uplysningar, och utan at förlora sammanhanget af det hela, kunnat granskas och utarbetas; och häribland har först förekommit Kongl. Majts Hof- och Hof-Stall- Stater.

At upskjuta med dess utlåtande i detta ämne, intil dess at Stats-Utskottet hinner i ett sammanhang at yttra sig om Stats-Regleringen i allmänhet, har Stats- Utskottet ansett hwarken instämma med Kongl. Maj:ts Egen Nådiga önskan, at dess Hof- och Hof-Stall-Stater warda med första Reglerade, ej eller med Riksens Höglofl. Ständers tänkesätt, at i alt gå en älskad och wördad Konungs önskan til mötes, hwilken ej allenast nu, utan afseende på en högre ålder och med uppoff- rande af dess enskildta lugn, utan ock vid alla andra tilfällen, icke ett ögonblick dragit i betänkande, at i farans stund, åtaga sig ett kärt Fosterlands räddning och förswar.

Under loppet af Stats-Utskottets arbete, har Utskottet med werkeligt be- kymmer funnit än ytterligare bekräftadt, hwad Kongl. Maj:t uti Dess Stats-Ut- skottet meddelta Nådiga proposition om Stats-Werkets tilstånd yttrat, neml. at Stats-Werkets inkomster ingalunda swara emot dess utgifter, och denna erfaren- het jemte det betryckta tilstånd, hwaruti Riket genom det olyckliga kriget sig för öfrigt befinner, har så mycket mera fästat Stats-Utskottets förnämsta omsorg därå, huru genom Statens Reglerande någon besparing i Stats-Werkets utgifter måtte kunna winnas, som dess förutan Kongl. Maj:t uti dess ofwan högst be- rörde Nådiga proposition jämwäl förklarat, det Kongl. Maj:t är benägen at sorg- fälligt iaktaga alla utwägar och tilfällen til sådana indragningar i Stats-Werkets Utgifter, som äro förenliga med Riksstyrelsens tilbörliga handhafwande, Rikets förswar och hwarje undersåtes i Lag grundade säkerhet.

Med tillämpning af dessa grundsatser har Stats-Utskottet förmodat någon besparing i den hittils årligen bestådde Stats-Summa til underhållande af Kongl. Maj:ts Hof- och Hof-Stall-Stater möjligen kunna äga rum; men sättet huru en sådan besparing må kunna tilwäga bringas så, at Kongl. Maj:t å ena sidan ej må sättas i förlägenhet om nödige och tilräckelige Medel til underhållande af en emot Dess höga wärdighet och Rikets anseende swarande Hof-Stat, och å den andra,

1136 Riksarkivet, Utskottshandlingar 1809-1866, Statsutskottet, R 4195, Konceptbetänkanden 1809, Ärende nr 43.

183

329,549:1:4 [1137]

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Staten med de möjligen minsta utgifter betungas, har hos Stats-Utskottet wäckt en särdeles omtanka och granlaga öfwerläggning.

Stats-Utskottet har för sin del ansett detta dubbla ändamål närmast kunna winnas, om Kongl. Maj:t skulle i Nåder täckas emottaga en wiss årlig Summa til underhållande af dess Hof-Stat at fördelas efter Kongl. Maj:ts Egen höga dispo- sition och wälbehag, och hwilket efter Stats-Utskottets tanka wore desto lämpli- gare, som detta icke lägger något hinder för Kongl. Maj:t uti utöfwandet af den uti 48 §. af Regeringsformen Kongl. Maj:t tillagde höga rättighet, at hafwa Dess Hof under Dess enskilda styrelse, der uti förordna som Kongl. Maj:t godt synes, samt efter behag alla Beställningar derwid tilsätta och derifrån afsätta.

Om, hwilket Stats-Utskottet, af Kongl. Maj:ts höga och ädla tänkesätt samt Nådiga omwårdnad och föresatts til Statens uprätthållande, äger gifwen anled- ning, at i underdånighet förmoda, Kongl. Maj:t i Nåder skulle täckas för Sig och Sine Höga efterträdare öfwerlämna dispositionen öfwer de Kungs- och Kungs- Ladugårdar, Hof- och Stall-ängar, samt öfriga Lägenheter, som hittils stått under Kongl. Maj:ts Höga Företrädares omedelbara Styrelse, samt de samma i det stäl- let til Riksens Ständers fria Disposition öfwerlåta; så skall, efter Stats-Utskottets tanka, genom en förbättrad hushållning wid dessa Lägenheter til Rikets och Stats-Werkets förmån, en icke obetydelig winst uti Statens inkomster, för fram- tiden kunna påräknas, och Riksens Ständer af detta Kongl. Maj:ts Nådiga be- gifwande hämta en ytterligare anledning, at för Kongl. Maj:ts Hof-hållning, anslå en sådan summa, at Kongl. Maj:t, under utöfwandet af Dess dyra Kall, må för sina återstående dagar kunna njuta det lugn, som ett oberoende af behofwet i dessa delar för hwarje enskild medförer.

Innan Stats-Utskottet til Riksens Ständer upgifwer den Summa som Stats- Utskottet anser sig böra kunna i detta afseende föreslå, har Stats-Utskottet förut bordt för Riksens Höglofl. Ständer äfwen upgifwa hwad til desse behof hittils warit å Stat bestådt på det Riksens Ständer däraf må äga tilfälle utröna den icke ringa besparing i Stats-Werkets årliga Utgifter, som igenom Stats-Utskottets för- slag är at påräkna.

Uppå innewarande eller 1809 års Stat äro uppförde til Kongl. Maj:ts Hof- hållning följande summor, nemligen:

Ordinarie Hofstaten	161.186:16:-
Extra ordinarie dito	119.880:42:-
	____________ 281.067:10
Ordinarie och Extra ordinarie Hof-Stall-Staten, Contant til aflöning, m.m.
	23.590:-:-
	Tilhopa 304.657:10:-
Samt desutom utfordring in Natura för 202 Hästar [Här finns en redogörelse för
hur foderkostnaden beräknats.]	24,891:39:4

Eller tilsammans [---]

Ehuru Stats-Utskottet är öfwertygadt derom, at Kongl. Maj:t Sjelf Nådigt lärer täckas finna, att Dess Hof icke torde tarfwa det antal Ämbetsmän och

1137 Som synes är det svårt att få slutsumman att stämma med tabell 2, sist i avsnitt 6.2., men det som där upptas som Kungl. Maj:ts hovstallstat för 198 hästar om 48 481 rdr, motsvaras av här angiven hovstallstat om 23 590 rdr och utfodring för 202 hästar 24 891 rdr (23 590 + 24 891 = 48 481).

184

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Betjente, som för den förra talrikare Kongl. Famillens Betjening, fanns nödig och at således indragningar af Ämbeten och Tjenster synes kunna äga rum, har likwäl Stats-Utskottet wid ett nogare öfwerwägande af alla härwid förekom- mande omständigheter icke ansett sig kunna föreslå en mindre summa til Kongl. Maj:ts Hof-Hållning i ett för alt utfodringen för Hof-Stallet oberäknad än af Twåhundrade Sextiosex Tusende Sexhundrade Sextiosex Riksdaler Trettiotwå skill. årligen, hwilken Stats-Utskottet hemställer må i underdånighet hembjudas Kongl. Maj:t at dermed efter Egit Nådigt wälbehag bestrida alla de här nedan upräknade Utgifter på det sätt och til det belopp, som för hwarje del Kongl. Maj:t Sjelf i Nåder täckes bestämma hwarförutan utfodring för Etthundrade Femtio Hästar om året i stället för 202, som antalet nu utgör, bör af Stats-Werket in Natura bestås, beräknad, efter 15 Tunnor 23 1/3 Kannor Hafre, 365 Lisp. Hö och 5 tjog Halm för hwar Häst om året.

Ofwanberörde Utgifter, som i anledning häraf skulle komma af Kongl. Maj:t, med förberörde Summa, efter Egit Nådigt wälbehag och fördelning at besörjas, bestå uti följande, neml.

Hans Maj:t Konungens Handpenningar. Hennes Maj:t Drottningens dito.

Aflöningar.

För Herr Riks-Marskalken och Öfwerste-Kammar-Herren samt följande til Konungens upwaktning hörande Ämbeten: Kongl. Maj:ts Öfwerste Kammar- Junkare, Hof-Junkare, Kammar-Pager, Kammar-tjenare, Friseur och Kammar- Laqveijer, Hof-Qwartermästare, Hof-Fourierer, Kammar-Waktmästare, Löpare, Laqueijer, Fyrbytare, Garderobs-Drängar, Page-betjenter, Pukare, Trumpetare, Stånd-Drabanter och deras Corporal, Städerskor och Lif-Twätterska.

För Hennes Maj:t Drottningens upwaktning.

En Öfwer Hof-Mästarinna, Stats-Fruar, Öfwer Kammar-Herre, Kammar- Herrar, Kammar-Fruar, Kammar-Pager, Kammar-Laqveijer, Friseur, Löpare, Hejdukar eller Port-Chaise bärare, Städerska och Lif-Twätterska.

För de öfrige Hof-Ämbetsmän och Betjente.

En Förste Hof-Marskalk – En Hof-Auditeur – Borg-Rätternes Aflöning – Hof-Cancelliet – En Hof-Secreterare – En Hof-Cancellist – En Cancelie-Wakt- mästare – Hof-Contoirets Betjening – Clereci Staten [1138]– Oeconomi-Contoiret

–Köket – Skafferiet – Källaren – Conditoriet – Thé-Köket – Bröd-Kammaren

–Silfwer-Kammaren – Husgeråds-Kammaren – Kläd-Kammaren – Fateburen

–Hof-Capellet.

Hof-Förtäringsmedel.

Hwarunder äfwen begripas de kostpenningar som i stället för mat bestås, de Wakthafwande af Pagerne, Kammar-Betjeningen samt Hof-Stats Oeconomie och Livrée-Betjente jemwäl Tullafgifterne för de Waror, som til Hofförtäringens behof utifrån inköpas, samt åtgången af Ljus och Facklor, tillika med Ljus-håll- ningen i de Kongl. Stallen under Hofwets wistande på Lust-Slotten, äfwensom kostnaderne wid Kongl. Maj:ts Resor, samt de kostpenningar, hwilka så wäl wid desse tilfällen, som då Hofwet wistas på Lust-Slotten bestås Militaire Wakterne, Jagtwarfs-Manskapet, Spectakel-Truppen, jemte Stall-Stats-Betjeningen.

1138 Även ”Läkare-Staten” och ”OeconomieStaten” finns med i den handskrivna förlagan.

185

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Widare följande Behof.

Til inköp och Reparationer af Silfwer, Porcellaine, Glas, Koppar med flere, til Hof-Oeconomien hörande Redskap och Inventarier, til Meubler och Sängklä- ders underhållande wid Husgeråds-Kammaren samt til ringare Husgeråds-per- sedlar, Fateburs-Medel til inköp af Linne och dess renhållning m.m. Lärandes likwäl öfwer Kongl. Hofwets nu warande Silfwer, Linne, Meubler, Husgeråd och öfrige Inventarie-persedlar böra uprättas behörigt Inventarium. Widare. Bekläd- nings-medel för all Kongl. Maj:ts Liverie-Betjening, de inberäknade, hwilka wid Lust-Slotten och Lust-Parkerna bära samma Liverie, jemte Jägerie-Betjeningens klädpenningar Expencemedel samt de til Pensioner och Gratialer för den ringare Hof-Betjeningen, efter derom serskildt utfärdadt Reglemente, bestådde Medel Lönings-fyllnader til Kongl. Maj:ts Sex Öfwerste Kammar-Junkare, Jägare-Sta- tens Aflöning, Arfwode för wården af Kongl. Maj:ts Tält-Kammare[1139], Ar- fwode til den Person, som wid Ceremonielle tilfällen går Öfwer-Kammar Herren tilhanda, Lönetilökning för Hof-Casseurer, Skrifwarehjelp wid Oeconomie-Con- toret och för Inwentarie Förwaltaren, Lön för andre Hof-Mästaren och Condi- torn Willemard, samt arfwode för Hof-Urmakaren.

[Därefter följer en avdelning ’til Indragning på Hof-Staten stälde Aflöningar’ med namn på ett antal befattningshavare.]

Aflöningen wid Kongl. Hof-Stallet [Här räknas befattningar och ett antal personer med extra löner upp.]

Widare följande Utgifter.

Aflöningarne för Ståthållarne på Stockholms, Drottningholms och Grip- sholms slott med deras Secreterare, samt kostnaden för den Deputat Wed, och andra Förmoner utom Lönen, som njutas af de wid Kongl. Maj:ts Egit Hof wa- rande Ämbets och Tjenstemän; äfwensom de 8315 Rd. hwilka warit af Kongl. Maj:ts Hand Cassa bestådde til aflönande af ett litet Hof-Capell för de Kongl. Spectaclerna, til Konungens Harmonie-Musique och för den Kongl. Logen på Dramatiska Theatern samt sluteligen de 10 132 Rd. 18 ß 8 rst. hwilka af Ko- nungens Handpenningar utgått til Högstsalig Konung GUSTAF III:s och f.d. GUSTAF ADOLPHS enskilda Pensionairer.

Om nu Riksens Höglofl. Ständer, i enlighet med hwad Stats-Utskottet här ofwan föreslagit, i underdånighet erbjuda Kongl. Maj:t den Projecterade Sum- man til bestridande af alla ofwan upräknade Utgifter, efter som Kongl. Maj:t i Nåder för godt synes, samt med den Kongl. Maj:t uti Regeringsformen tiler- kända fria Dispositions-rätt öfwer Dess Hof och det sammas förwaltning; Och Kongl. Maj:t i Nåder täckes densamma antaga; så får Stats-Utskottet dock gifwa Riksens Höglofl. Ständer tilkänna, at detta Stats-Utskottets Förslag är til sin

1139 I den tryckta versionen står fältkammare, men i handskriften ser det ut att stå tältkammare. Inget av de båda orden finns i Svenska Akademiens Ordbok. Tältkammare torde emellertid vara korrekt. En tältkammare var en monarks förråd av tält, som kunde användas vid olika ceremonier och arrangemang utomhus, se Mario Döberl, ”Ferne Welten im Spiegel von Zelten – Die Kaiserliche Zeltkammer im Jahr 1678” i Waffen- und Kostüm- kunde, 53/1, 2011, s. 43-62. Johan Bogislaus von Schwerin utsågs år 1802 att ha vården över konungens tält- kammare och synes ha haft denna uppgift till sin död år 1823, se Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor, bd VII, Stockholm: Norstedts, 1932, s. 99.

186

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

hufwudsakeligaste del grundat därpå, at Kongl. Maj:t för sig och Sina Höga Ef- terträdare til Riksens Ständers fria Disposition och Förwaltning öfverlämnar ne- dannämnde Kungs- och Kungs-Ladugårdar med dertil hörande Hemman och Lägenheter, som förut stått under Kongl. Maj:ts Höga Företrädares omedelbara styrelse, neml. Drottningholm, Swartsjö, Wendtholm, Gripsholm, Strömsholm, Kungsöhr samt Flyinge och Dalby jemte alla Kgl. Hof- och Stallängar, dock at Deras Kongl. Majestäter och den Kongl. Famillen må wara obetagit, at til deras Höga nöje och Sommarsesjour nyttja de Kongl. Slotten med tilhörande Trägår- dar och Lustparker wid Drottningholm, Swartsjö, Gripsholm och Strömsholm, til hwilkas wård och skötsel nödig Betjening och Arbetare bör af Stats-Werkets Medel bestås och aflönas, äfwensom erforderliga Medel böra anslås til deras un- derhåll och förbättring, hwarwid på Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning må bero at de härtil anslagne Medel rätteligen anwändas, så at Slotten och de öfrige Bygg- naderna m.m. wid magthållas och Slottens inwändiga förbättrande werkställes til Kongl. Maj:ts Höga Nöje och beqwämlighet. Hwad Ulriksdals och Tullgarns Kungs-Gårdar angår; så anser Stats-Utskottet at de böra förblifwa under nu- warande innehafwares fria Disposition, neml. den föra under Hennes Maj:ts Änke-Drottningens och den sednare under Hennes Kongl. Höghet Prinsessan SOPHIA ALBERTINAS, i deras öfriga lifstid; Men at de sedermera må komma under Riksens Ständers Disposition, dock at Slotten och Byggnaderna må af de- ras Majestäter och den Kongl. Famillen begagnas och på Statens bekostnad un- derhållas; Kunnandes Stats-Utskottet i Stats-Werkets närwarande belägenhet, icke tilstyrka någre särskildta Medels bestående nu til där warande Slotts- och Byggnaders underhåll, utöfwer hwad Staten härtil redan består. – Förwaltningen af Rosersbergs Kungsgård bör icke eller efter Stats-Utskottets tanka rubbas eller förändras under Deras Kongl. Maj:trs Lifstid; Äfwensom den här wid Staden warande Djurgården må förblifwa under Kongl. Maj:ts enskilda Disposition, dock hemställer Stats-Utskottet til Riksens Höglofl. Ständer, om icke hos Kongl. Maj:t i underdånighet borde anhållas, at den så kallade Djurgårds-Cassan måtte endast få anwändas til Djurgårdens förbättring och Embellisement, samt de der- warande wägars och broars underhåll och icke graveras med några serskilde Aflöningar eller Gratificationer til någre wissa personer. De i Södermanland be- lägne och Kongl. Maj:t på Lifstid uplåtne Sundbyholms och Ribbingelunds Kungsgårdar måga under Kongl. Maj:ts Lifstid förblifwa wid de därom afslutade Arrenden, dock torde Kgl. Majt i Nåder täckas bifalla, at Arrende-afgiften må i Statens nu trängande behof få til Stats-Werket ingå och af Wederbörande Ar- rende-Innehafware dit lefvereras.

Då nu efter hwad ofwan anfördt är, och Stats-Utskottet tror sig äga anled- ning at hoppas, til Riksens Ständers fria disposition torde af Kongl. Maj:t i Nåder öfwerlämnas Strömsholms och Kungsöhrs Kungsgårdar med derwarande Stu- teri-Inrättning; Och Riksens Ständer wid närmare pröfning af denna Inrättnings nu warande tilstånd och beskaffenhet lära finna Statens förmon fordra en sådan förändring eller anläggning efter andra än de derwid hittils följde grunder, at i början och innan en sådan förändring eller förbättring hinner til behörig wärk- ställighet och stadga, någon tilgång därifrån icke kunde blifwa, at kunna besörja Remonten för Kongl. Maj:ts Hof-Stall; så hemställer Stats-Utskottet, om icke Kongl. Majt må i underdånighet erbjudas, en summa af Tre Tusende Tre Hund- rade Trettetio Tre Rd. 16 ß. om året, til Hästars inköp för Kongl. Hof-Stallet, och at Kongl. Maj:t må äga rättighet, enär Stuteri-Inrättningen kan hinna bringas i behörig ordning och skick, at derifrån årligen undfå Femton unga Hästar emot ärläggande af Twåhundrade Rd. Banco stycket.

187

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

[Härefter följer en redogörelse för kostnaderna för hästarnas utfordring, vilken minskas när antalet hästar är 150 i stället för 202.]

I sammanhang med Kongl. Maj:ts Hof-Stats reglering har Stats-Utskottet äfwen trott sin pligt fordra, at upgifwa Förslag til Hans Kongl. Höghet Thronföl- jarens[1140] blifwande Hofstats aflöning och underhåll. At nu reglera sådan Stats Personale, har Stats-Utskottet ansett för sig mindre lämpeligt; ett Förslag i den delen skulle ock kanske mindre convenera Hans Kongl. Maj:t och äfwen Hans Kongl. Höghet Sjelf, utan borde det, efter Stats-Utskottets tanka mera instämma med Kongl. Maj:ts Egen Höga önskan, om til Kongl. Maj:ts Egen Nådigste Dis- position öfwerlämnades en wiss årlig Summa för Hans Kongl. Höghet Thronföl- jarens Hofhållning, at därom på sätt Kongl. Maj:t Sjelf Nådigst täckes låta be- sörja. För detta behof har Stats-Utskottet icke tiltrot sig kunna föreslå mindre Summa än Tjugufyra Tusende Rd. om året, räknadt ifrån den tid Hans Kongl. Höghet hit til Hufwud-Staden anländer och så länge Hans Kongl. Höghet är oförmäld, men hwilken Summa Stats-Utskottet däremot anser böra ökas med ytterligare Tjugufyra Tusende Rd. om året, så snart Hans Kongl. Höghet blifwit förmäld, så at då må bestås en årlig Summa af Fyratioåtta Tusende Rd. i ett för alt til Hans Kongl. Höghets och Dess Gemåls Hof-Hållning.

Stats-Utskottet har härwid icke kunnat undgå, at til Riksens Höglofl. Stän- ders Egen pröfning hemställa, om icke hos Kongl. Maj:t i underdånighet borde anhållas, det Kongl. Maj:t så väl til Deras Kongl. Majestäters Egen som til Hans Kongl. Höghets upwagtning täcktes antaga och employera alla dem af Deras Kongl. Majestäters förra Fursteliga Hof-Stat, hwilka nu äro tjenstfria, på det Stats-Werket måtte undgå, at med deras widare Pensionerande graveras.

Til Riksens Höglofl. Ständers Egit bepröfwande hemställes alt detta wörd- sammeligen. Stockholm den 25. Augusti 1809.

På Riksens Höglofl. Ständers Stats-Utskotts wägnar.

Claes Flemming.	T. N. Weidman.
Carl Fredr. Landberg.	Anders Johansson
	N. Frödelius”

De fyra första namnunderskrifterna tillhör de främsta representanterna för vart och ett av de fyra stånden i utskottet. Memorialet har kontrasignerats av Nils Frödelius, som var utskottets sekreterare. Han hade varit notarie i Statskontoret sedan år 1793 och sekreterare där sedan år 1801. Efter det att han varit statsutskottets sekreterare vid 1809-10 års riksdag blev hans statskommissarie och sedan vice president i Statskontoret. Han har kännetecknats som en ”skicklig och mycket använd ämbetsman”1141 och erhöll många förtroendeuppdrag. Det ligger nära till hands att anta att Frödelius mångåriga erfarenhet av arbete inom Stats- kontoret, som ansvarade bl.a. för underlaget till statsbudgeten, möjliggjorde statsutskottets snabba framtagande av memorialet.

1140 Vid denna tid kronprins Carl August.

1141 K. G. Odén, Östgötars minne. Biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595-1900, Stockholm, 1902, s. 290.

188

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Statsutskottets förslag kan sammanfattas i följande punkter.

1.Statsutskottet bedömde att en besparing kunde ske i hovstaten och hovstallstaten utan att konungen behövde ”sättas i förlägenhet”.

2.Statsutskottet bedömde att ”detta dubbla ändamål” kunde uppnås genom att ko- nungen tog emot en viss årlig summa att fördelas ”efter Kongl. Maj:ts Egen höga disposition och wälbehag”, något som vore särskilt lämpligt eftersom det inte hind- rade konungen i dennes enskilda styrelse över hovet enligt 48 § regeringsformen. Detta innebar alltså att anslaget kunde disponeras fritt av konungen.1142 Summan skulle vara 266 666 riksdaler 32 skilling med tillägg av foder för 150 hästar, 3 333 riksdaler 16 skilling för hästinköp och 24 000 riksdaler till kronprinsen eller 48 000 riksdaler till kronprinsen sedan denne gift sig. Detta var alltså en sänkning från 1809 års stat, som omfattade 329 549 rdr, varav 281 067 rdr för hovhållningen samt 23 590 rdr kontant till hovstallstaten och utfordring värd 24 891 rdr till 202 hästar.

3.Det förhållandet att det ”til Kongl. Maj:ts Egen Nådigste Disposition öfwerlämnades en wiss årlig Summa för Hans Kongl. Höghet Thronföljarens Hofhållning” beror på att Carl August hade valts till tronföljare men ännu inte hade anlänt till Sverige. Att konungen ska kunna disponera över hela hovstatsanslaget var emellertid en tanke som återkom ännu tydligare på 1970-talet (se nedan avsnitt 6.5.11.).

4.Det kan tyckas motsägelsefullt att de olika tjänsterna och utgifterna vid hovet är nog- grant beskrivna i memorialet samtidigt som det anges att anslagsbeloppet ska fördelas ”efter Kongl. Maj:ts Egen höga disposition och wälbehag”. Uppräkningen ska dock säkerligen inte uppfattas som en föreskrift om att just dessa tjänster och kostnader skulle finnas vid hovet, utan tvärtom förebygga eventuella missförstånd om att någon typ av kostnad skulle hänföras till någon annan del av statsbudgeten. Genom att vara precis i detta avseende har statsutskottet definierat de dittillsvarande hovkostnaderna och för framtiden överlåtit dispositionen av hovet till konungen personligen.

5.Det kan noteras att 8 315 rdr av hovhållningsanslaget, pengar ”hwilka warit af Kongl. Maj:ts Hand Cassa bestådde til aflönande af ett litet Hof-Capell för de Kongl. Spectaclerna, til Konungens Harmonie-Musique och för den Kongl. Logen på Dra- matiska Theatern”, är ett anslag som sedan kom att flyttas från första huvudtiteln.1143

6.I gengäld, för att konungen fick ett belopp att disponera fritt, skulle konungen ”för Sig och Sine Höga efterträdare” till riksdagens fria disposition överlämna de kungs- gårdar och kungsladugårdar m.m. som dittills ”stått under Kongl. Maj:ts Höga Före- trädares omedelbara Styrelse”, nämligen Drottningholm, Svartsjö, Väntholmen, Gripsholm, Strömsholm, Kungsör samt Flyinge och Dalby och alla hov- och stall- ängar. Detta skulle genom ”en förbättrad hushållning wid dessa Lägenheter til Rikets och Stats-Werkets förmån” göra att ”en icke obetydelig winst uti Statens inkomster” skulle ”för framtiden kunna påräknas”. Nyckelord här är att konungen hade haft kungsgårdarna och kungsladugårdarna under sin ”omedelbara Styrelse” men att de nu överlämnades till riksdagens disposition.

7.Slotten vid Drottningholm, Svartsjö, Gripsholm och Strömsholm skulle kungaparet och kungafamiljen få ”nyttja” ”till Deras Höga nöje och sommarsejour”. Det gällde

1142 Denna slutsats bestyrks även av ett uttalande av 1840-41 års statsutskott om att det för detta anslag ”icke [erfordras] någon redovisning, utan endast qvitto”, se nedan avsnitt 6.5.3; jfr missuppfattning hos Lyrevik 2018 s. 382.

1143 Se t.ex. 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 10, riksdagsskrivelse nr 225, s. 584-586.

189

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

inte bara själva slotten utan också ”tillydande Trägårdar och Lustparker [---], till hwil- kas wård och skötsel nödiga arbetare och betjening böra af Statswerkets medel bestås och aflönas.”1144 Med ”höga nöje och sommarsejour” avses att det dels fanns vissa slott som kungafamiljen besökte mera tillfälligt, dels vissa slott som kungafamiljen bebodde på sommaren. T.ex. innebar den s.k. sommarsejouren att hovet under 1700- talets andra hälft regelmässigt flyttade till Drottningholm i maj månad.1145 Konungen skulle pröva att dessa medel rätteligen användes. Begreppet ”disposition” användes inte år 1809-10 om konungens och den kungl. familjens nyttjande av slotten och parkerna i detta avseende utom avseende Djurgården (se nedan p. 11) samt Ulriksdal och Tullgarn, och det användes år 1818 avseende Karl XIV Johans disposition av Rosersberg (se nedan 6.4.4.). Angående nyttjandet av lustslotten synes begreppet an- vändas första gången år 1944, då 1809-10 års överenskommelse sammanfattas så här: ”Enligt här refererade, alltjämt i huvudsak gällande riksdagsbeslut skulle alltså endast slotten med tillhörande parker och trädgårdar vara upplåtna till Konungens disposit- ion, medan dithörande egendomar – omedelbart eller, i vad avsåge vissa slott, efter det dåvarande särskilda nyttjanderätter upphört – skulle disponeras av rikets stän- der.”1146

8.I de senaste två punkterna kan noteras en oklarhet som egentligen inte kommer fram på ett tydligt sätt i riksdagstrycket förrän år 1944 (se nedan avsnitt 6.4.9. och 6.5.10.): De egendomar som tas upp i p. 6 var redan utarrenderade och inkomsten kunde lätt beräknas, men även till egendomarna i p. 7 hörde markområden som brukades under slotten eller utgjorde djurparker eller jaktmarker – dessa markområden fortsatte att höra till slotten och hovförvaltningen och kom senare delvis att arrenderas ut.1147

9.Ulriksdal och Tullgarn borde förbli under änkedrottningen Sofia Magdalenas respek- tive prinsessan Sofia Albertinas fria disposition under deras livstid men sedan komma under riksdagens disposition. Byggnaderna skulle kunna användas av kunga-paret och kungafamiljen och underhållas på statens bekostnad.

10.Förvaltningen av Rosersbergs kungsgård borde inte förändras under kungaparets livstid.

11.Djurgården skulle förbli under konungens enskilda disposition. För att vara exakt angavs visserligen att ”Djurgården bör förblifwa under Kgl. Majestäts enskilda Dis- position”, vilket skulle kunna föranleda osäkerhet om det var konungen personligen eller Kungl. Maj:t i statsrådet som skulle disponera Djurgården. Vid denna tidpunkt hade dock ”konungen personligen” ännu inte etablerat sig som ett begrepp i mot- satsställning till ”Kungl. Maj:t i statsrådet”. När det här anges ”Kgl. Majestäts” dis- position är det konungen personligen som avses, vilket det inte kan råda någon tve- kan om eftersom det är fråga om hans ”enskilda” disposition; det skulle vara synner- ligen motsägelsefullt med någon enskild disposition genom Kungl. Maj:t i statsrådet.

1144 Bexhed 2020 s. 233 skriver att även uppfartsvägar hör till dispositionsrätten, eftersom det är ”en na- turlig utgångspunkt att all mark som har samband med själva slotten” hör dit. Se vidare nedan avnsitt 6.5.10.

1145 Laine 1998 s. 87-88.

1146 Prop. 1944:228 s. 2.

1147 Prop. 1944:228 s. 2. Se även konstitutionsutskottets bet. 1969:51 bilaga riksrevisionens gransknings- promemoria 5/1968 s. 26-27 samt Kungl. brev den 16 februari 1838 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 48 och Kungl. brev den 2 februari 1849 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 48-49.

190

6.Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

12.Statsutskottet föreslog att Djurgårdskassan endast borde få användas till Djurgårdens förbättring och förskönande samt till underhåll av vägar och broar ”och icke graveras med några serskilde aflöningar eller Gratificationer till någre wissa personer”.

13.Sundbyholms och Ribbingelunds kungsgårdar skulle under konungens livstid förbli vid gällande arrenden, men arrendeavgifterna borde tillfalla statskassan.

Den sammanfattande slutsats som kan dras av detta är att de genom utarrendering in- komstgivande egendomarna skulle tillfalla statsverket, så att inkomsterna gick in i statsbud- geten. Av statsbudgeten skulle sedan dels bestämda summor anslås till hovhållningen, dels bestämda summor anslås till underhåll av själva de slott som kungafamiljen fick använda.1148 Något som inte sägs uttryckligen är var de kungliga personerna skulle bo, men det måste anses underförstått att själva boendet skulle ske på Kungl. slottet och, företrädesvis under sommaren (under den s.k. sommarsejouren), på de som lustslott utpekade byggnaderna. Där- till kommer lokaler för konungens och kungafamiljens representation och annan verksamhet i statens intresse, för de olika inom hovet tjänstgörande personerna samt för förvaring av förnödenheter såsom mat, silver och linne m.m.

Av ett memorial från expeditionsutskottet – det utskott som utformade riksdagens ut- gående skrivelser samt själva riksdagsbeslutet – den 29 september 1809 framgår att samtliga stånd godkände statsutskottets förslag, dock med två undantag. Prästeståndet ifrågasatte om omregleringen skulle hinnas med till den 1 oktober 1809, varför årets slut kunde vara en lämpligare tidpunkt. Bondeståndet ville återförvisa frågan om stuterierna på Kungsör och Strömsholm till statsutskottet.1149 Efter debatt återförvisade även ridderskapet och adeln frå- gan till statsutskottet.1150 Statsutskottet avgav ett kompletterande yttrande den 23 oktober 1809, varav framgick att bondeståndet hade fått vissa kompletterande upplysningar och bi- fallit utskottets förslag, medan statsutskottet hade justerat ikraftträdandetidpunkten till den 1 januari 1810.1151 Riksens Ständers skrivelse till Karl XIII kunde därefter färdigställas.

I statsutskottets betänkande över riksstatens utgifter från den 16 november 1809 jämfört med tabell från efterföljande revision1152 finns inom anslaget kungl. hov- och slottsstaterna följande avdelningar.

1148 Betr. begreppen ”disposition”, ”begagnande” etc. se Bramstång Hov och slott s. 168-172, 215-218 och 245-250 och Bramstångs utlåtande bilaga 10 till konstitutionsutskottets bet. 1969:51 s. 97.

1149 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 3:1, september 1809, expeditionsutskottets memorial den 29 september 1809, s. 1076-1077.

1150 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 3:1, september 1809, s. 1079.

1151 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 3:2, oktober 1809, statsutskottets mem- orial den 23 oktober 1809, s. 4644-4646.

1152 1890-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4:1, november 1809, statsutskottets mem- orial den 16 november 1809, s. 1173-1421. Det finns två olika tabeller med delvis varierande siffror; den med totalsumma 467 885 rdr har i ett första läge valts framför den med totalsumma 473 885 rdr och skillnaden består i byggnad och reparationer på Stockholms slott med 3 000 rdr, ett anslag som egentligen endast omfat- tade vissa pensioner (bd 4:1 s. 1225). I det slutliga budgetförslaget är summan 467 823 rdr i stället för 476 885, se 1890-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 6:2, april 1810, s. 265. Vad denna skillnad med 9 062 rdr beror på har jag inte fullt ut kunnat utläsa, dock framgår att anslaget till prinsessan Sofia Albertina minskades med 8 062 rdr (bd 7 s. 270) vilket utgör den största delen av beloppet. I uppställningen efter revision stannade totalsumman på (avrundat) 467 823 rdr, varför de delbelopp som anges där har använts, se 1815 års riksdag, Bihang, Tabeller, tabell hörande till bd 1 s. 41 (litt A).

191

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

	riksdaler, skillingar, runstycken

Till Kongl. Maj:ts höga Disposition för Hofhållning m.m.	270	000:-.-
Hans Kongl. Höghet Thronföljaren	24	000:-.-
Hennes Kongl. Maj:t Enke-Drottningen	66 666:32.-
Hennes Kongl. Höghet Prinsessan Sophia Albertina	28 990:5.4
Kongl. Hof-Stallets utfordring	15 383:41.1
Kongl. Slottets Police, Rummens eldning och Lyshållning	5 959:44.10
Till Wed och Kohl för Kongl. Hofwen	19	646:-.-
Drottningholms och Swartsjö Slott	16	000:-.-
Gripsholms d:o	2	000:-.-
Ulricsdals d:o	2	227:-.-
Haga lustslott och park	2	000:-.-
Kongl. Maj:ts Lif-Drabante-Corps	14	950:-.-
Summa 1153	467 822:43.3
	(467 823:27.11)

Tabell 3. Utgifter för hovet enligt 1809 års statsbudget.

Det kan nämnas, att statsverkets totala utgifter var 3 263 503:28.3 rdr, vilket innebär att kungl. hov- och slottsstatens anslag utgjorde ca 15 procent av den totala statsbudgeten. Det fanns också ett anslag till byggnad och reparationer på Kungl. Slottet i Stockholm om 3 000 rdr, men det omfattade egentligen vissa pensioner.1154 När det gäller uppvärmningen av slot- ten kan följande noteras. Det gjordes skillnad på ved och kol för de kungliga hoven, ett anslag som avsåg uppvärmningen när de kungliga personerna bodde i slotten, och å andra sidan ved och kol som behövdes på lustlotten ”för rummens conservation under fuktig wäderlek m.m.”.1155 Anslaget för ved och kol för de kungliga hoven följde de kungliga personerna beroende på var de vistades, medan uppvärmning för underhåll av rum skulle bekostas av anslagen för slottsunderhåll.1156

6.3.3.Riksens Ständers skrivelse till Karl XIII den 1 december 1809

Även den skrivelse som statsutskottets memorial och riksdagsbeslutet ledde fram till finns bevarad i konceptform1157 och i tryckt form, sådan den justerades som slutlig.1158 Här ska återges följande.

1153 Summeringen enligt de här angivna posterna och enligt riksdagsbeslutet (1809-10 års riksdag, riksdags- beslutet, 10 §) går inte ihop, men jag har inte kunnat identifiera vilket delbelopp som är felaktigt angivet.

1154 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4:1, november 1809, s. 1225.

1155 1890-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4:1, november 1809, s. 1230

1156 1890-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4:1, november 1809, s. 1225-1254, bd 6:2, april 1810, s. 267-268.

1157 Riksarkivet, Utskottshandlingar 1809-1866, Expeditionsutskottet, R 3851, Koncept till ständernas skri- velser.

1158 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och adelns protokoll, bd 4:1, november 1809, justerad skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 november 1809, s. 732-743. Delar av stycket ”Skulle Eders Kongl. Majt i Nåder täckas …” finns också tryckt hos Bergfalk 1866 s. 46-47 samt i statsutskottets bet. 1908:2 s. 25-26 och konstitutionsut- skottets bet. 1969:51 bilaga riksrevisionens granskningspromemoria 5/1968 s. 25-26.

192

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

”Stormägtigste Allernådigste Konung!

Till Eders Kongl. Maj:t Få Riksens Ständer härmed i underdånighet öfverlämna deras enhälliga Beslut rörande bewiljade och af Stats-Werket an- slagne utgifter till underhåll och reglering af Eder Kgl. Maj:ts Hof- och Hof- Stall-Stater.

Detta ämne innefattadt i Eders Kgl. Maj:ts till Riksens Ständers Stats-Ut- skott aflåtna nådiga proposition, hafwa Riksens Ständer, för att skynda Eder Kongl. Maj:ts önskningar till mötes och derigenom uppfylla sina egna, trott kunna lämpeligen skiljas från den öfriga Stats-Regleringen, hvilken såsom ett ärende af större omfattning, ännu ej möjligen medhunnits.

Då Eders Kongl. Maj:t i Nåder behagat förklara dess benägenhet att sorg- fälligt iagttaga alla utwägar till sådane indragningar i Stats-Werkets utgifter, som med Riksstyrelsens tillbörliga handhafwande samt med det Allmänna och en- skilda bästa äro förenliga, hafwa Riksens Ständer, med tillämpning af dessa grundsatser, förmodat det någon besparing i utgifterna för Eder Kongl. Maj:ts Hof- och Hof-Stallstater kunde äga rum, men tillika ansett angelägit, att åt Eder Kongl. Majt förwara tillräckeliga medel för underhållandet af en emot dess höga wärdighet och Rikets anseende swarande Hof-Stat. Riksens Ständer äro öfwerty- gade, att detta dubbla ändamål närmast skall winnas, om Eders Kongl. Maj:t i Nåder täckes emottaga en wiss årlig summa, särdeles då sådant ej lägger något hinder för utöfwandet af den i Regeringsformen 48 §. åt Eder Kongl. Maj:t för- behållna rättighet att sjelf bestyra om dess Hof.

Till Eders Kongl. Maj:ts Hofhållning i ett för allt, utfodringen för Hof-Stal- let oberäknadt, hembjuda således Riksens Ständer i underdånighet Eders Kongl. Maj:t en summa af Tvåhundrade Sextio Sex Tusende Sexhundrade sextio sex Riksdaler, Trettio två Skilling (266,666 Rdr. 32 β.) årligen, att därmed efter eget nådigt wälbehag bestrida alla här nedan uppräknade utgifter på det sätt och till det belopp, som för hwarje del Eders Kongl. Maj:t sjelf i Nåder täckes be- stämma; Hwarförutan utfordring för Ett hundrade femtio hästar, i stället för 202, som antalet nu utgör, bör af Stats-Werket in natura beslås, beräknad efter 15 tunnor 23 1/3 kannor Hafra, 365 Lispund Hö och 5 tjog halm för hwar häst om året.

Ofwanberörde utgifter, som i anledning härutaf komma att af Eder Kongl. Maj:t med förenämde summa, efter eget wälbehag och fördelning besörjas, bestå uti följande nemligen:

Hans Maj:ts Konungens Hand-Penningar. Hennes Maj:t Drottningens ditto.

Aflöningar.

För Herr RiksMarskalken och Öfwerste-Kammarherren, samt följande til Konungens uppwaktning hörande Embeten: Kgl. Maj:ts Öfwerste KammarJun- kare, HofJunkare, KammarPager, KammarTjenare, Friseur, KammarLaquaijer, HofQwartermästare, HofFourierer, KammarWaktmästare, Löpare, Laquaijer, Fyrbytare, GarderobsDrängar, PageBetjenter, Pukare, Trumpetare, StåndDra- banter och deras Corporal, Städerskor och Liftwätterska.

För Hennes Maj:t Drottningens upwaktning.

En ÖfwerHofmästarinna, StatsFruar, ÖfwerKammarherre, Kammarherrar, KammarFruar, KammarPager, KammarLaquaijer, Friseur, Löpare, Heijdukar el- ler PortChaise-bärare Städerska och Lif-Twätterska.

193

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

För de öfrige Hof-Embetsmän och Betjente.

En förste HofMarskalk, en HofAuditeur, Borgrätternas aflöning, Hof-Cant- zeliet, en HofSecreterare, en HofCantzelist, en CantzelieWaktmästare, Hof- Contoirets Betjening, ClericieStaten, LäkareStaten, OeconomieStaten, Oeco- nomieContoiret, Köket, Skafferiet, Källaren, Conditoriet, TheKöket, BrödKam- maren, HusgerådsKammaren, KlädKammaren, Fateburen, Hof-Capellet.[1159]

Hof-Förtäringsmedel.

Hwarunder äfwen begripas de kostpenningar som i stället för mat bestås de Wakthafwande af Pagerna, Kammarbetjeningen samt HofStats Oeconomie- och Livree-Betjente, jemwäl Tullafgifterne för de waror, som till Hofförtäringens be- hof utifrån inköpas, samt åtgången af Ljus och Faclor; tillika med Lys-hållningen i de Kongl. Stallen under Hofwets wistande på Lustslotten, äfwensom kostna- derne wid Kgl. Maj:ts Resor, samt de kostpenningar, hwilka så wäl wid dessa tilfällen, som då Hofwen wistas på Lustslotten bestås Militaire wakterne, Jagtwarfs manskapet, Spectakle Trouppen, jemte Stall-Stats Betjeningen.

Widare följande Behof.

Til inköp och Reparationer af Silfwer, Porcelaine, Glas, Koppar med flere, til HofOeconomien hörande Redskap och Inventarier, till Meublers och Säng- kläders underhållande wid Husgerådskammaren, samt till ringare Husgeråds per- sedlar, Fatebursmedel till inköp af Linne och dess renhållning m.m. Lärandes likwäl öfwer Kongl. Hofwets nu warande Silfwer, Linne, Meubler, Husgeråd och öfrige Inventarie persedlar böra upprättas behörigt Inventarium, widare: Bekläd- ningsmedel för all Kongl. Maj:ts Livrée Betjening, de inberäknade, hwilka wid Lustslotten och Lustparkerne bära samma Livrée, jemte Jägeri Betjeningens Klädpenningar, Expencemedel, samt de till Pensioner och Gratialer för den ring- are HofBetjeningen, efter därom särskildt utfärdadt Reglemente, bestådde Me- del. Löningsfyllnader för Kongl. Maj:ts 6 Öfwerste KammarJunkare, JägeriSta- tens Aflöning. Tältkammare arfwode för wården af Kongl. Maj:ts Tältkam- mare[1160]; Arfwode til den Person, som wid Cerimonielle tillfällen går Öfwer Kammarherren tillhanda, Löne-tillökning för HofCasseuren, Skrifwarehjelp wid OeconomieContoiret, och för Inventarie förwaltaren. Lön för andre Hof- mästaren och Conditorn Willemard, samt arfvode för HofUrmakaren.

[Därefter följer en avdelning ’indragning. På HofStaten ställde aflöningar’ som i statsutskottets memorial.]

Aflöningar wid Kongl. HofStallet [Här räknas befattningar och ett antal personer med extra löner upp.]

Widare följande Utgifter.

Aflöningarne för Ståthållarne på Stockholms, Drottningholms och Grip- sholms slott med deras Secreterare, samt kostnaden för den Deputat Wed, och

1159 Jämfört med statsutskottets tryckta memorial har läkarestaten och ekonomistaten tillkommit, vilket stämmer med den handskrivna förlagan som hänvisar till statutskottets handskrivna betänkande (”inseratur af StatsUtskottets betänkande från och med orden: För herr Riks-Marskalken etc. til och med orden Gustaf Adolphs enskilte Pensionairer”. Märkligt är dock att silverkammaren fallit bort – det måste bero på ett misstag.

1160 Se not 1138. I den tryckta versionen av ständernas skrivelse står ”Tältkammare”.

194

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

andra Förmåner utom lönen, som niutes af de wid Kongl. Maj:ts eget Hof wa- rande Ämbets- och Tjenstemän; äfwen som de 8315 Riksdaler hwilka warit af Kongl. Maj:ts HandCassa bestådde til aflönande af ett litet HofCapell för de Kgl. Spectaklerne, til Konungens Harmonie musik och för den Kongl. Logen på Dra- matiska Teatern, samt sluteligen de 10 132 Riksdaler, 18 ß 8 runst., hwilka af Konungens handpenningar utgått til Högstsalig Konung Gustaf den III:s och f.d. Konung Gustaf Adolphs enskilda Pensionairer.

Skulle Eders Kongl. Majt i Nåder täckas antaga den summa Riksens Ständer, Eders Kongl. Maj:t sålunda i underdånighet erbudit, till bestridande af alla ofwan uppräknade utgifter, efter som Eders Kongl. Maj:t i Nåder för godt synes, samt med bibehållande af den Eders Kongl. Maj:t tillagde Dispositionsrätt öfwer dess Hof, emottaga deremot1161 Riksens Ständer, såsom en i ewärdeliga tider åt dem förbehållen rättighet, förwaltningen och anwändandet af nedannämnde Kungs- och Kungs-Ladugårdar, med dertill hörande Hemman och Lägenheter, som förut stått under Eders Kongl. Maj:ts höga företrädares omedelbara styrelse, nemligen Drottningholm, Swartsjö, Wäntholmen, Gripsholm, Strömsholm, Kungsöhr, samt Flyinge och Dalby jemte alla Kongl. Hof- och Stallängar, dock att deras Kongl. Majestäter och den Kongl. Famillen må wara obetagit, att till deras höga nöje och sommarsejour nyttja de Kongl. Slotten med tillydande Trä- gårdar och Lustparker, wid Drottningholm, Swartsjö, Gripsholm och Ströms- holm, till hwilkas wård och skötsel nödiga arbetare och betjening böra af Stats- werkets medel bestås och aflönas, äfwensom erfordeliga medel anslås till deras underhåll och förbättring, hwarwid på Eders Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning må bero, att de härtill anslagna summor, rätteligen anwändas, så att Slotten och de öfriga Byggnaderne m.m. wid magthålles och Slottens inwändiga förbättrande werkställes till Eders Kongl. Maj:ts höga nöje och beqvämlighet. Hwad Ulrics- dals och Tullgarns Kungsgårdar angår, finna Riksens Ständer skäligt att de för- blifwa under nu warande innehafwares fria Disposition, den förra under Hennes Kongl. Maj:t Enke-Drottningens och den sednare under hennes Kongl. Höghets Prinsessan Sophia Albertinas, i deras öfrige lifs tid; men att de sedermera böra komma under Riksens Ständers Disposition, dock att Slotten och Byggnaderne må af deras Majestäter och den Kongl. Famillen begagnas och på Statens be- kostnad underhållas, kunnande Riksens Ständer i Statswerkets närwarande belä- genhet ej anslå några särskilde medel till derwarande Slotts och Byggnaders un- derhåll, utöfwer hwad Staten härtill redan består. Förwaltningen af Rosersbergs Kungsgård kommer ej att rubbas eller förändras under deras Kongl. Majestäters lifstid; äfwen som den här wid Hufwudstaden belägne Djurgården bör förblifwa under Kgl. Majestäts enskilda Disposition, anhållande likwäl Riksens Ständer i underdånighet, att den så kallade Djurgårds-Cassan måtte endast få anwändas till Djurgårdens förbättring och förskönande samt därwarande Broars och vägars underhåll, och icke graveras med serskildta aflöningar eller Gratificationer till några wissa personer. De i Södermanland belägne och Eders Kongl. Maj:t på lifstid uplåtne Sundbyholms och Ribbingelunds Kungsgårdar, skola under Eders Kongl. Maj:ts lifstid förblifwa vid de derom afslutade Arrenden, dock hemställa Riksens Ständer i underdånighet om ej Eders Kongl. Maj:t i Nåder skulle täckas bifalla, att Arrende-afgiften må wid Statens nuvarande behof få till Statswerket ingå och af wederbörande Arrende-innehafware dit lefwereras.

1161 I trycket ”den emot”, av det handskrivna konceptet framgår ”deremot”, innebärande ”i utbyte mot detta”.

195

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Då nu efter hwad ofwan anfördt är, och Riksens Ständer i underdånighet förmoda öfverensstämma med Eders Kongl. Maj:ts nådiga afsigter, Eders Kongl. Maj:t torde täckas till Riksens Ständers obehindrade disposition öfwerlämna Strömsholms och Kungsöhrs Kungsgårdar med der warande Stu- teri-Inrättning, och Riksens Ständer, wid närmare pröfning af denna Inrättnings tillstånd och beskaffenhet, sannolikt skola finna Statens fördelar fordra en sådan förändring eller anläggning efter andra än[1162] hittills derwid följda grunders, att till en början, och innan en nödig förbättring winner behörig werkställighet och stadga, någon tillgång derifrån ej kan äga rum, till besörjande af Remonten för Hof-Stallet; erbjuda Riksens Ständer i underdånighet Eders Kongl. Maj:t en Summa af Tretusende Trehundradetrettiotre Riksdaler, Sexton skilling (3,333 Riksdaler 16 Skilling) om året till Hästars inköpande, med rättighet för Eders Kongl. Maj:t enär Stuteri-Inrättningen kan hinna bringas i wederbörlig ordning, att derifrån årligen undfå femton unga Hästar, emot erläggande af Tvåhundrade Riksdaler stycket. Beträffande utfodringen vid Kongl. Hof-Stallet, få Riksens Ständer i underdånighet förklara, att då Eders Kongl. Maj:t till Riksens Ständers förwaltning nu i nåder öfwerlämnar de af Hof-Stallet hittills disponerade Hof- och Stall-Statsängar, jemte det dit lefwererade Ränte-Hö och Halm, wilja Riksens Ständer deremot foga den åtgärd, att det för utfodringen af Etthundradefemtio Hästar efter ofwan uppgjorde Utfodrings-Stat behöflige qwantum af Hafre, Hö och Halm warder å behöriga tider till Hof-Stallets Disposition, genom wederbö- randes föranstaltande öfwerlämnadt.

I afseende på reglerandet af i fråga warande Stater, hafwa Riksens Ständer funnit, att tiden hwarifrån Eders Kongl. Maj:t må uppbära denna nu erbudna Summa af 270 000 Riksdaler om året i ett för allt, bör beräknas ifrån och med den 1. Januarii nästkommande år 1810, eller samma års första qwartal, men att hwad Utfodringen och Häst-antalets förminskande wid Kongl. Hof-Stallet an- går, må tillses huruwida sådant icke ju förr dess häldre till Statens lindring och besparing må kunna werkställas.

I sammanhang med Eders Kongl. Maj:ts Hof-Stats reglering hafwa Riksens Ständer tillika warit betänkta att reglera hans Kgl. Höghet Kronprinsens och Thronföljarens blifwande Hof-Stats aflöning och underhåll. Att nu reglera en sådan Stats Personale anse Riksens Ständer för sig mindre lämpligt. Ett förslag i denna del skulle ock kan hända mindre Convenera Eders Kongl. Maj:t och äfwen hans Kongl Höghet; utan torde det mer instämma med Eders Kongl. Maj:ts Höga önskan, om till Eders Kongl. Maj:ts egen Nådiga Disposition öfwerlemnas en wiss årlig summa för Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsens Hofhållning att derom på det sätt Eders Kongl. Maj:t sjelf finner tjenligast, låta besörja. För detta behof erbjuda Riksens Ständer en årlig Summa af Tjugufyra Tusende Riksdaler (24,000 Riksdaler), räknad ifrån den tid Hans Kongl. Höghet hit till Hufwudsta- den anländer, och så länge Hans Kongl. Höghet är oförmäld; men hwilken summa Riksens Ständer förbinda sig att öka med ytterligare Tjugufyra Tusende Riksdaler (24 000 Riksdr.) så snart Hans Kongl. Höghet blifwer förmäld. Kom- mandes då att bestås en årlig summa af Fyratio Åtta Tusende Riksdaler (48,000 Riksdr.) i ett för allt till Hans Kongl. Höghets och Dess Gemåls Hofhållning.

Sluteligen anhålla Riksens Ständer i underdånighet, det täcktes Eders Kongl. Maj:t så wäl till deras Majestäters Egen som till Hans Kongl. Höghets upwagt- ning, så widt möjligt är, antaga och anwända alla dem af deras Kongl. Majestäters

1162 Detta ord är överhoppat i den tryckta versionen.

196

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

förra fursteliga Hof-Stat, hvilka nu äro tjenstfria på det Statswerket måtte undgå, att med deras vidare Pensionerande graveras.

Riksens Ständer framhärda, etc. etc.”

Bortsett från en diskussion om orden ”så widt möjligt är” och om dessa verkligen skulle ingå i sista egentliga stycket,1163 blev detta också riksdagens beslut. Det skiljer sig inte i sak från statsutskottets förslag, men vissa formuleringar var skarpare. Det angavs nu att stän- derna skulle ta emot kungsgårdarna och kungsladugårdarna ”såsom en i ewärdeliga tider åt dem förbehållen rättighet”. Den sammanfattning som finns beträffande statsutskottets mem- orial i föregående avsnitt sammanfattar alltså även riksdagens ställningstagande.

Den 7 februari 1810 återkom statsutskottet med en mer detaljerad redogörelse för de kungsgårdar vars dispositionsrätt enligt förslaget skulle övergå till ständerna.1164 När det gäller den historiska bakgrunden har dess innehåll sammanfattats ovan i avsnitt 6.2.8.

6.3.4.Haga slott

Haga slott hade tillhört Gustav IV Adolf personligen och hade tagits upp i bouppteck- ningen över hans egendom efter hans avsättning. Haga tillföll då staten, och frågan uppkom på 1809-10 års riksdag vad slottet skulle användas till. Överstelöjtnanten Henning Christian Schmiterlöw föreslog i en motion att Haga lustslott och park skulle överlämnas till Karl XIII:s höga disposition.1165 Statsutskottet återremitterade frågan till ständerna, som i sin tur återremitterade frågan till utskottet med i huvudsak positiva inställningar till förslaget.1166 Statsutskottet återkom med förslag till riksdagsbeslut, som i sin slutliga utformning hade föl- jande lydelse.

”Sedan Haga Kongl. Lust-Slott och Park uti den öfwer Hans Maj:ts f.d. Konung- ens tilhörigheter uprättade Boupteckning blifwit uptagen, såsom en Hans Maj:ts enskilda egendom, hwilken icke utan Konungs och Ständers gemensamma bifall får disponeras; hafwa Riksens Ständer under förmodan, at Eder Kongl. Maj:t skulle i Nåder anse detta Kongl. Lust-Slott såsom tjenligt att derstädes söka nå- gon hwila och något lugn under de tunga Regerings-omsorgerne, för deras del beslutit, at nyttjande-rätten deraf med alla tillhörigheter, lägenheten Frescati de- runder äfwen begripen, må til Eder Kongl. Maj:t öfwerlemnas, at efter Eget Nå- digt godtfinnande begagna; och hafwa Riksens ständer til Slottets underhållande, samt nödig Betjenings aflönande, anslagit en årlig Summa af 2000 Rd.”1167

1163 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4, november 1809, s. 1119; Bondeståndets protokoll, bd 5, s. 314-317, 325-326, 476-479.

1164 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns proktokoll, bd 5:2, februari 1810, Statsutskottets mem- orial den 7 februari 1810, s. 545-569.

1165 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 1, juni 1809, s. 731-734.

1166 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 5:2, februari 1810, Statsutskottets mem- orial den 16 februari 1810, s. 1353-1355. Se till debattinlägg i riksdagen Bramstång Hov och slott s. 160-164.

1167 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 6, mars 1810, Riksdagsskrivelse, s. 574-

575. Se också Kungl. brev den 25 april 1810 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 47.

197

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Lägenheten Frescati ansågs alltså nu höra till Haga slott. Som nämnts i avsnitt 6.2.8. ligger det i linje med de gamla kartornas gränsdragning på Norra Djurgården utmed Brunns- viken.

6.3.5.Konungens svar enligt statsrådsprotokoll den 26 februari 1810

Av protokoll hållet inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 26 februari 1810 framgår att Karl XIII uppdrog åt utrikesstatsministern Lars von Engeström att i rikssalen ge Riksens Ständer konungens svar på bl.a. frågan om summan för Kungl. Maj:ts hov- och stallstater samt H. K. H. Kronprinsens stat.1168

Själva svaret finns i form av konungens tal till riksdagen. Karl XIII antog förslaget och anförde följande.

”Välborne, Ädle och Välbördige, Ärevördige, Vördige, Vällärde, Äreborne, För- ståndige, Välaktade, Hedervärde och Redelige, Gode Herrar och Svenske Män!

Sedan I, Gode Herrar och Svenske Män, uti underdånig skrifvelse af den 1. December sistlidet år, erbudit mig en Summa af 266,666 rdr. 32 ß Specie till Min Kongl. Hofhållning och Hof-Stall, 3,333 rdr. 16 ß till inköp af Hästar för Hof- Stallet, tillhopa Tvåhundrade Sjuttio Tusende Riksdaler Specie om året, samt Hafra, Hö och Halm i natura för Etthundrade Femtio Hästar, allt ifrån detta års början räknadt; Så vill Jag, till befrämjande af Eder önskan, härmedelst antaga förenämnde underdåniga anbud, på sätt och med vilkor, som Eder berörde skrifvelse i öfrigt innehåller. Och förklarar Jag derjemte Mitt Nådiga bifall till den för Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsen i underdånighet erbudne Hof-Stats Summa.

Jag förblifver Eder, Gode Herrar och Svenske Män, med all Kongl. Nåd och Ynnest städse välbevågen.

Carl”1169

Det råder med andra ord ingen tvekan om att Karl XIII antog ständernas förslag i alla dess delar. Vad detta innebar för den kungl. dispositionsrätten till olika slott kommer att analyseras närmare nedan i avsnitt 6.4.

6.3.6.Riksdagsbeslutet

En mycket väsentlig handling, som hittills inte synes ha uppmärksammats av andra än Naumann,1170 är 1810 års riksdagsbeslut, som utfärdades vid riksdagens slut den 2 maj 1810. I 10 § återknöt riksdagen till behovet av sådana besparingar som kunde förenas med rikssty- relsens tillbörliga handhavande. Det framhölls generellt beträffande budgetens olika huvud- titlar att riksdagen hade fäst avseende vid att riksstyrelsen skulle befrias från olämpliga in- skränkningar i dess dispositionsrätt över statsmedlen men också att det måste säkerställas att

1168 Riksarkivet, Riksdagsacta R 5035, Protokoll inför riksföreståndaren/konungen, protokoll och tal på rikssalen, 1809-10.

1169 Riksarkivet, Riksdagsacta R 5035, bilaga.

1170 Naumann 1879-84 bd 2 s. 329.

198

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

dessa medel användes till ”pröfwade behof och bestämda ändamål”.1171 Inom varje huvudti- tel fick Kungl. Maj:t ”fritt och obehindradt”1172 disponera medlen. Detta innebar alltså att riksdagen kontrollerade fördelningen mellan huvudtitlarna, medan Kungl. Maj:t ansvarade för fördelningen inom varje huvudtitel. Besparingar kunde av Kungl. Maj:t periodvis använ- das även utanför en huvudtitels behov om syftet var att stärka försvaret, men år 1823 beslöts åter att besparingar endast kunde användas inom en huvudtitel.1173 Här ser det ut som att Kungl. Maj:t hade samma grad av fri dispositionsrätt till anslagen inom varje huvudtitel, men enligt 48 § regeringsformen och vad som har framgått i avsnitt 6.3.3. var så inte fallet – disposi-tionsrätten till hovstatsanlaget var mer långtgående, eftersom det var befriat från re- vision.

I riksdagsbeslutets 9 § togs första huvudtiteln, Kungl. Hov- och Slottsstaterna, upp till en totalsumma om 467 823 rdr 27 sk. 11 rst. I 13 § finns överenskommelsens slutliga bekräf- telse från riksdagens sida när det gäller kungsgårdarna och kungsladugårdarna. Där anges:

”Då Oss tilkommit, at, jemlikt Regerings-Formens 77. §., föreskrifwa de grun- der, hwarefter Kongs- och Kongs-Ladugårdar, jemte öfrige Kronans Lägenheter skola förwaltas, och Kongl. Maj:t tillika, emot Wårt erbjudande af en bestämd årlig Summa til Des Hof- och Hof-Stall-Staters underhåll, åt Oss til anwändande öfwerlämnat den Statens Egendom, som tilförene stått under Kongl. Maj:ts och Des Höga Företrädares enskilda disposition, hafwe Wi, efter en inhemtad närmare kännedom om Krono-Lägenheterne i allmänhet, ansett dem böra på följande sätt anwändas.”1174

Därefter reglerades först arrendekontrakten beträffande lägenheter lydande under Drott- ningholm samt beträffande Svartsjö, Väntholmens, Gripsholms, Sundbyholms och Rib- bingelunds kungsgårdar och kungsladugårdar – den enda ändringen som gjordes var att ar- rendena från och med innevarande år skulle erläggas till Räntekammaren.1175 Beträffande Ul- riksdals kungsgård skulle inga ändringar i arrendena ske så länge änkedrottningen innehade gården. Beträffande Haga slott angavs:

”Haga Kongl. Lust-Slott, hwilket med tilhörande Park blifwit, såsom f. d. Ko- nungens enskilda egendom, i Des Bouptekning uptagit, hafwe Wi åt Hans Maj:t Wår nu regerande Allernådigste Konung öfwerlemnat at, jemte Lägenheten Fres- cati, med fri nyttjande-rätt af Kongl. Maj:t begagnas, samt til Slottets underhål- lande och nödig Betjenings aflöning anslagit en årlig Summa af Twå-tusende Riksdaler.”1176

Sedan meddelas ett antal föreskrifter om arrenden av olika kungsgårdar, kungsladugårdar och hovstallängar. Det kan noteras att det inte sägs något om dispositionsrätten till själva slotten, utöver att det är underförstått att änkedrottningen bodde på Ulriksdal och att Karl

1171 1809-10 års riksdag, riksdagsbeslutet, 10 §.

1172 1809-10 års riksdag, riksdagsbeslutet, 10 §.

1173 Oscar Alin, Kongl. Maj:ts rätt i fråga om dispositionen af besparingarna på de fasta anslagen inom riksstatens hufvudtitlar, Stockholm: Norstedts, 1894.

1174 1809-10 års riksdag, riksdagsbeslutet, 13 §.

1175 Se också 1809 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 6:1, mars 1810, s. 1105-1111. 1176 1809-10 års riksdag, riksdagsbeslutet, 13 §.

199

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

XIII fick fri nyttjanderätt till Haga slott med anslag för underhåll och betjäning. Detta är inte så konstigt. Vad beslutet handlade om var hur intäkterna skulle hanteras – de skulle tillfalla statskassan. Själva slottsbyggnaderna gav inga intäkter utan medförde kostnader, som enligt exemplet med Haga slott täcktes med ett anslag för underhåll och betjäning.

Att anslaget var skattefritt ansågs självklart. Dock ingick i anslaget för hovförtäringsme- del, som framgått ovan av riksdagens skrivelse, kostnaden för tull vid inköp av varor. I vissa avseenden torde redan då tullfrihet ha gällt, och det klarlades vid 1823 års riksdag att kunga- husets medlemmar inte var skyldiga att betala tull.1177

6.4.Den kungl. dispositionsrätten. Utgångspunkter och utveckling

6.4.1.Inledning

Här nedan ska kort sammanfattas de olika kategorierna egendomar samt de förändringar som skett beträffande dispositionsrätten avseende de olika slotten. Av särskilt intresse är hur de enligt äldre regler kvarstående slotten med kungsgårdar (t.ex. Tullgarn) har hanterats – det har nämligen visat sig att det tog längre tid än vad som förutsågs av 1809-10 års riksdag för att inordna dessa slott i den då träffade överenskommelsens regelverk. Det är av vikt för förståelsen av indelningen nedan att 1809-10 års överenskommelse innebar en uppdelning på de inkomstgivande egendomarna (utarrenderade kungsgårdar och kungsladugårdar eller delar därav) och de icke utarrenderade och därmed icke inkomstgivande egendomarna (själva slotten med tillhörande lustparker och trädgårdar). Det som förut hade varit sammanhållna egendomar – slott med lustparker och trädgårdar samt kungsgårdar och kungsladugårdar med där och på underlydande hemman bedrivna jordbruk – delades alltså rent juridiskt upp på en sfär som disponerades av riksdagen och en sfär som disponerades av konungen. Det är inte överraskande att detta ledde till gränsdragningsproblem i vissa fall. Detta gäller särskilt som det faktiskt fanns kvar en del inkomstgivande enheter som inte hade varit utarrenderade utan brukades och fortsatte brukas direkt under slotten.

Inledningsvis ska också noteras att konungen ansåg sig genom Riksmarskalksämbetet ha en föreskriftsrätt beträffande ordningen på de olika slotten. I 1820 års reglemente för dem som bebodde kronans slott och hus fanns en upplysning om att Riksmarskalksämbetet skulle utfärda särskilda föreskrifter för Stockholms slott och lustslotten.1178 Sådana föreskrifter ut- färdades också samma år.1179 Kammarkollegiet hade enligt sin instruktion överinseende över statens fastigheter, bl.a. ”Kronans Slott och dertill hörande lägenheter, med undantag af dem, som till Kongl. Maj:ts eller den Kongl. Famillens begagnande, och deraf inkomsten ej går till

1177 Se härtill bevillningsutskottets bet. 1873:6 och bevillningsutskottets bet. 1908:4.

1178 12 § Kongl. Maj:ts nådiga reglemente den 11 januari 1820 hwarefter de, som bebo Kronans Slott och Hus hafwa sig att rätta.

1179 Reglemente av den 23 december 1820, ”hvarefter de, som innehafva Rum och Lägenheter uti Stock- holms Kongl. Residence-Slott, de Kongl. Lust-Slotten, eller dertill hörande Hus, hafva sig att sig rätta”, tryckt Stockholm 1851. Riksarkivet (Slottsarkivet), Instruktioner, ceremoniel, gratifikationer, utmärkelsetecken, ma- triklar m.m., vol. 2 nr 24.

200

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Statswerket, [---] blifwit upplåtne”.1180 Även härigenom framgår att det som föll under den kungl. dispositionsrätten särbehandlades rättsligt.

6.4.2.Kategori I. a) Slott, lustparker och trädgårdar, tidigare under konungens omedelbara styrelse tillsammans med därtill anknutna kungsgårdar, från och med år 1810 under perpetuell kungl. dispositionsrätt

Det är här fråga om kungsgårdar och kungsladugårdar ägda av staten, som till och med år 1809 stod under konungens omedelbara styrelse, när det gäller såväl de inkomstbringande delarna som slott, lustparker och trädgårdar. Här och i nedanstående punkter görs en skillnad mellan slott å ena sidan och kungsgård eller kungsladugård å andra sidan, så att det som tidigare kallades ”Drottningholms slott och ladugård” etc. delas upp.

Enligt 1809-10 års överenskommelse fanns och finns en rätt för ”deras Kongl. Majestä- ter och den Kongl. Famillen [---] att till deras höga nöje och sommarsejour nyttja de Kongl. Slotten med tillydande Trägårdar och Lustparker [---], till hwilkas wård och skötsel nödiga arbetare och betjening böra af Statswerkets medel bestås och aflönas”.1181 Slottens och par- kernas vård och skötsel skulle ombesörjas med personal avlönad av statsverkets medel. Där- till kom medel från statsverket till slottens underhåll och förbättring, men konungen skulle pröva att dessa medel rätteligen användes till hans ”höga nöje och beqvämlighet”. Det kom senare, senast vid 1840-41 års riksdag, att klargöras vilka anslagsposter som konungen dis- ponerade fritt och vilka som reviderades av riksdagen (se nedan avsnitt 6.5.3.). De inkomst- givande delarna skulle avskiljas och falla under riksdagens disposition, se kategori III nedan (avsnitt 6.4.7.). Hithörande slott är:

Drottningholms slott

Karl XIII uppdrog år 1810 och 1811 åt en kommitté att se över hushållningen vid Drott- ningholm och Svartsjö. Kommittén var klar först den 3 april 1817,1182 och dess skrivelse ledde till ett kungligt beslut om att utse en ståthållare under Riksmarskalksämbetet och att fastställa en budget.1183 Detta förutskickade Slottsbyggnadsdirektionens upphörande påföljande år och även de övriga slottens hänförande under Riksmarskalksämbetet.1184

Statsutskottet föreslog ett anslag om 16 000 rdr till reparationer och byggnaders under- håll samt avlöning m.m. Däri kom även Svartsjö slott att ingå1185 till år 1888.1186 Anslaget

1180 3 § Kongl. Maj:ts nådiga instruction för Dess och Rikets Kammar-Collegium, SFS 1838:6 s. 1; Bram- stång Hov och slott s. 168-172.

1181 Här kan anmärkas att ingenting sägs om att detta skulle vara på konungens livstid. Att rätten tillerkänns ”deras Kongl. Majestäter och den Kongl. Famillen” visar att det är en rätt som inte upphör vid konungens död. Om så hade varit fallet, hade det stått ”på Kongl. Maj:ts öfrige lifstid”.

1182 Något betänkande finns inte redovisat hos Erik Thyselius, Förteckning öfver komitébetänkanden afgifna under åren 1809-1894, Stockholm 1896.

1183 Kungl. brev den 11 november 1817 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 47-48.

1184 Kungl. brev den 15 december 1818 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 43-45.

1185 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns proktokoll, bd 4:1, november 1809, statsutskottets mem- orial den 16 november 1809, s. 1232-1236; bd 5:2, februari 1810, Statsutskottets memorial den 7 februari 1810, s. 550-551; bd 6:2, april 1810, riksdagsskrivelse, s. 268.

1186 Statsutskottets bet. 1888:2, s. 2.

201

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

kom från och med 1840-41 års riksdag att tas upp under slottsstaten.1187 Som redovisas i avsnitt 6.5. höjdes anslaget vid 1850-51 års riksdag till 16 400 rdr och kom sedan att vara oförändrat, bortsett från omräkningen till 24 600 rdr rmt och att kostnaderna för Svartsjö föll bort, till början av 1900-talet då tilläggsanslag beviljades. År 1913 kom slottet att ingå i slottsstatens avdelning för ”övriga kungl. slott”,1188 och år 1927 lades anslagen inom denna avdelning samman till ett samlat anslag.1189 År 1944 konstaterades att dispositionsrätten till slottet kvarstod, men då skedde en omläggning av slottsstatsanslaget och Riksmarskalksäm- betets respektive Byggnadsstyrelsens ansvarsområden (se nedan avsnitt 6.4.9. och 6.5.10.)1190 I 1975 års budgetproposition noterades att Drottningholms slott begagnades av konungen som bostad under vissa tider av året.1191 Några år senare gjordes tillägget att slottet visades för allmänheten.1192

De till slotten hörande inkomstgivande områden som inte hade varit utarrenderade år 1809, avskildes år 1945 till domänfonden respektive statens allmänna fastighetsfond för att förvaltas av Domänverket respektive Byggnadsstyrelsen (se nedan avsnitt 6.5.10.). Då gjordes ett undantag för Drottningholms slott och kungsgård. Kungsgården fördes visserligen till domänfonden men slottsförvaltningen fortsatte att arrendera den. Sedan riksdagens revisorer hade tagit upp frågan om denna kungsgård borde hanteras på samma sätt som de övriga1193 och detta hade utretts särskilt,1194 togs frågan upp till prövning i budgetpropositionen vid 1978/79 års riksdag.1195 Utredaren hade ansett att övervägande skäl talade för fortsatt sam- förvaltning mellan slottsförvaltningen och kungsgården, som arrenderades av slottsförvalt- ningen med ersättning till domänfonden. Finansminstern instämde i detta, eftersom ”slottet, parken och de närmast omgivande delarna av Lovön bildar en naturlig utgångspunkt för en samordnad förvaltning”, och på så sätt kunde man ta de särskilda hänsyn vid skötseln som ”den kulturhistoriska miljön och den representativa funktionen för svenska staten krä- ver”.1196 Dock skulle arrendet för kungsgården höjas och kronoparkerna Adelsö och Vänt- holmen föras över till Domänverkets förvaltning. Riksdagen instämde i regeringens för- slag.1197 Den kungl. dispositionsrätten till slottet med trädgårdar och lustparker kvarstår,1198 och Drottningholms kungsgård förvaltas fortfarande av Ståthållarämbetet.1199

1187 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162 s. 300-301.

1188 Rskr. 1913:1 s. 2 och riksstat för år 1914, jfr prop. 1913:1 jämte bilaga Första huvudtiteln och statsut- skottets bet. 1913:1 s. 3.

1189 Prop. 1927:1 bilaga Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1927:1, rskr. 1927:1.

1190 Prop. 1944:228 s. 2.

1191 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3.

1192 Prop. 1978/79:100 bilaga Kungl. hov- och slottsstaterna s. 16.

1193 Statsutskottets bet. 1969:179, konstitutionsutskottets bet. 1969:51 med bilaga Riksdagens revisorers granskningspromemoria nr 5 och 7/1968, rskr. 1969:412-413. Se även Bramstång Hov och slott s. 166-167, 237-243 och 263-275 samt för prövning av en tidigare revision statsutskottets bet. 1880:17 s. 1-3.

1194 Ds B 1978:1, Förvaltningen av Drottningholms kungsgård.

1195 Prop. 1978/79:100 bilaga 4 Första huvudtiteln s. 7-16.

1196 Prop. 1978/79:100 bilaga 4 Första huvudtiteln s. 15 (båda citaten).

1197 Bet. 1978/79:FiU21, rskr. 1978/79:197.

1198 Bexhed 2020 s. 235.

1199 Instruktion för Ståthållarämbetet, bilaga 4 till protokoll 2018-08-30 hållet inför H.E. Riksmarskalken,

s. 7.

202

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Svartsjö slott

Vid 1817-18 års riksdag konstaterades att slottet var ”otjenligt att begagnas af någon Kongl. Person” och skulle bortarrenderas.1200 Vid 1859-60 års riksdag konstaterades att slot- tet sedan lång tid var förfallet.1201 Ett förslag om försäljning som då fanns kom inte att leda till något.1202 Konungen har därefter avstått sin dispositionsrätt1203 och slottet uppläts år 1888 till tvångsarbetsanstalt för män och sedan fängelse. Vissa inkomster från Svartsjö skulle där- efter tillfalla Drottningholms slottskassa.1204 Detta var då det enda återstående slottet med något slags koppling till Uppsala öd (se ovan avsnitt 6.2.4. och 6.2.6.).

I de förteckningar över statens egendom som började upprättas under 1800-talets andra hälft anges vid år 1883 års utgång att Adelsö och Väntholmens kronoparker disponerades av Riksmarskalksämbetet,1205 och vid 1892 års utgång har därtill Svartsjö djurvaktareboställes ägor och f.d. djurgård tillkommit.1206 Kronoparkerna Adelsö och Väntholmen sorterade un- der Riksmarskalksämbetet genom arrende från domänfonden även på 1970-talets slut men skulle övergå till Domänverkets förvaltning senast under år 1980.1207 Huruvida den kungl. dispositionsrätten till Adelsö och Väntholmen i grunden finns kvar eller har upphört synes något oklart.

Gripsholms slott

Statsutskottet föreslog ett anslag om 2 000 rdr till reparationer och byggnaders underhåll samt avlöning m.m., men beloppet kom att justeras nedåt och uppåt under 1800-talet (se nedan avsnitt 6.5.) Anslaget kom från och med 1840-41 års riksdag att tas upp under slotts- staten.1208 År 1913 kom slottet att ingå i slottsstatens avdelning för ”övriga kungl. slott”,1209 och år 1927 lades anslagen inom denna avdelning samman till ett samlat anslag.1210 År 1944 konstaterades att dispositionsrätten till slottet kvarstod, men då skedde en omläggning av slottsstatsanslaget och Riksmarskalksämbetets respektive Byggnadsstyrelsens ansvarsområ- den (se nedan avsnitt 6.4.9. och 6.5.10.).1211 I 1975 års budgetproposition konstaterades att slottet utnyttjades som museum och för utställning av en del av den svenska statens porträtt- samling.1212 Den kungl. dispositionsrätten till slottet med trädgårdar och lustparker kvar- står.1213

1200 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 10, riksdagsskrivelse nr 107, s. 225.

1201 1859-60 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 47, s. 6.

1202 Statsutskottets bet. 1868:25, se även statsutskottets bet. 1870:21.

1203 Se till skillnaden mellan att avstå från dispositionsrätt och att behålla dispositionsrätt men upplåta ett slott för andra ändamål prop. 1944:228 s. 2.

1204 Prop. 1888:32-33, statsutskottets bet. 1888:2, s. 2 och 1888:52, rskr. 1888:57-58.

1205 Statsutskottets bet. 1885:32 s. 6.

1206 Statsutskottets bet. 1892:36 s. 4, 1903:38 s. 7, 1910:22 s. 5, 1920:211 s. 6, 1929:131 s. 22.

1207 Prop. 1978/79:100 bilaga 4 Första huvudtiteln s. 7-8, 15.

1208 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162 s. 300-301.

1209 Rskr. 1913:1 s. 2 och riksstat för år 1914, jfr prop. 1913:1 jämte bilaga Första huvudtiteln och statsut- skottets bet. 1913:1 s. 3.

1210 Prop. 1927:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1927:1, rskr. 1927:1.

1211 Prop. 1944:228 s. 2.

1212 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3.

1213 Bexhed 2020 s. 235-236.

203

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Strömsholms slott

Vid 1812 års riksdag kom anslaget till Strömsholms slott att flyttas till första huvudtiteln i stället för att som tidigare höra till den s.k. slottsstaten i länen.1214 Anslaget fluktuerade under perioden 1815-50 med spannmålspriserna.1215 Det kom från och med 1840-41 års riksdag att tas upp under slottsstaten.1216 År 1913 kom slottet att ingå i slottsstatens avdelning för ”övriga kungl. slott”,1217 och år 1927 lades anslagen inom denna avdelning samman till ett samlat anslag.1218

År 1944 konstaterades att dispositionsrätten till slottet kvarstod. Slottet hade, ”dock utan rubbning av Hans Maj:t Konungens dispositionsrätt”,1219 upplåtits för militära ändamål (ar- méns rid- och körskola var förlagd dit åren 1868-1968),1220 men vissa våningar i slottet hade reserverats för kungafamiljen. Under rid- och körskolans tid uppläts även trädgårdar och lustparker till denna men dispositionsrätten kvarstår.1221 Sedan skolan lämnat egendomen skedde på samma sätt som för de andra slotten en omläggning av slottsstatsanslaget och Riksmarskalksämbetets respektive Byggnadsstyrelsens ansvarsområden (se nedan avsnitt

6.4.9.och 6.5.10.).1222 I 1975 års budgetproposition angavs att slottets användning utreddes av Riksmarskalksämbetet i samråd med Livrustkammaren, Byggnadsstyrelsen, Länsstyrelsen i Västmanlands län m.fl.1223 Denna utredning pågick länge, för först i budgetpropositionen vid 1980/81 års riksdag ersattes formuleringen med att det fanns en samarbetsgrupp för användningen av hela Strömsholms kronoegendom tillkallad av länsstyrelsen och med repre- sentanter för Byggnadsstyrelsen, Domänverket, kommunen, landstinget och Ridfrämjan- det.1224 Slottet hade då öppnats för allmänheten år 1978.1225

Det är även här fråga om kungsgårdar och kungsladugårdar ägda av staten, som till och med år 1809 stod under andra medlemmars av kungafamiljens omedelbara styrelse, såväl när det gäller de inkomstbringande delarna som slott, lustparker och trädgårdar. Enligt 1809-10 års överenskommelse skulle ”de förblifwa under nu warande innehafwares fria Disposition

1214 1812 års riksdag, Bihang, bd 2, Statsutskottets memorial den 8 juli 1812, s. 1253, jfr även Sakregister till riksdagstrycket 1809-1966 bd 2 s. 772.

1215 Sakregister till riksdagstrycket 1809-1966 bd 2 s. 773.

1216 1840-41 års riksdag, Bihang, Saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162 s. 300-301.

1217 Rskr. 1913:1 s. 2 och riksstat för år 1914, jfr prop. 1913:1 jämte bilaga Första huvudtiteln och statsut- skottets bet. 1913:1 s. 3.

1218 Prop. 1927:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1927:1, rskr. 1927:1.

1219 Prop. 1944:228 s. 2.

1220 Bexhed 2020 s. 237.

1221 Magnus Olausson, ”Trädgårdarna – från humlegård till ridbana” i Karlsson och Millhagen (red.) 2005 s. 152-191.

1222 Prop. 1944:228 s. 2.

1223 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3.

1224 Prop. 1980/81:100 bilaga Kungl. hov- och slottsstaterna s. 5.

1225 Björn Norman, ”Slottsbyggnaden under 1800- och 1900-talen” i Karlsson och Millhagen (red.) 2005 s. 300-325 ssk. s. 300.

204

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

[---] i deras öfrige lifs tid; men att de sedermera böra komma under Riksens Ständers Dispo- sition, dock att Slotten och Byggnaderne må af deras Majestäter och den Kongl. Famillen begagnas och på Statens bekostnad underhållas.” Detta innebär att efter dåvarande inneha- varens död skulle de hanteras på samma sätt som slotten och kungsgårdarna i kategori I. a) respektive III. Slotten och byggnaderna skulle underhållas på statens bekostnad enligt redan gällande anslag. Dessa är:

Ulriksdals kungsladugård med slott och lustträdgård

Ulriksdal stod under änkedrottningen Sofia Magdalenas fria disposition under hennes livstid, och med oförändrat anslagsbelopp, 2 227 rdr.1226 Efter hennes frånfälle år 1813 skedde en uppdelning enligt 1809-10 års överenskommelse: Ulriksdals kungsladugård kom under riksdagens disposition, och Ulriksdals slott och lustträdgård stod kvar under kungl. dispositionsrätt; egendomen hade ”återgått till Staten med undantag af Slottet, trädgårdar och Lustparker, med flera dithörande lägenheter, som blifvit Kongl. Maj:t förbehållne”.1227 Anslaget kom från och med 1840-41 års riksdag att tas upp under slottsstaten.1228

Åren 1822-49 var Ulriksdal invalidinrättning för arméns officerare och manskap, och slottet förföll under tiden. Slottet restaurerades sedan och överlämnades till kronprins Karl (XV).1229 Vid 1859/60 års riksdag beslutades att Ulriksdals slott skulle anslås som framtida änkesäte åt drottning Lovisa, med tillhörande lägenheter enligt vad som reglerats genom kungl. brev den 26 april 1814. Slottet var därefter enligt riksdagsbeslut år 1885 änkesäte för drottning Sofia till år 1913. Detta beslut fattades i samband med att Tullgarn utsågs till änke- säte för kronprinsessan Victoria, vilket fick till följd att samma regler som för Tullgarn skulle gälla och Sofia ålades ”skyldighet att för berörda, staten tillhöriga inventarier och den vid slottet befintliga parkanläggning ansvara”.1230

År 1913 kom slottet att ingå i slottsstatens avdelning för ”övriga kungl. slott”,1231 och år 1927 lades anslagen inom denna avdelning samman till ett samlat anslag.1232 Vid 1916 års riksdag uppläts Ulriksdals slott som framtida änkesäte åt kronprinsessan Margareta1233 och i samband med det började slottet renoveras med hjälp av överskottsmedel från Djurgårds- kassan.1234 Även vid detta tillfälle skulle dispositionen förenas ”med skyldighet att ansvara för staten tillhöriga inventarier och den vid slottet befintliga parkanläggningen”.1235 I proposi-

1226 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4:1, november 1809, statsutskottets mem- orial den 16 november 1809, s. 1236-1237; bd 6:2, april 1810, riksdagsskrivelse, s. 268.

1227 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 10, riksdagsskrivelse nr 85, s. 181-186, citatet från s. 182.

1228 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162 s. 300-301.

1229 Nordisk familjeboks uggleupplaga bd 30 sp. 943, Svensk Uppslagsbok bd 30 sp. 382.

1230 Prop. 1885:9, statsutskottets bet. 1885:7, rskr. 1885:53; citatet från rskr. 1885:53 s. 3.

1231 Rskr. 1913:1 s. 2 och riksstat för år 1914, jfr prop. 1913:1 jämte bilaga Första huvudtiteln och statsut- skottets bet. 1913:1 s. 3.

1232 Prop. 1927:1 bilaga Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1927:1, rskr. 1927:1.

1233 Prop. 1916:180, jordbruksutskottets bet. 1916:84, rskr. 1916:225.

1234 Statsutskottets bet. 1916:133. Se vidare nedan avsnitt 6.5.7.

1235 Prop. 1916:180 s. 3.

205

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

tionen nämndes inget om det äktenskapskontrakt som slutits mellan Sverige och Storbritan- nien.1236

År 1944 konstaterades att dispositionsrätten till slottet kvarstod, men då skedde en om- läggning av slottsstatsanslaget och Riksmarskalksämbetets respektive Byggnadsstyrelsens an- svarsområden (se nedan avsnitt 6.4.9. och 6.5.10.).1237 I 1975 års budgetproposition angavs att överläggningar om eventuellt upplåtande av slottet för allmännyttigt ändamål pågick,1238 och år 1976 noterades att slottet användes för vetenskapliga konferenser m.m.1239 År 1987 framgick att slottet delvis upplåtits till kansli för Världsnaturfonden men även öppnats för allmänheten och för utställningsverksamhet,1240 och visningsverksamheten utvecklades un- der följande år.1241 Den kungl. dispositionsrätten kvarstår.

Tullgarns kungsgård med slott

Denna egendom skulle enligt 1809-10 års överenskommelse ha hanterats på samma sätt som Ulriksdal, men så skedde inte.1242 Se därför kategori I. c) nedan (avsnitt 6.4.4.).

6.4.4.Kategori I. c) Slott, lustparker och trädgårdar, tidigare under konungens omedelbara styrelse tillsammans med därtill anknutna kungsgårdar, från och med år 1810 under kungl. dispo- sitionsrätt som omprövas vid varje tronskifte

Det är även här fråga om kungsgårdar och kungsladugårdar ägda av staten, som till och med år 1809 stod under konungens omedelbara styrelse, såväl när det gäller de inkomstbring- ande delarna som slott, lustparker och trädgårdar. Enligt 1809-10 års överenskommelse skulle förvaltningen ”ej [---] rubbas eller förändras under deras Kongl. Majestäters lifstid”, vilket antyder att hela egendomen sedermera skulle komma under Riksens Ständers disposi- tion. Bramstång har anfört att Rosersberg rätteligen torde omfattas av en evig kungl. dispo- sitionsrätt som inte skulle behöva förnyas vid varje tronskifte,1243 men det är mycket svårt att utläsa det av riksdagens erbjudande. Det som kan tala för en sådan tolkning är att det är svårt att se varför Rosersberg skulle hanteras annorlunda än övriga slott, men å andra sidan är det i så fall svårt att se varför riksdagen skulle ha formulerat sig annorlunda just när det gäller Rosersberg. Min tolkning är, med stöd av det efterföljande faktiska handlande som utvecklats och som återges nedan, att avsikten varit att dispositionsrätten åtminstone till Rosersberg ska omprövas vid varje tronskifte, vilket också skett. Detsamma har sedan, efter mer invecklade turer, kommit att gälla Tullgarn. Till denna kategori hör således:

1236 Det finns ett fördrag (Treaty series, No. 18, 1905), i vars art. II det hänvisas till ett äktenskapskontrakt som senare ska ingås och som ska anses utgöra en del av fördraget.

1237 Prop. 1944:228 s. 2.

1238 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3.

1239 Prop. 1976/77:100 bilaga Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3.

1240 Prop. 1987/88:100 bilaga Kungl. hov- och slottsstaterna s. 1-2.

1241 Prop. 1988/89:100 bilaga Kungl. hov- och slottsstaterna s. 2.

1242 Bexhed 2020 s. 237.

1243 Bramstång Hov och slott s. 230-231.

206

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Rosersbergs slott och kungsgård

Förvaltningen av Rosersberg skulle inte förändras under Karl XIII och drottning Hedvig Elisabeth Charlottas livstid. Vid 1818 års riksdag beslutades efter kungaparets död, då gården blivit ”ledig att till Staten återfalla”,1244 att slottet och kungsgården med tillhörande jord skulle upplåtas till Karl XIV Johan.1245 Detta gällde, för hans livstid, ”dispositionen af Kongsgården Rosersberg med hvad dertill hörer och följaktligen äfven det för Byggnadernes underhållande på Stat uppförda belopp”1246 om 2 000 rdr årligen.1247 Vid 1823 års riksdag utsågs Rosersberg till änkesäte åt drottning Desideria,1248 och hon tillbringade en stor del av sin tid där efter Karl XIV Johans död.1249

Vid 1840-41 års riksdag konstaterades att dispositionsrätten beträffande just detta slott, till skillnad från de övriga slotten, omfattade även det årliga anslaget om 2 000 rdr för bygg- nadernas underhåll. Detta belopp togs därför upp under hovstaten och inte under slottssta- ten; beloppet var ställt under koungens ”eget Höga inseende”1250 och skulle inte omfattas av riksdagens revision. Förklaringen till detta är att det är en äldre typ av dispositionsrätt som lever kvar här, i det avseendet att konungen fritt disponerar över kungsgårdens intäkter, nå- got som då har fått omfatta även reparationsanslaget avseende slottet. Detta synes ha utbe- talats redan före 1809-10 års överenskommelse, eftersom beloppet inte nämns i det memorial där de anslag som sedan fallit under slottsstaten redovisas.1251

Vid 1862-63 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t att Rosersbergs slott, sedan änkedrottning Desideria avlidit, skulle ”med samma anslag som hittills af Kongl. Maj:t i likhet med öfriga lustslotten disponeras”.1252 Statsutskottet undersökte de historiska förhållandena och konsta- terade att kungsgårdens avkastning gick till avlöning av personal, vägunderhåll m.m. Utöver anslaget om 3 000 rdr kostade slottet i medeltal 9 280 rdr att driva. När det gällde rätten till slottet fann utskottet att egendomen återgått till statsverket och att dispositionen tillkom ”Rikets Ständer, äfvensom att någon inkomst af Slottet med tillhörigheter icke kan påräknas, såvida berörda egendom skall bibehållas i samma skick som hittills, utan tvärtom att inne- hafvet deraf är förenadt med uppoffringar”.1253 Detta syftar på tankegångarna bakom 1809- 10 års överenskommelse. Slutsatsen var att Rosersberg borde överlämnas till konungen, Karl XV, att under hans livstid begagnas och disponeras på samma villkor som hade gällt för

1244 1817-18 års riksdag, Bihang, bd. 10, riksdagsskrivelse nr 245, s. 253.

1245 Uppgiften i Nordisk familjeboks uggleupplaga bd 23 sp. 927 att slottet skulle ha testamenterats av Karl XIII till Karl XIV Johan med förbehåll för disposition av Hedvig Elisabeth Charlotta under hennes livstid synes inte vara korrekt, däremot finns ett sådant testamente angående lösöret, se Bramstång Hov och slott s. 229.

1246 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 10, riksdagsskrivelse nr 245, s. 253.

1247 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 10, riksdagsskrivelse nr 245, s. 253-254.

1248 1823 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 209, s. 557-559.

1249 Heymowski 2005 s. 120-123.

1250 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162 s. 299. Se även Ridderskapet och adelns protokoll, bd 6, s. 11-12.

1251 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 5:2, februari 1810, Statsutskottets mem- orial den 7 februari 1810, s. 553-554.

1252 1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 11.

1253 1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 38, s. 9.

207

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

änkedrottningen.1254 Detta förnyades sedan för Oscar II.1255 Dock upplät denne år 1876 i sin tur stora delar av slottet till Infanteriskjutskolan.1256

Förnyelse skedde också för Gustaf V på livstid, dock på statsutskottets initiativ med den förändringen att anslaget för underhåll flyttades över till slottsstaten. På samma sätt som gällde för de andra liknande anslagen skulle räkenskaperna omfattas av Kammarrättens och riksdagsrevisorernas granskning.1257 År 1913 kom slottet att ingå i slottsstatens avdelning för ”övriga kungl. slott”,1258 och år 1927 lades anslagen inom denna avdelning samman till ett samlat anslag.1259 År 1944 konstaterades att dispositionsrätten till slottet kvarstod. Slottet hade, ”dock utan rubbning av Hans Maj:t Konungens dispositionsrätt”,1260 upplåtits för mi- litära ändamål, men vissa våningar i slottet hade reserverats för kungafamiljen. Därefter skedde en omläggning av slottsstatsanslaget och Riksmarskalksämbetets respektive Bygg- nadsstyrelsens ansvarsområden (se nedan avsnitt 6.4.9. och 6.5.10.)1261

Den kungl. dispositionsrätten har beträffande detta slott, med kungsgård, av riksdagen förnyats för Gustaf VI Adolf1262 och Carl XVI Gustaf.1263 I samband med den sistnämnda förnyelsen angavs att slottets två övervåningar hade fått behålla sin karaktär av kunglig bostad och visades för allmänheten. På 1960-talet uppläts slottet till civilförsvarsstyrelsen,1264 och år 1968 skedde en fastighetsrättslig uppdelning med ansvar för olika myndigheter för olika delar av de till slottet hörande ägorna. Detta ledde senare till en uppdelning av förvaltningen mellan Statens fastighetsverk och Fortifikationsverket.1265 Civilförsvarsstyrelsens efterträdare Sta- tens Räddningsverk, som bedrev räddningsskola på slottet, lämnade detta år 2006.1266 Nu- mera bedrivs hotellverksamhet i en del av slottets utrymmen.

Tullgarns kungsgård med slott

Tullgarn stod enligt kungl. brev av den 1 juni 1807 under prinsessan Sofia Albertinas fria disposition under hennes livstid (se ovan avsnitt 6.2.8.), och anslagsbeloppet förändrades inte

1254 1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 38, s. 8-10, saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 67, s. 8.

1255 Prop. 1873:1 s. 9, statsutskottets bet. 1873:3 s. 5, rskr. 1873:45.

1256 Svensk Uppslagsbok bd 24 sp. 512.

1257 Prop. 1908:1 s. 4, statsutskottets bet. 1908:2, rskr. 1908:1 s. 3. – Bramstång har i Hov och slott s. 230 citerat en del av rskr. 1908:1 s. 3 på ett sätt som antyder att dispositionsrätten för Rosersberg skulle vara på samma villkor som för Drottningholm i det avseendet att det inte är på livstid utan för evig tid (se hans kom- mentar på s. 231); det villkor som åsyftas är emellertid att räkenskaperna skulle omfattas av revision.

1258 Rskr. 1913:1 s. 2 och riksstat för år 1914, jfr prop. 1913:1 jämte bilaga Första huvudtiteln och statsut- skottets bet. 1913:1 s. 3.

1259 Prop. 1927:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1927:1, rskr. 1927:1.

1260 Prop. 1944:228 s. 2.

1261 Prop. 1944:228 s. 2. Se till användandet av slottet under perioden efter år 1860 Andreas Heymowski, ”Rosersberg efter 1860 – skola och byggnadsminne” i i Ursula Sjöberg (red.), Rosersbergs slott, Stockholm: Bygg- förlaget, 2005, s. 352-382.

1262 Prop. 1951:1 Första huvudtiteln s. 5-6, statsutskottets bet. 1951:1 s. 3-4, rskr. 1951:1.

1263 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 4-5, bet. 1975:FiU4, rskr. 1975:33.

1264 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3.

1265 Heymowski 2005 s. 354-355.

1266 Bexhed 2020 s. 237. I prop. 2008/09:1 bilaga Rikets styrelse s. 17 nämns, till skillnad från tidigare år, inte att Rosersberg disponeras av Räddningsverket.

208

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

enligt 1809-10 års överenskommelse. De möbler och andra inventarier som fanns på Tull- garn skulle enligt 1807 års brev bli kvar vid Tullgarn som en fundus instructus. Efter Sofia Albertinas frånfälle skulle Tullgarn komma under riksdagens disposition. Tanken var att Tull- garn skulle hanteras på samma sätt som Ulriksdal, men så blev inte fallet. År 1818 beslutade riksdagen, att ”Kongsgården Tullgarn med tillhörande lägenheter och Inventarier” efter prin- sessan Sofia Albertinas frånfälle skulle övergå till kronprins Oscar ”i Dess lifstid under full nyttjande rätt med samma vilkor”1267 som Sofia Albertina hade. Nyttjanderätten innefattade därmed såväl inventarierna som inkomsterna från kungsgården. Konungen biföll detta ”med synnerligt Nådigt välbehag” och täcktes ”i Nåder antaga Riksens Ständers Beslut”.1268 Kron- prins Oscar tillträdde Tullgarn år 1829 och disponerade slottet och kungsgården till sin död år 1859. Enligt beslut vid 1823 års riksdag skulle Tullgarn, i enlighet med giftermålskontrak- tet, vara änkesäte åt kronprinsessan, sedermera drottning Josefina.1269 Hon disponerade Tull- garn till sin död år 1876.

År 1877 föreslogs i budgetpropositionen att Tullgarn, med tillhörande hemman, lägen- heter och inventarier, skulle överlämnas till kung Oscar II:s disposition. Enligt propositionen borde Tullgarn hanteras på samma sätt som Rosersberg.1270 Statsutskottet noterade att in- komsterna från Tullgarn inte i enlighet med 1809-10 års beslut hade tillfallit statsverket, ef- tersom de villkor som hade gällt för Sofia Magdalenas disposition hade fått fortsätta att gälla, samt att 1807 års villkor avseende inventarierna också gällde. Fyra hemman brukades tillsam- mans med kungsgården, medan övriga underlydande hemman var utarrenderade. Beträf- fande Ulriksdal hade 1809-10 års överenskommelse fullföljts, och statsutskottet ansåg att det nu var dags att hantera Tullgarn likadant. Dock ansågs det praktiskt svårt att från lustslottet avsöndra kungsgården och de hemman som brukades tillsammans med den. Endast övriga hemman skulle arrenderas ut med inkomsten tillfallande statsverket, och skogen skulle ställas under Skogsstyrelsens förvaltning. Trots dessa förändringar och till skillnad från vad som gällde för Ulriksdal och Rosersberg ansåg inte statsutskottet att något anslag i pengar be- hövde utgå, eftersom inkomsterna från återstoden av jordbruket skulle täcka kostnaderna.1271 Beslutet blev att Tullgarn ställdes till Oscar II:s disposition på dessa villkor.1272 Oscar II god- tog villkoren men förbehöll sig rätten att återlämna Tullgarn med tillhörande inventarier till disposition för statsverket om kungsgårdens underhåll blev alltför betungande för hovhåll- ningen. Det gjordes också vissa klarlägganden om vilken areal som hörde till kungsgården.1273

Tullgarn gjordes år 1885 till änkesäte för kronprinsessan Victoria, om hon skulle överleva kronprins Gustav (V), på samma villkor som enligt 1807 års kungl. brev och 1877 och 1878

1267 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 10, riksdagsskrivelse nr 29, s. 73. Se även bd 3, statsutkottets bet. nr 37, s. 98-100, och statsutskottets bet. nr 141, s. 623. Se också Bramstång Hov och slott s. 191-194.

1268 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 1, proposition nr 22 (egentligen utdrag av protokollet över kammar- ärenden), s. 272.

1269 1823 års riksdag, Bihang, saml. 10, bd 1, riksdagsskrivelse nr 157, s. 396-397; se även 1859-60 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 122, s. 337 samt Bramstång Hov och slott s. 193- 194.

1270 Prop. 1877:1 s. 7 samt bilaga 6 e) s. 18-19.

1271 Statsutskottets bet. 1877:14.

1272 Rskr. 1877:43. Se vidare Bramstång Hov och slott s. 194-203.

1273 Prop. 1878:29, statsutskottets bet. 1878:53, rskr. 1878:30.

209

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

års riksdagsskrivelser.1274 I praktiken beboddes Tullgarn sedan år 1881 av kronprins Gustav

(V). I bl.a. Nordisk Familjebok gjordes distinktionen att Oscar II hade ”dispositionsrätten” till Tullgarn men ”öfverlät nyttjanderätten”1275 till kronprinsen.

Det som man hade tänkt år 1877, nämligen att underhållet av Tullgarn skulle kunna finansieras genom inkomster från kungsgården, visade sig inte förverkligas. Under perioden 1909-18 bidrog hovförvaltningen med sammanlagt 218 617 kr till utgifterna för Tullgarns slott. År 1919 skedde därför delvis en återgång till äldre förhållanden, genom att inkomsten av de utarrenderade hemman som före år 1877 hade hört under kungsgården åter kom att anslås till att bekosta underhåll av slottet med parker m.m.1276 Emellertid kom Oscar II:s förbehåll från år 1887 att aktualiseras år 1930. Då förklarade Gustaf V att han, ”med hänsyn till föreliggande omständigheter”,1277 tydligen att hovförvaltningen fortfarande måste bidra med stora belopp till underhållet, var villig att på tid som senare skulle bestämmas till stats- verket återlämna slottet och kungsgården, förutsatt att slottet med tillhörande park för fram- tiden förblev ställt till hans disposition.

Sådan blev också överenskommelsen mellan konung och riksdag några år senare.1278 Ge- nom beslut av 1938 års riksdag kom Tullgarn att omfattas av motsvarande reglering som de andra lustslotten. Slottsegendomen skulle tas över av Domänstyrelsen och inkomsterna skulle tillfalla statsverket. Ett nytt anslag under första huvudtiteln, till underhåll av Tullgarns slott, togs upp med 63 200 kr. Själva slottet med tillhörande park och trädgård uppläts till Gustaf V:s ”personliga bruk under hans livstid”,1279 och för detta krävdes riksdagens sam- tycke, underförstått i linje med rättsläget enligt 1809-10 års överenskommelse. Ståthållaräm- betet svarade för den omedelbara vården och tillsynen av byggnaden samt skötseln av park och trädgård.

I propositionen återgavs ett yttrande från Byggnadsstyrelsen av den 21 januari 1931, och på en till skrivelsen bifogad karta ”utmärkte styrelsen det område, som borde avskiljas för att jämte slottet upplåtas till Konungens disposition”.1280 Kartan finns inte återgiven i riksdags- trycket, men det är såvitt jag har funnit första gången som dispositionsrätten tydligt uppfattas som att den avser ett visst avgränsbart område mark. Det fanns dock även en senare karta, som blev avgörande. Departementschefen uttalade att vid ”bestämmandet av storleken av det område, som skall upplåtas till Konungen, bör en vid slottsförvaltningens skrivelse den 24 januari 1938 fogad kartskiss tjäna till ledning”.1281 I vissa avseenden borde enligt Bygg- nadsstyrelsen kostnaderna fördelas, som t.ex. för drift av vattenledning och för vissa gemen- samma byggnader. Domänstyrelsen framhöll att de pensionerade slottsanställda som bodde i vissa byggnader även fortfarande borde få dessa bostäder upplåtna till sig genom slottsför- valtningens försorg, varför förvaltningen borde ha kvar dispositionsrätten till bostäderna.

1274 Prop. 1885:9, statsutskottets bet. 1885:7, rskr. 1885:53. Bramstång Hov och slott s. 205-206 och 247.

1275 Nordisk Familjeboks uggleupplaga bd 30 sp. 282. Se också för ytterligare belägg för samma terminologi Bramstång Hov och slott s. 203-206.

1276 Prop. 1920:283, jordbruksutskottets bet. 1920:58, rskr. 1920:268. Bramstång Hov och slott s. 206-208. 1277 Prop. 1931:1 s. 13.

1278 Prop. 1938:257, statsutskottets bet. 1938:121, rskr. 1938:244. Bramstång Hov och slott s. 208-212. 1279 Rskr. 1938:244.

1280 Prop. 1938:257 s. 3.

1281 Prop. 1938:257 s. 7. Jag har inte haft tillfälle att söka efter denna skiss i arkiven.

210

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Efter Gustaf V:s bortgång inledde Riksmarskalksämbetet utredningar om den fortsatta dispositionen av Tullgarn. Därför föreslog ämbetet inledningsvis att Tullgarn endast skulle ställas under Gustaf VI Adolfs disposition fram till halvårsskiftet 1952,1282 men detta förläng- des till att omfatta hans livstid.1283 I 1975 års budgetproposition noterades att slottet var ”upplåtet för visning vissa tider”.1284 Carl XVI Gustaf fick samma år dispositionsrätt till slot- tet på samma villkor som Gustaf VI Adolf.1285

6.4.5.Kategori I. d) Slott, lustparker och trädgårdar, tidigare privat kunglig egendom, från och med år 1810 under perpetuell kungl. dispositionsrätt

Haga slott samt Bellevue och Frescati

Beträffande bakgrunden, se ovan avsnitt 6.3.4, där det också framgår att ett fast belopp om 2 000 rdr årligen anslogs för underhåll och lön till betjäning. År 1812 löste staten in Gustav IV Adolfs möbler på slottet, och Bellevue lustpark förenades med slottet.1286 Trots att det i riksdagsbeslutet angavs att den fria nyttjanderätten avsåg ”Hans Maj:t Wår nu rege- rande Allernådigste Konung”1287 har det inte varit fråga om att dispositionsrätten behövt förnyas vid tronskiften. En del av Bellevue lustpark användes för järnvägsbyggnad år 1878,1288 och återstoden överlämnades till Stockholms stad år 1942. Bellevue hade då under de senare tio åren bidragit till Haga slottsförvaltning med en arrendeinkomst om 20 000 kr årligen.1289

Statsutskottet vid 1823 års riksdag nämnde i förbigående att genom en lantmäteriförrätt- ning ”100 Tunneland 4 Kappland jord blifvit Lägenheten Frescati frånskiljde, samt återlagde till Kongl. Djurgården, derifrån de finnes hafva blifvit, för längre tid tillbaka, orätt abaliene- rade”.1290 Detta hade lett till minskade intäkter för Haga slott men å andra sidan ökade intäk- ter för Djurgården.1291 Jag har inte hittat någon lantmäteriförrättning som har med detta att göra, men möjligen är det egentligen den i avsnitt 6.2.8. under Kungl. Djurgården omtalade

1282 Prop. 1951:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 5-6, statsutskottets bet. 1951:1 s. 3-4, rskr. 1951:1.

1283 Prop. 1952:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 8-9, statsutskottets bet. 1952:1 s. 3, rskr. 1952:1. Bramstång Hov och slott s. 212-214.

1284 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3.

1285 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 4-5, bet. 1975:FiU4, rskr. 1975:33. Bramstång Hov och slott s. 214-215.

1286 1812 års riksdag, Bihang, bd 4, statsutskottets bet. den 29 juli 1812, s. 2257-2268, riksdagsskrivelse, s.

2476-2478, jfr även statsutskottets bet. s. 2605-2611. Jfr även beträffande frågan om Bellevue och Frescati borde arrenderas ut 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4:1, november 1809, statsut- skottets memorial den 16 november 1809, s. 1238-1240 samt bd 6:2, april 1810, riksdagsskrivelse, s. 269. Se vidare Kungl. brev den 9 september 1812 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 47.

1287 1809-10 års riksdag, riksdagsbeslutet 13 §.

1288 Prop. 1878:1 bilaga 5 a s. 120-131.

1289 Prop. 1941:215, statsutskottets bet. 1941:136, rskr. 1941:271; prop. 1942:1 Första huvudtiteln s. 5, statsutskottets bet. 1942:1, rskr. 1942:1.

1290 1823 års riksdag, Bihang, saml. 4, bd 2, statsutskottets bet. nr 238, s. 1279.

1291 1823 års riksdag, Bihang, saml. 4, bd 2, statsutskottets bet. nr 238, s. 1280.

211

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

kommissionens arbete som avses; det ledde ju till att Frescati år 1814 återfördes till Djur- gårdsförvaltningen, även om det aktuella området på 1791 års karta omfattade 92 tunnland och 1 kappland.1292

Egendomen Frescati såldes emellertid med den därtill hörande lägenheten Gustafsberg till Vetenskapsakademien år 1885. Köpeskillingen skulle fonderas i Statskontoret och göras räntebärande till förmån för underhållet av Haga slott och undantagsvis även Ulriksdals slott. Riksdagen begränsade denna användning av räntan till konungens livstid.1293 Det angavs i 1905 års betänkande om försäljning av delar av Djurgården att Frescati med den därtill hö- rande lägenheten Gustafsberg hörde till Haga.1294

Anslaget togs från och med 1840-41 års riksdag upp under slottsstaten.1295 År 1913 kom slottet att ingå i slottsstatens avdelning för ”övriga kungl. slott”,1296 och år 1927 lades anslagen inom denna avdelning samman till ett samlat anslag.1297 År 1944 konstaterades att disposi- tionsrätten till slottet kvarstod, men då skedde en omläggning av slottsstatsanslaget och Riks- marskalksämbetets respektive Byggnadsstyrelsens ansvarsområden (se nedan avsnitt 6.4.9. och 6.5.10.).1298

År 1966 avstod konungen från dispositionsrätten till slottsbyggnaden så att den skulle kunna användas som bostad för prominenta personer från utlandet, vilka var den svenska regeringens gäster eller vilka annars ansågs böra åtnjuta denna förmån. H.M. Konungen (per- sonligen) lämnade därmed över byggnaden till Kungl. Maj:t (regeringen), som i sin tur upp- drog åt Byggnadsstyrelsen att förvalta den och att i samråd med Utrikesdepartementet mö- blera den.1299 Märkligt nog togs Haga slott ändå upp i 1975 års budgetproposition bland de slott som konungen hade dispositionsrätt till, även om slottets nya användningsområde nämndes. Omkostnader för Haga slott redovisades fortfarande under slottsstatsanslaget1300 för alla år fram till 2009/10 års budgetproposition. Detta antyder att det inte egentligen var så att Gustaf VI Adolf avstod sin dispositionsrätt – det har i alla fall senare uppfattats som att konungen behöll den och upplät en nyttjanderätt. I 2009/10 års budgetproposition angavs nämligen att regeringen hade ”beslutat att per den 1 oktober 2009 avstå från sin nyttjanderätt till Haga slott”,1301 vilket innebar att slottet under år 2010 kunde bli bostad åt kronprinsess- paret.

1292 Tjerneld 1980 s. 52.

1293 Prop. 1885:45, statsutskottets bet. 1885:56, rskr. 1885:68.

1294 Underdånigt betänkande och förslag angående försäljning af Norra Djurgården m.m., Stockholm 1903, s. 36.

1295 1840-41 års riksdag, Bihang, Saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162 s. 300-301.

1296 Rskr. 1913:1 s. 2 och riksstat för år 1914, jfr prop. 1913:1 jämte bilaga Första huvudtiteln och statsut- skottets bet. 1913:1 s. 3.

1297 Prop. 1927:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1927:1, rskr. 1927:1.

1298 Prop. 1944:228 s. 2.

1299 Prop. 1966:105 s. 33-34, prop. 1967:1 s. 4.

1300 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3-4.

1301 Prop. 2009/10:1 bilaga Rikets styrelse s. 17. Jfr Bexhed 2020 s. 236 där förfarandet beskrivs som att Gustaf VI Adolf avstod från dispositionsrätten och att slottet sedan återfördes till kungl. dispositionsrätt.

212

6.Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

6.4.6.Kategori II. Djurgården, Djurgårdskassan och Djurgårdsfonden

Djurgården skulle enligt 1809-10 års överenskommelse förbli under konungens enskilda disposition, men Djurgårdskassan skulle endast få användas till Djurgårdens förbättring och förskönande samt till underhåll av vägar och broar ”och icke graveras med några serskilde aflöningar eller Gratificationer till någre wissa personer”. Nyttjanderätt till mark uppläts av konungen genom Riksmarskalksämbetet och Djurgårdsförvaltningen för tid begränsad till konungens regeringstid, och skedde upplåtelser för längre tid krävdes riksdagens medver- kan.1302

Dispositionsrätten kvarstår, även om vissa förändringar av arealen har genomförts. Stockholms stad antog år 1882 en plan för reglering av Ladugårdslandet och området runt nuvarande Valhallavägen, och då krävdes att staten avstod viss mark till staden. Statsutskottet tog initiativ till att ersättningen skulle utgöra en särskild fond förvaltad av Statskontoret, vars avkastning skulle tillfalla Djurgårdskassan, och att staten skulle avstå marken på villkor att staden skulle återlämna den om staten åter behövde den.1303 En översikt över upplåtelserna på Norra Djurgården togs fram år 1903 i samband med en utredning om exploatering av området.1304 Djurgårdsfonden fick senare ytterligare liknande tillskott,1305 bl.a. år 1909 när ett område tillhörande Lilla Frescati överläts till Vetenskapsakademien1306 och år 1926 när en tomt såldes till engelska episkopalförsamlingen i Stockholm.1307 Den sistnämnda överlåtelsen företer ett exempel på att konungen personligen i statsrådsprotokollet förklarade att han av- stod från dispositionsrätten, och även att överlåtelser av mark för visst ändamål förenades med återförsäljningsskyldighet till staten om ändamålet upphörde. I avsnitt 6.5.7. nedan be- handlas dels frågan om bidrag från Djurgårdskassan och Djurgårdsfonden till underhåll av lustslotten, dels frågan om bidrag från Stockholms stad till skötseln av Djurgården.

Under tidigt 1900-tal ökade byggandet av villor på Djurgården, och det har hävdats att detta berodde på att Oscar II tolkade ordet ’dispositionsrätt’ på ett annat sätt än företrädarna

–att kungahuset hade rätt att använda Djurgården efter egen uppfattning. Detta ledde emel- lertid till reaktioner i riksdagen, bl.a. när det gäller revisionen av Djurgårdskassan. Samtidigt fanns både kommunala och statliga intressen av exploatering, som Riksmarskalksämbetet gjorde motstånd mot.1308 År 1913 uttalade riksdagen ”den önskan, att Kungl. Djurgården vid Stockholm i så stor utsträckning som möjligt bibehålles såsom naturlig park” och anhöll ”att utredning måtte verkställas, så att snarast möjligt en lämplig gräns kunde fastslås för de om- råden, som borde såsom park för all framtid bevaras”.1309 Detta ledde fram till en utredning

1302 Se t.ex. prop. 1926:194, jordbruksutskottets bet. 1926:28, rskr 1926:139. 1303 Prop. 1884:23, statsutskottets bet. 1884:29, rskr. 1884:22.

1304 Underdånigt betänkande och förslag angående försäljning af Norra Djurgården m.m., Stockholm 1903.

1305 Se härtill prop. 1908:219 s. 14-15 och prop. 1910:151 s. 5.

1306 Prop. 1909:199, statsutskottets bet. 1909:132, rskr. 1909:149.

1307 Prop. 1926:173, jordbruksutskottets bet. 1926:24, rskr 1926:136. Se beträffande inskränkningen av dispositionsrättens geografiska omfattning också Bexhed 2020 s. 238-239. Se för exempel på ändamålsupplå- telser Ahlberg Den kungliga dispositionsrätten s. 4.

1308 Tjerneld 1980 s. 99 och 116-123. Jfr även Lyrevik 2018 s. 116-117.

1309 Rskr. 1913:69 s. 12, se även första kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1913:17. Se också SOU 1925:15 s. 146-161.

213

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

med inventering av vilka områden som borde bevaras som park för all framtid och vilka som kunde exploateras.1310

År 1910 inrättades en statlig kommission vid namn Djurgårdskommissionen, som skulle ha överinseende över exploateringen av Djurgården.1311 Denna kommision omorganiserades år 1947 till Djurgårdsnämnden. Överståthållaren Torsten Nothin hade utrett frågan och kon- staterat att konungens dispositionsrätt till Djurgården enligt 1809-10 års överenskommelse utövades av Djurgårdsförvaltningen, en avdelning inom Riksmarskalksämbetet. Ämbetet fö- reträdde ”de under dess inseende stående delarna av Djurgården i alla avseenden, således icke allenast vid den ekonomiska förvaltningen utan även i frågor som gällde vederbörande fas- tigheters integritet”.1312 Nothin hade konstaterat att vissa markupplåtelser hade skett genom Riksmarskalksämbetet, vissa genom Kungl. Maj:t i statsrådet och vissa genom att Kungl. Maj:t inhämtat riksdagens samtycke. Konungens personliga godkännande hade också inhäm- tats. Upplåtelseformerna och -tiderna hade också varierat.

Nothin ifrågasatte om det var principiellt korrekt att Riksmarskalksämbetet hade behö- righet att i alla avseenden företräda kronan såsom markägare. Snarare borde enligt Nothin utifrån gällande föreskrifter i övrigt Kammarkollegiet bevaka kronans rätt såsom markägare, även om den ekonomiska förvaltningen tillkom Riksmarskalksämbetet.1313 Nothin föreslog emellertid att Djurgårdskommissionen skulle ombildas till en Djurgårdsnämnd med vidgat uppdrag, innefattande företrädandet av kronan som markägare. Däremot fanns enligt Nothin inget ”sakligt behov av att ifrågasätta förhandlingar rörande ändring av den dispositionsrätt till Djurgården, som i sin nuvarande form sedan 1810 men i själva verket sedan uråldriga tider tillkommit den regerande Konungen”.1314 Departementschefen konstaterade att ”den slutliga prövningen av frågor om försäljning av djurgårdsmark [ankom] på riksdagen i den mån beslutanderätten ej delegerats till Kungl. Maj:t”.1315 Han anslöt sig väsentligen till utred- ningsmannens förslag. Statsutskottet och riksdagen biföll propositionen och avslog en mo- tion om att underhandlingar med konungen borde inledas i syfte att överföra dispositions- rätten till statliga myndigheter.1316

Djurgårdsnämnden avvecklades enligt beslut år 1962, varefter dess kvarstående uppgif- ter övertogs av Byggnadsstyrelsen.1317 Av Djurgårdsnämndens markförsäljningsmedel över- fördes ett belopp om 5 000 000 kr till Djurgårdsfonden att användas för upprustning av Djurgården.1318 En dispositionsplan togs fram år 1963 och antogs år 1964 med utgångspunk- ten att ännu icke exploaterade områden i så stor utsträckning som möjligt skulle reserveras

1310 Betänkande angående Djurgårdens bevarande såsom park, Stockholm 1917.

1311 Instruktion i SFS 1931:236; se även prop. 1937:290.

1312 Prop. 1947:248 s. 2.

1313 Prop. 1947:248 s. 4.

1314 Prop. 1947:248 s. 7.

1315 Prop. 1947:248 s. 24.

1316 Statsutskottets bet. 1947:186, rskr. 1947:346.

1317 Prop. 1962:98, statsutskottets bet. 1962:99, rskr. 1962:230.

1318 Prop. 1964:183, statsutskottets bet. 1964:195, rskr. 1964:380.

214

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

för park- och rekreationsändamål.1319 Denna dispositionsplan synes länge ha varit vägle- dande.1320 Sedan år 2012 finns en av länsstyrelsen fastställd vård- och utvecklingsplan för Djurgården.1321 I samband med avvecklingen av Djurgårdsnämnden förutsattes att Riksmar- skalksämbetet inrättade en rådgivande nämnd till Djurgårdsförvaltningen för frågor om dis- positionen av Djurgården.1322 Denna nämnd ersattes år 1987 av H.M. Konungens råd för mark- och byggnadsfrågor, vars verksamhet syftar till att mark och byggnader vid de kungl. slotten och på Djurgården ska vårdas, förvaltas och utvecklas effektivt och med beaktande av de stora kultur- och naturvärdena.1323

År 2005/06 konstaterades att staten ägde fastigheterna Valparaiso 1 i Värtan och Norra Djurgården 1:1 vid Albano i Stockholm, fastigheter som konungen hade enskild disposit- ionsrätt till. Staten hade genom Statens fastighetsverk avtalat om markbyte med Stockholms kommun avseende Valparaiso 1 och en del av Norra Djurgården 1:1 mot vissa andra områ- den, varav en del skulle falla inom konungens dispositionsrätt. Parterna hade tecknat avtal om markbyte, vilket förutsatte dels riksdagens godkännande, dels att konungen avstod från sin dispositionsrätt till de markområden som skulle överlåtas till kommunen.1324 Vidare utta- lades:

”Avtalet innebär att staten erhåller en mellangift om 60 000 000 kronor. I enlig- het med tidigare praxis skall medel som erhålls vid statens avyttring av mark inom dispositionsrätten tillföras den s.k. Djurgårdsfonden. Denna försäljning faller inom denna praxis. Kammarkollegiet förvaltar fonden för Kungl. Djurgår- dens Förvaltnings (KDF) räkning. Djurgårdsfondens avkastning disponeras av KDF för Djurgårdens förbättrande och förskönande. Om en del av kapitalet skall användas för t.ex. investeringar behövs riksdagens medgivande.”1325

Regeringen ansåg dessutom att medel ur Djurgårdsfonden skulle få användas till utgif- terna för sanering och upprustning av Beckholmen och Djurgårdsvarvet. Samtidigt överför- des vissa markområden till staten, och för dessa uppläts dispositionsrätt för evig tid till ko- nungen.1326 Även beträffande mark där konungen avstått från sin dispositionsrätt för något visst ändamål är rättsläget sådant att konungen återinträder i dispositionsrätten om ändamålet upphör.1327 I instruktionen för Djurgårdsförvaltningen anges att Djurgårdsfonden förvaltas av Kammarkollegiet och att avkastningen disponeras på uppdrag av Ståthållarämbetet av Djurgårdsförvaltningen för Djurgårdens förbättrande och förskönande.1328

1319 Dispositionsplan för Kungl Djurgården, upprättad år 1963 av Djurgårdsnämnden. Jfr prop. 1964:183, stats- utskottets bet. 1964:195, rskr. 1964:380.

1320 Jfr Ahlberg Den kungliga dispositionsrätten s. 5 och 7.

1321 Länsstyrelsen i Stockholms län, Vård- och utvecklingsplan för Kungliga nationalstadsparken, Rapport 2012:33. Där redovisas också översiktsplaner och andra styrande dokument.

1322 Prop. 1962:98 s. 77.

1323 Prop. 1987/88:100 bilaga Kungl. hov- och slottsstaterna s. 1-2.

1324 Prop. 2005/06:100 s. 164-165.

1325 Prop. 2005/06:100 s. 165, se vidare bet. 2005/06:FiU21 s. 24-25, rskr. 2005/06:370.

1326 Ahlberg Den kungliga dispositionsrätten s. 6.

1327 Se från senare tid prop. 1991/92:44 s. 23, 1992/93:37 s. 15 samt Ahlberg Den kungliga dispositions- rätten s. 7.

1328 Instruktion för Ståthållarämbetet, bilaga 4 till protokoll 2018-08-30 hållet inför H.E. Riksmarskalken,

s. 7.

215

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Till Djurgården räknas Rosendals slott, som därför inte nämns självständigt i samband med dispositionsrätten till de olika slotten. Slottet uppfördes av Karl XIV Johan åren 1823-

26.Det förvaltas av Djurgårdsförvaltningen.1329 Genom avtal med Byggnadsstyrelsen har Djurgårdsförvaltningen år 1986 övertagit förvaltningen av Beckholmen och några områden vid Gröna Lund. Denna mark ingår inte i den kungl. dispositionsrätten. Djurgårdsförvalt- ningen har i gengäld lämnat ifrån sig förvaltningen av ett område på Norra Djurgården. Av- talet har godkänts av regeringen. Staten har också år 1982 upplåtit fyra öar i ögruppen Fjä- derholmarna till Djurgårdsförvaltningen.1330

I miljöbalken, 4 kap., finns särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten för vissa områden. De inledande bestämmelserna handlar om områden som i sin helhet är riksintressen. Bland dessa riksintressen finns sedan år 1995 (då detta reglerades i naturresurs- lagen) området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården, som enligt 7 § är en nationalstads- park. Den kallas Kungliga nationalstadsparken.1331 Inom en sådan park får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas. Trots detta får en åtgärd som innebär ett tillfälligt intrång eller en tillfällig skada vidtas, om den höjer parkens natur- och kulturvärden eller tillgodoser ett annat angeläget allmänt intresse, och om parken återställs så att det inte kvarstår mer än ett obetydligt intrång eller en obetydlig skada.1332 När det gäller besluts- och normgivningsmakt i förhållande till Djurgården, se även avsnitt 6.8.8.

Här ska kort nämnas de tidigare kungsgårdar och kungsladugårdar som ägdes av staten men stod under konungens omedelbara styrelse. Genom 1809-10 års överenskommelse kom de under riksdagens disposition, och arrenden redovisades till statsverket i stället för till hov- förvaltningen. Beträffande kungsgårdar och kungsladugårdar tillhörade Svartsjö, Vänthol- men, Gripsholm, Kungsör, Strömsholm, Sundbyholm, Ribbingelund, Flyinge och Dalby, och alla hov- och stallängar, finns inte anledning att diskutera deras öden därefter. Det kan dock nämnas att prins Eugens målning ”Det gamla slottet” föreställer Sundbyholms slott år 1893, och att slottet år 1939 förvärvades av Eskilstuna stad.

Riksdagen konstaterade i mars 1810 att överenskommelsen hade träffats genom att ko- nungen bifallit riksdagens anhållan och att arrenden för dessa gårdar skulle inlevereras till räntekammaren.1333 Beträffande några av slotten fanns dock fortfarande ett samband mellan

1329 Bexhed 2020 nämner på s. 236 att det ägs av staten, i Instruktion för Ståthållarämbetet, bilaga 4 till protokoll 2018-08-30 hållet inför H.E. Riksmarskalken, s. 3, anges att det ägs av Djurgårdsförvaltningen.

1330 Ahlberg Den kungliga dispositionsrätten s. 5-6; Bexhed 2020 s. 239.

1331 4 § nationalstadsparksförordningen (2009:55).

1332 Se härtill prop. 1994/95:3 och bet. 1994/95:BoU6; se även prop. 1997/98:45 del 2 s. 41. Ett aktuellt avgörande utifrån dessa bestämmelser är Nacka tingsrätts, Mark- och miljödomstolen, dom den 6 maj 2021 i mål P 3546-20.

1333 1809-10 års riksdag, ridderskapets och adelns protokoll, bd 6:1 (mars 1810), s. 1105-1111.

216

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

lustslottet och kungsgården. Det gäller bl.a. Drottningholm, där förvaltningen av kungsgår- den skedde genom slottsförvaltningen (se ovan avsnitt 6.4.2.), och Tullgarn (se 6.4.4.). Den väsentliga anledningen till detta är att 1809-10 års riksdag fokuserade på inkomsterna från de egendomar som redan var utarrenderade och inte på naturaavkastningen av slottens marker.

Sju slott betraktas formellt som kungliga slott även om de inte togs upp i 1809-10 års överenskommelse och inte omfattas av någon dispositionsrätt. Det är Uppsala, Linköpings, Kalmar, Halmstads, Örebro, Västerås och Gävle slott.1334 Detta har till följd att landshöv- dingen i respektive län betraktas som ståthållare på dessa slott.1335

6.4.8.Kungl. slottet och andra byggnader i Stockholm för hovhållningen

Kungl. slottet i Stockholm

Kungl. slottet i Stockholm nämndes inte särskilt i 1809-10 års överenskommelse. Det var uppenbarligen liksom tidigare självklart att konungen, kungafamiljen och hovet dispone- rade slottet, åtminstone till den största delen.1336 Institutioner som inte hörde till hovet var emellertid inrymda i slottet, t.ex. Kungl. biblioteket fram till år 18771337 och Högsta domsto- len fram till år 1949,1338 och driftskostnader för detta synes hovet ha svarat för.1339 Även Riksarkivet disponerade delar av slottet, nämligen en del källarvalv. Dessa skulle år 1885 räcka för tre års inkommande handlingar, ”om icke en del af hyllorna derstädes vore så full- ständigt i mörker, att man under höst- och vintermånaderna endast genom trefvande med handen kunde komma under fund med om hyllorna vore tomma eller icke”.1340 Vissa källare hade redan under 1700-talet och fortfarande under 1800-talet genom Kammarkollegium hyrts ut till privatpersoner, men denna ordning upphörde år 1822. När källare i slottet hyrdes ut under senare delen av 1800-talet skedde det av hovförvaltningen, vilket visar att disposi- tionsrätten även till dessa källare då hade gått över till hovet.1341

Det var Riksmarskalksämbetet som stod som ansvarigt för Stockholms slott i de år 1867 och sedan från år 1885 återkommande tablåerna över det ungefärliga värdet av statsverkets fasta och lösa egendom.1342 Detta innebär sammantaget att Kungl. slottet ingick i den kungl. dipositionsrätten och att upplåtelser av delar av slottet till andra verksamheter gjordes, så att säga, i andra hand.

1334 Bexhed 2020 s. 240.

1335 Hovkalender 2019 s. 15. Bakgrunden synes vara ett förordnande i kungl. brev den 15 december 1818, se Backman 1847 s. 460.

1336 Se Bramstång Hov och slott s. 252-257 angående rättsläget före år 1809.

1337 Jfr statsutskottets bet. 1870:28 s. 28-30, 1876:22 s. 72-73 samt 1883:12a s. 24-30 och rskr. 1883:58 s.

9-11.

1338 Jfr prop. 1918A:2 bilaga Första huvudtiteln s. 2, SOU 1925:15 s. 217-218, Bengt Lassen, ”Högsta Domstolens byggnad” i Svensk juristtidning 1949 s. 777-781.

1339 Detta förutsätts t.ex. i prop. 1918A:2 bilaga Första huvudtiteln s. 2 och prop. 1921:2 bilaga Första huvudtiteln s. 4.

1340 Prop. 1885:1 bilaga Åttonde hufvudtiteln s. 28-29.

1341 Bramstång Hov och slott s. 258-261.

1342 Statsutskottets bet. 1868:16 s. 4, jfr prop. 1868:4; statsutskottets bet. 1885:32 s. 5, 1894:36 s. 3, 1903:38 s. 6, 1910:22 s. 5, 1920:211 s. 5, 1929:131 s. 22. Därefter synes uppgifterna ha förts in i statsbokföringen, se 1929:131 s. 3 och 10. Se också SOU 1925:15 s. 26. – Riksmarskalksämbetet ansvarade också för högvaktens lokaler, se statsutskottets bet. 1927:111 s. 7-8, rskr. 1927:225 s. 3-4.

217

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Samma slutsats följer av en av de utredningar som gjordes genom Riksarkivet under

1910-talet beträffande statens mark och tomter i Stockholm. Gränserna för den fastighet på vilken Kungl. slottet är belägen – Stockholm Tre Kronor 1 – har aldrig fastställts i någon lantmäteriförrättning och någon lagfaren ägare har länge inte funnits:

”Någon designation öfver Stockholms slott har aldrig utfärdats, då den tomta- real, som byggnaden intager eller i öfrigt behöfver för sitt ändamål, helt naturligt ej varit underkastad växlande äganderättsförhållanden. Lagfarts- och öfriga fas- tighetshandlingar för Stockholms slott saknas.”1343

Sedan år 2018 är dock Statens fastighetsverk lagfaren ägare för Stockholm Tre Kronor 1 och Stockholm Gamla Stan 1:29;1344 den sistnämnda fastigheten är den som omger slottet åt norr, öster och söder (se figur 4 i avsnitt 6.4.10.).

1809-10 års statsutskott ansåg att det inte borde finnas något särskilt ståthållarämbete på Stockholms slott, utan att dess göromål borde handhas av Överståthållarämbetet. Detta togs upp som en fråga om vem som skulle ansvara för att ved och kol fanns på Stockholms slott. Även i övrigt ansåg statsutskottet sig inte behöva anteckna lönen för ståthållare separat, för om en ståthållare skulle bibehållas skulle lönen ingå i någon av de andra budgetposterna. Slottskamrerarna skulle ansvara för redovisningen av anslagen till vård och tillsyn av de olika slotten.1345

Efter det att Slottsbyggnadsdirektionen hade upphört år 1818, anförtroddes slottets re- paration och underhåll åt Riksmarskalksämbetet och den dit hörande ståthållaren, biträdd av en hovintendent som avlönades genom Kungl. överintendentsämbetet. En motion vid 1828- 30 års riksdag om att inrätta en särskild tjänst som ståthållare på Stockholms slott ledde inte till bifall. Trots sammanblandningen av budgetposter och ansvarsområden ansåg statsutskot- tet ingen annan åtgärd erforderlig än att bevilja en personlig lön till dåvarande ståthållaren Fredrik Philip Klingspor.1346 Även om han hade fungerat som ståthållare även dessförinnan antecknas han som utnämnd den 10 juli 1818 (se även nedan avsnitt 6.8.2. och 6.8.6.). Han dog den 18 mars 1832.1347 Gustaf Johan Taube blev ståthållare på Stockholms slott i survi- vans den 26 januari 1832, vilket innebar att han fick en försäkran om att få efterträda Klingspor, och sedan fick han bekräftelse på tjänsten den 19 mars samma år.1348

Under första huvudtiteln fanns efter 1809-10 års överenskommelse inget särskilt anslag för Kungl. slottet. Dessa kostnader föll under åttonde huvudtitelns anslag omfattande bygg- nader och reparationer i Stockholm samt ett annat anslag avseende lyshållning för ”Kronans

1343 S. Bergh och L. M. Bååth, Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm. II. Staden mellan broarna, Stockholm: Riksarkivet, 1911, s. 1-2.

1344 Lantmäteriet, utdrag ur fastighetsregistret 19 april 2021 samt akt D-2018-00597150.

1345 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4:1, november 1809, s. 1230

1346 1828-30 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 2, hft. 1, statsutskottets bet. nr 126 s. 46-48. Se också kungl. brev den 15 december 1818 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 43-45.

1347 Wilhelm Swalin, Bidrag till Kongl. Maj:ts hofs personalhistoria under det senaste århundradet, bd 1, Stockholm: Beckman, 1888, s. 263-264.

1348 Swalin 1888 s. 109.

218

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

publike hus i Stockholm”.1349 Fråga uppkom vid 1834-35 års riksdag om att flytta även kost- naden för de andra slottens underhåll dit, men det ansåg statsutskottet inte lämpligt.1350 Vid 1844-45 års riksdag vidtogs emellertid den motsatta åtgärden: Dessförinnan hade nu aktuella anslag flyttats från åttonde till sjunde huvudtiteln, och därifrån flyttades nu 32 000 rdr till första huvudtiteln, varav 25 000 rdr för byggnads- och reparationsarbeten på Stockholms slott, 2 000 rdr för hovstallet och 5 000 rdr för ett antal övriga byggnader som användes för hovhållningen och som därmed – som det måste uppfattas – ingick i dispositionsrätten. Detta medförde enligt utskottet ordning och redighet i räkenskaperna.1351

År 1975 noterades i budgetpropositionen att Stockholms slott användes som bostad åt konungen samt som representations- och kontorslokaler.1352 Några år senare gjordes tillägget att vissa delar visades för allmänheten.1353

Övriga byggnader i Stockholm uteslutande avsedda för hovhållningens behov

Vilka var då dessa byggnader som, med en senare formulering, ”var uteslutande afsatta för kungl. hofhållningens behof”?1354 De räknades upp vid 1844-45 års riksdag,1355 något som också hade ett samband med att de genom konungens beslut ställts under Riksmarskalksäm- betets förvaltning,1356 och sedan fanns de med denna utgångspunkt upptagna i tablåerna över statens egendom. Inledningsvis tas här upp de egendomar som räknades upp vid 1844-45 års riksdag:

•”Prins Carls, numera Prins Gustafs, palats”

•”F. d. Indebetouska huset”

•”Öfver-Hofstallmästare-bostället”

•”Under-Stallmästare-bostället”

•”F. d. Oldenburgska huset”

•”F. d. Enke-Drottningens Stallmästare-boställe”

•”Prins Carls Stall å Blasieholmen”

•”Kongl. Fatburen å Riddarholmen”

•”Husgerådskammarens Magazin å Skeppsholmen”

•”Tvättstugan under Norrbro”

I liknande sammanhang har därutöver följande byggnader nämnts.

•”F. d. Oxenstjernska huset och Vaktstallen derinvid”

1349 1834-35 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 86 s. 8.

1350 1834-35 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 79. Se nedan avsnitt 6.5.1.

1351 1844-45 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 6-9; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 34, s. 1-5; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 30, s. 50-52, bd 2, riksstat s. 10-11, riksdagsbeslutet 6 §. Se också Kungl. brev den 19 november 1844 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 45-46.

1352 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3.

1353 Prop. 1978/79:100 bilaga Kungl. hov- och slottsstaterna s. 16.

1354 Prop. 1907:44 s. 9.

1355 1844-45 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 8.

1356 Se prop. 1907:44 s. 4 med hänvisning till nådigt beslut av den 19 november 1844 betr. Änkedrottning- ens hovstall och andra för hovhållningen erforderliga byggnader. Kronans hus hade enligt beslut på 1828-30 års riksdag ställts under Överintendentsämbetets inseende, se 1828-30 års riksdag, saml. 10, bd 2, riksdagsskri- velse nr 272, s. 74-80. Se också Kungl. brev den 19 november 1844 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 45-46.

219

6.Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

•”Fatburen å Kungsholmen”

•Hovstallet vid Nybrohamnen

•Riddarholmskyrkan

Dessa byggnader ska nu presenteras närmare.

Arvfurstens palats

”Prins Carls, numera Prins Gustafs, palats” är det palats som sedan kallades Arfprinsens palats och nu Arvfurstens palats. Det uppfördes av prinsessan Sofia Albertina (syster till Gustav III och Karl XIII), därav inskriptionen Sophia Albertina Aedificavit på fasaden. Vid 1850-51 års riksdag konstaterade statsutskottet att ”åtskilliga utgifter för inre lys- och ren- hållningen samt sotning m. m.”1357 för detta palats betalades av sjunde huvudtitelns anslag för kronans hus och byggnader i Stockholm, men övriga kostnader betalades genom anslaget under första huvudtiteln. Enligt propositionen borde kostnaden under sjunde huvudtiteln flyttas till första huvudtiteln, och så skedde också.1358 Statsutskottet uttalade följande.

”Som genom Kongl. Brefvet den 18 Juli 1829 blifvit förklaradt, att Prinsessan Sophia Albertinas testamentariska disposition af den 17 Mars 1783, angående ifrågavarande palats, komme att lända till efterrättelse, och enligt berörde testa- mente är vordet förordnadt, att palatset alltid skulle tillfalla den äldsta Sveriges Arffurste, som näst efter Kronprinsen egde rätt till kronan, och om någon Prins eller Prinsessa icke funnes, tillfalla Kongl. Maj:t och Kronan till dess riket hug- nades med någon Arffurste eller Kongl. Prinsessa, samt, vid sådant förhållande, merberörde palats endast under vissa villkor kan för någon tid blifva Kronan tillhörigt, anser Utskottet, då öfrige för detta palats erforderlige utgifter bestridas af Första Hufvudtiteln, sig böra tillstyrka Rikets Ständer att bifalla hvad Kongl. Maj:t i ofvannämnde hänseende täckts föreslå.”1359

Palatset sorterade under Riksmarskalksämbetet, men eftersom det hörde till en stiftelse ansågs inte värdet kunna tillgodoräknas statsverket.1360 Ett familjefördrag slöts år 1882, ”ge- nom hvilket bestämdes, att den arffurste, som redan blifvit eller blefve laglig innehafvare af palatset, icke under sin lifstid skulle kunna, utan eget medgifvande, derifrån rubbas, så länge han fortfore att vara arffurste, i annat fall än om han efter successionsordning blefve kron- prins eller konung i Sverige”.1361 Under år 1902 begärde konungen riksdagens medgivande till att stiftelsen skulle sälja fastigheten till statsverket, och att köpeskillingen skulle för stif- telsens räkning sättas in i Riksgäldskontoret mot 4 procent årlig ränta till den därtill berätti- gade, den som stod näst i tur i tronföljden efter kronprinsen. Om en ny fastighet inköptes, skulle statsmedel inte få användas till reparation eller underhåll. Detta biföll riksdagen. Ko- nungens avsikt var att Finansdepartementet skulle föreslå en av de tre personer som skulle

1357 1850-51 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 82, s. 2.

1358 1850-51 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 18; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 82, s. 2-3; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 117, s. 223-224.

1359 1850-51 års riksdag, Bihang, statsutskottets bet. nr 82, s. 2-3. Sofia Albertinas stiftelseförordnande och Gustav III:s stadfästelse därav finns återgivna i prop. 1902:67 s. 6-7 och 1911:153 s. 3-4. Se även Emil Hilde- brand, Severin Bergh och Ludvig Magnus Bååth, Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm. V. Norr- malm I, Stockholm: Riksarkivet, 1913, s. 34-36 och SFS 1829:36.

1360 Statsutskottets bet. 1868:16 s. 4, 1885:32 s. 5, 1894:36 s. 3.

1361 Prop. 1902:67 s. 8.

220

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

delta i förvaltningen av försäljningsintäkten, och att de övriga två förvaltarna skulle föreslås av Riksmarskalksämbetet respektive stiftelsens förmånstagare.1362 År 2008 upphörde medlen att förvaltas av Riksgäldskontoret, och samtidigt upphörde regeringen att utse en person att delta i förvaltningen av tillgångarna (se även avsnitt 6.7.3.).1363

Indebetouska huset, Hovförvaltningens hus

Fastighetsbeteckningen är Stockholm Europa mindre 1 och adressen är Slottsbacken 2. Indebetouska huset anges ha sorterat under Riksmarskalksämbetet hela tiden sedan 1860- talet1364 och troligen även dessförinnan, eftersom inköpet av det finansierades genom Slotts- byggnadsdirektionen.1365 Byggnaden ersattes av det nuvarande Hovförvaltningens hus (se av- snitt 6.5.5.).1366

”Öfver-Hofstallmästare-bostället”, ”Under-Stallmästare-bostället” och ”F. d. Oldenburgska huset”

Enligt en karta från år 1773 fanns på den sydvästra delen av Helgeandsholmen, på båda sidor om den dåvarande Norrbrogatan (på nuvarande riksdagshusets plats), den kungl. stall- gården med västra och östra stallbacken. Kungl. stallgården motsvarar i stora drag den senare fastigheten Norrström 1. Precis norr om västra stallbacken fanns hovgulddragaren C. Olden- burgs tomt.1367 ”Vår HofStallByggnad” ställdes år 1818 under Riksmarskalksämbetets över- inseende.1368

Överhovstallmästarebostället var beläget på Helgeandsholmen1369 och sorterade under Riksmarskalksämbetet.1370 Detta, liksom övriga hovstallsbyggnader på Helgeandsholmen,1371 utrymdes efter år 1888 i samband med byggandet av nytt riksdagshus där och nytt hovstall på artilleriplanen, det vill säga där hovstallet nu är beläget.1372

Med benämningen understallmästarebostället åsyftades antagligen någon av de övriga byggnader som var belägna i anslutning till hovstallet på Helgeandsholmen, eftersom den

1362 Prop. 1902:67, statsutskottets bet. 1902:70, rskr. 1902:92. Se även Hildebrand, Bergh och Bååth 1913 s. 36-39.

1363 Prop. 2007/08:1 utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning s. 108-109, bet. 2007/08:FiU2 s. 6 och 39-40; rskr. 2007/08:112-115.

1364 Statsutskottets bet. 1868:16 s. 11, 1885:32 s. 6, 1894:36 s. 4, 1903:38 s. 7, 1910:22 s. 6.

1365 Bergh och Bååth 1911 s. 71-75. Jfr kungl. brev den 15 december 1818 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 43-45.

1366 Statsutskottets bet. 1920:211 s. 6, 1929:131 s. 22, SOU 1925:15 s. 24 och 26.

1367 Ludvig Magnus Bååth, Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm. IV. Helgeandsholmen och Norr- ström, Stockholm: Riksarkivet, 1913, karta mellan s. 24 och 25.

1368 Kungl. brev den 15 december 1818 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 43-45.

1369 Stockholms stad, Beredningsutskottets utlåtanden och memorial nr 94, Utlåtande i fråga om Hel- geandsholmens ordnande och hofstallets dermed sammanhängande flyttning till Artilleriplanen och närliggande mark, samt Bihang nr 32, handlingar, hörande till frågan om Helgeandsholmens ordnande, Stockholm 1877, s. 9.

1370 Statsutskottets bet. 1868:16 s. 11, 1885:32 s. 6, 1894:36 s. 4.

1371 Endast 1868 nämns utöver de andra byggnaderna Hovstallet på Helgeandsholmen som en egen egen- dom, se statsutskottets bet. 1868:16 s. 4.

1372 Sammansatta stats- och bankoutskottetst bet. 1888:5, rskr. 1888:74-76 (identiska, ställda till konungen, riksbanksfullmäktige resp. riksgäldsfullmäktige) s. 2, jfr prop. 1887B:33.

221

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

upphörde att nämnas samtidigt som de andra där belägna byggnaderna. Byggnaden sorterade under Riksmarskalksämbetet.1373

F.d. Oldenburgska huset är med all sannolikhet en byggnad på den på 1773 års karta förekommande Oldenburgska tomten. Egendomen var belägen på Helgeandsholmen och ägdes av staten1374 samt sorterade under Riksmarskalksämbetet.1375 Utifrån den nämnda kar- tan från år 1773 och 1885 års Stockholmskarta jämförda med en år 1877 utförd utredning framstår det som att f.d. Oldenburgska tomten senare blivit en del av fastigheten Norrbro 1- 2, år 1773 kallad västra stallbacken. Fastigheterna norr därom, Norrbro 3-6, ägdes av änke- drottning Josefinas dödsbo och disponerades till stora delar av hovstallet.1376

”F. d. Enke-Drottningens Stallmästare-boställe”

Den f.d. änkedrottning som avses är Hedvig Elisabeth Charlotta.1377 Detta är således samma hovstall som det som år 1867 var änkedrottning Josefinas och hertigens av Östergöt- land hovstall och som då betecknas med namnen Röda bodarne, kvarteret Sjöhästen och Annægränden och var beläget vid Tegelbacken.1378 Egendomen sorterade under Riksmar- skalksämbetet.1379

”Prins Carls Stall å Blasieholmen”

Detta stall kallades senare hovstallet på Blasieholmen, hörde samman med Arvfurstens palats1380 och sorterade under Riksmarskalksämbetet.1381 År 1906 konstaterades att det var fråga om tomt nr 19 på Blasieholmen enligt 1810 års numrering (utmed Stallgatan), att den hade ägts av prinsessan Sofia Albertina och tillsammans med Arvfurstens palats hade tillfallit den av henne bildade stiftelsen. Från denna stiftelse hade sedan Arvfurstens palats men inte stallbyggnaden sålts till staten år 1902. Eftersom egendomen tillhörde en stiftelse ansågs inte värdet kunna tillgodoräknas statsverket.1382 År 1911 föreslog konungen i en proposition att fastigheten skulle säljas och intäkten tillfalla stiftelsen på samma sätt som skett med Arvfurs- tens palats. Detta medgav riksdagen.1383 På Blasieholmen fanns år 1866 även förfallna fat- bursbyggnader som ersattes av fatburen på Kungsholmen.1384

1373 Statsutskottets bet. 1868:16 s. 11, 1885:32 s. 6, 1894:36 s. 4.

1374 Stockholms stad, Beredningsutskottets utlåtanden och memorial nr 94, Utlåtande i fråga om Hel- geandsholmens ordnande och hofstallets dermed sammanhängande flyttning till Artilleriplanen och närliggande mark, Bihang nr 32, handlingar, hörande till frågan om Helgeandsholmens ordnande, Stockholm 1877, s. 9.

1375 Statsutskottets bet. 1868:16 s. 11, 1885:32 s. 6, 1894:36 s. 4.

1376 Stockholms stad, Beredningsutskottets utlåtanden och memorial nr 94, Utlåtande i fråga om Hel- geandsholmens ordnande och hofstallets dermed sammanhängande flyttning till Artilleriplanen och närliggande mark, Bihang nr 32, handlingar, hörande till frågan om Helgeandsholmens ordnande, Stockholm 1877, s. 14.

1377 Prop. 1907:44 s. 4.

1378 Prop. 1867:39, statsutskottets bet. 1867:75, rskr. 1867:68. Namnet Röda bodarne finns kvar som be- teckning för det kvarter där Centralpalatset ligger och har gett namn åt Rödbodtorget därinvid.

1379 Statsutskottets bet. 1868:16 s. 11, 1885:32 s. 6, 1894:36 s. 4, 1903:38 s. 7, 1910:22 s. 6.

1380 Prop. 1867:39 s. 1.

1381 Statsutskottets bet. 1868:16 s. 11, 1885:32 s. 6, 1894:36 s. 4, 1903:38 s. 7, 1910:22 s. 6.

1382 Statsutskottets bet. 1906:61 s. 3-7.

1383 Prop. 1911:153, statsutskottets bet. 1911:174, rskr. 1911:154.

1384 1865-66 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, bd 1, prop. nr 1, s. 10; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 8, s. 5-6; saml. 10, avd. 1, rskr. nr 2, s. 3-4.

222

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

”Kongl. Fatburen å Riddarholmen”

På tomt nr 15 på Riddarholmens sydvästra hörn uppfördes efter år 1802 en fatbur. Denna avvecklades dock på 1840-talet.1385 År 1845 inrättades en fatbur samt lokaler för Hus- gerådskammaren på tomt nr 11 (senare nr 17) på den nordöstra sidan mot Riddarholmska- nalen. På den tomten hade kronprinsen haft sitt hovstall.1386 När den nedan nämnda fatburen på Kungsholmen köptes in år 1866 var ett av skälen att fatbursbyggnaden på Riddarholmen skulle bli oanvändbar på grund av järnvägens framdragande över tomten.1387 Tomten minska- des i storlek i samband med att en gångväg utmed järnvägen skulle byggas.1388 Egendomen sorterade under Riksmarskalksämbetet samt kallades f.d. fatburen år 1885 och även in på 1890-talet.1389 Fatburen torde ha avvecklats helt senast i samband med att Riksarkivets bygg- nad uppfördes på tomten åren 1887-90.1390

”Husgerådskammarens Magazin å Skeppsholmen”

Detta magasin har jag inte hittat några närmare upplysningar om. På 1885 års Stock- holmskarta framgår att det fanns en förrådsbyggnad på Skeppsholmen. Dessutom fanns In- tendenturförrådet, som var förråd för arméns behov. Möjligen är det denna byggnad som avses, vilken under namn av Slottsmagasinet i Stockholm under en period efter år 1796 an- vändes för förvaring av troféer.1391

”Tvättstugan under Norrbro”

Detta torde vara den tvättinrättning ”i Norrström utmed Helgeandsholmens norra strand”1392 som sedan nämns i anslutning till att Helgeandsholmen skulle utrymmas för att nuvarande riksdagshus skulle byggas där. Den var belägen i valven till en kajanläggning utmed den s.k. Gröna gången på Helgeandsholmens norra sida.1393

”F. d. Oxenstjernska huset och Vaktstallen derinvid”

Den del av det Oxenstiernsta huset som användes till husgerådskammaren och till hög- vakten anförtroddes åt Riksmarskalksämbetet år 1818 i samband med Slottsbyggnadsdirek- tionens nedläggande. Genom byggnadernas läge och ändamål ansågs de höra till slottet.1394

1385 Emil Hildebrand, Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm. I. Riddarholmen, Stockholm: Riks- arkivet, 1910, s. 26-32.

1386 Hildebrand 1910 s. 50.

1387 1865-66 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, bd 1, prop. nr 1, s. 10; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 8, s. 5-6; saml. 10, avd. 1, rskr. nr 2, s. 3-4.

1388 Prop. 1868:11, statsutskottets bet. 1868:63, rskr. 1868:32; se även prop. 1882:6, statsutskottets bet. 1882:39, rskr. 1882:46; Hildebrand 1910 s. 67.

1389 Statsutskottets bet. 1885:32 s. 6, 1894:36 s. 4.

1390 Detta nämns dock inte uttryckligen i prop. 1885:1 bilaga Åttonde hufvudtiteln eller rskr. 1885:60.

1391 Nordisk familjeboks uggleupplaga bd 25 sp. 1467-1468.

1392 Rskr. 1888:74-76 s. 2.

1393 Bååth 1913 s. 31. Det finns en Ordning, Som uti Kongl. Slottets Twättstuga i akt tagas bör, 10 maj 1806, som avser denna tvättstuga; nya versioner med tillägg den 10 december 1808, 24 augusti 1830, 22 juli 1831, 13 juni 1833. Riksarkivet (Slottsarkivet), Instruktioner, ceremoniel, gratifikationer, utmärkelsetecken, matriklar m.m., vol. 2 nr 24.

1394 Kungl. brev den 15 december 1818 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 43-45.

223

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Byggnadena nämndes också vid 1856-58 års riksdag.1395 Enbart f.d. Oxenstiernska huset nämndes i följande förteckningar bland de fastigheter som sorterade under Riksmarskalks- ämbetet, men år 1892 återkom vaktstallen som en särskilt nämnd enhet.1396 Detta var uppen- barligen nya vaktstall, eftersom det år 1888 anslogs medel för uppförande eller anordnande av vaktstall i Kungl. slottets närhet.1397 År 1918 sorterade en del av Oxenstiernska huset med tvättinrättning och vaktstall under Riksmarskalksämbetet medan en del disponerades av Fi- nansdepartementet och sorterade under Byggnadsstyrelsen.1398 Nio år senare disponerades hela byggnaden av Finansdepartementet och sorterade under Byggnadsstyrelsen.1399

Det är här, för att vara mera exakt, fråga om olika byggnader på samma fastighet. På fastigheten Stockholm Neptunus 13 finns dels Oxenstiernska huset eller Oxenstiernska pa- latset i det sydöstra hörnet (egentligen en flygel till ett palats som aldrig kom att byggas), dels en byggnad utmed Prästgatan, ibland kallad Husgerådskammaren, ibland Oxenstiernska hu- set och ibland Oxenstiernska annexet, dels ock en byggnad utmed Högvaktsterrassen.

Det är byggnaderna utmed Prästgatan (numera lokaler för Husgerådskammaren och Fat- buren, bl.a. tvätteriet1400) och utmed Högvaktsterrassen (vaktstallen, uppförda omkring år 1890) som är av intresse här och ingår i dispositionsrätten.1401 När det gäller Oxenstiernska huset vid Prästgatan följer detta av ett kungl. brev den 10 augusti 1819;1402 i det samman- hanget angavs att Oxenstiernska huset eller palatset i det sydöstra hörnet disponerades från år 1872 av Statistiska Centralbyrån och senare Finansdepartementet. Denna fördelning av fastighetens olika funktioner framgår av den utredning som färdigställdes år 1911.

Figur 3. Karta över Stockholm Neptunus 13 med omgivningar.

1395 1856-58 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 40 s. 6.

1396 Statsutskottets bet. 1868:16 s. 11, 1885:32 s. 6, 1894:36 s. 4, 1903:38 s. 7 och 33, 1910:22 s. 6 och 27. 1397 Rskr. 1888:74-76 s. 2, SOU 1925:15 s. 24 (anges där byggt år 1893).

1398 Statsutskottets bet. 1920:211 s. 6, 22, 34 och 45.

1399 Statsutskottets bet. 1929:131 s. 32.

1400 Tillbyggt år 1912 enligt SOU 1925:15 s. 24.

1401 Se SOU 1925:15 s. 415 och 421. Bexhed 2020 s. 236 nämner att även palatset användes för bostad för kungens pager in på 1800-talet.

1402 Riksarkivet, Kammarexpeditionen, Registratur B1a:20, kungl. brev den 10 augusti 1019, s. 406-408.

224

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Det framgår därav att fastighetens nuvarande gränser grundas på en karta från år 1740 samt en uppmätning år 1891. Dessa handlingar ifrågasattes dock i utredningen eftersom den östra delen av tomten enligt utredarna rätteligen hörde till slottsplanen.1403

”Fatburen å Kungsholmen”

Detta är fastigheten Päronträdet 2, som köptes in år 1866 i stället för fatbursbyggnader på Blasieholmen och Riddarholmen som blivit förfallna respektive skulle bli oanvändbara på grund av järnvägens byggande.1404 Fatburen krävde närhet till vatten, så att det där förvarade linnet skulle kunna tvättas. På fastigheten Päronträdet 2 fanns en byggnad som kunde använ- das till tvättstuga samt tork-, mangel- och stryksalar.1405 Egendomen sorterade under Riks- marskalksämbetet.1406 Fastigheten såldes år 1913, och tvättinrättningen inrymdes genom en påbyggnad i Oxenstiernska huset utmed Prästgatan.1407 Området kallas nu Fågelbärsgården.

Hovstallet vid Nybrohamnen

Detta hovstall ersatte de olika hovstall som nämns ovan.1408 Medel för byggandet bevil- jades år 1888. Genom att riksdagshuset skulle byggas på Helgeandholmen gavs anledning att samordna hovstallen på en plats.1409 Hovstallet stod klart år 1893.1410 Egendomen sorterade under Riksmarskalksämbetet1411 och ingår fortfarande i dispositionsrätten.1412

Riddarholmskyrkan

Genom ett kungl. brev den 11 september 1807 upplöstes Riddarholmsförsamlingen, och dess område förenades med Storkyrkoförsamlingen. Riddarholmskyrkan upphörde att an- vändas som gudstjänstlokal.1413 Av handlingar vid 1817-18 års riksdag framgår indirekt att kyrkan enligt redan fattat beslut skulle ställas under Riksmarskalksämbetets vård för att vara ett kungligt begravningskapell.1414 Den är också alltsedan ordensväsendets inrättande år 1748

1403 Bergh och Bååth 1911 s. 62-71.

1404 1865-66 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, bd 1, prop. nr 1, s. 10; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 8, s. 5-6; saml. 10, avd. 1, rskr. nr 2, s. 3-4.

1405 Severin Bergh, Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm. III. Kungsholmen, Stockholm: Riksar- kivet, 1910, s. 91-96, SOU 1925:15 s. 93-94.

1406 Statsutskottets bet. 1868:16 s. 11, 1885:32 s. 6, 1894:36 s. 4, 1903:38 s. 7, 1910:22 s. 6.

1407 Prop. 1911:33, statsutskottets bet. 1911:13 och rskr. 1911:130.

1408 Se t.ex. prop. 1907:44 s. 5.

1409 Rskr. 1888:74-76, jfr prop. 1887B:33.

1410 Statsutskottets bet. 1895:52 s. 1-4 och 38-41, SOU 1925:15 s. 24 och 26.

1411 Statsutskottets bet. 1903:38 s. 7, 1910:22 s. 6, 1920:211 s. 6, 1929:131 s. 22.

1412 Bexhed 2020 s. 235, Överenskommelse 2000-03-01, jfr Överenskommelse 2007-06-27. Se nedan av- snitt 6.4.9.

1413 Martin Olsson, Riddarholmskyrkan I. Byggnadshistoria, Stockholm 1928, i Sigurd Curman och Johnny Roosval (utg.), Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium. Stockholms kyrkor bd II hft. 1, s. 20.

1414 Se Claes Flemings anförande. 1817-18 års riksdag, ridderskapet och adelns protokoll, bd 2, s. 185-188 på s. 187, jfr motion av Carl Fredrik Rothlieb ibid. s. 179-185, Bihang, bd 3, statsutskottets bet. nr 168, s. 803- 806, bd 10, rskr. 109.

225

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

ordenskyrka för Serafimerorden, och riddarnas vapen skulle målas på kopparplåtar och sättas upp i ”Riddarholms-Kyrkans Chor, der Riddarne sitt säte hafwa”.1415

Enligt ett kungl. brev den 2 februari 1847 skulle ”vården om Riddarholms Kyrkan hä- danefter [---] öfvertagas af både Öfver Intendents Embetet och Riks Marskalks Embetet sålunda, att tillsyn öfver Kyrkans yttre delar, jemte dess underhållande till murar, tak, väggar, golf och hvalf, ombeförjes af förstnämnde Embets Myndighet, samt inseendet öfver Kyrkans inre, med hvad dertill hörer, af Riks Marskalks Embetet”.1416 Denna uppdelning gäller ännu.1417

6.4.9.Förhållandet mellan statsverket (Byggnadsstyrelsen och Statens fastighetsverk) och hovstaterna (Ståthållarämbetet) beträffande slotten

År 1944 gjordes genomgripande förändringar avseende förhållandet mellan Byggnads- styrelsen och ståthållarämbetena när det gäller slottens förvaltning.1418 Detta kommer att tas upp i detalj i avsnitt 6.5.10, eftersom förändringen till stor del har med fördelningen mellan hovstats- och slottsstatsanslagen att göra. Men i förändringen ingick några aspekter som är relevanta för själva dispositionsrätten. De under slotten fortfarande lydande skogs- och jord- bruksegendomarna (de delar som inte hade varit utarrenderade före år 1809 och som fortfa- rande brukades av slottsförvaltningarna) skulle föras över till den statliga domänfonden, med undantag för Drottningholms kungsgård, som fortfarande ansågs böra i sin helhet lyda under slottsförvaltningen vid Drottningholm. Ansvaret för underhåll av slotten flyttades till Bygg- nadsstyrelsen som skulle utföra detta i samråd med Riksmarskalksämbetet, medan Riksmar- skalksämbetet genom respektive ståthållarämbete fortfarande skulle ha hand om ”den ome- delbara vården och skötseln av slottsbyggnaderna med vad därtill hörer”1419 samt även par- kerna. De byggnadstekniska frågorna skulle handläggas av Byggnadsstyrelsen i samråd med Riksmarskalksämbetet. Byggnadsstyrelsen skulle fastställa generalplan och stå för kostna- derna för byggnadsunderhållet. Avsikten var att förhållandet mellan Byggnadsstyrelsen och ståthållarämbetena skulle motsvara förhållandet mellan Byggnadsstyrelsen och länsstyrel- serna när det gällde vården av länsresidensen.

Vid slotten förekom uthyrning av vissa bostäder m.m., och i den delen kom Riksmar- skalksämbetet och Byggnadsstyrelsen överens om följande.

”Den av slottsförvaltningarna bedrivna uthyrningsverksamheten torde lämpli- gen böra fortfarande skötas av dessa. De böra sålunda välja hyresgäster och i samråd med byggnadsstyrelsen träffa avtal med dessa samt av inkomsterna be- strida löpande utgifter för byggnadernas inre skötsel, liksom utgifter för vatten, elektricitet och andra till hyresgästerna enligt kontrakten utgående förmåner. De slott, vid vilka hyresverksamheten är av sådan omfattning, att nämnda utgifter på angivet sätt böra bestridas, äro Drottningholm, Ulriksdal och Haga. I den

1415 27 § stadga för Serafimerorden i förordningen 23 februari 1748 angående trenne Riddare-Orden i Modée bd 4 s. 2619-2634 på s. 2625.

1416 Riksarkivet, Finansdepartementet, Registratur 1847 januari-juni, kungl. brev den 2 februari 1847.

1417 Bexhed 2020 s. 240.

1418 Prop. 1944:228, statsutskottets bet. 1944:88, rskr. 1944:248; prop. 1945:1 bilaga Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1945:1 och 1945:26, rskr. 1945:1 och 1945:32.

1419 Prop. 1945:1 bilaga Första huvudtiteln s. 2, se även s. 8.

226

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

mån dylik verksamhet förekommer vid övriga slott, böra däremot inkomsterna från densamma i sin helhet inflyta till fastighetsfonden, medan underhållet hand- haves och bestrides såsom för slottsbyggnaderna i övrigt.”1420

Beträffande uthyrning av bostäder och upplåtande av andra nyttjanderätter har Bram- stång funnit att detta är en rätt som ingår i dispositionsrätten, då särskilt i förhållande till hovanställda m.m. Att slotten kan begagnas av den kungl. familjen är därvid en något annan sak och nämns uttryckligen i 1809-10 års överenskommelse och ”lämnar utrymme åt en be- tydande handlingsfrihet inom konungahuset”.1421

Under Drottningholm, Gripsholm och Rosersberg fanns jord- och skogsegendomar, men runt övriga slott endast park eller trädgårdar. Beträffande de tre slotten gjordes uppdel- ningar av marken mellan fastighetsfonden och domänfonden, medan övriga slott samt Djur- gården helt fördes till fastighetsfonden. Förvaltningen av Djurgården skulle inte ändras utö- ver på så sätt att överskottsmedlen redovisades till den statliga fastighetsfonden och Bygg- nadsstyrelsen. Förändringen föranledde förhållandevis detaljerade beräkningar av omkostna- derna för förvaltningen av de olika slotten; dessa ska inte tas upp här men återfinns i 1945 års budgetproposition. Riksdagen biföll förslagen i propositionen och förändringarna bör- jade gälla den 1 juli 1945.

År 1969 uppkom frågan om Drottningholms kungsgård borde hanteras på samma sätt som övriga kungsgårdar men också om vilken rätt till granskning Riksdagens revisorer hade. Revisorerna hade inte enbart granskat medlens användning utan också påkallat utredning av om dispositionsrätten var tidsanpassad och ändamålsenlig. Riksdagen fann inte att någon utredning var befogad och noterade att revisorerna hade fått alla uppgifter de hade begärt. De principiella frågor som hade aktualiserats fick därmed inte något egentligt svar.1422

När Byggnadsstyrelsen avvecklades fördes vissa delar av statens fastighetsbestånd över till det år 1993 bildade Statens fastighetsverk, nämligen sådana fastigheter som inte var lämp- liga att förvalta i aktiebolagsform. Detta var de s.k. bidragsfastigheterna, de som inte genere- rade tillräckliga intäkter för att täcka kostnaderna för deras förvaltning. Dit hörde de kungliga slotten och Djurgården. I samband med detta konstaterades i propositionen att Byggnads- styrelsen hanterade den byggnadstekniska vården av slotten, medan Ståthållarämbetet ansva- rade för den dagliga förvaltningen och tillsynen samt vården av parker och trädgårdar. Det noterades att de kungliga slotten disponerades av den regerande kungliga familjen och att konungen för evärdlig tid hade dispositionsrätt till Djurgården.1423 Riksdagen tillkännagav att regeringen skulle återkomma i vissa frågor om bl.a. statens ansvar för slotten.1424 När rege- ringen gjorde det var det med den preciseringen att slotten inte bara skulle kvarstå i statlig

1420 Prop. 1945:1 bilaga Första huvudtiteln s. 3.

1421 Bramstång Hov och slott s. 245-250, citatet från s. 249.

1422 Statsutskottets bet. 1969:179, konstitutionsutskottets bet. 1969:51 med bilaga Riksdagens revisorers granskningspromemoria nr 5 och 7/1968, rskr. 1969:412-413. Se även Bramstång Hov och slott s. 166-167, 237-243 och 263-275 samt för prövning av en tidigare revision statsutskottets bet. 1880:17 s. 1-3.

1423 Prop. 1991/92:44 s. 22-23.

1424 Bet. 1991/92:FiU8 s. 12-14 och 17-18, rskr. 1991/92:107.

227

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

ägo, utan slottsmiljöerna skulle bevaras sammanhållna, det vill säga dittills tillhörande mark skulle fortfarande förvaltas tillsammans med slotten.1425

I regleringsbreven för åren 2003-11 har det angetts att Statens fastighetsverk ska ”lämna en särskild redovisning av kostnaderna för underhålls- och restaureringsarbetena för de kungliga slotten och rikets fästningar.”1426 När numera ett sådant krav saknas blir det svårt att utvärdera om Statens fastighetsverk fullgör sitt ansvar utifrån den kungl. dispositionsrät- ten och hur mycket underhålls- och restaureringsarbetena för de kungliga slotten kostar. Därtill kommer att det inte längre finns någon särskild enhet inom Statens fastighetsverk som har ansvar just för slotten.

Den 1 mars 2000 träffades en överenskommelse mellan Statens fastighetsverk på statens vägnar som fastighetsägare och Riksmarskalksämbetet samt Ståthållarämbetet som företrä- dare för H.M. Konungens dispositionsrätt. Överenskommelsens syfte var att klarlägga fas- tighetsägaransvaret inom de båda organisationerna och mot utomstående samt ansvaret för inbrottslarmanläggningar.1427 Det nämndes att överenskommelsen ”avser ersätta tidigare överenskommelser mellan parterna”,1428 men vilka de överenskommelserna var anges inte. För fastighetsverket undertecknade generaldirektören och den antikvariska chefen, för hovet riksmarskalken och ståthållaren. Den 27 juni 2007 träffades en ny överenskommelse som skulle ersätta överenskommelsen från år 2000, denna gång undertecknad av en fastighetschef inom Statens fastighetsverk och ståthållaren. Det angavs då att överenskommelsen inte in- nebar någon inskränkning i ”den fortfarande gällande överenskommelsen mellan HMK [H.M. Konungen] och Riksens ständer/Riksdagen utan är en komplettering som kan ändras för att vara ’i tiden’.”1429 Detta är ett otydligt konstaterande som kan tolkas på många sätt, men eftersom avtalsparterna inte kunnat åsidosätta vare sig 1809-10 års överenskommelse eller 1944 års förändringar därav, måste 2000 och 2007 års överenskommelser läsas med utgångspunkt i vad som slagits fast åren 1809-10 och 1944.1430

I anslutning till 2007 års överenskommelse utformades en promemoria inom Statens fastighetsverk, dagtecknad 5 maj 2006 och reviderad 9 september 2008, där den kungl. dis- positionsrättens uppkomst och utveckling reddes ut.1431 Enligt promemorian upprättades den i syfte att underlätta samverkan mellan fastighetsverket, Ståthållarämbetet och Djurgårdsför- valtningen. I promemorian tolkades 2000 års avtal på följande sätt. Eftersom konungen enligt

1425 Prop. 1992/93:37 s. 15-16, bet. 1992/93:FiU8, rskr. 1992/93:123. Se också SOU 1992:79 s. 95-105 samt SOU 2011:31.

1426 Regleringsbrev 2003-06-18, Fi2003/ 3421 (delvis), Fi2003/948, i allt väsentligt likalydande i Regle- ringsbrev 2012-01-26, S2011/6161/VS.

1427 Överenskommelse 2000-03-01, SFV dnr 220-89/99.

1428 Överenskommelse 2000-03-01 s. 1.

1429 Överenskommelse 2007-06-27, SFV dnr 220-1859/07, s. 1. Det framgår också av instruktionen för Ståthållarämbetet att överenskommelsen finns, vilket innebär att den är bekräftad av Riksmarskalksämbetet, se Instruktion för Ståthållarämbetet, Bilaga 4 till protokoll 2018-08-30 hållet inför H.E. Riksmarskalken, s. 2-3.

1430 Jfr även Bexhed 2020 s. 241 till att denna typ av överenskommelser inte kan ersätta det som gäller enligt överenskommelser som träffats med konungens och riksdagens medverkan.

1431 Anders Ahlberg, ”Den kungliga dispositionsrätten”, PM 2006-05-05, rev. 2008-09-09, SFV dnr 230- 2503/08.

228

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

1809-10 års överenskommelse var förvaltningansvarig för slottsparkerna och staten hade lo- vat att bekosta förvaltningen, kom fastighetsverket och Ståthållarämbetet överens om att fastighetsverket skulle svara för underhållet och Ståthållarämbetet för driften.1432

Omfattningen av båda avtalen är Stockholms, Drottningholms, Ulriksdals, Haga, Ro- sersbergs, Tullgarns, Gripsholms och Strömsholms slott. Kina slott har lagts till år 2007 men har väl dessförinnan ansetts ingå i Drottningholms slott. Djurgården och Drottningholms kungsgård ingår inte i överenskommelserna. I 2000 års överenskommelse anges att även till Stockholms slott ”tillhörande byggnader inkl Hovstallet”1433 omfattas av överenskommelsen, men år 2007 anges under rubriken ”Övriga byggnader, som formellt ej ingår i dispositions- rätten, men som behandlas på motsvarande sätt”1434 Oxenstiernska annexet, Slottsbacken 2 (dvs. Hovförvaltningens hus) och Kungl. hovstallet. Mot bakgrund av vad jag har redovisat ovan i avsnitt 6.4.8. anser jag inte att det är korrekt att uppfatta dispositionsrätten till Ox- enstiernska annexet, Hovförvaltningens hus och Hovstallet som annorlunda beskaffad än dispositionsrätten till Kungl. slottet och lustslotten.

Utan att gå in på alla detaljer i överenskommelserna kan på ett översiktligt sätt sägas att de reglerar ansvarsfördelningen mellan fastighetsverket och Ståthållarämbetet väsentligen ut- ifrån 1944 års överenskommelse. Fastighetsverket svarar för drift och underhåll samt om- och tillbyggnader av slotten, andra tillhörande byggnader samt parker. Ståthållarämbetet sva- rar för skötsel av de flesta av parkerna. Ett undantag gällde för Stockholms slott, där driften sköttes av hovet genom Ståthållarämbetet och hovförvaltningen. Detta ändrades dock år 2011 genom ett tilläggsavtal till 2007 års överenskommelse, vilket till följd av ett ställnings- tagande i budgetpropositionen för år 20121435 innebar att Statens fastighetsverk skulle ta över detta ansvar.1436

Något som dock är förbryllande är att det i 2007 års avtal anges att ”för fastighetsför- valtningen [används] begreppen skötsel och drift synonymt”,1437 samtidigt som det år 1944 slogs fast att ståthållarämbetena skulle ha hand om ”den omedelbara vården och skötseln av slottsbyggnaderna med vad därtill hörer”.1438 Frågan är då vad det är för vård och skötsel som Ståthållarämbetet svarar för, om ’skötsel’ ska vara samma sak som den ’drift’ fastighets- verket svarar för. Eftersom 2000 och 2007 års överenskommelser måste bygga på 1809-10 och 1944 års överenskommelser hade det underlättat om begreppen hade använts mer strin- gent. I 2011 års tilläggsavtal sägs att ’drift’ omfattar leveranser av bl.a. vatten, värme och el, snöröjning, renhållning samt tillsyn m.m.1439

1432 Ahlberg Den kungliga dispositionsrätten s. 4.

1433 Överenskommelse 2000-03-01 s. 1.

1434 Överenskommelse 2007-06-27 s. 2.

1435 Prop. 2011/12:1 utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning s. 85.

1436 Överenskommelse mellan Kungl. Hovstaterna och Statens fastighetsverk 2011-12-01.

1437 Överenskommelse 2007-06-27 s. 1.

1438 Prop. 1945:1 bilaga Första huvudtiteln s. 2, se även s. 8.

1439 I förordning (1993:527) om förvaltning av statliga fastigheter, m.m., skiljs mellan drift och underhåll. Jfr att Riksantikvarieämbetet skiljer mellan ’planerat underhåll’ och ’löpande underhåll’: ”Planerat underhåll är åtgärder av engångskaraktär som är planerade till tid, art och omfattning och utförs mer sällan än en gång per år. Löpande underhåll och drift är åtgärder som utförs minst en gång per år.” Därtill kommer ”Löpande drift/skötsel: åtgärder som kan hanteras inom ramen för ordinarie arbetsresurser, arbetsrutiner och budget med

229

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

När det gäller slottsarkitekterna slås fast att deras arvode fördelas med två tredjedelar på fastighetsverket avseende fastighetsförvaltning och en tredjedel på Ståthållarämbetet avse- ende inredning och utrustning m.m. Fastighetsverket har fastställt instruktioner för slottsar- kitekterna.

Fastighetsverket ansvarar för hyres- och upplåtelseavtalen, medan Ståthållarämbetet an- svarar för val av hyresgäster, arrendatorer etc. I 2007 års överenskommelse har preciserats att det i hyresavtalen ska anges att upplåtelsen sker inom område som omfattas av den kungl. dispositionsrätten, detta dock med vissa undantag för bostäder i Stockholms slott och an- knytande byggnader.1440 Det kan noteras att det i 3 a § förordning (1993:527) om förvaltning av statliga fastigheter, m.m., föreskrivs att en myndighet inte får förvalta bostäder för uthyr- ningsändamål, något som dock inte gäller bl.a. i fall när en fastighet eller byggnad som för- valtas av myndigheten innehåller bostad som inte kan avskiljas från fastigheten eller byggna- den i övrigt. Detta undantag är tillämpligt beträffande den kungl. dispositionsrätten.1441 Enligt 12 § får en fastighetsförvaltande myndighet upplåta mark och lokaler till statliga eller kom- munala myndigheter eller till enskilda. Sådana upplåtelser skall ske på marknadsmässiga vill- kor, och om det inte är möjligt att fastställa ersättning på marknadsmässig grund ska den fastställas efter vad som kan anses skäligt. Hanteringen av dessa aspekter har också nämare definierats i de båda avtalen.

Till 2007 års överenskommelse har kartor fogats som visar ”de geografiska områden för vilka HMK:s [H.M. Konungens] praktiskt tillämpbara dispositionsrätt gäller”.1442 På kartorna har geografiska gränser för dispositionsrätten markerats. Metoden torde falla tillbaka på 1930-talets kartor avseende Tullgarns slott,1443 men det är inte utan ytterligare arkivforsk- ningar möjligt för mig att bedöma om och hur de avgränsade områdena beträffande de olika slotten kan föras tillbaka till de förhållanden som gällde 1809-10. Formuleringen är dessutom något oklar eftersom det inte framgår vad som egentligen åsyftas med ordvalet ”praktiskt tillämpbara dispositionsrätt”. Möjligen har tankegången varit i linje med vad Bexhed omnäm- ner som ”all mark som på ett naturligt sätt har samband med själva slotten” och som utöver trädgårdar och lustparker inkluderar uppfartsvägar.1444

6.4.10.Den kungl. dispositionsrättens omfattning (avseende fastigheter, markytor eller byggnader) och rättsverkningar

Metoden att knyta an dispositionsrätten till särskilda, på en karta markerade gränser, vil- ken såvitt känt först användes beträffande Tullgarns slott på 1930-talet, är inte den enda metod som använts. När det gäller vissa byggnader har dispositionsrätten knutits till en fas- tighetsbeteckning eller till en byggnad som väsentligen omfattat en hel fastighet, som t.ex.

egen personal. De detaljregleras genom arbetsrutiner av typ städrutiner, skötselbeskrivningar med mera.” Riksantikvarieämbetet, Handbok Förvaltning av kulturarv, del 4.

1440 Jfr överenskommelse 2011-12-01 där regleringen blir enhetlig utom just avseende Stockholms slott.

1441 Uthyrning av byggnader inom ramen för ändamålsupplåtelser på Djurgården sker enligt denna förord- ning, se Ahlberg Den kungliga dispositionsrätten s. 7-8.

1442 Överenskommelse 2007-06-27 s. 1. Bilagor Drottningholms slott, Gripsholms slott, Haga slott, Hov- stallet, Rosersbergs slott, Stockholms slott, Strömsholms slott, Tullgarns slott, Ulriksdals slott.

1443 Prop. 1938:257 s. 3 och 7.

1444 Bexhed 2020 s. 233.

230

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

fastigheten Päronträdet 2 och det f.d. Indebetouska huset. När det gäller f.d. Oxenstiernska huset framgår att det inte är hela fastigheten som omfattats av dispositionsrätten utan vissa bestämda byggnader och markområden. När det gäller Riddarholmskyrkan finns en särskild definition, nämligen att Riksmarskalksämbetet ansvarar för kyrkans inre medan vad som nu är fastighetsverket har hand om underhåll av dess murar, tak, väggar, golv och valv (se ovan avsnitt 6.4.8.).

När det gäller Kungl. slottet, Oxenstiernska annexet och Hovförvaltningens hus verkar byggnaderna ha varit i fokus, men det är klart att ett område som inre och yttre borggården och Logården1445 måste anses omfattat av den kungl. dispositionsrätten. Beträffande de nu nämnda byggnaderna är gränsen för dispositionsrätten på de kartor som Statens fastighets- verk och Ståthållarämbetet kommit överens om dragen så att den omfattar fastigheten Stock- holm Tre Kronor 1, den fastighet på vilken Hovförvaltningens hus ligger, och den fastighet på vilken Oxenstiernska annexet ligger, inklusive vaktstallsbyggnaden, bortsett från det egentliga Oxenstiernska huset.

Figur 4. Utdrag ur fastighetskartan avseende Stockholms slott med omgivande fastigheter.

Eftersom jag har haft tillgång till 1911 års utredning angående kronans mark i Stockholm har jag haft tillfälle att överväga hur väl 2007 års gränsdragning för dispositionsrätten stäm- mer med historiska förhållanden. Utifrån det material jag har studerat framstår gränsen som besynnerlig. Även fastigheten Stockholm Gamla Stan 1:29 är en statlig fastighet och omfattar i det nordöstra hörnet det tidigare vedupplaget för slottet. För äldre tids vidkommande verkar det ha stått klart att Slottsbacken och områdena mellan slottet och vattnet löd under slottet; det nya slottet tog större markyta i anspråk än det gamla, och det uppkom ingen fråga om

1445 Bexhed 2020 s. 234.

231

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

äganderätten till områdena runt slottet.1446 En betydande del av Slottsbacken ansågs år 1911 ha ”fordom upptagits av den gamla slottsmuren”, och slutsatsen blev att ”denna del fortfa- rande må anses höra till slottet och är statens mark”;1447 den hade ”tjänat slottets ändamål”.1448 Slottsbacken hade avgränsats genom att de söder därom belägna tomternas gränser hade bestämts, och hela Slottsbacken betraktades som ”förbuden och under slottet omistande ort”.1449 För 1911 års utredare var ingen annan senare förändring i förhållande till Stockholms stad bekant, än att Slottsbacken begagnades för allmän trafik. Arbetet med Slottsbackens stenläggning m.m. hörde delvis till slottsbyggnadsverksamheten och delvis till stadens an- svar.1450

Figur 5. Ur Bergh och Bååth 1911, motstående mot s. 53. Den blåa linjen är den naturliga strandlinjen, den röda linjen slottets yttre linje år 1689. Det gulbruna området är det som enligt utredarnas bedömning var statens mark. Det ljusgula området till vänster är Oxenstiernska husets och annexets tomt och det nederst är Indebetouska huset.

Även när det gällde stränderna på östra och norra sidan av slottet ansåg 1911 års utredare att det stod klart att dessa hade hört till slottet. Området norr om slottet – Lejonbacken och

1446 Bergh och Bååth 1911 s. 5-6.

1447 Bergh och Bååth 1911 s. 23.

1448 Bergh och Bååth 1911 s. 41.

1449 Bergh och Bååth 1911 s. 28.

1450 Bergh och Bååth 1911 s. 28-30.

232

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Slottskajen – byggdes om inom ramen för byggnationen av slottet och hörde fortfarande dit. Området nordost om slottet på hörnet mellan Slottskajen och Skeppsbron hade varit slottets vedgård fram till år 1792, medan stranden öster om Logården, dvs. Skeppsbron, hörde till staden. Staden gjorde också anspråk på marken nedanför Slottsbacken, där Gustav III-statyn står, men utredarna ansåg att staten borde ha inflytade över den delen av Logården eftersom den hörde till Slottsbacken.1451 På nu gällande fastighetskarta återspeglar gränsen mellan Stockholm Gamla Stan 1:29 och 1:34 den gamla strandlinjen. Fastigheten 1:34 skulle då år 1911 ha ansetts vara stadens mark men anses numera ägas av staten. Även om man kan ifrågasätta om det skulle ha någon praktisk betydelse om dispositionsrätten omfattade Slotts- backen och slottets stränder – det är mark som används som allmän plats även om den inte synes ha lagts ut som sådan i detaljplan – kan det vara relevant t.ex. beträffande vem som innehar ställning som sakägare när åtgärder ska vidtas på marken eller beslut ska fattas rö- rande denna. Utifrån det material jag har haft tillgång till kan det ifrågasättas om inte dispo- sitionsrätten omfattar åtminstone delar av Stockholm Gamla Stan 1:29, utöver Stockholm Tre kronor 1.1452

Det har viss relevans vem som i olika sammanhang företräder de fastigheter eller områ- den som omfattas av dispositionsrätten. T.ex. anges i 1 kap. 3 § kulturmiljölagen (1988:950) att vad som föreskrivs lagen ”om ägare av fastighet eller byggnad skall, då fastigheten eller byggnaden innehas som fideikommiss eller under därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren”. Detta ger rimligen konungen genom Riksmar- skalksämbetet och Ståthållarämbetet rätten att företräda fastigheterna och byggnaderna, åt- minstone i detta avseende.1453 Ställning som sakägare enligt t.ex. plan- och bygglagen (2010:900) måste också anses föreligga.

När det gäller Djurgården har fastighetsverket och Ståthållarämbetet i 2006-08 års pro- memoria tolkat dispositionsrätten som att den inte utgör någon äganderätt, ”men i princip innefattar den en ägares alla skyldigheter och rättigheter utom att marken inte får pantsättas eller försäljas”.1454 Den borde enligt promemorian inte kunna exproprieras, medan det ansågs mer oklart vad som gällde vid inlösen enligt plan- och bygglagen eller vid intrång enligt na- turvårdslagen.1455 Fastighetsverket ansvarar för servituts-, tomträtts-, anläggnings-, lednings- rätts- och samfällighetsfrågor men kan inte agera utan Djurgårdsförvaltningens medgi- vande.1456 Både Djurgårdsförvaltningen och fastighetsverket är sakägare vid planärenden be- rörande Djurgården.1457 Även om dessa bedömningar i första hand gäller Djurgården gäller de rimligen i förekommande fall då denna typ av frågor uppkommer beträffande slottsbygg- nader och markområden som i övrigt omfattas av den kungl. dispositionsrätten.

Enligt Bexhed är dispositionsrätten skyddad som annan egendom enligt 2 kap. 15 § re- geringsformen men kan också tas i anspråk enligt expropriationslagen m.m.1458 Jag vill dock

1451 Bergh och Bååth 1911 s. 41-51.

1452 Se till samma bedömning avseende dispositionsrättens omfattning Bexhed 2020 s. 233-235. 1453 Samma tolkning Bexhed 2020 s. 241.

1454 Ahlberg Den kungliga dispositionsrätten s. 4.

1455 Ahlberg Den kungliga dispositionsrätten s. 5.

1456 Ahlberg Den kungliga dispositionsrätten s. 6.

1457 Ahlberg Den kungliga dispositionsrätten s. 7.

1458 Bexhed 2020 s. 241-242.

233

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

här göra ett förbehåll för att det inte är alldeles uppenbart hur ”vars och ens egendom” i förhållande till ”det allmänna” i den bestämmelsen ska tolkas när det är fråga om statlig egendom som statschefen disponerar i syften som är av blandad privat och offentlig art. Däremot kan konstateras att fastigheterna långsiktigt är tryggade som statlig egendom, ef- tersom dessa inte ensidigt kan avyttras av konungen eller av regering och riksdag (jfr ovan avsnitt 6.4.6.).

6.4.11.Dispositionsrätten till lös egendom

För fullständighetens skull ska här nämnas något om dispositionsrätten till möbler och andra inventarier.1459 Detta var inget som nämndes uttryckligen i 1809-10 års överenskom- melse, utan rimligen förutsattes att slottens möblering skulle vara kvar eftersom inget annat bestämdes. Detta gäller med undantag för Haga slott, där det som hade ägts av Gustav IV Adolf löstes in av staten. År 1815 ökades hovhållningsanslaget med ett belopp om 5 000 rdr avsett just för vård av statens möbler i slotten (se nedan avsnitt 6.5.1.). Vid den förändrade uppställningen av första huvudtiteln vid 1840-41 års riksdag ansågs det i och för sig inkon- sekvent att det anslaget hänfördes till hovstaten och inte slottsstaten, eftersom det utgick till underhåll av statens egendom. Så blev det ändå, och anslaget blev undantaget från revision. Ett inventarium skulle emellertid lämnas till Kammarkollegiet och uppdateras varje år (se nedan avsnitt 6.5.3.). Anslaget flyttades år 1981 till slottsstatsanslaget och blev föremål för riksdagens och Riksrevisionsverkets revision, som numera har övergått till Riksrevisionen (se nedan avsnitt 6.5.12.).

6.5.Anslagen för hovhållning och slottsunderhåll. Utgångspunkter och utveckling

6.5.1.Höjningar av anslagen och nya anslagsposter fram till 1840-41 års riksdag

Årsanslaget till hovhållningen hade, som vi har sett, vid 1809 års riksdag bestämts till

270 000 rdr. Med tillägg av slottsstaten m.m. blev det totalt 467 823 rdr (se ovan avsnitt 6.3.2.).1460 Ett särskilt anslag om 12 000 rdr beviljades till kronprins Carl Augusts resor inom landet,1461 och ett annat särskilt anslag om 33 333 rdr beviljades sedan för kronprins Carl Johans flyttkostnader.1462 Utöver detta tilläggsanslag var därmed kronprinsens hovstat 60 000 rdr, varav 24 000 för kronprinsen, 24 000 för gemålen och 12 000 för resor. Till detta lade 1810 års riksdag ytterligare 6 666 rdr 32 skilling för prins Oscars hovstat.1463 Totalt blev det

1459 Jfr till frågan om äganderätten till lösöre Lyrevik 2018 s. 205-314.

1460 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och adelns protokoll, bd 6:2, april 1810, riksdagsskrivelse s. 262-285 på s. 265. Första huvudtitelns anslag: 467 823 rdr 27 sk. 11 rst.

1461 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och adelns protokoll, bd 6:2, april 1810, riksdagsskrivelse s. 138-

139.

1462 1810 års riksdag, Bihang, bd 1, statsutskottets bet. s. 715-719 på s. 718.

1463 1810 års riksdag, Bihang, bd 1, statsutskottets bet. s. 715-719; bd 3, riksdagsskrivelse s. 76-78 och riksdagsbeslutet s. 343-366 på s. 349-353.

234

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

därmed 100 000 rdr inklusive de tillfälliga flyttkostnaderna. Redan vid 1812 års riksdag gjor- des emellertid en ytterligare höjning, så att det ordinarie anslaget blev 100 000 rdr och därut- över 16 666 rdr 32 skilling till prins Oscar. Då höjdes också anslaget för polis-, lys- och ren- hållning från 2 150 rdr till 3 000 rdr.1464

Det som är genomgående redan från 1810 års riksdag och framöver är tanken att 1809 års riksdag gjorde en avvägning mellan statsverkets ”bekymmersamma tillstånd efter ett olyckligt krig” och ”Swenska Folkets kända önskan att se den urgamla Konunga-thronen omgifwen med en, densamma värdig glans”.1465 När statens tillstånd sedan inte var lika be- kymmersamt längre, kunde anslagen till glans runt konungatronen bli större. Jag har nu inte haft tillfälle att bringa klarhet i när samordningen av anslagen till hovhållningen i anledning av unionen mellan Sverige och Norge år 1814 först gjordes. På 1840-talet fanns ett förslag om det, vilket inte förverkligades.1466 På 1850-talet hade emellertid en fördelning gjorts efter folkmängd, se nedan avsnitt 6.4.3.

År 1815 ökades Karl XIII:s hovhållningsanslag från 270 000 till 320 000 rdr. Drott- ningen fick ett särskilt anslag om 10 000 rdr under benämning ’handpenningar’, och ett årligt tillskott på 5 000 rdr för vård av statens möbler i slotten lades till. Det sistnämnda anslaget berodde på att ”de Staten tillhöriga Meubler både i det Kongl. Slottet i HufvudStaden och å Lust-Slotten tarfva tillökning och förbättring, heldst HofhållningsSumman hittills ej varit till- räckelig för anskaffning af nya i de förbrukades ställe”. Detta år vägrade emellertid kronprin- sen att ta emot någon höjning i sitt hovhållningsanslag, och i stället höjdes prins Oscars anslag till 50 000 rdr, eftersom han skulle ”antaga sin egen Hofhållning och Stat” – han var då 16 år. Om han skulle gifta sig före nästa riksdag skulle ytterligare 25 000 rdr läggas till. Prinsessan Sofia Albertinas anslag höjdes med 12 000 rdr, eftersom hennes dittillsvarande anslag ”vid nu högt uppstegrade varupris” inte kunde anses tillräckligt ”äfven med den största sparsamhet”.1467

Vid 1817-18 års riksdag, under vilken Karl XIII avled, anslogs 10 000 rdr samt arrendet av Starby kungsladugård vid Vadstena åt änkedrottningen Hedvig Elisabeth Charlotta utöver hennes anslag om 60 000 rdr, vilket byggde på tidigare åtaganden från riksdagen.1468 I fråga om hennes rättigheter som änkedrottning gällde det giftermålskontrakt som hade slutits mel- lan Gustav III och furstbiskopen Friedrich August.1469 Karl XIII:s hovhållningsanslag om 320 000 rdr gällde också för Karl XIV Johan, och kronprins Oscar fick åtnjuta det tidigare

1464 1812 års riksdag, Bihang, bd 1, statsutskottets bet. s. 640-644; bd 2, statsutskottets bet. s. 864-867, riksdagsskrivelse s. 911-928 på s. 916-917, riksdagsskrivelse s. 939-940 ; bd 4 s. 2991.

1465 1810 års riksdag, Bihang, bd 1, statsutskottets bet. s. 715-719 på s. 717; jfr även bd 2, statsutskottets bet. s. 1252-1253 samt 1815 års riksdag, Bihang, bd 4, statsutskottets bet. s. 1294-1299 på s. 1296.

1466 Prop. 1905:1 (urtima riksdagen) s. 13-14, jfr även s. 50.

1467 1815 års riksdag, Bihang, bd 4:3, statsutskottets bet. s. 1294-1299 och 1310-1313, citaten från s. 1296,

1297 resp. 1298; bd 5:2, s. 734-737; bd 5:4, s. 181-182. 1468 1809-10 års riksdag, riksdagsbeslutet, 11 §.

1469 En transumt av detta är återgivet 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 3, statsutskottets bet. nr 133, s. 601-

602.Den fullständiga handlingen, giftermålskontrakt 28 mars 1774, finns i Riksarkivet, Konungahusens urkun- der 1562-1958, vol. 58 a.

235

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

kronprinsanslaget om 100 000 rdr. Anslaget för ved och kol höjdes.1470 Särskilda anslag be- viljades för Karl XIII:s begravning1471 och Karl XIV Johans kröning.1472 Denna typ av anslag, liksom anslag för bröllopskostnader,1473 var engångsanslag och gick utöver de vanliga ansla- gen.

År 1823 utökades konungens anslag till 420 000 rdr, på grund av försämrat penning- värde, och kronprinsen fick 20 000 rdr årligen extra på grund av sitt förestående äkten- skap.1474 En fråga vid samma riksdag var om anslaget för vård av statens möbler skulle höjas från 5 000 till 12 000 rdr, vilket hovet hade begärt.1475 Statsutskottet ansåg en höjning till

8000 rdr tillräcklig.1476 Vid 1828-30 års riksdag skedde endast den förändringen att kronprins Oscar fick ett höjt anslag för sönernas skull – prins Karl (XV) hade fötts år 1826, prins Gustaf år 1827 och prins Oscar (II) föddes år 1829. Samtidigt försvann prinsessan Sofia Albertinas anslag eftersom hon avled år 1829. Därtill kom vissa kostnader för inköp av hö till hovstallet och lön till slottsknektar för skötsel av slottets brandredskap.1477

När det gäller underhållet av slotten kan följande nämnas. Vid 1812 års riksdag anslogs 20 000 rdr under åttonde huvudtiteln till reparation av bostadsvåningarna på Kungl. slottet. Konungen hade lagt ut beloppet från hovhållningssumman.1478 Vid 1817 års riksdag begärde konungen 255 751 rdr för att reparera Drottningholms slott, men riksdagen avslog begä- ran.1479 Däremot beviljades under åttonde huvudtiteln ett anslag om 50 000 för reparation av Kungl. slottet och andra byggnader i Stockholm.1480 En begäran vid 1823 års riksdag om att reparera murar vid Lejonbacken avslogs,1481 men konungen lånade pengar för ändamålet vilka sedan betalades tillbaka av statsverkets överskott; av riksdagsskrivelsen framgår att riksdagen inte var nöjd med hur saken hade hanteras från konungens och Riksmarskalksämbetets sida.1482 Beträffande Gripsholms slott ansåg statsutskottet att ett belopp om 2 000 rdr borde

1470 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 3, statsutskottets bet. nr 133, s. 595-608, statsutskottets bet. nr 161, s. 738-740; bd 10, riksdagsskrivelse nr 107, s. 220-225.

1471 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 3, statsutskottets bet. nr 87, s. 239-242; bd 10, riksdagsskrivelse nr 55, s. 114-115.

1472 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 3, statsutskottets bet. nr 134, s. 608-611; bd 10, riksdagsskrivelse nr 89, 190-191.

1473 Se t.ex. 1823 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 91, s. 210-212.

1474 1823 års riksdag, Bihang, saml. 4, bd 2, statsutskottets bet. nr 238, s. 1262-1266; saml 10, avd.1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 94, s. 217-231.

1475 1823 års riksdag, Bihang, saml. 1, proposition om statsverkets tillstånd och behov, s. 789-790.

1476 1823 års riksdag, Bihang, saml. 4, bd 2, statsutskottets bet. nr 238, s. 1266-1267.

1477 1828-30 års riksdag, Bihang, saml. 1, bd 1, proposition om statsverkets tillstånd och behov, s. 4-6; saml. 4, avd. 1, bd 2, statsutskottets bet. nr 125, s. 41-46; saml. 10, bd 1, riksdagsskrivelse nr 209, s. 497-498, bd 2, riksdagsskrivelse nr 278, s. 165-167, bd 4, riksdagsbeslutet 8 §.

1478 1812 års riksdag, Bihang, bd 1, proposition om statsverkets tillstånd och behov, s. 542-558 på s. 552- 553, statsutskottets bet. s. 624-638 på s. 632-633; bd 2, riksdagsskrivelse, s. 911-928 på s. 926.

1479 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 3, statsutskottets bet. nr 161 s. 742-744, bd 10, riksdagsskrivelse nr 107 s. 223-225, jfr prop. 1906:156 s. 4.

1480 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 3, statsutskottets bet. nr 164, s. 785-788; bd 10, riksdagsskrivelse nr 181 s. 398-400.

1481 1823 års riksdag, Bihang, saml. 10, bd 1, riksdagsskrivelse nr 237 s. 672-674.

1482 1828-30 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 2, statsutskottets bet. nr 149 s. 317-323 och bd 4, statsutskottets bet. nr 251 s. 234-237, saml. 10, bd 2, riksdagsskrivelse nr 239; se även 1834-35 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 3, statsutskottets bet. nr 324 s. 4-7.

236

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

anslås till reparationer och byggnaders underhåll samt slottsstatens avlöning.1483 Detta belopp sattes dock vid 1817-18 års riksdag ned till 1 500 rdr tillsammans med ”vissa förmåner” och avskrivning av förskotterade 4 000 rdr1484 men höjdes år 1823 till 1 633 rdr1485 och sänktes år 1834-35 till 1470 rdr.1486 Ett begärt anslag för reparationer på Strömsholm avslogs vid 1817- 18 års riksdag, eftersom statens medel inte räckte,1487 men 3 000 rdr beviljades vid 1823 års riksdag.1488 Anslaget för Ulriksdal var från 1817-18 års budget knappt 5 500 rdr.1489 Beträf- fande de övriga lustslotten höll sig anslagen mera stabila. Vid 1823 års riksdag begärde ko- nungen inte bara höjt anslag för vård av statens möbler utan också ökade anslag till underhåll av de olika slotten.1490 Dessa anslag höjdes något.1491

Anslaget för livdrabantkåren flyttades vid 1817-18 års riksdag till riksstatens tredje hu- vudtitel,1492 och år 1821 lades kåren ned och anslaget användes för livbeväringsregementet.1493 Livdrabanter förekom sedan åter vid Oscar I:s kröning. Vid Karl XV:s kröning återuppstod livdrabantkåren i form av Karl XI:s och Karl XII:s drabanter, och sådana drabanter före- kommer fortfarande i vissa ceremoniella sammanhang.1494

Kungl. Maj:t föreslog vid 1834-35 års riksdag att kostnaden för underhållet av lustslotten, vilken togs upp under första huvudtiteln med 29 796 rdr, skulle flyttas till åttonde huvudti- teln, där underhållet av Kungl. slottet i Stockholm togs upp. Å ena sidan fann statsutskottet att det vore lämpligt att sammanföra dessa anslag under åttonde huvudtiteln, men då å andra sidan anslag på den huvudtiteln skulle hanteras av ett särskilt ämbetsverk och bli föremål för entreprenadauktioner, något som var olämpligt och opraktiskt beträffande lustslotten, fick underhållet av lustslotten kvarstå på första huvudtiteln.1495 Det angavs särskilt i riksdagens skrivelse till konungen att riksdagen funnit det ”vara lämpligare, att det ankomme på E. K. M:s Nådiga förordnande, huru de för Lust-Slotten anvisade underhållssummor skola för de

1483 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 4:1, november 1809, statsutskottets mem- orial den 16 november 1809, s. 1237-1238; bd 5:2, februari 1810, statsutskottets memorial den 7 februari 1810, s. 560; bd 6:2, april 1810, riksdagsskrivelse, s. 269.

1484 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 3, statsutskottets bet. nr 115, s. 459-469, bd 10, riksdagsskrivelse nr 78, s. 160-163. Ett begärt belopp för reparationer beviljades inte, se 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 3, statsut- skottets bet. nr 161 s. 742-744; bd 10, riksdagsskrivelse nr 107, s. 220-225.

1485 1823 års riksdag, Bihang, saml. 4, bd 2, statsutskottets bet. nr 238, s. 1281-1284; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 94, s. 217-231.

1486 1834-35 års riksdag, Bihang; saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 155, s. 246-247.

1487 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 10, riksdagsskrivelse nr 107, s. 224-225.

1488 1823 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 94, s. 217-231.

1489 1817-18 års riksdag, bihang, bd 10, riksdagsskrivelse nr 85, s. 186.

1490 1823 års riksdag, Bihang, saml. 1, proposition om statsverkets tillstånd och behov, s. 789-790.

1491 1823 års riksdag, Bihang, saml. 4, bd 2, statsutskottets bet. nr 238, s. 1277-1287 på s. 1278-1281. Se angående underhållsarbeten på Haga slott vid denna tid Ingrid Sjöström, ”Ett kungligt lantställe i periferin. 1800-talet på Haga” i dens. (red.) Haga. Ett kungligt kulturarv, Stockholm: Votum, 2009, s. 252-259.

1492 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 3, statsutskottets bet. nr 161, s. 740-742; bd 10, riksdagsskrivelse nr 107, s. 223.

1493 Se 1823 års riksdag, Bihang, saml. 4, bd 2, statsutskottets bet. nr 244, s. 1384-1387.

1494 Tor von Schreeb, ”Drabantromantik. Carl XV:s drabanter. Deras mundering och beväpning” i Svenska vapenhistoriska sällskapets skrifter, Nya serien I, Stockholm 1951, s. 1-24 ; 1954 års hovstadga 10 §, 2014 års hov- stadga, bilaga 1, 5 §.

1495 1834-35 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, bd 1, proposition om statsverkets tillstånd och behov, s. 3; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 79; saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 155, s. 246-247.

237

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

afsedda ändamålen tjenligast användas”.1496 Vid denna riksdag avrundades beloppen i stats- budgeten till jämna tiotal riksdaler.1497

6.5.2.Översikt över perioden 1809-35

Det finns nu anledning att stanna upp och sammanfatta hur anslaget under första hu- vudtiteln såg ut under perioden 1810-35. Först anges här första huvudtiteln i relation till statsbudgeten som helhet:1498

Riksdag	Första huvudtiteln	Budgeten totalt	Första huvudtitelns an-
			del av statsbudgeten
			(avrundat till helt tal)

1809	467 822:43.3	3 334 278:23.11	14 %
1812	−	4 292 718:15.4	13 %
	574 982:19.
1815	−	−	13 %
	618 153:31.	4 824 769:41.
1817-18	623 468:12.10	5 474 847:22.1	11 %
1823	738 549:45.3	8 121 357:29.1	9 %
1828-30	719 263:45.3	− −	8 %
		9 136 200: .
1834-35	− −	− −	7 %
	719 250: .	9 698 190: .

Tabell 4. Första huvudtiteln i relation till statsbudgeten som helhet under perioden 1809-35.

Första huvudtiteln fördelades på följande delposter vid 1809-10, 1823, 1828-30 och

1834-35 års riksdagar.

Riksdag:	1809-101499	18231500	1828-301501		1834-351502
	rdr bco	rdr bco	rdr bco		rdr bco

Kungl. Maj:ts hovhållning	− −	− −	420	− −	− −
	270 000: .	420 000: .	420	000: .	420 000: .
Drottningens handpenningar	---	---		---	---
Änkedrottningen	−	---		---	---
	66 666:32.
	(Sofia Magda-
	lena)
Prinsessan Sofia Albertina	28 990:5.4(1503)	40 990:5:4		---	---
Tronföljarens hovhållning	− −	− −	150	− −	− −
(med barn)	24 000: .	150 000: .	150	000: .	170 000: .
(med barn)	(kronprins Carl	(kronprins Oscar)	(kronprins Oscar)
	August, kron-		20	000:−.−
	prins Carl Johan)		(Oscars barn)
			(Oscars barn)

Kronprinsessans handpenningar	---	− −	20	− −	− −
		20 000: .	20	000: .	20 000: .
Vård av statens möbler	---	− −	8	− −	− −
		8 000: .	8	000: .	8 000: .

1496 1834-35 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 155, s. 246-247 på s. 246.

1497 1834-35 års riksdag, Bihang, Saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 150, s. 239.

1498 Sakregister 1809-66 bd 2 s. 708-709; jfr även 1823 års riksdag, Tabeller, till statsutskottets betänkande Bihang bd 4:2, s. 1507.

1499 Se avsnitt 6.3.2 för källa.

1500 1823 års riksdag, Bihang, saml 10, bd 1, riksdagsskrivelse nr 94, s. 217-231.

1501 1828-30 års riksdag, Bihang, saml. 10, bd 2, riksdagsskrivelse nr 278, s. 165-167.

1502 1834-35 års riksdag, Bihang; saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 155, s. 247.

1503 Hon fick i denna budget inte ersättning för förlorade inkomster av stiftet Quedlinburg, se 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 6:2, april 1810, riksdagsskrivelse, s. 268.

238

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Hovstallets utfodring1504	15 383:41.9		28 848:40.5	30 036:29.9	− −
					30 000: .
Slottets polis- lys- och renhålln.	5 959:44.10		15 549:4.10	16 087:36.10	− −
					16 100: .
Ved och kol för de kungl. hoven	19	− −	− −	− −	− −
	19	646: .	25 210: .	25 210: .	25 210: .
Drottningholms och Svartsjö	16	− −	− −	− −	− −
slott (inkl. slottsstatsbetjäningen)	16	000: .	16 000: .	16 000: .	16 000: .
slott (inkl. slottsstatsbetjäningen)

Gripsholms slott	2	− −	−	−	1 470:-.-
	2	000: .	1 633:16.	1 633:16.
Ulriksdals slott	2	− −	−	−	5 500:-.-
	2	227: .	5 494:40.	5 494:40.
Haga lustslott och park	2	− −	− −	− −	3 000:-.-
	2	000: .	3 000: .	3 000: .
Strömsholms och Kungsörs slott		---	1 823:34.8(1505)	1 801:18.8	1 470:-.-
Rosersbergs slott		---	− −	− −	2 000:-.-
			2 000: .	2 000: .
Indelta räntor och spannmål in		---	---	---	500:-.-
natura
Livdrabantkåren	14	− −	(Vid 1817-18 års	---	---
	14	950: .	riksdag flyttad till
			tredje huvudtiteln)

Summa	467 822:43.3		738 549:45.3	719 263:45.3	− −
					719 250: .
Tabell 5. Första huvudtitelns delposter under perioden 1809-35.

6.5.3.Uppdelning av första huvudtiteln på hov- och slottsstat vid 1840-41 års riksdag och andra förändringar fram till representationsreformen

I budgetpropositionen till 1840-41 års riksdag togs anslaget under första huvudtiteln upp till samma belopp som vid 1834-35 års riksdag, 719 250 rdr, utan några närmare diskus- sioner.1506 Två motionärer ville sänka anslaget till konungens hovhållning med 100 000 rdr, men det avstyrkte statsutskottet.1507 Utskottet ville emellertid göra uppställningen av första huvudtitelns olika anslagsposter tydligare, och anförde:

”Utskottet har trott det vara ändamålsenligt att fördela de under Titeln förekom- mande, i närlagde tabell uppräknade, anslag i två afdelningar, af hvilka den ena borde innefatta sådana anslag, som äro ställde till H. M. Konungens och de öfrige Kongl. Personernes Egen höga disposition, för hvilka summor och deras användande icke någon redovisning, utan endast qvitto, såsom förr varit vanligt, erfordras; samt den andra afdelningen sådana anslag, hvilka utgå i och för vid- magthållande af någon Statens egendom och för hvilkas användande afgifves redovisning, underkastad granskning af Rikets Ständer och deras Revisorer samt Kongl. Kammar-Rätten.”1508

1504 Se betr. utvecklingen av detta anslag under perioden 1809-35: Register 1809-66 bd 1 s. 740-742; 1823 års riksdag, Bihang, saml 10, bd 1, riksdagsskrivelse nr 94, s. 220-224; 1828-30 års riksdag, Bihang, saml. 10, bd 1, riksdagsskrivelse nr 117, s. 258-260.

1505 Se även betr. ett extra anslag för vissa reparationer 1828-30 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 2, Statsutskottets bet. nr 127, s. 48-50; saml 10, bd 1, riksdagsskrivelse nr 94, s. 229-231.

1506 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, statsverkspropositionen s. 13.

1507 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 31, s. 1; statsutskottets bet. nr 168, s. 8.

1508 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 31, s. 1-2. Se även saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162, s. 298.

239

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Uppdelningen – som ersatte ett rättsläge där hela anslaget under första huvudtiteln var undantaget från revision1509 – kom i sina grunder att gälla fram till mitten av 1990-talet och har fortfarande betydelse för revisionen av hov- och slottsstatsanslaget. Uppdelningen inne- bar att den ena delen av anslaget disponeras av konungen och de andra medlemmarna av kungahuset utan annan redovisning än ett kvitto på utbetalningen. Denna del som dispone- rades fritt skulle benämnas ”Kongl. Hof-Staterne”, och dit fördes posterna Kungl. Maj:ts hovhållning, kronprinsens hovhållning inklusive kostnaderna för kronprinsens barn, kron- prinsessans handpenningar, kostnader för möblers underhållande på de kungl. slotten, hov- stallets utfordring, ved och kol för de kungl. hoven samt polis-, lys- och renhållning på Kungl. slottet i Stockholm. Posten hovstallets utfodring blev ett ordinarie anslag i stället för ett för- slagsanslag,1510 och posten polis-, lys- och renhållning på Kungl. slottet i Stockholm borde enligt statsutskottet delas upp inför nästa riksdag, så att brandväsendet och den yttre lyshåll- ningen fördes till slottsstaten medan den övriga delen borde vara fri från revision av stän- derna och höra till hovstaten.

Den andra delen av anslaget, kallat ”Kongl. Slotten”, omfattade anslagen för underhåll av Kungl. slottet i Stockholm samt andra hus och byggnader i Stockholm som endast använ- des av hovet (en post som flyttades från åttonde huvudtiteln)1511 samt underhåll av Drott- ningholms och Svartsjö slott, Gripsholms slott, Ulriksdals slott, Haga lustslott och park, Strömsholms slott och Rosersbergs slott. Utskottet ansåg också att underhållet av samtliga slott borde ställas under ”en enda, redan befintlig, Embetsmyndighet”.1512 Detta sistnämnda förslag förföll emellertid. Det anfördes att slotten redan enligt kungl. brev år 1819 och 1831 var ställda under Riksmarskalksämbetets överinseende. Däremot gjordes ett undantag för Rosersbergs slott och kungsgård, som år 1818 hade ställts till Karl XIV Johans egen dispo- sition på livstid och utan krav på revision från riksdagens sida. Anslaget till underhåll av detta slott skulle därför tas upp under hovstaten och inte under slotten.1513

Beträffande underhåll av möbler anförde statsutskottet att det egentligen var inkonse- kvent att det anslaget hänfördes till hovstaten och inte slottsstaten, eftersom det ”utgår väl egentligen till underhållande af en Staten tillhörig egendom, och skulle således, i följd af hvad här förut blifvit yttradt, ej vara att hänföra till den 1:sta afdelningen af Titelns anslagsbe- hof”.1514 Utskottet ansåg ändå att anslaget borde vara fritaget från revision, men ständerna borde anhålla om att ”Kongl. Maj:t måtte låta för hvarje år upprätta och till vederbörande Embetsverk aflemna ett inventarium öfver de å Kongl. Slotten befintliga, Staten tillhöriga möbler, utvisande de förändringar, som under årets lopp kunnat inträffa.”1515 Visserligen

1509 Bramstång Hov och Slott s. 266-267. Se till förfarandet fram till denna tidpunkt Bramstång Hov och Slott s. 267-268 och riksmarskalken Magnus Brahes anförande, 1840-41 års riksdag, Ridderskapet och adelns protokoll, bd 6, s. 8-12.

1510 Vid denna tid skildes mellan 1) fasta eller allmänna anslag, som var bestämda till belopp, 2) förslags- anslag, som kunde få överskridas, och 3) reservationsanslag, som inte fick överskridas men kunde reserveras till följande år. Naumann 1879-84 bd 4 s. 50-51.

1511 Se till dessa byggnader avsnitt 6.4.8. ovan.

1512 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 31 s. 3.

1513 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 168 s. 10-1; bd 2, statsutskottets bet. nr 301 s. 4-5, statsutskottets bet. nr 345 s. 3. statsutskottets bet. nr 370 s. 4-5; saml. 10, avd. 1, riksdagsskri- velse nr 162 s. 299-301.

1514 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 31 s. 2.

1515 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 31 s. 2.

240

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

gällde sedan år 1825 att Riksmarskalksämbetet skulle lämna en årlig förteckning till Handels- och finansexpeditionen över de möbler som inköpts och sålts, men statsutskottet ville att förteckningarna skulle lämnas till ett ämbetsverk – Kammarkollegiet eller Kammarrätten – där de kunde granskas.1516 Kammarkollegiet var det verk som valdes.1517 Bortsett från den del som gällde att slotten skulle ställas under en och samma myndighet bifölls således utskottets förslag.1518

Denna förändring vid 1840-41 års riksdag har ett samband med striden mellan konung och riksdag om vilken frihet den styrande makten hade i förhållande till riksdagen. Konungen hävdade en rätt till handlingsfrihet inom varje huvudtitel, medan riksdagen ville kunna kon- trollera de enskilda anslagen. Detta hade främst att göra med hur besparingar inom en hu- vudtitel kunde användas, och resultatet blev att sådana besparingar kunde användas inom samma huvudtitel, dock bara till tillfälliga utgifter och inte exempelvis till löner som sedan skulle komma att utgå även följande år.1519 Den nya ordningen innebar också en förändring av 1809-10 års överenskommelse på så sätt att den tidigare formuleringen ”äfwensom erfor- deliga medel anslås till [lustslottens] underhåll och förbättring, hwarwid på Eders Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning må bero, att de härtill anslagna summor, rätteligen anwändas” (se ovan avsnitt 6.3.3.) inte längre blev gällande. Nu skulle i stället kostnaderna för underhåll av lustslotten omfattas av revision,1520 förutom avseende Rosersberg.

I budgetpropostionen vid 1844-45 års riksdag behandlades dels frågan om uppdelningen av anslaget för polis-, lys- och renhållningen på Kungl. slottet i Stockholm, dels frågan om vilka andra hus och byggnader i Stockholm som endast användes av hovet. Anslaget för polis-, lys- och renhållningen om 16 100 rdr delades upp så att 5 800 rdr belöpte på brand- väsendet och yttre lyshållningen och hänfördes till slottsstaten, medan återstoden hänfördes till hovstaten. Till slottsstaten flyttades också 32 000 rdr från sjunde huvudtiteln, varav 25 000 rdr för byggnads- och reparationsarbeten på Stockholms slott, 2 000 rdr för hovstallet och 5 000 rdr för ett antal övriga byggnader som användes för hovhållningen (se ovan avsnitt 6.4.8.). Riksdagen instämde med detta; utskottet ansåg att omfördelningen mellan hov- och slottsstat medförde ordning och redighet i räkenskaperna.1521

1516 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 168 s. 8-9; bd 2, statsutskottets bet. nr 301 s. 1-3; saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162, s. 298-299.

1517 Kungl. brev den 20 september 1841 till Kammarkollegium i Bergfalk 1866 s. 49.

1518 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162 s. 297-301.

1519 Alin 1894 s. 24-27; se även Fredrik Sterzel, ”Finansmakten – centrum och periferi” i dens., Författning i utveckling. Tjugo studier kring Sveriges författning, Uppsala: Iustus, 2009, s. 279-308 på s. 281-282; Nils Stjernquist, Ständerna, statsregleringen och förvaltningen, Lund: Gleerup, 1946, s. 187-216, Gunnar Rexius, Studier rörande striden om finansmakten under Karl XIV Johan, Uppsala/Leipzig: Akademiska bokhandeln/Harrassowitz, 1917, och Nau- mann 1879-84 bd 4 s. 53-57. Se till den samtidigt pågående kontroversen om den s.k. kabinettskassan, som finansierade utrikesrepresentationen, samt Karl XIV Johans och Oscar I:s personliga betalningsåtagande för de underskott som hade uppstått Gert Hornwall, Regeringskris och riksdagspolitik 1840-1841, Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1951, ssk. s. 386-391.

1520 Se till att detta var en förändring jämfört med vad som tidigare gällt Bramstång Hov och slott s. 264-

270.

1521 1844-45 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 6-9; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 34, s. 1-5; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 30, s. 50-52, bd 2, riksstat s. 10-11, riksdagsbeslutet 6 §.

241

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Vid följande riksdagar fram till representationsreformen – 1847-48,1522 1850-51,1523 1853- 54,1524 1856-58,1525 1859-60,1526 1862-631527 och 1865-661528 – gjordes de beloppsjusteringar och förändringar av anslagsposter som föranleddes av dödsfall, trontillträden, penningvär- desförsämringar, ökade omkostnader samt att de yngre kungliga personerna kom i sådan ålder att de gifte sig och hade egna hovstater. Vid 1856-58 års riksdag höjdes anslaget för ved och kol till de kungl. hoven till 50 000 rdr rmt, ett belopp som sedan gällde för lång tid. Vid 1862-63 års riksdag anförde konungen att hovförvaltningens omkostnader var större än an- slaget, och riksdagen beviljade ett extra tillskott om 1 000 000 rdr för att täcka bristen.1529 Detta uppfattades ”icke utan anledning så, som kungen begärde förhöjningen såsom ett slags betalning för representationsförslaget och i förhoppning, att de eljest så nidska borgar- och bondestånden nu skulle i glädjen vara benägna att lossa på pungen”,1530 som justitiestatsmi- nistern Louis De Geer uttryckte det i sina minnen.

Vid 1865-66 års riksdag höjdes hovhållningsanslaget från 630 000 rdr rmt, ett belopp som hade gällt sedan år 1823 (då i form av 420 000 rdr bco) till 800 000 rdr rmt. Å andra sidan försvann anslag för kungliga personer som avled. Det skedde också vissa mindre över- flyttningar av belopp mellan första huvudtiteln och andra delar av statsbudgeten, samt för- ändring av anslag i form av räntor och naturaprodukter till kontanta anslag. Vid denna tid fördelades, när ett belopp höjdes, det tillkommande beloppet mellan Sverige och Norge uti- från folkmängden. T.ex. när anslaget till hertigens av Dalarna hovhållning höjdes vid 1859- 60 års riksdag, skulle fem sjuttondelar belöpa på Norge och resten på Sverige.1531 Vid samma riksdag nekades ett begärt anslag till utfodring av hertigens av Östergötland stall. Begäran

1522 1847-48 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 5; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 38 s. 1-4 samt nr 147 s. 1; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 225, s. 562-563, bd 2, riksstat s. 10- 11, riksdagsbeslutet 2 §.

1523 1850-51 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 17-19; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsut- skottets bet. nr 82, s. 1-5, bd 2, statsutskottets bet. nr 147, s. 1-2; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 117, s. 223-225, bd 2, riksstat s. 10-11, riksdagsbeslutet 3 §.

1524 1853-54 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 11; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 66, s. 1; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 126, s. 260-261, bd 2, riksstat s. 12-13, riksdagsbeslutet 5 §.

1525 1856-58 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 16-18; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsut- skottets bet. nr 40 s. 1-17; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 51, s. 83-86, bd 2, riksstat s. 10-11, riks- dagsbeslutet 3 §.

1526 1859-60 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, bd 1, proposition nr 1, s. 10-12; saml. 4, bd 1, statsutskot- tets bet. nr 47, s. 1-7; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 122, s. 336-339, bd 3, riksstat s. 8-9, riksdags- beslutet 4 §.

1527 1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 8-11; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskot- tets bet. nr 38 s. 1-10 samt bilagor; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 67, s. 3-10, riksstat s. 8, riksdags- beslutet 5 §.

1528 1865-66 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 9-10; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskot- tets bet. nr 8, s. 3-6; saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 2, s. 2-6, riksstat s. 8, riksdagsbeslutet 4 och 6 §§.

1529 1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 8-11; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskot- tets bet. nr 38 s. 1-10 samt bilagor; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 67, s. 6.

1530 De Geer 1906 del 1 s. 242-243.

1531 1859-60 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 122, s. 336, se även 1856-58 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 16.

242

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

kom sig av att hertigens hästar inte längre utfodrades genom hovstallet, men förra riksdagen hade höjt hertigens hertigens anslag, vilket fick räcka.1532

När det gäller kungahusets omfattning och graden av detaljrikedom i fördelning av hu- vudtitelns anslag på olika delposter, förekom en intressant diskussion vid 1856-58 års riksdag. Två riksdagsledamöter hade föreslagit att anslaget till konungahusets medlemmar borde be- gränsas till – utöver eventuell änkedrottning – konungen och tronföljaren, som sedan skulle få fördela medel till hustru och barn. De olika hovstatsanslagen borde slås samman, utom anslagen för vården av möbler och Rosersbergs slott, vilka borde föras över till slottsstaten. Utskottet menade att det fanns en fördel med att hovstatsanslaget var uppdelat på olika pos- ter, för det blev då tydligt vad som kunde dras in om ett behov försvann. De olika kungliga personerna borde ha sina egna anslag att disponera över. Utskottet fann inte heller i övrigt någon anledning att ändra uppställningen som hade bestämts på 1840-41 års riksdag.1533

Anslaget för vård och underhåll av möbler avsåg statens möbler, och även sådana möbler som ersattes med hjälp av detta anslag blev statens egendom. På samma sätt hanterades inköp med medel tillhandahållna genom några särskilda anslag. Vid 1856-58 års riksdag begärde konungen ett anslag om 150 000 rdr för inredande av den våning som prins Oscar och prin- sessan Sofia skulle bebo i Arvfurstens palats och för möbler och inventarier till våningen.1534 Statsutskottet anmärkte att Riksmarskalksämbetet inte hade åberopat någon specifikation på kostnaderna men tillstyrkte ändå anslaget, ”dock med förbehåll dels att en specifik räkning öfver reparationskostnaden framdeles afgifves och varder för Rikets Ständers Revisorer till- gänglig, dels ock att förteckning å inventarierne, hvilka blifva Statens egendom, upprättas och till vederbörande Embetsverk aflemnas”.1535 Sådant blev också riksdagens beslut.1536 Det framgår av formuleringarna att detta var egendom som behandlades på samma sätt som slottsstatsanslaget. Detsamma gäller ett engångsanslag vid 1862-63 års riksdag till komplette- ring och omarbetning av staten tillhöriga inventarier av silver och koppar samt till inköp av porslin och glas om 60 000 rdr. Samtidigt ökades beloppet för vård och underhåll av inven- tarierna tillfälligt för de kommande tre åren med 44 000 rdr, och det preciserades att anslaget inte bara var för vård och underhåll av statens möbler, inklusive nyanskaffning och komplet- tering, utan också av statens inventarier i form av silver, koppar, porslin och glas.1537 Vid 1865-66 års riksdag noterades att ”alla för statsmedel inköpta möbler upptagas i en särskild, i Kongl. Kammar-kollegium förvarad liggare, hvarigenom undvikes sammanblandning af de Staten tillhöriga möbler med dem, som utgöra den Kongl. Familjens enskilda egendom”.1538 Om å andra sidan hovhållningsanslaget eller handpenningarna användes för vård och under- håll av möbler eller inköp av nya möbler blev det inköpta respektive kunglig persons enskilda egendom (se vidare nedan avsnitt 6.6.4.).

1532 1859-60 års riksdag, Bihang, saml. 4, bd 1, statsutskottets bet. nr 47, s. 3-4; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 122, s. 337.

1533 1856-58 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 40 s. 1-4.

1534 1856-58 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 18.

1535 1856-58 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 40, s. 9-10.

1536 1856-58 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 51, s. 86.

1537 1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 10; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 38, s. 5, saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 67, s. 4-6.

1538 1865-66 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 8, s. 4.

243

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Vid 1853-54 års riksdag beviljades ett anslag för att skydda Stockholms och Gripsholms slott mot eldfara.1539 På 1856-58 års riksdag motionerade en ledamot om att större anslag behövdes till Drottningholms slott, bl.a. mot bakgrund av att arrenden från Drottningholms kungsgård och kungsladugård samt Väntholmens kungsgård före 1809-10 års överenskom- melse hade kunnat användas för slottets behov. Utskottet fäste dock vikt vid att konungen inte tagit upp något sådant förstärkningsbehov i sitt budgetförslag.1540 På 1859-60 års riksdag beviljades ett engångsanslag om 25 000 rdr för upprustning av Ulriksdal och 26 650 rdr för anbringande av åskledare på Stockholms och Drottningholms slott.1541

Vid särskilt stora ombyggnadsarbeten på Kungl. slottet kunde extra anslag beviljas, som t.ex. vid 1862-63 års riksdag, då ett anslag om 75 000 rdr beviljades till reparation av den våning som drottning Desideria hade bebott och som inte hade reparerats sedan Karl XIII:s tid. Väggar, tak, förgyllningar, fönster, dörrar, golv och eldstäder skulle sättas i skick. Vid samma tillfälle anslogs 24 075 rdr för vattenledning i slottet och kompletterande gasledning för belysning.1542 Även anslagen för skötsel och underhåll av Gripsholms och Haga slott höjdes något vid 1862-63 års riksdag.1543 Då beviljades också anslag till utfyllande av kana- lerna vid Haga med 23 000 rdr och reparationer på slottet om 17 000 rdr.1544 I fråga om underhållet av Haga slottspark nämnde riksdagen att denna park borde väl vårdas och un- derhållas, eftersom den ”erbjuder en af de vackraste och mest omtyckta promenadplatser i hufvudstadens omgifningar”.1545

6.5.4.Översikt över perioden 1840-66

Det finns åter anledning att stanna upp och sammanfatta hur anslaget under första hu- vudtiteln såg ut, nu under perioden 1840-1866. Först anges här första huvudtiteln i relation till statsbudgeten som helhet:1546

Riksdag	Första huvudtiteln	Budgeten totalt	Första huvudtitelns an-
			del av statsbudgeten
			(avrundat till helt tal)
1840-41	719 700	10 742 880	7 %
1844-45	686 700	11 384 790	6 %
1847-48	686 700	11 914 910	6 %
1850-51	780 840	12 470 040	6 %
1853-54	780 840 rdr bco	12 876 920	6 %
1856-58	1 301 400 rdr rmt	25 508 500	5 %

1539 1853-54 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, bd 1, proposition nr 101, saml. 4, avd. 1, bd 3, statsut- skottets bet. nr 323 och 338, saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 177 s. 494-496.

1540 1856-58 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 40, s. 7-9.

1541 1859-60 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, bd 1, proposition nr 1, s. 11-12; saml. 4, bd 1, statsutskot- tets bet. nr 47, s. 4-5; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 122, s. 337-339.

1542 1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 10; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 38 s. 5-6, saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 67, s. 6-7.

1543 1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 38, s. 4, saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 67, s. 5.

1544 1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 10; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 38 s. 6-8, saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 67, s. 5 och 8.

1545 1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 67, s. 5.

1546 Register 1809-1866 s. 712-725.

244

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

1859-60	1 278 400	26 911 710	5 %
1862-63	1 230 000	31 250 000	4 %
	+ 1 239 465,94	+ 14 670 185,58	(5 % inkl. engångsan-
			slag)
1865-66	1 417 000	33 369 000	4 %
	+ 106 645	+5 803 368,38	(4 % inkl. engångsanslag)

Tabell 6. Första huvudtiteln i relation till statsbudgeten som helhet under perioden 1840-66.

Vid en jämförelse mellan första huvudtiteln sådan den fördelats från 1840-41 års till

1865-66 års riksdagar, blir därför resultatet följande. Observera myntreformen – rdr bco multiplicerat med 1,5 ger rdr rmt.

Riksdag:	1840-41	1844-45	1850-51	1859-60	1862-63	1865-66
	1547	1548	1549	1550	1551	1552
	rdr bco	rdr bco	rdr bco	rdr rmt	rdr rmt	rdr rmt

Kungl. hovstaterna (omfattas ej av riksdagens revision)

Kungl. Maj:ts Hovhållning	420 000	420 000	420 000	630 000	630 000	800 000

Änkedrottning Desiderias	-	80 000	80 000	120 000	-	-
hovhållning

Änkedrottning Josefinas	-	-	-	120 000	120 000	120 000
hovhållning

Kronprinsens/tronfölja-	170 000	25 000	100 000	106 000	126 000	126 000
rens hovhållning	(Oscar [I])	(Karl [XV])	(Karl [XV])	(Hertigen	(Hertigen	(Hertigen
				av Öster-	av Öster-	av Öster-
				götland)	götland)	götland)

Kronprinsessans handpen-	20 000		18 000	(Hertiginnans av Östergötland
ningar				handpenningar ingår i ovan)

Arvfurstarna/		20 000	20 000	36 000	36 000	53 000
Hertigen av Dalarna

Prinsessan Eugenie				18 000	18 000	18 000

Underhåll och vård av statens	8 000	8 000	8 000	12 000	56 400	56 400
möbler och inventarier

Hovstallets utfodring	30 000	30 000	30 000	45 000	45 000	45 000

Ved och kol för de kungl.	25 210	25 210	25 210	50 000	50 600	50 000
hoven

Kungl. slottets polis-, lys-	16 100	10 617	11 230	22 500	22 500	22 500
och renhållning		(1553)	(1554)

Rosersbergs slott	2 000	2 000	2 000	3 000	3 000	3 000

Kungl. slotten (omfattas av	riksdagens	revision)

Reparationer på Kungl.	Togs upp	32 000	32 000	63 000	63 000	63 000
slottet i Stockholm m.fl.	under

1547 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162 s. 300-301.

1548 1844-45 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 30, s. 52.

1549 1850-51 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 117, s. 225.

1550 1859-60 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 122, s. 337-338.

1551 1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 67, s. 10 1552 1865-66 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 2, s. 5-6.

1553 Därtill 317 tunnor spannmål.

1554 Härefter inkl. Arvfurstens palats, se 1850-51 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1, s. 18; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 117, s. 223-224.

245

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

för de kungl. hoven upp-	sjunde hu-
låtna byggnader	vudtiteln

Brandväsendet och yttre	Ingick i	5 800	5 800	10 000	11 250	11 250
lyshållningen, Kungl. slot-	polis-, lys-
tet och arvfurstens palats	och ren-
	hållning

Drottningholms och Svart-	16 000	16 000	16 400	24 600	24 600	24 600
sjö slott

Gripsholms slott	1 470	1 470	1 700	2 550	5 000	5 000
		(räntor 231)

Ulriksdals slott	5 500	5 500	5 500	8 250	8 250	8 250

Haga lustslott och park	3 000	3 000	3 000	4 500	8 000	8 000

Strömsholms (och Kungs-	1 470	1 470	2 000	3 000	3 000	3 000
örs) slott		(och spann-
		mål 402)

Summa:	718 750	686 700	780 840	1 278 400	1 230 000	1 417 000
Därtill engångsanslag					1 199 075	106 645
					(1555)	(1556)

Tabell 7. Första huvudtitelns delposter under perioden 1840-66.

6.5.5.Smärre successiva förändringar under perioden 1866-1918

Under denna period skedde inledningsvis endast begränsade beloppsjusteringar inom första huvudtiteln.1557 Vid 1867 års riksdag föreslogs i budgetpropositionen att anslaget till prinsessan Eugenie skulle höjas från 18 000 till 25 000 rdr, och statsutskottet accepterade det men riksdagen röstade ned förslaget.1558 Vid 1868 års riksdag fanns motioner om att bl.a. slottsstatsanslaget skulle sättas ned, men statsutskottet noterade att om så skulle ske skulle antingen underhållskostnaderna få täckas av hovhållningsanslaget, som redan – enligt vad utskottet inhämtat av räkenskaperna – lämnade betydande bidrag till underhållet av dessa slott, eller överflyttas till någon annan del av statsbudgeten. Statsutskottet ansåg inget av alternativen vara lämpligt.1559

Sedan Oscar II år 1872 tillträtt konungaämbetet föreslog han i budgetpropositionen ingen annan förändring än att det anslag han hade haft som hertig av Östergötland skulle falla bort. Första huvudtitelns totalsumma skulle därmed minska från 1 417 000 rdr till

1555 Fyllnadsanslag till Kungl. Maj:ts hovhållning 1 000 000, komplettering och omarbetning av silver och koppar samt inköp av porslin och glas 60 000, reparation av Desiderias våning 75 000, vattenledning och gas- ledning 24 075, igenfyllande av kanaler vid Haga 23 000, och reparationer på Haga 17 000 rdr.

1556 Retroaktivt anslag till Hertigen av Dalarna 51 000, inköp av egendom på Kungsholmen för de Kungl. fatburarna 45 000, uppförande av ett vagnshus vid Haga slott 10 645 rdr.

1557 Prop. 1867:1 s. 12-13, statsutskottets bet. 1867:33, 1867:60, 1867:75 och 1867:98, riksstat för år 1868; prop. 1868:1 s. 10, statsutskottets bet. 1868:25, 1868:88 och 1868:106, riksstat för år 1869; prop. 1869:1 s. 11, statsutskottets bet. 1869:32 och 1869:99, riksstat för år 1870; prop. 1870:1 s. 13, statsutskottets bet. 1870:21 och 1870:77, riksstat för år 1871; prop. 1871:1 s. 10, statsutskottets bet. 1871:10 och 1871:89, riksstat för år 1872; prop. 1872:1 s. 8, statsutskottets bet. 1872:5 och 1872:91, riksstat för år 1873.

1558 Prop. 1867:1 s. 13, statsutskottets bet. 1867:33, rskr. 1867:58, riksstat för år 1868.

1559 Statsutskottets bet. 1868:25 s. 2. Även i statsutskottets bet. 1879:7 anges något likande, nämligen att utskottet ”af senare årens revisionsberättelser inhemtat, att de till de Kongl. slottens underhåll anvisade anslag i allmänhet varit för ändamålet otillräckliga”.

246

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

1 291 000 rdr.1560 Det förekom ett antal motioner om ytterligare nedddragningar, och stats- utskottet ställde sig bakom en del av dessa. Utskottet övervägde om hela ökningen från 1865- 66 års riksdag borde bibehållas, eftersom förslagen om minskad kostnad för hovstaterna ständigt hade återkommit och kunde få stöd i

”den tanken, att under inflytelsen af en oaflåtligen försiggående förändring i se- der och vanor, dels mycket af den yttre glans, som tillförene ansetts ovilkorligen böra herska i den regerandes omgifning, kan umbäras och gifva vika för den enkla värdighet, som uppbär en af folkets förtroende omgifven konung, dels ock många anspråk, som under andra förhållanden stälts på enskild hjelp och under- stöd af samhällets högsta personlighet, allt mera sällan böra framträda, då de antingen återhållas af den grundsats, som alltmer gör sig gällande, att en hvar bör i det längsta söka hjelpa sig förutan stöd, eller blifvit förekomna än af en inom vidare kretsar spridd benägenhet att gifva en i ett fattigt land väl behöflig upp- muntran åt inhemsk konst, än af det allmänna deltagandets beredvillighet att af- hjelpa verklig nöd.”1561

Detta föranledde utskottet att föreslå att anslagen till hovstallets utfodring och till ved och kol skulle strykas samt att anslaget för polis-, lys- och renhållning skulle sättas ned med 5 000 rdr; detta skulle innebära att kostnader om 100 000 rdr fick ingå i det allmänna hov- hållningsanslaget. Anslagets totalsumma skulle då stanna på 1 191 000 rdr. Det uppkom också en fråga om förflyttning av anslaget för möblers underhållande till slottsstaten, men där såg utskottet inget skäl att frångå beslutet från 1840-41 års riksdag.1562 Riksdagen biföll emellertid konungens begäran i budgetpropositionen,1563 och den enda inskränkningen som skedde var att hertigens av Dalarna anslag om 53 000 rdr föll bort eftersom han avled, och det ersattes av ett anslag om 28 000 till hans änka.1564

Vid de närmast följande riksdagarna1565 skedde inga förändringar förrän år 1877, då än- kedrottning Josefina avled. Hennes anslag om 120 000 kr bortföll (det hade nu skett en myntreform, och en riksdaler riksmynt motsvarade en krona). I gengäld fick kronprins Gustaf (V), som var 19 år, ett eget anslag om 72 000 kr. Nästa väsentliga förändring skedde under 1881 års riksdag, då kronprins Gustaf skulle gifta sig, varvid hans anslag höjdes och ett anslag för handpenningar till kronprinsessan lades till. Gustafs anslag om 72 000 kr höjdes till 180 000 kr från giftermålet. Att höjningen var så stor motiverades i propositionen med en jämförelse med anslagen till de tidigare kronprinsarna Oscar (I) och Karl (XV).1566 Stats- utskottet anförde:

1560 Prop. 1873:1 s. 9.

1561 Statsutskottets bet. 1873:3 s. 3-4.

1562 Statsutskottets bet. 1873:3, 1873:16, 1873:109.

1563 Rskr. 1873:45, riksstat för år 1874.

1564 Prop. 1873:49, statsutskottets bet. 1873:67.

1565 Prop. 1874:1 s. 8 samt bil. 6 b) s. 28-30, statsutskottets bet. 1874:13 och 1874:99, rskr. 1874:32, riksstat för år 1875; prop. 1875:1 s. 6, statsutskottets bet. 1875:3 och 1875:90, rskr. 1875:22, riksstat för år 1876; prop. 1876:1 s. 5, statsutskottets bet. 1876:15 och 1876:85, rskr. 1876:35, riksstat för år 1877; prop. 1877:1 s. 6-7, statsutskottets bet. 1877:14 och 1877:96, rskr. 1877:43, riksstat för år 1878; prop. 1878:1 s. 6, statsutskottets bet. 1878:4 och 1878:77, rskr. 1878:30, riksstat för år 1879; prop. 1879:1 s. 5, statsutskottets bet. 1879:7 och 1879:65, rskr. 1879:40, riksstat för år 1880; prop. 1880:1 s. 6, statsutskottets bet. 1880:5 och 1880:68, rskr. 1880:29, riksstat för år 1881.

1566 Prop. 1881:24, se betr. övriga anslagsposter prop. 1881:1 s. 4.

247

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

”Med vårt styrelsesätt sammanhänger naturligen, att ej mindre den regerande konungen än äfven tronföljaren förses med apanager, tillräckliga för bestridande af de betydliga utgifter, hvilka med nödvändighet betingas af den höga ställning de äro kallade att intaga.”1567

Statsutskottet noterade att om man räknade ränta på de tidigare kronprinsarnas engångs- anslag för inredning skulle årsbeloppet inte överstiga de tidigare anslagsnivåerna särskilt mycket. Det begärda beloppet kunde då bifallas, särskilt som något engångsanslag för bo- sättningskostnader inte hade begärts. Det belopp som anslogs i Sverige utgjorde tolv sjutton- delar av en totalsumma, och återstoden begärdes från Norge enligt fördelningen efter län- dernas folkmängd.1568 Vid 1882 års riksdag slogs anslagen till kronprinsen, hans hovhållning och kronprinsessans handpenningar ihop till ett anslag om 192 000 kr.1569

Därefter förekommer åter en period utan förändringar av de ordinarie hovstatsansla- gen1570 fram till dess att konungens hovhållningsanslag vid 1887 års riksdag sattes ned från 800 000 till 772 000 kr, eftersom 26 000 kr skildes av åt vardera av hertigarna av Gotland, Västergötland och Närke.1571 Intressant att notera är att konungen året dessförinnan hade försökt lägga till 26 000 kr åt hertigen av Gotland, men det avslog riksdagen. Konungen hade därvid dikterat ett längre yttrande till statsrådsprotokollet, där han framhöll både historiska förhållanden och de yngre konungasönernas behov av en ekonomiskt ordnad tillvaro, särskilt som de var förhindrade att inneha civila ämbeten (se även avsnitt 7.2.). Riksdagens skäl för avslag var dels att anslagen under första huvudtiteln inte borde ändras under en regeringspe- riod, dels att befolkningen led under en ekonomisk kris.1572 Detta förklarar att det var möjligt att dela upp hovhållningsanslaget men inte lägga till något belopp, och Oscar II åtog sig också att inte begära förhöjt hovhållningsanslag framöver.1573 Redan år 1888 föll hertigens av Got- land anslag åter bort, sedan han gift sig med enskild mans dotter och förlorat successionsrät- ten (han blev då prins Oscar Bernadotte). Hans anslag återfördes till konungens hovhåll- ningsanslag, oavsett att det nu fanns en person mindre som skulle ha del av denna summa.1574 Här torde tanken om oföränderlighet under en regeringsperiod ha verkat, så att säga, i andra riktningen.

Vid 1874 års riksdag begärde konungen att det alltsedan den vid 1817-18 års riksdag antagna budgeten oförändrade anslaget till underhåll av Ulriksdal skulle höjas från 8 250 till

1567 Statsutskottets bet. 1881:50 s. 2.

1568 Statsutskottets bet. 1881:50, se betr. övriga anslagsposter statsutskottets bet. 1881:5 och 1881:67, samt rskr. 1881:16 och riksstat för år 1882.

1569 Prop. 1882:1 s. 4, statsutskottets bet. 1882:7 och 1882:70, rskr. 1882:55, riksstat för år 1883.

1570 Prop. 1883:1 s. 3, statsutskottets bet. 1883:5 och 1883:59, rskr. 1883:51, riksstat för år 1884; prop. 1884:1 s. 3, statsutskottets bet. 1884:7 s. 1 och 1884:66, rskr. 1884:44, riksstat för år 1885; prop. 1885:1 s. 3-4, statsutskottets bet. 1885:7 och 1885:61, rskr 1885:53, riksstat för år 1886.

1571 Prop. 1887B:1 s. 3 samt bilaga, Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1887B:1 och 1887B:53, rskr. 1887B:24, riksstat för år 1888.

1572 Prop. 1886:32, statsutskottets bet. 1886:5a, rskr. 1886:38; se beträffande huvudtiteln i övrigt prop. 1886:1 s. 3, statsutskottets bet. 1886:5 och 1886:63, riksstat för år 1887. Jfr till motioner om att befria kunga- husets yngre medlemmar från förbudet att inneha civilt ämbete, vilket skulle vara ett annat sätt att lösa deras försörjningsfråga, konstitutionsutskottets bet. 1886:10.

1573 Statsutskottets bet. 1887B:1.

1574 Prop. 1888:1 s. 3, prop. 1888:31, statsutskottets bet. 1888:2 och 1888:67, rskr. 1888:57, riksstat för år 1889.

248

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

12 000 rdr, men det gick inte riksdagen med på.1575 År 1888 ändrades anslaget för Drottning- holms och Svartsjö slott till att bara avse Drottningholm, i samband med att dispositionsrät- ten till Svartsjö upphörde.1576 Vid därpå följande riksdagar gjordes inga ändringar i första huvudtitelns anslag, bortsett från att prinsessan Eugenie avled år 1889, varefter hennes anslag föll bort.1577

År 1898 begärde konungen en höjning av kronprins Gustafs anslag från 192 000 till

242 000 kr. Detta hade att göra med att det norska anslaget hade satts ned några år tidigare, vilket hade medfört att totalbeloppet blev för litet och kostnadsfördelningen mellan länderna inte stämde. Statsutskottet ansåg i och för sig att kronprinsparet hade behov av beloppet, särskilt på grund av att barnen hade blivit större och kronprinsessan av hälsoskäl behövde resa till sydligare länder, men då det ytterligare anslaget var direkt relaterat till dessa särskilda förhållanden skulle det tas upp som ett extra anslag.1578 Sedan Norge åter höjt sitt anslag begärdes inte detta tillskott påföljande år.1579 Vid 1901 års riksdag höjdes dock anslaget till Gripsholms slott med 1 000 kr. Detta hängde samman med att slottsförvaltaren på Grip- sholms slott hade haft avkastningen av en gård som en del av sin inkomst, men han skulle nu i stället få den ersättningen kontant. Förändringen anknöt till 1809-10 års överenskom- melse, som dock inte hade omfattat den aktuella gården eftersom den inte var ställd till ko- nungens disposition utan ”innehafts såsom ett vanligt boställshemman af särskilda lönings- tagare enligt faststälda specialstater”.1580

Ytterligare förändringar skedde i anslutning till prins Gustaf (VI) Adolfs giftermål år 1905, då han fick ett anslag om 100 000 kr, och vid tronskiftet när Gustaf V tillträdde som konung år 1907. Dessförinnan samma år fanns ett förslag i budgetpropositionen om att kron- prins Gustaf skulle få ett höjt anslag men det avslogs. Av inkomsterna från försäljningen av den av honom disponerade hovstallsbyggnaden fick han i stället på riksdagens initiativ ett extra anslag till täckning av ett underskott i hans hovhållning. I 1908 års budgetproposition föreslogs att hovhållningsanslaget skulle återställas från 748 000 kr till 800 000 kr, det vill

1575 Prop. 1874:1 s. 8 samt bil. 6 b) s. 28-30, statsutskottets bet. 1874:13 och 1874:99, rskr. 1874:32, riksstat för år 1875.

1576 Prop. 1888:33, statsutskottets bet. 1888:2, 1888:52 och 1888:67, rskr. 1888:57.

1577 Prop. 1889:1 s. 3, prop. 1889:45 (ang. prinsessan Eugenies frånfälle), statsutskottets bet. 1889:2, 1889:70 och 1889:83, rskr. 1889:62, riksstat för år 1890; prop. 1890:1 s. 3, statsutskottets bet. 1890:2 och 1890:74, rskr. 1890:50, riksstat för år 1891; prop. 1891:1 s. 3, statsutskottets bet. 1891:2 och 1891:69, rskr. 1891:31, riksstat för år 1892; prop. 1892:1 s. 3, statsutskottets bet. 1892:2 och 1892:83, rskr. 1892:62, riksstat för år 1893; prop. 1893:1 s. 3, statsutskottets bet. 1893:2 och 1893:77, rskr. 1893:34, riksstat för år 1894; prop. 1894:1 s. 3, statsutskottets bet. 1894:2 och 1894:79, rskr. 1894:27, riksstat för år 1895; prop. 1895:1 s. 3, stats- utskottets bet. 1895:2 och 1895:93, rskr. 1895:27, riksstat för år 1896; prop. 1896:1 s. 3, statsutskottets bet. 1896:2 och 1896:79, rskr. 1896:40, riksstat för år 1897; prop. 1897:1 s. 3, statsutskottets bet. 1897:2 och 1897:90, rskr. 1897:71, riksstat för år 1898.

1578 Prop. 1898:1 s. 3-4 samt bilaga Första hufvudtiteln, statsutskottets bet. 1898:2 och 1898:105, rskr. 1898:72, riksstat för år 1899.

1579 Prop. 1899:1 s. 3-4 samt bilaga Första hufvudtiteln, statsutskottets bet. 1899:2 och 1899:97, rskr. 1899:60, riksstat för år 1900; prop. 1900:1 s. 3-4 samt bilaga Första hufvudtiteln, statsutskottets bet. 1900:2 och 1900:93, rskr. 1900:72, riksstat för år 1901; prop. 1901:1 s. 3-4 samt bilaga Första hufvudtiteln, statsutskottets bet. 1901:2 och 1901:92, rskr. 1901:96, riksstat för år 1902; prop. 1902:1 s. 3, statsutskottets bet. 1902:2 och 1902:91, rskr. 1902:110, riksstat för år 1903; prop. 1903:1 s. 3, statsutskottets bet. 1903:2 och 1903:107, rskr. 1903:108, riksstat för år 1904; prop. 1904:1 s. 3, statsutskottets bet. 1904:2 och 1904:121, rskr. 1904:129, riksstat för år 1905.

1580 Prop. 1901:1 bilaga Första hufvudtiteln s. 6.

249

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

säga till den nivå det hade haft före år 1887, och att Gustaf (VI) Adolfs dittillsvarande anslag skulle falla bort och ersättas av kronprinsanslaget. Detta biföll riksdagen, och hertigarna av Västergötland och Närke behöll sina 26 000 kr vardera. Framtida yngre konungasöner skulle dock inte få egna anslag. Änkedrottning Sofia fick ett anslag om 120 000 kr i likhet med tidigare änkedrottningar, och år 1909 ersattes hovet för Oscar II:s begravningskostnader. Samma år ersattes konungen för kostnader för officiella besök till, och mottagande av, andra länders statsöverhuvuden, något som inte föreslagits i budgetpropositionen utan initierades genom en motion. Bortsett från dessa förändringar och en del andra extra anslag, som be- handlas strax nedan, höll sig systemet stabilt till 1910-talets slut.1581 År 1913 flyttades anslaget för polis-, lys- och renhållning från hovstaten till slottsstaten, utan att detta förklarades när- mare. Samtidigt delades slottsstaten upp i två avdelningar, dels en för Stockholms slott, där anslagen för reparationer, polis-, lys- och renhållning samt brandväsende och yttre lyshållning togs upp och dessutom ett extra anslag för installation av centralvärme och ventilation (se vidare nedan), dels en avdelning ”Övriga kungl. slott” som omfattade de andra slotten. An- slagen var dock fortfarande fördelade på respektive slott.1582

Anslagen till änkedrottning Sofia och hertiginnan av Dalarna föll bort vid deras respek- tive frånfällen år 1913 respektive 1914. I samband med konungens begäran om att deras begravningskostnader skulle betalas av det som redan var budgeterat för hertiginnans hov- hållningskostnader framhölls från Riksmarskalksämbetets sida att räkenskaperna över kost- naderna vid dessa begravningar skulle revideras av Kammarrätten.1583 I en diktamen till stats- rådsprotokollet yttrade Gustaf V att det visserligen sedan gammalt var ”vedertaget, att kost- naderna för begravning av konungafamiljens medlemmar i sin helhet gäldas med särskilda av riksdagen för ändamålet anvisade medel”, men att hänsynen ”till angelägenheten att under nuvarande kritiska förhållanden undvika nya krav på statsverket”1584 föranlett honom att låta hovförvaltningen bära de kostnader, som inte täcktes av hertiginnans anslag. Propositionen befölls emellertid ändå inte av riksdagen, vilket innebar att den överblivna delen av hertigin- nans anslag inte kunde användas till begravningskostnaderna utan återgick till statsverket.1585

1581 Prop. 1905:1 s. 3, prop. 1905:100 (Gustaf Adolfs anslag), statsutskottets bet. 1905:2, 1905:105 (Gustaf Adolfs anslag) och 1905:144, rskr. 1905:138, riksstat för år 1906; prop. 1906:1 s. 3, statsutskottets bet. 1906:2 och 1906:167, rskr. 1906:137, riksstat för år 1907; prop. 1907:1 s. 3-4 och prop. 1907:44 (kronprinsens hovstall), bet. 1907:2, 1907:39 (kronprinsens hovstall och hovhållningsbrist) och 1907:184, rskr. 1907:1, riksstat för år 1908; prop. 1908:1 s. 3-4, statsutskottets bet. 1908:2 och 1908:194, rskr. 1908:1, riksstat för år 1909; prop. 1909:1 s. 3-4, statsutskottets bet. 1909:2, 1909:25 och 1909:220, rskr. 1909:1, riksstat för år 1910; prop. 1910:1 s. 3-4, statsutskottets bet. 1910:1 och 1910:108, rskr. 1910:1, riksstat för år 1911; prop. 1911:1 s. 5, statsutskot- tets bet. 1911:1 och 1911:113, rskr. 1911:1, riksstat för år 1912; prop. 1912:1 s. 5, statsutskottets bet. 1912:1, rskr. 1912:1, riksstat för år 1913; prop. 1913:1 s. 6, statsutskottets bet. 1913:1, rskr. 1913:1, riksstat för år 1914; prop. 1914A:1 s. 6-7, prop. 1914B:1 s. 6, statsutskottets bet. 1914A:1 och 1914B:1, rskr. 1914A:1, lagtima riksmötets riksstat för år 1915 samt senare lagtima riksmötets riksstat för år 1915; prop. 1915:1 s. 6-7, statsut- skottets bet. 1915:1, rskr. 1915:1, riksstat för år 1916; prop. 1916:1 s. 6-7, statsutskottets bet. 1916:1, rskr. 1916:1, riksstat för år 1917; prop. 1917:1 s. 6-7, statsutskottets bet. 1917:1, rskr. 1917:1, riksstat för år 1918.

1582 Se rskr. 1913:1 s. 2 och riksstat för år 1914, jfr prop. 1913:1 jämte bilaga Första huvudtiteln och stats- utskottets bet. 1913:1 s. 3.

1583 Prop. 1915:193.

1584 Prop. 1915:193 s. 4.

1585 Statsutskottets bet. 1915:79 och 1915:116, rskr. 1915:216.

250

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Extra anslag beviljades även under denna period. Vid 1867 års riksdag beviljade riksda- gen endast en del av begärda medel för reparation av några av de då befintliga hovstallen.1586 Vid 1884 års riksdag begärde hovet 55 000 kr i ett engångsanslag för införande av elektrisk belysning i Kungl. slottet. Bakgrunden var att gasledningarna, som hade installerats år 1856, hade rostat sönder. Den första planen var att installera nya gasrör. Det ansågs emellertid bättre och säkrare att installera elekrisk belyning med 500 glödlampor.1587 Statsutskottet ansåg att det visserligen fanns beaktansvärda skäl för att installera elektrisk belysning. Utskottet framhöll emellertid att anslagen under första huvudtiteln borde ändras endast vid regent- skifte, att gasledningarna borde ha underhållits bättre och att delar av lyshållningsanslaget kunde användas till installationskostnaden eftersom elektriciteten skulle bli billigare än gasen. Detta blev slutligen riksdagens beslut.1588 Vid följande riksdag återkom hovet och begärde ett engångsanslag om 95 000 kr för att skydda Kungl. slottet mot eldfara. Bakgrunden var att Frederiksborgs och Christiansborgs slott i Danmark hade brunnit, och därefter hade förut- sättningarna för släckning av brand på Stockholms slott undersökts. Vindskonstruktionen var brandfarlig och slottet behövde delas in i brandceller.1589 Riksmarskalksämbetet anknöt till det som angetts inledningsvis i detta avsnitt, nämligen att anslaget för underhåll av slottet var otillräckligt, varför konungen ”sjelf [nödgats] bekosta reparationer och inredningar”.1590 Statsutskottet och riksdagen biföll begäran, dock med det förbehållet att eventuell merkost- nad inte fick finansieras genom ytterligare tilläggsanslag utan skulle tas av det ordinarie an- slaget.1591

Vid 1897 års riksdag begärde konungen extra anslag för yttre restaurering av Stockholms slott om 500 000 kr fördelat på fem år. Statsutskottet ansåg att riksdagen borde pröva kost- naderna varje år, och så skedde också.1592 Under perioden 1906-1911 restaurerades Drott- ningholms slott, varvid en del mer omfattande arbeten behövde utföras. Riksmarskalksäm- betet hade gått tillbaka i statsbudgetarna och konstaterat att anslaget för underhåll av Drott- ningholm varit till beloppet i stort sett oförändrat sedan 1809-10 års riksdag. Konungen hade genom sin hovförvaltning under åren 1873-1904 bidragit med 201 145 kr till slottets under- håll och förskönande. Riksdagen beviljade anslaget med sammanlagt 900 000 kr under åren 1905-11.1593 Riksmarskalksämbetet framhöll att slottet ”utgjorde ett arkitektoniskt mäster- verk och ett framstående historiskt minnesmärke, hvilket årligen besöktes af tusentals lands- män och främlingar, [något som] syntes allvarligt böra mana till dess snara iståndsättande”.1594

1586 Prop. 1867:39, statsutskottets bet. 1867:75, rskr. 1867:68.

1587 Prop. 1884:1 s. 3-4 med bilaga Första huvudtiteln.

1588 Statsutskottets bet. 1884:7 och 1884:22, rskr. 1884:44.

1589 Prop 1885:1 s. 3-4 med bilaga Första hufvudtiteln.

1590 Prop 1885:1, bilaga Första hufvudtiteln, s. 4.

1591 Statsutskottets bet. 1885:7, rskr. 1885:53, riksstat för år 1886.

1592 Prop. 1897:1 s. 3-4 samt bilaga Första hufvudtiteln, statsutskottets bet. 1897:2 och 1897:90, rskr. 1897:71, riksstat för år 1898; prop. 1898:1 s. 3-4 samt bilaga Första hufvudtiteln, statsutskottets bet. 1898:2 och 1898:105, rskr. 1898:72, riksstat för år 1899; prop. 1899:1 s. 3-4 samt bilaga Första hufvudtiteln, statsutskottets bet. 1899:2 och 1899:97, rskr. 1899:60, riksstat för år 1900; prop. 1900:1 s. 3-4 samt bilaga Första hufvudtiteln, statsutskottets bet. 1900:2 och 1900:93, rskr. 1900:72, riksstat för år 1901; prop. 1901:1 s. 3-4 samt bilaga Första hufvudtiteln, statsutskottets bet. 1901:2 och 1901:92, rskr. 1901:96, riksstat för år 1902.

1593 Prop. 1906:156, statsutskottets bet. 1906:158 och 1906:167, rskr. 1906:137, riksstat för år 1907; se vidare ovan angivna handlingar från riksdagarna 1907-1910.

1594 Prop. 1906:156 s. 7.

251

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Riksdagen uttalade dock ”såsom sin åsikt, att en del dyrbara reparationsarbeten torde hafva kunnat betydligt inskränkas genom omsorgsfull tillsyn under tidernas lopp och ett successivt afhjälpande af uppkomna brister medelst anlitande af de för slottets underhåll anslagna me- del”.1595 Denna markering gjordes trots att riksdagen inte ifrågasatte att hovhållningsmedlen hade bidragit till slottsunderhållet. Därefter var det dags för installation av centralvärme på Stockholms slott, vilket ledde till anslag om totalt 324 000 kr vid riksdagarna 1911-13.1596

Vid 1905 års riksdag föreslog konungen att anslagen till polis-, lys- och renhållningen samt brandväsendet och yttre lyshållningen vid Stockholms slott och Arvfurstens palats en- bart skulle avse slottet.1597 Detta hängde samman med att Arvfurstens palats år 1902 hade sålts av den stiftelse som ägde palatset (se även avsnitt 6.4.8. och 6.7.3.).1598 Genom denna stiftelse fick prins Gustaf (VI) Adolf, som nästa person i tronföljden efter kronprins Gustaf, 90 000 kr per år, vilket räknades av i den framställan om anslag till honom som gjordes i anslutning till giftermålet år 1905, trots att ersättningen från stiftelsen ”väl egentligen vore af privat natur”.1599

På 1860-talet togs frågan upp om byggande av ett nytt hovstall. Änkedrottningens och kronprinsens hovstall vid Tegelbacken behövde flyttas, eftersom järnvägen skulle utvidgas, och även hovstallet på Blasieholmen behövde byggas om. Detta ledde inte till någon åtgärd då,1600 men i samband med att ett nytt riksdagshus skulle byggas på Helgeandsholmen be- hövde det där belägna hovstallet ersättas med ett nytt (se ovan avsnitt 6.4.8.).1601 Även hov- stallet på Tegelbacken kom senare att säljas, vilket ledde till att 550 000 kr ställdes till kron- prinsens disposition och att köpeskillingen i övrigt kunde anslås till inredande av det nya hovstallet och till en ny byggnad för hovhållningens disposition (det nuvarande Hovförvalt- ningens hus) i stället för det f.d. Indebetouska huset. Kronprinsens hovstall samlokaliserades med konungens hovstall. Både kronprinsens hovstall i kv. Sjöhästen 2 och det f.d. Inde- betouska huset i kv. Europa 3 hade inköpts av statsmedel men ingick i den kungl. disposit- ionsrätten och förvaltades inom ramen för slottsstaten enligt det beslut som fattades vid 1844-45 års riksdag (se ovan avsnitt 6.4.8.). I båda byggnaderna fanns tjänstebostäder för hovpersonal.1602

I budgetpropositionen år 1918 föreslogs ingen förändring i första huvudtiteln, men i propositionen om en tilläggsbudget föreslog Kungl. Maj:t att riksdagen skulle bevilja ett till- läggsanslag i form av ett förslagsanslag om 75 000 kr för uppvärmning av Stockholms och Drottningholms slott. Uppvärmningen skulle ju täckas av hovstatsanslaget om 50 000 kr för ved och kol, men kostnaden hade enbart för Stockholms och Drottningholms slott under år 1916 uppgått till 123 000 kr, och till 133 338 kr för samtliga slott. Krigsåren hade inneburit

1595 Rskr. 1906:137 s. 2, jfr även statsutskottets bet. 1906:61.

1596 Prop. 1911:1 s. 5, statsutskottets bet. 1911:1 och 1911:113, rskr. 1911:1, riksstat för år 1912; se vidare ovan angivna handlingar från riksdagarna 1912-13.

1597 Prop. 1905:1 s. 3 samt bilaga Första hufvudtiteln, statsutskottets bet. 1905:2, rskr. 1905:138, riksstat för år 1906.

1598 Prop. 1902:67.

1599 Prop. 1905:100 s. 3.

1600 Prop. 1867:1 s. 13, statsutskottets bet. 1867:75 s. 4-6.

1601 Jfr beträffande vissa revisionsfrågor statsutskottets bet. 1895:52 s. 1-4 och 38-41.

1602 Prop. 1907:44, statsutskottets bet. 1907:39, rskr. 1907:64.

252

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

ökade bränslekostnader. Statsutskottet hade inget att erinra mot denna begäran och föreslog bifall. Av tilläggsstaten framgår att anslaget är upptaget under kungl. slottsstaten, vilket inne- bär att det till skillnad från ved- och kolanslaget omfattades av revision.1603

Vid 1910-talets slut aktualiserades även frågor om höjning av de ordinarie anslagen för reparationer och underhåll av slotten, om tillfälliga tillskott av statsverkets medel och om tillskott från Djurgårdskassan. Detta kommer att behandlas i nästa avsnitt.

6.5.6.Översikt över perioden 1866-1918

Riksdag1604	Första huvudtiteln	Budgeten totalt, inom hu-	Första huvudtitelns an-
		vudtitlarna	del av statsbudgeten
			(avrundat till helt tal)
1873	1 266 000	Ordinarie: 45 008 900	3 %
		Inkl. ex.ord.: 60 386 550	2 %

1882	1 338 000	Ordinarie: 58 536 711	2 %
		Inkl. ex.ord.: 66 364 300	2 %

1887	1 338 000	Ordinarie: 64 357 962	2 %
		Inkl. ex.ord.: 72 203 000	2 %

1898	1 320 000	Ordinarie: 82 089 724	2 %
	Ex.ord.: 150 000	Inkl. ex.ord.: 110 113 800	1 %

1908	1 493 000	Ordinarie: 159 467 466	1 %
	Ex.ord.: 180 000	Inkl. ex.ord.: 196 233 600	1 %

1918	1 345 000	Ordinarie: 240 209 208	0,6 %
		Inkl. ex.ord.: 378 203 494	0,4 %

Tabell 8. Första huvudtiteln i relation till statsbudgeten som helhet under perioden 1866-1918.

Riksdag:	18731605	18821606	18871607	18981608	19081609	19171610
	Rdr	kr	kr	kr	kr	kr

Kungl. hovstaterna (omfattas ej av riksdagens revision)

Kungl. Maj:ts Hovhållning	800 000	800 000	722 000	748 000	800 000	800 000

Änkedrottningens hovhåll-	120 000	---	---	---	120 000	---
ning	(Josefina)				(Sophia)

Kronprinsens hovhållning	---	180 000	192 000	192 000	192 000	192 000

			(Inkl. kronprinsessans		handpenningar)

Kronprinsessans handpen-	---	12 000	Se ovan	Se ovan	Se ovan	Se ovan
ningar

Hertiginnan av Dalarna	28 000	28 000	28 000	28 000	28 000	---

Prinsessan Eugenie	18 000	18 000	18 000	---	---	---

1603 Prop. 1918A:1 s. 6-7, prop. 1918A:2 s. 3 samt bilaga Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1918:1A- B, rskr. 1918:1A-B, riksstat för år 1919 och tilläggsstat till riksstaten för år 1919.

1604 Uppgifterna hämtade från resp. riksstat för påföljande år.

1605 Riksstat för år 1874.

1606 Riksstat för år 1883.

1607 Riksstat för år 1888.

1608 Riksstat för år 1899.

1609 Riksstat för år 1909.

1610 Riksstat för år 1918.

253

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Hertigen av Gotland	---	---	26 000	---	---	---

Hertigen av Västergötland	---	---	26 000	26 000	26 000	26 000

Hertigen av Närke	---	---	26 000	26 000	26 000	26 000

Underhåll och vård av sta-	56 400	56 400	56 400	56 400	56 400	56 400
tens möbler och inventarier

Hovstallets utfodring	45 000	45 000	45 000	45 000	45 000	45 000

Polis-, lys- och renhållning	22 500	22 500	22 500	22 500	22 500	Se nedan
Kungl. slottet och Arvfurs-					(ej Arvf:s
tens palats					palats)

Rosersbergs slott	3 000	3 000	3 000	3 000	Se nedan	Se nedan

Ved och kol för de kungl.	50 000	50 000	50 000	50 000	50 000	50 000
hoven

Kungl. slotten (omfattas av	riksdagens revision)
Reparationer på Kungl.	63 000	63 000	63 000	63 000	63 000	63 000
slottet i Stockholm m.fl. för
de kungl. hoven upplåtna
byggnader

Brandväsendet och yttre	11 250	11 250	11 250	11 250	11 250	11 250
lyshållningen, Kungl. slottet					(ej Arvf:s
och Arvfurstens palats					palats)

Polis-, lys- och renhållning	Se ovan	Se ovan	Se ovan	Se ovan	Se ovan	22 500
Kungl. slottet

Drottningholms (och	24 600	24 600	24 600	24 600	24 600	24 600
Svartsjö) slott

Gripsholms slott	5 000	5 000	5 000	5 000	6 000	6 000

Ulriksdals slott	8 250	8 250	8 250	8 250	8 250	8 250

Haga lustslott och park	8 000	8 000	8 000	8 000	8 000	8 000

Strömsholms slott	3 000	3 000	3 000	3 000	3 000	3 000

Rosersbergs slott	Se ovan	Se ovan	Se ovan	Se ovan	3 000	3 000

Summa	1 266 000	1 338 000	1 338 000	1 320 000	1 493 000	1 345 000

Extraanslag				Kronprin-	Änkedrott-
				sen:	ningen:
				50 000	20 000
				Restaurering	Reparation
				av Kungl.	vid Drott-
				slottet	ningholm
				100 000	160 000

Tabell 9. Första huvudtitelns delposter under perioden 1866-1918.

6.5.7.Djurgårdskassans överskott som tillfälliga lösningar på behovet av medel för upprustning och underhåll av slotten 1908-1945 och med en epilog på 1980-talet. Bidrag från Stockholms stad till skötseln av parken vid Haga och Djurgården

Konungen hade, som vi har sett, bidragit till underhållet av Drottningholms slott med hjälp av hovhållningsanslaget, samtidigt som riksdagen år 1906 uttalade att tillsynen borde ha varit mer omsorgsfull och att uppkomna brister hade bort avhjälpas successivt med hjälp av de för slottets underhåll anslagna medlen. Detta antyder att inte mycket krävdes för att frågan om underhållsanslagen skulle komma upp på dagordningen igen. Så skedde också år

254

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

1908, då riksdagen begärde en utredning av om Djurgårdskassans medel kunde användas till underhåll av lustslotten.1611 Djurgårdskassans inkomster kom från arrenden samt från för- säljning av skogs- och trädgårdsprodukter m.m.1612 I en proposition samma år föreslog Kungl. Maj:t att ett belopp om 254 000 kr av Djurgårdsfonden – som förvaltades av Statskon- toret och bestod av intäkter från försäljningar av mark från Djurgården (se ovan avsnitt 6.4.6.) – skulle få användas till upprustning av Haga och Ulriksdals slott.1613 Statsutskottet tillstyrkte dock bara att ett belopp motsvarande räntan å 254 000 kr från Djurgårdsfonden skulle få användas för de nödvändigaste underhållsarbetena vid Haga och Ulriksdal. Denna ränta tillföll annars Djurgårdskassan. Anledningen till detta var att ett kapital, som var bildat av försäljningsmedel för statsegendom, inte borde användas för tillfälliga utgifter.1614

Följden av detta blev att Djurgårdskassans överskott fick bidra till underhåll och repara- tioner på en del av lustslotten. År 1910 anslogs från Djurgårdskassan högst 25 000 kr för vissa byggnads- och reparationsarbeten vid Ulriksdal. I propositionen fanns en beräkning som visade att Djurgårdskassan kunde förväntas ha ett överskott om i medeltal 50 000 kr per år, som kunde användas till lustslottens underhåll, även om det var svårt att göra säkra be- räkningar. Förslaget stannade därför vid 25 000 kr på ett år.1615 Uttag ur Djurgårdskassans överskott för byggnads- och reparationsarbeten på Ulriksdal, Haga och Drottningholm samt slottsparkerna gjordes även de kommande åren till och med år 1926 genom separata beslut fattade för varje särskilt tillfälle, förutom avseende Haga slottspark, som under perioden 1917-27 fick ett löpande årligt tillskott om 3 000 kr. De sammanlagda beloppen varierade i början mellan 42 000 och omkring 100 000 kr per år men gick senare ned till 12 000 kr årligen. Det förekom också att Riksmarskalksämbetet fick låna medel från Djurgårdsfonden varvid Djurgårdskassan skulle stå för räntorna.1616 Detta krävde för varje år riksdagens sam- tycke.1617

Mot 1910-talets slut behövde uttagen från Djurgårdskassans överskott börja begränsas. I 1919 års budgetproposition konstaterades dels att stora belopp redan hade tagits i anspråk, dels att överskotten inte kunde förväntas bli lika stora framöver.1618 År 1926 tog riksdagen initiativ till en utredning om hur riksdagen på ett mera ingående och allsidigt sätt skulle kunna

1611 Statsutskottets bet. 1908:2 s. 7, rskr. 1908:1.

1612 Prop. 1947:248 s. 2.

1613 Prop. 1908:219.

1614 Statsutskottets bet. 1908:183, rskr. 1908:214.

1615 Prop. 1910:151, statsutskottets bet. 1910:46, rskr. 1910:132.

1616 Prop. 1911:175, statsutskottets bet. 1911:67, rskr. 1911:151; prop. 1912:216, statsutskottets bet. 1912:96, rskr. 1912:168; prop. 1913:296, statsutskottets bet. 1913:124, rskr. 1913:238; prop. 1914B:260, stats- utskottets bet. 1914B:92, rskr. 1914B:195; prop. 1915:168, statsutskottets bet. 1915:80, rskr. 1915:111; prop. 1916:178-179, statsutskottets bet. 1916:116 och 1916:133, rskr. 1916:215 och 1916:245; prop. 1917:277-278, statsutskottets bet. 1917:118-119, rskr. 1917:176-177 (den sistnämnda avseende årligt tillskott till Haga slottspark); prop. 1918A:324, statsutskottets bet. 1918A:126, rskr. 1918A:254; prop. 1919A:298, statsutskottets bet. 1919A:74, rskr. 1919A:105; prop. 1920:212 och 1920:343, statsutskottets bet. 1920:46 och 1920:99, rskr. 1920:115 och 1920:194; prop. 1921:35, statsutskottets bet. 1921:50, rskr. 1921:152; prop. 1922:113, statsutskot- tets bet. 1922:18, rskr. 1922:70; prop. 1923:17, statsutskottets bet. 1923:15, rskr. 1923:21; prop. 1924:59, stats- utskottets bet. 1924:25, rskr. 1924:75; prop. 1925:3, statsutskottets bet. 1925:71, rskr. 1925:174 ; prop. 1926:15, statsutskottets bet. 1926:17, rskr. 1926:40.

1617 Prop. 1910:151 s. 14.

1618 Prop. 1919A:1 s. 10-11 och bilaga Första huvudtiteln s. 14.

255

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

pröva användningen av Djurgårdskassans medel och de därav uppkommande överskot- ten.1619 Detta ledde till att överskotten även fortsättningsvis bidrog till reparationer och andra arbeten avseende lustslotten, men på så sätt att Riksmarskalksämbetet lånade medel varefter räntor och amorteringar täcktes av Djurgårdskassans överskottsmedel. Detta hanterades ge- nom budgetpropositionerna och inte genom separata propositioner.

År 1927 förutsågs att Djurgårdskassan framöver skulle kunna bidra i större utsträckning till lustslottens underhåll, och då enades också Riksmarskalksämbetet och riksdagen om att Djurgårdskassans räkenskaper för framtiden skulle granskas av Riksräkenskapsverket.1620 Riksräkenskapsverket föreslog att Djurgårdskassans beräknade uppbörd skulle uppföras på riksstatens inkomstsida, men Statskontoret ansåg att detta formellt skulle strida mot vad som gällde rörande användningen av Djurgårdskassans inkomster och inte skulle stå i god över- ensstämmelse med konungens enskilda dispositionsrätt över Djurgården. Dessutom varnade Statskontoret för att ”den sporre till uppdrivande av inkomsterna skulle bortfalla, som ligger däri, att vederbörande förvaltningsorgan med högre inkomster få mera medel till förfogande för förvaltningskostnadernas bestridande”.1621 Förslaget vann inte heller departementsche- fens gillande, eftersom det inte föreföll ”vara nödigt och lämpligt för vinnande av det med ifrågavarande omläggning åsyftade ändamålet”,1622 nämligen att uppföra ett gemensamt or- dinarie reservationsanslag för underhåll och reparation av lustslotten, vilket skulle beräknas till ett belopp som motsvarade skillnaden mellan slottens sammanlagda behov av statsmedel och det för ändamålet disponibla överskottet av Djurgårdskassans medel. Under 1930-talet kom bidraget att överstiga 100 000 kr per år. Intäkter från grusförsäljning på Haga och Ul- riksdal fonderades från år 1912 respektive 1936 för att bidra till underhållskostnader. Den s.k. Ulriksdals slotts försäljningsmedels fond fick sedan år 1939 bidra med 22 000 kr till grundförstärkningsarbeten vid Ulriksdals slott, något som togs upp under första huvudti- teln.1623

År 1916 ansåg Riksmarskalksämbetet och finansministern beträffande Haga slottspark att ”för framtiden torde, med hänsyn till den användning området i allt större utsträckning erhållit såsom folkpark, Stockholms stad skäligen böra deltaga med årligt bidrag till dess un- derhåll”.1624 Detta instämde statsutskottet och riksdagen i.1625 Stockholms stadsfullmäktige beslutade sedan att från och med år 1916 bidra med 3 000 kr per år ”så länge Hagaparken med samma omfattning som för närvarande fritt upplåtes till allmänhetens begagnande, [---

] såsom bidrag till renhållning, tillsyn samt underhåll och vård av samma park med tillhörande vägar”.1626 År 1926 återkom riksdagen till frågan och ansåg att staden borde bidra med en

1619 Statsutskottets bet. 1926:60 s. 3-4, rskr. 1926:107 s. 9-10.

1620 Se statsutskottets bet. 1926:1 s. 6 och rskr. 1926:1 s. 4 samt prop. 1927:1 Första huvudtiteln s. 13-28, statsutskottets bet. 1927:1 s. 5-10 och rskr. 1927:1.

1621 Prop. 1927:1 s. 22.

1622 Prop. 1927:1 s. 27.

1623 Se fr.o.m. år 1927 budgetpropositioner, statsutskottets betänkanden och riksdagsskrivelser vid 1927 års riksdag och följande enligt hänvisningar i avsnitt 6.5.8. Se för en historisk redogörelse prop. 1978/79:100 bilaga 4 Första huvudtiteln s. 18.

1624 Prop. 1916:178 s. 14.

1625 Statsutskottets bet. 1916:116 s. 2, rskr. 1916:215 s. 6.

1626 Prop. 1917:277 s. 9-10.

256

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

större andel av kostnaden; totalkostnaden hade fördubblats men stadens bidrag var oföränd- rat.1627 Detta ledde till att det årliga bidraget höjdes till 10 000 kr.1628

Vid föregående riksdag, år 1925, hade motioner väckts om att Stockholms stad borde bidra till Djurgårdens underhåll, eftersom såväl Djurgården som Haga och Drottningholm användes som stockholmarnas rekreationsområden. Stockholms stad bekostade vägarna för trafik till gasverket, hamnarna och varvsområdet. Riksdagen biföll motionerna och uttalade att staden också borde bidra till parkerna och övriga vägar.1629 Detta ledde till att ett avtal slöts år 1926 om att Stockholms stad skulle ombesörja och bekosta belysningen på Djurgår- dens vägar och dessutom ersätta Djurgårdsförvaltningen för underhålls- och förbättrings- kostnader för vissa vägar.1630 Dessa belopp kunde vara betydande, t.ex. 131 500 kr av en total inkomst om 584 600 kr budgetåret 1933-34.1631

År 1940 inträdde speciella förhållanden till följd av kriget och det därav följande ekono- miska krisläget. Då fick kostnaden för underhåll av lustslotten på statsutskottets initiativ helt täckas av 125 000 kr av Djurgårdskassans överskott och 85 000 kr av fonderade grusförsälj- ningsmedel från Ulriksdals slott.1632 Redan några år senare ansåg emellertid finansministern att större byggnadsarbeten vid slotten borde finansieras på samma sätt som andra statliga byggnadsarbeten, genom vanliga budgetanslag. Detta hade sin bakgrund i att en restaurering av Ottilielund vid Ulriksdal skulle finansieras genom lån, men kostnaden hade kommit att överskrida det upplånade beloppet.1633 Detta innebar början till slutet för de särskilda finan- sieringslösningarna för byggnadsarbeten på lustslotten.

I samband med beslutet om dispositionsplan år 1964 anslogs 5 000 000 kr av Djurgårds- fonden för upprustning av Djurgården. Då avtalades också, i stället för 1926 års avtal, att Stockholms stad skulle betala för en del av kostnaderna för upprustning och underhåll av vägar och parkeringsplatser.1634 Denna typ av transaktioner omtalades sedan knappt i riks- dagstrycket under ett antal år förrän frågan aktualiserades i samband med 1985/86 års bud- getproposition. Det framkom då att regeringen årligen fastställde budget för Djurgårdskas- san, att ett formellt belopp om 1 000 kr inlevererades till Byggnadsstyrelsen, och att vissa ersättningar från Stockholms stad enligt avtal fortfarande betalades till Djurgårdskassan. Re- sultatet av de nya övervägandena blev att överskottsmedel från Djurgårdskassan ånyo skulle få användas för upprustning av slotten, nu efter samråd med Byggnadsstyrelsen, eller med regeringen avseende större belopp.1635

1627 Statsutskottets bet. 1926:60 s. 1-3, rskr. 1926:107 s. 7-9.

1628 Prop. 1927:1 s. 22-24.

1629 Statsutskottets bet. 1925:108, rskr. 1925:265.

1630 Prop. 1927:1 s. 16-17.

1631 Prop. 1933:1 bilaga Första huvudtiteln s. 10.

1632 Statsutskottets bet. 1940:1 s. 4, rskr. 1940:1.

1633 Prop. 1943:2 s. 22-25, statsutskottets bet. 1943:13, rskr. 1943:23.

1634 Prop. 1964:183, statsutskottets bet. 1964:195, rskr. 1964:380.

1635 Prop. 1985/86:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 1-3, bet. 1985/86:KU27, rskr. 1985/86:291.

257

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

6.5.8.Oförändrade ordinarie anslag men med tillägg av extra anslag 1919-1944

Det som är speciellt under denna period, fram till dess att slottsstatsanslagen strukture- rades om från och med år 1945, är att de ordinarie anslagen kvarstod oförändrade, samtidigt som betydande tilläggsanslag beviljades, utöver de överskottsmedel från Djurgårdskassan som tillgodofördes Ulriksdal, Haga och Drottningholm.1636 Anslaget för Kungl. Maj:ts hov- hållning hade bestämts till 800 000 kr första gången vid 1865-66 års riksdag (ett belopp som hade gällt till år 1887 då delar av anslaget skildes av åt hertigarna av Västergötland och Närke) och andra gången vid 1908 års riksdag, och det kvarstod på detta belopp till år 1950. De båda hertigarnas anslag om 26 000 kr vardera var oförändrade under deras livstid. Kronprinsan- slaget om 192 000 kr inklusive kronprinsessans handpenningar var oförändrat från år 1882 till 1950, dock räknades det ned med 12 000 kr år 1921 sedan kronprinsessan Margareta hade avlidit och återställdes år 1924 sedan kronprinsen gift sig med kronprinsessan Louise. Ansla- get för ved och kol, inkluderande annan typ av uppvärmning, var oförändrat från år 1858. Anslaget för vård av statens möbler och inventarier var oförändrat 56 400 kr från 1860-talet till 1950, liksom anslaget för hovstallets utfordring om 45 000 kr. Inom slottsstaten, där an- slagen varit oförändrade sedan 1800-talets mitt eller beträffande Kungl. slottet 1800-talets slut, skedde mindre förändringar fram till år 1927, då anslagen till de övriga kungl. slotten lades samman till ett enda anslag. I gengäld redovisades från och med 1928 års budgetpro- position budgetar för Djurgårdskassan och de olika slotten, vilka visserligen inte fastställdes av riksdagen men var en del av beslutsunderlaget. 1922 års statsbudget var speciell på så sätt att den omfattade ett halvt år, eftersom det skedde en övergång till brutna budgetår.

Anledningen till ordningen med omfattande tilläggsanslag står att finna i 1919 års bud- getproposition. Riksmarskalksämbetet hade begärt höjda anslag för reparations- och under- hållsarbeten på slotten, och Byggnadsstyrelsen (som Kungl. överintendentsämbetet nu hade bytt namn till) hade instämt i att medlen för underhåll av slotten var otillräckliga. Hovhåll- ningsanslaget hade bidragit till underhållskostnader på bl.a. Kungl. slottet. Beträffande

1636 Prop. 1918A:1 s. 6-7, prop. 1918A:2 s. 3, statsutskottets bet. 1918A:1A-B, rskr. 1918A:1A-B; prop. 1919A:1 s. 10-11 samt bilaga Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1919A:1A-B, rskr. 1919A:1A-B; prop. 1920:1-2 samt bilagor Första huvudtiteln, prop. 1920:434, statsutskottets bet. 1920:1A-B och 1920:192, rskr. 1920:1A-B; prop. 1921:1-2 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1921:1A-B, rskr. 1921:1A-B; prop. 1922:1-2 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1922:1A-B (1A även om skillnaden mellan förstärkningsanslag, förslags- anslag och reservationsanslag), rskr. 1922:1A-B; prop. 1923:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1923:1, rskr. 1923:1; prop. 1924:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1924:1, rskr. 1924:1; prop. 1925:1 Första hu- vudtiteln, statsutskottets bet. 1925:1, rskr. 1925:1; prop. 1926:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1926:1, rskr. 1926:1; prop. 1927:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1927:1, rskr. 1927:1; prop. 1928:1 Första hu- vudtiteln, statsutskottets bet. 1928:1, rskr. 1928:1; prop. 1929:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1929:1, rskr. 1929:1; prop. 1930:1, statsutskottets bet. 1930:1, rskr. 1930:1; prop. 1931:1 Första huvudtiteln, statsutskot- tets bet. 1931:1, rskr. 1931:1; prop. 1932:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1932:1, rskr. 1932:1; prop. 1933:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1933:1, rskr. 1933:1; prop. 1934:1 Första huvudtiteln, statsut- skottets bet. 1934:1, rskr. 1934:1; prop. 1935:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1935:1, rskr. 1935:1; prop. 1936:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1936:1, rskr. 1936:1; prop. 1937:1 Första huvudtiteln, statsut- skottets bet. 1937:1, rskr. 1937:1; prop. 1938:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1938:1, rskr. 1938:1; prop. 1939:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1939:1, rskr. 1939:1; prop. 1940:1 Första huvudtiteln, statsut- skottets bet. 1940:1, rskr. 1940:1; prop. 1940U:1 Första huvudtiteln, andra särskilda utskottets bet. 1940U:2, rskr. 1940U:7; prop. 1941:2 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1941:19, rskr. 1941:51; prop. 1942:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1942:1, rskr. 1942:1; prop. 1942:2 s. 15, statsutskottets bet. 1942:13, rskr. 1942:21; prop. 1943:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1943:1, rskr. 1943:1; prop. 1943:2 s. 21-25, stats- utskottets bet. 1943:13, rskr. 1943:23; prop. 1944:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1944:1, rskr. 1944:1.

258

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Kungl. slottet och Haga fanns vissa intäkter, medan ränteinkomsten från Frescati m.m. som hade tillgodoförts Ulriksdal hade upphört. Beträffande Strömsholm noterades att den där belägna ridskolan inte bidrog till underhållet av slottet. Vissa statligt anställda hade fått krigs- tidstillägg och krigstidshjälp, och enligt Riksmarskalksämbetet kunde tjänstemän och arbetare vid ståthållarämbetena inte anses tillhöra hovet ”utan lära vara att hänföra till befattningsha- vare i statens tjänst”1637 vilket innebar att de hade fått dessa tillägg och att även de ho- vanställda hade fått sådana. Finansministern noterade att anslagen skulle omfatta ”betjäning- ens avlönande, planteringarnas underhållande, byggnader och reparationer samt ved för orangerierna och eldning för rummens konservering m. m.”. Under den tid som gått sedan anslagsnivåerna fastställts hade priserna ökat; att så hade skett ”och i all synnerhet under de senaste åren material- och arbetspriser stigit i en utomordentlig grad, torde vara så allmänne- ligen känt, att därom från min sida vidare ordande torde få anses överflödigt”,1638 anförde ministern. Denne kunde dock inte biträda att de ordinarie anslagen skulle höjas, dels eftersom det var svårt att förutse kostnadsläget i framtiden, dels eftersom det också borde utredas om några besparingar kunde göras. Denna typ av resonemang är genomgående i början av peri- oden1639 och sedan verkar det ha blivit en vedertagen ordning. I början av perioden förekom också extra anslag i de tilläggsstater som beslutades varje år. Under 1930-talet blev anslagen mindre eftersom besparingar i statsbudgeten behövde göras.

Tilläggsanslagen – som förekom på alla delanslag utom anslaget för hovstallets utfodring

–ska inte behandlas i detalj för de olika åren, men några exempel finns i tabellen i nästa avsnitt. Utöver förstärkning av de ordinarie anslagen tillkom några särskilda anslag, som t.ex. år 1925/26 för täckande av kostnader för kronprinsens och kronprinsessans besök i Ame- rika1640 och år 1930 till drottning Victorias begravning.1641 Däremot vägrade finansministern att föreslå ett anslag för hertigen av Västerbotten – kronprins Gustaf (VI) Adolfs äldste son Gustaf Adolf – i samband med att han gifte sig, trots att detta hade varit brukligt i tidigare generationer och trots att närmare hälften av totalkostnaden skulle täckas av avkastningen från Sofia Albertinas stiftelse. Skälet var ”de statsfinansiella svårigheterna”.1642

Till detta kommer att extra anslag också beviljades på andra huvudtitlar. Det hade på

1910-talet uppdagats att grunden under Kungl. slottet, nämligen under slottskapellets södra vägg och under de östra flyglarna, behövde förstärkas. År 1919 anslog riksdagen totalt 375 000 kr för detta arbete under sjunde huvudtiteln, Finansdepartementets huvudtitel, dit Byggnadsstyrelsen och kronans publika hus hörde.1643 År 1920 återkom det under sjätte hu- vudtiteln, sedan Kommunikationsdepartementet inrättats och statens byggnadsväsende förts

1637 Prop. 1919A:1 s. 10-11 bilaga Första huvudtiteln s. 12. Detsamma gällde dem som hade hand om säkerhet, lys- och renhållning samt brandväsendet och yttre lyshållning på Kungl. slottet eftersom ”deras tjänst uteslutande vore ägnad åt vård av statens egendom och avlöningen härför utginge från särskilt statsanslag”, se prop. 1920:1 bilaga Första huvudtiteln s. 10 och 13. Bedömningen i denna fråga blev dock motsatt senare under 1900-talet, se avsnitt 6.5.10.

1638 Prop. 1919A:1 s. 10-11 bilaga Första huvudtiteln s. 16-17.

1639 Se t.ex. utförliga beräkningar av husgerådskammarens ökade omkostnader i prop. 1920:1 bilaga Första huvudtiteln s. 2-6.

1640 Prop. 1926:130, statsutskottets bet. 1926:31, rskr. 1926:100.

1641 Prop. 1930:280, statsutskottets bet. 1930:178, rskr. 1930:362.

1642 Prop. 1933:1 Första huvudtiteln s. 3.

1643 Prop. 1919A:60, statsutskottets bet. 1919A:7A s. 104-105 och 1919A:7B s. 141-142, rskr. 1919A:7A s. 44-45 och 1919A:7B s. 7.

259

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

dit.1644 Detsamma gäller bl.a. ett anslag år 1921 för yttre restaurering av slottet1645 och ett anslag år 1930 för inrättande av värmeledning på Gripsholms slott.1646 Varför dessa anslag inte togs upp under första huvudtiteln är något oklart, eftersom reparationer av byggnader disponerade för hovhållningen kunde tas upp även där. Som exempel kan nämnas att år 1897 togs anslag för yttre restaurering av Stockholms slott upp under första huvudtiteln,1647 liksom anslaget för centralvärme år 1911.1648 Möjligen har man år 1919 ansett att kostnaden snarare hörde till marken än till byggnaden, eftersom det är tal om ”förstärkning av grunden under vissa delar av Stockholms slott”.1649 Men år 1921 hänvisas till 1897 års extraanslag med kom- mentaren att för ”utförande av underhållsarbeten eller reparationer av mera omfattande na- tur hava emellertid särskilda belopp tid efter annan anvisats”.1650

Det förekom också att extra anslag beviljades som en följd av att riksdagens revisorer hade konstaterat brister i underhållet av någon byggnad. T.ex. konstaterade revisorerna vid ett besök vid Gustav III:s paviljong i Haga att restaureringsåtgärder snarast borde vidtas. Detta föranledde konungen att begära ett reservationsanslag om 45 500 kr under sjätte hu- vudtiteln för restaureringsarbetena.1651 Att anslaget fördes upp under sjätte huvudtiteln var en följd av att revisorerna tillät sig ”ifrågasätta, huruvida icke möjligen anslaget med hänsyn till ändamålets natur”1652 borde uppföras under denna huvudtitel. Motiveringen bidrar knappast till klarhet ifråga om gränsdragningen mellan första och sjätte huvudtiteln.

År 1942 såldes en del av Bellevue lustpark, som hörde till Haga, till Stockholms stad. Bellevue lustpark hade arrenderats ut till staden, och överlåtelsen innebar att Haga slott gick miste om en arrendeintäkt. Gustaf V hade dessutom renoverat Haga slott för 421 843 kr av egna medel. I samband med överlåtelsen höjdes anslaget för underhåll av slotten på ett sätt som tog hänsyn till inkomstminskningen, och konungen skulle få ersättning av staten för renoveringskostnaderna.1653

Den ekonomiska betydelsen av visningarna av slotten för turister dyker upp första gången i 1943 års budgetproposition. I budgetförslaget för Drottningholms slott hade Riks- marskalksämbetet tagit upp ett belopp om 8 650 kr för att täcka ett underskott vid Drott- ningholms teatermuseum. Underskottet berodde på att inträdesavgifterna vid museet inte längre, ”sedan turistströmmen numera sinat”,1654 kunde täcka driftkostnaderna för museet. Det var uppenbarligen så att krigstiden hade påverkat turismen. För finansministern verkar

1644 Prop. 1920:1 samt bilaga Sjätte huvudtiteln s. 2-3 och 60-61, statsutskottets bet. 1920:6 s. 14, rskr. 1920:6 s. 15.

1645 Prop. 1921:1 bilaga Sjätte huvudtiteln, statsutskottets bet. 1921:6A s. 39, jfr 1921:1A s. 3, rskr. 1921:6A s. 20.

1646 Prop. 1930:1 Första huvudtiteln s. 15, Sjätte huvudtiteln s. 175-181, statsutskottets bet. 1930:12 s. rskr. 1930:14.

1647 Prop. 1897:1, statsutskottets bet 1897:2, rskr. 1897:71.

1648 Prop. 1911:1, statsutskottets bet. 1911:1, rskr. 1911:1

1649 Se t.ex. rskr. 1919A:7A s. 45.

1650 Prop. 1921:1 bilaga Sjätte huvudtiteln s. 81.

1651 Riksdagens revisorers berättelse år 1935 § 23 s. 81-82, prop. 1936:106, statsutskottets bet. 1936:49, rskr. 1936:112.

1652 Riksdagens revisorers berättelse år 1935 § 23 s. 82.

1653 Prop. 1941:215, statsutskottets bet. 1941:136, rskr. 1941:271.

1654 Prop. 1943:1 Första huvudtiteln s. 7.

260

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

dock turistverksamheten ha kommit som en överraskning. I propositionen står nämligen att han inte var ”beredd att taga ställning till principfrågan om museiverksamhetens samhörighet med de i slottsförvaltningen ingående uppgifterna”.1655 Och om ”det vid denna frågas pröv- ning skulle befinnas, att museiverksamheten bör betraktas som ett led i slottsförvaltningen, återstår en närmare budgetmässig granskning av de olika utgifterna för verksamheten.1656 Med hänsyn till att teaterbyggnaden med inredning och inventarier hörde till slottsegendo- men syntes det enligt finansministern rimligt att åtgärder från statens sida vidtogs för ekono- misk reglering av museiverksamheten. För det kommande budgetåret anslogs medel från Haga slotts försäljningsmedels fond. Bakgrunden till museiverksamheten var att teatern från år 1922 återställdes till sitt ursprungliga utseende på slottsstatens bekostnad och att Drott- ningholms teatermuseum då startades som en verksamhet i anslutning till Riksmarskalksäm- betet.1657 År 1945 bildades en stiftelse, Stiftelsen Drottningholms slottsteater, i nära anknyt- ning till Riksmarskalksämbetet och Ståthållarämbetet på Drottningholms slott, en stiftelse som står under ”överinseende” av Riksmarskalksämbetet.1658

6.5.9.Översikt över perioden 1919-1944

Budgetår:	19211659	1930/311660	1940/411661
	Vänsterkolumnen avser	Ordinarie anslag	Vänsterkolumnen avser
	budgeten för år 1921, ordi-	och tilläggsanslag	budgeten för år 1941, ordi-
	narie och tilläggsanslag	(kursiva)	narie och tilläggsanslag (kur-
	(kursiva) medan högerko-		siva) medan högerkolumnen
	lumnen (kursiv) avser vid		(kursiv) avser vid 1940 års
	1921 års riksdag beslutad		urtima riksdag och 1941 års
	tilläggsbudget för år 1921.		lagtima riksdag beslutade
			tilläggsanslag för budgetåret
			1940/41.

Kungl. hovstaten (omfattas ej av riksdagens revision)

Kungl. Maj:ts Hov-	800 000	200 000	800 000	800	000
hållning			+150 000	+150	000

Kronprinsens hov-	192 000	90 000	192 000	192	000
hållning inkl. kron-			+70 000	+125	000
prinsessans hand-
penningar

Hertigen av Väster-	26 000	-	26 000	26	000
götland

Hertigen av Närke	26 000	-	26 000	26	000

1655 Prop. 1943:1 Första huvudtiteln s. 8.

1656 Prop. 1943:1 Första huvudtiteln s. 8.

1657 SOU 2006:68 s. 52.

1658 Se SOU 2006:68 s. 53-55 och Katarina Olsson, ”Stiftelserna inom kulturområdet. En utredning av stiftelsernas rättsliga status”, Underlag A till RiR 2019:10, s. 88-91.

1659 Riksstat för år 1921; tilläggsstat för år 1921.

1660 Riksstat för år 1930/31.

1661 Riksstat för år 1940/41; prop. 1940U:1 Första huvudtiteln, andra särskilda utskottets bet. 1940U:2, rskr. 1940U:7; prop. 1941:2 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1941:19, rskr. 1941:51.

261

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Ved och kol för de	50 000		(jfr nedan)	50 000	50 000	+91 600
kungl. hoven				+85 000	+95 000	(vissa bräns-
						lekostnader
						vid hoven,
						retroaktiv
						ersättning)
						+98 000
						(vissa bräns-
						lekostnader
						vid hoven,
						innevarande
						budgetår)

Underhåll och vård	56 400	-		56 400	56 400
av statens möbler	+28 200			+25 000	+25 000
och inventarier

Hovstallets utfod-	45 000	-		45 000	45 000
ring

Kungl. slottsstaten	(omfattas av riksdagens revision)

Reparationer på	63 000	31 500		63 000	63 000
Kungl. slottet i	+31 500			+63 000	+50 000
Stockholm m.fl. för
de kungl. hoven
upplåtna byggnader

Merkostnad för		110 000
uppvärmning,
Stockholms och
Drottningholms
slott

Polis-, lys- och ren-	22 500	55 616
hållning Kungl. slot-	+22 500
tet

Brandväsendet och	11 250	14 456		33 750	33 750
yttre lyshållningen,	+3 800			33 750	33 750
yttre lyshållningen,	+3 800			+26 350	+34 750
Kungl. slottet				+26 350	+34 750
Kungl. slottet

Drottningholms	24 600	-				+15 500
slott	+12 300					(förstärkt
						brandskydd)
						+226 000
						(byggande
				110 500	0 (1662)	av arbetar-
				110 500	0 (1662)	bostäder)
				+20 000		bostäder)

Gripsholms slott	6 000	-
Gripsholms slott	6 000	-
	+3 000

Ulriksdals slott	8 250	-
	+4 200

Haga lustslott och	8 000	-
park

1662 På grund av krisläget anslogs 125 000 kr av Djurgårdskassans överskott och 85 000 kr av fonderade grusförsäljningsmedel från Ulriksdals slott.

262

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

	+4	000

Strömsholms slott	3 000		21 805
	+3	000

Rosersbergs slott	3 000		-

Summa	1 345 000			1 402 650	1 292 150
	+112	500	523 377	+493 250	+479 750	431 100

Summa året
	1 980 877				2 203 000

Andel av huvudtit-				1 402 650 /
larnas totalsumma				367 390 504 = 0,38
				%
				1 842 000 /
				631 267 000 =
				0,29 %

Tabell 10. Första huvudtitelns delposter under perioden 1919-44.

6.5.10.Förändrad ordning för lustslottens förvaltning år 1945. Successiva uppräkningar av anslagen i enlighet med penningvärdesförsämringar

I en budgetreform år 1937, tillämpad från och med budgetåret 1938/39, delades stats- budgeten upp i en driftbudget och en kapitalbudget. Driftbudgeten var skattefinansierad och täckte de löpande utgifterna, medan statens förmögenhet redovisades i kapitalbudgeten, som var lånefinansierad.1663

I en proposition år 1944 föreslog departementschefen, finansminister Ernst Wigforss, genomgripande förändringar avseende den budgettekniska hanteringen av slottsstaten och delar av hovstaten, men med utgångspunkten att de konstitutionella förutsättningarna för första huvudtitelns uppställning och för konungens rättigheter och förmåner inte skulle rubbas.1664 Wigforss inledde med en kort redogörelse för 1809-10 års överenskommelse och de förändringar som gjorts senare. Han ifrågasatte inte uppdelningen i hovstaten, som inne- fattade anslag till konungens och övriga kungliga personers egen disposition, ”för vilka end- ast kvitto och ej redovisning erfordras”,1665 och slottsstaten, där anslagen till de kungl. slotten togs upp, för vilka förelåg ”redovisningsskyldighet inför riksdagens revisorer och riksräken- skapsverket”.1666 Men han menade att första huvudtitelns uppställning, särskilt vad avsåg slottsstaten, var mycket ålderdomlig och föga konsekvent. Han angav några exempel på detta: Anslaget för ved och kol togs upp under hovstaten, trots att det numera täckte alla kostnader för skötseln av centralvärmeanläggningar m.m. Anslaget var sedan år 1858 oförändrat 50 000 kr, men förstärkningsanslag hade föranletts av sedan dess inträffade prisstegringar. Uppdel- ningen avseende Stockholms slott på dels reparationer, dels polis-, lys- och renhållning samt brandväsendet var föranledd av att den senare typen av anslag redan fanns på första huvud- titeln när reparationsanslaget fördes dit. Dessa anslag var oförändrade sedan 1860-talet, men förstärkningsanslag hade tillkommit. Anslag till restaureringsarbeten samt större reparationer

1663 Prop. 1937:225, statsutskottets bet. 1937:151, rskr. 1937:382.

1664 Prop. 1944:228.

1665 Prop. 1944:228 s. 3.

1666 Prop. 1944:228 s. 3.

263

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

äskades numera ”i regel”1667 efter förslag av Byggnadsstyrelsen på föredragning av chefen för Kommmunikationsdepartementet, varvid anslagen uppfördes under sjätte huvudtiteln, me- dan anslagen under första huvudtiteln efter förslag från Riksmarskalksämbetet föredrogs av chefen för Finansdepartementet. Den byggnadstekniska vården av slotten ankom på Riks- marskalksämbetet och de under riksmarskalken lydande Ståthållarämbetena, medan större byggnadsarbeten numera handlades av Byggnadsstyrelsen i samråd med Riksmarskalksäm- betet.

Wigforss lade fram nio principförslag:

1.Anslaget för ved och kol för de kungl. hoven skulle föras över till slottsstaten, be- räknas efter medelsbehovet och bli föremål för revision.

2.Underhållskostnaderna för Strömsholms och Rosersbergs slott skulle föras över till försvarsväsendets fastighetsfond, utan rubbning av konungens dispositionsrätt till slotten under hans livstid. (Här synes det föreligga ett förbiseende på så sätt att dis- positionsrätten till dessa slott har olika karaktär, se ovan avsnitt 6.4.2. och 6.4.4.).

3.De under slotten lydande skogs- och jordbruksegendomarna skulle ”i enlighet med bestämmelserna i 1809 års beslut”1668 föras över till domänfonden, med undantag för Drottningholms kungsgård, som fortfarande ansågs böra i sin helhet lyda under slottsförvaltningen vid Drottningholm, mot att anslagen till slottsstaten skulle höjas med ett belopp motsvarande ifrågavarande egendomars avkastning. (Här kan det ifrågasättas om den nya ordningen är ’i enlighet med’ 1809-10 års överenskommelse, det är snarare en utvidgning byggd på samma grundtanke. Det sägs senare i propo- sitionen ”i överensstämmelse med riksdagens tidigare beslut”,1669 vilket är en mer rättvisande formulering.)

4.Slotten med tillhörande byggnader och markområden skulle redovisas som tillgångar i statsbokföringen, och medel till slottens reparation och underhåll skulle anvisas som en delfond under statens allmänna fastighetsfond och äskas efter förslag av Byggnadsstyrelsen. Byggnadsstyrelsen skulle ta över hela ansvaret för underhållet av slotten.

5.Överskottsmedlen från dels Djurgårdskassan, dels hyresverksamheten vid slotten borde tillföras fastighetsfonden.

6.Under slottsstaten i första huvudtiteln borde finnas kvar kostnader för uppvärmning, belysning, renhållning och bevakning samt medel för slottsförvaltningarnas avlö- ningar och övriga omkostnader, däribland kostnader för vården av parker och träd- gårdar samt skötseln av Drottningholms kungsgård. Anslagen skulle även fortsätt- ningsvis ”utbetalas till riksmarskalksämbetet samt disponeras av ståthållarämbe- tena”.1670

7.De byggnadstekniska frågorna borde handläggas av Byggnadsstyrelsen i samråd med Riksmarskalksämbetet. Byggnadsstyrelsen borde fastställa generalplan och stå för kostnaderna för byggnadsunderhållet.

8.Djurgårdsförvaltningens överskottsmedel borde inlevereras till Byggnadsstyrelsen i stället för till Statskontoret.

1667 Prop. 1944:228 s. 3.

1668 Prop. 1944:228 s. 4.

1669 Prop. 1944:228 s. 6.

1670 Prop. 1944:228 s. 6.

264

6.Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

9.Haga och Ulriksdals slotts försäljningsmedelsfonder avseende grus m.m. skulle tills vidare reserveras för tillgodoseende av vissa eftersatta underhållsarbeten.

Förhållandet mellan Byggnadsstyrelsen och ståthållarämbetena skulle, om förändring- arna genomfördes, att motsvara förhållandet mellan Byggnadsstyrelsen och länsstyrelserna när det gällde vården av länsresidensen. Wigforss noterade att även vad gällde förvaltningen av ”den vid vissa slott förekommande hyresverksamheten, vilken i viss mån har karaktären av en särskild affärsrörelse, komma ståthållarämbetena att bibehålla betydelsefulla arbetsupp- gifter”.1671 Detta skulle innebära att ståthållarämbetena på samma sätt som länsstyrelserna i viss mån skulle bli redovisningsskyldiga gentemot Byggnadsstyrelsen.

I propositionen angavs att Riksmarskalksämbetet i princip inte hade något att erinra mot förslaget. Statsutskottet instämde i finansministerns förslag, vilket bifölls av riksdagen.1672 I 1945 års budgetproposition fanns i första huvudtiteln en utgiftsökning med nära en halv miljon kr, vilken var av formell natur och hängde samman med att ”vissa fastighetsinkomster överförts till statens allmänna fastighetsfond och domänfonden”.1673 Ansvaret för underhåll av slotten flyttades till Byggnadsstyrelsen, som skulle utföra detta i samråd med Riksmar- skalksämbetet, medan Riksmarskalksämbetet genom respektive ståthållarämbete fortfarande skulle ha hand om ”den omedelbara vården och skötseln av slottsbyggnaderna med vad där- till hörer”1674 samt även parkerna. Därtill kom att uppvärmningsanslaget flyttades från hov- staten till slottsstaten och således blev föremål för revision, samt att alla uppvärmningskost- nader skulle falla under samma anslag (bortsett från uppvärmningen av Rosersbergs och Strömsholms slott som bekostades av de där förlagda militära myndigheterna). Tidigare hade en skillnad gjorts mellan uppvärmning för de kungliga personeras boende och för underhåll av slotten (se ovan avsnitt 6.3.2.), och uppvärmningen av tjänstebostäder hade inte heller hört till ved- och kolanslaget. Inkomster från slotten för bl.a. uthyrning samt fruktträdgården vid Gripsholm, dock med undantag för överskott från slottsträdgårdarna vid Drottningholm och Tullgarn, skulle tillföras fastighetsfonden, och det var detta som föranledde att anslaget till slottsstaten behövde höjas. Riksmarskalksämbetet och Byggnadsstyrelsen hade kommit överens om följande.

1671 Prop. 1944:228 s. 6.

1672 Statsutskottets bet. 1944:88, rskr. 1944:248.

1673 Prop. 1945:1 s. 14. – Jfr i detta sammanhang Lyrevik 2018 s. 47 angående att slotten skulle ha utsatts för bristande underhåll eftersom kungafamiljen ”sannolikt” inte var intresserad av en ”sänkning av sitt exklusiva leverne och privata förmögenhetsgenerering” med vad som redovisas ovan i avsnitt 6.4.4. om hur underhållet av Tullgarn finansierats av hovstatsanslaget och även vad som redovisas i avsnitt 6.5.5. om att hovhållningsan- slaget hade använts för underhåll och reparationer på Drottningholm.

1674 Prop. 1945:1 Första huvudtiteln s. 2, se även s. 8.

265

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

från densamma i sin helhet inflyta till fastighetsfonden, medan underhållet hand- haves och bestrides såsom för slottsbyggnaderna i övrigt.”1675

Under Drottningholm, Gripsholm och Rosersberg fanns jord- och skogsegendomar, men runt övriga slott endast park eller trädgårdar. Beträffande de tre slotten gjordes uppdel- ningar av marken mellan fastighetsfonden och domänfonden, medan övriga slott samt Djur- gården helt fördes till fastighetsfonden. Förvaltningen av Djurgården skulle inte ändras utö- ver på så sätt att överskottsmedlen redovisades till fastighetsfonden och Byggnadsstyrelsen. Förändringen föranledde förhållandevis detaljerade beräkningar av omkostnaderna för för- valtningen av de olika slotten; dessa ska inte tas upp här men återfinns i budgetproposi- tionen.1676 Riksdagen biföll förslagen i propositionen och förändringarna började gälla den 1 juli 1945.1677 Djurgårdskassans överskott redovisas härefter som en inkomst av statens all- männa fastighetsfond. Beloppet togs t.ex. upp med 150 000 kr under budgetåret 1950/51.1678

Under de följande åren ställdes första huvudtiteln upp efter dessa principer.1679 Särskilda budgetar för de olika slotten gjordes upp och redovisades i budgetpropositionerna. En juste- ring gjordes dock år 1946 på så sätt att lönekostnaden för vissa åldfruar flyttades från slotts- statsanslaget till anslaget för vård och underhåll av statens möbler, eftersom det stämde bättre med åldfruarnas huvudsakliga uppgift. Detta anslag höjdes också så att det motsvarade nivå- erna före kriget. Ett argument från Husgerådskammarens sida var att tillfälle ”måste beredas att tillgodose kraven på tekniskt och vetenskapligt korrekta konserveringsmetoder, inte minst i de slott och våningar, som hållas öppna för allmän visning”. Och vidare: ”Inför den väntade stora turisttrafiken är det av vital betydelse, att Sveriges historiska interiörer kunna presente- ras i fullvärdigt skick såväl för svenska folket som för utländska besökare.”1680 Dessutom gjordes vissa justeringar för att likställa lönerna under första huvudtiteln med lönerna för statliga befattningshavare med liknande eller motsvarande arbetsuppgifter”.1681 Uttryckssättet är sådant att det framgår att hov- och slottsstatens anställda inte ansågs inneha statlig anställ- ning men skulle tillförsäkras likvärdiga villkor.1682 När det gäller pensionsrättigheter tillför- säkrades vissa befattningshavare inom hovstaten pensionsrätt i Statens pensionsanstalt (SPA) år 1953. Detta skedde i samband med utvidgandet av pensionsrättigheter till befattningsha- vare som inte var statsanställda men som var verksamma inom vissa typer av statsunderstödd

1675 Prop. 1945:1 Första huvudtiteln s. 3.

1676 Prop. 1945:1 Första huvudtiteln.

1677 Statsutskottets bet. 1945:1 och 1945:26, rskr. 1945:1 och 1945:32. Se till tilläggsbudget för budgetåret 1944/45 prop. 1945:2 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1945:16, rskr. 1945:21.

1678 Prop. 1951:1 bilaga Statens allmänna fastighetsfond s. 28.

1679 Prop. 1946:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1946:1, rskr. 1946:1; prop. 1947:1 Första huvud- titeln, statsutskottets bet. 1947:1, rskr. 1947:1; prop. 1948:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1948:1, rskr. 1948:1; prop. 1949:1 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1949:1, rskr. 1949:15; prop. 1950:1 Första huvud- titeln, statsutskottets bet. 1950:1, rskr. 1950:1.

1680 Prop. 1946:1 bilaga Första huvudtiteln s. 4.

1681 Prop. 1946:1 bilaga Första huvudtiteln s. 10.

1682 Se t.ex. prop. 1947:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 5-6 och 8, prop. 1948:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 3 och 5 jämförd med rskr. 1947:56, prop. 1950:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 4, prop. 1951:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 4, prop. 1952:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 8, prop. 1958A:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 3, prop. 1967:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 1, prop. 1980/81:100 bilaga Kungl. hov- och slottsstaterna s. 8.

266

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

verksamhet. Även om Husgerådskammarens personal hörde till hovstaten skulle pensions- förmånerna hanteras på samma sätt som för slottsstatens anställda.1683

Förändringar skedde när hertigen av Närke avled år 1947, varvid hans anslag föll bort. Hertigen av Västerbotten hade i egenskap av kronprinsen Gustaf (VI) Adolfs äldste son åt- njutit avkastningen från prinsessan Sofia Albertinas stiftelse, ca 97 000 kr, men när hertigin- nan av Västerbotten blev änka år 1947 behövde hon få ett eget anslag, som bestämdes till 100 000 kr. Detta var beräknat utifrån att hon och hennes barn skulle bo kvar på Haga slott.1684

När Gustaf VI Adolf hade tillträtt som konung gjordes förändringar av anslaget till ko- nungens hovhållning.1685 Detta anslag hade varit oförändrat 800 000 sedan Gustaf V:s till- träde och hade dessförinnan gällt under början av Oscar II:s regeringstid. Tilläggsanslag om 150 000 kr hade regelmässigt beviljats sedan år 1921 förutom några år då det på konungens initiativ sattes ned till ett lägre belopp. Riksmarskalksämbetet anförde:

”Med hänsyn till reduceringen av penningvärdet under angivna tidsperiod torde det vara uppenbart, att anslagen icke varit tillräckliga för det avsedda ändamålet, i synnerhet som en stor del av de från anslagen täckta utgifterna avse avlöningar och pensioner.

Frågan om förändring av anslagen har emellertid ansetts icke böra upptagas förrän i samband med ett inträffat tronskifte.”1686

Riksmarskalksämbetet föreslog att hovhållningsanslaget skulle bestämmas till 1 200 000 kr och inkludera inte bara det tidigare förstärkningsanslaget utan även anslaget till hovstallets utfodring. Hovstallsanslaget hade varit oförändrat sedan år 1835 och täckte endast en mindre del av kostnaderna för konungens bilhållning och hållande av stall. I övrigt hade utgifterna täckts ur hovhållningsanslaget. Å andra sidan skulle kronprinsanslaget bortfalla, och herti- ginnans av Västerbotten anslag skulle vara oförändrat. Hertigen av Halland hade hittills fått del av kronprinsens anslag, men Riksmarskalksämbetet föreslog att han skulle få ett eget anslag. Detta berodde på att ”representationsplikter i stor utsträckning motsvarande dem, som intill tronskiftet fullgjorts av Hans Maj:t Konungen under hans kronprinstid, numera måste anses åvila Hans Kungl. Höghet Hertigen av Halland”.1687 Departementschefen förut- satte ”att förevarande anslag skall utgå under Hans Kungl. Höghet Kronprinsens omyndig- hetstid”;1688 det var alltså fråga om en övergångslösning som orsakats av hertigens av Väster- botten tidiga bortgång. Det kan noteras att Gustaf V:s bröder prins Carl och prins Eugen (hertigen av Västergötland respektive Närke) hade haft egna anslag, medan Gustaf VI Adolfs bror prins Wilhelm (hertigen av Södermanland) inte hade det. Prins Wilhelm arrenderade Stenhammars gods (se nedan avsnitt 6.7.3.).

1683 Prop. 1953:215 s. 39-40, statsutskottets bet. 1953:135, rskr. 1953:268. Se angående pensionering av husgerådskammarens personal prop. 1962:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 2. Se beträffande att hovanställda jämställts med, men inte ansetts vara, statsanställda i senare regleringar av pensionsfrågor Catharina Staaf, De kungl. hovstaternas ställning, Promemoria, Justitiedepartementet, 1993-06-09, s. 3-4.

1684 Prop. 1947:80, statsutskottets bet. 1947:115, rskr. 1947:253.

1685 Prop. 1951:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1951:1, rskr. 1951:1.

1686 Prop. 1951:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 1.

1687 Prop. 1951:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 3.

1688 Prop. 1951:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 3.

267

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Dessa principer för anslaget under första huvudtiteln kom sedan att gälla under Gustaf VI Adolfs regeringstid, dock under denna period med successiv uppräkning av anslagen på grund av försämringen av penningvärdet, höjda lönenivåer för statsanställda med motsva- rande uppgifter, och tillkommande kostnader för arbetsgivaravgifter, grupplivförsäkring m.m.1689 Ett extra anslag beviljades år 1951 för Gustaf V:s begravningskostnader.1690 När hertigen av Västergötland avled år 1951 kom samma anslag som förut att utbetalas till hans änka till dess att hon avled år 1958. Några mindre justeringar gjordes år 1959, då slottsstatens anslag minskades med lönen till en slottsintendent varvid motsvarande befattning i stället togs upp under Byggnadsstyrelsens anslag, samt år 1960 och 1962, då rationaliseringar i form av bl.a. moderna oljeeldningsanläggningar inneburit lägre anslagsbehov för uppvärmning av slotten. Sådana befattningshavare vid slottsförvaltningarna som bebodde lägenheter som hörde till slotten hade erlagt hyra genom löneavdrag, men år 1964 ändrades detta så att tjäns- tebostäder skulle hanteras på motsvarande sätt som inom statsförvaltningen i allmänhet, det vill säga genom att de berörda personerna skulle erlägga hyra till slottsbyggnadernas delfond av den allmänna fastighetsfonden.

År 1959 förekom motioner om att hovstatsanslaget skulle underställas riksdagens kon- trollmöjligheter och därav följande revisionsbestämmelser, samt att en rationaliserings- och besparingsplan borde tas fram avseende hovhållningen, bl.a. mot bakgrund av den löpande utbetalningen av Guadelouperäntan. Dessa motioner avfärdade statsutskottet utan närmare motivering.1691 Liknande motioner förekom år 1960. Bl.a. begärde motionärerna att hovstats- anslagen skulle delas upp på arvoden och representationskostnader. Representationskostna- derna borde omfattas av revision, medan de olika kungligheterna skulle få personliga arvoden att fritt förfoga över. Vid detta tillfälle inhämtade statsutskottet yttranden från Riksräken- skapsverket och Byggnadsstyrelsen. Riksräkenskapsverket ansåg att en uppdelning på arvo- den och representationskostnader inte var motiverad, skulle stöta på vissa praktiska svårig-

1689 Prop. 1952:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1952:1, rskr. 1952:1; prop. 1952:2 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1952:14, rskr. 1952:20; prop. 1953:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, stats- utskottets bet. 1953:1, rskr. 1953:1; prop. 1954:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1954:1, rskr. 1954:1; prop. 1955:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1955:1, rskr. 1955:1; prop. 1956:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1956:1, rskr. 1956:1; prop. 1957:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsut- skottets bet. 1957:1, rskr. 1957:1; prop. 1958A:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, jfr även mot. 1958A:AK310, stats- utskottets bet. 1958A:1, rskr. 1958A:1; prop. 1958B:1 (hertiginnan av Västergötland avlidit; anledningen till att två riksdagar hölls år 1958 var ett extra andrakammarval det året), statsutskottets bet. 1958B:1; prop. 1959:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1959:1, rskr. 1959:1; prop. 1960:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1960:1, rskr. 1960:1; prop. 1961:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1961:1, rskr. 1961:1; prop. 1962:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1962:1, rskr. 1962:1; prop. 1963:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1963:1, rskr. 1963:1; prop. 1964:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1964:1, rskr. 1964:1; prop. 1965:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1965:1, rskr. 1965:1; prop. 1966:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1966:1, rskr. 1966:1; prop. 1967:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1967:1, rskr. 1967:1; prop. 1968:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1968:1, rskr. 1968:1; prop. 1969:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1969:1, rskr. 1969:1; prop. 1970:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1970:1, rskr. 1970:1; prop. 1971:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, bet. 1971:FiU3, rskr. 1971:37, jfr mot. 1971:170 om kungahusets skattskyldighet, bet. 1971:SkU44; prop. 1972:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, bet. 1972:FiU4, rskr. 1972:47; prop. 1973:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, bet. 1973:FiU6, rskr. 1973:55; prop. 1974:1 bilaga 3 Första huvudtiteln, bet. 1974:FiU7, rskr. 1974:50.

1690 Prop. 1951:150 bilaga 3 Första huvudtiteln, statsutskottets bet. 1951:135, rskr. 1951:267.

1691 Mot. 1959:FK190, 1959:AK246, 1959:AK247; statsutskottets bet. 1959:1.

268

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

heter främst av redovisningsteknisk natur, och skulle innebära en rubbning av de för huvud- titeln gällande konstitutionella grundreglerna. Statsutskottets majoritet påminde om de för- ändringar som hade genomförts år 1944-45 och ansåg beträffande hovstaten att de moti- veringar för förändrade anslagsbelopp som Riksmarskalksämbetet brukade göra gav tillräck- lig möjlighet att bedöma skäligheten av begärda anslag. När det gällde uppdelningen i arvo- den och representationskostnader anslöt sig utskottsmajoriteten till Riksräkenskapsverkets uppfattning. Statsutskottet avstyrkte bifall till motionerna, och riksdagen beslutade enligt statsutskottets förslag.1692

Beträffande arbetsfördelningen mellan ståthållarämbetena och Byggnadsstyrelsen an- förde Byggnadsstyrelsen följande, vilket belyser den praktiska hanteringen av en rad frågor.

”Dessa slott [Stockholms, Drottningholms, Ulriksdals, Haga, Gripsholms, Strömsholms, Rosersbergs och Tullgarns slott] jämte Kungl. Djurgården och ett antal historiska byggnadsminnesmärken är jämlikt av Kungl. Maj:t och riksdagen godkända grunder fr. o. m. den 1 juli 1945 redovisade på den då inrättade slotts- byggnadernas delfond av statens allmänna fastighetsfond. Delfondens byggna- der och markområden står under byggnadsstyrelsens vård och förvaltning, dock med bl. a. följande begränsningar. Vården och förvaltningen av de till slotten hörande parkerna och slottsträdgårdarna ankommer helt på vederbörande ståt- hållarämbeten, som även utövar den omedelbara vården och tillsynen av slotts- byggnaderna. Hyresverksamheten omhänderhaves för byggnadsstyrelsens räk- ning av ståthållarämbetena, vilka till byggnadsstyrelsen inlevererar inflytande hy- resintäkter. Av från byggnadsstyrelsen lämnade förskottsmedel bestrider ståthål- larämbetena kostnaderna för smärre reparations- och underhållsarbeten samt på statsverket ankommande löpande utgifter i övrigt för de uthyrda byggnadernas inre skötsel samt hyresgästernas tillgodoseende med kontraktsenligt utgående förmåner. Det åligger ståthållarämbetena att vid upprättande av nya kontrakt el- ler förnyelse och ändring av gällande kontrakt samråda med byggnadsstyrelsen om kontraktens utformning. Vården och förvaltningen av Kungl. Djurgården ankommer enbart på riksmarskalksämbetet.

Ståthållarämbetena å de åtta slotten har f. n. en gemensam ståthållare. Till dennes förfogande finnes slottsarkitekter, nämligen en för Stockholms slott, en gemensam för Ulriksdals, Rosersbergs och Tullgarns slott, en för Haga slott, en för Gripsholms slott och en för Strömsholms slott. Slottsarkitekterna utses av byggnadsstyrelsen efter samråd med riksmarskalksämbetet.

Av slotten bebos Stockholms, Drottningholms och Ulriksdals slott av den kungliga familjen. Haga och Tullgarns slott har sedan ett antal år icke använts regelmässigt. Vissa rumssviter inom Tullgarns slott visas för allmänheten och under sommaren nyttjas s. k. kavaljershuset samt slottets sydvästra flygel som semesterhem till Hovförvaltningens personal. Strömsholms slott är i huvudsak upplåtet för arméns rid- och körskola och Rosersbergs slott är förläggning för infanteriskjutskolan. Gripsholms slott innehåller i huvudsak en historisk tavel- samling och är närmast att betrakta som ett museum.

1692 Mot. 1960:FK235, 1960:AK296; statsutskottets bet. 1960:179 med bilagor, yttranden av Riksräken- skapsverket och Byggnadsstyrelsen; prot. 1960:FK27 s. 30-37, 1960:AK28 s. 43-44.

269

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Samtliga slott har sådant kulturhistoriskt värde att de intagits i förteckningen över byggnadsminnesmärken. Någon som helst tvekan råder icke därom, att de måste bevaras och underhållas för all framtid.”1693

Byggnadsstyrelsen tillade, att om konungen skulle avstå dispositionsrätten till Haga eller Tullgarn, syntes det svårt att hitta något annat ekonomiskt försvarbart statligt ändamål.

Den ytterligare modernisering som gjordes under perioden var att anslagen ”polis-, lys- och renhållning samt brandväsendet vid de kungl. slotten” och ”ved och kol för de kungl. slotten” år 1968 på Riksmarskalksämbetets initiativ bytte namn till de mer prosaiska beteck- ningarna ”administration” respektive ”uppvärmning”. I samband med det angavs att admi- nistrationsanslaget belostade lön till ”60 lönegradsplacerade anställda, varav 25 park- eller trädgårdsarbetare och 27 tillhörande vaktpersonalen. Härtill kommer ett tiotal arvodister med uppdrag av deltids- eller bisysslekaraktär samt viss kollektivavtalsavlönad personal. Från an- slaget bestrids vidare pensioner och understöd till 58 förmånstagare ävensom andra omkost- nader än bränslekostnader för de kungl. slotten.”1694 Uppvärmningsanslaget omfattade ”kost- naderna för löner till tolv anställda – värmeskötare, reparatörer m. fl. – och för inköp av bränsle m. m.”.1695

År 1969 noterades att utrymmen för visning för allmänheten av riksregalierna var på väg att ställas i ordning. Arbetena bekostades av vissa tillfälliga inkomstmedel vid Haga slott (grusförsäljningsmedel). Ståthållarämbetet på Stockholms slott förutsatte ”att det nettoöver- skott av visningsmedel, som kan uppkomma, får användas för särskilda utgifter av en- gångskaraktär på samma sätt som gäller för dessa tillfälliga inkomstmedel. Eventuella under- skott torde få täckas ur tidigare uppkomna överskott.”1696 Finansministern och riksdagen hade inget att invända mot detta.

Med 1971 års budget gjordes ytterligare en förändring, nämligen att hovstatsanslagen för Kungl. Maj:ts hovhållning, hertiginnan av Västerbotten och hertigen av Halland lades sam- man till ”Hans Maj:t Konungens och det Kungl. Husets hovhållning”. Det sammanlagda beloppet höjdes på grund av prisstegringen, men skälet för att lägga samman anslagen var att kronprinsen Carl (XVI) Gustaf vid ingången av budgetåret skulle kunna tillträda riksstyrelsen (myndighetsåldern för statschefsämbetet var då 25 år). Det sammanlagda beloppet ställdes ”till Hans Maj:t Konungens förfogande för slutlig utdelning”.1697 I bakgrunden fanns dock kvar en beräkning för de olika kungliga personernas anslag, för i 1973 års budgetproposition angavs att beloppet till konungens hovhållning utifrån inträffade löneförbättringar och pris- stegringar skulle vara 4 525 000 kr medan beloppet för andra medlemmar av kungahuset ”under numera förevarande omständigheter” kunde sänkas till 450 000 kr ”att ställas till H. M. Konungens förfogande för slutlig utdelning”.1698 Totalbeloppet för anslagsposten blev 4 975 000 kr. Den omständighet som så kryptiskt nämndes torde vara att prinsessan Sibylla

1693 Statsutskottets bet. 1960:179, bilaga yttrande av Byggnadsstyrelsen, s. 6. Se ang. slottsarkitekterna också SOU 1925:15 s. 32.

1694 Prop. 1968:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 2.

1695 Prop. 1968:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 4.

1696 Prop. 1969:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 4.

1697 Prop. 1971:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 2.

1698 Prop. 1973:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 1.

270

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

hade avlidit under år 1972. När sedan Gustaf VI Adolf avled följande år angavs att vissa ”ändringar i hovstaternas organisation”1699 skulle göras, varför anslaget kunde sänkas till

4500 000 kr. Även vissa ändringar av slottens administration och användning förutsågs. Lik- som tidigare beviljades extra anslag för Gustaf VI Adolfs begavning.1700

6.5.11.Översikt över perioden 1945-1974

Budgetår:	1945/461701	1951/521702	1961/621703	1971/721704
Kungl. hovstaterna (omfattas ej av riksdagens revision)

Kungl. Maj:ts	800 000	1 200 000	2 300 000	4 325 000
Hovhållning	+150 000			(”Hans Maj:t Ko-
				nungens och det
Kronprinsens hov-	192 000	-	-	nungens och det
hållning inkl. kron-	+125 000			Kungl. Husets
prinsessans hand-				hovhållning”)
penningar

Hertiginnan av	-	100 000	150 000
Västerbotten

Hertigen av Väs-	26 000	26 000	-
tergötland

Hertigen av Närke	26 000	-	-

Hertigen av Hall-	-	75 000	100 000
and

Underhåll och	56 400	125 800	328 000	690 000
vård av statens	+33 000
möbler och inven-
tarier

Hovstallets utfodr.	45 000	(ingår i hovhållningsanslaget)

Kungl. slotten (omfattas av riksdagens revision)

Polis-, lys- och	468 000	640 200	1 429 000	2 627 000
renhållning samt				(Administration)
brandväsendet vid
de kungl. slotten

Ved och kol för de	357 000	428 000	600 000	813 000
kungl. slotten				(Uppvärmning)

Summa	2 278 400	2 595 000	4 907 000	8 455 000

Av totalsumman	2 788 451 100	5 223 613 900	14 663 507 000	51 576 674 000
av huvudtitlarna	0,08 %	0,05 %	0,03 %	0,02 %
(”egentliga statsut-			0,03 %	0,02 %
(”egentliga statsut-
gifter”, ”utgiftsan-
slag”)

Tabell 11. Första huvudtitelns delposter under perioden 1945-74.

1699 Prop. 1974:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 1.

1700 Prop. 1974:85 bilaga 1 Första huvudtiteln s. 3-4, bet. 1974:FiU19, rskr. 1974:166. 1701 Riksstat 1945/46.

1702 Riksstat 1951/52.

1703 Riksstat 1961/62.

1704 Riksstat 1971/72 (bilaga till bet. 1971:FiU34) s. 17.

271

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

6.5.12.Under 1974 års regeringsform: Successivt minskad detaljreglering i statsbudgeterna men tyd- ligare redovisning av hov- och slottsstaternas verksamhet

Som angetts i föregående avsnitt fanns vid ingången av denna period fyra anslag under statsbudgetens första huvudtitel:

Kungl. hovstaten

1)Hans Maj:t Konungens och det Kungl. Husets hovhållning

2)Underhåll och vård av möbler samt andra staten tillhöriga inventarier i de Kungl. slotten

Kungl. slottsstaten

1)De kungl. slotten: Administration

2)De kungl. slotten: Uppvärmning

I den första budgetpropositionen enligt 1974 års regeringsform1705 togs inte de konstitu- tionella förutsättningarna för anslagen under första huvudtiteln upp till bedömning. Detta är mindre märkligt än det kanske kan verka, eftersom den nya regeringsformens förarbeten var tydliga när det gällde att hovets ställning inte skulle förändras (se ovan avsnitt 3.4.2.). Däre- mot hade skatte- och tullprivilegierna för kungahusets medlemmar avskaffats med verkan från och med 1975 års taxering, bortsett från det statliga anslaget till hovhållningen, vilket ”av praktiska skäl”1706 inte borde beskattas. I sammanhanget uttalade finansministern Gunnar Sträng att frågan om ”de ekonomiska förutsättningarna för kungahusets möjligheter att fylla sina statsrättsliga funktioner”1707 borde prövas vid bestämmandet av hovhållningsanslaget, och då borde också prövas vilken kompensation som skulle ges för de avskaffade skatte- och tullförmånerna. Han påpekade att ”syftet med förslaget att avskaffa kungahusets skatte- och tullförmåner inte är att åstadkomma standardförsämring i fråga om de villkor varunder med- lemmarna har att fullgöra sina offentliga uppgifter”.1708 Utskottet ställde sig bakom förslaget och hänvisade bl.a. till ”de avsevärda praktiska svårigheter”1709 som beskattning av anslaget till hovförvaltningen skulle medföra. Riksdagen gjorde ingen annan bedömning.1710

I budgetpropositionen anförde Sträng att anslaget skulle räknas upp bl.a. för att hänsyn skulle tas till de förändrade skatteförhållandena. Skattefriheten skulle förutom hovhållnings- anslaget också omfatta ”de i staten för riksgäldsfonden upptagna räntorna till kungahuset, bl.a. den s.k. Guadeloupe-räntan”.1711 Visningsverksamhetens omkostnader och intäkter togs upp kortfattat, men den frågan sköts på framtiden. Kostnaden för städning av Stockholms slott hade lagts under Ståthållarämbetets samlade ledning.1712 Visningsverksamhetens ökande betydelse framgår också av den budget som lades fram vid 1975/76 års riksmöte.1713 Ståthål-

1705 Prop. 1975:1.

1706 Prop. 1974:98 s. 65.

1707 Prop. 1974:98 s. 65.

1708 Prop. 1974:98 s. 64-65, citatet från s. 65.

1709 Bet. 1974:SkU38 s. 41-42.

1710 Rskr. 1974:259.

1711 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 2.

1712 Prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1975:FiU4, rskr. 1975:33.

1713 Prop. 1975/76:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1975/76:FiU19, rskr. 1975/76:183.

272

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

larämbetena och chefskapet för Kungl. Djurgårdens förvaltning förenades till en helt arvo- derad tjänst år 1977 och det blev tydligare att de till visningsverksamheten hörande tjänsterna sorterade under slottsstaten.1714

Bernadottebibliotekets organisation och förvaltning togs upp mot 1970-talets slut. Efter en utredning utförd av överbibliotekarien Wilhelm Odelberg anvisade riksdagen särskilda medel. Det ansågs inte utgöra något hinder för detta att bokbeståndet ägdes av fideikom- missliknande stiftelser inrättade av Oscar II och Gustaf V och disponerades av H.M. Ko- nungen som fideikommissarie. Finansministern räknade dock med att ledningen för Berna- dottebiblioteket – ett kuratel bestående av riksmarskalken, förste hovmarskalken och chefen för Husgerådskammaren – utökades med riksbibliotekarien som adjungerad ledamot.1715

I budgetpropositionen vid 1977/78 års riksmöte slogs de båda slottsstatsanslagen sam- man till ett, benämnt ”De kungl. slotten: driftskostnader”. Båda anslagen var förslagsanslag, och förändringen var en konsekvens av att slottsstaten hade anslutits till det statliga redovis- nings- och revisionssystemet. Då försvann också – utan närmare förklaring – de sedan 1945 års reform förekommande separata budgetarna för de olika slotten.1716 I samband med över- vägandena om en förändring av arrendet av Drottningholms kungsgård uttalade budgetmi- nistern att överföringar av belopp mellan slottsförvaltningen och kungsgårdens jordbruks- verksamhet skulle kräva regeringens godkänannde.1717 Grusförsäljningsfonderna kopplade till Haga och Ulriksdal hade avvecklats under budgetåret 1950/51, och intäkterna för sålt grus hade tillfallit slottsstaten bl.a. för iordningställande av utrymmen för visning av riksre- galierna. Även framöver skulle grusmedlen kunna användas till vissa reparationer m.m. av slotten.1718 Sedan Riksmarskalksämbetet meddelat att ”Hans Maj:t Konungen avser att ut- nyttja sin dispositionsrätt till Drottningholms slott till att mera stadigvarade vistas där med sin familj”1719 behövde Husgerådskammaren en tillfällig anslagsförstärkning för att iordning- ställa vissa möbler och andra inventarier ur statens bestånd. Samma år konstaterades att vis- ningen av riksregalierna årligen besöktes av drygt 200 000 personer, och genom omfördel- ning av resurser kunde år 1980 en tjänst som föreståndare för visningsverksamheten inrät- tas.1720

Nästa större förändring gjordes i 1981 års budgetproposition, då uppställningen av första huvudtiteln togs upp till omprövning.1721 Då hade just statsbudgetens uppdelning i en drift-

1714 Prop. 1976/77:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3-4, bet. 1976/77:FiU11, rskr. 1976/77:140.

1715 Prop. 1977/78:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 1-2, bet. 1977/78:FiU21, rskr. 1977/78:213; prop. 1978/79:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 1-6, bet. 1978/79:FiU21, rskr. 1978/79:197.

1716 Prop. 1977/78:100 bilaga 4 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3-4, bet. 1977/78:FiU21, rskr. 1977/78:213. – I prop. 1987/88:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3 framkommer att regeringen inte önskade delegera till Riksmarskalksämbetet att fastställa budget för Djurgårdsförvaltningen.

1717 Prop. 1978/79:100 bilaga 4 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 16.

1718 Prop. 1978/79:100 bilaga 4 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 18, bet. 1978/79:FiU21, rskr. 1978/79:197.

1719 Prop. 1979/80:100 bilaga 4 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 2, bet. 1979/80:FiU18, rskr. 1979/80:177. 1720 Prop. 1979/80:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3-5.

1721 Prop. 1980/81:100 bilaga 4 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 1-10.

273

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

och en kapitalbudget upphört.1722 Efter en kort historisk bakgrund, med fokus på uppdel- ningen i hovstat och slottsstat vid 1840-41 års riksdag, översynen 1944-45 och det minskande antalet anslag under hovstaten och slottsstaten, konstaterades att frågan var om anslaget för vård och underhåll av statens möbler och inventarier borde flyttas till slottsstatsanslaget. Detta hade Riksmarskalksämbetet föreslagit, eftersom utgifterna för statschefens represen- tativa funktioner borde skiljas från kostnaderna för museal, byggnadsvårdande och veten- skaplig verksamhet. Vid möblering för representativa behov kunde hovhållningsanslaget ge- nom tillskott finansiera Husgerådskammarens kostnader. Vidare borde detta anslag inte vara ett s.k. obetecknat anslag utan ett förslagsanslag, vilket innebar att regeringen skulle kunna medge att det överskreds t.ex. vid lönehöjningar. Budgetministern instämde i Riksmarskalk- sämbetets bedömning och noterade att Husgerådskammarens verksamhet skulle omfattas av regleringsbrev och statlig revision. Någon förändring av uppdelningen att endast kvitto men inte redovisning krävdes för hovstatsanslaget medan slottsstatsanslaget omfattades av revi- sion var inte på tal, och departementschefen betonade att förändringen inte innebar ”någon rubbning av de gällande konstitutionella grundförutsättningarna för första huvudtitelns in- delning”.1723 Utskottet och riksdagen hade inget att erinra.1724 Det som hade antytts som den egentligen mest följdriktiga placeringen av anslaget för vård av statens möbler redan vid 1840-41 års riksdag blev alltså till slut verklighet.

Under de närmast följande åren gjordes justeringar för prisstegringar, ökade lönekostna- der, bortfall av fri telekommunikation för statliga verksamheter, några tillskott av engångska- raktär, samt år 1988 en förstärkning av anslaget till Husgerådskammaren.1725 Vid 1982/83 års riksdag lades Guadelouperäntan in som en del av hovhållningsanslaget, och då nämndes också apropå Husgerådskammarens verksamhet att den förvaltade – utöver statens tillhörig- heter – de Bernadotteska familjestiftelsernas samlingar samt administrerade Bernadottebib- lioteket. När det gäller biblioteket hade riksdagen som nyss nämnts prövat frågan om anslag till det ändamålet, något som inte synes ha varit fallet beträffande familjestiftelsernas föremål. Formuleringen hindrar i och för sig inte att kostnaden för denna förvaltning slutligen finan-

1722 Prop. 1976/77:130, bet. 1977/78:FiU1, rskr. 1977/78:19; prop. 1979/80:100 bilaga 3 gemensamma frågor s. 10-20, bet. 1979/80:FiU16 s. 5-11, rskr. 1979/80:175.

1723 Prop. 1980/81:100 bilaga 4 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 4.

1724 Bet. 1980/81:FiU18, rskr. 1980/81:202.

1725 Prop. 1981/82:100 bilaga 4 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1981/82:FiU22 (inkl. bilaga med pro- memoria från Ståthållarämbetet ang. de olika slottens användning, föranledd av mot. 1981/82:495), rskr. 1981/82:225; prop. 1982/83:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1982/83:FiU29, rskr. 1982/83:186; prop. 1983/84:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1983/84:KU19, rskr. 1983/84:165; prop. 1984/85:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1984/85:KU27, rskr. 1984/85:157; prop. 1985/86:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1985/86:KU19 och KU27, rskr. 1985/86:129 och 291; prop. 1986/87:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1986/87:KU23, rskr. 1986/87:129; prop. 1987/88:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1987/88:KU29, rskr. 1987/88:135; prop. 1988/89:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1988/89:KU19, rskr. 1988/89:106; prop. 1989/90:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1989/90:KU28, rskr. 1989/90:117; prop. 1990/91:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1990/91:KU25, rskr. 1990/91:118; prop. 1991/92:100 bilaga 2 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1991/92:KU28, rskr. 1991/92:158; prop. 1992/93:100 bilaga 2 Kungl. hov- och slottsstaterna, bet. 1992/93:KU22, rskr. 1992/93:234; prop. 1993/94:100 bilaga 2 Statschefen och regeringen, bet. 1993/94:KU29, rskr. 1993/94:233- 234.

274

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

sierades på annat sätt, i likhet med hur hovhållninganslaget bidrog i samband med represen- tationsanknutna åtgärder. I 1985/86 års budgetproposition togs överskottsmedel från Djur- gården åter till slottsunderhåll, något som riksdagen godkände.1726

I 1990/91 års budgetproposition begärde Riksmarskalksämbetet medel åt Husgeråds- kammaren för vård av stiftelsernas bestånd av möbler, konst och konsthantverk, men finans- ministern var i den delen inte beredd att föreslå några förändrade finansieringsformer, ett ställningstagande som också återkom vid riksmötet 1991/92. Däremot ändrades hovhåll- ningsanslaget till att bli ett förslagsanslag i stället för ett obetecknat anslag, vilket innebar att det efter regeringens medgivande skulle kunna överskridas för att täcka avtalsenliga löneök- ningar. Det angavs då att av hovstatsanslaget var omkring 30 procent apanage och omkring 70 procent personalkostnader avseende omkring 65 tjänster samt ett antal tillfälliga anställ- ningar.1727 Genom slottsstatsanslaget bekostades slottens driftskostnader och avlönades när- mare 80 anställda, bl.a. inom park- och trädgårdsvård samt lokalvård, och ett tjugotal perso- ner med uppdrag av deltids- och bisysslekaraktär.1728

I 1989/90 års budgetproposition noterades att tjänstebrevsrätten hade upphört för ho- vet.1729 I 1991/92 års budgetproposition angavs att ståthållarämbetena från Byggnadsstyrel- sen skulle ta över ”kostnadsansvaret för verksamhetsanknutna lokalåtgärder m.m. samt för vissa säkerhetshöjande åtgärder”.1730 I 1993/94 års budgetproposition flyttades kostnader för de kungliga personernas flygtransporter vid officiella resor från Försvarsdepartementets an- slag till hovhållningsanslaget.

Nästa genomgripande förändring av hov- och slottsstatsanslagen skedde i 1994/95 års budgetproposition. Under de närmast föregående åren hade det noterats att en översyn av hovets organisation pågick, bl.a. avseende redovisningsformerna. Organisatoriskt skulle ge- mensamma enheter för ekonomi- och datafrågor inrättas under Riksmarskalksämbetet, och då ansåg regeringen att alla medel borde anvisas under ett samlat ramanslag, kallat ’Kungliga hov- och slottsstaten’. Konstitutionsutskottet framhöll emellertid vikten av att regeringens anslagsberäkning redovisades på ett sådant sätt att den gav tillräckligt underlag för riksdagens bedömning av behovet av anslag.1731

I regleringsbrev för budgetåret 1995/96 utfärdat den 15 juni 1995 fastslogs att förord- ningen (1993:134) om myndigheters årsredovisning och anslagsframställning med visst un- dantag skulle tillämpas på Riksmarskalksämbetet, inklusive Ståthållarämbetet och Husgeråds- kammaren, men förordningen skulle inte tillämpas beträffande den anslagspost som be- nämndes Hovförvaltningen, apanage. Riksmarskalksämbetet framförde invändningar mot att

1726 Prop. 1985/86:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 2-3, bet. 1985/86:KU27, rskr. 1985/86:291.

1727 Bet. 1990/91:KU25.

1728 Prop. 1990/91:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 2.

1729 Prop. 1989/90:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 2-3. Kungl. Maj:ts Orden hade emellertid inte haft tjänstebrevsrätt, se Ds Fi 1972:5 s. 18.

1730 Prop. 1991/92:100 bilaga 2 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 3.

1731 Prop. 1994/95:100 bilaga 2 Statschefen och regeringen, bet. 1994/95:KU32, rskr. 1994/95:235-236.

275

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

omfattas av förordningen, och den 7 mars 1996 beslutade regeringen att endast Ståthållar- ämbetet och Husgerådskammaren ålades redovisningsskyldighet.1732 Från Riksrevisionsver- kets sida hade den uppfattningen framförts att Ståthållarämbetet var en statlig myndighet och att Djurgårdsförvaltningen var en ”offentligrättslig annan juridisk person”,1733 men i den pro- memoria som togs fram inom regeringskansliet blev slutsatsen att Ståthållarämbetet inte var en myndighet men i vissa avseenden, ”med hovets goda minne”,1734 behandlades som en myn- dighet. Att det var fråga om behandling som en myndighet, just i ekonomiadministrativt hän- seende, var också hovets uppfattning.1735

Riksmarskalksämbetet fick regeringens uppdrag att göra en översyn av hur redovisning och revision skulle genomföras när de tre olika anslagen förts samman till ett. Hovstaterna och regeringen kom därefter överens om att Riksrevisionsverket även i fortsättningen skulle granska Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren (de tidigare slottsstatsanslagen) medan apanagedelen (inklusive Riksmarskalksämbetet) skulle undantas från detta. Dock skulle Hov- staterna årligen lämna en berättelse över den samlade verksamheten, koncentrerad på Ståt- hållarämbetet och Husgerådskammaren och med en mycket översiktlig presentation av övrig verksamhet.1736 I anledning av detta antecknade konstitutionsutskottet följande.

”I regleringsbrevet för Kungliga hov- och slottsstaten, utfärdat den 15 juni 1995, fastslogs att förordningen (1993:134) om myndigheters årsredovisning och an- slagsframställning med visst undantag skulle tillämpas på Riksmarskalksämbetet, inklusive Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren. Förordningen skulle där- emot inte tillämpas beträffande den anslagspost som benämndes Hovförvalt- ningen, apanage.

Efter det att Riksmarskalksämbetet framfört invändningar mot att omfattas av förordningen beslutade regeringen den 7 mars 1996 om ändring av reglerings- brevet för budgetåret 1995/96. Ändringen bestod i att endast Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren ålades redovisningsskyldighet. I gengäld skulle, enligt det ändrade regleringsbrevet, Riksmarskalksämbetet göra en översyn av vad som skulle ingå i apanaget och därmed undantas från förordningen om myndigheters årsredovisning och anslagsframställning. En utgångspunkt skulle enligt rege- ringen därvid vara de krav som riksdagen ställt på att det måste finnas ett till- räckligt underlag för att bedöma medelsbehovet och följa upp hur tilldelade me- del har använts. Översynen skulle resultera i att förordningen skulle vara möjlig att tillämpa på, förutom Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren, även på Riksmarskalksämbetet, sedan vissa delar av ämbetet hänförts till apanaget. Över- synen skulle också innehålla förslag till hur redovisningen kunde utgöra ett bättre beslutsunderlag vid anslagstilldelningen och anslagsuppföljningen, exempelvis genom verksamhetsberättelse.

Riksmarskalksämbetet överlämnade den 1 augusti 1996 till regeringen en Utredning angående årsredovisning och revision för Kungl. Hov- och Slottssta- ten. Till utredningen var fogad en PM med analys av rättsläget när det gällde

1732 Bet. 2003/04:KU9 s. 29.

1733 Catharina Staaf, De kungl. hovstaternas ställning, Promemoria, Justitiedepartementet, 1993-06-09, s. 6. 1734 Catharina Staaf, De kungl. hovstaternas ställning, Promemoria, Justitiedepartementet, 1993-06-09, s. 9.

1735 J. Gillis Wetter, Yttrande över Justitiedepartementets promemoria avs. de kungl. hovstaternas ställning (i statsrättsligt hänseende), 1993-08-28, s. 7. Se också Riksdagens revisionsutredning 1997-10-16 dnr KK1-174-97/98, s. 8-9 och bilaga 5.

1736 Prop. 1996/97:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 13.

276

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

konungens apanage och tillhörande frågor.[1737] Riksmarskalksämbetet konstate- rade, med hänvisning till den juridiska analysen, att hovstaterna inte är någon myndighet och att de står utanför den statliga förvaltningsorganisationen, att of- fentlighetsprincipen inte gäller för hovstaterna samt att regeringen inte har nå- gon förordningsmakt gentemot hovstaterna, vilka lyder direkt under statschefen. Riksmarskalksämbetet drog av den sistnämnda punkten slutsatsen att regeringen inte kan ge Riksrevisionsverket direktiv att granska hovstaternas ekonomiska re- dovisning. Att detta hittills ändå skett för de delar av hovets budget som avser Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren byggde, enligt Riksmarskalksämbe- tet, på tidigare överenskommelser mellan regeringen och ämbetet. Motiven till denna överenskommelse var att verksamheten vid dessa delar av hovstaterna dels var av stor ekonomisk omfattning (tillsammans över hälften av den totala budgeten), dels var av annan art än övrig verksamhet. Medan verksamheten vid övriga enheter var inriktad på att bistå och stödja konungen i hans roll som stats- chef, var verksamheten vid Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren inriktad på att vårda och för allmänheten visa det nationella kulturarv som finns i de kungliga slotten och deras omgivningar.

Beträffande konungens apanage anförde Riksmarskalksämbetet följande. Gränsen mellan konungens privata ekonomi och hans ekonomi som statschef är mycket svår att dra. Konungen är rikets statschef dygnet runt när han vistas i landet. Vad gäller egendom är lösöret på de kungliga slotten en blandning av statlig, stiftelseägd och privat egendom, som allt brukas av konungen både som statschef och som privatperson. För att undvika ständiga diskussioner i denna gränsdragningsfråga lovade riksdagen (då ständerna) vid riksdagen år 1809 att årligen utge ett penningbelopp (apanage) till konungens hovhållning. I utbyte överlämnade konungen uppräknade kungliga slott och kungsgårdar till staten med förbehåll om dispositionsrätt för honom av vissa av dessa slott, inklusive inredning. För det belopp som utgavs för hovhållningen skulle varken krävas någon speciell anhållan eller redogörelse för hur medlen använts. [---]

Verksamhetsberättelser avges för Ståthållarämbetets och Husgerådskam- marens verksamheter. En motsvarande redogörelse för övrig verksamhet skulle, enligt Riksmarskalksämbetet, strida mot den ursprungliga överenskommelsen, som förnyas vid varje trontillträde. Enligt utredningen avser Riksmarskalksäm- betet likväl att framdeles, i informations- och PR-syfte, producera en årlig rap- port över den samlade verksamheten vid hovstaterna.”1738

Utskottet kommenterade inte detta vidare än att det såg med tillfredsställelse på att Riks- revisionsverket även i fortsättningen skulle granska Ståthållarämbetet och Husgerådskamma- ren. Även riksdagen godtog förslaget.1739 I 1996 års överenskommelse ingick också att 51 procent av det totala anslaget tillförs hovstaten medan slottsstaten tilldelas 49 procent, en anslagsfördelning som grundar sig på fördelningen av de faktiska kostnaderna år 1996. Detta nämndes emellertid i riksdagstrycket för första gången i budgetpropositionen och konstitu- tionsutskottets betänkande vid 2004/05 års riksdag.1740

1737 Denna promemoria är Fredrik Sterzel, Konungens s.k. apanage och anknytande frågor, promemoria 1996- 06-28. Se också skrivelse av riksmarskalk Gunnar Brodin till regeringen 1996-07-30.

1738 Bet. 1996/97:KU1 s. 8-9, se även bet. 2003/04:KU9 s. 29-31.

1739 Rskr. 1996/97:84-90.

1740 Prop. 2004/05:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 48, bet. 2004/05:KU1 s. 38..

277

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

I förhållande till Riksmarskalksämbetets av utskottet återgivna yttrande kan kommente- ras att det egentliga skälet för redovisningsskyldighet avseende Ståthållarämbetets och Hus- gerådskammarens ekonomi var att dessa enheter vårdar statlig egendom. Och just detta gör att 1995-96 års förändring, då hovstats- och slottsstatsanslagen lades samman till ett anslag, kan kritiseras: den har gjort skillnaden mellan hovstatsanslaget, som inte omfattas av revision, och slottsstatsanslaget, som omfattas av revision, mindre tydlig. Riksmarskalksämbetet har hela tiden, åtminstone sedan år 1801 (se nedan avsnitt 6.8.) fungerat som överordnat organ inom hela hovet och t.ex. företrätt såväl hov- som slottsstat inför Kungl. Maj:t respektive regeringen i budgetsammanhang. Det har tydligen inte funnits något hinder mot detta i att Riksmarskalksämbetet finansiellt varit en del av hovstats- och inte slottsstatsanslaget. Mot den bakgrunden är det något svårt att förstå varför de gemensamma ekonomi- och dataen- heterna skulle föranleda att hov- och slottsstatsanslagen lades samman till ett.

Det kan också i någon mån ifrågasättas vad som i Riksmarskalksämbetets yttrande me- nades med att gränsen mellan konungens privata ekonomi och hans ekonomi som statschef är mycket svår att dra. En sådan gräns dras uppenbarligen genom att vissa kostnader belastar slottsstatsanslag, andra hovstatsanslag och ytterligare andra olika privata konton (se i slutet av detta avsnitt). Uttalandet är dock relevant just när det gäller lösöret, på så sätt att egendom som bekostats privat kan komma till användning vid representation och statlig egendom kan finnas i en del av ett slott som används till bostad.

Den första verksamhetsberättelsen för hovstaterna avsåg budgetåret 1995/96. Budget- hanteringen fortsatte enligt nu nämnda principer under det närmaste decenniet, med allt mer utförliga beskrivningar i budgetpropositionerna av det senaste årets verksamhet. Framför allt säkerhetshöjande åtgärder har varit framträdande när det gäller extra tillskott.1741 På ett mer generellt plan ska nämnas att en successiv budgetreform genomfördes från slutet av 1980- talet till slutet av 1990-talet. Det tidigare systemet där utgångspunkten var anslagsäskanden från myndigheter och där riksdagen kunde ta ställning till inrättande av enskilda tjänster er- sattes av ett system där utgångspunkten finns i utgiftstak och utgiftsramar och där detaljre- glering har ersatts av mål- och resultatstyrning.1742 Budgetramarna slås fast i den ekonomiska vårpropositionen, och de detaljerade förslagen läggs fram i höstens budgetproposition.1743 Från och med 1997 års budget sammanfaller budgetåret med kalenderåret.

Under åren 1995-97 arbetade den av talmanskonferensen tillsatta Revisionsutredningen, som föreslog att Riksdagens revisorer skulle svara för revisionen av de delar av hovet som faller utanför konungens enskilda sfär, nämligen Ståthållarämbetet inklusive Djurgårdsför- valtningen samt Husgerådskammaren. Konstitutionsutskottet ställde sig bakom detta förslag,

1741 Prop. 1997/98:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 11-12, bet. 1997/98:KU1 s. 6, rskr. 1997/98:90-96; prop. 1998/99:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 9-10, bet. 1998/99:KU1 s. 5-6, rskr. 1998/99:90-96; prop. 1999/2000:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 15-16, bet. 1999/2000:KU1 s. 5, rskr. 1999/2000:56-62; prop. 2000/01:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 42-43, bet. 2000/01:KU1 s. 27-28, rskr. 2000/01:62-68; prop. 2001/02:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 39-40, bet. 2001/02:KU1 s. 34-35, rskr. 2001/02:52-57; prop. 2002/03:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 44-45, bet. 2002/03:KU1 s. 34, rskr. 2002/03:52-56; prop. 2003/04:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 45-46, bet. 2003/04:KU1 s. 34, rskr. 2003/04:58-64.

1742 Sterzel 2009 (Finansmakten) s. 291-301, Fredrik Sterzel, Finansmakten i författningen, 2 uppl., Lund: Stu- dentlitteratur, 2018, s. 34-36.

1743 Sterzel 2018 s. 55-62.

278

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

och det blev verklighet.1744 När Riksrevisionen inrättades i stället för Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer fördes granskningen av Ståthållarämbetet inklusive Djurgårdsförvalt- ningen samt Husgerådskammaren över dit.1745 Under 2002/03 och 2004/05 års riksmöten tog riksdagen ställning för en ordning som innebar att Djurgårdsförvaltningen skulle omfat- tas av reglerna om Riksrevisionens effektivitetsrevision (granskning av att staten med hänsyn till allmänna samhällsintressen får ett effektivt utbyte av sina insatser) samt årliga revision (granskning av att redovisningen är tillförlitlig och räkenskaperna rättvisande), dock inte med avseende på om ledningens förvaltning följer tillämpliga föreskrifter och särskilda beslut.1746 Ett särskilt tillskott tillkom för täckande av vissa avgifter som skulle erläggas till Riksrevi- sionen.1747

Under riksmötet 2003/04 gjorde riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att det vore önskvärt med en större öppenhet och insyn avseende anslaget till hovstaterna i de delar som inte redovisades annat än mycket översiktligt i den årliga verksamhetsberättelsen eller var föremål för Riksrevisionens granskning.1748 Regeringen noterade att några förändringar som gjort det motiverat att komma överens om en annan anslagsfördelning än 51 procent till hovstaten och 49 procent till slottsstaten inte hade inträffat. Däremot fördes diskussioner med Riksmarskalksämbetet om ökad öppenhet och insyn.1749 Medel tillfördes som kompen- sation för att Riksgäldskontorets årliga betalning av ränta om 7 500 kr på Karl XIII:s hem- giftskapital skulle upphöra (se nedan avsnitt 6.7.1.).1750

1996 års överenskommelse kompletterades sedan med ytterligare delar. Kostnadsfördel- ningsnyckeln om 51-49 procent skulle gälla långsiktigt, och som grund för en eventuell fram- tida ändring av denna fördelning skulle större organisatoriska förändringar redovisas i verk- samhetsberättelsen för det budgetår då förändringen sker. Verksamhetsberättelsen skulle bli utförligare när det gällde den verksamhet som bedrivs inom ramen för anslaget till hovstaten, i form av bl.a. uppgifter om antalet anställda, antalet resdagar, antalet gäster vid olika slags representation och uppgifter avseende Hovstallet. Det skulle finnas information om vilken andel av kostnaderna som belöpte på de olika organisatoriska enheterna inom hovstaten. Anslagets fördelning på de olika verksamhetsområdena skulle bli föremål för en kontinuerlig diskussion mellan Riksmarskalksämbetet och Regeringskansliet.1751

1744 Bet. 1998/99:KU1 s. 6, jfr även 1997/98:KU27 s. 38-42 och 1997/98:KU16; lagen (1999:205) om ändring av lagen (1997:518) med instruktion för Riksdagens revisorer.

1745 Prop. 2001/02:190 s. 73-75, bet. 2002/03:KU12 s. 9, rskr. 2002/03:22; lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m.

1746 Bet. 2002/03:KU12, rskr. 2002/03:22; bet. 2004/05:KU1 s. 39-40, rskr. 2004/05:82. Se till de olika typerna av revision Sterzel 2018 s. 130-132.

1747 Bet. 2003/04:KU1 s. 34; prop. 2003/04:100 s. 157-158, bet. 2003/04:FiU21 s. 39, rskr. 2003/04:273-

274.

1748 Bet. 2003/04:KU9 s. 27-32, rskr. 2003/04:148.

1749 Prop. 2004/05:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 46-48, bet. 2004/05:KU1 s. 38-40, rskr. 2004/05:82.

1750 Prop. 2003/04:100, s. 157-158, bet. 2003/04:FiU21 s. 38-39, rskr. 2003/04:273-274; se även prop. 2004/05:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 48.

1751 Prop. 2005/06:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 50-52, bet. 2005/06:KU1 s. 44-47, rskr. 2005/06:59.

279

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Budgethanteringen fortsatte enligt dessa principer under de närmaste åren.1752 ”Det kungliga kulturarvet” nämndes för första gången i budgetpropositionen vid 2006/07 års riks- dag som samlingsbegrepp för det som besöksverksamheten vid slotten och samlingarna där omfattar.1753 Det kan noteras att besöksverksamheten inte drivs med statsanslag utan tvärtom täcker vissa kostnader som annars hade måst finansieras på annat sätt, något som blivit tydligt i samband med 2020 års coronapandemi. Då fick slottsstaten ett tillskott om 40 000 000 kr för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av att intäkter från visningar av de kungl. slot- ten minskat.1754 Under 1900-talet och 2000-talet har det skett en förskjutning i dispositions- rättens innebörd beträffande flera av slotten med tillhörande parker – från att kungafamiljen använde dem som bostäder och för rekreation till att de visas för allmänheten som en del av det kungliga kulturarvet.

Även särskilda statsceremonier har föranlett tilläggsanslag. I 2009/10 års budgetpropo- sition ansåg regeringen att anslaget tillfälligt borde ökas med 5 000 000 kr för att ”delvis bekosta den del av kronprinsessan Victorias bröllop som är en statsangelägenhet”.1755 Ansla- get borde då också höjas för att täcka driften av Haga slott. Vid några tillfällen har det utan framgång lagts fram motioner om att kronprinsessan borde ha en egen hovstat med eget delanslag inom ramen för gällande anslag.1756

I takt med att antalet anslagsposter minskat har behovet av att i budgetpropositionerna ange vad anslaget ska användas till ökat. I budgetpropositionen vid 2005/06 års riksdag angavs inledningsvis: ”Anslaget avser att täcka kostnaderna för statschefens officiella funk- tioner inklusive kostnaderna för den kungliga familjens resor.”1757 Därutöver nämndes bl.a. driftskostnader för slotten. Längre fram i texten angavs att hovstatsanslaget bekostade repre- sentation och statsbesök, resor, transporter och personal m.m. samt levnadsomkostnader som är direkt kopplade till statschefens funktion och alltså inte är av rent privat karaktär.1758 Den inledande formuleringen i budgetpropositionen vid 2006/07 års riksdag var: ”Anslaget avser att täcka kostnaderna för statschefens officiella funktioner inklusive kostnaderna för den kungliga familjen.”1759 Dessa formuleringar återkom sedan. I budgetpropositionen vid 2013/14 års riksdag infördes ett stycke med angivande anslagets ”ändamål”, och formule- ringen var då: ”Anslaget får användas för att täcka utgifter för statschefens officiella funk- tioner inklusive utgifter för kungafamiljen samt för Kungliga hovstatens och Kungliga slotts- statens förvaltningsutgifter”.1760 Denna formulering har därefter kvarstått.

1752 Prop. 2006/07:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 75-77, bet. 2006/07:KU1 s. 53-56, rskr. 2006/07:45; prop. 2007/08:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 76-78, bet. 2007/08:KU1 s. 50-53, rskr. 2007/08:75; prop. 2008/09:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 17-19, bet. 2008/09:KU1 s. 12-14, rskr. 2008/09:79; prop. 2009/10:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 17-19, bet. 2009/10:KU1 s. 11-13, rskr. 2009/10:91; prop. 2010/11:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 17-19, bet. 2010/11:KU1 s. 10-14, rskr. 2010/11:84.

1753 Prop. 2006/07:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 76.

1754 Prop. 2020/21:2 s. 9.

1755 Prop. 2009/10:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 19.

1756 Mot. 2006/07:Fi244, bet. 2006/07:KU1 s. 56, rskr. 2006/07:45; mot. 2007/08:K404 och 2007/08:Fi277, bet. 2007/08:KU1 s. 52-53, rskr. 2007/08:75; mot. 2008/09:K397, bet. 2008/09:KU1 s. 14, rskr. 2008/09:79.

1757 Prop. 2005/06:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 50.

1758 Prop. 2005/06:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 51.

1759 Prop. 2006/07:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 75, nästan likalydande de närmast följande åren. 1760 Prop. 2013/14:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 17.

280

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

I ett tillkännagivande år 2011 i anledning av det årets budgetproposition önskade riksda- gen att regeringen skulle genomföra en ny översyn av överenskommelsen med Riksmar- skalksämbetet.1761 Konstitutionsutskottet ansåg:

”att det finns förutsättningar för att, inom ramen för de gällande konstitutionella och rättsliga regelverken, genomföra en översyn av den överenskommelse om redovisning av anslaget till kungliga hovstaten som träffats mellan regeringen och riksmarskalksämbetet. En sådan översyn bör verka för en ökad insyn i hov- staten men samtidigt respektera statschefens privata sfär och inte utgöra någon ändring i den nuvarande konstitutionella ordningen.”1762

Riksdagen tillkännagav för regeringen att regeringen skulle genomföra en översyn av överenskommelsen mellan regeringen och Riksmarskalksämbetet om redovisningen av hov- statens verksamhet. I 2012/13 års budgetproposition angav regeringen att frågan bereddes inom Regeringskansliet.1763 Redan i den budgetpropositionen var emellertid informationen om det gångna årets verksamhet något mer utförlig än tidigare.

I 2013/14 års budgetproposition angavs att den ekonomiska redogörelsen i verksam- hetsberättelsen skulle bli utförligare när det gäller den verksamhet som bedrivs inom ramen för hovstaten. På samma sätt som redan gällde för slottsstaten skulle hovstaten redovisas genom resultat- och balansinformation samt kommentarer i form av tilläggsupplysningar och noter. Konstitutionsutskottet ansåg att den kompletterande överenskommelsen borde inne- bära ökad insyn i hovstatens verksamhet, i enlighet med riksdagens tidigare tillkännagivande till regeringen. Enligt utskottet borde erfarenheterna av den nya ordning som överenskom- melsen innebär avvaktas innan frågan prövas på nytt.1764

Under åren därefter har denna överenskommelse följts och redovisningen av använd- ningen av hov- och slottsstaternas anslag i budgetpropositionerna blivit utförligare. Fördel- ningen mellan de båda anslagsdelarna om 51 respektive 49 procent har inte ändrats.1765 I budgetpropositionen för år 2020/21 har dock angetts att diskussioner om en ändring har förts under 2020 på grund av allt högre krav på permanenta säkerhetshöjande åtgärder vid de kungliga slotten. Detta ledde till att den procentuella fördelningen försköts genom ett tillskott om 3 000 000 kr på slottsstatens del av anslaget.1766

Inom hovet görs en uppdelning på residenskostnader, det vill säga kostnader för personal, livsmedel, viss logistik samt vissa andra hushållsprodukter, privata kostnader, det vill säga om- kostnader som är relaterade till just funktionen som kunglig familj, såsom kläder i repre-

1761 Prop. 2011/12:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 17-19, bet. 2011/12:KU1 s. 14-21, rskr. 2011/12:56. 1762 Bet. 2011/12:KU1 s. 21.

1763 Prop. 2012/13:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 17-19, bet. 2012/13:KU1 s. 13-16, rskr. 2012/13:80. 1764 Prop. 2013/14:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 17-19, bet. 2013/14:KU1 s. 12-19, rskr. 2013/14:78.

1765 Prop. 2014/15:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 17-20, bet. 2014/15:KU1 s. 35-42, rskr. 2014/15:50- 59; prop. 2015/16:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 45-48, bet. 2015/16:KU1 s. 49-52, rskr. 2015/16:59-63; prop. 2016/17:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 19-22, bet. 2016/17:KU1 s. 52-60, rskr. 2016/17:72-77; prop. 2017/18:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 17-19, bet. 2017/18:KU1 s. 47-49, rskr. 2017/18:71-76; prop. 2018/19:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 15-17, bet. 2018/19:KU1 s. 37-39, rskr. 2018/19:74-79; prop. 2019/20:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 17-19, bet. 2019/20:KU1 s. 33-34, rskr. 2019/20:81-87.

1766 Prop. 2020/21:1 utgiftsområde 1 Rikets styrelse s. 21-24, bet. 2020/21:KU1 s. 17 och 35-36, rskr. 2020/21:85-92.

281

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

sentationssammanhang, och privat-privata kostnader, det vill säga kostnader som rör t.ex. pri- vatägda fastigheter, privata utlandsresor och privata gäster vid i övrigt officiella ceremonier. De första två kategorierna belastar hovhållningsanslaget men inte den tredje, som bekostas av privatförmögenheten.1767

6.5.13.Översikt över perioden 1975-2020

Budgetår:		1975/761768		1981/821769
Hans Maj:t Konungens och det			5 300 000		8 950 000
Kungl. Husets hovhållning

Underhåll och vård av möbler			1 090 000		Se nedan
samt andra staten tillhöriga in-
ventarier i de kungl. slotten

De kungl. slotten:			4 319 000		De kungl. slotten:
Administration					Driftskostnader
					11 188 000
De kungl. slotten:			1 325 000		11 188 000
Uppvärmning

Kungl. husgerådskammaren			Se ovan		3 035 000

Summa			12 034 000		23 173 000
Av summan av utgiftsanslagen			94 367 350 000		225 058 256 000
			0,01 %		0,01 %

Tabell 12. Hov- och slottsstatsanslagen budgetåren 1975/76 och 1981/82.

Budgetår:	1995/961770		20051771		20151772
Kungl. hov- och slotts-	107 465 000		96 162 000		127 522 000
staten, ramanslag

Av summan av utgifts-	940 010 749 000		737 998 396 000		873 857 246 000
områdena	0,01 %		0,01 %		0,01 %

Tabell 13. Hov- och slottsstatsanslagen budgetåren 1995/96, 2005 och 2015.

6.6.1809-10 års överenskommelses rättsliga ställning och giltighet över tid

6.6.1.Bundenheten till 1809-10 års överenskommelse

Gunnar Bramstång har hävdat, att då ständernas erbjudande antogs av konungen, ”måste ett offentligrättsligt förhållande anses ha uppkommit, för båda parter gällande i ’evärdeliga tider’, d.v.s. under alla omständigheter så länge vi äga monarkiskt statsskick och nuvarande

1767 Presentation för Förtjänstutredningen av Jan Lindman den 6 maj 2020. 1768 Statsbudget 1975/76 (bilaga till bet. 1975:FiU29).

1769 Statsbudget 1981/82 (bilaga till bet. 1980/81:FiU45).

1770 Statsbudget 1995/96 (bet. 1994/95:FiU31).

1771 Statsbudget 2005 (bet. 2004/05:FiU10).

1772 Statsbudget 2015 (bet. 2014/15:FiU10).

282

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

konungahus. Ifrågavarande avtal synes icke kunna rubbas ensidigt.”.1773 Jan-Mikael Bexhed har såvitt jag kan se samma uppfattning, eftersom han skriver att det uppkom ”ett offentlig- rättsligt förhållande av konstitutionell karaktär och närmast avtalsmässigt slag”.1774

Utifrån ett avtalsrättsligt synsätt är det i själva verket fråga om ett ömsesidigt, närmast affärsmässigt risktagande: Konungen lämnade ifrån sig sin enskilda styrelse över de inkomst- bringande egendomarna till riksdagen mot ett mer eller mindre bestämt belopp och miste viss ekonomisk självständighet, men slapp i gengäld risken att intäkterna gick ned; riksdagen,

åsin sida, hoppades och trodde att avkastningen av lantbruken och stuterierna skulle bli större under riksdagens styrelse än under konungens, vilket innebar att det fanns en chans till förstärkning av statskassan genom mellanskillnaden mellan de högre intäkterna och det mer eller mindre fasta beloppet som skulle täcka konungens hovhållning.

Den skillnad som gjordes i rätten till slotten var en förändring i dispositionsrättens om- fattning, inte egentligen när det gällde rätten att bo i slotten och att använda slottsparker och trädgårdar, utan beträffande redovisningen av intäkter från utarrenderade gårdar och från stuterierna. Äganderätten till slotten förändrades inte; det var fortfarande fråga om statlig egendom, även om det beträffande Haga slott var fråga om ganska nyförvärvad statlig egen- dom. Från att det varit fråga om en ”dispositionsrätt av vidsträckt natur” (se ovan avsnitt

6.2.8.angående Drottningholm), blev det en dispositionsrätt av något mindre vidsträckt na-

tur.

Om man granskar det ovan (avsnitt 6.3.) redovisade materialet från 1809-10 års riksdag närmare, så är det enda som uttryckligen gäller på evärdlig tid ständernas rätt att besluta över förvaltningen och användandet av den fasta egendom som förut stått under konungarnas omedelbara styrelse.1775 Men det står samtidigt klart att det som riksdagen tog över för evig tid var rätten att bestämma om de inkomstbringande delarna av egendomarna och att ko- nungen för sin hovhållning i gengäld fick ett anslag i pengar samt (den fortsatta) rätten att disponera själva slotten i olika avseenden tillsammans med att riksdagen åtog sig att bekosta underhållet av slotten med vissa belopp.

Detta leder fram till att det i de delar som direkt eller indirekt omfattas av överenskom- melsen knappast kan finnas utrymme för ensidiga förändringar. Lika litet som konungen ensidigt kan ta tillbaka till någon av de nämnda kungsladugårdarna under sin enskilda styrelse, lika litet kan riksdagen ensidigt ta tillbaka konungens dispositionsrätt till ett kungligt lustslott (bortsett från de slott – Rosersberg och Tullgarn – där dispositionsrätten omprövas vid varje tronskifte). Så har rättsläget också konsekvent uppfattats under de 200 år som förflutit sedan överenskommelsen ingicks.

Att överenskommelsen är bindande för riksdagen har den själv också ansett. År 1919 väcktes en motion om att det borde utredas om de kungliga slotten kunde användas för sjukvård, skola eller annat statsändamål.1776 Statsutskottet yttrade följande.

”Då de kungl. slotten genom Rikets ständers skrivelse den 1 december 1809 och riksdagens skrivelse nr 1 vid 1908 års riksdag till Kungl. Maj:t upplåtits under

1773 Bramstång Hov och slott s. 164.

1774 Bexhed 2020 s. 230.

1775 Jfr Lyrevik 2018 s. 87.

1776 Mot. 1919A:AK49.

283

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

vissa villkor att disponeras under Hans Maj:t Konungens livstid (se statsutskot- tets utlåtande nr 2 vid 1908 års riksdag), har utskottet redan av denna anledning icke kunnat tillstyrka motionen.”1777

Riksdagen röstade ned motionen.1778 Utskottets ställningstagande innehåller visserligen en sammanblandning av två ställningstaganden – dels den perpetuella dispositionsrätt som genom 1809-10 års överenskommelse uppläts avseende vissa slott, dels den dispositionsrätt på livstid för Gustaf V som år 1908 uppläts avseende Rosersberg, men det är ändå tydligt att ensidiga förändringar inte kunde ske.

Ett tydligare och mer genomarbetat ställningstagande gjordes i samband med 1945 års förändringar av uppställningen av första huvudtiteln. Utgångspunkten för finansministern Wigforss uttalanden var att 1809-10 års överenskommelse var gällande, och förslaget syftade till att ”de för slottsstaten avsedda anslagen kunna bringas i närmare överensstämmelse med nutida budgetteknik utan att man därmed kommer i konflikt med de konstitutionella förut- sättningarna för första huvudtitelns uppställning”.1779 Förändringsförslagen framställdes ”med iakttagande av de vid 1809/10 års riksdag för första huvudtitelns uppställning fast- ställda grundreglerna”1780 och på ett sätt som förutsatte ”att ingen rubbning av de personliga rättigheter och förmåner som tillkomma Hans Maj:t Konungen skall ske vid genomförandet av förslagen”.1781 Dessa formuleringar visar att grunden för första huvudtitelns uppställning inte bara var en budgetteknisk eller finansrättslig fråga utan ett konstitutionellt förhållande.

Genom förhandlingar och ömsesidiga överenskommelser mellan konung och riksdag kan emellertid förändringar göras. Detta har också skett vid ett flertal tillfällen, såväl under 1809 som 1974 års regeringsform. Viktigast är de överenskommelser som skett beträffande vilka anslagsposter som ska revideras av Riksrevisionen och dess tidigare motsvarigheter; före år 2003 Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket/Riksräkenskapsverket samt före år 1920 Riksdagens revisorer och Kammarrätten.1782 Dessa omförhandlingar har bl.a. skett vid 1840-41 års riksdag, år 1944 och år 1981/82.

6.6.2.Principfrågan om hovhållningsanslagets oföränderlighet

De olika anslagens storlek har varierat över tid. Under 1809 års regeringsform förde Kungl. Maj:t i statsrådet i budgetpropositionen fram konungens genom Riksmarskalksämbe- tet framställda anspråk på medel för hovhållningen, varefter riksdagen biföll eller avslog för- ändringsförslagen. Ofta biföll riksdagen förslagen, men det finns också flera exempel på att riksdagen meddelade avslag, t.ex. med motiveringen att någon höjning inte behövdes eller

1777 Statsutskottets bet. 1919A:52, se härtill Bramstång Hov och slott s. 164.

1778 Första kammarens protokoll 1919:25 s. 19-21, Andra kammarens protokoll 1919:34 s. 28-33.

1779 Prop. 1944:228 s. 5.

1780 Prop. 1944:228 s. 4.

1781 Prop. 1944:228 s. 6.

1782 Se till kammarrätten som revisionsinstans Kjell Å Modéer och Christian Häthén, Kammarens jurister. Kammarrätten 1695-1995, Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995, s. 161-173 och 190.

284

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

att andra utgifter måste prioriteras. Under 1974 års regeringsform framställer konungen ge- nom Riksmarskalksämbetet sina anspråk till regeringen, som sedan bedömer vilka förslag som ska läggas fram för riksdagen, och så fattar riksdagen beslut.

Som har framgått i avsnitt 6.5. har anslagen hanterats på olika sätt under olika perioder. Särskilt på 1800-talet höjdes inte anslagen trots prisstegringar, särskilt på 1900-talets första hälft höjdes de inte men kompletterades med tilläggsanslag för att täcka prisstegringarna, och under 1900-talets andra hälft har de successivt höjts för att anpassas till förändrade löne- och prisnivåer. Särskilt när det gäller det rena hovhållningsanslaget – som även kallats apanage eller civillista1783 – har emellertid den tanken funnits att det borde vara oföränderligt under en konungs regeringsperiod.

Reuterskiöld ansåg på ett principiellt plan att konungens apanage bestäms ”sedvanerätts- ligt en gång för alla vid tronbestigningen, men kan äfven därefter ändras; apanagen till andra medlemmar af det kongl. huset med egen hofhållning, i den mån sådana utgå, äro däremot icke ens i princip oföränderliga”.1784 Malmgren menade att apanaget, sådant det fastställts vid tronbestigningen, inte kunde sänkas utan konungens medgivande.1785

1859-60 års statsutskott gjorde ett uttalande i denna fråga i anslutning till Karl XV:s trontillträde. Några riksdagsledamöter hade ansett att hovhållningssumman borde sättas ned, eftersom Karl XV hade en mindre familj än Oscar I. Utskottet konstaterade att anslaget utgick med samma belopp som hade beslutats vid 1823 års riksdag, 420 000 rdr bco, och uttalade:

”Utskottet har nemligen trott sig böra antaga, att, vid inträffadt thron-ombyte, hofhållnings-anslaget bestämmes för den tillträdande Konungens regeringstid, och att Rikets Ständer således härvid afse icke blott den närmaste framtiden, utan äfven att förändrade förhållanden under en längre tidrymd kunna inträffa; och tillstyrker derföre Utskottet,

att Hans Maj:t Konungens hofhållnings-anslag, måtte, på sätt uti den Kongl. Propositionen är föreslaget, bibehållas vid oförändradt belopp, 630,000 Rdr.”1786

Att det är fråga om ett oförändrat belopp fast det inte ser ut så, beror på att det hade skett en myntreform – 420 000 rdr bco motsvarade 630 000 rdr rmt. Men principfrågan är intressant. En nedsättning borde inte ske, eftersom anslaget redan från början skulle ta höjd för merkostnader vid familjebildning. Samtidigt har det inte varit en ovanlighet att ökade anslag har motiverats med att kungafamiljen har fått fler medlemmar. Statsutskottet noterade vid 1867 års riksdag att det ordinarie anslaget under den senaste tioårsperioden hade ökats med 222 240 rdr och uttalade:

”Ur konstitutionel synpunkt anser Utskottet det vara af stor vigt, att täta rubb- ningar i anslagen under denna Hufvudtitel hädanefter icke må erfordras; och då det torde kunna antagas, att, genom beviljande af den ifrågaställda mindre be- tydliga förhöjningen [en höjning av anslaget till prinsessan Eugenie], den regle-

1783 Se till det sistnämnda begreppet Naumann 1879-84 bd 2 s. 320.

1784 Reuterskiöld 1914 s. 75.

1785 Malmgren 1948 s. 78.

1786 1859-60 års riksdag, Bihang, saml. 4, bd 1, statsutskottets betänkande nr 47, s. 2.

285

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

ring af ifrågavarande anslag, som, på sätt ofvan är antydt, under de sednaste riks- dagarne fortgått, varder för en längre framtid afslutad, hemställer af sådan an- ledning Utskottet,

att hvad Kongl. Maj:t uti berörda hänseende äskat må af Riksdagen bi- fallas.”1787

Påföljande år yttrade statsutskottet i anledning av ett antal motioner om nedsättning av anslaget under första huvudtiteln:

”Ehuru icke hos oss, såsom i åtskilliga andra länder, den så kallade civillistan för monarkens regeringstid bestämmes, torde likväl nedsättning uti de i sådant hänse- ende beviljade anslag endast vid regentombyte böra från Representationens sida ifrågakomma, så vida Statsverket förmår fullgöra förpligtelser af dylik och der- med jemförlig beskaffenhet.”1788

Även om alla besparingar var önskvärda, ansåg inte utskottet att det fanns giltig anled- ning att sätta ned anslaget, särskilt som dess storlek hade övervägts närmare så sent som vid 1865-66 års riksdag.

Oscar II gav sig personligen in i diskussionen när han år 1886 önskade lägga till ett anslag åt hertigen av Gotland, prins Oscar. Detta misslyckades som vi har sett (avsnitt 6.5.6.), dels på grund av att del var ekonomisk kris, dels då statsutskottet fortfarande hyste ”betänklighet att vidtaga förändring i anslagen under riksstatens Första Hufvudtitel”.1789 Oscar II hade emellertid i diktamen till statsrådsprotokollet anfört:

”Visserligen har den mening uttalats, att Första Hufvudtitelns ordinarie anslags- summa, en gång faststäld, borde förblifva oförändrad under hvarje Konungs lifstid. Denna åsigt är dock ej hållbar; dessutom aldrig hittils följd. Den beror på en förvexling af Hufvudtiteln och Konungens Civillista. Hans apanage – ej Hufvudtiteln – kan och bör vara en gång för alla till belopp bestämdt.”1790

Även om riksdagen ofta hade varit restriktiv med att förändra de olika anslagen under första huvudtiteln, måste man ge Oscar II rätt i att det finns en skillnad mellan ett hovhåll- ningsanslag, för vilket endast kvitto krävs, och anslag som ska täcka vissa bestämda kostnader och som utsätts för riksdagens revision. Här var det dock fråga om ett anslag till Hertigen av Gotland, ett anslag som hörde till hovhållningsanslaget och som snarare anknyter till den nu aktuella frågan om varje medlem av kungahuset ska ha sitt eget anslag eller om delanslag ska fördelas ut från hovhållningsanslaget av konungen.

Under Gustaf V:s regeringstid löstes problemet på så sätt att tilläggsanslag beviljades, och frågan om hovhållningsanslagets oföränderliget var då av mindre principiell vikt. Under Gustaf VI Adolfs och Carl XVI Gustafs regeringstid har anslaget successivt justerats i takt med löne- och prisförändringar. Anslag till kungahusets övriga medlemmar har lösts på in- dividuell basis för prinsessan Sibylla och prins Bertil, vilket beror på den speciella situation

1787 Statsutskottets bet. 1867:33 s. 2.

1788 Statsutskottets bet. 1868:25 s. 2; se även statsutskottets bet. 1869:32, 1870:21, 1871:10, 1872:5, 1873:3. 1789 Rskr. 1886:38 s. 1, statsutskottets bet. 1886:5a s. 1.

1790 Prop. 1886:32 s. 4.

286

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

som uppstod efter prins Gustaf Adolfs tidiga bortgång år 1947. Därefter har anslag till kunga- husets övriga medlemmar fördelats av konungen ur hovhållningsanslaget.

Sammanfattningsvis kan konstateras att hovhållningsanslaget inte är oföränderligt åt nå- got håll. Det kan, som Naumann uppfattade det, ”höjas och minskas vid hvarje ny statsre- glering”.1791 Detta gäller dock endast så länge det grundläggande kriteriet i 1809-10 års över- enskommelse iakttas, nämligen att konungen tillhandahålls ”tillräckeliga medel för underhål- landet af en emot dess höga wärdighet och Rikets anseende swarande Hof-Stat”. Vad detta närmare bestämt innebär förändras förstås över tid, men hovhållningsanslaget måste göra det möjligt för statschefen och kungahusets övriga medlemmar att fullgöra sina konstitution- ella och representativa funktioner på ett värdigt sätt (jfr ovan avsnitt 3.5.3.). Naumann skrev: ”Det är statens pligt att förse sitt öfverhufvud med inkomster, som kunna sätta honom i stånd att äfven i detta hänseende värdigt representera det rike han styrer.”1792 1810 års utta- lande om ”Swenska Folkets kända önskan att se den urgamla Konunga-thronen omgifwen med en, densamma värdig glans”1793 (se ovan avsnitt 6.5.1.) kan fortfarande anses giltig, med viss tonvikt på att det inte ska vara vilken typ av glans som helst utan just en värdig glans, något som i sin tur med nödvändighet ges olika innebörd under olika epoker. En sådan tanke uttrycktes också av statsutskottet år 1873, i ett uttalande som ställde behovet av ”yttre glans” mot ”den enkla värdighet, som uppbär en af folkets förtroende omgifven konung”.1794

6.6.3.Civilrättsligt evighetsavtal eller konstitutionell sedvanerätt?

1809-10 års överenskommelse ingicks mellan de då befintliga två högsta statsmakterna, konung och riksdag. I samband med 1974 års regeringsform gjordes inga förändringar i över- enskommelsen, och även om konungens ställning formellt och reellt förändrades i många andra avseenden, behölls konungens enskilda styrelse över hovet (se ovan kap. 3). I 9 kap. 8 § regeringsformen togs in en bestämmelse om att statens medel och dess övriga tillgångar förvaltas av regeringen, om de inte är avsedda för riksdagen och dess myndigheter eller ”i lag har avsatts till särskild förvaltning”. Enligt 9 § samma kapitel beslutar riksdagen om grunderna för förvaltningen av statens egendom och förfogandet över tillgångarna. Det kan konstateras att den egendom som omfattas av den kungl. dispositionsrätten inte i lag avsatts till särskild förvaltning, vilket innebär att regeringen formellt sett förvaltar egendomen, men regeringen är därvid bunden av riksdagens beslut om att ingå överenskommelsen med konungen. Märk- ligt nog synes denna aspekt på regleringen i 9 kap. 8-9 §§ regeringsformen varken ha tagits upp i förarbeten eller lagkommentarer, utöver konstaterandet att det på ett generellt plan inte är ovanligt att regeringen är bunden av riksdagsbeslut i denna typ av frågor.1795

När 1809-10 års överenskommelse betecknas just som en ’överenskommelse’ ligger kanske däri en uppfattning om att det inte är fråga om något avtal i rent civilrättslig mening

1791 Naumann 1879-84 bd 2 s. 320.

1792 Naumann 1879-84 bd 2 s. 320.

1793 1810 års riksdag, Bihang, bd 1, statsutskottets bet. s. 715-719 på s. 717; jfr även bd 2, statsutskottets bet. s. 1252-1253 samt 1815 års riksdag, Bihang, bd 4, statsutskottets bet. s. 1294-1299 på s. 1296.

1794 Statsutskottets bet. 1873:3 s. 3-4.

1795 Se t.ex. Petrén och Ragnemalm 1980 s. 226-229; Eka m.fl. 2018 s. 471. Se emellertid Catharina Staaf, De kungl. hovstaternas ställning, Promemoria, Justitiedepartementet, 1993-06-09, s. 1-2.

287

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

men inte heller fråga om någon typ av offentligrättslig normgivning. Ett avtal kan visserligen tillkomma genom utväxlande av anbud och accept som i detta fall, men det har aldrig före- kommit något kontraktsliknande dokument där olika formuleringar ändrats (jag bortser här från de avtal som Riksmarskalksämbetet och Statens fastighetsverk har slutit, då de inte kan påverka den egentliga överenskommelsens innehåll; se ovan avsnitt 6.4.9.). Normgivning i form av grundlag eller lag tillkom visserligen under 1809 års regeringsform genom samstäm- miga beslut av konung och riksdag, men överenskommelsen utfärdades aldrig som grundlag eller lag.

Om man nu försöker bedöma överenskommelsens giltighet över tid ur ett civilrättsligt perspektiv, kan man notera att det finns en viss skepticism i svensk rätt mot evighetsavtal. Enligt rättsfallet NJA 1994 s. 359 är evighetsavtal inte oskäliga i sig, och de är alltså bindande, även om skälen för jämkning kan växa sig starkare efter hand som tiden går. Det skäl som ofta har varit aktuellt som motiv för jämkning är penningvärdesförsämringar. När det gäller tolkning av om ett avtal gäller på bestämd tid, evig tid eller på obestämd tid (och alltså kan sägas upp) finns det enligt NJA 1992 s. 439 anledning att tolka avtalet utifrån dess syften – i fallet var det fråga om ett förlikningsavtal. Sven Unger har föreslagit att ”det tidsmässiga förhållandet mellan parternas prestationer enligt avtalet”1796 ska beaktas som en viktig om- ständighet.

För egen del anser jag att 1809-10 års överenskommelse närmast är att hänföra till kate- gorin evighetsavtal, eftersom avkastningen av kungsgårdarna tillförsäkrades ständerna på evig tid medan ett årligt anslag i pengar och dispositionsrätten till slotten var ständernas mot- prestation.1797 Beträffande evighetsavtal blir det vid en tänkt uppsägning relevant att överväga om det finns en så viktig grund som gör att det skulle kunna jämkas. Om den ena parten har fullgjort sin prestation, medan den andra parten ska fullgöra sin under lång tid på ett sätt som påverkas av t.ex. penningvärdets fall, kan det finnas skäl för jämkning. När det gäller 1809- 10 års överenskommelse kan noteras att om konungen hade lämnat ifrån sig dispositionsrät- ten till de inkomstgivande kungsgårdarna m.m. mot ett fast årligt anslagsbelopp, hade det kunnat finnas skäl för jämkning, eftersom anslaget hade minskat i värde med penningvärdets fall. Och så har överenskommelsen i praktiken också hanterats, eftersom anslagets storlek successivt har justerats, ofta med uttrycklig hänvisning till det försämrade penningvärdet (se föregående avsnitt).

Civilrättsliga resonemang blir emellertid något svåra att föra om man skulle vilja föra in den kungl. dispositionsrätten under någon av jordabalkens nyttjanderättstyper.1798 Enligt

1796 Sven Unger, ”Om avtals slut – särskilt om frågan: när upphör ett avtal som inte säger när det upphör?” i Severin Blomstrand m.fl. (red.), Bertil Bengtsson 90 år, Stockholm: Jure, 2016, s. 577-594, citatet från s. 588.

1797 Jfr Bexhed 2020 som på s. 228 nämner ”tidsobestämd långtgående nyttjanderätt”, dock utan att dis- kutera ”tidsobestämd” i förhållande till evighetsavtal och avtal slutna på bestämd tid, och på s. 232 skriver att det är fråga om en nyttjanderätt som gäller ”obegränsat i tiden”. Företrädare för Statens fastighetsverk och Ståthållarämbetet uttryckte år 2008 den uppfattningen att dispositionsrätten ”anses gälla för evärderlig tid, så länge Sverige är en monarki”, se Anders Ahlberg, ”Den kungliga dispositionsrätten”, PM 2006-05-05, rev. 2008-

09-09, SFV dnr 230-2503/08, s. 3. I prop. 1994/95:3 s. 21 sägs apropå inrättandet av nationalstadsparken: ”Marken på kungliga Djurgården är numera statens egendom. Konungen har dock för evärderlig tid enskild dispositionsrätt till marken. Denna rätt reglerades genom överenskommelse åren 1809-10 mellan Karl XIII och rikets ständer.”

1798 Jfr att dispositionsrätten till Djurgården ”förmodligen inte utan vidare” kan inordnas under jordabal- kens system för nyttjanderätter, Ahlberg Den kungliga dispositionsrätten s. 5.

288

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

7 kap. 5 § jordabalken är avtal slutna på evig tid normalt ändå tidsbegränsade till 50 år,1799 en regel som tillkom redan år 1800.1800 Tidsgränsen gäller enligt bestämmelsens tredje stycke inte nyttjanderätt som upplåts av staten, vilket beror på att det åsyftade skyddet för en enskild jordägare mot att denne band sig till för långa upplåtelser inte var behövligt för staten.1801 Den kungl. dispositionsrätten är alltså i och för sig förenlig med jordabalken, även om de övriga bestämmelserna i 7 kap. jordabalken kanske inte bidrar särskilt mycket till tolkningen av dispositionsrätten.

Servitut är inte begränsade till viss tid och får enligt 14 kap. 1 § jordabalken upplåtas för ändamål som är av stadigvarande betydelse för en annan fastighet. Även om man skulle kunna uppfatta den kungl. dispositionsrätten som servitutsliknande – det är en nyttjanderätt som är av stadigvarande betydelse för en innehavare av ett visst ämbete – så är inte servitut till förmån för personer i övrigt kända i svensk rätt.1802 Dispositionsrätten företer också vissa fideikommissliknande drag.1803 Det ska noteras att begreppet dispositionsrätt har använts på ett sätt som antyder att det är mer omfattande än begreppet nyttjanderätt; den som har dis- positionsrätten har en rätt att upplåta nyttjanderätt.1804 Detta återkommer i förbehållet att Ståthållarämbetet beslutar vem som kan vara hyresgäst i de byggnader som omfattas av dis- positionsrätten (se ovan avsnitt 6.4.9.).

Om vi övergår från civilrättens till den konstitutionella rättens begreppsbildning, kan konstateras att 1809-10 års överenskommelse hade kunnat utfärdas som grundlag eller lag. Så skedde inte, och frågan är då om överenskommelsen ändå kan inordnas i den konstitu- tionella normhierarkin, t.ex. som konstitutionell sedvanerätt.

Under 1809 års regeringsform utvecklades det faktiska beslutsfattandet bort från grund- lagens former på ett sätt som har beskrivits som ”det författningslösa halvseklet”1805 men också som att den ”sedvanerätt som utvecklat sig utgör inte bara ett komplement till den skrivna författningen utan den har också medfört att åtskilliga formellt orubbade bestämmel- ser i denna förlorat sitt reella innehåll”.1806 En grundtanke med 1974 års regeringsform var att den inte skulle innehålla några fiktioner, och att den konstitutionella rätten inte skulle utvecklas vid sidan av den: ”Förklaringen till att den svenska regeringsformen ändrats oftare än många andra länders grundlagar har ansetts vara ambitionen att regeringsformen ska spegla styrelseskicket eller, som det angetts, vara deskriptiv.”1807 Om grundlagen uttryckligen

1799 NJA 2004 s. 167 och Ulf Jensen, Juno-kommentar till 7 kap. 5 § jordabalken.

1800 Jordabalken 7 kap, Juno-kommentar, Nils Larsson och Stieg Synnergren, per 2017-01-01.

1801 Richard Hager, ”Jordägandets frihet och jordabalken” i Svensk juristtidning 2013 s. 686-708, särskilt s.

691.

1802 Jfr dock romersk rätt, där dock servitut till förmån för personer upphörde när den berättigade avled; du Plessis 2010 s. 163-170.

1803 Bexhed 2020 s. 233.

1804 Bramstång Hov och slott s. 247-250.

1805 Sterzel 2009 s. 18.

1806 Sten Rudholm, ”Allmän författningsrevision” i Svensk juristtidning 1954 s. 683, se härtill

1807 Anders Eka, ”Svensk Juristtidning och statsrätten” i Svensk juristtidning 100 år, Uppsala: Iustus, 2016, s. 360.

289

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

ändras i stället för att omtolkas blir den lättillämpad och begriplig. Det har ansetts att kon- stitutionell sedvanerätt knappast har någon plats i ett sådant sammanhang, särskilt inte om sådan sedvanerätt skulle innebära att grundlagens regler frångås.1808

När det gäller 1809-10 års överenskommelse avsåg den en fråga om inte reglerades mer än delvis i 1809 års regeringsform (47 § om att hovet stod under konungens enskilda styrelse och 77 § om kungsgårdar m.m.). Frågan regleras inte alls i 1974 års regeringsform, men enligt ett förarbetsuttalande skulle inga förändringar beträffande konungens beslutsmakt över ho- vet göras (se ovan avsnitt 3.4.2. och 3.5.4.). 1809-10 års överenskommelse strider inte mot någon bestämmelse i 1974 års regeringsform. Därför finns skäl att uppfatta 1809-10 års över- enskommelse som att den utgör konstitutionell sedvanerätt. Om den formella lagkraftens princip1809 går att applicera på konstitutionell sedvanerätt, innebär det att överenskommelsen kan ändras på samma sätt som den ingicks, nämligen genom nya överenskommelser mellan konung och riksdag. Och så har också överenskommelsen hanterats i praktiken.

Detta leder sammanfattningsvis till den slutsatsen att oavsett om man ser 1809-10 års överenskommelse i ett civilrättsligt perspektiv eller i ett konstitutionellt perspektiv kan den inte ändras på annat sätt än genom en förnyad överenskommelse mellan konung och riks- dag.1810 Skulle frågan komma upp om en genomgripande omförhandling, skulle förstås ko- nungens avstående till riksdagen år 1809-10 av avkastningen av olika egendomar också kunna komma upp till förhandling, på så sätt att en del av hovanslaget åter skulle kunna bestå av avkastningen av vissa egendomar.1811

Om man lägger tonvikten på det civilrättsliga perspektivet skulle möjligen avtalet kunna prövas och eventuellt jämkas av domstol. Lägger man å andra sidan större vikt vid det kon- stitutionella perspektivet, ska noteras att grundlagsstiftning under 1974 års regeringsform inte kräver konungens samtycke. Det kan knappast antas att överenskommelsen skulle vara un- dandragen riksdagens möjlighet att genom grundlag reglera olika frågor som har med stats- chefsämbetet att göra.1812 Däremot skulle ändring av vanlig lag, som t.ex. ett upphävande av undantaget i 7 kap. 5 § jordabalken beträffande eviga nyttjanderätter som upplåts av staten, knappast kunna ha någon inverkan på dispositionsrätten.

Bramstång gjorde det förbehållet att den kungl. dispositionsrätten gäller så länge vi har monarkiskt statsskick och nuvarande kungahus. Om annat statsskick skulle införas eller nytt kungahus väljas, skulle grundlagsändringar ändå krävas, och då skulle naturligtvis frågan om dispositionsrätten komma upp till prövning i det sammanhanget. Som 1809-10 års överens- kommelse är utformad, är slotten i första hand ställda till konungens disposition, och han kan upplåta nyttjanderätt åt bl.a. andra personer i kungafamiljen. Endast när något slott skulle utses till änkesäte för en drottning eller kronprinsessa har riksdagens beslut krävts, men det

1808 Thomas Bull, ”Konstitutionella snedsteg – en studie av svensk trohet mot grundlag” i Eivind Smith och Olof Petersson (red.), Konstitutionell demokrati, Stockholm: SNS, 2004, s. 71-89; Henrik Wenander, ”En princip om internationell öppenhet – 1 kap. 10 § regeringsformen och socialförsäkringsrätten” i Förvaltningsrätt- slig tidskrift 2011 s. 537-561 på s. 554.

1809 Jfr 8 kap. 18 § regeringsformen.

1810 Se t.ex. Ahlberg Den kungliga dispostionsrätten s. 4 (avseende Djurgården).

1811 Så fungerar det i Storbritannien, där avkastningen av Duchy of Lancaster och Duchy of Cornwall tillfaller drottningen respektive prinsen av Wales. Se Hazell och Morris 2020 s. 169-175 (Bob Morris).

1812 Jfr NJA 1907 s. 188 när det gäller frågan om ett blandat offentligrättsligt och civilrättsligt avtal kunde ändras genom förordning eller lag under 1809 års regeringsform.

290

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

torde ha berott på att frågan om den framtida änkans försörjning var uppe till prövning. Beträffande Rosersbergs och Tullgarns slott förnyas dispositionsrätten normalt för den till- trädande konungens livstid, vilket talar för att dispositionsrätten – till skillnad från vad som gäller för de övriga slotten – skulle kvarstå om konungen t.ex. skulle abdikera.

6.6.4.Äganderätten till sådant som inköpts för hovhållningsanslaget

En fråga som inte har tagits upp till diskussion i särskilt stor omfattning är vem som blir ägare till det som inköpts för hovhållningsanslaget.1813 En stor del av anslaget går till löner och förbrukningsartiklar som är relaterade till uppdraget (inom hovet kallade residenskostnader och privata kostnader, se ovan sist i avsnitt 6.5.12). De privat-privata kostnaderna, alltså de som rör privatägda fastigheter, privata utlandsresor och privata gäster vid i övrigt officiella cere- monier, belastar inte hovhållningsanslaget utan bekostas av privatförmögenheten.1814 Inget hindrar i och för sig att föremål av bestående värde köps in för hovhållningsanslaget eller handpenningarna, och det torde ha uppfattats som självklart att detta anslag, sedan det kvit- terats ut, blivit privat egendom för den som fått del av det. Detta gäller inte bara konungarna utan också de andra personer som fått del av hovhållningsanslaget. Även om Naumann me- nade att ”civillistans besparingar”1815 blev konungens privata förmögenhet, är praxis numera sådan att anslagsmedel inte förs över till kungafamiljens privata tillgångar och inte finansierar privata investeringar eller underhåll av privata tillgångar.1816

När anslaget för vård och underhåll av statens möbler användes för reparationer och nyförvärv av möbler, blev det inköpta statens egendom, även om anslaget inte omfattades av revision. Statens bestånd av möbler förtecknades i särskilda inventarielistor. Att föränd- ringar årligen skulle anmälas till Kammarkollegiet – något som ännu gäller – visar att inköp och avyttringar kunde ske. (Se avsnitt 6.5.1. och 6.5.3.) Anslaget för vård och underhåll av statens möbler var emellertid otillräckligt, vilket ledde till att nya möbler köptes in också för medel från hovhållningsanslaget. Även reparation av statens möbler kunde ske med hovhåll- ningsanslaget, något som ledde till att klädslar på olika sittmöbler som tillhörde staten ansågs vara konungens personliga egendom vid Oscar I:s bouppteckning.1817 De möbelklädslarna ska senare Oscar II ha överlåtit till staten.1818 Utgångspunkten måste alltså vara att föremål som köptes in för hovhållninganslaget blev respektive kunglig persons egendom, särskilt som

1813 Jfr till frågan om äganderätten till lösöre Lyrevik 2018 s. 205-314. Se till en jämförelse betr. gränsdrag- ningen mellan hov- och statsekonomi i andra europeiska stater vid 1700-talets slut Bauer 1997 s. 239-290.

1814 Presentation för Förtjänstutredningen av Jan Lindman den 6 maj 2020.

1815 Naumann 1879-84 bd 2 s. 343.

1816 Presentation för Förtjänstutredningen av Jan Lindman den 6 maj 2020.

1817 Se Riksarkivet, Svea hovrätts arkiv, Kungliga bouppteckningar, E IXa:2, 1859, bilaga 44, Gripsholms slott. T.ex. fanns i rum nr 56 ”Beklädnade i Ryggar och Säten af grönt och hvitt glansadt Cattun med gröna och hvita kantband till 9 st. Stolar” upptagna till ett värde av 2 rdr rmt 25 öre och i rum nr 58 (teatern) ”Beklädnad af röd Schagg, med blankspik, uppå Kongl. Theaterns bänkar” upptagen till ett värde av 30 rdr rmt, något som ska jämföras med att det också förekommer möbler som tas upp i sin helhet i bouppteckningen. Även i bilaga 2, Stockholms slott, finns t.ex. ”klädsel af röd shagg och öfwerdrag af hvit schirting till 10 Taburetter”. Kon- ceptet avseende Gripsholm finns i Riksarkivet (Slottsarkivet), Gripsholms slotts arkiv, D1:23, varav framgår att samma koncept användes som utgångspunkt vid bouppteckningen efter Karl XV.

1818 Upplysning från Lars Ljungström den 12 och 19 mars 2021. Detta kan närmast bekräftas i källorna genom bouppteckningen efter Oscar II, se Riksarkivet, Svea hovrätts arkiv, Kungliga bouppteckningar, E IXa:9, 1908, bilaga 28, Gripsholms slott, där inte längre klädslar till möbler tas upp separat.

291

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

det varken har ställts krav på statlig revision av hur medlen använts eller efterfrågats förteck- ningar på denna egendom utom i bouppteckningssammanhang.

Vid några tillfällen har särskilda anslag beviljats av riksdagen för inköp av möbler och andra inventarier, t.ex. vid 1856-58 och 1862-63 års riksdagar (se ovan avsnitt 6.5.3.). Detta har då skett med villkoret att dessa inventarier skulle bli statens egendom och förtecknas i Kammarkollegiets listor. Hovstallets bestånd av vagnar utgör å andra sidan exempel på före- mål som inte är statlig egendom; de har införskaffats efter år 1809 och det inte har beviljats särskilda anslag för dem med särskilda villkor. Redan på 1870-talet konstaterades att endast ett fåtal föremål vid hovstallet tillhörde staten. Hovstallet hade enligt 1809 års överenskom- melse rätt att få 15 unghästar årligen från rikets stuterier för 200 rdr bco stycket, men denna del av överenskommelsen hade år 1828 upphört att gälla. Hästarna hade åtminstone därefter betalats av hovhållningsanslaget och blivit konungens egendom. Statsutskottets utgångs- punkt var uppenbarligen att 1809 års överenskommelse innebar att sådant som inköptes för hovhållningsanslaget blev konungens egendom.1819 Hovstallets vagnar har delvis underhållits genom hovhållningsanslaget, vilket utgör ett undantag från den nyss nämnda principen att anslaget inte finansierar privatägd egendom.1820 Vagnarna och andra till hovstallet hörande föremål har under år 2020 förts över till en stiftelse (se avsnitt 6.7.3.).

Ett annat exempel är hanteringen av Karl XV:s kvarlåtenskap. Han testamenterade vissa delar av sina konstsamlingar till staten, och andra delar köptes in av staten, liksom hans bok- samling.1821 Det kan antas att dessa samlingar åtminstone delvis finansierats av hovhållnings- anslaget, särskilt som frågan om finansieringen togs upp i samband med statens övertagande av föremålen. Om egendomen hade varit statlig, hade Karl XV inte behövt testamentera vissa delar av den till staten, och staten hade inte behövt köpa in andra delar därav.

I 1952 års budgetproposition begärde Riksmarskalksämbetet ytterligare medel till husge- rådskammarens vård av de statliga inventarierna. Chefen för Husgerådskammaren hade då anfört bl.a följande.

”Gällande husgerådskammarinventarium förvaras i ett exemplar hos kammar- kollegium, dit tillkomst och avgång årligen anmäles i skrivelse från riksmarskalks- ämbetet.

Klara gränser mellan husgegårdskammaren [sic] och de enskilda kungliga samlingarna uppdrogos först under 1600-talet. Efter denna tid föreligga särskilda inventarier för de båda kategorierna. I samband med 1809 års regeringsform överfördes praktiskt taget hela det förutvarande enskilda kungliga föremålsbe- ståndet till staten.

De nuvarande enskilda kungliga samlingarna ha hopbragts av den Bernadot- teska dynastien. Stora delar av dem ha genom testamentariska förordnanden av konung Oscar II och konung Gustaf V givits stiftelsekaraktär och därmed säk- rats från arvsdelning. Härmed ha slotten tillförts ett föremålsbestånd av i huvud- sak mycket högt historiskt och konstnärligt värde som i dag utgör ett omistligt

1819 Riksdagens revisorers berättelse 1873 (avseende 1872) s. 281-282 och 291-292; statsutskottets bet. 1873:19 s. 21-22. Se härtill Lyrevik 2018 s. 210-211.

1820 Presentation för Förtjänstutredningen av Jan Lindman den 6 maj 2020.

1821 Prop. 1873:56, statsutskottets bet. 1873:87, rskr. 1873:70.

292

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

komplement till de statliga samlingarna. Chefen för husgerådskammaren vårdar jämväl de enskilda kungliga samlingarna.”1822

Anledningen till att det förutvarande enskilda kungliga föremålsbeståndet fördes över till staten år 1809 var att Gustav IV Adolf avsattes (jfr ovan avsnitt 6.3.4. beträffande Haga slott). När det gäller de privata och stiftelseägda föremål som nu används i representationssamman- hang m.m., se nedan (avsnitt 6.7.3.).

6.7.Andra intäktskällor och tillgångar

6.7.1.Karl XIII:s hemgiftskapital 1779-2004

Hertig Karl (senare Karl XIII) gifte sig år 1774 med Hedvig Elisabeth Charlotta av Holstein-Gottorp. Vid 1778-79 års riksdag beslutade ständerna att ”såsom Hemgift för Hans Kongl. Höghet Hertig CARL, til Kongl. Maj:ts höga disposition nedsätta” ett kapital om 100 000 rdr specie, ”som för framtiden blifwer oförryckt”1823 och varav den årliga räntan om fem procent skulle utbetalas till hertig Karl. Räntan fortsatte att utbetalas när han hade blivit konung, men vid 1817-18 års riksdag uppkom frågan om den även skulle utbetalas till Karl XIII:s efterträdare på tronen. Detta hade Karl XIV Johan begärt, i egenskap av Karl XIII:s adopterade son och arvinge. Statsutskottet ansåg att så borde ske.1824 Detta instämde riksda- gen i.1825

Av visst intresse är en reservation mot utskottsbetänkandet av landshövdingen friherre Cederström, som ansåg att statsutskottets utlåtande inte borde underställas riksdagen för prövning. Detta förutsatte nämligen enligt Cederström att riksdagen skulle ha rätt att avslå statsutskottets tillstyrkande av räntans utbetalande, men han menade att ”frågan, ifall möjli- gen tvist skulle uppstå om dessa medels vidare utbetalande, måste af Domaren, ej af Rikets Ständer afgöras”.1826 I prästeståndet anförde prosten Genberg att en eventuell fråga om ränta borde avgöras på judiciell väg, och att gåvan ”var utan allt vilkor och förbehåll gifven, och bör således, enligt all lag, tillfalla Högstsal. Konung CARL den XIII:s rätts Innehafvare i alla tider, så framt ej Riksens Ständer erbjuda att återgifva sjelfva Capitalet, hvarom nu icke är väckt någon fråga.”1827 Prosten Fröberg menade, med instämmande av professor Wijkman, att ”som denne skuld är gifven och ostridig, det vore vida bättre att på en gång betala hela

1822 Prop. 1952:1 bilaga 3 Första huvudtiteln s. 3.

1823 Modée bd 11 s. 615; 1817-18 års riksdag, Bihang, bd 4, statsutskottets bet. nr 228 med bilagor, s. 1297- 1298.

1824 1817-18 års riksdag, saml. 4, statsutskottets bet. nr 228 med bilagor, s. 1292-1303.

1825 1817-18 års riksdag, ridderskapet och adelns protokoll, bd 6, avd. 1, s. 431-432; prästeståndets proto- koll, bd 5, s. 19-23; borgarståndets protokoll, bd 3, s. 2469-2473; bondeståndets protokoll, bd 5, s. 111-112.

1826 1817-18 års riksdag, saml. 4, statsutskottets bet. nr 228 med bilagor, s. 1296.

1827 1817-18 års riksdag, prästståndets protokoll, bd 5, s. 20.

293

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Capitalet, än att belasta RiksgäldsContoiret med en beständig Räntebetalning”.1828 I borgar- ståndet lade ledamoten Holm fram åsikten fram att begreppet hemgift visade att räntan bara skulle betalas ut under Karl XIII:s livstid.1829

Riksdagsbeslutet blev att räntan även skulle betalas ut till Karl XIII:s efterträdare på tro- nen. Under 1908 års riksdag väckte Fredrik Wilhelm Thorsson en motion om att kapitalet skulle dras in till statsverket och att räntan – 7 500 kr årligen – inte längre skulle betalas ut.1830 Efter en utredning om den historiska bakgrunden gjorde statsutskottet följande uttalande.

”På grund af det beslut, Rikets Ständer vid 1818 års riksdag, på sätt ofvan nämnts, fattat angående utbetalning af räntan å omförmälda hemgiftskapital, måste det anses vara fastslaget att denna ränta fortfarande står till Konungens förfogande; och häruti kan Riksdagen icke, såsom i motionen afses, ensidigt göra ändring.”1831

Sedan år 1820 hade Karl XIV Johan och senare även hans efterträdare låtit beloppet tillfalla Arméns pensionskassa. När statsutskottet skrev sitt betänkande stod det emellertid inte klart om även Oscar II skulle göra så. Statsutskottet ansåg att det i så fall skulle utgöra en förenkling om räntan fördes över till statsbudgetens tionde huvudtitel, dit pensionskassan hörde, men detta berodde på om konungen ville ta ett sådant initiativ.1832 Något sådant ini- tiativ synes inte ha tagits, eftersom utbetalningarna till hovförvaltningen fortsatte.

Enligt riksdagens beslut år 1983 skulle betalningen av Guadeloupe-räntan upphöra (se nästa avsnitt) med motiveringen att alla betalningar till kungahuset borde samordnas under ett anslag. Som en sent påkommen följd av detta föreslog regeringen 20 år senare att Karl XIII:s hemgiftskapital skulle hanteras på samma sätt och att hov- och slottsstatsanslaget skulle räknas upp i motsvarande mån. I propositionen angavs att samråd hade förevarit med hovförvaltningen, som inte hade haft något att invända mot den förordade samordningen.1833

6.7.2.Guadeloupe-fonden och Guadeloupe-räntan 1815-1983

Den s.k. Guadeloupe-räntan har varit mer omdiskuterad än räntan på Karl XIII:s hem- giftskapital. Medan hemgiftskapitalet var ett nedsatt räntebärande kapital, kan Guadeloupe- räntan snarare jämföras med en ränta på ett lån. Statsutskottet lät år 1957 arkivarien fil. dr Ingel Wadén utreda frågan, och framställningen här grundar sig främst på hans utredning.1834

1828 1817-18 års riksdag, prästståndets protokoll, bd 5, s. 21.

1829 1817-18 års riksdag, borgarståndets protokoll, bd 3, s. 2470-2471.

1830 Mot. 1908:AK111.

1831 Statsutskottets bet. 1908:44 s. 10.

1832 Statsutskottets bet. 1908:44 s. 10-11.

1833 Prop. 2003/04:100 s. 157-158, bet. 2003/04:FiU21 s. 38-39, rskr. 2003/04:273-274.

1834 Ingel Wadén, ”Utredning angående rätten till ersättningen för ön Guadeloupe”, bilaga B till statsut- skottets bet. 1957:177. Se också främst Torvald T:son Höjer, Carl XIV Johan. Del 2. Kronprinstiden, Stockholm: Norstedts, 1943, s. 394-398, 411-423 samt även Sture Waller, ”Karl Johan och rätten till Guadeloupe-medlen” i Festskrift till Gottfrid Carlsson, 1952, s. 377-398, den efter Wadéns utredning utkomna boken av Sten Sjöberg, En furstlig svindel, Stockholm: Tiden, 1978, och Lyrevik 2018 s. 41-46.

294

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Bakgrunden finns i Napoleonkrigen och den allians som år 1813 slöts mellan Sverige och England mot Frankrike. Sverige skulle ställa upp med en truppstyrka, och England ut- fäste i art. V följande.

”Til följe af den fasta och säkra borgen öfwer waraktigheten af Deras så politiska som handelsförbindelser, hwilken de begge Höga Contraherande Delarne[1835] önskat gifwa Hwarandra, wil Hans Stor-Britanniska Maj:t, lifwad af Sin önskan at lemna åt Sin Allierade tydeliga bewis af Sin uprigtiga wänskap, samtycka at afträda åt Hans Maj:t Konungen af Swerige, och åt Des Efterträdare på Swenska Thronen, enligt den Successions-Ordning som blifwit, den tjugusjette Septem- ber år Aderton Hundrade Tio af Hans Swenska Maj:t och Swea Rikes Ständer uprättad, besittningen af Guadeloupe uti West-Indien, och at öfwerlemna åt Hans Swenska Maj:t all den rätt Hans Stor-Britanniska Maj:t äger til denna Ö, sådan som Hans Maj:t den nu besitter. Denna Coloni skal aflemnas åt Hans Maj:t Konungen af Swerige Befullmägtigade, under loppet af Augusti månad innewa- rande år, eller tre månader efter Swenska truppernes landstigning på fasta landet; i enlighet med de wilkor som blifwit öfwerenskomne emellan de båda Höga Contraherande Delarne, genom den Särskilte Artikeln som finnes bifogad wid närwarande Tractat.”1836

År 1814 återfick Frankrike Guadeloupe av England, som kompenserade Sverige med 24 miljoner francs. Det var omdiskuterat både då och sedan om Guadeloupe och därmed räntan skulle vara konungens personliga egendom eller statens – formuleringen ”åt Hans Maj:t Ko- nungen af Swerige, och åt Des Efterträdare på Swenska Thronen, enligt den Successions- Ordning som blifwit [---] uprättad” möjliggjorde olika tolkningar. Ingel Wadén konstaterade:

”Huruvida Guadeloupe och därmed den kontanta ersättningen för denna ö borde betraktas såsom svenska statens egendom eller såsom en kungahusets en- skilda tillhörighet är på grund av de icke klara formuleringarna i [1813 års traktat mellan Sverige och Storbritannien] svårt, för att icke säga omöjligt att avgöra. Redan samtiden hade olika meningar därom. Frågan om äganderätten har däref- ter övergått till att bliva ett problem för den historiska vetenskapen. Detta har utlöst en mycket lång diskussion. Spörsmålet har självfallet aldrig prövats av domstol och får därmed ur rättslig synpunkt betraktas såsom öppet.”1837

Det förefaller som att åsikten bland statsråden, när de skulle ta ställning till frågan, först var att Guadeloupe var statens egendom, men att kronprins Karl (XIV) Johan fick dem att ändra sig år 1815 i samband med att Sveriges utländska statsskuld skulle betalas. Lösningen blev att beloppet om 24 miljoner francs användes till att betala den svenska statsskulden, och att kronprinsen och hans arvingar skulle få ränta på 12 miljoner francs om 200 000 rdr bco årligen. Om Guadeloupe var konungens personliga egendom, gav han alltså 12 miljoner francs till staten och lånade ut resten. Om Guadeloupe egentligen var statens egendom, in- nebar beloppet om 200 000 rdr bco ett extra påslag på hovhållningsanslaget. Vidare kan upp-

1835 Dvs. parterna, ”Les Deux Hautes Parties Contractantes” i den franska texten.

1836 Förenings-Förbund Emellan Hans Maj:t Konungen af Swerige Å ena, samt Hans Maj:t Konungen af det Förenade Riket Stora Britannien och Irland Å andra sidan, Afhandladt och afslutit i Stockholm den 3 Mars 1813, och bekräftadt på Stockholms Slott den 7 April och i London den 23 Mars samma år. Årstrycket, Stockholm 1813.

1837 Wadén 1957 s. 4.

295

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

märksammas att om Guadeloupe-medlen hade gått till statskassan, hade Karl Johan antagli- gen begärt att ständerna skulle ersätta hans ekonomiska uppoffringar, något som riksdagen förmodligen inte hade nekat även om beloppet troligen hade blivit lägre. Karl Johan ansåg sig nämligen ha rätt till kompensation för förluster av egendom som han lidit i samband med att han lämnade Frankrike.

Riksdagen accepterade Karl Johans synsätt och uttryckte sin tacksamhet för att den ut- ländska statsskulden kunde minskas genom transaktionerna. Formuleringen i 1813 års traktat var tvetydig, och den lämnar betydande utrymme för tolkningen att det var konungen av Sverige och hans efterträdare i egenskap av statsöverhuvud som hade rätt till Guadeloupe och sedermera ersättningsbeloppet. Tvetydigheten beror, som så ofta när det gäller svårtol- kade avtal, på att kompromisser gjorts i olika förhandlingsomgångar.

Redan på 1830-talet kritiserades Karl XIV Johan för sitt handlande och på 1840-41 års riksdag blev det en riksdagsfråga.1838 Mot slutet av 1800-talet började frågan tas upp i den vetenskapliga forskningen. Carl Axel Reuterskiöld var av uppfattningen att anspråket på Gu- adeloupe ”på tämligen osäkra grunder”1839 ansågs tillhöra konungen och hans efterträdare på tronen personligen. En anledning till Karl Johans sätt att uppfatta ersättningen var att han ville ha en inkomstkälla som var oberoende av riksdagen.

I riksdagen kom sedan frågan om Guadeloupe-räntan upp med ojämna mellanrum. Vid 1872 års riksdag motionerade ledamoten i andra kammaren Jöns Pehrsson1840 om nedsättning av anslaget under första huvudtiteln. Det hade han motionerat om även tidigare,1841 men denna gång tog han upp att en fordran som staden Stettin hade på Sverige borde betalas med hjälp av Guadeloupe-räntan. Statsutskottet anförde emellertid beträffande denna ränta att:

”detta belopp enligt Rikets år 1815 församlade Ständers beslut och Riksgälds- kontorets den 9 November samma år utfärdade förbindelse blifvit utfäst såsom ersättning till dåvarande Kronprinsen Carl Johan och hans arfvingar enligt Suc- cessions-ordningen för den förlust, som uppkommit derigenom, att Kongl. Maj:t åtagit sig att utaf de medel, hvilka, enligt traktat med Stora Brittanien [sic], såsom lösen för ön Guadeloupe tillfallit Konungen och hans efterträdare, besörja liqvi- den af den utländska gäld, hvarför Riksgälds-kontoret då häftade; varande vid Riksgälds-kontorets hufvudbok för år 1815 fogad en tablå öfver kontorets ut- ländska skulder, deribland någon Svenska statens skuld till staden Stettin icke finnes beräknad, utan tillhör denna skuld, hvilken uppkommit under den tid Stettin tillhörde Sverige, sådana kronofordringar, hvilka, sedan de blifvit veder- börligen pröfvade och godkända samt af Kongl. Maj:t till betalning i nåder fast- ställda, böra af Riksgälds-kontoret enligt gällande reglemente liqvideras.”1842

Fredrik Wilhelm Thorsson, som år 1908 hade motionerat om att utbetalningen av Karl XIII:s hemgiftskapital skulle upphöra, motionerade samma år om att förutsättningarna för

1838 1840-41 års riksdag, statsutskottets bet. nr 45 s. 6-7 och nr 317. 1839 Reuterskiöld 1914 s. 76.

1840 Se Svenskt biografiskt lexikon, bd 29 (Torbjörn Nilsson).

1841 Se statsutskottets bet. 1868:25, 1869:32, 1870:21, 1871:10 och 1872:5. 1842 Statsutskottets bet. 1872:5 s. 2.

296

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

utbetalandet av Guadeloupe-räntan skulle utredas, så att en överenskommelse med ko- nungen om dessas upphörande kunde träffas.1843 Statsutskottet redogjorde kort för den hi- storiska bakgrunden och för hur lånen lösts och drog slutsatsen att

”konung Karl XIV Johans arfvingar enligt 1810 års successionsordning äro lag- ligen berättigade att uppbära ifrågavarande årliga anslag af 300,000 kronor [ett belopp som motsvarade 200 000 rdr bco]; och med afseende härå synes någon ytterligare utredning i denna fråga, på sätt af motionären föreslagits, icke vara af behofvet påkallad. Ej heller kan utskottet ansluta sig till det i motionen uttalade syftet att söka vinna en uppgörelse med Hans Maj:t Konungen om aflösning af detta anslag. I betraktande af de betydande kapitalutgifter, som en sådan aflös- ning under alla förhållanden måste kräfva, synes densamma nämligen icke för staten vara att föredraga framför den nuvarande ordningen.”1844

Motionären Thorssons anförande i riksdagen innehåller en närmare genomgång av frå- gan, och han vidhöll sitt krav på utredning samt föreslog att skulden åtminstone kunde amor- teras successivt.1845 Utskottets företrädare framhöll att formuleringen ”lagligen berättigade” syftade på det avtal som riksdagen ingått med konungen, inte de bakomliggande historiska förhållandena.1846

År 1957 begärdes på nytt utredning av frågan, och statsutskottet initierade den nämnda utredningen av Ingel Wadén.1847 Wadén drog inte egentligen någon egen slutsats om rättslä- get, men han synes ha fäst särskild vikt vid dels Torvald T:son Höjers slutsats att riksdagen genom sitt beslut år 1815 erkände kungahuset som den rättmätige ägaren av de 24 miljonerna, dels Sture M. Wallers slutsats att ett slags samäganderätt till Guadeloupe uppkommit mellan konungen personligen och staten.1848 Denna sistnämnda slutsats hade Waller grundat på att Karl Johan hade haft för avsikt att förvärva en besittning som skulle vara dynastins enskilda, en inkomstkälla utöver anslaget från riksdagen, men misslyckats med detta. Som Waller upp- fattade traktatförhandlingarna och den slutliga traktatens ordalydelse hade varken kungahu- set eller riket vart för sig någon äganderätt, utan det var fråga om ett slags samäganderätt. Detta skulle också stämma väl överens med att hälften av beloppet användes till att lösa statsskulden direkt och att den andra hälften tillföll kronprinsen men av denne lånades ut för att lösa resterande del av statsskulden. Mot slutsatsen kan dock invändas att traktatens orda- lydelse inte ger särskilt mycket stöd för att det skulle vara fråga om något slags samäganderätt, jämfört med alternativen att konungen agerat antingen personligen eller som statens företrä- dare.1849

Resultatet blev att statsutskottet delade den bedömning som gjorts år 1908.1850 Detta måste anses vara en korrekt bedömning utifrån ett rättsligt perspektiv, eftersom det väsent- liga är att riksdagen år 1815 accepterade skuldförbindelsen. Slutsatsen gäller även om ”vissa

1843 Mot. 1908:AK175.

1844 Statsutskottets bet. 1908:43 s. 7.

1845 Prot. 1908:AK28, s. 47-56. Se även s. 56-62. 1846 Prot. 1908:AK28, s. 59.

1847 Statsutskottets bet. 1957:177.

1848 Wadén 1957 s. 12, 14 och 16.

1849 Jfr härtill Sjöberg 1978 s. 123-124.

1850 Statsutskottets bet. 1957:177 s. 2.

297

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

episoder i [bl.a. Guadeloupefondens] historia vittna om en tydlig lust att gentemot statsverket driva en rätt skarp affärspraxis till förmån för den egna kassan”,1851 som Höjer sammanfat- tade Karl XIV Johans handlande, även om han också framhöll samme konungs generositet i andra sammanhang, nämligen beträffande vissa fonder som var ställda till kungahusets pri- vata förfogande men ändå användes för allmänna ändamål.1852 1957 års ställningstagande blev sedan styrande för bedömningen när frågan nästa gång kom upp, år 1961.1853 Vid 1972 års riksdag väcktes en motion om att Guadeloupe-räntan borde redovisas under första huvudti- teln. Finansutskottet ställde sig inte bakom förslaget men ansåg att räntan borde anges på ett tydligare sätt, eventuellt även med en hänvisning under första huvudtiteln till staten för riks- gäldsfonden.1854 Vid 1977/78 års rikdag lades motioner fram med begäran om en närmare utredning av Guadeloupe-frågan. Riksdagen fann ej anledning att utreda frågan på nytt.1855 Detsamma hände vid 1979/80 och 1980/81 års riksdagar.1856

Vid 1981/82 års riksmöte gjorde riksdagen ett tillkännagivande om att regeringen borde ta upp överläggningar med H.M. Konungen om och hur räntan kunde avvecklas, även om utskottet ansåg att frågan om rätten till utbetalningarna var noggrant utredd.1857 I budgetpro- positionen vid nästa riksmöte angavs att riksdagen inte ensidigt kunde frångå det avtal som låg till grund för utbetalningen av Guadeloupe-räntan, och det instämde finansutskottet i. Överläggningarna mellan regeringen och Riksmarskalksämbetet hade då lett till en överens- kommelse om att Guadeloupe-räntan skulle samordnas med hovhållningsanslaget. Resultatet blev att den särskilda ränteutbetalningen avskaffades och att hovhållingsanslaget höjdes med motsvarande belopp.1858

I sammanhanget kan noteras att ön S:t Barthélemy från år 1812 till 1844-45 års riksdag hanterades på ett sätt som liknade en kungl. dispositionsrätt.1859 År 1812 beslutade riksdagen att S:t Barthélemy och ”de Ultramarinska Besittningar, hwilka i framtiden kunna förwärfwas under Sweriges Krona, [borde] undantagas från Sweriges Stats-författning, administration och drätsel” och förvaltas efter särskilda grunder. Anledningen även till detta var Karl XIV Johans önskemål om att ha en inkomstkälla som inte kontrollerades av riksdagen.1860 Riks- dagen framhöll att eventuella brister inte skulle belasta statsverket, och att eventuella över- skott skulle sparas för att täcka senare brister. S:t Barthélemy skulle därmed överlämnas till ”Kongl. Maj:ts Egen omedelbara höga åtgärd”.1861 Om Guadeloupe hade tillfallit Sverige skulle ön ha hanterats på samma sätt som S:t Barthélemy, vilket skulle kunna tala för att hela

1851 Höjer 1943 s. 421.

1852 Se Höjer 1943 s. 412-414, se även s. 419-420 betr. användningen av Guadeloupefondens överskott efter betalningen av statsskulden.

1853 Statsutskottets bet. 1961:1 s. 1-2.

1854 Bet. 1972:FiU36, rskr. 1972:260.

1855 Bet. 1977/78:FiU22.

1856 Bet. 1979/80:FiU19, bet. 1980/81:FiU19.

1857 Bet. 1981/82:FiU23, rskr. 1981/82:26.

1858 Prop. 1982/83:100 bilaga 3 Kungl. hov- och slottsstaterna s. 1-2, bet. 1982/83:FiU29, rskr. 1982/83:186.

1859 Bexhed 2020 s. 239-240.

1860 Höjer 1943 s. 396.

1861 1812 års riksdag, Bihang, bd 1, proposition s. 233-236, citaten från s. 235 (jfr även s. 295-296), konsti- tutionsutskottets bet. s. 184, statsutskottets bet. s. 236-238, rskr. s. 294-296.

298

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

ersättningen för Guadeloupe föll under konungens personliga disposition. Detta gäller även om man inte hade tagit slutlig ställning till hur ett överskott skulle hanteras om en besittning avvecklades. Det skulle i så fall sakna betydelse vad det stod i traktaten med Storbritannien, och slutsatsen om Karl XIV Johans rätt till Guadeloupe-medlen skulle snarare kunna grundas på 1812 års riksdagsbeslut.1862

Vid 1844-45 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t att S:t Barthélemy skulle återställas ”under Sveriges administration och drätsel”, eftersom Kungl. Maj:t ansåg det ”med en välförstådd ordning mindre öfverensstämmande, att någon Rikets besittning är undantagen från Rikets Statsförfattning och allmänna förvaltningsformer”, något som riksdagen biföll.1863 Någon motsvarande fråga kunde därefter inte uppkomma beträffande S:t Barthélemy.

6.7.3.Andra fideikommiss, stiftelser och tillgångar

Prinsessan Sofia Albertinas stiftelse och dess samband med Arvfurstens palats har redan nämnts (se ovan avsnitt 6.4.8.). Avkastningen tillfaller den som står näst i tur i successions- ordningen efter tronföljaren, för närvarande prinsessan Estelle. I samband med försäljningen av Arvfurstens palats till statsverket var konungens avsikt att Finansdepartementet skulle föreslå en av de tre personer som skulle delta i förvaltningen av försäljningsintäkten, och att de övriga två förvaltarna skulle föreslås av Riksmarskalksämbetet respektive stiftelsens för- månstagare.1864 Några år senare framgår att hovmarskalken O. Printzsköld och hovmarskal- ken C. M. Lilliehöök förklarade sig ”i enlighet med bestämmelserna i ett den 4 maj detta år [1905] mellan konungahusets medlemmar ingånget familjefördrag omhänderhafva ifrågava- rande egendom för prinsessan Sofia Albertinas stiftelses räkning”.1865 År 2008 upphörde medlen att förvaltas av Riksgäldskontoret, och samtidigt upphörde regeringen att utse en person att delta i förvaltningen av tillgångarna.1866

Oscar I:s gemål Josefina av Leuchtenberg var född prinsessa av Bologna och var från år 1813, genom ett förordnande av Napoleon I, hertiginna av Galliera. Till hertigdömet Galliera hörde dels värdefulla föremål, dels fastigheter, som såldes på 1830-talet. Föremålen och för- säljningsintäkten förvaltas som ett fideikommiss, och successionen har efter Josefina enligt hennes testamente sammanfallit med den svenska successionsordningens principer.1867 Fidei- kommiss till förmån för konungen som innehavare av statschefsämbetet omfattas inte av lagen om avveckling av fideikommiss,1868 men det undantaget omfattar inte Gallierafideikom- missiet. Fideikommissförordnandet har dock år 1964 förklarats gälla tills vidare, och år 2013

1862 Jfr Wadén 1957 s. 14 och 16 samt Waller 1952 s. 395-396.

1863 1844-45 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, prop. nr 60, saml. 4, avd. 1, bd 2, statsutskottets bet. nr 258 och 291, saml. 10, avd 1, rskr. nr 213 s. 584-587.

1864 Prop. 1902:67, statsutskottets bet. 1902:70, rskr. 1902:92. Se även Hildebrand, Bergh och Bååth 1913 s. 36-39.

1865 Statsutskottets bet. 1906:61 s. 3.

1866 Prop. 2007/08:1 utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning s. 108-109, bet. 2007/08:FiU2 s. 6 och 39-40; rskr. 2007/08:112-115.

1867 Thomas Eriksson, ”Napoleon gör Carl Philip till arvinge” i Svenska Dagbladet, Under strecket 2005-12-

08.

1868 Se prop. 1963:5 s 163-164 och SOU 1959:40 s. 86. Jfr Lyrevik 2018 s. 245-247.

299

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

har regeringen beslutat att fideikommissets succession ska följa den svenska successionsord- ningen. Enligt Josefinas testamente ska, om hennes släkt dör ut, Gallierafideikommisset till- falla Napoleon I:s arvingar.1869

Stenhammars slott ägs av staten, som blev ägare genom ett testamente med villkoret att egendomen skulle arrenderas ut till en prins med arvsrätt till tronen med företräde för en hertig av Södermanland, om det finns en sådan.1870 Carl XVI Gustaf är nuvarande arrenda- tor.1871 Prins Alexander, prins Carl Philips äldsta barn, är hertig av Södermanland.

En konung eller annan medlem av kungahuset kan också äga fast egendom i egenskap av privatperson. Detta klargjordes i samband med att Karl XIV Johan köpte fastigheter. Då inhämtades ett yttrande från Högsta domstolen, som fann att han inte var förhindrad att ”i Sverige jord och hus enskilt förvärva, äga och besitta”.1872 Carl XVI Gustaf äger t.ex. Solli- dens slott på Öland.1873

När det gäller lös egendom har en översyn av kungl. hovstaternas lösöreförvaltning in- letts år 2018. Det finns lösörefideikommiss där egendomen ska innehas och begagnas av den regerande konungen. Dessa lösörefideikommiss – som inte omfattas av lagen om avveckling av fideikommiss – har år 2019 ändrats genom permutation så att de följer den kognatiska tronföljden. Vidare har stiftelser bildats eller ska bildas för att hålla samman föremål efter Gustaf V, gåvor till konungen och kronprinsessan inom ramen för deras ämbeten, hovstallets vagnar och seldon, m.m.1874

Syftet med förändringarna är att egendomen inte ska skingras, vilket annars är en risk beträffande den privatägda egendom som används vid representation och i andra officiella sammanhang. Här kan jämföras med att slotten och Djurgården genom den kungl. disposi- tionsrätten är tryggade mot avyttring, eftersom såväl konungens som riksdagens eller rege- ringens samtycke krävs (jfr ovan avsnitt 6.4.10.). Stiftelsebildning medför en liknande trygg- het för framtiden. Underhåll av den privat- eller stiftelseägda egendomen finansieras inte genom det statliga anslaget utan genom privata medel eller en till stiftelserna knuten under- hållsfond. Husgerådskammaren har hand om underhållet men kostnaden belastar inte ansla- get utan faktureras den juridiska eller fysiska person som är ägare till föremålet i fråga.1875

Utöver de nu nämnda stiftelserna finns olika typer av allmännyttiga stiftelser, verksamma inom forskning, kultur, utbildning, hjälpverksamhet samt vård- och ungdomsverksamhet. En del av dem har sitt ursprung på 1800-talet, medan andra bildats genom insamlingar vid t.ex. jubileer.1876

1869 Regeringen, beslut 2013-04-25, Ju2012/3914/L2, permutation avseende det s.k. Gallierafideikommis-

set.

1870 Citat från testamentet på www.stenhammarsgods.se, Om Stenhammar, Historia.

1871 Bexhed 2020 s. 228.

1872 Birger Wedberg, Konungens högsta domstol 1809-1844, Stockholm: Norstedts, 1940, s. 76-77, jfr Naumann

1879-84 bd 2 s. 343-345.

1873 Bexhed 2020 s. 227-228.

1874 Riksmarskalksämbetet, promemoria 2020-06-15, Kungliga Hovstaternas lösöreförvaltning; Stiftelse- förordnande 17.6.2020, Konung Gustaf V:s stiftelse; Stiftelseförordnande 17.6.2020, Konung Carl XVI Gustafs stiftelse för förvaltning av statschefsgåvor; Stiftelseförordnande 17.6.2020, Kungl. Hovstallets stiftelse, Stiftel- seförordnande 17.6.2020, Kronprinsessan Victorias stiftelse för förvaltning av gåvor.

1875 Presentation för Förtjänstutredningen av Jan Lindman den 6 maj 2020.

1876 Se vidare olika versioner av broschyren De Kungl. Stiftelserna. Goda idéer för en bättre värld, 2017 samt u.å.

300

6.Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

6.8.Hovet som organisation

6.8.1.Stat, hovstat, slottsstat

I avsnitt 3.4.2. och 3.5.4. har hovets statsrättsliga ställning analyserats närmare – det är en organisation underställd konungens enskilda styrelse och är inte en statlig förvaltnings- myndighet. Samtidigt är hovet en del av staten på så sätt att det stödjer statschefen i hans officiella funktioner, och en del av hovets ekonomi granskas av Riksrevisionen. I detta avsnitt ska utvecklingen av hovets organisatoriska struktur tas upp till diskussion.

Ofta förekommande begrepp är hovstaterna, hovstaten och slottsstaten, och dessa begrepp kan synas ha en anknytning till staten som ägare av egendom (även kronan eller statsverket, jfr ovan avsnitt 3.2.) och riksstaten (statsbudgeten). Ordet stat i dessa sammanhang är dubbel- tydigt. Det kommer av latinets status, som betyder ställning, tillstånd eller skick.1877 Stat kan betyda budget; statsbudgeten hette förut riksstaten, varav kommer namnen statsutskottet och Statskontoret. Stat kan också betyda personalkår eller organisation; t.ex. landsstaten, lant- mäteristaten, justitiestaten etc. Vidare kan stat betyda ett rikes finansiella eller politiska till- stånd, eller en politisk församling. Ur dessa sistnämnda betydelser har dagens begrepp stat såsom ”organiserad sammanslutning av människor styrda medelst en speciell samhällsappa- rat av en egen överhet”1878 utvecklats. Hov- och slottsstaterna är alltså inte några ”stater i staten”, utan det är fråga om hovets och slottens personalkårer, dessutom med egna budgetar som delar av statsbudgeten. Det finns dock en skillnad mellan hovstat och slottsstat som organisatoriska och budgettekniska begrepp.

I statsbudgetarna delades första huvudtiteln i samband med förändringarna vid 1840-41 års riksdag upp i två delar, ”Kongl. Hof-Staterne” och ”Kongl. Slotten”.1879 Vid mitten av 1800-talet blev ”Kongl. Hof- och Slotts-Staterne” en rubrik för hela första huvudtiteln med ”Kongl. Hof-Stats-anslagen” och ”Kongl. Slotten” som underrubriker.1880 På 1910-talet blev rubriken ”Kungl. hov- och slottsstaterna”, med ”Kungl. hovstaten” och ”Kungl. slottssta- ten” som underrubriker.1881 Och så har det fortsatt till dess att de båda anslagen lades samman till ”Kungl. hov- och slottsstaten” i singularis år 1996. Detta är den budgettekniska använd- ningen av begreppen. Det ska här noteras att det först var genom 1840-41 års ändringar som skillnaden mellan begreppen hovstat och slottsstat fick betydelse för revisionen av anslagens användning.

I organisatoriskt hänseende har slottsstaten ingått i hovstaten. Begreppet hovstaten har historiskt sett omfattat de som var anställda inom det kungliga hushållet men också betecknat hushållet som sådant.1882 När Oscar (I) skulle gifta sig skulle han ”antaga sin egen Hofhållning och Stat”,1883 vilket visar att pluralformen av ”Kongl. Hof-Staterne” syftade på att det inom

1877 Cavallin Latinskt skol-lexikon sp. 494.

1878 Svenska Akademiens Ordbok, uppslagsord ’stat’.

1879 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 31, s. 4. 1880 Riksstat beslutad vid 1859-60 års riksdag.

1881 Riksstat för år 1918.

1882 Persson 1999 s. 9.

1883 1815 års riksdag, Bihang, bd 4:3, s. 1297.

301

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

hovet fanns olika hovstater för olika kungliga personer. Begreppet ”Hof-Staten” kunde emel- lertid också beteckna hovet som helhet, vilket framgår av en formulering i Oscar I:s ord- ningsstadga för hovet av år 1847.1884

I Statskalendern synes hovet som helhet alltid ha redovisats under rubriken Kungl. hov- staterna. I Svenskt porträttgalleri inleddes framställningen med ”Hans Maj:t Konungens tjänstgörande hofstat”, där de högre hovämbetsmännen såsom bl.a. riksmarskalken och ståt- hållarna fanns med i en första avdelning, och sedan fanns de med ånyo tillsammans med underlydande ämbets- och tjänstemän under Riksmarskalksämbetet, de olika ståthållarämbe- tena, etc. Därefter följde drottningens och andra kungliga personers hovstater.1885 Slottssta- ten var alltså på detta sätt organisationsmässigt en del av konungens hovstat.

Begreppet hovstat kan fortfarande syfta på de olika kungliga personernas respektive hov- stater. I 2012/13 års budgetproposition omtalas t.ex. H.M. Drottningens hovstat och H.K.H. Kronprinsessans hovstat.1886 Det som i 1954 års hovstadga betecknades som ”hovet”, om- fattande olika ämbeten och förvaltningar (såsom Riksmarskalksämbetet, Husgerådskamma- ren och ståthållarämbetena) och det kungl. husets hovstater,1887 betecknas numera i t.ex. 2014 års hovstadga som Kungl. hovstaterna, och detta är som angetts ovan inte en nyhet utan går tillbaka på en tradition från 1800-talet. Begreppet ”Kungl. hovstaterna” används numera en- tydigt som en beteckning för hovet som helhet, inkluderande inte bara de olika hovstaterna utan även slottsstaten.1888 På detta sätt användes begreppet också i samband med att Riksrevi- sionen tog över revisionen av slottsstaten och Djurgårdsförvaltningen från Riksrevisionsver- ket och Riksdagens revisorer:

”Hovstaterna är den officiella beteckningen på den organisation (i dagligt tal kal- lad hovet) som har till uppgift att bistå statschefen och det Kungliga Huset i deras officiella plikter. En viktig uppgift för hovstaterna är också att vårda och för allmänheten visa det kulturarv som är förbundet med den svenska monarkin. Hovet står utanför den statliga förvaltningsorganisationen (prop. 1973:90 s. 232 och 233). Chef för de Kungl. Hovstaterna är riksmarskalken. Riksmarskalksäm- betet är riksmarskalkens stabsorgan.”1889

Denna begreppsapparat omtalas också i den statsrättsliga litteraturen. Thomas Bull och Fredrik Sterzel skriver att hovet formellt kallas Kungl. Hovstaterna och leds av riksmarskal- ken. Inom Kungl. Hovstaterna finns dels Hovstaten dit de kungligas personliga stater hör, och vars ekonomi förvaltas av H.M. Konungens hovförvaltning, och Slottsstaten, som har hand om egendomsförvaltningen.1890 Konstitutionsutskottet tydliggjorde år 2011 begreppen på följande sätt.

”Kungliga hovstaterna är den officiella beteckningen på den organisation (i dag- ligt tal kallad hovet) som har till uppgift att bistå statschefen och det kungliga

1884 Se nedan avsnitt 6.8.2.

1885 Edvard Bergenstråhle, Svenskt porträttgalleri. II. Kungl. svenska hofstaterna, Stockholm: Hasse W. Tullberg,

1899.

1886 Prop. 2012/13:1 bilaga Rikets styrelse s. 18.

1887 1954 års hovstadga 1 §.

1888 2014 års hovstadga 1 §. Jfr även ang. 1974 års hovstadga Bramstång Hov och slott s. 24. 1889 Prop. 2001/02:190 s. 73.

1890 Bull och Sterzel 2019 s. 150.

302

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

huset i deras officiella plikter. Riksmarskalken leder hovstaterna och är inför kungen ansvarig för hela organisationens verksamhet. I budgetsammanhang de- las de kungliga hovstaterna in i kungliga hovstaten och kungliga slottsstaten.”1891

Utan kunskap om den budgettekniska respektive organisatoriska begreppsbildningen kan vissa formuleringar, särskilt i äldre handlingar, lätt framstå som förvirrande.

6.8.2.Hovets styrande dokument och Riksmarskalksämbetets funktion 1801-1954

Det dokument som är styrande för verksamheten och arbetsfördelningen inom hovet kallas numera hovstadga men har föregångare med andra namn. Som följd av att hovet står under konungens enskilda styrelse är det konungen själv som fastställer hovets organisation. Det kan enligt Reuterskiöld inte finnas finnas några lagbestämda former för handläggningen av hovärenden, eftersom konungen ”grundlagsenligt skall hafva alldeles fria händer”.1892

Den 12 februari 1801 utfärdade Gustav IV Adolf, efter att ha låtit utreda hovorganisa- tionen, ett brev till riksmarskalken greve Johan Gabriel Oxenstierna med instruktioner för denne och med detaljerade föreskrifter om de olika befattningshavarnas antal, löner och upp- gifter.1893 Detta dokument, även kallat hovreglementet, innebar bl.a. följande.

Det tillkom riksmarskalken ”att hafwa högsta Befälet och öfwerinseendet öfwer de till wårt hof hörande Departementer och Stater, i afseende så wäl på Justitien och Executionen, cura Eclesiæ, Oeconomie, Police, Penninge-Förwaltning och Redogörelse, som å hwad till Hofwets Etiquette och Ceremonielle hörer”.1894 Cheferna för de olika kårerna och departe- menten skulle rapportera till riksmarskalken. Riksmarskalken beslutade om anställningar inom hovet utom i de fall konungen själv fattade beslut, varvid riksmarskalken hade förslags- rätt. När det gäller ”Justitien och Executionen” kan noteras att det vid denna tid fanns en övre borgrätt vid Stockholms slott, i vilken riksmarskalken var ordförande, och en nedre borgrätt. Dessa domstolar följde hovartiklarna av den 16 december 1687, som handlade om olika disciplinära frågor inom hovet och om processen vid borgrätterna samt innefattade instruktioner för hovauditören och borgrättsnotarien.1895

Hovmarskalken hade, under Riksmarskalksämbetets överstyrelse, ”den närmaste tilsy- nen och förwaltningen af alt som hörer til Wår Taffel och den egenteligen så kallade hof- förtäringen, med de densamma tilhörande Departementer”.1896 Således föll inköp av varor

1891 Bet. 2011/12:KU1 s. 14. Se också Eka m.fl. 2018 s. 273.

1892 Reuterskiöld 1914 s. 75.

1893 Riksarkivet (Slottsarkivet), Riksmarskalksämbetet, Hovordningar och hovjournaler D1:1, Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 (avskrift av kungl. brev till riksmarskalken greve Johan Gabriel Oxenstierna den 12 februari 1801). – Reglementet synes inte ha blivit tryckt vid den tidpunkten, däremot finns delar av det i Mikael Alm och Bo Vahlne (utg.), Överkammarherrens journal 1778-1826. Ett gustavianskt tidsdokument, Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 2010, s. 432-438, samt ett kort utdrag hos Bergfalk 1866 s. 43.

1894 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 2.

1895 Kongl. May:tz Håf-Articlar, 16 december 1687, i Schmedeman bd 2 1706 s. 1150-1187; Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 4, 26-32. Se härtill Hagman 1902 s. 114 och Johan Harder Backman, Ny lag- samling, femte häftet, Örebro: N. M. Lindh, 1847, s. 456-457 och 460.

1896 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 19.

303

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

samt kontroll av linne och servering m.m. under hovmarskalkens ansvar.1897 Härunder föll även hovekonomin och ekonomikontoret – ordet ekonomi användes här i den ursprungliga betydelsen hushåll, och det är fråga om kök, bageri, skafferi, vinkällare, silverkammare, för- råd, etc.1898

Hovkansliet utgjorde ett kansli åt Riksmarskalksämbetet. Där fanns hovsekreteraren och hovkanslisten. Hovsekreteraren föredrog ärenden för riksmarskalken och satte upp brev och andra expeditioner.1899 Hagman kallade senare Riksmarskalksämbetets kansli för hovexpedi- tionen.1900

I Hovkontoret fanns en hovkamrerare, en hovkassör, en hovbokhållare, en kammarskri- vare, en kassaskrivare och en vaktmästare. Hovkamreraren skulle tillsammans med hovkas- sören kvittera utbetalningar från Statskontoret och andra inflytande medel. Hovkontoret ad- ministrerade däruöver utbetalningar och bokföring.1901

Husgerådskammaren hade hand om ”Wårt och kronans Husgeråd af Meubler och Säng- kläder”,1902 medan klädkammaren hade hand om äldre och nyare kungliga dräkter samt uni- former för livrépersonalen.1903 I fatburen förvarades linne och duktyg, och den förestods av en åldfru med hjälp av sex fatburspigor.1904 Vidare reglerades kleresistaten med hovpredikan- terna m.fl., läkarstaten med livmedici m.fl., slottsbyggnadsfonden, vedförrådet, Ståthållaräm- betet på Stockholms slott, museet, kapellstaten, jägeristaten och hovstallet1905 samt vilka för- ändringar i uppställningen av hovets budget och redovisningsmetod som skulle göras.1906 Det kan noteras att vedupphandlingen av ålder hade varit en syssla för Överståthållarämbe- tet.1907 Bestämmelserna om ståthållaren var ganska kortfattade i 1801 års reglemente. Den 24 maj 1819 utfärdade emellertid Karl XIV Johan en mer utförlig instruktion för ståthållaren.1908

Hovreglementets bestämmelse om riksmarskalkens uppgifter återgavs år 1872 på ett sätt som visar att reglementet fortfarande tillämpades, åtminstone delvis.1909 Det blev alltså inte inaktuellt till följd av de förändringar i övrigt som ägde rum 1809-10.

1897 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 19-26.

1898 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 57-120, 252-261.

1899 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 33-36.

1900 Hagman 1902 s. 114.

1901 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 37-44.

1902 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 121-122.

1903 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 121-140.

1904 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 141-150.

1905 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 45-52, 53-56, 151-155, 157-177, 179, 181-184, 185, 186 respektive 205-250.

1906 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 187-201, 203-204.

1907 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 157-158.

1908 Riksarkivet (Slottsarkivet), Instruktioner, ceremoniel, gratifikationer, utmärkelsetecken, matriklar m.m., vol. 2 nr 24. Se också kungl. brev den 15 december 1818 till Riksmarskalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 43- 45, i anledning av Slottsbyggnadsdirektionens upphörande, och kungl. brev den 2 februari 1819 till Riksmar- skalksämbetet i Bergfalk 1866 s. 45 angående årliga budgetar för underhåll av respektive slott.

1909 E. Fåhraeus och Ol. Im. Fåhræus, Administratif och statistisk handbok, såsom bihang till Sveriges statskalender, 3 uppl., Stockholm: Norstedts, 1872, s. 25.

304

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

År 1847 utfärdade Oscar I en ordningsstadga för personalen inom hovet.1910 Denna var föranledd av borgrätternas upphörande år 18441911 och Riksmarskalksämbetets samtidigt av- skaffade befattning med utsökningsärenden. Ordningsstadgan ersatte reglerna om ordnings- frågor i 1687 års hovartiklar1912 och innehöll bestämmelser om att de anställda skulle visa ”trohet, wördnad och undergifvenhet” mot de kungliga personerna, (1 §), noga vårda anför- trodd egendom (2 §), m.m. Angående hovets organisation är 3 § av intresse:

”RiksMarskalken, i egenskap af Chef för hela HofStaten äger öfverinseende öfver alla vid Vårt och Wår Kongl. familjs Hof anstälde högre och lägre perso- ner; men Cheferne för hvarje afdelning, dertill jämväl räknas Ståthållarne på de Kongl. Slotten samt Intendenten vid Djurgården invid hufvudstaden, tillkom- mer närmaste direkte tillsynen öfver den till hvars och ens afdelning hörande betjening; kommande alla frågor om ersättning för de effekter, tillhörige Kongl. Husgeråds och Klädkammaren, Fateburen samt Ekonomie och Inventarie För- råden hvilka vid skeende inventeringar saknas, att hos RiksMarskalken skrifteli- gen anmälas, samt derest icke frågan fordrar sådan utredning eller åtgärd, som på laga domstol ankommer, att af honom pröfvas och efter omständigheterne afgöras.”1913

Påföljder för felaktig tjänsteutövning var för ämbets- och tjänstemän tillrättavisning ge- nom varning eller skiljande från hovet, och för betjäningen varning, löneavdrag, arrest eller skiljande från tjänsten (4 §). Beslutsrätten var fördelad mellan avdelningscheferna, riksmar- skalken och konungen (5-6 §§). Med nutida terminologi är det fråga om disciplinansvar, me- dan egentliga lagbrott skulle hanteras enligt vad som generellt gällde beträffande domstols- förfarade m.m.1914 (Se även nedan avsnitt 6.8.8.).

Denna ordningsstadga ersattes år 1910 av nya regler, för i 1910 års bestämmelser (13 §) och i 1954 års hovstadga (4 § 4) anges att i fråga om varning eller skiljande från hovet ska förfaras på sätt i hovprotokoll den 24 november 1884 är föreskrivet. Detta hovprotokoll, vars innehåll återgetts av Bramstång, innebar att påföljderna för felaktig tjänsteutövning skulle vara varning eller skiljande från hovet.1915 Som Bramstång har påvisat nämndes 1847 års ordningsstadga i lagboken under 18 § strafflagens promulgationslag, med innebörd att den inte upphävts genom strafflagens införande, till och med år 1964, trots att den inte rim- ligen kan ha haft aktualitet efter år 1884. Något formellt upphävande av stadgan har Bram- stång inte kunnat påträffa.1916 Det mest sannolika är att 1847 års stadga vid strafflagens ut- färdande år 1864 behövt detta undantag eftersom arrest fanns med bland påföljderna, och

1910 Riksarkivet (Slottsarkivet), Instruktioner, ceremoniel, gratifikationer, utmärkelsetecken, matriklar m.m., vol. 1 nr 14, Ordningsstadga 1847, avskrift av Ordningsstadga för de vid Kongl. Maj:ts och den Kongl. familjens Hof anstälde uppvaktande personer, embets- och tienstemän samt betjening, gifven Haga Slott den 18 oct. 1847. Ordningsstadgan är även tryckt i Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning (Naumanns tid- skrift) 1864 s. 35-39.

1911 SFS 1844:46 s. 2, jfr 1828-30 års riksdag, Bihang, saml. 10, bd 3, riksdagsskrivelse nr 438 s. 114-118, och 1834-35 års riksdag, saml. 10, bd 1, riksdagsskrivelse nr 105, s. 174-176. Se även Hagman 1902 s. 114.

1912 Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning (Naumanns tidskrift) 1864 s. 36, Bramstång Hov och slott s. 99.

1913 1847 års ordningsstadga 3 §, jfr Bramstång Hov och slott s. 99-105.

1914 Hagman 1902 s. 114, Bramstång Hov och slott s. 101-103; jfr även Naumann 1879-84 bd 2 s. 296. 1915 Bramstång Hov och slott s. 94.

1916 Bramstång Hov och slott s. 94-97, 103-105.

305

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

att det sedan inte uppmärksammats av lagboksredaktörena att ordningsstadgan upphört att gälla.

Nya bestämmelser utfärdades år 1910,1917 men bortsett från några regler om formerna för utnämningar och avsked vid hovet är det mest fråga om ceremoniella bestämmelser. Några upplysningar om hovets organisation och de olika ämbetenas uppgifter finns inte där. 1801 års hovreglemente synes ha fortsatt gälla i de delar det inte åsidosatts av 1910 års före- skrifter, och det tillämpades långt in på 1900-talet. Det åberopades i en proposition år 1947 som stöd för att Djurgårdsförvaltningen var underordnad Riksmarskalksämbetet.1918

Enligt 34 § i 1809 års regeringsform hade justitie- och utrikesstatsministrarna rikets högsta värdighet, och detta ändrades år 1876 till att avse statsministern och utrikesministern. Denna värdighet ger rätt till titeln excellens, som också år 1868 tilldelades riksmarskalken i samband med att titeln ”en av Rikets Herrar” – en titel som i sig gav rätt till excellenstiteln – avskaffades.1919

6.8.3.Hovets styrande dokument och Riksmarskalksämbetets funktion fr.o.m. 1954

Den 15 mars 1954 utfärdade Gustaf VI Adolf ett dokument med titeln Handledning för tjänsten vid svenska hovet (”hovstadga”).1920 I hovstadgan finns, förutom ceremoniella föreskrifter, en avdelning med allmänna bestämmelser om hovets organisation (1-5 §§).

Det svenska hovet omfattade enligt 1 § ”dels särskilda avdelningar (ämbeten, förvalt- ningar), dels det Kungl. Husets hovstater”. Vidare angavs: ”Chef för hovet är riksmarskalken, som utåt företräder det samfällda hovet och inför Konungen föredrager till hovprotokollet hörande ärenden”. Riksmarskalken hade också ansvar för utnämningar och förordnanden (4

§1). Avdelningarna inom hovet var enligt 2 § 1:

•Riksmarskalksämbetet under chefskap av riksmarskalken,

•Konungens hovmarskalksämbete under chefskap av tjänstgörande förste hov- marskalken,

•Konungens hovförvaltning under ledning av en överintendent,

•Hovmarskalksämbete (hovförvaltning) hos prins eller prinsessa av det kungl. hu- set under chefskap av vederbörande hovmarskalk (kammarherre),

•Konungens hovstall under chefskap av en hovstallmästare,

•Husgerådskammaren under chefskap av en överintendent, tillika chef för de kungl. konstsamlingarna,

•Ståthållarämbetena på de till konungens disposition ställda slotten under chef- skap av ståthållaren på Stockholms slott,

•Djurgårdens förvaltning under chefskap av ståthållaren på Stockholms slott eller annan därtill särskilt förordnad.

1917 Bestämmelser, föreskrifter och ceremoniel att iakttaga vid svenska hofvet, afd. I-VII, utfärdade av H.M. Konungen den 20 december 1910, tryckta Stockholm 1911.

1918 Prop. 1947:248 s. 2.

1919 Konstitutionsutskottets bet. 1868:1 s. 7-8; Reuterskiöld 1914 s. 74. Sedan år 1970 används inte excel- lenstiteln inom statsdepartementen, se Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 46.

1920 Handledning för tjänsten vid svenska hovet (”hovstadga”), av H.M. Konungen fastställd den 15 mars 1954, tryckt Stockholm 1954.

306

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Utöver avdelningarna fanns, som nämnts i 1 §, det Kungl. Husets hovstater. Dessa var ”dels hos dess medlemmar i egenskap av uppvaktande anställda hovfunktionärer, dels i sär- skilda befattningar tjänstgörande, dels ock dem som med tjänstfrihet fortfarade tillhöra hov- staterna”. Till uppvaktande hänfördes också de kungl. staberna (2 § 2).

I 3 § fanns bestämmelser om vad som hörde till de olika avdelningarna. I 4 § fanns bestämmelser om utnämningar och förordnanden. I 5 § fanns bestämmelser om medalj för trogen och pålitlig tjänst. Riksmarskalken hade ansvar för frågor av mera principiell och all- mängiltig art, förste hovmarskalken för frågor om personal, den dagliga driften, ekonomi, representation, resor m.m. ”ävensom – i samråd med ståthållaren – frågor rörande persona- lens bostadsförhållanden” (3 § 2). Motsvarande som för förste hovmarskalken gällde che- ferna för hovförvaltning hos prins eller prinsessa (3 § 4). Genom hovstadgan gjordes inte ändring ”i den av ålder gällande ordning, enligt vilken [cheferna för husgerådskammaren, ståthållarämbetena och Djurgårdens förvaltning] direkt föredraga vissa ärenden inför Ko- nungen” (3 § 1). Beträffande uppgifterna för chefen för H.M. Konungens hovförvaltning, chefen för husgerådskammaren, ståthållarna och chefen för Djurgårdsförvaltningen, se vi- dare nedan.

Chefen för Konungens hovstall skulle handlägga frågor om stallet och om bilpark och garage samt ärenden om hovstallets personal och ekonomi. Han skulle samråda med förste hovmarskalken i ärenden om chaufförer och bilpark och med ståthållaren i ärenden om per- sonalens bostadsförhållanden (3 § 5).

Efter 1954 års hovstadga har nya hovstadgor antagits bl.a. år 1969,1921 19741922 och 1980.1923 Det skulle föra för långt att i detalj gå igenom de successiva förändringar som har skett, och jag har därför inte undersökt dessa hovstadgor utan övergår till nu gällande hov- stadga, som fastställdes år 2014. Huvudtexten handlar om hovets organisation och de olika avdelningarnas uppgifter, och sedan finns bilagor med ceremoniella bestämmelser, unifor- mer och annan klädsel, hovsorg, konungens medaljer samt bärande av ordenstecken och medaljer. I 2014 års hovstadga slås fast stt Kungl. Hovstaterna är ”Konungens organisation, vars uppgift är att bistå och stödja Konungen och det Kungl. Huset samt – enligt Konungens bestämmande – annan medlem av den Kungl. Familjen” (1 §).1924

Det anges att riksmarskalken är chef för hovstaterna (2 §), det vill säga för hela hovet. Riksmarskalken biträder konungen i fråga om kontakter med riksdagen och regeringen. Be- stämmelsen från 1954 års hovstadga om att riksmarskalken föredrar ärenden som hör till hovprotokollet har preciserats på så sätt att det anges vad det är för typ av ärenden som ska tas upp där. Vidare anges att riksmarskalken är arbetsgivare för de anställda vid hovstaterna och utfärdar instruktioner inom hovstaterna.

I likhet med 1954 års hovstadga tas de olika avdelningarna inom hovet och deras upp- gifter upp (3 §). Betydelsefulla förändringar i förhållande till 1954 års hovstadga är att H.M. Konungens hovförvaltning har förts in under Riksmarskalksämbetet och att hovstallet har förts in under hovmarskalksämbetet. En informationsavdelning har tillkommit.

1921 Bramstång Hov och slott s. 7.

1922 Bramstång Hov och slott s. 24.

1923 Bet. 1984/85:BoU18 s. 4.

1924 Hovstadga av Konungen fastställd den 24 november 2014.

307

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Utöver hovstadgan finns av riksmarskalken utfärdade instruktioner för de olika avdel- ningarna. Av instruktionen för Hovmarskalksämbetet framgår t.ex. arbetsfördelningen mel- lan H.M. Konungens, H.M. Drottningens och H.K.H. Kronprinsessans hovstater samt ce- remonistaten, hovstallet och hushållet.1925

Hovkonsistoriet har samma befogenheter gentemot Hovförsamlingen som domkapitlen har mot församlingarna.1926 Före kyrkans skiljande från staten betraktades Hovkonsistoriet som en statlig myndighet (se även ovan avsnitt 3.2.2.).1927

6.8.4.H.M. Konungens Hovförvaltning

Som nämnts angående 1801 års hovreglemente fanns det ett hovkontor med olika be- fattningshavare som svarade för in- och utbetalningar samt bokföring.1928 Oscar I inrättade emellertid som kronprins ett eget hovkontor som var verksamt åren 1832-1844, och vad som senare kom att benämnas H.M. Konungens hovförvaltning kan både beskrivas som en fort- sättning av och en ersättning för hans hovkontor.1929 Den första chefen för hovförvaltningen var Per Gustaf Welin, som dessförinnan hade varit hovkamrerare hos kronprinsen åren 1832- 1844 och alltså den som i realiteten utgjorde hovkontoret. Han utnämndes till chef för hov- förvaltningen och förste hovintendent den 14 december 1844.1930 Att hovförvaltningen varit nära knuten till konungen personligen framgår av några omständigheter: Welin lämnade sin tjänst den 9 juli 1859, dagen efter det att Oscar I avlidit. En senare chef för hovförvaltningen, Gustaf Georg Knut Åkerhielm, blev år 1868 chef för Karl XV:s hovförvaltning och blev den 18 oktober 1872 ”transporterad” till chef för Oscar II:s hovförvaltning, en månad efter den- nes trontillträde.1931 Att konungen för ”penningeförvaltningen vid sitt Hof” kunde inrätta ett särskilt ämbete och att ämbetsinnehavaren – Per Gustaf Welin – kunde bevaka konungens fordran i ett konkursmål bekräftades av Högsta domstolen i ett beslut år 1852.1932

Hovförvaltningen ägnar sig åt hovfinanserna och konungens förmögenhetsförvalt- ning.1933 I 1954 års hovstadga (3 § 3) fastslogs att det ankom på chefen för Konungens hov- förvaltning att ”mottaga och förvalta för hovhållningen anvisade statsmedel ävensom medel och fonder, som Konungen eller medlem av det Kungl. Huset överlämnar till hans förvalt- ning, samt att handlägga ekonomiska och vissa sociala ärenden avseende budget, löner, pen- sioner, understöd m.m.”.

1925 Instruktion för Hovmarskalksämbetet, bilaga 2 till protokoll 2015-02-15 hållet inför H.E. Riksmar- skalken.

1926 Se till hovkonsistoriet bl.a. prop. 1987/88: 31 s. 115-116 samt prop. 1991/92:85 s. 31 och 58.

1927 Prop. 1987/88: 31 s. 198.

1928 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 37-44.

1929 Evald Blumfeldt, ”Slottsarkivet” i Meddelanden från svenska Riksarkivet 1962-66 s. 57-75 ssk. s. 74.

1930 Swalin 1888 s. 95.

1931 Swalin 1888 s. 96.

1932 JA 1852-53 s. 555; se härtill Bramstång Hov och slott s. 82-84.

1933 Reuterskiöld 1914 s. 75; se även Hagman 1902 s. 114.

308

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Enligt 2014 års hovstadga har H.M. Konungens Hovförvaltning hand om ”Konungens anslag till den del det avser levnadsomkostnader, Kungafamiljens privata medel samt stiftel- ser”.1934 Riksmarskalksämbetets ekonomifunktion har hand om budget, ekonomi och redo- visning samt förvaltar finansiella tillgångar och upprättar förslag till hovstaternas me- delsäskande hos regeringen.1935

6.8.5.Kungl. Husgerådskammaren

Husgerådskammaren hade enligt 1801 års hovreglemente hand om ”Wårt och kronans Husgeråd af Meubler och Sängkläder”.1936 Under Oscar II:s tid inventerades slotten av John Böttiger, senare chef för Husgerådskammaren, i syfte att särskilt äldre tapeter men även möb- ler och andra föremål skulle kunna förvaras och vårdas bättre.1937 År 1915 lösgjordes Husge- rådskammaren från den egentliga hovförvaltningen och blev en självständig institution under Riksmarskalksämbetet.1938 Enligt 1954 års hovstadga (3 § 6) ankom det på chefen för Hus- geråds-kammaren att

”mottaga och förvalta till kammarens förfogande ställda statsmedel samt andra för dess verksamhet anvisade medel, att underhålla och vårda såväl staten tillhö- riga av Konungen disponerade som ock i enskilda kungl. samlingar ingående konstverk, möbler och andra inventarier, i den mån dessa ställts under kamma- rens vård, att vetenskapligt bearbeta förefintliga konstsamlingar, att ansvara för och leda de kungl. slottens möblering med hänsyn till byggnadernas historiska karaktär samt att biträda vid tillfällig möblering av våningar eller rum i och för tillfällig representation eller dylikt”.

Genom 1981 års budgetproposition flyttades anslaget för vård och underhåll av statens möbler och inventarier till slottsstatsanslaget. Detta hade sin bakgrund i en tanke redan vid 1840-41 års riksdag, nämligen att anslaget för vård av statens egendom i form av möbler

m.m.borde höra till slottsstatsanslaget och omfattas av revision, men riksdagen nöjde sig då med att begära att ett inventarium upprättades. Bakgrunden till 1981 års förändring var ett förslag från Riksmarskalksämbetet, vilket grundades på att utgifterna för statschefens repre- sentativa funktioner borde skiljas från kostnaderna för museal, byggnadsvårdande och ve- tenskaplig verksamhet.1939

Det ska ändå göras en skillnad mellan anslaget till Husgerådskammaren för vård av sta- tens möbler och andra inventarier och kammarens andra uppgifter som finansieras på annat sätt. Vid möblering för representativa behov kunde hovhållningsanslaget genom tillskott fi- nansiera Husgerådskammarens kostnader.1940 Riksdagen har bekostat vissa åtgärder avseende

1934 Instruktion för Riksmarskalksämbetet med tillhörande funktioner, bilaga 1 till protokoll 2017-02-10 hållet inför H.E. Riksmarskalken. 4. Instruktion för Hans Majestät Konungens hovförvaltning.

1935 Instruktion för Riksmarskalksämbetet med tillhörande funktioner, bilaga 1 till protokoll 2017-02-10 hållet inför H.E. Riksmarskalken. 2. Instruktion för ekonomifunktionen hos Riksmarskalksämbetet.

1936 Gustav IV Adolfs hovreglemente 1801 s. 121-122.

1937 Mattias Legnér och Mia Geijer, Kulturarvet och komforten. Inomhusklimatet och förvaltningen av kulturhistoriska byggnader och samlingar 1850-1985, Klintehamn: Krilon, 2015, s. 92-96.

1938 Prop. 1980/81:100 bilaga Kungl. hov- och slottsstaterna s. 2. 1939 Prop. 1980/81:100 bilaga Kungl. hov- och slottsstaterna s. 2. 1940 Prop. 1980/81:100 bilaga Kungl. hov- och slottsstaterna s. 2.

309

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Bernadottebiblioteket men regeringen har inte ställt sig bakom förslag att staten skulle finan- siera vård av de Bernadotteska stiftelsernas egendom. Det anges numera återkommande i budgetpropositionerna beträffande anslaget till Kungl. hov- och slottsstaten:

”Anslaget används också för Husgerådskammarens underhåll samt vård av de konstsamlingar och andra inventarier i de kungliga slotten som tillhör staten, men disponeras av kungen. Husgerådskammaren förvaltar även de Bernadot- teska familjestiftelsernas bestånd av möbler, konst och konsthantverk och admi- nistrerar Bernadottebiblioteket.”1941

Här ska alltså noteras skillnaden mellan anslagets användning för vård av statens egen- dom och Husgerådskammarens vidare ansvarsområde när det gäller stiftelsernas egendom, där finansieringen sker på annat sätt. Även av instruktionen för Husgerådskammaren framgår att Kammarkollegiet fungerar som tillsynsmyndighet avseende det statliga lösöret.1942 Av in- struktionen för chefen för avdelningen för vård och bevarande, husgerådsmästaren, framgår att denne ska ansvara för att utförda arbeten ”dokumenteras och särskiljs mellan det som tillhör staten, Konungen eller Kungl. Lösörestiftelserna”.1943

6.8.6.Ståthållarämbetena och Kungl. Djurgårdens förvaltning

Bestämmelserna om ståthållaren var ganska kortfattade i 1801 års reglemente. Den 24 maj 1819 utfärdade emellertid Karl XIV Johan en instruktion för ståthållaren, sedan Fredrik Philip Klingspor hade utnämnts till detta ämbete den 10 juli 1818. Ståthållaren skulle näst efter riksmarskalken ha tillsyn över Stockholms slott, och han skulle biträdas av en hovinten- dent, avlönad av Överintendentsämbetet. Ståthållaren hade ansvar för att årligen hålla syn på byggnaderna, administrera reparationer och upprätthålla ordningen. Slottsstatsanslaget skulle ståthållaren själv rekvirera hos Statskontoret.1944

I 1954 års hovstadga sades att ståthållaren på de till konungens disposition ställda slotten skulle ta emot och förvalta de till ståthållarämbetena anvisade statsmedlen och ombesörja underhåll, vård och förkovran av till slotten hörande parker och slottsträdgårdar. Han skulle också utöva den omedelbara vården och tillsynen av slottsbyggnaderna samt handlägga frå- gor om disposition av lokalerna, vakthållning m.m. (3 § 7).

I en proposition från år 1947 återges en utredning verkställd av överståthållaren Nothin. Han utgick från 1809-10 års överenskommelse och konstaterade att Djurgårdens förvaltning därefter hade varit uppdragen åt ämbetsmän, utsedda av den regerande konungen personli- gen. Vid tidpunkten för utredningen utövades förvaltningen av en avdelning inom Riksmar- skalksämbetet, benämnd Djurgårdsförvaltningen. Han noterade att Riksmarskalksämbetets behörighet grundade sig på 1801 års hovreglemente.1945

1941 Exemplet är hämtat från prop. 2010/11:1 bilaga Rikets styrelse s. 17.

1942 Instruktion för Kungl. Husgerådskammaren med Bernadottebiblioteket, bilaga 3 till protokoll 2018- 10-03 hållet inför H.E. Riksmarskalken, s. 2.

1943 Instruktion för Kungl. Husgerådskammaren med Bernadottebiblioteket, bilaga 3 till protokoll 2018- 10-30 hållet inför H.E. Riksmarskalken, 3. Instruktion för avdelningen för vård och bevarande, s. 7.

1944 Instruktion för ståthållaren, 24 maj 1819. Riksarkivet (Slottsarkivet), Instruktioner, ceremoniel, grati- fikationer, utmärkelsetecken, matriklar m.m., vol. 2 nr 24.

1945 Prop. 1947:248 s. 2.

310

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

I 1954 års hovstadga angavs att chefen för Djurgårdens förvaltning skulle ”ombesörja underhåll, vård och förkovran av till Djurgården hörande byggnader, parker och andra mark- områden, att handlägga frågor rörande dispositionen av förvaltningen underställda lägen- heter och markområden samt att hava inseende över enskilda kungl. begravningsplatser m.m.” (3 § 8).

Av 2014 års hovstadga framgår att Djurgårdsförvaltningen numera är en del av Ståthål- larämbetet. Ståthållarämbetet är nämligen organiserat i sju avdelningar, tre geografiska och fyra funktionella. De tre geografiska avdelningarna svarar för byggnader, anläggningar, par- ker, trädgårdar, övrig mark och vattenområden inom H.M. Konungens dispositionsrätt. Dessa är:

•Drottningholms slottsförvaltning omfattande Drottningholms slott och kungsgård, Kina, Rosersbergs, Tullgarns, Gripsholms, Strömsholms, Ulriksdals och Haga slott, samt Gustav III:s paviljong på Haga.

•Stockholms slottsförvaltning omfattande Stockholms slott samt Hovförvaltningens hus på Slottsbacken 2, Oxenstiernska annexet och Hovstallet.

•Kungl. Djurgårdens förvaltning omfattande norra och södra Djurgården inklusive Rosendals slott samt Fjäderholmarna och Beckholmen.

De fyra funktionella avdelningarna är avdelningen för publik verksamhet, IT- och tele- foniavdelningen, säkerhetsavdelningen och lokalvårdsavdelningen inklusive fatburen.1946 Av- delningen för publik verksamhet har hand om visningar för allmänheten av slotten, försälj- ningsverksamhet och marknadsföring av de kungliga besöksmålen. Syftet med utställnings- verksamheten är att förmedla kunskap om statschefens uppdrag och om det kungliga kultur- arvet samt att stärka slottsstatens ekonomi. Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren har ett delat ansvar för den publika verksamheten.1947

Visningsverksamhet av vissa slott synes ha inletts redan omkring år 1700.1948 Riksänke- drottning Hedvig Eleonora instruerade år 1709 inspektorn på Ulriksdals slott att släppa in dem ”af condition eller annat curieust och hederligit folk”,1949 och detta verkar inte då ha varit någon nyhet. År 1745 skrev hovkamreraren Carl Fredrich Ljungman en vägledning till Gripsholms slott.1950 Sådana vägledningar eller guideböcker återkommer sedan, t.ex. finns en vägledning för Stockholms slott år 19101951 och något senare för Rosendals slott, Kina slott och Drottningholms slott;1952 den ovan nämnde John Böttiger har skrivit flera av dessa.

I övrigt har visningsverksamheten blivit alltmer betydelsefull under 1900-talets andra hälft. I budgetpropositionerna nämndes att turisttrafiken till slotten väntades öka efter andra

1946 Instruktion för Ståthållarämbetet, bilaga 4 till protokoll 2018-08-30 hållet inför H.E. Riksmarskalken. 1947 Instruktion för Ståthållarämbetet, bilaga 4 till protokoll 2018-08-30 hållet inför H.E. Riksmarskalken.

5.Instruktion för Avdelningen för publik verksamhet. 1948 Persson 1999 s. 51.

1949 Persson 1999 s. 51-52 och 239.

1950 Carl Fredrich Ljungman, En kort beskrifning, om Gripsholms slott, som innefattar dess åtskilliga förändringar ifrån sitt första til närwarande tid, så långt, som swenska historien, publique handlingar och tilförlåtelige Wittnesbörd gifwer anledning, Stockholm 1755.

1951 John Böttiger, Stockholms slott. Vägledning för besökande, Stockholm 1910.

1952 John Böttiger, Rosendals slott. Historik och vägledning, Stockholm 1913; Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Kina slott. Vägledning för besökande, Stockholm: Nord. rotogravyr, 1928; John Böttiger, Kort vägledning för besökande å Drottningholms slott, 1932.

311

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

världskriget, och utställningen av riksregalierna började locka besökare omkring år 1970. (Se ovan avsnitt 6.5.8., 6.5.10. och 6.5.12.). Under coronapandemin fick slottsstaten ett tillskott om 40 000 000 kr för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av att intäkter från visningar av de kungl. slotten minskat.1953

6.8.7.En eller flera juridiska personer?

Om man utgår från att hovet inte är en del av staten som juridisk person, men är en statlig verksamhet (se avsnitt 3.4.2.), som inte utgör en statlig förvaltningsmyndighet och inte heller en myndighet under riksdagen, och vars anställda inte är statsanställda, och om man också utgår från att konungen inte som fysisk person svarar för anslag och omkostnader, ligger det nära till hands att betrakta hovet som en juridisk person av sitt eget slag. Jag har ovan (avsnitt 3.5.4.) talat om ’till statschefsämbetet knutna juridiska personer’. Hovet skulle då kunna betraktas som en samlad juridisk person, i och med att riksmarskalken är den som under konungen ansvarar för hela verksamheten. I vissa avseenden kan man jämföra med ett enmansaktiebolag, om man ser konungen som ensam ägare och styrelseordförande och riks- marskalken som verkställande direktör. Jämförelsen med privat verksamhet ska emellertid inte föras för långt, eftersom det i hovets uppbyggnad finns tydliga paralleller till statlig verk- samhet.

I hovet finns redovisningsmässigt två olika delar, slottsstatsanslaget för vilket ett redo- visningsansvar i förhållande till Riksrevisionen finns, och hovhållningsanslaget där medlen endast utlämnas till konungen mot kvitto. Kungl. hovstaterna (i betydelsen den övergripande beteckningen för hovet) administrerar slottsstatsanslaget, medan hovhållningsanslaget admi- nistreras av H.M. Konungens Hovförvaltning. Redovisningen görs emellertid i tre delar, ef- tersom dels hovstaten och slottsstaten revideras på olika sätt, dels Djurgårdskassan enligt 1809-10 års överenskommelse är särskilt reglerad. Hovstaten, slottsstaten och Kungl. Djur- gårdsförvaltningen har därför separata årsredovisningar.1954

Att Djurgårdsförvaltningen är en egen juridisk person får starkt stöd av den särskilda regleringen av Djurgårdskassan. En ’kassa’ har i svensk rättslig terminologi inte bara uppfat- tats som en samling pengar utan även som beteckning för olika typer av institutioner eller föreningar som bl.a. sysslat med pensioner, understöd vid sjukdom, begravningshjälp och brandförsäkring.1955

Detta kan liknas vid staten, som är en juridisk person men där det ändå kan finnas ett organisationsnummer för varje myndighet. På samma sätt skulle organisationsnummer i och för sig kunna vara tänkbara för fler av hovets avdelningar. Det framstår emellertid som lo- giskt att hovet redovisnings- och även skattemässigt är indelat i de tre delar som återspeglas i organisationsnumren.

När Riksdagens revisorer år 1968 granskade Drottningholms kungsgård anförde de att kungsgården i revisionshänseende inte intog någon annan ställning än statsförvaltningen i

1953 Prop. 2020/21:2 s. 9.

1954 Se t.ex. Kungl. Hovstaterna, Verksamhetsberättelse 2019; Kungl. Hovstaterna, Verksamhetsberättelse 2020.

1955 Svenska Akademiens Ordbok, uppslagsordet kassa 7).

312

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

övrigt och att Riksmarskalksämbetet i egenskap av förvaltare av kungsgården närmast fick anses fungera som ett statligt organ.1956 Detta var under 1809 års regeringsform, men man kan knappast anse att uttalandet ger stöd för att hovet och dess avdelningar skulle vara en del av staten som juridisk person vare sig enligt 1809 års eller 1974 års regeringsform. Möjli- gen ger uttalandet stöd för att Riksmarskalksämbetet just såsom förvaltare av kungsgården är ett sådant organ som förvaltningsuppgift har överlämnats till enligt 12 kap. 4 § andra stycket nu gällande lydelse av 1974 års regeringsform.1957

För hovet har tre olika organisationsnummer registrerats. Kungl. Slottsstaten använder organisationsnumret 202100-3484, som är registrerat i namn av Hovstaterna, den övergri- pande beteckningen på hovet. Organisationsnumret är inom serien för statliga enheter. H.M. Konungens hovförvaltning är registrerad med nummer 902000-7374 inom serien för ideella föreningar. Kungl. Djurgårdens förvaltning är registrerad med nummer 802000-6808 inom serien för övriga svenska juridiska personer.

Lyrevik har dragit långtgående slutsatser av dessa organisationsnummer och argumente- rat för att det skulle vara fråga om ett led i någon typ av otillbörligt skydd mot insyn i hovets verksamhet.1958 Lyreviks resonemang är enligt min mening något svårt att följa eftersom det stått klart sedan antagandet av 1974 års regeringsform att hovet fortsatt att stå under ko- nungens enskilda styrelse och att offentlighetsprincipen inte gäller samt då den revisions- mässiga insynen följt av överenskommelser mellan hovet och riksdag eller regering (se avsnitt 3.4.2., 3.5.4. och 6.5.12.).

Det ska noteras att ett organisationsnummer inte definierar verksamheten utan ska vara en följd av vilken verksamhetstyp det är fråga om, och organisationsformen har för övrigt inte någon koppling till offentlighetsprincipens tillämplighet.1959 Med tanke på svårigheterna att passa in hovets juridiska personer i de verksamhetsformer som förekommer i övrigt är det egentligen inte särskilt överraskande att de förts in i någon inte helt självklar serie. Det gäller särskilt som – om man utgår från att Lyreviks undersökningar ger hela bilden – det saknas ansökningshandlingar avseende organisationsnumren. Lyrevik tolkar detta som att information undanhållits honom,1960 men det kan lika väl tolkas som att det inte har före- kommit några ansökningar utan att organisationsnummer tilldelats på Skatteverkets eller an- nan myndighets eget initiativ. Lyrevik redovisar ett besked från Riksrevisionen om att det ”mycket väl [kan] vara så att skattemyndigheten/länsstyrelsen rent tekniskt måste klassificera dem i sina system som någon typ av organisation”,1961 något som framstår som en ganska plausibel förklaring.

Det mest förvånande är kanske att H.M. Konungens hovförvaltning är registrerad som en ideell förening. Denna registrering får trots allt korrekta konsekvenser i ett avseende, näm- ligen att den underlättar att beskattningen sker på korrekt sätt. Hovförvaltningens och en ideell förenings skatterättsliga ställning och deklarationssätt kan sägas vara likartade, något

1956 Riksdagens revisorers granskningspromemoria 5/1968, bilaga 1 till konstitutionsutskottets bet. 1969:51.

1957 Jfr Bramstång Hov och slott s. 20-22.

1958 Lyrevik 2018 s. 23-30 och 366-372.

1959 Jfr Lyrevik 2018 och se bilagan till 2 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

1960 Lyrevik 2018 s. 371.

1961 Lyrevik 2018 s. 25.

313

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

som kan tala för Riksrevisionens antagande att det är fråga om en rent administrativ eller datateknisk åtgärd. Egentligen hade inget organisationsnummer behövts över huvud taget, men sannolikt kan institutioner som saknar organisationsnummer inte hanteras i vissa admi- nistrativa datasystem.

6.8.8.Beslutsbefogenhet eller normgivningsmakt? Straff och sanktioner?

Som framgått (se avsnitt 3.4.2.) står hovet under konungens enskilda styrelse. Det kan konstateras att konungen självklart har en arbetsgivares rättigheter att leda och fördela arbetet inom hovet och dess avdelningar, ett ansvar som är delegerat till riksmarskalken. Han har genom dispositionsrätten, även om staten är fastighetsägare, en stor del av de rättigheter som hör till en markägare (se ovan avsnitt 6.4.10.). Att riksdagen inte kan ingripa i dessa rättigheter med vanlig lag gäller så länge det är fråga om ingripanden just i dispositionsrätten över hov och egendom. Generellt tillämpliga regler om anställningsförhållanden, fastighetsrättsliga frå- gor m.m. gäller naturligtvis även för hovet. Frågan är nu hur de befogenheter att besluta över hovet och den egendom som omfattas av dispositionsrätten ska klassificeras – hör de hemma i privaträtten eller den offentliga rätten, och är det i det senare fallet fråga om normgivning?

I de hovstadgor m.m. som återgetts i det föregående synes ingenting tala emot ett synsätt som innebär att befogenheterna lika gärna kan anses höra till civilrätten som till den offentliga rätten, med ett undantag, nämligen möjligheten att använda arrest som sanktion gentemot hovbetjäningen enligt 1847 års ordningsstadga. Jag tror dock inte att man ska dra några mera långtgående slutsatser av det än att det är en kvarleva från de äldre hovartiklarnas sätt att reglera hovtjänsten.1962 Bramstång har av disciplinansvaret och möjligheten att utdela varning och att skilja hovanställda från hovet dragit slutsatsen att hovet har en offentligrättslig prä- gel.1963 Varning kan dock även förekomma som disciplinpåföljd för privatanställda, om det finns stöd för det i lag eller kollektivavtal.1964 Även om hovstadgorna på ett sätt har en of- fentligrättslig prägel i sin utformning,1965 kan de lika gärna anses motsvara en privat arbetsgi- vares sätt att utöva sin arbetsledningsrätt. Det saknas därmed anledning att pröva om ko- nungen har en normgivningsmakt över hovet – särskilt som en sådan skulle framstå som främmande i förhållande till systematiken i 8 kap. regeringsformen.

Även inom ramen för dispositionsrätten har konungarna utfärdat diverse föreskrifter. Det finns en äldre kategori föreskrifter där gränsen mellan normgivningsmakt och besluts- befogenheter i följd av dispositionsrätten är oklar,1966 men genom 1820 års reglemente om kronans slott och hus blev skillnaden tydlig. Där fanns först bestämmelser om besiktning och inventering av boställsrum och lägenheter i kronans slott och byggnader, och vid in- och utflyttning skulle syn hållas. Det fanns detaljerade regler om hur den boende skulle vårda och sköta bostaden. När det gällde ”Kongl. Maj:ts Residence-Slott uti Hufwudstaden och de

1962 Jfr Bramstång Hov och slott s. 94-107.

1963 Bramstång Hov och slott s. 127-129.

1964 Jfr 62 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

1965 Bramstång Hov och slott s. 27.

1966 Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning angående snygghets och ordnings i akt tagande så inom som utom- kring Stockholms slott, samt huru med afsteg derifrån förfaras bör, 25 maj 1795. Riksarkivet (Slottsarkivet), Instruktioner, ceremoniel, gratifikationer, utmärkelsetecken, matriklar m.m., vol. 2 nr 24. Se Backman 1847 s. 460.

314

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

Kongl. Lust-Slotten uti Landsorterne” skulle ”serskildte på detta Nådiga Reglemente grun- dade föreskrifter [komma] att, genom Riks-Marskalkens försorg, i behörig ordning utfärdas, sedan han deröfwer inhämtat Kongl. Maj:ts Nådiga wilja och befallning”.1967 Detta visar att konungens beslutsbefogenhet avseende Stockholms slott och lustslotten var av annan karak- tär än den allmänna normgivningsmakten. Den 23 december 1820 utfärdade riksmarskalken sådana föreskrifter. De har inte den ingress och uttryck i övrigt som lagar och förordningar brukade ha och som det nyss nämnda reglementet hade. Innehållet påminner dock mycket om detta.1968

Vid sidan av dessa relementen utfärdades av ståthållarna på Stockholms slott även mer preciserade regler, t.ex. förbjöds tobaksrökning, vissa typer av skadegörelse på byggnader och slottsträdgårdens träd och buskar samt olämpliga beteenden i fråga om renhållning, eld- ning m.m. genom föreskrifter år 1808, 1819, 1848 och 1865; år 1885 utfärdades särskilda brandföreskrifter och år 1887 vatten- och avloppsföreskrifter.1969 Böter föreskrevs som straff; det konstitutionella stödet för detta under 1809 års regeringsform synes dock svagt om man inte uppfattar det som något slags delegerad administrativ normgivningsmakt.1970 I 1795 års förordning kallades böterna vite och uppgick till 3 rdr 16 sk. bco, ett straff som verkar ha varit standard i dessa sammanhang till 1865 års kungörelse då det ändrades till 5 rdr rmt. och senare 5 kr. Vid sidan av böterna föreskrevs ersättningsskyldighet för vållad skada. I den år 1847 ännu gällande 1781 års instruktion för ståthållarna vid lustslotten gavs dessa rätt att extra judicialiter (utan rättsprocess) bestraffa brott av mindre betydelse av vakt- knektarna och den lägre betjäningen, men inte med spö, ris, eller vatten och bröd.1971 År 1838 förekom ett mål i Högsta domstolen där domstolen begärde upplysning från Riksmarskalk- sämbetet om på vilken grund Ståthållarämbetet på Stockholms slott hade domsrätt i mål om disciplinen över de anställda och kunde döma ut böter och fängelse. Slutsatsen var att ståt- hållaren inte hade domsrätt i mål om brott mot allmän lag eller hovartiklarna.1972

Djurgården stod i ordnings- och polishänseende under Överståthållarämbetet, men Stockholms stads poliskår hade också vissa befogenheter där. Över huvud taget synes det inte som regel ha varit fråga om att konungen i kraft av sin dispositionsrätt skulle ha haft någon offentligrättslig normgivningsmakt över Djurgården; de ordningsföreskrifter som fanns utfärdades av överståthållaren. Undantag utgörs av två föreskrifter från Riksmarskalks-

1967 Kongl. Maj:ts Nådiga Reglemente Hwarefter de som bebo Kronans Slott och Hus hafwa att sig rätta, 11 januari 1820. Riksarkivet (Slottsarkivet), Instruktioner, ceremoniel, gratifikationer, utmärkelsetecken, ma- triklar m.m., vol. 2 nr 24.

1968 Reglemente hvarefter de, som innehafva Rum och Lägenheter uti Stockholms Kongl. Residence-Slott, de Kongl. Lust-Slotten, eller dertill hörande Hus, hafva att sig rätta, 20 december 1820. Se även Reglemente för Ordningen och Polisen i Kongl. Slottet och dertill hörande hus, 3 april 1866. Riksarkivet (Slottsarkivet), In- struktioner, ceremoniel, gratifikationer, utmärkelsetecken, matriklar m.m., vol. 2 nr 24.

1969 Föreskrifter utfärdade av ståthållarna på Stockholms slott Otto Magnus Munck den 5 april 1808 och 7 juni 1809, Fredric Ph. Klingspor den 29 augusti 1818 och 1 maj 1819, H. Schützercrantz den 1 november 1848 samt A. F. Skiöldebrand den 1 juli 1865 och 31 oktober 1885; av ståthållareämbetet den 17 november 1887. Riksarkivet (Slottsarkivet), Instruktioner, ceremoniel, gratifikationer, utmärkelsetecken, matriklar m.m., vol. 2 nr 24.

1970 Jfr att kommunala föreskrifter med straffsanktion inte ansågs gällande om de inte fastställts av Kungl. Maj:t eller grundats på delegerad fastställelse av Konungens befallningshavande (länsstyrelsen), se NJA 1885 s. 381 och 1906 s. 421. Se Bramstång Hov och slott s. 71-72.

1971 Backman 1847 s. 460.

1972 Backman 1847 s. 460-461.

315

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

ämbetet, den ena om taxa för passager genom portar in till Djurgården, den andra om förbud vid vite av 3 rdr 16 sk. bco mot rökning i en manegebyggnad på Djurgården.1973 Djurgården lades – utan rubbning av konungens dispositionsrätt – år 1868 under Stockholms stad.1974 Detta innebar att ordningsstadgan för Stockholms stad kunde innehålla bestämmelser om Djurgården.1975

Gunnar Bramstång har i en artikel tagit upp innebörden av konungens dispositionsrätt till Djurgården.1976 Bramstång har uttalat att dispositionsrätten ”medför befogenhet för ko- nungen att bl.a. utfärda förvaltningsföreskrifter för detta område”,1977 och att komplettera ordningsstadgans föreskrifter om affischering m.m. och att det då skulle vara fråga om ”för- valtningsföreskrifter och förhållningsregler av offentligrättslig karaktär samt av mera ingripande natur än vad som kan anses vara möjligt för en enskild fastighetsägare”.1978 Han har funnit att konungen har en ”normgivningsmakt” över hovet, vilken i förhållande till Djurgården ger honom ”en starkare position än fastighetsägare i allmänhet”.1979

Det är min uppfattning att Bramstång gått för långt i dessa uttalanden.1980 Som nyss nämnts framstår ett sådant resonemang som främmande i förhållande till systematiken i 8 kap. regeringsformen. Visserligen är dispositionsrätten långtgående avseende Djurgården, och konungen genom Riksmarskalksämbetet och Djurgårdsförvaltningen intar i alla väsent- liga hänseenden en ägares position när det gäller att inom lagens gränser besluta över markens användning. På samma sätt som en fastighetsägare kan meddela föreskrifter om skötseln av sin skog eller sina ängar för t.ex. anställda och uppdragstagare kan konungen göra det avse- ende Djurgårdens mark.1981 Ingenting i instruktionen för Ståthållarämbetet antyder emellertid att konungen har avsett att försöka delegera någon offentligrättslig normgivningsmakt till ståthållaren eller Djurgårdsförvaltningen.1982

Bötes- eller vitessanktioner har med osäkert konstitutionellt stöd förekommit i vissa ord- ningsregler för de kungl. slotten och för Djurgården under 1800-talet, men det står klart att några sådana sanktioner inte är förenliga med 8 kap. i nuvarande regeringsform. Man kan snarare jämföra med en kommuns ställning som markägare – om t.ex. någon olovligen tar mark i besittning, gäller samma regler för en offentlig markägare som för en privat.1983 Även en kommun måste i egenskap av markägare vända sig till respektive judiciell myndighet, t.ex.

1973 P. R. Ferlin, Stockholms stad i juridiskt, administrativt, statistiskt och borgerligt hänseende, bd 1, Stockholm: P. G. Berg, 1858, s. 330-333.

1974 Kungl. bref till öfverståthållareembetet af den 10 augusti 1866 angående Kungl. Djurgårdens förläg- gande till Stockholms stad, i Kommunal forfattningssamling for Stockholm 1862-1876, Stockholm 1887, s. 116-124.

1975 Se tidigast Öfverståthållareembetets kungörelse angående särskilda ordningsföreskrifter för Stockholm utöfver hvad kungl. ordningsstadgan för rikets städer innehåller den 11 januari 1869, i Kommunal forfattningssam- ling for Stockholm 1862-1876, Stockholm 1887, s. 177-200, 6 § 27 mom. och 17-18 §§.

1976 Bramstång 1991 s. 330-343.

1977 Bramstång 1991 s. 337.

1978 Bramstång 1991 s. 338.

1979 Bramstång 1991 s. 340, båda citaten. Se också Bramstång Hov och slott s. 43-65.

1980 Jfr härtill även Lena Liljegren Victorin, Kungens normgivningsmakt på Djurgården, kandidatuppsats LAGF03 Rättsvetenskaplig uppsats VT2017.

1981 Jfr Strömberg 1989 s. 30-34.

1982 Instruktion för Ståthållarämbetet, bilaga 4 till protokoll 2018-08-30 hållet inför H.E. Riksmarskalken. 1983 Se t.ex. Lagrådsremissen Avlägsnande – en ny form av särskild handräckning, 2017-02-23, s. 22-23.

316

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

begära handräckning hos Kronofogdemyndigheten eller väcka talan vid domstol, för att komma till sin rätt, om inte det finns lagstöd för att den kan agera som myndighet.1984

1984 Se t.ex. lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall och förordningen (1982:198) om flyttning av fordon i vissa fall.

317

6. Finansieringen av statschefens, kungahusets och hovets verksamhet samt den kungl. dispositionsrätten till statlig egendom

318

7. Immunitet, oberoende och finansiell neutralitet

7.Immunitet, oberoende och finansiell neutralitet

7.1.Straffrättslig immunitet. Immunitet även inom andra rättsom- råden?

7.1.1.Bestämmelsen

Enligt 5 kap. 8 § regeringsformen kan konungen, eller drottning som är statschef, inte åtalas för sina gärningar. En riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef. Bestämmelsen utgör enligt 10 kap. 14 § regeringsformen inte hinder mot att Sverige uppfyller sina åtaganden med anledning av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen eller i förhållande till andra mellanfolkliga brottmålsdomstolar. Tidigare gällde enligt 3 § i 1809 års regeringsform att konungens majestät skulle hållas i helgd och vördnad, och att hans gär- ningar skulle vara ”mot allt åtal fredade”.

7.1.2.Straffrättslig immunitet

Konungen kan inte åtalas för sina gärningar, oavsett om de hör till utövningen av stats- chefsämbetet eller inte. Även riksföreståndare åtnjuter immunitet och kan inte ”åtalas för sina gärningar som statschef”. Den sistnämnda formuleringen är svårtolkad. Formuleringen ”gärningar som statschef” kan tolkas som att det bara är handlingar inom ämbetsutövningen som omfattas, men immuniteten blir i så fall mycket inskränkt, med tanke på att den ämbets- utövning som enligt grundlagarna är anförtrodd statschefen är så begränsad. Det handlar då främst om gärningar vid riksdagens öppnande samt vid ordförandeskap i konselj och utri- kesnämnd.

Riksföreståndarens gärningar ”som statschef” skulle också kunna tolkas som alla gär- ningar som riksföreståndaren begår under den period som vederbörande är statschef, men i så fall hade preciseringen ”som statschef” varit överflödig, det hade räckt att knyta immuni- teten till riksföreståndarskapet. Holmberg m.fl. har uttryckt det som att regeln avser ”brott som [riksföreståndaren] begår under utövning av statschefsämbetet”,1985 vilket inte är mera klargörande. Här kan det få betydelse om riksföreståndaren anses utöva statschefsämbetet t.ex. vid olika typer av representation.

Inom Grundlagberedningen hade majoriteten ansett att immuniteten borde upphävas, medan en ledamot av beredningen och åtskilliga remissinstanser hade ansett att immuniteten borde behållas. Departementschefen anförde att åtalsimmunitet ”är mycket nära förbunden med monarkins begrepp”1986 och även finns i andra monarkier. Det ansågs ”knappast vara förenat med några praktiskt betydelsefulla olägenheter” att behålla immuniteten.1987

1985 Holmberg m.fl. 2006 s. 265, så även Isberg och Eliason (Juno) version 3A. 1986 Prop. 1973:90 s. 175.

1987 Prop. 1973:90 s. 175.

319

7. Immunitet, oberoende och finansiell neutralitet

Immuniteten omfattar även andra typer av utkrävande av ansvar för brott, såsom straff- förelägganden.1988 Vite får enligt 9 kap. 8 § rättegångsbalken inte föreläggas när straff är utsatt, och staten får inte föreläggas vite. Även om detta avser viten och straff på processrättens område, kan noteras att utdömt vite enligt 35 kap. 7 § brottsbalken bortfaller på samma sätt som ådömda böter. Parallelliteten mellan straff och vite innebär att det normalt inte är möjligt att ingripa med straff och vite mot samma förfarande. Det finns dock undantag.1989 Samban- det talar ändå för att konungen även torde vara immun mot vitesförelägganden.

Mot immuniteten svarar ett förstärkt straffrättsligt skydd för konungen, drottning som är statschef, eller riksföreståndare. Enligt 18 kap. brottsbalken, som handlar om högmåls- brott,1990 finns bestämmelser om straffskärpning om ett brott enligt 3-5 kap. brottsbalken innebär ”förgripelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter” (2 §).1991 Dessa gärningar får inte utan regeringens förordnande åtalas av åklagare, om inte någon avlidit till följd av gär- ningen (8 §).

Blomberg tog upp frågan om hur en prins som hade begått förräderi eller andra för rikets säkerhet menliga brott skulle hanteras. Han konstaterade att det inte fanns något lagstöd för att förklara en sådan prins successionsrätten förlustig. Men han menade också att sådana förhållanden ”kunna göra ett bredvid grundlagen gående ingripande af statsmaktens utöfvare både möjligt och måhända nödvändigt”.1992 Reuterskiöld å sin sida ansåg att de successions- berättigade också borde anses ha straffrättslig immunitet, men att konung och riksdag borde kunna ta ifrån dem successionsrätten så att de sedan kunde åtalas och dömas. Han grundade detta på ”sakens natur [och] den svenska författningshistorien”.1993 Detta är långtgående tolk- ningar eller uttalanden de lege ferenda och de kan inte anses ha betydelse numera.

7.1.3.Civilrättslig immunitet på privaträttens område?

I förarbetena till regeringsformen angavs att konungen inte längre skulle åtnjuta immu- nitet i civilrättsliga angelägenheter, och detta skulle utgöra en inskränkning i förhållande till vad som tidigare hade gällt.1994 Civilrättsliga anspråk gentemot konungen ska enligt denna tolkning kunna göras gällande inför domstol.

I en grundlagskommentar anförs att frågan inte är oomtvistad, med hänvisning till en artikel av Gunnar Bramstång.1995 Bramstång hade år 1972, i anledning av Grundlagbered- ningens förslag att upphäva immuniteten, närmare analyserat den historiska bakgrunden till den straffrättsliga immuniteten.1996 När det gäller den civilrättsliga immuniteten hänvisade

1988 Prop. 1973:90 s. 276; Holmberg m.fl. 2006 s. 265.

1989 Rune Lavin, Viteslagstiftningen, Juno version 3B per 1 oktober 2019, kommentar till 2 §, avsnittet ”För- hållandet mellan vite och straff”.

1990 En historiskt oegentlig rubriksättning, se Nelson 1950 s. 292-293.

1991 Se Nelson 1950 s. 289. Se beträffande begreppet ’konungahuset’ avsnitt 4.3.5.

1992 Blomberg 1904-06 s. 216, Blomberg 1911 s. 146.

1993 Reuterskiöld 1914 s. 49-50, Reuterskiöld 1934 s. 210.

1994 Prop. 1973:90 s. 175.

1995 Holmberg m.fl. 2006 s. 165; se även Isberg och Eliason (Juno) version 3A.

1996 Bramstång 1972.

320

7. Immunitet, oberoende och finansiell neutralitet

han till Naumann, som hävdade att konungen visserligen inte åtnjöt immunitet för förplik- telser enligt civilrättsliga kontrakt m.m. men att en stämningsansökan inte kunde riktas mot konungen personligen utan skulle riktas mot hans ombud eller mot den som förvaltade hans förmögenhet. Naumann resonerade så att man fick stämma konungens enskilda kassa och inte konungen personligen, precis som man stämde statskassan och inte konungen för en fordran på staten.1997 Som Bramstång har framhållit fick detta synsätt också stöd av Högsta domstolens dom den 26 oktober 18521998 och av Karl XIV Johans brev den 4 november 1820 angående hans rätt som ägare av fast egendom.1999 Högsta domstolen hade i ett utlå- tande år 1818 kommit fram till att konungen och det kungl. husets medlemmar kunde äga svensk fastighet.2000 Reuterskiöld menade att allmän lag måste gälla för dessa personers för- mögenhetsförhållanden.2001 När det gällde forum ansågs det under den tid adeln hade forum privilegiatum i hovrätt som första instans att detta också gällde kungahusets medlemmar.2002

Immunitetsfrågan handlar snarare om att konungen har ställt ombud för sig eller har en ställföreträdare. Har konungen inte ställt ombud för sig för en viss tvist, torde det som Nau- mann skriver om behörighet för den som förvaltar hans förmögenhet avse hovet (Riksmar- skalksämbetet eller H.M. Konungens hovförvaltning). Reuterskiöld och Malmgren betrak- tade den kungliga förmögenheten som en särskild juridisk person med den befullmäktigade förvaltaren som organ.2003 Oavsett om förmögenheten var en särskild juridisk person eller inte – den ståndpunkten återkommer inte i senare upplagor av Malmgrens kommentar,2004 och han synes ha tagit visst avstånd från ståndpunkten2005 – menade Malmgren att talan skulle riktas mot förmögenhetens förvaltare.2006

Sedan Djurgården hade lagts under Stockholms stad uppkom på 1870-talet fråga om underhållet av vissa vägar. Stockholms stad yrkade vid Överståthållarämbetet att Riksmar- skalksämbetet skulle föreläggas sköta vägarna, och Överståthållarämbetet fann att Riksmar- skalksämbetet inte kunde undgå att på konungens och kronans vägnar ansvara för detta un- derhåll. Riksmarskalksämbetet begärde konungens prövning av detta beslut, och konungen ogillade stadens yrkande eftersom staden hade ansvar för dessa vägar och broar inom stadens område.2007 Av intresse här är att Riksmarskalksämbetet som överordnat organ inom hovet

1997 Naumann 1879-84 bd 2 s. 67-70, 343-344

1998 JA 1852-53 s. 555; se Gustaf Broomé, Allmänna civilprocessen enligt svensk gällande rätt, Lund: Gleerup, 1882, s. 70-71.

1999 Broomé 1882 s. 70-72. Jfr Cederschjöld 1828 s. 7, som hävdade att genom åtalsfriheten ”Majestätet upphöjes öfwer all answarighet inför lagen” och att konungen inte skulle i något avseende ”kunna stå i med- borgerliga förhållanden”. Om konungen ”nedstege ifrån Majestätets höjd” och underkastade sig allmän lag, ”så skulle äfwen Domstolarne kunna nödgas, uti Konungens person söka skilja den enskilta medborgaren ifrån Majestätet, til ej obetydlig fördunkling af Majestätets glans, och wåda för dess helgd”.

2000 Wedberg 1940 s. 76-77; Reuterskiöld 1914 s. 48.

2001 Reuterskiöld 1914 s. 48.

2002 Naumann 1879-84 bd 2 s. 338, Broomé 1882 s. 73, Hagman 1902 s. 10 och 105.

2003 Reuterskiöld 1914 s. 50, Malmgren 1921 s. 6.

2004 Se t.ex. Malmgren 1947 s. 7 och därefter följande upplagor.

2005 Malmgren 1948 s. 76, där han anger att Reuterskiöld betraktade konungens förmögenhet som en sär- skild juridisk person.

2006 Malmgren 1947 s. 7; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 8; Malmgren 1948 s. 76.

2007 Kungl. bref. till öfverståthållareembetet angående riksmarskalksembetets underdåniga besvär i fråga om skyldigheten att verkställa snöskottning å en del af vägen emellan Albano och Ålkistan den 2 juli 1875, i Kommunal forfattningssamling for Stockholm 1862-1876, Stockholm 1887, s. 456-457.

321

7. Immunitet, oberoende och finansiell neutralitet

förde talan för Djurgårdskassan (den juridiska personen) eller konungen (innehavaren av dis- positionsrätten).

Det har funnits olika synsätt när det gäller huruvida konungen har civilrättslig immunitet och om en avsaknad av sådan immunitet är en förändring jämfört med tidigare gällande rättsläge. Det rådande synsättet verkar ha varit att talan mot konungen riktades mot hans kassa eller mot hans ombud, och det är oklart om det rättsläget har förändrats. Det i praktiken väsentliga torde enligt min mening vara om ett civilrättsligt anspråk riktas mot konungens privatförmögenhet (konungen personligen) eller mot någon av de juridiska personer som förvaltar olika anslag (se ovan avsnitt 6.8.7.), eftersom detta är avgörande för partsställningen. Vem som sedan företräder parten i fråga kan bedömas på vanligt sätt enligt reglerna om ställföreträdarskap eller rättegångsombud.

7.1.4.Indispositiva mål

När det gäller indispositiva mål där talan avser en konstitutiv dom om t.ex. äktenskaps- skillnad, faderskap eller vårdnad om barn, blir situationen en annan. Bramstång noterade att Blomberg hade hävdat att konungen frivilligt kunde underkasta sig en dom på t.ex. äkten- skapsskillnad,2008 medan Malmgren hävdade att talan inte alls kunde riktas mot konungen, t.ex. i fråga om äktenskapsskillnad, eftersom ”allt statligt tvång (genom stämning, dom eller exekution)” var uteslutet.2009 I mål där talan inte kunde riktas mot förvaltaren av den kungliga förmögenheten, t.ex. i indispositiva mål, kunde talan enligt Malmgren inte alls väckas mot konungen.2010 Malmgren ansåg dock inte rättsläget vara alldeles klart.2011

Reuterskiöld menade att äktenskapsskillnad mellan konungen och drottningen inte kunde ske genom domstolsutslag ”utan blott genom konungs och riksdags förklaring om förlust af förmågan att med konungen dela tronen, d. v. s. att vara konungens gemål. Andra furstliga äktenskap upplösas rätteligen genom förklaring af Kongl. Maj:t i statsrådet eller högsta domstolen”.2012 Vad detta skulle kunna grundas på för rättsregler är tämligen oklart, men Reuterskiöld kunde senare konstatera att år 1914 upplöstes ett äktenskap inom kunga- huset (det mellan prins Wilhelm och prinsessan Maria, född storfurstinna av Ryssland) ge- nom beslut i statsrådet. Reuterskiöld hävdade att vanlig civillag inte utan vidare kunde gälla, eftersom äktenskapet ofta grundats på ”folkrättsliga traktater, som icke utan förhandlingar med vederbörande främmande makt må åsidosättas eller förändras”2013 (se ovan avsnitt 6.1.2.). Därav följde enligt Reuterskiöld att det var konungens prerogativ att besluta hur en fråga om äktenskapsskillnad skulle handläggas och avgöras, och det var enligt honom det som hade skett år 1914.2014

Förarbetsuttalandet om att någon civilrättslig immunitet inte längre finns markerar i denna del, om Blombergs och Reuterskiölds synsätt är riktigt, en tydlig förändring – även

2008 Blomberg 1904-06 s. 255.

2009 Malmgren 1921 s. 6.

2010 Malmgren 1921 s. 6; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 8. 2011 Malmgren 1948 s. 76.

2012 Reuterskiöld 1914 s. 49.

2013 Reuterskiöld 1934 s. 206.

2014 Reuterskiöld 1934 s. 206.

322

7. Immunitet, oberoende och finansiell neutralitet

om tvister om pengar liksom tidigare kan föras med hovet som svarande, kan den nu nämnda typen av indispositiva mål föras med konungen personligen som svarande. Ett exempel på att konungen gjort en ansökan i eget namn är ansökan om permutation av Galliera-fideikom- misset.2015

7.2.Oberoende och finansiell neutralitet

Konungens och kungahusets oberoende och neutralitet har hittills inte diskuterats sär- skilt mycket i litteraturen som ett sammanhållet tema. Temat har emellertid uppmärksammats i tre sammanhang som redan berörts, nämligen kravet på jämbördighet vid giftermål (se ovan avsnitt 5.4.4.), de skatterättsliga privilegierna för kungahusets medlemmar (se ovan avsnitt 4.3.6.) och förbudet för medlemmar av kungahuset att inneha civila ämbeten (se ovan avsnitt 5.7.2.). Detta knyter också an till diskussionen i det sistnämnda avsnittet om frågan huruvida de successionsberättigade har en offentligrättslig ställning eller är att anse som privatperso- ner. De nämnda typerna av rättsregler kan synas något olikartade, men det finns en koppling mellan dem på så sätt att de har varit avsedda att säkerställa att kungahusets medlemmar skulle stå fria från olika intressen och grupperingar i samhället.

Syftet med jämbördighetskravet var bl.a. att säkerställa att släktskapsförbindelser mellan ett kungahus och egna eller andras undersåtar inte skulle uppkomma, något som stödde sig på ”vigtiga politiska grunder”.2016 Konungen skulle stå så fri som möjligt i förhållande till alla enskilda personer och privatintressen, även om Reuterskiöld ansåg att det behovet blev mindre viktigt i takt med att den personliga kungamakten försvagades.2017 I egenskap av riks- dagsledamot argumenterade han dock för att konung och kungahus borde stå fria från famil- jeförbindelser som kunde verka tryckande och tvingande.2018 Detta har redan återgetts i av- snitt 5.4.4., men i det nu aktuella sammanhanget ska noteras att jämbördighetskravet har fungerat som ett slags skydd för kungamaktens och kungafamiljens opartiskhet. I 1977 års utredning om kvinnlig tronföljd angavs att skälet bakom bestämmelserna var kungahuset skulle ”bevaras som en exklusiv och sluten enhet med en viss distans till befolkningen i öv- rigt”, vilket förmenades ”utgöra en förutsättning för att kungen skall kunna inta den opartiska ställning som enligt vad förut nämnts är ett av huvudmotiven för arvsmonarkin.”2019 Även om jämbördighetskravet hade förlorat denna funktion fanns kravet på opartiskhet kvar.

Enligt 45 § i 1809 års regeringsform fick de successionsberättigade prinsarna inte ha något civilt ämbete, eftersom de borde få överblick över statens hela verksamhet och inte bara verksamheten i någon viss befattning,2020 dock borde de ha erfarenhet av krigsmakten eftersom de kunde bli överste krigsherre.2021 Detta fick flera konsekvenser, främst att de be- hövde ha någon annan försörjning, nämligen genom anslag under statsbudgetens första hu-

2015 Regeringsbeslut, 2013-04-25, Ju2012/3914/L2.

2016 Naumann 1879-84 bd 2 s. 47; jfr även Bramstång 1990 s. 13.

2017 Reuterskiöld 1934 s. 209.

2018 Prot. 1937:FK8 s. 9-11.

2019 SOU 1977:5 s. 42.

2020 Kjellén 1890 s. 57-58, som hänvisar till 1810 års konstitutionsutskott. 2021 Reuterskiöld 1914 s. 49; Malmgren 1948 s. 81-82.

323

7. Immunitet, oberoende och finansiell neutralitet

vudtitel. Här återfinns grunden för Oscar II:s resonemang när han i sin diktamen till stats- rådsprotokollet år 1886 utvecklade sin begäran om egna anslag under första huvudtiteln till sina söner (omnämnt även ovan i avsnitt 6.5.5.).2022 I hans uttalande ligger att de begräns- ningar som gällde beträffande yrkesval m.m. för kungahusets medlemmar borde motsvaras av statliga anslag, underförstått för att deras opartiskhet och neutralitet skulle kunna bevaras. Motsvarande resonemang låg också till grund för de skatterättsliga privilegierna för kunga- husets medlemmar. År 1920 uttalade bevillningsutskottet, efter att ha redogjort för 45 § re- geringsformen:

”Då det dessutom, åtminstone hittills, ansetts praktiskt uteslutet, att en medlem av konungahuset skulle bekläda anställning i enskild tjänst eller uppträda som privat näringsföretagare, är det uppenbart, att de kungliga personernas förvärvs- möjligheter äro starkt kringskurna, jämfört med övriga medborgares.”2023

Detta föranledde slutsatsen att anslagen till kungahusets medlemmar inte skulle beskatt- tas. År 1960 uttalade bevillningsutskottet att skattefriheten för kungahusets medlemmar för inkomst av kapital och för förmögenhet ”torde [---] få ses mot bakgrunden av att vissa grund- lagsstadgade inskränkningar gäller i fråga om möjligheterna för konungahusets medlemmar till förvärvsarbete”.2024

Även om förutsättningarna har ändrats på så sätt att jämbördighetskravet och de sär- skilda skattefriheterna utöver för hov- och slottsstatsanslagen har försvunnit, lever kravet på opartiskhet och finansiell neutralitet kvar.2025 Det har inte, tvärtemot vad Reuterskiöld ansåg, försvagats i samband med att den personliga kungamakten försvunnit. Konstitutionellt sett kan det sägas bygga på uttalandena i förarbetena till 1974 års regeringsform om att konungens sätt att utöva representation inom landet och i förhållande till andra stater inte fick vara så- dant att det skulle tyda på motsatsförhållande mellan statschefen och de politiskt ansvariga organen och att ”statschefens hela agerande inför offentligheten måste präglas av hans roll att företräda nationen i dess helhet”.2026 Detta kan också anknytas till portalstadgandet om allas likhet inför lagen och kravet på saklighet och opartiskhet i offentlig förvaltningsverk- samhet enligt 1 kap. 9 § regeringsformen. I anslutning till rådande system för finansiering av kungahuset och hovet uttrycks samma tankegång t.ex. så här i Hovstaternas verksamhetsbe- rättelser från år 2019:

”Det rådande systemet säkerställer statschefens och hans familjs neutralitet. Om statschefen skulle vara hänvisad till extern finansiering för sina och sin familjs privata omkostnader från exempelvis organisationer, företag och privatpersoner skulle statschefens oberoende kunna ifrågasättas. Därtill säkerställer systemet det faktum att den svenska monarkin inte bygger på förutsättningen att statschefen har en privat förmögenhet utan på demokratiska beslut i Sveriges riksdag.”2027

2022 Prop. 1886:32 s. 2-5.

2023 Bevillningsutskottets bet. 1920:9 s. 3.

2024 Bevillningsutskottets bet. 1960:6 s. 1, se även 1961:12 samt bet. 1971:SkU44.

2025 När skatteprivilegierna avskaffades var inte syftet att ändra de ekonomiska förutsättningarna på något sätt som har betydelse för neutraliteten, se prop. 1974:98 s. 64-65 och prop. 1975:1 bilaga 3 Kungl. Hov- och slottsstaterna s. 1.

2026 Prop. 1973:90 s. 174.

2027 Kungl. Hovstaternas verksamhetsberättelse 2019 s. 10.

324

7. Immunitet, oberoende och finansiell neutralitet

Mot denna bakgrund kan man också se konungens beslut den 7 oktober 2019 om att göra en ny avgränsning mellan å ena sidan det kungl. huset med de närmast successionsbe- rättigade och konungens barn i övrigt och å andra sidan den kungl. familjen dit de yngre barnens barn hör (se avsnitt 4.3.4.). I samband med detta uttalades även att de successions- rättsligt mer perifera medlemmarna av kungafamiljen kommer att i högre grad betraktas som privatpersoner:

”De kommer inte att ha de begränsningar vad avser att ta anställning eller be- driva näring som normalt är förknippat med Kungliga personer som företräder Sverige. Det innebär också att de inte kan förväntas få sina levnadsomkostnader i någon utsträckning täckta av riksdagens anslag till H.M. Konungen.”2028

Här är det alltså tydligt att kravet på oberoende och finansiell neutralitet främst gäller de mer centrala medlemmarna av kungahuset.

Ett annat exempel på betydelsen av finansiell neutralitet har lyfts fram beträffande det brittiska systemet för utseende av hovleverantörer. Kravet på neutralitet skärptes genom re- former på 1990-talet. Avvägningen är tydlig: Å ena sidan ska hovet inte betala överpriser eftersom det är skattebetalarnas pengar som används, å andra sidan ska inte leverantörer frestas att ge rabatter i hopp om att bli utnämnda till hovleverantörer.2029

I kapitlet Constraints on the Monarchy har Robert Hazell och Bob Morris samlat texter om de begränsningar som åvilar de europeiska kungahusens medlemmar för att de ska kunna behålla sin neutralitet i kontroversiella samhällsfrågor.2030 Resor utomlands måste samordnas med regeringen så att det inte uppstår motsättningar gentemot utrikespolitiken. Detta gäller särskilt monarken men även i hög grad tronföljaren. Militärtjänst, diplomati, hållbar utveck- ling, bistånd och fredsbevarande arbete kan vara lämpliga områden för en tronföljare att engagera sig i. Det sägs i detta sammanhang att kronprinsessan Victoria ”may provide the role model for the future”.2031 Hertigen och hertiginnan av Sussex utgör å andra sidan exem- pel på att det är svårt att delvis fullgöra officiella uppdrag och samtidigt ägna sig åt annat – ”the contradictions and conflicts of interest were too great to make it possible”.2032

2028 Se hänvisning i avsnitt 4.3.4.

2029 Heald 2003 s. 87.

2030 Hazell och Morris (red.) s. 193-211.

2031 Hazell och Morris (red.) s. 211 (Olivia Hepsworth). 2032 Hazell och Morris (red.) s. 201 (Robert Hazell).

325

7. Immunitet, oberoende och finansiell neutralitet

326

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

8.Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

8.1.Ordensväsendets uppkomst i Europa och anknytning till stats- chefsämbeten

8.1.1.Andliga riddarordnar

Ordensväsendet har en bakgrund i korstågstidens andliga riddarordnar.2033 Dessa grun- dades på 1100-talet, under korstågstiden, och bestod av riddare som såg korstågen och eröv- ringen av det heliga landet som en helig plikt. Sedan tidigare fanns i Jerusalem ett sjukhus för pilgrimer till det heliga landet, och Johanniterorden utvecklades för att ansvara för sjukhuset och för väpnad eskort åt pilgrimerna. År 1113 bekräftade påven Paschalis II att orden skulle vara en självständig och självstyrande organisation, och den kan därmed betecknas som en korporation. En annan liknande orden, Tempelherreorden, inrättades år 1119 och fick påvlig bekräftelse år 1139 men upplöstes av påven år 1312. Ytterligare en liknande orden är Heliga Gravens Orden, som har medeltida rötter men först senare fick formen av en korporation ledd av ett ordenskapitel.2034 På 1800- och 1900-talen omformades Heliga Gravens Orden till en riddarorden med påven som fons honorum och med en kardinal som stormästare. Med fons honorum eller fons dignitatis (ärans, hedersbetygelsernas eller värdigheternas källa) avses att en statschef fungerar som källa för titlar och utmärkelser som syftar till att hedra någon eller ge den en högre värdighet.2035

Johanniterorden flyttade senare sitt högkvarter till Akko, Cypern, Rhodos och slutligen år 1530 till Malta, varav det nuvarande namnet Malteserorden kommer. Sedan år 1834 har den emellertid sitt säte i Rom. Redan under 1100-talet hade orden verksamhet i de nordiska

2033 Framställningen i avsnitt 8.1.1. och 8.1.2. bygger främst på Wernstedt 1935 s. 17-21; Löwenhielm i Nordenvall (red.) 1998 s. 11-22 samt Stair Sainty och Heydel-Mankoo (red.) 2006 s. xliii-l, 3-96, 121-136, 187- 293, 301-322. Därtill kommer referenser för mer specifika uppgifter enligt vad som anges i det följande.

2034 Kaspar Elm, ”Kanoniker und Ritter vom Heiligen Grab. Ein Beitrag zur Entstehung und Frühge- schichte der palästinensischen Ritterorden” i Die Geistlichen Ritterorden Europas, Vorträge und Forschungen herausgegeben vom Konstanzer Arbeitskreis für mittelalterliche Geschichte, bd XXVI, Sigmaringen: Thor- becke, 1980, s. 141-169. Se också Ludwig Biewer, ”Kreuzessymbolik und Wappenwesen der Johanniter. Ein Beitrag zur ordensritterlichen Heraldik” i Herold-Jahrbuch, neue Folge, bd 25, Berlin: Herold, 2020, s. 7-46 ssk. s. 12-13.

2035 Det brittiska hovet uttrycker det så här på sin hemsida royal.uk, avdelningen ”The Queen and Hon- ours”: ”As ’fountain of honour’ in the UK, The Queen has the sole right of conferring titles of honour on deserving people from all walks of life, in public recognition of their merit, service or bravery.” 2021-03-02. Beträffande den rättsliga regleringen inom det tysk-romerska riket utgick Johann Jacob Moser från att ”der Kayser alleine fons Dignitatum in Imperio zu seyn angegeben wird und zu seinen Reservaten gehöret, allerley Stan- des-Erhöhungen zu ertheilen”; detta apropå en fråga om jurisdiktionen i samband med vissa äktenskap. Johann Jacob Moser, Teutsches Staats-Recht, del 19, Leipzig und Ebersdorff in Vogtland: Bernhard Ehrenfrid Vollrath, 1745, s. 365. Jfr också till att det gällde alla typer av värdigheter, även sådana som inte innefattade en ”Standes- erhöhung”/”Standeserhebung” del 4, 2 uppl., Frankfurt und Leipzig, 1748, s. 103-190 ssk. s. 134 och 222-248 ssk. s. 224. Se också del 35, Leipzig und Ebersdorff in Vogtland, 1748 s. 483-484 angående att riksfurstarna inom ramen för sina personliga rättigheter stiftat ordnar; Moser nämner utöver Gyllene Skinnets orden Orden de la Fidelité (Baden-Durlach), Roter Adler-Orden (Brandenburg-Bayreuth), Ritterorden von der Jagd (Württemberg, senare kallad Orden der Württembergischen Krone). Se också Handwörterbuch zur deutschen Rechtsgeschichte, upp- slagsord ”Hofpfalzgraf” (G. Dolezalek) och ”Standeserhöhung” (A. Erler).

327

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

länderna, med centrum i Antvorskov på Själland. Genom reformationen delades Johanniter- orden i en katolsk del (Malteserorden) och en evangelisk del som behöll namnet Johanniter- orden. Ur den sistnämnda har kommit en svensk Johanniterorden, som sedan år 1946 är självständig och har konungen som beskyddare.

År 1202 grundades en Svärdsriddarorden av biskop Albert av Riga, vilken skulle skydda kristendomens utbredning i Baltikum och bekräftades av påven Innocentius III. Denna or- den uppgick snart i Tyska orden, som behärskade östersjöprovinserna till år 1562, då den upplöstes och dess besittningar hade erövrats bl.a. av Sverige. Som vi senare ska se, tjänade Svärdsriddarorden som ett slags förebild för den svenska Svärdsorden, och Serafimerorden fick ett ansvar för bl.a. sjukvård, helt i linje med de andliga riddarordnarnas exempel.

8.1.2.Riddarordnar med kedja, förtjänstordnar

Under 1300- och 1400-talen började konungar inrätta riddarordnar och till medlem- marna överräcka dyrbara riddarkedjor. Det fanns olika inspirationskällor: de andliga riddar- ordnarna, verksamheten i torneringssällskap och ridderliga broderskap, samt berättelserna om kung Artur och riddarna av det runda bordet.2036 Strumpebandsorden (1348),2037 Annun- ziataorden (1362), Gyllene skinnets orden (1430), Elefantorden (1464) och S:t Mikaelsorden (1469) är exempel på denna utveckling. Flera av dessa ordnar existerar alltjämt, som sitt lands förnämsta ordensutmärkelse, t.ex. Strumpebandsorden i Storbritannien och Elefantorden i Danmark. När det gäller Elefantorden ska nämnas att ordenskedjan med elefanter är känd sedan år 1457 men att orden blev vilande och sedan återinstiftades med namnet Elefantorden år 1580.2038

Denna typ av ordnar har oftast ett begränsat antal riddare, och monarken och dennes successorer fungerade som ordensherrar. En mindre krets pålitliga och högt uppsatta perso- ner knöts till monarkens person och lovade lydnad och lojalitet. Till skillnad från de andliga riddarordnarna gällde för dessa ordnar att de ”acquired legitimacy not by recognition as a religious Order by the Church, but through the act of a secular fons honorum”.2039 Det finns oftast ett kapell eller en särskild kyrka med korstolar för riddarna med deras vapen och där ordenskapitel kan hållas. Som exempel kan nämnas S:t Georgskapellet vid Windsor för Strumpebandsorden. Det förekom också att riddarna hade ordenskapitel i olika katedraler, vilket förklarar att vapen för riddare av Gyllene Skinnets orden bl.a. finns i katedralerna i Barcelona, Brügge och Antwerpen.

När man under 1500-talet försökte hitta en definition för vad som utgjorde en riddaror- den uppmärksammade man att ordnarna hade stadgar och ett begränsat antal medlemmar. Denna korporativa karaktär var viktig för att en riddarorden skulle skiljas från fall av enstaka

2036 Se till medeltidens riddarkultur D’Arcy Jonathan Dacre Boulton, The Knights of the Crown. The Monarchical Orders of Knighthood in later Medieval Europé 1325-1520, 2 uppl., Woodbridge: The Boydell Press, 2000, s. 1-26.

2037 Peter J. Begent och Hubert Chesshyre, The Most Noble Order of the Garter 650 Years, London: Spink, 1999, s. 7-18.

2038 Bartholdy 2021, kap. 6, avsnittet Kongens ridderorden; Nils G. Bartholdy, ”Broderskab – selskab – ridderorden. Ordenernes ældste historie” i s. Mogens Bencard och Tage Kaarsted, Fra korsridder til ridderkors. Elefantordenens og Dannebrogordenens historie, Odense: Odense universitetsforlag, 1993, s. 9-55; Stair Sainty och Heydel-Mankoo (red.) 2006 s. 301-314 (Peter Kurrild-Klitgaard).

2039 Stair Sainty och Heydel-Mankoo (red.) 2006 s. 5 (Jonathan Riley-Smith).

328

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

förläningar av riddarkedjor eller riddarvärdigheter. Ett sådant krav tillämpades dock inte kon- sekvent, t.ex. omtalades den engelska Bath-orden som ett ordenssällskap redan innan det fick stadgar år 1725. Antti Matikkala har redogjort för att John Anstis, som var arkitekten bakom Bath-ordens inrättande som ett ordenssällskap, krävde att en riddarorden hade en monark som ordensherre samt riddare, stadgar och insignier.2040

Att det var nödvändigt att en suverän härskare, såsom kejsaren, påven eller en konung, var ordensherre2041 hänger samman med att endast dessa, i egenskap av fons honorum, kunde upphöja sina undersåtar i en högre värdighet. Detta rättsläge klarlades på 1200-talet. Olika författare har hänvisat till delvis olika källor från 1100- och 1200-talen,2042 och utan att när- mare gå in på detaljerna kan konstateras att huvudregeln var att endast den kunde bli riddare som var son till en riddare. Monarken kunde dock ge dispens från detta bördskrav. Ett tydligt exempel finns, som Karl Friedrich Eichhorn lyfte fram,2043 i en handling från Konrad IV:s tid (1228-1254, kejsare 1237-1254) med en dispensansökan från en person vars far inte var riddare. Dispens medgavs och handlingen utfärdades för allmän kännedom vid 1200-talets mitt.2044 Genom Westfaliska freden år 1648, som inte bara var ett fredsfördrag utan också utgjorde en grundlag för det tysk-romerska riket, slogs fast att det var kejsaren som hade rätt att upphöja personer till högre stånd och att förläna titlar.2045

Under sent 1600-tal uppkom ett nytt slags ordnar, förtjänstordnarna, som belöningar för militära eller civila förtjänster. Man kan beskriva det som en ny våg av riddarordnar. De skilde sig från de äldre ordnarna genom att de hade flera grader eller klasser.2046 På så sätt kunde man belöna ett större antal personer. De de som förlänats en sådan orden uppfattade sig,

2040 Matikkala 2016 s. 38. Se angående en mer detaljerad kategorisering avseende medeltidens ordenssäll- skap med kunglig medverkan Boulton 2000 s. 541-546.

2041 Egenskapen av ordensherre kan sammanfalla med stormästarskapet men ordensherren kan också utse en särskild stormästare. T.ex. har påven såsom ordensherre utsett en kardinal att vara stormästare för Heliga Gravens Orden, och drottning Elizabeth har som ordensherre utsett prinsessan Anne att vara stormästare för the Royal Victorian Order.

2042 Heraldikhistorikern Gustav Seyler (Geschichte der Heraldik. Wappenwesen, Wappenkunst, Wappenwissenschaft, Nachdruck (1885-1889) Neustadt an der Aisch: Bauer & Raspe, 1970, s. 9) har hänvisat till vissa förordningar från Fredrik I Barbarossas tid, år 1155 och 1187, och Maurice Keen (Chivalry, New Haven/London: Yale Uni- versity Press, 1984, s. 143-144; se även Katie Stevenson, Chivalry and Knighthood in Scotland 1424-1513, Wood- bridge: The Boydell Press, 2006, s. 8; jfr också Richard Mortimer, ”Knights and Knighthood in Germany in the Central Middle Ages” i Christopher Harper-Bill och Ruth Harvey (red.), The Ideals and Practice of Medieval Knighthood. Papers from the first and second Strawberry Hill conferences, Woodbridge: The Boydell Press, 1986, s. 86- 103 på s. 100) har hänvisat till Seyler men förlagt rättsutvecklingen till en något senare period, under Fredrik II:s tid (kejsare 1220-1250). Seyler hänvisade emellertid till rättshistorikern Karl Friedrich Eichhorn (Deutsche Staats- und Rechtsgeschichte, 5 uppl., bd 2, Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht, 1843, s. 151-152), som menade att det var frågan om att den som ville bli riddare behövde visa att han var född fri (”freie Geburt”), och att detta var enklare för den vars far var riddare men också var möjligt för den som var född fri men hade en far som inte var riddare. Se också D’Arcy Jonathan Dacre Boulton, ”Classic Knighthood as Nobiliary Dignity: The Knighting of Counts and Kings’ Sons in England, 1066-1272” i Stephen Church och Ruth Harvey (red.), Me- dieval Knighthood V. Papers from the sixth Strawberry Hill Conference 1994, Woodbridge: The Boydell Press, 1995, s. 41-100, ssk. s. 60-62.

2043 Eichhorn 1843 s. 151-152.

2044 Denna finns tryckt i Melchior Goldast, DD. NN. Imperatorum Augustorum, Caesarum Ac Regum S. Imperii Romano-Theutonici Recessus, Constitutiones, Ordinationes Et Rescripta, bd 3, Offenbach 1610, s. 398.

2045 Michael Stolleis, Geschichte des öffentlichen Rechts in Deutschland, bd 1, 1600-1800, München: C. H. Beck, 1988, s. 228.

2046 Matikkala 2016 s. 35-36.

329

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

och uppfattades av andra, som tillhörande en gemensam grupp eller en korporation. I reali- teten innebar förändringen ändå att karaktären av slutet sällskap tonades ned, även om den tydligt fanns kvar i den högsta graden som sedd för sig själv var exklusiv, hade en antalsbe- gränsning och påminner om de äldre ordenssällskapen. Monarken var ordensherre och/eller stormästare och det fanns ett ordenskapitel.

Den första av dessa ordnar var den franska S:t Ludvigsorden, som instiftades år 1693 och var indelad i tre grader med högst åtta kommendörer med stora korset, högst 24 kom- mendörer och ett obegränsat antal riddare. En annan fransk orden, S:t Mikaelsorden, hade grundats år 1469 men utvecklats till en utmärkelse för civila förtjänster. Den var på detta sätt en förebild för Nordstjärneorden, och från den hämtades också Nordstjärneordens svarta band.2047

Successivt skedde i allt högre grad en övergång från uppfattningen att en orden utgjorde ett till monarkens person knutet sällskap till synsättet att en orden utgjorde ett system för belöning av förtjänster om staten och samhället. Hederslegionen, som instiftades av Napo- leon Bonaparte år 1802, är ett tydligt tecken på denna förändring. Denna orden skulle inte i första hand associeras med medeltida riddarromantik utan med Romarrikets legioner – Na- poleon var i flera avseenden inspirerad av Romarrikets symboler och estetik. Hederslegionen skulle ha fyra grader: storofficer, kommendör, officer och legionär. Den fick senare en ytter- ligare högsta grad och den lägsta bytte namn till riddare.2048

Härefter stod det klart för många monarker att de antingen behövde inrätta nya för- tjänstordnar med flera grader, eller utvidga möjligheterna att tilldela äldre ordnar. Av de äldre ordnarna finns det därför några, som Strumpebandsorden och Elefantorden, som har fortsatt att ha endast en klass och delas ut till ett begränsat antal personer. Andra äldre ordnar har modifierats till att mer likna förtjänstordnar. Ett exempel är Dannebrogsorden, som inrätta- des år 1671 och fick stadgar första gången år 1691. År 1808 infördes, under inspiration från Hederslegionen, fyra grader: storkommendör, storkors, kommendör och riddare. Numera finns fem grader.2049 Den svenska Vasaorden är det första exemplet på en egalitär orden, det vill säga en orden som kan förlänas för förtjänstfulla insatser oavsett mottagarens börd, rang eller tjänsteställning.2050

8.1.3.Dynastiska ordnar, internationella och folkrättsliga förhållanden

Instiftandet av Hederslegionen var ett sätt att ersätta den gamla franska monarkins ord- nar, såsom S:t Ludvigsorden, vilka avskaffades under åren 1790-92.2051 På liknande sätt har nya ordnar inrättats av republiker som trätt i monarkiers ställe, eller har äldre ordnar fortsatt

2047 Bergroth 1997-98 s. 25.

2048 Stair Sainty och Heydel-Mankoo (red.) 2006 s. 415-427.

2049 Tom C. Bergroth, ”Dannebrogordenens udvidelse 1808 med Æreslegionen som forbillede” i La Légion d’Honneur et l’Ordre du Dannebrog. Æreslegionen og Dannebrogordenen, København: Ordenskapitlet, 1982, s. 49-60; Stair Sainty och Heydel-Mankoo (red.) 2006 s. 401-414 (Peter Kurrild-Klitgaard).

2050 Erik T:son Uggla, ”Ordensväsendets vara eller icke vara” i Heraldisk Tidsskrift bd 3, nr 27, 1973, s. 331- 332; Leif Påhlsson, ”Vasaorden 205 år” i Skandinavisk Numismatik, nr 6, 1977, s. 32-36; Stair Sainty och Heydel- Mankoo (red.) 2006 s. 517-520 (Jonas Arnell). Påhlssons artikel innehåller en rad exempel på mottagare av Vasaorden.

2051 Stair Sainty och Heydel-Mankoo (red.) 2006 s. 415-418.

330

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

att förlänas, som t.ex. den isländska Falkorden, med vissa förändringar av ordenstecknets symboler. I Portugal avskaffades ordnarna år 1910 efter monarkins fall men några av dem återupprättades år 1917-18 med republikens president som stormästare.2052 I Italien inrätta- des en ny förtjänstorden år 1951, varvid de äldre ordnarna avskaffades eller inte längre skulle utdelas.2053 Det saknas anledning att betvivla att en stat som bytt statsskick har möjlighet att reglera frågan om äldre ordnars existens.2054

I vissa fall har de äldre ordnarna fortsatt att existera, och den person som enligt den avskaffade monarkins successionsordning skulle ha varit monark fungerar då som ordens- herre. Ett speciellt exempel är Gyllene Skinnets orden, som år 1711 delades i en spansk och en österrikisk gren. På så sätt är Gyllene skinnets orden dels en spansk statsorden, dels en husorden inom den Habsburgska dynastin. Den spanska staten erkänner den habsburgska grenen, och den österrikiska republiken erkänner sedan år 1953 den österrikiska grenen som en habsburgsk familjeorden och som en självständig korporation eller stiftelse.2055

I många länder finns det bestämmelser om att medborgare inte får ta emot ordensut- märkelser från andra länders statschefer utan samtycke från det egna landets statschef.2056 I t.ex. Frankrike gäller detta under straffansvar, och det är även förbjudet att bära utländska dekorationer som delats ut av annan än statschef.2057 Liknande bestämmelser har funnits i Sverige också, senast i 1902 års ordensstadgar, där det angavs: ”Svenska män, som äro inne- hafvare af någon af dessa ordnar, må ej utan Konungens tillstånd mottaga eller anlägga och bära någon utländsk orden.” Bestämmelsen fanns inte med i 1952 års stadgar, men jag har inte hittat någon upplysning om varför den utgick.

Den reglering som existerar i Sverige numera finns i Försvarsmaktens uniformsregle- mente. I kap. 12 anges bl.a. att endast utmärkelser som Försvarsmakten medgivit bärande- tillstånd för får bäras på uniform. Innehavare av utländska och internationella utmärkelse- tecken ska lämna en skriftlig ansökan om bärandetillstånd till Högkvarteret, och om ansökan gäller tillstånd att bära utländsk orden ska ansökan innehålla en bilaga med Kungl. Maj:ts Ordens yttrande över ordenstecknets status och lämplighet att bära på Försvarsmaktens uni- former.2058 Enligt Polismyndighetens föreskrifter får ”svenska, utländska och internationella ordenstecken, minnestecken, hederstecken, medaljer och andra utmärkelsetecken” bäras på

2052 Stair Sainty och Heydel-Mankoo (red.) 2006 s. 448 (José Vicente de Bragança).

2053 9 § L. 3 marzo 1951, n. 178, Istituzione dell’Ordine ”Al merito della Repubblica italiana” e disciplina del conferimento e dell’uso delle onorificenze.

2054 Noel Cox, ”The principles of international law governing the Sovereign authority for the creation and administration of Orders of Chivalry” i Rory Stanley (ed.), Féil-Scríbhinn Liam Mhic Alasdair – Essays Presented to Liam Mac Alasdair, Genealogical Society of Ireland, Dublin, 2009, s. 15-25; jfr dock Stair Sainty och Heydel- Mankoo (red.) 2006 s. 263 (Pier Felice degli Uberti).

2055 Peter Diem, Die Symbole Österreichs. Zeit und Geschichte in Zeichen, Wien: Kremayr & Scheriau, 1995, s. 214-215; Stair Sainty och Heydel-Mankoo (red.) 2006 s. 265-293.

2056 Se t.ex. 7 § L. 3 marzo 1951, n. 178, Istituzione dell'Ordine ”Al merito della Repubblica italiana” e disciplina del conferimento e dell'uso delle onorificenze, 5 § Gesetz 26.07.1957 über Titel, Orden und Ehren- zeichen (OrdenG).

2057 Code de la Légion d’honneur, de la Médaille militaire et de l’ordre national du Mérite, art. R204 och R216, Création Décret n° 2018-1007 du 21 novembre 2018 - art. 22, Modifié par Décret n° 2018-1007 du 21 novembre 2018 - art. 25.

2058 Reglemente Uniformsbestämmelser 2015 s. 353-390.

331

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

vissa uniformstyper efter medgivande av den som enligt myndighetens arbetsordning beslu- tar om tilldelning av uniform.2059

I avsnitt 5.4.4. konstaterades att vissa tyska furstehus anses jämbördiga med suveräna furstehus enligt Wienkongressens slutakt år 1815. Något enstaka av dessa furstehus har för- länat ordnar.2060 Under 1900-talet har ytterligare furstehus förlorat sin statsrättsliga ställning, och flera av de f.d. tyska furstehusen fortsätter att använda sina ordnar som husordnar eller dynastiska ordnar.2061 Reuterskiöld menade att detroniserade furstehus kunde räknas som internationella rättssubjekt om de hölls samman såsom furstehus med suveränitetsanspråk och inte ingått som undersåtar under viss stat.2062 Han lade senare till ett krav på ”stats- eller folkrättsligt tyst begifvande”,2063 det vill säga ett slags tyst erkännande från den stat furstehu- set hade regerat i, eller från andra stater. I samband med 1937 års förändring av jämbördig- hetskravet i successionsordningen konstaterades emellertid att antalet regerande furstehus och likställda familjer hade reducerats kraftigt, och att efter omvälvningarna i samband med första världskriget ”torde åtskilliga familjer som förut intagit en dylik ställning vara att anse som enskilda”.2064 Naumann ansåg att man måste fästa avseende vid om ytterligare släkter genom internationella överenskommelser blev erkända som jämbördiga med regerande furs- tehus.2065 De furstehus som upphört att vara regerande under 1900-talet fick alltså inte per automatik samma ställning som de furstehus som år 1815 uttryckligen förklarats jämbördiga med de regerande.

När det gäller husordnar eller dynastiska ordnar blir det rättsligt sett av intresse att un- dersöka hur långt husmakten sträcker sig för den person som enligt en tidigare gällande suc- cessionsordning skulle ha varit monark.2066 Det kan därmed ifrågasättas i vad mån ordnar

2059 5 kap. 15 § jämförd med 2 kap. 3 § Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om polisens uniformer, PMFS 2018:12, FAP 798-1.

2060 Heffter 1871 tar inte upp den principiella frågan om dessa furstehus kunde förläna ordnar, inte heller Romeo Maurenbrecher, Grundsätze des heutigen deutschen Staatsrechts, 3 uppl., Frankfurt am Main: Varrentrapp, 1847, s. 221-225, som räknar upp de olika rättigheter furstehusen hade. De exempel som finns är ordnar förlä- nade av furstehusen Hohenlohe-Schillingfürst, Isenburg och Thurn und Taxis. Heffter omnämner Hohenlohe- Schillingfürsts Phoenix-orden som en orden förlänad ”unter Landesfürstlicher Zulassung” och en ”nur unter dieser Voraussetzung vorkommende Rarität” (s. 354).

2061 Stair Sainty och Heydel-Mankoo (red.) 2006 s. 569-570, jfr 6 § Gesetz 26.07.1957 über Titel, Orden und Ehrenzeichen (OrdenG).

2062 Reuterskiöld 1928 s. 47-48. Jfr Heffter 1871 s. 30: ”aber den einmal erlangten hohen Geburts- und Familienstand kann [ein souveränes Haus] damit nicht ohne Weiteres verlieren, so lange es nich darauf verzich- tet oder sich nicht in völlige Subjection eines oder des andern Staates begiebt oder in bürgerliche Verhältnisse eintritt.” Som exempel angavs att ätterna Leuchtenberg och Wasa räknades till denna kategori, något som hade relevans för svensk rätt: Oscar (I) gifte sig med Josefina av Leuchtenberg, och prins av Wasa var titel för den avsatte Gustav IV Adolfs son Gustav. Heffter, liksom Naumann 1879-84 bd 2 s. 47, hänvisade till Maurenbre- cher 1847, s. 217-221, Naumann dock utan att nämna huset Wasa. Maurenbrecher krävde inte att husets med- lemmar inte skulle ha blivit undersåtar under någon annan suverän och räknade till kategorin hertigen av Leu- chtenberg (som erkänts höra till kategorin genom bayersk lag), hertigen av Montfort (tidigare konung av West- falen) och var tveksam beträffande hertigarna och prinsarna Biron av Kurland, eftersom deras tidigare suverä- nitet kunde diskuteras.

2063 Reuterskiöld 1934 s. 208.

2064 Prop. 1936:261 s. 3; jfr också Bramstång 1990 s. 15.

2065 Naumann 1879-84 bd 2 s. 47 fn. 2.

2066 Jfr vad som ovan avsnitt 5.6. sagts om konungens husmakt över kungafamiljens medlemmar. För svenskt vidkommande har ordnarnas dynastiska drag kommit till uttryck på så sätt att prinsar och prinsessor har omfattats av, och sedan år 1995 åter omfattas av, särskilda mer generösa regler för ordensförläning. Jfr också vad som ovan avsnitt 3.4.2. och 6.8. sagts om konungens beslutsbefogenheter i förhållande till hovet.

332

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

tillhöriga ett f.d. regerande konungahus kan delas ut till andra än medlemmar av berörd dy- nasti och möjligen medlemmar av ett kvarvarande hov. Det saknas egentligt rättsligt stöd för att det skulle kunna leva kvar fons honorum-rättigheter hos överhuvudet för ett detroniserat kungahus helt oberoende av lagstiftningen i det land där kungahuset regerade.2067 Fons hono- rum-rättigheter kan sammanfattningsvis grundas på statschefsskap och på husmakt. I det svenska uniformsreglementet anges att dynastiska familjeordnar som inte erkänns som offi- ciella statsordnar inte ska bäras på Försvarsmaktens uniformer, dock kan undantag medges för sådan orden om den är förlänad med anledning av krigsmannagärning.2068 Det kan antas att detta inte blir aktuellt särskilt ofta.

Eftersom fons honorum-begreppet är knutet till statschefsskapet blir det relevant att un- dersöka folkrättens regler om vad som gäller för andra staters erkännande av en regering.2069 Den rådande principen är att det endast kan finnas en regering åt gången i en stat, vilket innebär att även om andra länder inser att ett land visserligen de facto har en viss statschef, kan det finnas anledningar som gör att en annan statschef erkänns de jure.2070 Bedömningen av om en statschef i exil agerar som statschef de jure eller som privatperson styrs av om det land där denne vistas eller som annars är berört erkänner personen ifråga som statschef. Detsamma gäller t.ex. mynt och sedlar som ges ut av en exilregering.2071

Som ett exempel kan nämnas förhållandena i Norge under andra världskriget, där terri- toriet var ockuperat av Tyskland, och Vidkun Quisling utropade sig till ministerpresident och hävdade att han bl.a. övertog konungens uppgifter, medan Haakon VII ledde exilregeringen i London. London-regeringen erkändes de jure av alla länder utom axelmakterna.2072 I London förlänade Haakon VII år 1942 S:t Olavsordens storkors till kronprinsessan Märtha för hen- nes insats för Norge under kriget, och han lämnade över utmärkelsen med orden ”Dette får du, ikke fordi du er Kronprinsesse, men fordi du har fortjent det”.2073 Det sistnämnda utta- landet bekräftar att det inte var fråga om en ordensförläning inom husmakten där konungen agerade som kungahusets överhuvud, utan om ett handlande som statschef. Samma sak fram- går av att ordnar och andra, delvis nya, utmärkelser också förlänades till såväl norrmän som britter, varav många på generalsnivå, under exilregeringens tid.2074

2067 Cox 2009.

2068 Reglemente Uniformsbestämmelser 2015 s. 358.

2069 Jfr Heffter 1871 s. 33, som anger att det efter Tyska förbundets upphörande blivit en politisk fråga i vad mån de icke suveräna furstehusen skulle erkännas av de suveräna. Se beträffande betydelsen för konunga- värdigheten av erkännandet av andra konungar under tidigmodern tid Barbara Stollberg-Rilinger, ”Honores regii. Die Königswürde im zeremoniellen Zeichensystem der frühen Neuzeit” i Johannes Kunisch (red.), Dreihundert Jahre Preuβische Königskrönung. Eine Tagungsdokumentation, Berlin: Duncker & Humblot, 2002, s. 1-26.

2070 Talmon 2001 s. 105-107.

2071 Talmon 2001 s. 207-218, 259-260.

2072 Talmon 2001 s. 293.

2073 Eivind Berggrav, Märtha. Norges kronprinsesse 1929-1954. En minnebok, Oslo: Gyldendal, 1955, s. 90.

2074 O. Delphin Amundsen (red.), Den kongelige norske Sankt Olavs orden 1847-1947, Oslo: Grøndahl & son, 1947, s. 25, 95, 139-140 och 483-485; A. Simenstad, Norwegian War Decorations Awarded to Members of the British Armed Forces 1940-1945, London: The London Stamp Exchange, 1990.

333

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

8.2.Ordensväsendets rättsliga reglering i Sverige

8.2.1.Tiden före år 1748

Riddarvärdigheter och ordenskedjor har funnits i Sverige före år 1748, då det nuvarande ordensväsendet inrättades, men inte i form av någon kontinuerligt existerande riddarorden eller med stöd av någon rättslig reglering. Däremot har de äldre föregångarna, inklusive vissa missuppfattningar om dem, haft betydelse för att på 1700-talet skapa ett historiskt samman- hang åt de då instiftade ordnarna, i första hand Serafimer- och Svärdsordnarna.2075

Det har under 1600-talet hävdats att en kedja med änglahuvuden delades ut till riddare under Magnus Ladulås eller Magnus Erikssons tid, men detta kan inte vara riktigt, särskilt som ordenskedjor i andra länder förekommer först under 1400-talet. Uppgiften har berott på att det finns en riddarkedja på Magnus Ladulås gravmonument i Riddarholmskyrkan, men det tillkom först under Johan III:s tid, ett faktum som man på 1600-talet inte uppmärksam- made.2076 Erik av Pommern kan eventuellt ha instiftat en orden, om vilken mycket litet är känt. Vid kung Hans kröning som kung av Sverige år 1497, däremot, finns säkrare uppgifter om att en riddarkedja med änglahuvuden delades ut till Henrik Gyllenstierna, men det var då inte fråga om något ordenssällskap utan om ett särskilt hederstecken.2077

Erik XIV bar en riddarkedja, kallad Salvatorsorden eller Salvatorskedjan. På mynt och på Erik XIV:s fridstecken (s.k. salvagarde-brev) omgavs riksvapnet med en ordenskedja med änglahuvuden och vasar,2078 vilka av flamländaren Mennens (Mennenius) i en bok om ordnar missuppfattades som patriarkalkors. Enligt Löfström hade de greve-, friherre- och riddare- värdigheter som Erik XIV utdelade vid sin kröning ett samband med denna orden.2079 Det är emellertid snarare troligt att något sådant samband inte fanns.2080 Johan III delade ut en liknande orden. Karl IX bar en kedja, den s.k. Jehovah-kedjan, men det saknas exempel på att den delats ut. Drottning Kristina delade ut Amaranterorden,2081 som upphörde år 1654 vid hennes tronavsägelse, och Karl X Gustav tog initiativ till Jesu Namns Orden, vilken han

2075 Se Matikkala 2016.

2076 Hans Hildebrand, ”Heraldiska studier. I. Det svenska riksvapnet” i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, 7,

1884-85, nr 1, s. 1-98 på s. 73-74; Löfström 1948 s. 105-106; Matikkala 2016 s. 52. Se även Martin Olsson, Riddarholmskyrkan II, Fast inredning, inventarier och gravminnen, Stockholm 1937, i Sigurd Curman och Johnny Roo- sval (utg.), Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium. Stockholms kyrkor bd II hft. 2, s. 375-380. Se också angående ordenskedjors tidiga användning Stair Sainty och Heydel-Mankoo 2006 s. 205 och 249.

2077 Matikkala 2016 s. 36; Hildebrand 1884-85 s. 74; jfr Löfström 1948 s. 105.

2078 Se t.ex. Nils Ludvig Rasmusson, ”Svenska ordensdekorationer på mynt. En heraldisk-numismatisk studie” i Meddelanden från Riksheraldikerämbetet 1940 s. 123-124. Det finns även exempel på bilder med en or- denskedja med vasar och tre kronor (se Carl Nordenfalk, ”En svensk vapenbok från år 1562. Ett nytt dokument till de svenska landskapsvapnens äldsta historia” i Meddelanden från Riksheraldikerämbetet 1940 s. 84-87) och enligt Erik XIV själv var det fråga om liljor och änglahuvuden (Hildebrand 1884-85 s. 51-52 och 75) men detta var skrivet på latin (en kedja ”qui liliis et capitibus angelicis constat”) i samband med ett tilltänkt överlämnande till konungen av Frankrike, något som ger anledning att misstänka att det ändå var vasarna som avsågs (jfr Hilde- brand 1884-85 s. 75).

2079 Löfström 1948 s. 118-136 är av denna uppfattning, Löwenhielm i Nordenvall (red.) 1998 s. 24 gör däremot inte denna koppling.

2080 Hildebrand 1884-85 s. 74-75. Skildringen av kröningshögtidligheterna ger inte stöd för att riddarvär- digheterna skulle ha samband med en särskild orden, se ”Henrik Normans resa till Erik XIV:s kröning 1561” i Historisk tidskrift 1885 s. 259-296 ssk. s. 275-279.

2081 Den nuvarande Amaranterorden är inte samma orden.

334

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

förlänade till sonen Karl (XI), som bar den som ung. År 1744 instiftade drottning Lovisa Ulrika Solfjädersorden eller l’Ordre de l’Harmonie, som var en hovorden. Bortsett från att Karl X Gustav tog fram förslag till statuter för Jesu Namns Orden, saknar dessa ordnar statuter.2082

1500-talskedjorna med änglahuvuden utgör förklaringen till att Serafimerorden år 1748 fick sin utformning och sitt namn samt angavs vara återuppväckt snarare än nyinstiftad. I ett rättshistoriskt sammanhang är emellertid Jesu Namns Orden av större intresse. En av Elias Brenner tecknad kedja,2083 baserad på en teckning i André Favyns verk Le Théâthre d’Honneur från år 1620 föreställande vad som där antogs vara ”l’ordre de Svede dict dv nom de Iesvs, ov des Seraphins”,2084 kan av Erik Dahlbergh ha varit avsedd för Jesu Namns Orden men fick tjäna som förebild för Serafimerorden.2085 Det finns en plansch i Erik Dahlberghs Suecia Antiqua et Hodierna2086 graverad av Erik Reitz som föreställer samma ordnar som finns i Elias Brenners plansch men där bilden på Serafimerorden är mer olik Favyns bild.2087

Statuterna för Jesu Namns Orden av år 1656 har enligt Löfström utgjort en förebild för 1748 års ordensstatuter,2088 liksom statuterna för den franska Helgeandsorden.2089 1656 års statuter var skrivna på franska och finns tryckta som bilaga till en dissertation från år 1748 med historieprofessorn i Uppsala Olof Celsius som preses och Henrik Rosenstierna som respondent.2090 I avhandlingen – som lades fram till disputation i december 1748 – visade Celsius2091 att gravstenen med ordenskedjan på Magnus Ladulås grav i Riddarholmskyrkan hade tillkommit under Johan III:s tid, men även om avhandlingen innehöll ett visst mått av källkritik fyllde den främst funktionen att stödja tanken att de just inrättade ordnarna utgjorde återupplivanden av äldre ordnar.2092

En väsentlig skillnad mellan statuterna för Jesu Namns Orden och Serafimerorden är omfånget; de förstnämnda består av nio paragrafer men de senare av 42. I 1 § statuterna för Jesu Namns Orden sägs att konungen som stormästare och restorator (”Grand Maitre & Restaurateur”) av orden ska vara född riddare av orden, likväl som hans söner prinsarna. Detta motsvararas av 1 och 5 §§ i Serafimerordens statuter, dock är konungen där ”Ordens Herre och Mästare”). Konungen skulle enligt 2-4 §§ utse riddare av Jesu Namns Orden och

2082 Se generellt till detta och föregående stycke främst Matikkala 2016 och vidare Hildebrand 1884-85 s. 69-93, Löfström 1948 s. 97-236; Löwenhielm i Nordenvall 1998 s. 22-30 och Bergroth 2002 s. 18.

2083 Matikkala 2015 s. 24-27.

2084 André Favyn, Le théâtre d'honneur et de chevalerie [---], Paris 1620, del II, s. 1365.

2085 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 67.

2086 Erik Dahlbergh, Svecia Antiqua et Hodierna, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1924, pl. I.9.

2087 Matikkala 2015 s. 24-27.

2088 Löfström 1948 s. 204. De lyftes även bl.a. fram i borgareståndet i samband med 1751 års ändringar av ordensförordningen, se Borgarståndets protokoll, bd 10, 1751-52, Stockholm: Riksdagsförvaltningen, 2008, s. 89.

2089 Bergroth 1997-98 s. 22.

2090 [Olof Celsius], Dissertatio historica de ordinum equestrium in Svecia usu antiquo et hodierno, quam consensu ampliss. facult. phil. Upsal. præside [...] Olavo O. Celsio [...] publico bonorum examini subjicit Henricus Rosenstierna [...] In audit Carol. maj. d. XIX Decemb. anni MDCCXLVIII. Horis ante meridiem consvetis, Uppsala 1748.

2091 Vid den tiden skrev preses vanligen avhandlingen och det var endast respondentens sak att försvara den. Det torde således inte vara alldeles rättvisande att hänvisa till det som anförs i dissertationen som Rosensti- ernas uppfattningar, jfr t.ex. Löwenhielm i Nordenvall 1998 s. 24, utan påståendena ska snarare tillskrivas Celsius, jfr Matikkala 2016 s. 52.

2092 Matikkala 2016 s. 51-52.

335

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

det nämndes inget om riksrådets medverkan, medan Serafimerorden enligt 4 § i den ordens statuter förlänades genom beslut i riksrådet. Att riddare alltid skulle bära ordenstecknet på sina kläder framgår av 5-6 §§ respektive 25 §.

8.2.2.Instiftandet av tre riddarordnar år 1748 och ändringarna år 1751

De svenska riddarordnarna instiftades genom en förordning den 23 februari 1748 angå- ende ”trenne Riddare-Orden”. Bakgrunden står att finna i en del olika förhållanden: Adlandet hade utnyttjats flitigt under drottning Ulrika Eleonora, det behövdes fler sätt att belöna för- tjänstfulla insatser än adlandet och tilldelning av namn, heder och värdighet av olika ämbeten, och de flesta andra länder hade riddarordnar som en del av sina belöningssystem. Redan från 1720-talet finns belägg för planer på ett ordensväsende med tre ordnar med serafhuvuden, svärd respektive nordstjärnan som framträdande symboler. År 1738 togs frågan upp på riks- dagen men föll. Ett decennium senare kunde emellertid ett ordensväsende bli verklighet. En bidragande praktisk orsak till att ett ordensväsende behövdes var att Adolf Fredrik, som år 1743 valts till tronföljare, var riddare av den ryska S:t Andreasorden. Endast genom att inneha en svensk orden kunde han underlåta att bära den ryska orden, och om han som monark bar enbart en rysk orden kunde Sverige uppfattas som underställt Ryssland. Motsvarande gällde för svenska medborgare, som borde kunna belönas med svenska utmärkelser för att inte genom utmärkelser från andra länder hamna i beroendeställning; det förekom försök från det ryska sändebudets sida att muta riksdagsmän med ordnar.2093

Bakom förslaget stod kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin, men det lades fram genom ett förslag ställt till sekreta utskottet underskrivet av överintendenten Carl Hårleman och författat av antingen Anders Johan von Höpken eller Tessin själv.2094 I förslaget nämndes Serafimerorden, Svärdsorden och en tredje icke namngiven orden. Anledningen till att Sera- fimerorden och Svärdsorden nämndes uttryckligen var att deras namn och insignier hämtade inspiration från de äldre ordenskedjorna dekorerade med serafer respektive den Svärdsrid- darorden som hade funnits i Baltikum. Ordnarna skulle delas ut av konungen med råds råde, och Tessins baktanke kan ha varit att det regerande partiet kunde få nytta av denna typ av belöningar. Sekreta utskottet förde frågan vidare direkt till konungen, och efter föredragning i riksrådet fick en grupp bestående av bl.a. Tessin, von Höpken och Hårleman i uppdrag att utarbeta statuter för ordnarna. Förslaget lades fram för konungen första gången den 23 feb- ruari 1748, godkändes i riksrådet den 14 mars och undertecknades av konungen den 21 mars 1748. Det är dock den förstnämnda dagen som ansetts som den formella utfärdandeda- gen.2095

2093 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 3-10, Bergroth 1997-98 s. 6-11 och 19-20, Bergroth 2002 s. 19- 20, Norrby 2011 s. 102-105, Rosén 2015 s. 86-88.

2094 Bergroth 1997-98 s. 18-19.

2095 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 10-20, Bergroth 1997-98 s. 11-26. – 1748 års ordensförordning (Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning, Angående Trenne Riddare-Orden) finns utgiven i separattryck från samma år (i det s.k. årstrycket). Den versionen – som i första hand använts här – finns också i faksimil i Löfström 1948 s. 239-282. Den finns också i Modée bd 5 s. 2619-2634 men med mindre avvikelser, bl.a. saknas formuleringarna för ederna och riddarbreven. Texten till ordensförordningen är också tryckt i Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga I.

336

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

I förordningen angavs i ingressen att konungen skulle vara ordens herre och mästare, och sedan vad de tre ordnarna skulle ha för inriktningar. Serafimerorden skulle tillägnas ko- nungar och furstar samt svenska män, som ”af thet allmänna giordt sig högst förtiente”2096 och blivit värdiga att beklä rikets högsta ämbeten. En riddare av Serafimerorden måste först ha blivit riddare – i praktiken kommendör – av Svärds- eller Nordstjärneorden. Svärdsorden tillägnades krigsbefälet, och tanken redan i förslaget var att den skulle delas ut till sårade i strid eller efter tjänsteår. För riddartecknet skulle 20 års tjänstgöring som officerare, lägst kapten, räcka.2097 Utdelning efter tjänsteår var en helt ny idé även om inspiration hämtades från den sachsiska S:t Henriksorden, och tanken ligger i linje med ett av syftena med en förtjänstorden.2098 Nordstjärneorden tillägnades ”them, som i andra förrättningar, eller ock med Borgerliga dygder, Snille, och för Riket nyttige inrättningar giordt sig af en Nådig ihog- komst förtiente”.2099 Den väsentliga skillnaden mellan Svärds- och Nordstjärneordnarna var att Svärdsorden kunde förlänas för militära insatser och Nordstjärneorden för civila.2100 För- ordningen består, utöver av ingressen, av stadga för Serafimerorden,2101 Svärdsorden och Nordstjärneorden. Ordet ’stadga’ användes i singularis (med formen ’stadgor’ i pluralis), vil- ket var vanligt beträffande föreskrifter, till skillnad från föreningsstadgar och liknande där ordet åtminstone numera normalt används i pluralis, då i formen ’stadgar’. Den formen av ordet har dock använts från 1902 års ordensstadgar.

I de tre olika ordensstadgorna angavs att Konungen skulle vara ordnarnas herre och mästare och att ingen konung skulle ha makt och frihet att avskaffa ordnarna.2102 Prinsar av det svenska kungahuset skulle födas som riddare av Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneord- narna.2103 I övrigt skulle riddare och kommendörer utnämnas genom riksrådet, men först sedan konungen krönts och avlagt en särskild ed.2104 Antalet riddare av Serafimerorden var begränsat till 24 svenska och åtta utländska män, utöver utländska furstar.2105 De kallades vid dubbningsceremonin ”Swea och Götha Riddare”.2106 Antalet riddare av Svärdsorden var obe- gränsat, men det skulle finnas 24 kommendörer. Nordstjärneorden skulle maximalt ha tolv kommendörer och 24 riddare;2107 år 1751 höjdes antalet riddare till 50.2108

För att bli riddare av Serafimerorden behövde man, förutom att ha minst generallöjt- nants rang (antingen med denna militära grad eller högre, eller med motsvarande civila sam-

2096 1748 års ordensförordning, ingressen.

2097 1748 års ordensförordning, 1 kap. 6 § stadgan för Svärdsorden; Bergroth 1997-98 s. 35 och 71-77.

2098 Bergroth 1997-98 s. 18.

2099 1748 års ordensförordning, ingressen.

2100 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 171.

2101 Då egentligen kallad Serafinerorden, vilket ändrades till Serafimerorden med 1751 års förordning.

2102 1748 års ordensförordning, 1 kap. 1 och 3 §§ i resp. stadga.

2103 1748 års ordensförordning, 1 kap. 5 § i resp. stadga. Se härtill Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 28-

29.

2104 1748 års ordensförordning, 1 kap. 2 och 4 §§ i resp. stadga.

2105 1748 års ordensförordning, 1 kap. 7 § stadgan för Serafimerorden.

2106 1748 års ordensförordning, 1 kap. 15-16 §§ stadgan för Serafimerorden. Se till de första utnämning- arna, ordenstecknens utformning och ceremonierna Bergroth 1997-98 s. 29-80.

2107 1748 års ordensförordning, 1 kap. 6 och 11 §§ stadgan för Svärdsorden och 1 kap. 6 § stadgan för Nordstjärneorden.

2108 1751 års ordensförordning, 1 kap. 5 § stadgan för Nordstjärneorden.

337

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

hällsställning), också redan vara åtminstone riddare av Svärds- eller Nordstjärneorden. Rid- daren av Serafimerorden blev också kommendör av den orden som han tidigare varit riddare av; i praktiken fungerade det så att han redan tidigare var kommendör.2109 Beteckningen ”Riddare och Kommendör av Kungl. Maj:ts Orden” syftar alltså på att personen i fråga är riddare av Serafimerorden och kommendör av Svärds- eller Nordstjärneorden; ’orden’ är här en pluralform.2110 För att bli riddare av Svärdsorden måste man ha tjänat som krigsman i tjugo år i fredstid, men ett års tjänst i krig räknades som flera i fred. Även den kunde tas in i orden som gjort sig känd för tapperhet.2111 För att bli riddare av Nordstjärneorden krävdes att man var en av de ”witre, namnkunnige och trogne Konungens Män och Tienare” (detta syftade på en viss rangmässig ställning) och att man genom ”synnerligit snille, lärde och nyt- tige Arbeten, nye och fördelaktige inrättningar, eller andre särdeles förtienster” gjort sig därav förtjänt.2112

En författningsteknisk egenhet i stadgarna är att de är indelade i ett första kapitel om förläning, ordensvärdigheter, ceremonier m.m. Serafimerordens stadga har ett andra kapitel om ordensämbetsmännen. Stadgan för Svärdsorden har ett andra kapitel med en enda para- graf som hänvisar till 2 kap. i Serafimerordens stadga. Hela stadgan för Nordstjärneorden ryms i vad som uttryckligen betecknas som 1 kap. Det borde ha funnits ett 2 kap. motsva- rande det i Svärdsordens stadga, men i stället får man utläsa ur 2 kap. 9 § Serafimerordens stadga att den ordens ämbetsmän även hanterade de båda andra ordnarna. Det är enligt or- dalydelsen oklart om arkivariens uppgifter även omfattade dessa ordnar, men att så var fallet följer av att det endast fanns ett ordenskapitel, kansli och arkiv. Förklaringen torde ligga i att stadgarna utarbetades mycket snabbt2113 och att intresset för de ceremoniella aspekterna var större än för de författningstekniska detaljerna.

Efter den riksdag som avslutades år 1747 samlades nästa riksdag år 1751. Samma år avled Fredrik I och tillträdde Adolf Fredrik. Riksdagen skulle enligt 45 § i 1720 års regeringsform pröva de åtgärder som riksrådet vidtagit under tiden, bl.a. de förordningar som konungen mellan riksdagarna beslutat med råds råde. Detta ledde mycket sällan till ingripanden, och förordningarna brukade förbli gällande.2114

Ordensförordningen togs upp till ganska omfattande diskussion inom adeln, och även frågan om förändring av densamma så att ordensväsendet frikopplades från riksrådet aktua- liserades – under riksdagen inkom från konungen ett förslag till förändringar av ordensstad- gorna.2115 En anledning till detta var, enligt friherre Duwall som först tog upp ämnet, att

”som den härtils vedertagne methode med ordens utdelande grundar sig på visse tiensteår, så måste på slutet antalet af Riddare blifva nästan lika med tiensterne i riket, der det likväl är oförnekeligt, at en, uti hvad métier han vara må, ofta kan

2109 1748 års ordensförordning, 1 kap. 6-7 §§ stadgan för Serafimerorden. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 34.

2110 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 41. Jfr beteckningen ”riddare av Serafimerorden” för utländska riddare som inte är kommendörer av någon av de andra båda ordnarna.

2111 1751 års ordensförordning, 1 kap. 5 och 7 §§ stadgan för Svärdsorden.

2112 1751 års ordensförordning, 1 kap. 6 § stadgan för Nordstjärnerorden.

2113 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 18 och 230.

2114 Herlitz 1946 s. 164-165.

2115 Ridderskapet och adelns protokoll, bd 18, 1751-52, Stockholm: Norstedts, 1911, s. 78-81, 129-130, 176-178, 181-186, 197-199, 213-215, 216 och 337-373. Se till den politiska kontexten Nilsén 2001 s. 182-187.

338

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

vid förekommande tillfälle på kort tid framgifva mera lysande bevis af erfarenhet och tapperhet än den, som igenom ett stilla förbidande på ett vist antal af ti- ensteår hunnit til någon värdighet.”2116

Problemet skulle kunna motverkas genom att konungen skulle få en självständig rätt att efter nådigt behag utdela ordnar; på så sätt skulle visserligen kraven för respektive orden upprätthållas, men ”ej en ringa caractére må vid de mindre ordens utdelande, enär förtienst dertil banat vägen, utestänga någon ifrån ett så kärt bevis af Öfverhetens nådiga förtro- ende”.2117 Andra, som t.ex. friherre Carl Otto Hamilton, ansåg att ordensfrågorna skulle fort- sätta att hanteras av riksrådet, så att inte riksrådets och ordenskapitlets samexistens skulle vara som att ”formera 2:ne Conseils i riket” – han varnade: ”Det kunde sedermera hända, at saker af större vigt drogos under denne sednare Conseil.”2118 Förslaget till ändring av ordens- stadgorna antogs med 372 röster mot 277. Även bondeståndet biföll denna ändring.2119 I prästeståndet ansåg man att riksrådet borde ha inflytande över utnämningen av serafimerrid- dare och kommendörer. I debatten framfördes å ena sidan att det var riksråd som satt i or- denskapitlet, å andra sidan att detta kunde komma att ändras.2120 I borgarståndet önskade man att riksrådets funktion kvarstod oförändrad.2121 Eftersom två stånd förenat sig om änd- ringen ansågs den godkänd.2122

Till följd av detta utfärdades en förnyad förordning om de tre riddarordnarna.2123 Ord- narna frikopplades från riksrådet, som förlorade sin funktion när det gällde utnämningar; ordenskapitlet tog dess plats med konungen som ensam beslutsfattare i förläningsfrågor.2124 Även om kanslipresidenten enligt 1751 års ordensförordning inte länge var självskriven som ordenskansler sammanföll i praktiken innehavet av dessa ämbeten fram till år 1768.2125 Ko- nungen behövde inte länge avlägga någon särskild ed, eftersom kungaeden innefattade även den särskilda ordensedens innebörd, och konungen fick rätt att förläna ordnar även före sin kröning.2126

2116 Ridderskapet och adelns protokoll, bd 18, 1751-52, Stockholm: Riksgäldskontoret, 1911, s. 79.

2117 Ibid.

2118 Ibid. s. 184.

2119 Bondeståndets protokoll, bd 7, 1751-56, Stockholm: Riksgäldskontoret, 1963, s. 60-63.

2120 Prästeståndets protokoll, bd 13, 1751-52, Stockholm: Riksdagsförvaltningen, 2007, s. 69-91, 95-101.

2121 Borgarståndets protokoll, bd 10, 1751-52, Stockholm: Riksdagsförvaltningen, 2008, s. 74-80, 82-89, 95, 97 och 343-344.

2122 Se härtill Prästeståndets protokoll bd 13, Inledning, s. IX-X; Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3, 1972-73, underdånig promemoria av den 26 sep- tember 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d., s. 5-7, samt prop. 1973:91 s. 4. Se härtill även Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 30-33.

2123 1751 års ordensförordning (Kongl. Maj:ts Förnyade Nådige Förordning, angående Trenne Riddare- Orden) finns utgiven i separattryck från samma år (i det s.k. årstrycket). Den versionen – som i första hand använts här – finns i Modée bd 5 s. 3108-3111 men återgiven endast i de delar förändringar skett, dock utan angivande av att vissa paragrafer upphävts. Texten till 1751 års ordensförordning är tryckt i Areen och Lewen- haupt 1942 bd 2 bilaga III.

2124 1751 års ordensförordning, 1 kap. 3 § resp. stadga. Se härtill Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 30- 33, 44.

2125 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 94.

2126 Detta framgår av att 2 § i respektive ordensstadga upphävts, varvid övriga bestämmelser flyttats upp ett steg i nummerordningen. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 28, 44.

339

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Betecknande är sättet på vilket de båda förordningarna utfärdades: 1748 års förordning var ”Gifwen Stockholm i Råd-Cammaren” medan 1751 års förordning var ”Gifwen Stock- holm i Ordens-Capitlet”. Förordningen utfärdades efter det att riksdagen avgett sitt samtycke till att ärendena skulle förflyttas från riksrådet till ordenskapitlet. 1748 års förordning beseg- lades med det stora kungliga sigillet medan 1751 års förordning beseglades med Serafimeror- dens sigill.2127 Detta är tydliga tecken på att föreskriftsrätten förts över från att vara ett rege- ringsärende till att handhas av konungen personligen. Det finns ingen reglering i själva or- densförordningarna om hur dessa kunnat ändras, utöver att ordnarna inte kan upphävas eller avskaffas.2128 Någon reglering av föreskriftsrätten angående ordensväsendet fanns av själv- klara skäl inte i 1720 års regeringsform men infördes inte heller i 1772 års regeringsform. Under 1772 års regeringsform hör det till saken dels att ordnarna inte synes ha uppfattats som att de hörde till själva lagstiftningsmakten som riksdagen hade del i,2129 dels att det vid denna tid inte är alldeles enkelt att dra en gräns mellan konungens beslutsmakt i riksrådet, konungens personliga beslutsmakt och konungens beslutsmakt i anslutning till andra institut- ioner.2130 När Gustav III år 1787 i ordenskapitlet utfärdade en instruktion för Serafimeror- densgillet och en stadga om de tre kommendörerna av alla Kungl. Maj:ts Orden (se vidare nedan avsnitt 8.3.5.), betecknade han sig själv som ”Kongl. Maj:t, såsom Seraphimer Ordens Herre och Mästare”2131 och beseglade stadgan med Serafimerordens sigill.

8.2.3.Gustav III och inrättandet av Vasaorden. Andra förändringar under den gustavianska tiden

Gustav III utfärdade på sin kröningsdag den 29 maj 1772 statuter för Vasaorden. Dessa statuter gavs i ordenskapitlet och försågs med Serafimerordens sigill.2132 Vid denna tidpunkt gällde ännu 1720 års regeringsform, och beslutsfattandet och utfärdandet skedde på samma sätt som hade tillämpats år 1751. Frågan föredrogs i ständerna utan erinran.2133 Endast i präs- teståndet uppstod viss diskussion.2134 Som nämnts tillägnades Serafimerorden konungar och furstar samt svenskar som gjort sig högst förtjänta för insatser för det allmänna och blivit värdiga att beklä rikets högsta ämbeten, Svärdsorden krigsbefälet och Nordstjärneorden dem

2127 Detta sigill utgjorde sigill för samtliga tre ordnar, eftersom Svärdsorden och Nordstjärneorden inte hade egna ämbetsmän eller sigill; se Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 138.

2128 1748 års ordensförordning, 1 kap. 3 § i resp. stadga.

2129 Se till denna tids ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakt Nils Herlitz, Om lagstiftning genom samfällda beslut av konung och riksdag. Studier i svensk statsrätt. Stockholm: Norstedts, 1930, s. 112-140.

2130 Jfr Sunnqvist och Wenander 2018.

2131 Instruktion för Serafimerordens gille och stadga för de tre kommendörerna av alla Kungl. Maj:ts orden, 25 november 1787. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga V, citatet från s. 49.

2132 1772 års statuter för Vasaorden (Kongl. Wasa-Ordens Statuter) finns utgivna i separattryck från samma år (i det s.k. årstrycket). Texten finns också i Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga IV.

2133 Ridderskapet och Adelns riksdagsprotokoll, bd 31, 1771-1772, del III, Stockholm: Norstedts, 1971, s. 100, jfr även s. 91; Bondeståndets riksdagsprotokoll bd 12, 1771-72, Stockholm: Norstedts, 1978, s. 385 (”Fö- redrogs ånyo Secrete Utskottets extractum protocolli med tilhörande handlingar rörande Wasaordens instick- telse; och fant ståndet skjäligt at bifalla bemälte utskotts derom projecterade underdåniga bref til Kongl. Maij:t.”), jfr även s. 380. Se härtill Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensvä- sendets avskaffande, FXI:3, 1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d., s. 5; samt prop. 1973:91 s. 4.

2134 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 279-280.

340

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

som gjort sig förtjänta genom bl.a. för riket nyttig verksamhet. Gustav III fann att det sak- nades en utmärkelse för dem som gjort sig förtjänta inom åkerbruk, bergverk, konster och handel. Namnet Vasaorden kunde kopplas både till Vasaätten och till vasen, uppfattad som sädeskärve, som symbol för åkerbruket. Vasaordens statuter (ordet stadga användes inte i detta sammanhang) påminner om stadgorna för de andra ordnarna. Serafimerordens ämbets- och tjänstemän ansvarade även för Vasaorden.2135

Några avvikelser fanns dock. Kravet att konungen skulle vara krönt för att förläna en ordensvärdighet återkom här. Prinsar skulle inte vara självskrivna som riddare, något som berodde på att Gustav III ville ge orden en särställning.2136 Detta innebar också att konungen kunde tänkas inte redan vara riddare av orden vid sitt tillträde, och i så fall skulle han ta emot den vid kröningen. Detta torde vara förklaringen till han inte förrän efter kröningen själv kunde förläna orden. Som nämnts ovan är Vasaorden det första exemplet på en egalitär or- den, det vill säga en orden som kan förlänas för förtjänstfulla insatser oavsett mottagarens börd eller rang,2137 något som också förklarar de särskilda bestämmelserna om hur orden skulle förlänas och om att kungahusets medlemmar inte var självskrivna som riddare.

Gustav III gjorde också en del förändringar beträffande de redan existerande ordnarna. År 1774 upphävde han fördelningen mellan svenska och utländska serafimerriddare, så att de kunde vara 32 totalt, dock högst åtta utländska, allt exklusive utländska furstar.2138 Gustav IV Adolf utvidgade undantaget för utländska furstar till kejsares och konungars söner och regerande furstars äldsta söner.2139 Gustav III:s ändring av antalet riddare ledde inte till att någon ny förordning utfärdades, så inte heller hans inrättande av ämbeten som historiograf, rikshärold, ordensbiskop, kaplan och underkansler.2140 Gustav III inrättade och lät utfärda en särskild stadga för en ny värdighet, riddare med stora korset av Svärdsorden, för tapperhet eller framstående förtjänster i krigstid.2141 Han lät också i september 1783 präster bli ledamö- ter och kommendörer i andliga ståndet av Nordstjärneorden; redan från början kunde präster bli ledamöter av Vasaorden.2142 Från år 1778 blev adelsmän som var eller härstammade från kommendörer av Svärds- och Nordstjärneorden uppflyttade till Riddarhusets riddarklass, som var en klass mellan den betitlade adeln (grevar och friherrar) och den övriga obetitlade adeln. Denna ordning upphörde sedan 1809 års regeringsform antagits.2143

2135 Kongl. Wasa-ordens statuter, 29 maj 1772. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga IV. Se även Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 275-

2136 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 29. Se beträffande förläningar av Vasaorden till prinsar Löfström

1948 s. 306.

2137 Stair Sainty och Heydel-Mankoo (red.) 2006 s. 517-520 (Jonas Arnell). Se också Påhlsson 1977.

2138 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 36, 88-89.

2139 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 36, 89.

2140 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 44.

2141 Statuter för värdigheten riddare med stora korset av Svärdsorden, som återgetts dels genom transumt av protokollet vid ordenskapitlet den 23 juni 1788, dels genom en bilaga därtill med själva stadgan. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga VI.

2142 Naumann 1879-84 bd 2 s. 308; Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 232, 258-260 och 308-309.

2143 Löfström 1948 s. 335-336; Alf Åberg, Claes Ellehag och Anna Hamilton, Riddarhuset, Stockholm: Byggförlaget, 1999, s. 194.

341

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

8.2.4.1798 års ordensförordning

År 1798 utfärdade Gustav IV Adolf en förordning med stadgor för de fyra ordnarna i samlad form, inklusive de förändringar som gjorts år 1751 och därefter.2144 Stadgorna för riddare av stora korset av Svärdsorden och för Vasaorden arbetades in i den nya förord- ningen. Vissa redaktionella justeringar gjordes, t.ex. så att vissa bestämmelser bytte plats och stadgorna uppdelades i fler kapitel.2145 Ett särskilt kapitel om Serafimerordens ämbets- och tjänstemäns funktioner avseende Nordstjärneorden lades till.

En materiell förändring var att prinsar nu från födseln skulle vara kommendörer av Svärds- och Nordstjärneorden.2146 Den som skulle bli riddare av Serafimerorden måste redan vara kommendör, inte bara riddare, av någon av ”de mindre orden”, dvs. Svärds- eller Nord- stjärneorden.2147 Det som redan hade gällt i praktiken formaliserades således.2148 Kravet på att konungen skulle vara krönt för att få förläna Vasaorden togs bort, likaså bestämmelsen om att konungen skulle ta emot Vasaorden vid kröningen.2149

8.2.5.Betydelsen av 1809 års regeringsform

Någon förändring i konungens bestämmanderätt över ordensväsendet gjordes inte ge- nom 1809 års regeringsform. Enligt 37 § i 1809 års regeringsform hade konungen, nämligen Kungl. Maj:t i statsrådet, rätt att förläna adelskap. Det fanns däremot ingen bestämmelse som motsvarade 37 §, eller för den delen bestämmelsen om hovet i 48 § regeringsformen, och som avsåg riddarordnarna eller konungens beslut i ordenskapitel. Det enda stadgandet i re- geringsformen vilket indirekt bekräftade att konungen hade rätt att dela ut ordensutmärkelser var 39 §, där det stadgades att en regent under konungens utrikesresa inte fick förläna adel- skap eller dela ut riddarvärdighet. Med ordet riddarvärdighet avsågs ordensutmärkelser.2150 (Se mer detaljerat avsnitt 8.3.2.)

1809 års regeringsform behandlade alltså inte ordensväsendet mer än indirekt. Genom denna regeringsform ändrades inte heller sättet att ändra stadgarna för ordnarna, något som framgår av en ändring av statuterna för Svärdsorden år 1814. Den var ”Gifwen Stockholms

2144 1798 års ordensförordning (separattryck). Se härtill Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 45-46.

2145 Se härtill Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 28.

2146 1798 års ordensförordning, 1 kap. 4 § stadga för Svärdsorden, 1 kap. 4 § stadga för Nordstjärneorden. Se härtill Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 29.

2147 1798 års ordensförordning, 1 kap. 5 § stadga för Serafimerorden.

2148 Det synes bara finnas ett exempel på att en riddare (inte kommendör) av Svärds- eller Nordstjärneor- den blivit riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts Orden, friherre Johan Didrik Duwall år 1786, men han var dock kommendör med stora korset av Vasaorden; se Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 34.

2149 Naumann 1879-84 bd 2 s. 313.

2150 Reuterskiöld 1914 s. 55; Malmgren 1921 s. 39; Malmgren, Sundberg och Petrén 1971 s. 55; Fredrik Lagerroth, ”Svensk konungs ställföreträdare. Om proveniens och tolkning av 1809 års RF §§ 39-43 och 91-95 i Statsvetenskaplig tidskrift 1939 s. 205-219 på s. 209, Sture M. Waller och Örjan Wetterberg, ”Regeringsformen § 39” i Statsvetenskaplig tidskrift 1949 s. 245-257, SOU 1963:17 s. 506, Ds Fi 1972:5 s. 10, prop. 1973:91 s. 5; jfr annan uppfattning Karl Löfström, ”Regeringsformen § 39” i Statsvetenskaplig tidskrift 1949 s. 95-104 vilken är vederlagd av Waller och Wetterberg, något som Löfström också accepterat, se Statsvetenskaplig tidskrift 1949 s. 257.

342

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

slott i Ordens-capitlet” och beseglad med Serafimerordens sigill.2151 Detsamma gäller instif- tandet av Kungl. Carl XIII:s orden, som ska tas upp i nästa avsnitt. Dessa föreskrifter, samt föreskrifter om ändringar av de olika ordensstadgorna senare under 1800-talet, utfärdades under rubriken ”Kongl. Maj:ts nådiga förordning” men var givna i ordenskapitlet och beseg- lade med Serafimerordens sigill. År 1860 skedde emellertid en förändring så att rubriken blev ”Kongl. Maj:ts nådiga förordnande”, och år 1902 blir rubriken helt enkelt ”Stadgar”.

Det kan tänkas att denna utveckling har att göra med ett önskemål om ökad tydlighet i sättet att markera att det inte var frågan om ett utnyttjande av konungens lagstiftningsmakt i administrativa och ekonomiska frågor enligt 89 § regeringsformen. Utgående expeditioner skulle enligt 38 § regeringsformen med undantag för kommandomål för att bli gällande vara försedda med konungens underskrift och kontrasignation av vederbörande föredragande. Detta avsåg emellertid endast egentliga regeringsärenden, vilket bl.a. framgår av att dessa föredraganden var departementscheferna, som också hade till uppgift att i statsrådet ta upp frågan om en expeditions eventuella bristande grundlagsenlighet. Även gemensamt mellan konung och riksdag stiftade lagar utfärdades på detta sätt.2152 Samtliga ordensförordningar och ändringar i dessa har från och med år 1748 kontrasignerats av ordenssekreteraren,2153 vilket visar att dessa – i likhet med föreskrifter rörande hovet2154 – har ansetts falla utanför det förfarande som gäller för lagstiftning och för beslut i regeringsärenden.2155 Ingen ändring av ordensstadgarna har publicerats i Svensk författningssamling, som började ges ut år 1825. En ytterligare anledning till att ordensväsendet inte hörde till de svenska regeringsärendena kan under unionstiden 1814-1905, eller åtminstone fram till dess att S:t Olavsorden inrättades år 1847, ha varit att det ansågs utgöra en unionsangelägenhet.2156

De ändringar som på detta sätt skedde under 1800-talet var följande. År 1814 ändrades bestämmelserna (nu kallade statuter och inte stadga) för Svärdsorden, närmare bestämt be- stämmelserna i tredje kapitlet om Svärdsordens stora kors.2157 År 1844 ändrades bestämmel- serna för Nordstjärneorden, Svärdsorden och Vasaorden bl.a. så att Nordstjärneorden fick en ytterligare kommendörsgrad och att de antalsmässiga restriktionerna upphävdes, förutom för Serafimerorden.2158 År 1850 instiftade Oscar I Svärdstecknet, som kunde tilldelas un-

2151 Kongl. Maj:ts nådiga förordning, angående förändring och tilläggning i tredje capitlet af statuterne för Swärds-orden; Gifwen Stockholms slott i Ordens-capitlet den 9 julii 1814.

2152 Se t.ex. Malmgren 1921 s. 37-38 och 75.

2153 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga I-XVI samt 1952, 1974 och 1995 års ordensstadgar jämförda med förteckning över ordenssekreterarna i Nordenvall 1998 s. 595-596.

2154 Således har 1801 års hovreglemente (se ovan 6.8.2.) kontrasignerats av Mathias Rosenblad, då chef för hovexpeditionen.

2155 Praktiskt kan kontrasignation i ett fall som detta, där kontrasignationen som sådan saknar konstitu- tionell betydelse, tjäna till att peka ut vilken tjänsteman och därmed enhet som hanterat ärendet, jfr Edvard Thermænius, Kontrasignationsinstitutet. Uppkomst och betydelseutveckling i samband med det konstitutionella styrelsesättets segertåg i Europa, Skrifter utgivna av Fahlbeckska stiftelsen XVII, Lund: Gleerup, 1955, s. 86.

2156 Det fanns särskilda ordensämbetsmän för Norge under perioden 1818-1847, se Nordenvall 1998 s. 595, 598, 599, 601, 604, 605,

2157 Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående förändring och tilläggning i tredje capitlet af statuterne för Swärds-orden, 9 juli 1814. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga IX.

2158 Förändringar uti statuterna för Nordstjärne- Svärds- och Vasaorden, 14 oktober 1844. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga X. Se även tillägg till 1814 års förordning, Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga XI. Se även Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 235-236.

343

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

derofficerare för minst 16 års tjänst varav sex som underofficer. Innehavaren kallades Svärds- man.2159 År 1860 gjordes vissa förändringar av ordenstecknens utseende,2160 och år 1873 änd- rades gradindelningen inom Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna.2161 Dessa förändringar har en bakgrund i spridningen av modellen med flergradiga förtjänstordnar, som t.ex. He- derslegionen och efter år 1808 Dannebrogsorden.

Genom beslut i ordenskapitlet, kontrasignerade av ordenssekreteraren, utfärdades också instruktioner för curatores aerarii, som var överordnade skattmästaren och hade hand om den ekonomiska förvaltningen. Detta skedde första gången år 1808 och sedan gjordes föränd- ringar år 1854, 1879 och 1887. Curatores aerarii var kanslern, vice kanslern, skattmästaren och en ledamot vald av Svärds-, Nordstjärne- respektive Vasaorden.2162

Ett undantag när det gäller sättet för utfärdande finns i det cirkulär om instiftandet av Svärdsmedaljen som utfärdades år 1850.2163 Detta gavs, till skillnad från föreskriften om Svärdstecknet samma dag, inte i ordenskapitel, och det kontrasignerades av C. von Ho- henhausen, som då var statsråd och chef för lantförsvarsdepartementet, något som antyder att Svärdsmedaljen hanterades som ett regeringsärende rörande försvarsmakten. Den 25 no- vember 1811 ändrades enligt uppgift stadgan för Serafimerorden så att antalet svenska rid- dare högst fick vara 32, medan antalet utländska inte skulle begränsas utan bero på ”Konung- ens och Ordens Mästarens nådiga välbehag”.2164 Samtidigt befriades utländska riddare från ordensavgift. Hur dessa förändringar kom till uttryck har jag inte hittat någon uppgift om.

Genom att minst generallöjtnants rang hade krävts för att bli riddare av Serafimerorden, hade i praktiken inga ofrälse kommit i fråga. Eftersom adelns ensamrätt till de högre ämbe- tena upphävdes genom 1809 års regeringsform kunde även ofrälse komma i fråga till sådana ämbeten, och de kunde bli serafimerriddare. Den förste ofrälse serafimerriddaren var justiti- erådet, statsrådet och presidenten i Kommerskollegium Gabriel Poppius år 1843. Dessutom hade ärkebiskopen Lindblom blivit ledamot år 1818, dock utan att statuterna hade ändrats, och ärkebiskopen Wallin blev ledamot år 1837 när det andliga ståndet fick en fastare form.2165

Vid 1840-41 års riksdag riktades i en motion kritik mot att Svärds- och Nordstjärneorden delades ut till för breda kretsar. Motionären, Fredrik Leonhard Rosenquist af Åkershult, påminde om att de som utnämnts till riddare av Svärds- och Nordstjärneorden enligt stad- gorna för dessa ordnar skulle ge in förteckningar över de tjänster de gjort för Sverige.2166 Motionären ansåg att det syntes vara en

2159 Kongl. Maj:ts nådiga förordning om instiftande af ett nytt hederstecken inom Kongl. Swärdsorden, benämndt Swärdstecknet, 26 juni 1850. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga XII. Se även Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 165-166.

2160 Kongl. Maj:ts nådiga förordnande angående förändring och tillägg uti statuterne för Seraphimer-, Svärds-, Nordstjerne- och Wasa-orden, 27 april 1860. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga XIV.

2161 Kongl. Maj:ts nådiga förordnande angående förändring uti och tillägg till statuterne för Svärds-, Nordstjerne- och Wasa-orden, 16 maj 1873. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga XV.

2162 Se Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga XVII-XX. Se också Naumann 1879-84 bd 2 s. 315.

2163 Cirkulär till General-Befälhafwarne i samtlige Militär-Distrikten m.fl., angående instiftande af ett nytt hederstecken för Manskap af Arméen och Flottan, 26 juni 1850. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga XIII. Se även Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 221-222.

2164 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 37, 89-90; citatet från s. 89.

2165 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 34-35, 37, 46 och 85-87.

2166 1748 års ordensförordning, 1 kap. 24 § stadga för Serafimerorden, 1 kap. 17 § stadga för Svärdsorden, 1 kap. 16 § stadga för Nordstjärneorden.

344

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

”afgjord sak, att inga andre än Rikets synnerligen utmärkte embets- och tjenste- män kunna hugnas med någon af berörda ordnar. Den nyare och nyaste tidens erfarenhet har dock visat, hurusom föga bekante personer, t. o. m. utom tjens- temannaclassen, blifvit decorerade; och om man frågar efter deras ingifna för- teckningar på gjorda tjenster, och i hvilka ärenden de till Rikets tjenst och fromma äro och varit brukade, så blifver det fasligt svårt att få reda på något sådant. [---]”.2167

Rosenquist ville att riksdagen skulle påminna konungen om att iaktta ordensförordning- ens föreskrifter om vilka som kunde komma i fråga för ordensutmärkelser, men utskottet ansåg att utdelandet av riddarvärdigheter inte hörde till regeringsärenden enligt grundlagen och därmed inte var underkastat ”constitutionella controller”.2168 Motionen lämnades där- med utan avseende.

8.2.6.Kungl. Carl XIII:s orden

Den 27 maj 1811 utfärdade Karl XIII en förordning med stadga för en efter honom själv uppkallad orden, Kungl. Carl XIII:s orden.2169 Förordningen utfärdades i ordenskapitlet och beseglades med Serafimerordens sigill. Detta sigill finns också som vinjettbild i den tryckta förordningen. Den tryckta förordningen är kontrasignerad av Carl Mörner, som var Kungl. Maj:ts Ordens sekreterare. På originalkonceptet, där det finns ett tilläggsblad med en inskju- ten ny paragraf, finns Karl XIII:s underskrift och Serafimerordens sigill men ingen kontra- signation.2170

Riddarna av Carl XIII:s orden skulle utgöra ”et egit offenteligt Riddare-Gille och Ca- pitel”2171 med konungen som ordensmästare. Men orden hör samman med Svenska Frimu- rare Orden, som inte nämns vid namn utan omnämns som ”Et Agtningswärdt Swenskt Sam- fund, som Wi Sjelfwe styrt och förestått, hwars afsigter och widsträckta inrättningar til mensklighetens gagn Wi omfattat och utwidgat”.2172 Till skillnad från vad som gällde för de andra fyra ordnarna, skulle riddarna av denna orden utgöra ”et särskildt Capitel, som med det almänna Ordens-Capitlet ej förbundit är”.2173 Riddare av Carl XIII:s orden skulle inte i den egenskapen delta i det allmänna ordenskapitlet, men riddares antagande och dödsfall skulle kungöras där.2174 År 1822 ändrades detta så att dessa riddare fick säte i det allmänna ordenskapitlet, men detta kom åter ur bruk vid 1800-talets mitt.2175 Riddarna av Carl XIII:s

2167 1840-41 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, bd 3, s. 337-338 på s. 338.

2168 1840-41 års riksdag, Allmänna besvärs- och ekonomiutskottets bet. nr 47.

2169 Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning, Angående Den Kongelige Carl den XIII:s Orden, 27 maj 1811. Separattrycket finns i faksimil i Bergroth 2002 s. 293-305 Texten finns också i Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga VIII. Se till bakgrunden Bergroth 2002 s. 42-61 och till ordensnamnets formulering s. 70.

2170 Bergroth 2002 s. 58-61; Lunds universitetsbibliotek, Handskriftssamlingen, De la Gardieska arkivet, Historiska handlingar, vol. 26:10 Karl XIII, Ordensväsendet 1811 ”Förordning angående den Kungelige Carl den XIII:s Orden”.

2171 1811 års förordning, ingressen.

2172 1811 års förordning, ingressen.

2173 1811 års förordning, 9 § stadgan för Carl XIII:s orden.

2174 1811 års förordning, 12 § stadgan för Carl XIII:s orden.

2175 Bergroth 2002 s. 68.

345

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Orden har tagits upp i samma matriklar som gällde för Serafimer-, Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna till och med år 1878. Det torde ha haft ett samband att utnämningarna skulle anmälas i det ordenskapitlet.2176 Vad som just då föranledde förändringen att riddarna av Carl XIII:s orden fick en separat matrikel är inte känt.2177 Några exempel på ordensbrev från åren 1959-2002 visar att utnämningarna skett på papper med frimurareordens vapen, och med frimurareordens sigill 1959 och 1992. Utnämningarna har skett av konungen eller i konung- ens namn.2178

Denna orden är sammanfattningsvis speciell på så sätt att dess innehavare utses inom ett visst samfund, Svenska Frimurare Orden, men den är ändå en offentlig orden och har till- kommit med – enligt vad som anges i ingressen till förordningen – ett samband med de redan existerande ordnarna. Det är, som Tom C. Bergroth har framhållit, ”en egendomlig bland- ning av enskilt och officiellt ordensväsende som är unikt”.2179 Bergroth har mer precist kon- staterat att orden ”is in a constitutional sense not an award bestowed by the Swedish state”; det är ”merely a royal prerogative to reward freemasons for services to mankind, beneficence and humanism”.2180 Även om det inte är en statlig belöning krävs konungens medverkan för att orden ska kunna betraktas som en riddarorden (jfr vad som sagt som fons honorum i avsnitt 8.1.).

Ordens speciella karaktär återspeglas också i att prinsar enligt ett beslut år 1826 föds som riddare av orden men inte anlägger ordenstecknet förrän de konfirmerats. Detta har dock i praktiken hanterats på annat sätt: även prinsar har dubbats till riddare först om de inträtt i frimurareorden och passerat alla dess grader.2181

8.2.7.1902 års ordensstadgar

År 1902 utfärdade Oscar II i ordenskapitlet och med besegling med Serafimerordens sigill nya föreskrifter för Serafimer-, Svärds-, Nordstjärne- och Vasaordnarna. De kallas ’stad- gar’ som en samlingsbenämning (jfr ovan avsnitt 8.2.2. om att beteckningen ’stadga’ med ’stadgor’ som pluralform hade använts tidigare), och upplägget med en förordning och fyra stadgor är borta. Stadgarna är inte indelade i kaptitel utan det är en genomgående numrering med 71 paragrafer.2182

Först finns allmänna bestämmelser (1-11 §§) och sedan bestämmelser om ordenskapitlet (12-17 §§), pensioner (18 §), ämbets- och tjänstemän samt förvaltning (19-34 §§), Serafi- merorden (35-48 §§), Svärdsorden (49-54 §§), Svärdsordens stora kors (55-61 §§), Nordstjär- neorden (62-66 §§) och Vasaorden (67-71 §§). De sistnämnda avdelningarna behandlar de

2176 Se till dessa anmälningar Bergroth 2002 s. 74.

2177 Riksarkivet, Kungl. Maj:ts Ordens matriklar, D 1:5. Riksarkivet anger i arkivdatabasen felaktigt t.o.m. 1877, men C A Beck-Friis och G A F Lagerfelt är de sista, 1878, på matrikelns sista uppslag.

2178 Bergroth 2002 s. 144-145.

2179 Bergroth 2002 s. 42, se även Bergroth 2015 s. 115.

2180 Bergroth 2015 s. 105.

2181 Bergroth 2002 s. 65-66 och 88-92, Bergroth 2015 s. 107.

2182 Stadgar för Kungl. Serafimerorden, Kungl. Svärds- och Nordstjärneordnarna samt för Kungl. Vasa- orden, 24 november 1902. Separattryck. Också tryckta i Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga XVI med ändringar fram till år 1942.

346

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

olika graderna inom ordnarna, högsta antal innehavare av respektive grad samt ordensteck- nens utformning. Där anges också i nära anslutning till äldre bestämmelser de olika samhälls- områden inom vilka förtjänstfulla insatser ska belönas genom respektive orden.

En uppdelning gjordes mellan ordinarie ordenskapitel, där bl.a. ärenden som konungen bestämde togs upp och ordenskassornas förvaltning och pensioner hanterades, och extra ordenskapitel för utnämningar (15-16 §§). Curatores aerarii reglerades nu i stadgan (20 §). Nya instruktioner för dem utfärdades år 1924 och reglementariska föreskrifter år 1935.2183 De hade inte bara hand om ordnarnas medel utan även Groenska, Willebrandska och Posseska fonderna.2184

En nyhet som infördes år 1908 var att drottningen blev självskriven som ledamot av Serafimerorden (3 §).2185 Kravet på generallöjtnants rang för förläning av Serafimerorden frångicks delvis år 1907 då det blev möjligt att förläna Serafimerorden även till den som tidigare hade haft generallöjtnants rang, och år 1931 gjordes ytterligare avsteg från kravet.2186

I 1902 års stadgar fanns inte Carl XIII:s orden med. Enligt Tom C. Bergroth var skälet till detta att dess stadgar ansågs vara oförändrade och därmed i kraft.2187 Det kan övervägas om inte ett minst lika viktigt skäl kan ha varit att denna orden hade ett eget ordenskapitel och att den hade en speciell ställning genom sin koppling till frimurareorden, vilket gör att samhälleliga insatser inte belönades genom den på samma sätt som genom de andra fyra ordnarna.

8.2.8.1952 års ordensstadgar, uppdelningen av ordnarna i ’tjänsteorden’ och ’fri orden’, samt ord- narnas skattemässiga status

1952 års ordensstadgar bär stora likheter med 1902 års. Indelningen i avdelningar är densamma, och endast mindre förändringar har gjorts i texten, som dock har förkortats – de tidigare 71 paragraferna har blivit 57, men å andra sidan har bestämmelser om bärande av ordnarna och till dem hörande tecken och medaljer samlats i 58-59 §§. Intressant att notera är att bestämmelsen i 2 § i 1902 års stadgar om att konungen inte har makt att upphäva eller avskaffa ordnarna, en bestämmelse som funnits med sedan år 1748, har tagits bort (se vidare avsnitt 8.3.6.). Antalet ämbets- och tjänstemän har minskats. Den viktigaste förändringen fanns bland de allmänna bestämmelserna (3 §), nämligen att ordensutmärkelser nu kunde förlänas även kvinnor (utöver drottningen, som varit självskriven ledamot sedan år 1908). Svärdsordens krigskors inrättades som en särskild utmärkelse om riket var i krig (49 §).2188

Redan i den ursprungliga ordensförordningen knöts Serafimerorden bl.a. till rikets högsta ämbeten, Svärdsorden till krigsbefälet och Nordstjärneorden till ämbetsmän. Inom Nordstjärneorden och framför allt Vasaorden fanns det utrymme för att förläna utmärkelser

2183 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga XXI-XXII.

2184 Se till dessa Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga XXV-XXVII.

2185 Se härtill Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 29. Den enda kvinna som dessförinnan fått Serafimeror- den var kejsarinnan Katarina II av Ryssland år 1763, se Bergroth 1997-98 s. 70 och Nordenvall 1998 s. 132- 133.

2186 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 35-36.

2187 Bergroth 2002 s. 68.

2188 Se till Svärdsordens krigskors bet. av 1951 års krigsdekorationskommitté, Försvarsstaben, 1952-05-23.

347

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

till andra svenskar än statsanställda. Som nämnts i avsnitt 8.2.2. riktades redan år 1751 kritik mot ordnarna för att de var alltför knutna till innehav av tjänst. Vid 1840-41 års riksdag framförde å andra sidan en motionär kritik mot att ordnar delades ut utanför ämbets- och tjänstemannaklasserna (se avsnitt 8.2.5.), men åter motsatsvis framfördes år 1911 kritik mot att en ordensutmärkelse kom som ”ett kvitto på uppnådda tjänsteår”.2189

Antalet förlänade utmärkelser började öka under Oscar I:s tid.2190 Jag har inte haft möj- lighet att närmare analysera om, och i så fall hur, det verkligen skedde en förändring av mot- tagarkretsen under 1800-talets andra hälft, i riktning mot en närmare anknytning till tjänste- grad och tjänsteår. Jag har inte heller lyckats lokalisera de ordensprinciper av den 14 april 1942 som ska ha funnits och som år 1955 ersattes med nya ordensprinciper och normalplaner för meritvärderingen.2191 Det kan emellertid antas att införandet av statens allmänna avlö- ningsreglemente den 1 juli 1947 med standardiserade lönegrader och löneklasser2192 utgör en del av bakgrunden till 1955 års förändringar, som nu ska behandlas närmare.

De s.k. ordensprinciper och normalplaner som infördes år 1955 innebar ett mer forma- liserat system. De nya principerna togs upp i extra ordenskapitel den 16 februari 1955 och hade utarbetats inom Statsrådsberedningen. Den väsentliga nyheten var att Nordstjärneor- den skulle utdelas till både ämbets- och tjänstemän och inte längre enbart till ämbetsmän: ”Liksom Svärdsorden redan nu vore tjänsteorden för militärer, skulle Nordstjärneorden bliva en tjänsteorden för såväl ämbets- som tjänstemän.”2193 Vasaorden skulle utdelas ”i stort sett endast för förtjänster av annan natur än att vederbörande visst antal år uppehållit statlig eller kommunal befattning eller utövat annan verksamhet, för vars belönande gällde så att säga automatiskt verkande regler”.2194 I 50 § ordensstadgan lades tjänstemannagärning till bland de insatser som kunde föranleda utmärkelse inom Nordstjärneorden.

Ordensprinciperna hade utarbetats i Statsrådsberedningen och var i likhet med proto- kollet från det extra ordenskapitlet dagtecknade den 16 februari 1955.2195 De omfattade or- densförläningar till svenska medborgare och åtföljdes av s.k. normalplaner avseende vilken befattning och vilket antal tjänsteår som berättigade till en viss ordensutmärkelse. Beträf-

2189 Mot. 1911:AK272 s. 3.

2190 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3,

1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d., s. 8.

2191 Skrivelse från Allan Nordenstam till statsråd och expeditionschefer den 14 januari 1955, bilaga till protokoll hållet vid extra ordenskapitel inför Hans Maj:t Konungen, de Svenska Riddarordnarnas Herre och Mästare, den 16 februari 1955, Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Ordensprotokoll vol. XXXIII, 1951-1955, AIa:33. Det angavs där att 1955 års ordensprinciper och normalplaner var ”avsedda att tillsammans ersätta de gällande ordensprinciperna av den 14 april 1942”.

2192 Se SFS 1947:411.

2193 Protokoll hållet vid extra ordenskapitel inför Hans Maj:t Konungen, de Svenska Riddarordnarnas Herre och Mästare, den 16 februari 1955, Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Ordensprotokoll vol. XXXIII, 1951- 1955, AIa:33; se också skrivelse från Allan Nordenstam till statsråd och expeditionschefer den 14 januari 1955, bilaga till detta protokoll.

2194 Ibid.

2195 P.M. angående de s.k. ordensprinciperna, utarbetade i statsrådsberedningen den 16 februari 1955, bi- laga till protokoll hållet vid extra ordenskapitel inför Hans Maj:t Konungen, de Svenska Riddarordnarnas Herre och Mästare, den 16 februari 1955, Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Ordensprotokoll vol. XXXIII, 1951-1955, AIa:33.

348

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

fande Vasaorden angavs att den var en ”fri orden” med vilken kunde belönas andra förtjäns- ter än utövande av befattning under viss tid. Även Nordstjärneorden kunde användas på det sättet ”i vissa fall”, och ”undantagsvis” kunde statliga befattningshavare tilldelas Vasaorden ”för meriter av annan art än de som följer med utövande av befattningen”.2196

Av normalplanen framgick, för att något exemplifiera systematiken, att stats- och utri- kesministrarna var berättigade till att bli riddare av Nordstjärneorden vid första utdelningen efter utnämningen, kommendörer av första klassen av Nordstjärneorden efter ett år och kommendörer med stora korset av Nordstjärneorden efter två år. Detsamma gällde för stats- råd men med fyra till fem års kvalifikationstid för storkorsutmärkelsen. Sedan gällde en fal- lande skala nedåt i den statliga hierarkin: expeditionschefer, överdirektörer och lagmän m.fl. fanns t.ex. i grupp 7 och blev riddare av Nordstjärneorden vid första utdelningen efter ut- nämningen, kommendörer av Nordstjärneorden efter fyra år och kommendörer av första klassen av Nordstjärneorden efter tolv år, medan lektorer fanns i grupp 13 och blev riddare av Nordstjärneorden efter 14 år och läroverksadjunkter och därmed jämställda fanns i grupp 16 – den sista gruppen – och blev riddare av Nordstjärneorden efter 20 år.2197 En motsva- rande promemoria med normalplan fanns för Svärdsorden med Svärdstecknet och Svärds- medaljen. Civilmilitära befattningshavare fick Nordstjärneorden och Vasamedaljen.2198 Or- densprinciperna och normalplanerna justerades successivt. Riksdagens förvaltningskontor utarbetade motsvarande principer för riksdagsledamöter och tjänstemän i myndigheter under riksdagen.2199

Vid denna tid uppkom också frågor om ordnarnas skattemässiga status. Vice hovaudi- tören Rudolf Lindh utredde frågan och professor Nils Herlitz yttrade sig över utred- ningen.2200 Rudolf Lindh prövade om ordnarna var skattskyldiga för inkomst av kapital eller förmögenhet. Lindh ansåg att ordnarnas kassor och fonder inte var konungens personliga egendom och inte heller ingick i hovet. Däremot ansåg han att utdelning av ordnar var ett kungligt prerogativ, ett utövande av den konungsliga makten och därigenom i högsta grad en statsfunktion. Detta talade för att de i likhet med den egentliga statsförvaltningens organ borde vara frikallade från skatt, men å andra sidan liknade de stiftelser. Sådana var bara fri- kallade från skatt om de uppfyllde vissa särskilt angivna ändamål. Det fanns emellertid några rättsfall som innebar att även privaträttsliga juridiska personer var befriade från skatt om deras verksamhet utgjorde ett led i en statlig verksamhet.2201 Detsamma gällde kommunala donationsfonder, som ansågs omfattade av kommunal skattefrihet.

2196 Ibid. (samtliga citat).

2197 Ibid.

2198 P.M. angående de s.k. militära ordensprinciperna, utarbetade i statsrådsberedningen den 23 mars 1955, bilaga till protokoll hållet vid extra ordenskapitel inför Hans Maj:t Konungen, de Svenska Riddarordnarnas Herre och Mästare, den 16 februari 1955, Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Ordensprotokoll vol. XXXIII, 1951- 1955, AIa:33.

2199 Ds Fi 1972:5 s. 13-14. Se till systemet även mot. 1991/92:K812.

2200 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:1,

1972-73, avskrift av yttrande den 19 november 1956 av R. Lindh samt av yttrande den 1 januari 1957 av Nils Herlitz (dessa handlingar har uppenbarligen förts till denna volym i samband med författandet av den prome- moria som tas upp i avsnitt 8.2.9.).

2201 RÅ 1943 not. Fi889, 1948 not. Fi838.

349

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Nils Herlitz instämde i Lindhs slutsatser. Han tillade att ordensväsendet visserligen var en konungens personliga angelägenhet men förvisso inte en icke statlig angelägenhet: ”Det torde vara en enhällig uppfattning i doktrinen att utdelande av ordnar visserligen ej ingår i rikets styrelse (som utövas under statsrådets medverkan) men ändå innebär en utövning av den konungsliga makten”.2202 Konungen kunde, i likhet med vad som enligt 14 § regerings- formen gällde för kommandomål, utöva konungamakten utan att utöva riksstyrelse. Ko- nungen fungerade alltså som statsorgan och inte som privatperson i ordenssammanhang. Eftersom detta var ett tillägg till Lindhs bedömning, som Herlitz instämde i, får detta upp- fattas som att Kungl. Maj:ts Orden enligt Herlitz hörde samman med en av konungens funk- tioner som statsorgan.

8.2.9.1970-talets förändringar

Motioner om ordensväsendets avskaffande, grundlagsreformen

År 1969 väcktes motioner om ordensväsendets avskaffande. Som framgår av allmänna beredningsutskottets betänkande hade liknande motioner väckts tidigare, först vid 1869 års riksdag och därefter med ojämna mellanrum under 1900-talet.2203 Dessa motioner hade inte lett till någon förändring av ordensväsendet.2204 År 1968-69 hade emellertid ”förslag till tjäns- teorden inom Nordstjärneorden eller Svärdsorden”2205 upphört att beredas i departementen, med undantag för vissa högre befattningshavare, och förslagen lämnades i stället direkt till Kungl. Maj:ts Orden. Samtidigt skulle även ”förslag till förläning av s. k. fri orden, dvs. nor- malt Vasaorden, i fråga om svenska medborgare avges av förslagsställaren direkt till Kungl. Maj:ts Orden och således inte längre beredas i departement”.2206 Dessa ärenden hade beretts av ett av de konsultativa statsråden och i praktiken byggde systemet på att någon saklig om- prövning av de förslag som tagits fram i departementen utifrån nomineringar av verkschefer m.fl. inte skulle ske inom Kungl. Maj:ts Orden. På annat sätt hanterades dock ordensförlä- ningar till kungahusets medlemmar och dem närstående personer, till medlemmar av hov- förvaltningen samt i samband med statsbesök.2207

Allmänna beredningsutskottet konstaterade att utdelandet av ordensutmärkelser var ett konungen personligen tillkommande prerogativ,2208 och att ordensangelägenheterna handha- des av Kungl. Maj:ts Orden. Utskottet noterade att ordensförläningar till övervägande del utgjorde en form av belöning för utövande av statlig tjänst, och att utmärkelser inom

2202 Herlitz yttrande s. 1-2. Jfr Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensvä- sendets avskaffande, FXI:3, 1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d., s. 7-8, där begreppet ”riksstyrelsen” fått omfatta ”den konungsliga makten” utan att någon skillnad i sak mot Herlitz ståndpunkt torde ha varit avsedd.

2203 Se bl.a. andra kammarens tillfälliga utskotts bet. 1869:41 (tillfälligt utskott nr 6 bet. nr 8), andra kam- marens första tillfälliga utskotts bet. 1911:10 (med förhållandevis utförlig historik), andra kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1912:5, konstitutionsutskottets bet. 1927:12 (även med historik) och 1928:14, andra kam- marens första tillfälliga utskotts bet. 1947:8 och allmänna beredningsutskottets bet. 1957:10. Se även Ds Fi 1972:5 s. 28 samt Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 s. 441-451.

2204 Allmänna beredningsutskottets bet. 1969:14 s. 2-4.

2205 Allmänna beredningsutskottets bet. 1969:14 s. 4.

2206 Allmänna beredningsutskottets bet. 1969:14 s. 4. Se även Ds Fi 1972:5 s. 1 och 13-17.

2207 Ds Fi 1972:5 s. 14-15.

2208 Se också andra kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1947:8 s. 2 och 4.

350

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Svärdsorden och Nordstjärneorden var knutna till tjänstemeriter, lönegrader och kvalifika- tionstider. Därutöver fanns belöning ”med s. k. fri orden, i normalfallet inom Vasaorden men i vissa fall även inom Nordstjärneorden”.2209 Utrikesdepartementet framhöll tydligast värdet av ordensväsendet i belöningssammanhang; ordensförläningar utgjorde en ”ända- målsenlig, högt skattad och föga kostnadskrävande form av belöning, vilken hos vederbö- rande mottagare skapar en good will för vårt land, som svårligen kan uppnås medelst utmär- kelser av annat slag”.2210 Utskottet gjorde dock följande uttalande, som godkändes av riksda- gen.

”Ordensväsendet har sitt ursprung i äldre tiders samhällssystem, och principerna för utdelning av ordnar som belöning för samhällsinsatser kan svårligen förenas med nutida demokratiskt betraktelsesätt. Utskottet ser därför med tillfredsstäl- lelse att åtgärder företagits för att avveckla ordnar som en statlig belöning för offentlig tjänst.”2211

Utskottet ansåg sig kunna förvänta att det skulle visa sig möjligt att efter samråd med personalorganisationerna finna lämpliga och mer demokratiska former än ordnar för belö- ning av offentlig tjänst. Eftersom de kungliga ordnarna fick ”sin särprägel genom att de är underställda Konungen personligen och genom att denne deltar i utdelandet av ordensut- märkelserna”2212 ansåg utskottet det lämpligt att Grundlagberedningen skulle få i uppdrag att pröva statschefens befogenheter beträffande ordensväsendet; även detta godkändes av riks- dagen.

Med anledning av detta uppdrag, som sedan gavs, tog Grundlagberedningen i sitt betän- kande SOU 1972:15 om ny regeringsform och ny riksdagsordning upp frågan om konungens uppgifter i förhållande till ordensväsendet. I betänkandet uttalades att konungens ”handlande med avseende på vissa ordnar”, nämligen Serafimerorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden, av ålder har ”betraktats som ett utflöde av hans ställning som statschef”.2213 Andra länders medborgare hade kunnat få utmärkelser därför att de hade gjort Sverige tjäns- ter, och inom landet hade ”ordnar tilldelats tjänstemän och andra som har deltagit i allmän verksamhet eller på annat sätt gjort insatser som har ansetts förtjäna uppskattning”.2214

Som en följd av riksdagens uttalanden år 1969 hade det inom Regeringskansliet utarbe- tats ett förslag om att utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst skulle användas som belö- ning för statsanställda. Enligt det förslaget skulle statsmyndigheternas befattning med or- densutmärkelser till svenska medborgare upphöra. Grundlagberedningen uttalade i anledning av detta förslag följande.

”Grundlagberedningen har inhämtat att regeringen ämnar vänta med att ta ställ- ning till det redovisade förslaget, i varje fall såvitt det angår statsmyndigheternas befattning med ordensväsendet, tills beredningen har yttrat sig i frågan om stats- chefens befogenheter beträffande ordensärendena. Om statsmyndigheterna

2209 Allmänna beredningsutskottets bet. 1969:14 s. 6.

2210 Allmänna beredningsutskottets bet. 1969:14 s. 6, se också andra kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1947:8 s. 3-4.

2211 Allmänna beredningsutskottets bet. 1969:14 s. 6, rskr. 1969:118.

2212 Allmänna beredningsutskottets bet. 1969:14 s. 7.

2213 SOU 1972:15 s. 139.

2214 SOU 1972:15 s. 139

351

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

upphör att befatta sig med ordensfrågor, måste vissa praktiska konsekvenser uppkomma även för statschefens vidkommande. Det får till en början betraktas som uteslutet att statschefen i så fall kommer att befatta sig med utdelning av ordnar såsom belöning för insatser i offentlig tjänst. Med hänsyn till sambandet mellan olika ordnar för skilda former av samhällsinsatser måste en annan kon- sekvens vara att statschefen inte heller befattar sig med utdelning av ordnar som belöning för insatser i det svenska samhället utanför den offentliga tjänsten. I den mån ordensutdelandet skall fortsätta därefter – t. ex. beträffande utländska medborgare – förutsätter beredningen att principerna för statschefens hand- lande utformas under det samråd mellan statschefen och regeringen varom har talats i det föregående.”2215

Det som Grundlagberedningen syftade på var det samråd mellan regeringen och stats- chefen som skulle ske beträffande den sistnämndes uppgifter som rikets främste represen- tant, så att det inte gavs ett ”intryck av konflikt eller spänning mellan statschefen och rege- ringen”.2216

Resultatet blev, som nämnts, att regeringens och departementens befattning med or- densväsendet till största delen upphörde år 1968-69. Därefter hanterades ordensärendena genom att verkschefer och andra förslagsställare skickade in förslag direkt till Kungl. Maj:ts Orden.2217 Samtidigt upphörde ordensinnehav att anges i offentliga matriklar m.m.2218 Beträf- fande statsanställda uttalade riksdagen att det fanns skäl för en reform, innebärande att de, oavsett lönegrad och oavsett om de varit berättigade att förlänas en orden och avböjt detta,

skulle kunna tilldelas utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst.2219

1972 års departementspromemoria

År 1972 färdigställdes en departementspromemoria inom Statsrådsberedningen samt Fi- nansdepartementets löne- och personalenheter (Ds Fi 1972:5). Till följd av de nyss nämnda riksdagsuttalandena hade Statsrådsberedningen och Finansdepartementet haft överlägg- ningar med personalorganisationerna. Resultatet av dessa överläggningar var att alla statsan- ställda skulle omfattas av utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst samt att utdelandet av ordnar till svenska medborgare skulle upphöra. Promemorian utformades sedan i nära an- slutning till det utkast som legat till grund för överläggningarna.2220

I promemorian gavs kritiken mot ordensväsendet betydande utrymme. Det ansågs otids- enligt och orättvist, särskilt då skilda typer av utmärkelser tilldelades olika kategorier av of- fentligt anställda. Ett motsvarande system med olika utmärkelser utifrån mottagarens sam- hällsställning hade även kommit att tillämpas för de s.k. fria ordnarna (det vill säga Vasaorden men även Nordstjärneorden när den undantagsvis inte delades ut enligt s.k. normalplan).

2215 SOU 1972:15 s. 140.

2216 SOU 1972:15 s. 139.

2217 Ds Fi 1972:5 s. 1 och 15-16.

2218 Ds Fi 1972:5 s. 24-25, se även allmänna beredningsutskottets bet. 1969:26. 2219 Allmänna beredningsutskottets bet. 1970:6, rskr. 1970:136.

2220 Ds Fi 1972:5 s. 1-6.

352

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Systemet återspeglade ”ett föråldrat klassamhälle” och stred mot ”moderna jämlikhetsprin- ciper”.2221 Stora kategorier av medborgare avböjde ordensutmärkelser av principiella skäl. När det gällde utländska medborgare ansågs det finnas anledning att behålla möjligheten att förläna ordnar.2222 Utmärkelserna skulle i dessa fall fortfarande uppfattas som ”officiell er- känsla för tjänster åt svenska intressen”.2223

Tre alternativa reformer övervägdes: att staten helt upphörde att ta befattning med tjäns- teutmärkelser, att ordenssystemet reformerades ”i demokratisk riktning”,2224 samt att utmär- kelsen För nit och redlighet i rikets tjänst fick omfatta alla statligt anställda. Eftersom de flesta arbetsgivare belönade lång och trogen tjänst borde även staten göra det. Det första alterna- tivet var därmed uteslutet. Det andra alternativet, en reform i demokratisk riktning, uteslöts också, eftersom ”möjligheten att på lika villkor utsträcka det nuvarande automatiska ordens- utdelandet till att bli generellt” för alla statsanställda ”i praktiken knappast [torde] komma i fråga” och en reform i riktning mot ”ett system som bygger på individuell prövning i fråga om alla statsanställda [---] redan av praktiska skäl [torde] vara ogenomförbar”.2225 Det som återstod var att inte längre dela ut ordnar utan att låta För nit och redlighet i rikets tjänst bli en enhetlig tjänstebelöning.2226

Om ordensutmärkelser fortfarande skulle förlänas, skulle detta ske av Kungl. Maj:ts Or- den utan medverkan av statliga myndigheter. I departementspromemorian talades det till och med om att statlig myndighet eller tjänsteman inte borde ”få ta befattning med” frågor om ordensförläning på grund av statlig tjänst och att avgivande av omdöme om en tjänsteman i ett sådant sammanhang inte i fortsättningen kunde ”anses förenlig med tjänsten”. Kungl. Maj:ts Orden skulle kunna få ut upplysningar från myndigheter ”under samma villkor som gäller för varje annan icke statlig organisation”.2227 De s.k. fria ordnarna hade kommit att delas ut främst till företagsledare och omfattades därför av samma kritik som tjänsteord- narna. Det ansågs ”helt ogörligt” att ”finna ett hanterligt allmänt system för värdering av andra samhällsinsatser än offentlig eller privat tjänst eller företagande”.2228

I 1972 års departementspromemoria togs även upp en del frågor om ordnarnas rätts- ställning. En fråga var om ”ordensutdelandet [skulle betecknas som] en ’statlig angelägen- het’”.2229 En utgångspunkt var att ordensärendena inte var några regeringsärenden, eftersom de inte hanterades i statsrådet.2230 En annan utgångspunkt var att ordnarna var konstruerade som ordenssällskap och att konungen i stadgarna tilldelats en beslutsfunktion, vilket gav ”en personlig anknytning till statsöverhuvudet, vilket var ägnat att ge ordensväsendet en viss of- ficiell prägel”.2231 Vidare uttalades att ordnarna ”måste [---] betraktas som självständiga, icke-

2221 Ds Fi 1972:5 s. 32.

2222 Ds Fi 1972:5 s. 28-33.

2223 Ds Fi 1972:5 s. 43.

2224 Inom citationstecken redan i Ds Fi 1972:5 s. 33. 2225 Ds Fi 1972:5 s. 33-34, alla citat.

2226 Ds Fi 1972:5 s. 32-34.

2227 Ds Fi 1972:5 s. 36, alla citat.

2228 Ds Fi 1972:5 s. 41.

2229 Ds Fi 1972:5 s. 12.

2230 Ds Fi 1972:5 s. 11.

2231 Ds Fi 1972:5 s. 9.

353

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

statliga rättssubjekt” (se vidare nedan avsnitt 8.3.6.).2232 Detta ledde till bedömningen att ord- narna som sådana inte kunde avskaffas på annat sätt än genom att ”förbjuda åtminstone vissa former av slutna sällskap eller utdelande av privata utmärkelsetecken”.2233 Det skulle anses främmande för svensk rättsuppfattning att ”lagstiftningsvägen hindra riddarordnarnas fort- satta verksamhet”.2234

För att ordnarna var en statlig angelägenhet talade att de genom 1748 och 1751 års re- geringsbeslut hade fått en offentligrättslig reglering som accepterats genom 1809 års rege- ringsform. Statliga myndigheter medverkade i handläggningen av ordensärenden genom att ta fram listor på dem som skulle belönas, och ordnarna användes som tjänstebelöning. Vi- dare: ”Allmänheten torde, framför allt i utlandet, ofta uppfatta ordensutdelandet som ett utflöde av den svenska statens verksamhet.”2235 Dessutom antogs att Kungl. Maj:ts Orden hade ansetts fri från beskattning (jfr ovan avsnitt 8.2.8.) enligt samma regler som gällde för staten, något som i och för sig också gällde ”andra icke statliga rättssubjekt vars verksamhet ansetts utgöra led i en av staten bedriven verksamhet”.2236

Enligt utredningen talade andra omständigheter ”i motsatt riktning, dvs. för att ordens- utdelandet bör betraktas som en kungens personliga angelägenhet”.2237 Ett argument för detta var att enbart ordenskapitlet kunde ändra ordensstadgarna och att Kungl. Maj:t i stats- rådet inte disponerade över dem. (Ett argument om att ordnarna skulle kunna upplösa sig själva tas upp i avsnitt 8.3.6.). Konungen beslutade själv om ordensutdelande och ordens- kapitlet ensamt kunde besluta om ”en annan ordning för ordensärendenas handläggning”.2238 Ordnarna hade inte ”betraktats som statliga organ vid tillämpningen av sådan lagstiftning som gäller för statliga myndigheter”.2239

I 1972 års utredning ansågs det svårt att dra någon bestämd slutsats beträffande om ordensväsendet var en statlig angelägenhet eller inte. Slutsatsen blev att ”frågan om ordens- väsendets karaktär av statlig angelägenhet [kan] lämnas därhän”.2240 Utredningens förslag var oberoende av hur ordnarna skulle kategoriseras, och ordnarnas ställning skulle bli ”beroende av den verksamhet som ordnarna kan komma att bedriva efter genomförande av de fram- lagda förslagen”.2241 Mot bakgrund av kritiken mot ordensväsendet kunde detta inte längre betraktas ”som en samhällsangelägenhet”, och ”det allmännas medverkan i ordensären- den”2242 borde så långt som möjligt avvecklas.

2232 Ds Fi 1972:5 s. 12.

2233 Ds Fi 1972:5 s. 29.

2234 Ds Fi 1972:5 s. 29.

2235 Ds Fi 1972:5 s. 12, se även s. 31-32. 2236 Ds Fi 1972:5 s. 12.

2237 Ds Fi 1972:5 s. 12.

2238 Ds Fi 1972:5 s. 12.

2239 Ds Fi 1972:5 s. 12.

2240 Ds Fi 1972:5 s. 13.

2241 Ds Fi 1972:5 s. 13.

2242 Ds Fi 1972:5 s. 29.

354

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Kungl. Maj:ts Ordens yttranden

I Ds Fi 1972:5 har återgetts en del av ett yttrande av Kungl. Maj:ts Orden, avgivet den 3 januari 1972.2243 Detta var ett preliminärt yttrande om fem maskinskrivna sidor som avgavs sedan Kungl. Maj:ts Orden fått del av delar av departementspromemorian.2244 Kanslersäm- betet anknöt till de synpunkter som förts fram beträffande Kungl. Maj:ts Ordens skattskyl- dighet (se ovan avsnitt 8.2.8.) i fråga om ordensväsendets konstitutionella ställning. Ämbetet anförde också att tanken att Kungl. Maj:ts Orden skulle ha hand om ett ordensväsende utan medverkan av statliga myndigheter måste anses ”i realiteten rikta sig mot statschefen och inkräkta på hans konstitutionella, av ålder bestående befogenheter. Detta kan inte anses vara en riktig och rimlig ordning att behandla en fråga om statschefens rätt.”2245 Däremot ansåg kanslersämbetet inte att det fanns något hinder mot att avskaffa tjänsteordenssystemet och i stället belöna ”personer som gjort samhällsinsatser av betydande värde”.2246 Som redan fram- gått påverkade inte yttrandet slutsatserna i departementspromemorian.

Kungl. Maj:ts Orden avgav också ett remissyttrande över Ds Fi 1972:5.2247 I det yttrandet utvecklade kanslersämbetet synpunkterna på ordnarnas konstitutionella ställning. Kanslers- ämbetet fäste vikt vid att ordnarna hade ”tillkommit efter riksdagsbeslut för statsändamål”2248 och efterlyste ett nytt uttryckligt riksdagsbeslut om rättsläget skulle förändras. Ämbetet ansåg att ordenskapitlet var ett statsorgan, som fullgjorde en statlig uppgift, och att det skulle vara ”säreget”, om Kungl. Maj:ts Orden förvandlades till ett privaträttsligt organ, som skulle ha hand om ordensförläningar till utlänningar, ”en uppgift, om vars rent statliga betydelse pro- memorian icke synes hysa någon tvekan”.2249 Kanslersämbetet betonade även i detta yttrande att ordensväsendet inte i första hand behövde fungera som ett tjänsteordenssystem utan hade ”alltifrån sin första tid haft en mera vid uppgift att belöna och utmärka allmänna förtjänster i samhällslivet i vidsträckt betydelse”,2250 något som särskilt markerats genom inrättandet av Vasaorden.

Parallellt med arbetet med remissyttrandet färdigställdes, på konungens önskan, en ut- redning med ett ”preliminärt förslag till utformning av ett reformerat ordenssystem”.2251 I utredningen deltog ordenskanslern Bo Hammarskjöld, vice ordenskanslern Allan Norden- stam, riksmarskalken Stig H:son Ericson och f.d. ambassadören, kabinettskammarherren

2243 Ds Fi 1972:5 s. 3-4.

2244 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:5,

1972-73, svar på underhandsremiss, 3 januari 1972.

2245 Ibid. s. 4. Se även Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3, 1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett re- formerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d., s. 11-12.

2246 Ibid. s. 4-5.

2247 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3,

1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d.

2248 Ibid. s. 2.

2249 Ibid. s. 14.

2250 Ibid. s. 3.

2251 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3,

1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen.

355

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Sven Dahlman.2252 Det klargjordes i remissyttrandet att konungen inte hade tagit ställning till promemorians förslag.2253 I promemorian tecknades först en bakgrund till frågan, och sedan behandlades ordensväsendet i främmande länder, ordensväsendets uppkomst och utveckl- ing, behovet av offentliga utmärkelsetecken och ett förslag till nyordning av det svenska or- densväsendet.

I promemorian ifrågasattes om systemet med s.k. tjänsteordnar ”verkligen motsvarar ordnars egentliga syfte: att vara en belöning för insatser och medborgerliga gärningar utöver det genomsnittliga”.2254 Av den internationella jämförelsen framgick dels att ordnar var van- ligt förekommande oavsett statsskick, dels att det främst var i Sverige, Norge och Danmark som kategorier av medborgare av principiella skäl avböjde ordensutmärkelser. En nyordning skulle kunna innebära belöning av ”sådana medborgerliga insatser som sträcker sig utöver tjänstens, befattningens, yrkets eller verksamhetens i och för sig plikttrogna och samvets- granna handhavande”.2255 Utmärkelsen borde avse ”antingen en speciell gärning av stor nytta för nationen, samhället eller mänskligheten eller ett alldeles ovanligt mått av duglighet och initiativkraft i fullgörandet av långvarig verksamhet av krävande art”.2256 Norge kunde ses som en förebild i detta avseende. Ett antal exempel nämndes, såsom långvarig betydelsefull politisk gärning, handhavandet av ansvarsfullt uppdrag inom internationell organisation, ex- traordinära vetenskapliga, konstnärliga, litterära, sociala och humanitära insatser och osed- vanliga förtjänster inom näringslivet och arbetsmarknadens organisationer. Även betydande punktinsatser, som en slutförd statlig utredning vars resultat varit speciellt genomgripande för nationen eller ansvar för en svår och ovanligt viktig internationell förhandling, nämn- des.2257

De fyra ordnarna skulle därmed få delvis nya inriktningar. Serafimerorden skulle förbe- hållas konungahuset, utländska statsöverhuvuden och likställda samt ”med stor restriktivitet svenska medborgare, som på de mest framskjutna poster i samhället nedlagt utomordetliga förtjänster om riket”.2258 Svärdsorden skulle förlora sitt väsentliga existensberättigande i fredstid men skulle fylla ett uppenbart behov i händelse av krig eller försvarsberedskap eller vid internationellt militärt uppdrag. Nordstjärneorden skulle främst komma till användning för utländska medborgare och enbart i undantagsfall för svenska medborgare, och då för insatser för svenska intressen i utlandet eller i internationell verksamhet. Vasaorden skulle på

2252 Underdånig promemoria, utredning angående ett reformerat ordensväsen, s. 1. Dessutom hade utred- ningen samrått med f.d. ordenssekreteraren Thomas Adlercreutz, ordensskattmästaren Herbert Bexelius, kam- marrättspresidenten Gustaf Hedborg, ordenssekreteraren Lennart Häggqvist, professor Stig Jägerskiöld, pro- tokollchefen, ambassadören Olof Landenius, generalmajoren Fredrik Löwenhielm, landshövdingen Gösta Netzén och direktören Jonas Nordenson. Utredningssekreterare var hovrättsassessorn Jan Levin.

2253 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3,

1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d., s. 16.

2254 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3,

1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, s. 9.

2255 Ibid. s. 13.

2256 Ibid. s. 13.

2257 Ibid. s. 13-14.

2258 Ibid. s. 14.

356

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

motsvarande sätt bli förbehållen svenska medborgare, civila och militära, för särskilt beröm- värda allmänt medborgerliga insatser. Ytterligare förändringar var bl.a. att antalet grader skulle minskas och antalet utmärkelser inom varje grad begränsas. Ett ordensråd skulle inrät- tas, och genom det skulle samråd mellan Kungl. Maj:ts Orden och regeringen kanaliseras.2259

Som framgått var förslaget detaljerat och visade att Kungl. Maj:ts Orden tog kritiken mot ordensväsendets sätt att fungera på allvar. Trots detta föranledde förslaget bara ett kort omnämnande i propositionen, och förslagets detaljer togs inte egentligen upp till diskus- sion.2260 Bland de övriga remissyttrandena över Ds Fi 1972:5 anfördes från vissa remissin- stanser att ordensväsendet saknade stöd i en bred opinion eftersom det inte stämde med gällande samhällssyn, medan andra remissinstanser efterlyste en närmare redogörelse för hur ett demokratiserat eller reformerat ordensväsende skulle kunna fungera,2261 något som det alltså fanns en redogörelse för utan att det redovisades i propositionen.

1973 års ordensproposition

Propositionen 1973:91 hette ”ändrat belöningssystem för statsanställda m.fl.”, och redan i rubriken framgår således att det var just ordnarnas karaktär av s.k. tjänsteordnar som ut- gjorde utgångspunkten för förslagen. Diskussionen i propositionen var något mer nyanserad, eftersom det visserligen angavs att det ursprungligen i huvudsak var insatser på högre poster inom statsförvaltningen som skulle belönas, men att det var en utveckling särskilt från mitten av 1800-talet som hade ”förstärkt den för det svenska ordensväsendet ganska särpräglade inriktningen på de offentligt anställda”.2262 Departementschefen anslöt sig till förslaget i pro- memorian om att För nit och redlighet i rikets tjänst skulle bli en enhetlig tjänstebelöning och ersätta tjänsteordnarna.

Detta innebar också att någon form av reformerat ordensväsende inte skulle kunna upp- rätthållas för belöning av offentlig tjänst. Medaljerna ’Illis quorum’ och ’För medborgerlig förtjänst’ skulle kunna användas som belöning för allmänna samhällsinsatser, men de s.k. fria ordnarna kunde inte förväntas fungera på det sättet. Det framgick av ”den avvisande hållning till ordensutmärkelser som en betydande del av de i och för sig ordensberättigade medbor- garna intagit”. Ordensväsendet hade därmed ”redan i avsevärd utsträckning förlorat den av- sedda funktionen som belöningssystem för viktiga samhällsinsatser av allmän karaktär”.2263 Slutsatsen var att förlänandet av ordnar helt borde upphöra.

När det gällde ordensförläningar till utlänningar ansåg departementschefen att det mest konsekventa närmast skulle vara att upphöra med dessa. Övervägande skäl talade emellertid för att ordnar även fortsättningsvis skulle delas ut till utlänningar, men ”endast på grund av personliga insatser för Sverige och svenska intressen”.2264

2259 Ibid. s. 14-18.

2260 Prop. 1973:91 s. 19, 27

2261 Se redogörelse för remissyttrandena i prop. 1973:91 s. 17-22. 2262 Prop. 1973:91 s. 23.

2263 Prop. 1973:91 s. 26-27.

2264 Prop. 1973:91 s. 28.

357

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Departementschefen ansåg att någon ändring av regeringsformen inte krävdes för att utdelandet av ordensutmärkelser skulle upphöra. Det var oklart om ett riksdagsbeslut kräv- des, men oenigheterna om detta utgjorde ”i och för sig ett skäl att underställa riksdagen frågan, även om detta inte är nödvändigt”.2265 Detta skulle göras i samband med att riksdagen behandlade frågan om statschefens ställning. Ordenskanslersämbetet hade anfört att Kungl. Maj:ts Orden var en offentligrättslig stiftelse och att en ändring i ordensväsendets offentlig- rättsliga ställning krävde riksdagens medverkan, något som departementschefen inte tog ställ- ning till i sak men menade innebar att riksdagens beslut ansågs bindande för Kungl. Maj:ts Orden. Detta skulle innebära att Kungl. Maj:ts Orden inte borde dela ut utmärkelser ”i den mån staten inte längre lämnar sin medverkan”2266 – man såg uppenbarligen framför sig ett tänkbart scenario där Kungl. Maj:ts Orden på egen hand förlänade ordnar oavsett vad rege- ring och riksdag hade sagt.

När det gällde de praktiska formerna för förändringen ansåg departementschefen att ordensstatuterna kunde ändras så att en av ordnarna kvarstod och reserverades för utlän- ningar. För att ”klart markera den officiella karaktären hos de utmärkelser som i framtiden tilldelas förtjänta utlänningar” fanns skäl att låta regeringen fastställa stadgar för den or- den.2267 ”Givetvis”, uttalade departementschefen, borde ”handläggningen liksom hittills ske på sådant sätt att den politiska ledningens inflytande över avgörandena säkerställs”.2268 Det gjordes inget bestämt uttalande om vilken juridisk form eller rättsställning ordnarna hade. Däremot angavs att ”Kungl. Maj:t torde” efter en övergångstid ”enligt allmänna rättsregler kunna besluta om upplösning av”2269 en orden där utmärkelser inte längre delas ut. Vad detta skulle kunna vara för ”allmänna rättsregler” angavs inte. (Se även nedan avsnitt 8.3.6.). Be- träffande det nya systemets ikraftträdande angavs att ordensväsendet inte skulle förändras under Gustaf VI Adolfs regeringstid.2270

Noteras kan att Gustaf VI Adolf signerade propositionen med statsrådet Bertil Löfbergs kontrasignation. Detta ska naturligtvis inte i realiteten uppfattas som ett personligt ställnings- tagande från Gustaf VI Adolfs sida; det var helt i enlighet med konventionen att konungens underskrift var en ren formalitet, särskilt efter 1969 års ändringar av regeringsformen. Ko- nungen hade för övrigt önskat att Ordenskanslersämbetet skulle verkställa den utredning av den 3 januari 1972 som har presenterats ovan. Men strikt formellt måste detta också innebära att konungen medgav att regering (Kungl. Maj:t i statsrådet) och riksdag hade ett inflytande på ordensfrågorna, närmare bestämt omfattningen av ordensförläningarna och deras motta- garkrets.2271

2265 Prop. 1973:91 s. 29.

2266 Prop. 1973:91 s. 30.

2267 Prop. 1973:91 s. 30.

2268 Prop. 1973:91 s. 30.

2269 Prop. 1973:91 s. 30.

2270 Prop. 1973:91 s. 30-31.

2271 Jfr Eskilstuna tingsrätts yttrande den 11 juni 2020 dnr 2020/95-54-4 till Förtjänstutredningen, s. 9-10, där det hävdas att regeringen inte kan utfärda bindande föreskrifter för konungen och att ordenskungörelsen därmed skulle kunna vara en nullitet. Det var emellertid vid den tid då såväl propositionen som ordenskungö- relsen beslutades inte regeringen enligt 1974 års regeringsform utan Kungl. Maj:t i statsrådet enligt 1809 års regeringsform som agerade. Jfr också Hannes Magnergård, De kungliga svenska riddarordnarna – tillhör de sfären av

358

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

En underskrift av en proposition har i ett delvis liknande sammanhang ansetts innebära en acceptans från konungamaktens sida av att en beslutsbefogenhet inskränkts, nämligen när parlamentarismen infördes. Björn von Sydow har fäst avgörande betydelse vid Gustaf V:s undertecknande av 1918 års proposition om ändringar i förordningen om kommunalstyrelse på landet, i och med att statsministern Nils Edén där uttalade sig principiellt för parlamen- tarismens princip.2272 Detta utgjorde ett ”statsrättsligt uttryck för det nya konstitutionella lä- get” till skillnad från andra händelser, såsom Gustaf V:s samtal med Edén inför dennes till- träde, ett samtal som – till skillnad från den undertecknade propositionen – inte var ”av tydlig statsrättslig valör”.2273

Utskottet anslöt sig i allt väsentligt till propositionen. Det ansåg att Kungl. Maj:ts Orden borde upphöra att utdela utmärkelser till svenska medborgare men ansåg inte att det ankom på utskottet att ”uttala sig om formerna för Kungl. Maj:ts Ordens fortsatta verksamhet”.2274 De moderata ledamöterna reserverade sig och ansåg visserligen att ordensväsendets ensidiga inriktning på belöning för utförd tjänst inte var godtagbar men att ordensutmärkelser borde kunna förlänas till ”svenskar som i sin gärning – i allmän eller enskild tjänst – gjort särskilt förtjänstfulla insatser”. Det skulle inte vara fråga om ”olika personalkategorier” utan om ”in- divider som på ett särskilt sätt gjort sig förtjänta av samhällets tacksamhet”.2275 Moderaternas ledamöter anslöt sig till Ordenskanslersämbetets förslag. Riksdagen beslutade enligt utskotts- majoritetens förslag.2276

Ordenskungörelsen och ordensstadgarna

Som följd av riksdagens beslut utfärdades den 6 december 1974 en ordenskungörelse, som skulle träda i kraft den 1 januari 1975.2277 Denna ordenskungörelse utfärdades uttryckli- gen ”med stöd av riksdagens beslut”2278 i det ärende som redovisats i föregående avsnitt. I övergångsbestämmelse nr 2 angavs att vid ikraftträdandet ”upphör utdelandet av utmärkelser inom Kungl. Maj:ts Orden till svenska medborgare”. Formuleringen var kanske avsedd att vara rent deskriptiv men skulle också kunna uppfattas som ett förbud, och placeringen i en övergångsbestämmelse gör dess egenskap svårtolkad.2279

Inom Serafimerorden kunde enligt 1 § utmärkelser tilldelas utländska statschefer och därmed jämställda personer, och inom Nordstjärneorden enligt 2 § utländska medborgare som hade gjort personliga insatser för Sverige eller för svenskt intresse. Med utländsk med- borgare likställdes statslös som är bosatt utomlands. Beslut om utmärkelse skulle meddelas

kungliga prerogativ? Examensarbete, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet HT 2002, s. 68-71. Normgiv- ningsmakten gentemot statschefen har behandlats ovan i avsnitt 3.3.2.

2272 Prop. 1918B:34 s. 58.

2273 Björn von Sydow, ”1809 års författningsverk – vad kan vi lära för framtiden” i Maktbalans och kontroll- makt, Stockholm: Sveriges riksdag, 2009, s. 511-512, se även s. 527 samt 497-498 betr. prop. 1919A:346 s. 8-10.

2274 Bet. 1973:KU27.

2275 Bet. 1973:KU27 s. 5.

2276 Rskr. 1973:266.

2277 SFS 1974:768.

2278 SFS 1974:768, ingressen. Jfr härtill det nyss nämnda Eskilstuna tingsrätts yttrande den 11 juni 2020 dnr 2020/95-54-4, s. 9.

2279 Genom en annan övergångsbestämmelse upphävdes två äldre föreskrifter om underrättelser om rid- dare och kommendörer som dömts för brott samt om handräckning vid återkrav på ordensdekorationer.

359

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

av Kungl. Maj:ts Orden på förord av regeringen. Trots allt vad som sagts om att statsmyn- digheterna inte skulle ha med ordensväsendet att göra, föreskrevs att förslag om utmärkelse inom Nordstjärneorden skulle av statsmyndighet inges till det departement till vilket myn- digheten hörde.

I ordenskungörelsen angavs också att stadgar för Serafimer- och Nordstjärneordnarna skulle beslutas av Kungl. Maj:ts Orden efter godkännande av regeringen. Den 17 december 1974 fastställdes nya stadgar i extra ordenskapitel.2280 Dessa stadgar omfattade enbart Serafi- mer- och Nordstjärneordnarna och utgör avskalade versioner av 1952 års stadgar, omfat- tande det som återstod av ordensväsendet efter de förändringar som nyss nämnts. Konungen angavs nu vara ordnarnas ”stormästare” i stället för ”herre och mästare”. Anledningen till denna förändring förklaras inte någonstans, men möjligen skulle den nya formuleringen an- tyda att konungen inte längre var ordens ”herre” när utdelandet av ordensvärdigheter hade begränsats så radikalt. Å andra sidan anknöt man därigenom på ett nytt sätt till statuterna för Jesu Namns Orden, trots att den nuvarande konungens maktbefogenheter mer påminner om Adolf Fredriks än Karl X Gustavs. Någon betydelse i sak har ändringen knappast.

Svärds- och Vasaordnarna nämndes endast indirekt i övergångsbestämmelserna på så sätt att bärandebestämmelserna enligt 1952 års stadgar (58-59 §§) fortsatte att gälla. Något märkligt är att det inte uttryckligen nämndes att de skulle vara vilande, vilket de uppenbarli- gen ändå var, eftersom det ingenstans sägs att de skulle ha avskaffats eller upplösts.2281 I ett cirkulär som Utrikesdepartementet skickade till samtliga beskicknings- och delegationschefer samt chefer för lönade konsulat den 31 december 1974 angavs beträffande andra ordnar än Serafimer- och Nordstjärneordnarna: ”Övriga ordnar, inklusive det till Kungl. Vasaorden hörande Vasatecknet och Vasamedaljen upphör.”2282 Formuleringen lämnar öppet om de enligt Utrikesdepartementets uppfattning upphörde att existera eller bara upphörde att delas ut. Riddarvärdigheten av Nordstjärneorden delades upp i två grader, där den nya, lägre skulle användas för fall då Vasaorden tidigare kommit i fråga. Praxis vad beträffade ordnar till i Sverige ackrediterade utländska diplomater skulle inte ändras, bortsett från att andra ordnar än Nordstjärneorden inte längre kunde komma i fråga.2283

Genom ordenskungörelsen fick chefen för Utrikesdepartementet rätt att meddela verk- ställighetsföreskrifter, något som förekommer men är ovanligt.2284 Dessa föreskrifter antogs i en första version inom ramen för Allmänna föreskrifter för utrikesrepresentationen och i form av det nyss nämnda cirkuläret samt utkom sedan som separata föreskrifter åren 1988 och 1995.2285 Föreskrifterna handlade bl.a. om hur förslag kan sändas in och om överläm- nande och återlämnande av ordenstecken. I cirkuläret fanns också föreskrifter om gången från inkommet förslag till beslut av konungen i extra ordenskapitel (se nedan avsnitt 8.3.1.).

2280 Stadgar för Kungl. Serafimer- och Nordstjärneordnarna, fastställda i extra ordenskapitel den 17 de- cember 1974, tryckta Stockholm 1975.

2281 Rosén 2015 s. 311.

2282 Utrikesdepartementets cirkulär 182/1974 den 31 december 1974.

2283 Utrikesdepartementets cirkulär 182/1974 den 31 december 1974.

2284 Se t.ex. 7 kap. 6 § säkerhetsskyddsförordningen (2018:658).

2285 24 § 12 c) Allmänna föreskrifter för utrikesrepresentationen och cirkulär 182/1974; Utrikesdeparte- mentets föreskrifter (UF 1988:9) om tillämpningen av Kungl. Maj.ts ordenskungörelse (1974:768) m.m.; Utri- kesdepartementets föreskrifter (UF 1995:11) om tillämpningen av ordenskungörelsen (1974:768) m.m.

360

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Beskickningarna ska föra förteckningar över innehavarna av svenska ordnar i respektive land. Det görs överenskommelser mellan Sverige och andra länder för att åstadkomma reciprocitet i ordensförläningar till diplomater.2286

Kungl. Carl XIII:s orden

I Ds Fi 1972:5 angavs kort i historiken att Carl XIII:s orden var avsedd endast för med- lemmar av frimurareorden, att den hade egna statuter och egen organisation och att ”dess ärenden handläggs utan att statliga organ tar befattning med den”,2287 varför den inte skulle behandlas i den fortsatta promemorian. När det gäller ”statliga organ” synes man i detta sammanhang ha bortsett från statschefen, som onekligen tog befattning med utmärkelser inom orden. I propositionen nämndes denna orden endast ”för fullständighetens skull”, och departementschefen bortsåg från den eftersom ordensärendena med ett något mer precist uttryckssätt handlades ”utan statliga myndigheters medverkan”.2288 Några förändringar avse- ende denna orden gjordes därmed inte.

Eftersom Carl XIII:s orden inte hade behandlats närmare i samband med förändringarna av ordensväsendet rådde först en viss osäkerhet inom frimurareorden om vad som gällde. År 1979 återupptogs emellertid utnämningar inom orden. Frimurareordens stormästare anmäler sedan dess åter ärendet för konungen, som fattar beslut. Tom C. Bergroth har framhållit att Carl XIII:s orden ”absolut inte i konstitutionell mening är en hedersbevisning förlänad av staten”.2289 Detta äger sin riktighet, eftersom ordensvärdigheten förutsätter en föregående utnämning till ’riddare och kommendör med röda korset’ inom Svenska Frimurare Orden. Skulle statschefens medverkan upphöra skulle emellertid Carl XIII:s orden knappast kunna leva vidare på egen hand, eftersom det då inte längre skulle vara fråga om utdelande av egent- liga riddarvärdigheter; epitetet kunglig skulle i så fall också rimligen falla bort.

8.2.10.1995 års förändringar av ordenskungörelsen och ordensstadgarna

År 1995 ändrades ordenskungörelsen i två omgångar. Först ändrades formuleringen i

1 §: Inom Serafimerorden kunde utmärkelser nu inte bara tilldelas ”utländsk statschef och därmed jämställd” utan ”statschef eller därmed jämställd person”.2290 Denna förändring trädde i kraft den 1 juli 1995, lagom till kronprinsessan Victorias 18-årsdag den 14 juli 1995, då hon tilldelades ordensinsignierna.2291 Eftersom en tronföljare anses jämställd med en stats- chef var den viktiga förändringen i ordenskungörelsen att ordet ”utländsk” togs bort, vilket möjliggjorde just att kronprinsessan blev ledamot och kommendör av Kungl. Maj:ts Or- den.2292

2286 Rosén 2015 s. 312.

2287 Ds Fi 1972:5 s. 7.

2288 Prop. 1973:91 s. 6-7.

2289 Bergroth 2002 s. 92-95, citatet från s. 94.

2290 SFS 1995:497.

2291 Nordenvall 1998 s. 538-539. Det kan noteras att Victorias ordensinnehav i Serafimerordens rullor räknas tillbaka till hennes födelsedag.

2292 Se Nordenvall 1998 s. 538, där förkortningen ”LoKavKMO” anges. Kronprinsessan är alltså ledamot av Serafimerorden och kommendör av Nordstjärneorden.

361

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Den andra ändringen av ordenskungörelsen samma år utfärdades den 29 juni 1995 och trädde i kraft den 1 augusti 1995.2293 Då lades i 1 och 2 §§ ordenskungörelsen också formu- leringen ”medlemmar av det svenska konungahuset” till, vilket innebar att även de kunde förlänas Serafimerorden och Nordstjärneorden. Kravet på förord av regeringen omfattade inte medlemmar av konungahuset. I övrigt gjordes en del språkliga förändringar. Den första som berördes av ändringen var prins Carl Philip, som fick insignierna som riddare och kom- mendör av Kungl. Maj:ts Orden i samband med sin myndighetsdag.2294

Vid detta tillfälle trycktes hela ordenskungörelsen om. I omtrycket inkluderas emellertid inte övergångsbestämmelse nr 2 om att utdelandet av utmärkelser inom Kungl. Maj:ts Orden till svenska medborgare upphörde vid ordenskungörelsens ikraftträdande den 1 januari 1975. Denna övergångsbestämmelse upphävdes inte heller uttryckligen, men enligt principen lex posterior derogat legi priori har de nya lydelserna av 1 och 2 §§ företräde.

8.2.11.Sammanfattande analys

Det svenska ordensväsendet har uppkommit i nära samverkan mellan konung, riksråd och riksdag. År 1751 var frågan om att ordensärendena skulle avgöras av konungen i ordens- kapitlet och inte i riksrådet uppe till utförlig diskussion i riksdagen. Det rättsläge som på det sättet uppstod kvarstod oförändrat till dess att konungen (formellt sett) år 1973 föreslog riksdagen att utdelandet av ordnar skulle inskränkas, något som riksdagen hade tagit initiativ till och även sedermera biföll. År 2018 tillkännagav riksdagen att inskränkningarna i utdelan- det av ordensförläningar ska upphöra.

Ursprungligen var utmärkelser inom Serafimerorden – bortsett från utländska statsche- fer och därmed jämställda – förbehållna dem gjort sig högst förtjänta och blivit värdiga att beklä rikets högsta ämbeten. Så gott som alltid har det varit fråga om innehavare av höga ämbeten såsom talmän, ministrar, generaler och ärkebiskopar, men undantagsvis finns från 1900-talet exempel på att framstående personer ur näringslivet kunnat belönas med denna orden.2295 Svärdsorden var nära förknippad med ställning som officerare och viss tjänstetid, medan Nordstjärneorden var avsedd för ämbetsmän men också dem som gjort sig förtjänta genom ”Borgerliga dygder, Snille, och för Riket nyttige inrättningar”,2296 sedermera ”med- borgerliga och ämbetsmannaförtjänster, vetenskaper, vittra, lärda och nyttiga arbeten”.2297 I än högre grad kom Vasaorden att vara fri från samband med innehav av statligt ämbete. En tydlig helhetsbild av att det var fråga om belöning för olika typer av förtjänstfulla insatser för Sverige framträder.

Under 1800-talet kom ordnarna, med visst undantag för Vasaorden, allt mera att för- knippas med innehav av statliga ämbeten.2298 Det fanns en bakgrund till detta hos Svärdsor- den, som redan från början hade tjänsteår som en av kvalifikationsgrunderna (se ovan avsnitt

2293 SFS 1995:1025.

2294 Nordenvall 1998 s. 538-539. Även i hans fall räknas värdigheten tillbaka till hans födelsedag.

2295 De tydligaste exemplen är bankdirektörerna Marcus Wallenberg och Marcus Wallenberg, se Norden- vall 1998 s. 472-473 och 534-535.

2296 1748 års ordensförordning, ingressen.

2297 62 § 1902 års ordensstadgar.

2298 Norrby 2011 s. 234.

362

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

8.2.2.). Detta formaliserades vid mitten av 1900-talet, så att begrepp som ’tjänsteorden’ och ’fri orden’ började användas. Därmed belönades inte längre i första hand förtjänstfulla insat- ser för Sverige, utan framför allt Svärdsorden och Nordstjärneorden blev närmast att jäm- ställa med löneförmåner – de tjänades in så gott som enbart genom innehav av ett visst ämbete under en viss tid. Mot den bakgrunden är det inte märkligt att det fanns ett behov av att ändra systemet för ordensförläningar under 1970-talet, och det är inte heller konstigt att personalorganisationernas inställning var betydelsefull då.2299

Avfärdandet av de alternativa reformer som presenterades i 1972 års departementspro- memoria ter sig i efterhand besynnerligt. Särskilt gäller detta den tänkta reformen i riktning mot ”ett system som bygger på individuell prövning i fråga om alla statsanställda” som ”re- dan av praktiska skäl [torde] vara ogenomförbar”.2300 Om den tanken hade tagits ett steg längre, helt i linje med de ursprungliga syftena med de olika ordnarna, och formulerats som ett system som bygger på individuell prövning av alla som gjort betydande insatser för Sverige, hade några praktiska skäl inte kunnat anföras. Anledningen till att detta inte övervägdes kan möjligen förklaras av att man var fast i tänkandet att ordnarna var en statlig löneförmån och att detta medförde att man inte förmådde se belöningar för individuellt bedömda samhälls- insatser som en del av systemet. Därmed ansågs det, sedan man skrivit bort de statsanställda och de som fått en fri orden, ”helt ogörligt” att ”finna ett hanterligt allmänt system för vär- dering av andra samhällsinsatser än offentlig eller privat tjänst eller företagande”.2301

I propositionen var diskussionen något mer nyanserad, eftersom det visserligen angavs att det ursprungligen i huvudsak var insatser på högre poster inom statsförvaltningen som skulle belönas, men även att inriktningen på offentligt anställda var något särpräglat för det svenska ordensväsendet.2302 Även Kungl. Maj:ts Orden ansåg att det fanns ett reformbehov men argumenterade för ett reformerat system med fokus på belöningar för betydande sam- hällsinsatser av skilda slag. Den typen av förslag ledde emellertid inte till något resultat.

8.3.Kungl. Maj:ts Orden – organisation och former för beslutsfat- tande

8.3.1.Formerna för beslut om förläning av ordensvärdighet

I 1748 års stadgor för de tre ordnarna angavs att konungen inte fick dubba riddare förrän han var krönt och hade svurit sin ed som ordensmästare.2303 Beslut om ordensförläning eller utnämnande av ordensämbetsmän skedde först i riksrådet, där konungen hade två röster och riksråden var sin. Det skulle därvid ske en ballotering (omröstning med vita och svarta kulor), och två tredjedelars majoritet av rösterna krävdes för att en ny riddare skulle vara utsedd.2304

2299 Rosén 2015 s. 309.

2300 Ds Fi 1972:5 s. 33-34, alla citat.

2301 Ds Fi 1972:5 s. 41.

2302 Prop. 1973:91 s. 23.

2303 1748 års ordensförordning, 1 kap. 2 § i resp. stadga.

2304 1748 års ordensförordning 1 kap. 4 § i resp. stadga. Se härtill Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 29-

30.

363

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Ett undantag gjordes dock redan den 29 februari 1748, då samtliga riksråd samt tre presiden- ter och två generaler utnämndes till riddare av Serafimerorden utan ballotering.2305

Areen och Lewenhaupt har menat att man beträffande perioden 1748-51 ”skulle [---] kunna säga, att Serafimerorden hade två olika slag av ordenskapitel, i det att riddar- och ämbetsmannautnämningar ägde rum i rikets råd, under det att övriga ordensangelägenheter avgjordes i Serafimerordenskapitlet eller ’Riddare Gillet’ eller ’Ordens Gillet’ såsom det också kallas i nämnda statuter”.2306 Det är ett sätt att se på saken, ett annat – som kanske mer utgår från den konstitutionella rätten – är att fästa blicken vid åtskillnaden mellan de interna för- valtningsangelägenheterna och de till den statsrättsligt relevanta konungamakten närmare an- knutna förlänings- och utnämningsfrågorna.

Redan år 1751 i samband med Adolf Fredriks trontillträde ändrades detta med riksda- gens samtycke, så att konungen skulle kalla samman ordenskapitlet och där nämna dem som han ville hedra med en orden (se ovan avsnitt 8.2.2).2307 Riksrådet skulle alltså inte ha med ordensförläningar att göra, och ordenskapitlets medlemmar skulle ha yttranderätt. Någon omröstning skulle inte ske i förläningsfrågor, och även om beslut fattades i ordenskapitlet så var det konungen ensam som var beslutsfattare.2308 Årligen skulle hållas två ordenskapitel, ett där riddare valdes och ett där riddare dubbades.2309 Yttranderätten för ordenskapitlets med- lemmar avskaffades genom 1798 års statuter.2310

I 1902 års stadgar angavs inte längre uttryckligen hur frågor om utnämning av riddare skulle gå till. Det fanns bestämmelser om ordinarie ordenskapitel och extra ordenskapitel. Ordenskapitel skulle bl.a. behandla de ärenden konungen förelade det och där skulle redo- visning för ordenskassornas förvaltning läggas fram. Extra ordenskapitel ägde rum ”för ut- nämningar inom de Kungl. ordnarna, när Konungen så bestämmer”. I 1952, 1974 och 1995 års ordensstadgar har denna precisering inte tagits med.

Det hade med tiden blivit vanligare att riddare inte utnämndes vid ordinarie ordens- kapitel utan vid extra ordenskapitel. Vid dessa extra ordenskapitel föredrogs utnämningsä- rendena inför konungen av ordenskanslern och ordenssekreteraren.2311 Areen och Lewen- haupt nämnde att 1902 års statuter inte uttryckligen sade att det var konungen som utnämnde innehavare av värdigheter och ämbetsmännen inom ordnarna, men att det var ”av den hi- storiska utvecklingen en given sak, att så skall vara förhållandet”.2312 I 1972 års utredning konstaterades att konungen fattade beslut ensam vid extra ordenskapitel, vanligen efter fö- redragning av ordenskanslern.2313 Själva beslutet kallas ordensdekret.2314

2305 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 19, Bergroth 1997-98 s. 28-29.

2306 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 51, jfr även s. 173 och 239.

2307 1751 års ordensförordning, 1 kap. 3 § i resp. stadga. Se härtill Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 29- 33 och 44 och Bramstång 1999 s. 85.

2308 1751 års ordensförordning, 1 kap. 3 § resp. stadga. Se härtill Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 30-

33.

2309 1748 års ordensförordning, 1 kap. 8 § stadgan för Serafimerorden.

2310 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 33.

2311 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 59, 61.

2312 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 33.

2313 Ds Fi 1972:5 s. 8.

2314 Rosén 2015 s. 312.

364

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Som Naumann noterade är det i ”alla Europeiska länder [---] en häfdvunnen statsrättslig praxis att konungen eger stifta och utdela riddare-ordnar och andra utmärkelsetecken, som offentligen bäras”.2315 Detta har i ett flertal sammanhang under 1900-talet betecknats som ett kungligt prerogativ,2316 som en höghetsrätt,2317 som en hedersrätt vilken utgör en del av den konungsliga makten,2318 eller som tillhörande de jura majestatis (majestätsrättigheter, suverä- nens rättigheter), som kallades personalia imo personalissima (personliga, fastmer högst person- liga).2319 Detta har dock inte hindrat att utövandet av denna rättighet har begränsats kon- stitutionellt på olika sätt i olika länder; att statschefen är fons honorum innebär inte utan vidare att denne har ett rättsligt krav på att kunna förläna ordnar utan regeringens medverkan.2320

Att konungen förfogar över ordensutmärkelser i ordenskapitel och inte i statsråd har Malmgren förklarat med att ”ordnarna betraktats som sällskap och utdelandet av ordnar såsom upptagande av nya medlemmar i dessa sällskap”.2321 Han har dock också nämnt att ordensförläningar skedde i särskilda ordenskapitel, bestående av högre ordensmedlemmar, vilket vid den tiden då Malmgren skrev inte stämde eftersom dessa beslut fattades av ko- nungen själv i extra ordenskapitel. Malmgrens förklaring med hänvisning till upptagande av medlemmar i sällskap tog emellertid 1972 års utredning fasta på.2322

I 1974 års ordenskungörelse anges att beslut om utmärkelse ”meddelas av Kungl. Maj:ts Orden”. Det är alltjämt ett korrekt uttryckssätt, som egentligen rymmer de olika varianter av utnämningsförfarande som förekommit sedan år 1751 – allt från att konungen beslutar i ordinarie ordenskapitel till den nu sedan länge gällande ordningen att detta sker i extra or- denskapitel.

I 1974 års cirkulär från Utrikesdepartementet till beskickningscheferna angavs också hur ordensärendena skulle hanteras inom departementet och i förhållande till Kungl. Maj:ts Or- den. Sedan beskickningschef inkommit med förslag till utmärkelse inom Nordstjärneorden, skulle förslaget utredas hos departementets protokollsavdelning och av protokollchefen fö- redras för utrikesministern. De av ministern tillstyrkta förslagen skulle sedan av protokoll- chefen föredras för ordenskanslern, ”vilken i sin tur underställer H.M. Konungen de god- kända förslagen i extra ordenskapitel för beslut”.2323

2315 Naumann 1879-84 bd 2 s. 315.

2316 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 33, andra kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1947:8 s. 2 och 4, SOU 1961:37 s. 173-174 och allmänna beredningsutskottets bet. 1969:14 s. 6.

2317 Reuterskiöld 1914 s. 76.

2318 Malmgren 1948 s. 77-78 och 84.

2319 Lagerroth 1939 s. 209.

2320 I Danmark faller utdelande av ordensvärdigheter inom drottningens personliga beslutsbefogenheter, men i Storbritannien förlänar drottningen de flesta ordensvärdigheter med kontrasignatur av en politiskt an- svarig minister.

2321 Malmgren 1948 s. 84.

2322 Ds Fi 1972:5 s. 11.

2323 Utrikesdepartementets cirkulär 182/1974 den 31 december 1974 s. 1.

365

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

8.3.2.Riksföreståndares behörighet

Ordensförläning ansågs som ett ”strängt personligt kungligt prerogativ, vilket icke kunde överlämnas till regent i konungens frånvaro”.2324 När hertig Karl (XIII) var regent under Gustav IV Adolfs omyndighetstid fick han inte förläna ordnar.2325 Naumann har emellertid uttalat som sin uppfattning att rätten att förläna ordensvärdigheter är ”förbehållen konungen ensam (och förmyndarestyrelse, då sådan finnes)”.2326 Detta grundade han på att 39 § i 1809 års regeringsform innehöll ett förbud för regenten och statsrådet att under konungens utri- kesresa förläna riddarevärdigheter. Detsamma gällde enligt 40 § vid konungens sjukdom. Förmyndarestyrelse under konungs omyndighet reglerades i 93 §, och där saknades en sådan begränsning, liksom i 91-92 §§ som handlade om hur statsstyrelsen skulle ordnas om ko- nungen var utomlands eller sjuk mer än tolv månader. I dessa fall kunde alltså annan än konungen personligen förläna ordnar. (Se ovan avsnitt 2.5.4. för en översikt över de olika typerna av riksföreståndarskap.)

Detta var även den förhärskande uppfattningen under 1900-talet. Enligt Reuterskiöld och Malmgren ansågs visserligen konungen själv under utrikes resa kunna utdela ordnar, men beslutet borde sedan bekräftas inom riket.2327 Reuterskiöld påpekade att det var just vid inte- rimsregering enligt 39 § som en begränsning fanns, däremot inte vid förmyndarestyrelse för omyndig konung enligt 93 § regeringsformen.2328 Detta instämde Malmgren i.2329 Det har emellertid framhållits, att ”[s]tatsrådet in corpore kunde näppeligen presidera i ett ordens- kapitel”,2330 något som närmast skulle vara aktuellt i de fall som reglerades 39 § regeringsfor- men, en bestämmelse som ändå inte medgav ordensförläningar. Detta skulle dock också kunna bli aktuellt om ett regeringskollegium inrättades efter det att konungen varit sjuk eller borta ur riket mer än ett år (se ovan avsnitt 2.5.4.), men möjligen tänkte man sig att riksdagen skulle kunna reglera denna funktion särskilt. Några uppfattningar i den frågan verkar inte ha redovisats.

När kronprins Karl (XV) var regent enligt särskilt förordnande under Oscar I:s sista år (se ovan avsnitt 2.5.4.), ansågs han inneha ”full kunglig makt och myndighet”,2331 och han omfattades tydligen inte av några begränsningar enligt 39 § regeringsformen eftersom han undertecknade adelsbrev (möjligen i faderns namn),2332 och av allt att döma förlänade han ordensvärdigheter.2333

Vid ordenskapitel där förvaltningsfrågor hanterades kunde konungen ersättas av tron- följaren, äldste närvarande prins eller ordenskanslern. Denna praxis formaliserades i 1902 års

2324 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 33.

2325 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 33; Waller och Wetterberg 1949 s. 246.

2326 Naumann 1879-84 bd 2 s. 315.

2327 Reuterskiöld 1914 s. 76, Reuterskiöld 1934 s. 76; jfr dock Waller och Wetterberg s. 248-249.

2328 Reuterskiöld 1914 s. 55.

2329 Malmgren 1921 s. 81.

2330 Waller och Wetterberg 1949 s. 247.

2331 De Geer 1906 del 1 s. 161.

2332 Adliga ätterna von Hall (nr 2328), adlad den 13 april 1858, samt Thulstrup (nr 2329), af Kleen (nr 2330) och Ros (nr 2331), adlade den 1 december 1858.

2333 Ordensförläningar har i alla fall pågått även under regentskapet, t.ex. finns tre förläningar av kommen- dörsvärdighet av Vasaorden under år 1858, se Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, D1:3, matrikel 1840-60, s. 92.

366

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

ordensstadgar,2334 enligt vilka ordet fördes av konungen, kronprinsen eller annan prins och i sista hand av ordenskanslern.2335 I 1952 års stadgar kunde även annan medlem av konunga- huset föra ordet, före kanslern eller vice kanslern.2336 Det finns också exempel på att så har skett; sålunda var kronprinsen-regenten Gustaf (VI) Adolf ordförande i ordinarie ordens- kapitel den 28 april 19502337 och prinsen-regenten hertigen av Halland ordförande i ordinarie ordenskapitel den 28 april 1965.2338

Något motsvarande exempel synes inte finnas under 1974 års regeringsform. En tillfällig riksföreståndare fullgör enligt 5 kap. 4 § regeringsformen statschefens uppgifter. Frågan är – i likhet med vad som gäller beslut inom ramen för konungens husmakt (se ovan avsnitt 5.7.1.)

–om det här är fråga om en statschefsuppgift eller konungens personliga uppgift. För att det är fråga om en statschefsuppgift talar att förläningar av ordensvärdigheter internationellt sett är en uppgift som är nära knuten till statschefsämbetet. Om det ska vara fråga om ett så strängt kungligt prerogativ att en riksföreståndare inte skulle kunna träda in är mera tveksamt. I 1974 och 1995 års ordensstadgar anges inte uttryckligen vad som gäller vid riksföreståndar- skap, och formuleringen ”Konungen är ordnarnas stormästare” i 1 § i dessa stadgar ger inte klart besked i frågan. Det beror på hur man tolkar ordet ’konungen’. Även i detta samman- hang torde en rimlighetsbedömning behöva göras, och framför allt vid längre riksförestån- darskap, t.ex. för en omyndig statschef, kan det anses mindre rimligt att alla belöningar för förtjänstfulla insatser ska behöva vila under en betydande tidsperiod.

8.3.3.Ordensråd som rådgivande kommitté

Utöver ordenskapitlet dess olika ämbets- och tjänstemän2339 har vid olika tidpunkter in- rättats s.k. ordensråd, rådgivande organ som skulle bidra till beredningen av urvalet av per- soner som skulle förlänas ordnar. År 1928 väcktes en motion om att ett förbud mot att ko- nungen utdelade ordnar och adliga värdigheter skulle tas in i regeringsformen.2340 Konstitut- ionsutskottet noterade att regeringen hade sökt medverka till en begränsning av utdelandet av ordnar. Konungen hade under 1928 tillsatt ett ordensråd, bestående av ordenskanslern och ordenssekreteraren och fyra andra personer, som hade fått till uppgift att granska förslag till ordensutnämningar.2341 Detta ordensråd ”fungerade under en tid”,2342 men verksamheten synes sedan ha runnit ut i sanden.

2334 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 53-54.

2335 14 § 1902 års ordensstadgar.

2336 12 § 1952 års ordensstadgar.

2337 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Ordensprotokoll vol. XXXII, 1946-50, AIa:32.

2338 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Ordensprotokoll vol. XXXV, 1961-65, AIa:35.

2339 Se till dessa Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 91-130.

2340 Mot. 1928:FK254.

2341 Konstitutionsutskottets bet. 1928:14. Dessa fyra personer var statsrådet S. Ribbing, universitetskans- lern E. Trygger, generallöjtnanten C. G. V. Hammarskjöld och landshövdingen S. E. J. Lübeck, se Svenska Dagbladet den 5 februari 1928.

2342 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3,

1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d., s. 8. Jfr Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 s. 449-451.

367

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

I anslutning till en motion om avskaffande eller modernisering av ordensväsendet år 1947 anförde Utrikesdepartementets protokollchef friherre Ove Ramel att det kanske skulle ”förtjäna övervägas att i Sverige, såsom i åtskilliga andra länder är fallet, inrätta ett ordensråd med sådan sammansättning och sådana befogenheter, att därigenom större konsekvens och enhetlighet vid ordensförläningar än f. n. torde gälla skulle kunna genomföras.”2343 Inom parentes angavs att det existerande ordensrådet inte hade någon sådan uppgift, vilket trots allt antyder att det i någon form fanns kvar.

År 1970 tillsattes på nytt ett ordensråd, som skulle pröva frågor om ordensförläningar som inte grundades på utövande av tjänst under viss tid. Landshövdingen Allan Nordenstam, f.d. statssekreteraren Tage Wärn och f.d. generalkonsuln Ragnar Söderberg utsågs till leda- möter.2344 I Ordenskanslersämbetets förslag till en nyordning av ordensväsendet år 1974 fanns ett förslag till ett mer omfattande ordensråd. Det tänktes bestå av ordenskanslern, vice ordenskanslern, riksmarskalken, kabinettssekreteraren eller protokollchefen i Utrikesdepar- tementet och därutöver fyra till sex personer med kunskaper och erfarenhet från näringsliv, arbetsmarknad, vetenskap, konst, litteratur, humanitär och social verksamhet samt andra be- tydelsefulla samhällssektorer. Samråd mellan statschefen och regeringen kunde ske genom att ordensrådets förslag bringades till regeringens kännedom, att en regeringsledamot eller annan av regeringen utsedd person tillhörde ordensrådet eller att ordensrådets ledamöter utsågs efter samråd med statsministern.2345 Detta ordensråd blev dock inte verklighet, ef- tersom utdelningen av ordnar till svenska medborgare upphörde.

8.3.4.Förlust av ordensvärdighet och egen begäran om ordensutmärkelse

Ingen utom riddaregillet (ordenskapitlet) hade enligt Serafimerordens stadga rätt att döma riddare eller ordensämbetsman dennes värdighet förlustig.2346 Beträffande Svärdsorden och Nordstjärneorden angavs särskilt att ingen som inte var riddare fick bruka ordenstecknet; den som bröt mot detta skulle böta 2 000 daler silvermynt.2347 Ingen fick heller begära en orden för egen del eller för någon annan.2348 Skälet för detta var att ordensförläning skulle ske på konungens initiativ.2349 Redan från början fanns ett undantag för den tidpunkt då beslut om ordensförläningar skulle fattas; då, men endast då, var det tillåtet att föreslå någon annan till en utmärkelse. År 1902 ändrades förbudet till att bara avse begäran för egen del: ”Begär någon en orden för sig, vare ovärdig att den någonsin undfå”.2350

2343 Andra kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1947:8 s. 3-4.

2344 Svenska Dagbladet den 2 januari 1970.

2345 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3,

1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d.s. 17-18.

2346 1748 års ordensförordning, 1 kap. 39 § stadgan för Serafimerorden. Se härtill Areen och Lewenhaupt

1942 bd 1 s. 43.

2347 1748 års ordensförordning, 1 kap. 16 § stadgan för Svärdsorden, 1 kap. 15 § stadgan för Nordstjärne- orden.

2348 1748 års ordensförordning, 1 kap. 26 § stadgan för Serafimerorden, 1 kap. 19 § stadgan för Svärdsor- den, 1 kap. 18 § stadgan för Nordstjärneorden.

2349 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 40.

2350 Se härtill Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 40.

368

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Genom 1798 års stadgar infördes bestämmelser om förlust av ordensvärdighet i stad- gorna för samtliga fyra ordnar,2351 och år 1902 togs en gemensam regel in i 6 § bland de allmänna bestämmelserna: ”Förutom ordenskapitlet äger ingen domstol eller rätt makt att döma riddare, kommendör, ledamot eller ordensämbetsman sina ordnar eller ridderliga för- måner förlustig”.2352

Enligt ett kungl. brev till Svea hovrätt den 19 juli 1806 och hovrättens universal den 31 juli 18062353 skulle domstolarna underrätta justitiekanslersämbetet om en riddare blivit dömd för ”sådana nesliga brott, att fråga om hans ordens fråntagande kan uppstå”. Straffet skulle enligt föreskriften inte verkställas förrän frågan om fråntagande av orden prövats av ordens- kapitlet, men den delen av föreskriften tillämpades inte längre på 1900-talet.2354 Under den senaste tioårsperioden före år 1972 hade justitiekanslersämbetet fått in i genomsnitt en dom per år, och dessa domar hade vidarebefordrats till Kungl. Maj:ts Orden.2355

Även enligt 1974 års ordensstadgar gäller enligt 5 § att ordenskapitlet äger förklara inne- havare av orden densamma förlustig (jfr ovan avsnitt 3.4.4.). Det finns ett exempel från år 2019 på ett sådant beslut.2356

8.3.5.Är Kungl Maj:ts Orden en myndighet eller någon annan verksamhetsform?

Ordenskapitlet hanterade, utöver utnämningsärenden, dels den ekonomiska förvalt- ningen av ordnarnas tillgångar, dels frågor som rörde sjuk- och fattigvårdsväsendet och Se- rafimerlasarettet.2357

Serafimerordensgillet, överinseendet över sjukvården

Serafimerriddarna hade som särskild uppgift att ha överinseende över landets sjuk- och fattighus och att få fram medel till understöd för dessa.2358 Här finns bakgrunden till Serafi- merlasarettet, som öppnades år 1752.2359 1766 års riksdag upphävde denna föreskrift, men Gustav III återinförde den år 1773.2360 År 1787 inrättade Gustav III genom en bilaga till ordenskapitlets protokoll Serafimerordensgillet, ett särskilt gille inom orden som på nytt skulle ha överinseende över barnhus, hospital och lasarett i hela riket. Tre nya värdigheter som ämbetsmän inom Serafimerorden skapades, de tre s.k. kommendörerna av alla Kungl.

2351 1798 års ordensförordning, 1 kap. 43 § stadgan för Serafimerorden, 1 kap. 10 § stadgan för Svärdsor- den, 1 kap. 10 § stadgan för Nordstjärneorden, 1 kap. 9 § stadgan för Vasaorden.

2352 6 § 1902 års ordensstadgar.

2353 Dessa föreskrifter var återgivna i lagboken under 19 kap. 12 § rättegångsbalken t.o.m. 1973 års upplaga. 2354 Allmänna beredningsutskottets bet. 1957:10.

2355 Ds Fi 1972:5 s. 21.

2356 Kungl. hovstaterna, pressmeddelande 2019-05-07, Återkallelse av riddarvärdighet av Nordstjärneor-

den.

2357 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 60-61, 66.

2358 1748 års ordensförordning, 1 kap. 30 § stadgan för Serafimerorden; 1751 års ordensförordning, 1 kap. 29 § stadgan för Serafimerorden; se även 1798 års ordenförordning, 1 kap. 21 § stadgan för Serafimerorden. Naumann 1879-84 bd 2 s. 315 hänvisar även till ett beslut av den 26 november 1750 och en instruktion av den 29 mars 1773.

2359 Nordisk familjeboks uggleupplaga, bd 25, sp. 124.

2360 Konstitutionsutskottets bet. 1927:12 s. 3.

369

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Maj:ts Orden.2361 En instruktion för gillet utfärdades år 1791. År 1809 blev de tre kommen- dörerna av alla Kungl. Maj:ts Orden riddare av Serafimerorden.2362 Serafimerordensgillets uppgifter i detta avseende upphörde genom kungl. brev den 12 maj 1876.2363 Då överfördes gillets uppgifter till Sundhetskollegium. Serafimerlasarettet frikopplades från Serafimerorden år 1888.2364 I all korthet visar detta att Serafimerorden även under 1809 års regeringsform hade överinseende över allmänna inrättningar.

Ordens-, stämpel- och expeditionsavgifter

Riddare av Serafimerorden skulle till ordenskassan betala 800 daler silvermynt och sedan årligen en daler silvermynt; ordensmästaren och prinsarna skulle betala årligen åtta daler sil- vermynt.2365 Varje år skulle riddarna hålla ”Ordens-Gille och Sammankomst” och rådgöra ”om det, som Orden pröfwar nödigt wara, samt om medlens förwaltning”.2366 Beträffande Svärdsorden gällde att riddarna skulle betala 40 daler silvermynt och kommendörerna 200 daler silvermynt, och att kommendörerna hade säte och stämma i ordensgillet.2367 Nordstjär- neordens riddare betalade 100 daler silvermynt och kommendörerna 200, och det var kom- mendörerna som hade säte och stämma i ordensgillena.2368 Dessa ordensgillen – ett annat namn för ordenskapitlen – hade hand om bl.a. medlens förvaltning.2369 Separata räkenskaper fördes för varje orden.2370 Avgifter till Kungl. Maj:ts Orden för utmärkelser fanns kvar in på 1970-talet, senast beslutade år 1964. De varierade från 170 kr för riddare av Vasaorden till 1 000 kr för riddare av Serafimerorden, och därtill kom avgifter för till ordnarna hörande tecken och medaljer om 20-120 kr. Sedan år 1955 betalades bl.a. avgifter för utländska med- borgare av statskassan.2371 Avgifterna bekostade bl.a. tillverkning av ordenstecknen.2372

Riddarna skulle inte bara betala avgifter till ordenskassan. De skulle också betala stäm- pelavgift eller, med ett äldre begrepp, chartae sigillatae-avgift, vilken tillföll statskassan. Dessa avgifter togs inte bara ut på handlingar som expedierades från statens myndigheter, utan även en del handlingar som gavs in till myndigheter skulle skrivas på stämplat papper. År 1803 infördes nya föreskrifter om dessa avgifter. En del av 9 § handlade om kungl. privilegier, resolutioner och utnämningsbrev som var belagda med stämpelavgift, och till den kategorin hörde bl.a. adelsbrev, vapenbrev och brev om ordensutnämningar.2373 Dessa avgifter hade

2361 Instruktion för Serafimerordens gille, 25 november 1787. Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilaga V. 2362 Naumann 1879-84 bd 2 s. 315; Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 36-37 och 102-103.

2363 Naumann 1879-84 bd 2 s. 315.

2364 Se till detta avsnitt Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 s. 323-369.

2365 1748 års ordensförordning, 1 kap. 32-33 §§ stadgan för Serafimerorden.

2366 1748 års ordensförordning, 1 kap. 35-36 §§ stadgan för Serafimerorden.

2367 1748 års ordensförordning, 1 kap. 14-15 §§ stadgan för Svärdsorden.

2368 1748 års ordensförordning, 1 kap. 13-14 §§ stadgan för Nordstjärneorden.

2369 1748 års ordensförordning, 1 kap. 15 § stadgan för Svärdsorden, 1 kap. 14 § stadgan för Nordstjärne- orden.

2370 Lunds universitetsbibliotek, Handskriftssamlingen, De la Gardieska arkivet, Historiska handlingar, vol. 26:10 Karl XIII, Ordensväsendet 1809–1817, ”Kungl. Seraphimer Ordens Cassan”. Räkenskapsredogörelser 1809, 1812-1817.

2371 Ds Fi 1972:5 s. 17-19.

2372 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 s. 373-382 och 388-.

2373 Kongl. Maj:ts Förnyade nådiga Förordning, Angående Stämplade Pappers-Afgiften. Gifwen Stock- holms Slott den 10 junii 1803, 9 §. Årstrycket.

370

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

införts genom en förordning år 1752.2374 I 1810 års stämpelavgiftsförordning är denna be- stämmelse oförändrad.2375 Detta tyder på att ordnarnas ställning inte ansetts ändrad genom 1809 års regeringsform.

I 5 § i 1835 års chartae sigillatae-förordning finns uppräknat avgifter för vissa typer av öppna brev, som adelsbrev, friherrebrev och grevebrev samt riddare- och kommendörsbrev avseende utmärkelser inom Serafimerorden, Svärdsorden, Carl XIII:s orden, Nordstjärneor- den och Vasaorden.2376 Sammanhanget visar att allt detta – inklusive Carl XIII:s orden – uppfattades som officiella utmärkelser. Regelverket förändrades inte i detta avseende i de förnyade förordningar om stämplat papper som utkom under 1800-talet.2377

I 1914 års förordning angående stämpelavgiften räknas hovexpeditionen och sekre- terarämbetet vid Kungl. Maj:ts Orden upp bland ”statsmyndigheterna” (1 kap. 1 § femte avdelningen), och adelsbrev samt utnämningsbrev inom Serafimerorden, Svärdsorden, Carl XIII:s orden, Nordstjärneorden och Vasaorden finns med bland de expeditioner som är stämpelavgiftsbelagda. Beträffande hovexpeditionens resolutioner skulle stämpelavgiften minskas med ett belopp som motsvarade lösen och sigillpenningar (1 kap. 6 §).2378

Det kan ifrågasättas om det var korrekt att ta upp sekreterarämbetet vid Kungl. Maj:ts Orden som en statsmyndighet. Under arbetet med en ny stämpelskatteförordning gjordes i SOU 1961:37 en ingående analys av stämpelavgiften för ordensbrev:

”[Stämpelavgiftsförordningen] gäller enligt 1 § beträffande hovexpeditionen och sekreterarämbetet vid Kungl. Maj :ts orden. I 6 § stadgas att för de genom hovex- peditionen utfärdade resolutionerna [stämpelavgift] minskas med ett belopp motsvarande [expeditionslösen] och sigillpenningar. Av sekreterarämbetet vid Kungl. Maj:ts orden utfärdas ordensbrev jämlikt stadgar fastställda i extra or- denskapitel d. 22 mars 1952; i fråga om konung Carl XIII:s orden utfärdas or- densbrev av Svenska frimurarorden jämlikt [kungl. förordning] d. 27 maj 1811. Stämpelavgifterna äro i [stämpelavgiftsförordningen] upptagna under rubriken Utnämningsbrev med skilda belopp för olika ordnar, från 100 till 800 kr. S till- faller i sin helhet statsverket. För utländsk medborgare utfärdas ordensbrev utan avgift jämlikt 6 § nämnda stadgar.

År 1925 föreslogs i motion (I: 137) införande av skyldighet att lösa ordens- brev, men bevillningsutskottet (bet. nr 34) avstyrkte förslaget under erinran att kostnaden skulle avhålla mången från att mottaga ordensutnämning. Samma års riksdag begärde dock utredning och förslag i frågan. I avgivet yttrande uttalade statskontoret att rubriken utnämningsbrev borde utgå ur [stämpelavgiftsförord- ningen], enär handhavandet av ordensväsendet vore ett Konungen personligen tillkommande prerogativ och sekreterarämbetet vid Kungl. Maj:ts orden icke kunde anses såsom statsmyndighet, åtminstone icke i [stämpelavgiftsförordning- ens] mening. Enligt statskontorets åsikt borde frågan om skatt för ordnar lösas på annat sätt, men statskontoret ansåg sig i frågans dåvarande läge – bl. a. på

2374 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 s. 382-387.

2375 Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse, Angående En förnyad Chartæ-Sigillatæ-Förordning. Gifwen Öre- bro Slott den 27 September 1810, 9 §. Årstrycket.

2376 Kungörelse angående stämplade pappers-avgiften 16 maj 1835, SFS 1835:37 s. 1.

2377 Se t.ex. SFS 1848:47 och 1874:78. Se Magnergård 2002 s. 54-55 betr. försök att ytterligare beskatta dem som utnämnts till riddare och frivilligheten i att lösa ut utnämningsbrev.

2378 Förordning (1914:383) angående stämpelavgiften.

371

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

grund av att ingen annan än Konungen personligen äger att besluta om ordens- statuterna – icke böra framlägga förslag till annan skatteform.[2379]

Utredningen delar uppfattningen att avgiften för ordensbrev i princip icke bör regleras som en expeditionsavgift. Då utlänningar äro befriade från avgift samt ordensbrev sällan beställas och avgiften därför saknar betydelse, föreslår utredningen bestämmelse av innehåll, att i fråga om hovexpeditionen och sekre- terarämbetet vid Kungl. Maj:ts orden gäller vad särskilt bestämmes.”2380

Stämpelavgiften medförde att det var vanligt att riddare inte löste ut sina ordensbrev.2381 När 1914 års stämpelavgiftsförordning år 1964 ersattes av en ny,2382 togs inte Kungl. Maj:ts Orden eller dess sekreterarämbete upp där. Något särskilt uttalande om detta gjordes inte i propositionen.2383 I 1 § expeditionskungörelsen (1964:618) angavs emellertid uttryckligen att den inte skulle tillämpas på ordensbrev. I bestämmelsen angavs i första stycket att den till- lämpades på expedition som ”utfärdas av statlig myndighet”, i tredje stycket undantogs af- färsverken och i fjärde stycket riksdagens verk och sekreterareämbetet vid Kungl. Maj:ts Or- den. Det kan inte antas att avsikten var att denna bestämmelse skulle definiera vad som är en statlig myndighet (jfr ovan avsnitt 3.3.3. om att riksdagens verk inte ingick i staten som juri- disk person). Sekreterareämbetet vid Kungl. Maj:ts Orden togs bort ur bestämmelsen med verkan från den 1 januari 1975.2384 Syftet med detta var att motverka risken för missuppfatt- ningen att sekreterarämbetet var en statlig myndighet.2385

Diskussionen om avgifterna ger vid handen att Kungl. Maj:ts Orden, eller för den delen de olika ordnarna separat, inte var någon eller några statliga myndigheter. Att sekreteraräm- betet vid Kungl. Maj:ts Orden betecknats som en sådan i förordningar om stämpelavgifter saknar i detta sammanhang betydelse. I 1972 års utredning angavs att det torde vara en all- mänt godtagen uppfattning att ordnarna inte var statliga myndigheter. De omfattades inte av offentlighetsprincipen och de anställda inom Kungl. Maj:ts Orden var inte statstjänste- män.2386 Men vad var och är Kungl. Maj:ts Orden och de olika ordnarna då?

Korporation, anstalt, stiftelse, förening?

I 1972 års departementspromemoria betraktades ordnarna som ”självständiga, icke-stat- liga rättssubjekt”.2387 Promemorian innehåller emellertid ingen närmare argumentation som leder fram till den slutsatsen, utan den förefaller ha följt redan av konstaterandet att ordnarna inte var ”statliga myndigheter”,2388 något som i nästa stycke med en terminologisk glidning

2379 Se rskr. 1925:194 ang. riksdagens begäran om utredning. Yttrandet synes inte finnas redovisat i riks- dagstrycket.

2380 SOU 1961:37 s. 173-174.

2381 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 84.

2382 Stämpelskatteförordning (1964:308).

2383 Ds Fi 1972:5 s. 20; se prop. 1964:75.

2384 SFS 1974:734.

2385 Ds Fi 1972:5 s. 44-45.

2386 Ds Fi 1972:5 s. 11-12.

2387 Ds Fi 1972:5 s. 12.

2388 Ds Fi 1972:5 s. 11.

372

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

men utan förklaring ledde till slutsatsen att de inte var att anse som ”statliga organ”.2389 Ett skäl för att ordnarna inte var någon ”statlig angelägenhet” var att Kungl. Maj:t i statsrådet inte disponerade över stadgarna och inte kunde upplösa ordnarna, medan däremot ordnarna

–enligt utredningen – själva ”torde [---] kunna besluta om sin upplösning utan medverkan av Kungl. Maj:t i statsrådet och utan att statsmakterna [kunde] hindra upplösningen”.2390 Dessa slutsatser är såväl överraskande som felaktiga. Bortsett från att stadgarna sedan kom att läggas under godkännande av regeringen, vilket med detta resonemang skulle ha gjort ordnarna till någon typ av statligt organ, finns det emellertid uttalanden i den äldre litteraturen som kan bidra till analysen men som inte togs upp till diskussion i 1972 års promemoria.

Reuterskiöld betraktade Kungl. Maj:ts Orden som en ”offentligrättslig fri korporation med egen förmögenhet, egen förvaltning och egna ämbetsmän”.2391 Vi kan åter knyta an till begreppet ”offentligrättslig korporation och anstalt”, där en ’korporation’ kan jämföras med en förening med medlemmar2392 och en ’anstalt’ med en självstyrande institution som inte är medlemsbaserad.2393 Härtill kommer också offentligrättsligt inrättade stiftelser som en tredje kategori.2394 Kungl. Maj:ts Orden har drag av korporation på det sättet att ordenskapitlen bestod av vissa medlemmar av orden, nämligen vissa kommendörer, fram till 1974 års or- densstadgar. Även om endast dessa kommendörer hade säte och stämma i den beslutande församlingen, kan man uppfatta det som att också riddarna, ledamöterna och de övriga kom- mendörerna ingick i korporationen.2395 Orden har också drag av anstalt eller stiftelse på så sätt att den har en självständig förmögenhetsmassa som ska förvaltas för bestämda ända- mål.2396 Dragen av anstalt eller stiftelse har förstärkts efter år 1974 genom att riddarnas och kommendörernas ursprungliga roll i ordenskapitlet har försvunnit.

I 1972 års utredning anfördes att de ”kungliga svenska riddarordnarna har många drag gemensamma med andra ordenssällskap”.2397 Vidare:

”Tillskyndarna av utmärkelserna avsåg tydligen att dessa närmast skulle ha ka- raktären av belöningar från det allmännas sida. Efter modell av förhållandena i andra stater valde man emellertid att låta utmärkelserna delas ut genom ordens- sällskap. Genom att kungen i sällskapens stadgar tillades en beslutsfunktion fick

2389 Ds Fi 1972:5 s. 12.

2390 Ds Fi 1972:5 s. 12.

2391 Reuterskiöld 1914 s. 76.

2392 Jfr Kirste 2017 s. 531-536. Betr. svensk rätt har det hävdats att det finns en skillnad jämfört med en ekonomisk förening (eller ett bolag) genom att korporationens medlemmar inte anses ha någon viss andel i korporationen, jfr Fredrik Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civil-rätt, första delen, 2 uppl., Lund: Berling, 1851, s. 109-110.

2393 Jfr Kirste 2017 s. 597-603.

2394 Se Marcusson 1989 s. 252-263 och Heidbrink 2021. Se även SOU 1997:38 s. 22-29 (Lena Marcusson).

2395 Jfr Kirste 2017 s. 534-536 betr. en skillnad mellan ’Mitglieder’ som är med och styr korporationen och ’Angehörige’ som deltar i den utan beslutanderätt. Se också Magnergård 2002 s. 11-15 och 36-40.

2396 Jfr Olsson 2019 för en rad exempel på till staten anknutna stiftelser. Jfr också, betr. att det kan finnas stiftelseliknande ägandeformer (i fallet en självägande fastighet), rättsfallet NJA 2010 s. 583; se härtill Christer Thornefors, ”Näs annex 1:1 – en medeltida donation i nutidens rättsordning” i Rätten och rättsfamiljer i ett förän- derligt samhälle – rättshistoriskt och komparativt. Vänbok till Rolf Nygren, Juridiska fakultetens i Uppsala årsbok 2011, Uppsala: Iustus, 2011, s. 363-371.

2397 Ds Fi 1972:5 s. 9.

373

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

man en personlig anknytning till statsöverhuvudet, vilket var ägnat att ge ordens- väsendet en viss officiell prägel.”2398

Uttryckssättet visar att textförfattaren inte fullt ut förstått sammanhanget. Att det är fråga om belöningar från det allmännas sida är uppenbart, precis som dessa måste delas ut genom beslut av konungen, först i statsrådet men sedan år 1751 i ordenskapitlet. Att sedan orden också är ett sällskap av dem som belönats med dess utmärkelser och att vissa beslut om ekonomisk förvaltning fattas av ordenskapitlet med medverkan av en del av sällskapets med- lemmar är en annan sak. Det är alltså missvisande att säga att ”utmärkelserna delas ut genom ordenssällskap [kursivering tillagd]” och att ordensväsendet har ”en viss officiell prägel [kur- sivering tillagd]”.

I Ordenskanslersämbetets remissvar togs fasta på att Kungl. Maj:ts Orden uppkommit genom beslut av riksdag och monark. Ämbetet uppfattade Kungl. Maj:ts Orden som ett slags statligt organ, men ansåg att det mot en sådan slutsats inte stred att orden var ”en särskild juridisk person i den mening, att den kan äga tillgångar, ikläda sig förbindelser, kära och svara inför domstol”.2399 Kanslersämbetet ansåg att Kungl. Maj:ts Orden sannolikt var en offentli- grättslig stiftelse. I 1973 års proposition angavs att Kungl. Maj:ts Ordens kassa förvaltades som en stiftelse.2400 Varje orden hade dock sin separata kassa, även om vissa omkostnader sedan år 1924 har hanterats gemensamt för ordnarna.2401 Från och med år 1768 utgick pens- ioner till ett visst antal kommendörer, och Kungl. Maj:ts Orden förvaltar också donerade medel.2402

Carl Hemström har i ett utlåtande enligt vad Gunnar Bramstång redovisat menat att Kungl. Maj:ts Orden är en ”offentligrättslig institution, vilken ’sedvanerättsligt har behandlats som en rättskapabel organisation sui generis’.”2403 Om man skulle anse Kungl. Maj:ts Orden som en privaträttslig organisation med offentligrättsliga uppgifter skulle det närmast vara fråga om någon typ av organisation inom associations- eller stiftelserättens områden. Bram- stång ansåg emellertid att de privaträttsliga organisationsformerna passade ganska illa på Kungl. Maj:ts Orden, och han ansåg inte att det var fråga om överlämnande av förvaltnings- uppgift till Kungl. Maj:ts Orden.2404

Liksom när det gäller hovet finns det anledning att utgå från att Kungl. Maj:ts Orden inte ingår i staten som juridisk person. Man hamnar därmed – enligt terminologin i 1974 års regeringsform – direkt eller analogivis i att förvaltningsuppgift kan överlämnas till annan juridisk person enligt (numera) 12 kap. 4 § andra stycket regeringsformen. Att sedan Kungl. Maj:ts Orden inte självklart faller in under någon av de vanligast förekommande associa-

2398 Ds Fi 1972:5 s. 9.

2399 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3,

1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d. 10.

2400 Prop. 1973:91 s. 8.

2401 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 176-177 och 388-394.

2402 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 s. 395-412.

2403 Bramstång 1999 s. 88.

2404 Bramstång 1999 s. 87-91.

374

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

tionsformerna, såsom bolag, föreningar och stiftelser, påverkar egentligen inte denna bedöm- ning. För egen del anser jag att det ligger närmast till hands att betrakta Kungl. Maj:ts Orden som något slags stiftelseliknande offentligrättslig korporation eller anstalt, men det ger egent- ligen inte upphov till några nödvändiga rättsliga konsekvenser. Jag har använt begreppet ’till statschefsämbetet knutna juridiska personer’ som en samlingsbenämning (se vidare ovan av- snitt 3.5.4.). Denna slutsats företer stor likhet med vad Statsrådsberedningen angett i sin sen- aste promemoria om medaljer och andra utmärkelser, nämligen att ”Kungl. Maj:ts Orden är ett särskilt rättssubjekt knutet till hovet”.2405

Offentliga korporationer och anstalter kan tilldelas organisationsnummer, tydligen ge- nom att de ingår i kategorin ”annan allmän inrättning som enligt lag eller annan författning står under offentlig tillsyn” (1 § lagen [1974:174] om identitetsbeteckning för juridiska per- soner m.fl.). Kungl. Maj:ts Orden är emellertid – i likhet med hovet – registrerad som en ideell förening. Det har anförts att det inte kunnat påträffas några handlingar om bakgrunden till denna registrering och att det förhållandet skulle ge anledning att misstänka något miss- förhållande vid tilldelningen av organisationsnumret.2406 En rimligare förklaring är, i likhet med vad som gäller för hovet (se ovan avsnitt 6.8.7.) att registreringen som ideell förening förmodligen föranleder en korrekt skatte- och deklarationsmässig hantering av Kungl. Maj:ts Orden – den mest framtädande effekten av registreringen torde nämligen vara sättet på vilket Kungl. Maj:ts Orden ska deklarera inkomster.

8.3.6.Kan ordnarna upplösas? Ordnarnas stiftelseliknande karaktär

I 1748 års ordensstadgor för de tre ordnarna angavs i 3 § att ingen konung skulle ha ”makt och frihet, at denna Orden uphäfwa eller afskaffa”.2407 Denna bestämmelse har sedan kvarstått till och med 1902 års ordensstadgar men tagits bort vid 1952 års revision; stadgandet ”ansågs dåmera överflödigt och fick utgå, enligt vad som upplysts utan att därmed någon ändring i rättsläget avsetts”.2408 I departementspromemorian Ds Fi 1972:5 angavs det att ko- nungen i ordenskapitlet skulle kunna upplösa ordnarna,2409 och i propisitionen angavs att ”Kungl. Maj:t torde” efter en övergångstid ”enligt allmänna rättsregler kunna besluta om upplösning av”2410 en orden där utmärkelser inte längre delas ut. Riktigheten av denna typ av uppfattningar bestreds av kanslersämbetet, som menade att konungen inte utan riksdagens medverkan kunde upplösa ordnarna men att dessa två organ skulle kunna göra det tillsam- mans.2411 Det skulle stämma med den formella lagkraftens princip, som skulle innebära att

2405 SB PM 2006:1 s. 16.

2406 Lyrevik 2018 s. 26-30 och 366-372.

2407 Modée bd 5 s. 2620, 2629 och 2632.

2408 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3,

1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d., s. 13.

2409 Ds Fi 1972:5 s. 12.

2410 Prop. 1973:91 s. 30.

2411 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3,

1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d., s. 13.

375

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

då ordnarna inrättats av konungen med riksdagens samtycke (se ovan avsnitt 8.2.2.-3.), skulle motsvarande förfarande behöva tillämpas vid upplösning av dem.

Ur ett konstitutionellt perspektiv kan det ifrågasättas vilken betydelse en föreskrift av denna typ kan ha. Även 1772 och 1809 års regeringsformer, 1789 års förenings- och säker- hetsakt, 1810 års successionsordning och 1866 års riksdagsordning har stadfästs som ”o- ryggliga” (oföränderliga) grundlagar utan att detta sedan har uppfattats bokstavligt. Norm- givningsmässigt har knappast förbudet för konungen att upphäva eller avskaffa ordnarna kunnat hindra dylika beslut, åtminstone om de fattats med riksdagens samtycke.

Det finns emellertid en typ av juridisk person som i princip inte kan upphävas, nämligen stiftelser. Att Kungl. Maj:ts Orden utgör en självständig juridisk person behöver knappast betvivlas, eftersom orden uppenbarligen äger tillgångar i eget namn samt har styrelse- och årsmöteslikande organ. Huruvida det är fråga om en stiftelse eller en stiftelseliknande juridisk person kan just nu lämnas därhän. Några medel har tydligen inte avskilts från början som ett stiftelsekapital, men ett sådant kapital har byggts upp successivt. Detta framgår av att ordens- kassorna år 1768 befanns ha växt på ett sådant sätt att pensioner kunde börja betalas ut. Det angavs då att detta redan från början hade varit planen, och Tessin hade uttalat sig om önsk- värdheten av pensioner till fattiga officerare år 1750. De pensioner som började betalas ut år 1768 tillföll den äldsta serafimerriddaren samt de äldsta kommendörerna av Svärds- och Nordstjärneorden. De ökade sedan successivt i antal.2412 Pensioner betalades enligt över- gångsbestämmelse nr 4 till 1974 års ordensstadgar ut även efter ordensreformen för de rid- dare som var berättigade till sådan. Detta gällde enbart svenska riddare, varför den fortsatta utdelningen av ordnar till utländska medborgare inte har föranlett pensionsutbetalningar.

Om Kungl. Maj:ts Orden inte omfattas av stiftelselagen (1994:1220), eftersom ett kapital inte har avskilts från början och det inte är fråga om en insamlingsstiftelse, kan det inte bli aktuellt att tillämpa 6 kap. om ändring av föreskrifter i ett stiftelseförordnande. Därmed finns inte heller möjlighet för regeringen att utnytta möjligheten i 6 kap. 4 a § stiftelselagen att ändra eller upphäva föreskrifter i stiftelseförordnandet beträffande stiftelser bildade av sta- ten. Permutation kan inte heller komma i fråga eftersom permutationslagen (1972:205) end- ast kan tillämpas på gåvobrev, testamente, stiftelseförordnande eller liknande handling som meddelats av enskild; oavsett om man utgår från att konungen eller riksdagen eller båda dessa organ stått bakom inrättandet av Kungl. Maj:ts Orden är det inte fråga om ’enskild’.

Den enda möjligheten är då att falla tillbaka på den sedvanerättsliga möjlighet som fanns före år 1972 för Kungl. Maj:t att ändra stiftelseförordnanden och liknande förordnanden.2413 När det gäller denna typ förordnanden gjorda av stat och kommun anses möjligheten att besluta om förändring finnas kvar, och det är nu är en uppgift för regeringen.2414 Detta skulle då kunna avse fall som inte omfattas av 6 kap. 4 a § stiftelselagen, eftersom det är fråga om ’liknande förordnanden’. Det är emellertid tveksamt om en sådan åtgärd i förhållande till en

2412 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 s. 395-405.

2413 Prop. 1972:8 s. 25 och 35-45.

2414 Göran Lind och Gösta Walin, kommentar till ärvdabalken del I inkl. permutationslagen, JUNO, kom- mentar till permutationslagen, jfr prop. 1972:8 s. 31.

376

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

från staten skild juridisk person verkligen kan stödjas på ett förarbetsuttalande; det vore rim- ligt att kräva lagstöd, såvida inte problemet kan lösas genom ett avtal mellan staten och den juridiska personen, något som också har förekommit i praktiken.2415

8.3.7.Sekretess

I 1955 års ordensprinciper angavs att förslag till ordensförläningar skulle insändas ”av vederbörande verkschef (motsvarande) skriftligen under hand till expeditionschefen i det statsdepartement (protokollchefen i utrikesdepartementet), varunder förslagsställaren hör”.2416 Det torde vara formuleringen ”under hand” som hade lett till en uppfattning om att nomineringar till ordensutmärkelser inte skulle omfattas av offentlighetsprincipen ens om de expedierades skriftligen från en verkschef till ett departement. I 1972 års departementspro- memoria framhölls emellertid att nomineringarna gjordes i tjänsten. Handlingar i ordens- ärenden som upprättades hos eller inkom till myndighet skulle anses vara allmänna hand- lingar.2417

I departementspromemorian åberopades ett JO-uttalande om en promemoria med rikt- linjer för tilldelning av medaljen För medborgerlig förtjänst. Denna promemoria hade skickats från inrikesdepartementet till landshövdingen i Göteborgs och Bohus län. Den hade inte diarieförts eftersom den var ställd till landshövdingen personligen. Han hade dock gjort en kopia åt landssekreteraren, som avslog en begäran om att den skulle lämnas ut som allmän handling. Justitieombudsmannen Bexelius anförde att en landshövding ”enligt gammal sed” hade ”åtskilliga inte särskilt författningsreglerade uppgifter” utöver ”de uppgifter, som åvilar landshövdingen såsom chef för länsstyrelsen”. Avgivandet av förslag till tilldelning av medalj och dylikt hörde enligt Bexelius till de uppgifter som ankom på landshövdingeämbetet men inte ingick i länsstyrelsens åligganden. Medaljpromemorian var dock en allmän handling, och landssekreteraren, som inte kunde besluta på länsstyrelsens vägnar i ärendet, hade bort hän- skjuta frågan till landshövdingen för prövning.2418

Bedömningen visar att det är svårt att hävda att handlingar skulle kunna skickas till Kungl. Maj:ts Orden utan att bli allmän handling hos den avsändande myndigheten. Ordens- kanslersämbetet ansåg det i sitt remissyttrande osäkert om Kungl. Maj:ts Orden omfattades av offentlighetsprincipen eller inte; frågan hade såvitt känt aldrig varit föremål för rättslig prövning.2419 Med tanke på att Riksmarskalksämbetet och hovet i övrigt inte omfattas av offentlighetsprincipen och Kungl. Maj:ts Orden har en likartad ställning som hovet (se ovan

2415 Jfr Sunnqvist och Wenander 2018. Se betr. avtal överenskommelserna mellan staten och Vetenskaps- akademien, prop. 1973:59.

2416 P.M. angående de s.k. ordensprinciperna, utarbetade i statsrådsberedningen den 16 februari 1955, bi- laga till protokoll hållet vid extra ordenskapitel inför Hans Maj:t Konungen, de Svenska Riddarordnarnas Herre och Mästare, den 16 februari 1955, Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Ordensprotokoll vol. XXXIII, 1951-1955, AIa:33.

2417 Ds Fi 1972:5 s. 16-17.

2418 JO 1970 s. 310-312.

2419 Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, FXI:3,

1972-73, underdånig promemoria av den 26 september 1972, utredning angående ett reformerat ordensväsen, bilaga 1, remissyttrande s.d., s. 10; prop. 1973:91 s. 21.

377

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

avsnitt 3.5.4.) torde inte till ordenskansliet inkomna handlingar anses som allmänna hand- lingar där.

8.4.Medaljväsendets framväxt och dess rättsliga reglering

8.4.1.Bakgrund

Delvis parallellt med ordensväsendets inrättande under 1700-talet växte ett medaljvä- sende fram. Här avses medaljer som är avsedda att bäras, till skillnad från praktmynt, bords- medaljer och andra liknande minnespenningar.2420 Det finns dels minnesmedaljer eller min- nestecken, dels belöningsmedaljer, även om gränsen kan vara oklar emellanåt.2421 Det första minnestecknet var Gustav III:s faddertecken till faddrarna vid kronprins Gustav (IV) Adolf dop år 1778.2422 Sedan Oscar II:s jubileumsminnestecken år 1897 har det varit vanligt att prägla bärbara minnestecken och medaljer t.ex. vid kungliga jubileer och bröllop. Här kom- mer inte minnesmedaljerna utan enbart belöningsmedaljerna att tas upp.

Serafimermedaljen instiftades år 1748 tillsammans med Serafimerorden, och den var först en minnesmedalj till Serafimerordens instiftande men blev sedan en belöningsmedalj (se nedan 8.4.3.-4.). Vasaorden var som bekant ägnad åt dem som hade gjort sig förtjänta inom åkerbruk, bergverk, konster och handel. Innan den inrättades år 1772 hade medaljer instiftats med delvis liknande syften, och någon ytterligare tillkom strax därefter. Detta skedde inte sällan i nationalekonomiskt syfte och under uppmuntran av drottning Lovisa Ulrika.2423 Medaljerna hade konungens bild och räknas till kategorin kungliga belöningsme- daljer.2424 De kungliga belöningsmedaljer som inrättades under 1700-talets senare hälft var:

•Til heder för den qvinna, som fint och snält kan spinna (1751-1844, 1945-). Medaljen delades ut till skickliga spinnerskor bland allmogen. Medaljen råkade snart i glömska men återupplivades tillfälligt under Karl XIV Johans tid.2425 Den återupplivades ytterligare en gång år 1945 med kungligt tillstånd för att delas ut av Svenska Hemslöjdsförening- arnas Riksförbund,2426 och den delas fortfarande ut på så sätt.2427

•För dygdig flit och slögd är äran bästa winning (1753-1771, 1945-). Medaljen delades ut till uppmuntran av manlig yrkesskicklighet, särskilt till fabrikanter och arbetare vid Kan- ton vid Drottningholm. Den delades bara ut under Adolf Fredriks regeringstid.2428 Även denna medalj återupplivades år 1945 med kungligt tillstånd för att delas av

2420 Se angående dessa Bror Emil Hildebrand, Sveriges och Svenska Konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer, del 1, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1874, och del 2, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1875; Areen 1938 s. 53-58.

2421 Se t.ex. Areen 1938 s. 65 ang. Gustav III:s kröningsmedalj.

2422 Hildebrand 1875 s. 176-177; Areen 1938 s. 66-67.

2423 Areen 1938 s. 60, Påhlsson 1977 s. 33; Jonshult 2019 s. 9.

2424 Hildebrand 1875 s. 119-122, 206-207, 291-294, 353-361 och 416-422.

2425 Hildebrand 1875 s. 121; Areen 1938 s. 60-61.

2426 Löfström 1961 s. 145.

2427 Hemslöjdens verksamhetsberättelse 2018 s. 20.

2428 Hildebrand 1875 s. 120-121; Areen 1938 s. 61-62.

378

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund,2429 och den delas fortfarande ut på så sätt.2430

•Mullbärs träns plantering (1755-1771). Försök gjordes att odla mullbärsträd i syfte att få fram silkesmaskar, och detta skulle uppmuntras med denna medalj. Medaljen delades bara ut under Adolf Fredriks regeringstid.2431

•Försigtig landtmans stenbygnad (1765-1771). Medaljen inrättades av Kungl. Maj:t på stän- dernas initiativ. De anhöll vid 1762 års riksdag att belöningsmedaljer skulle tas fram och delas ut till personer, som utfört nyodlingar och i stället för trähus uppfört bygg- nader av sten. Medaljen delades bara ut under Adolf Fredriks regeringstid.2432

•Länder fridsamt intagne (1765-1841). Denna medalj har samma bakgrund som Försigtig landtmans stenbygnad. Medaljens inskription syftar på gjorda förbättringar i jordbruket och betydliga nyodlingar. Medaljen delades ut under Adolf Fredriks regeringstid och sedan åter under Gustav IV Adolf, Karl XIII, Karl XIV Johan och Oscar I, men inte under Karl XV och därefter.2433

•Iuvat indulgere labori – Det är hugnesamt att ägna sig åt arbete (1772, 1776-1821). Denna medalj tillkom som minnesmedalj i anledning av Vasaordens instiftande men delades sedan ut som belöningsmedalj, senast år 1821 till två skånska bönder för framstående lantbruksinsatser.2434

•För tapperhet i fält och För tapperhet till siös (1789-). Dessa medaljer inrättades av Gustav III och gavs till underofficerare och meniga som utmärkte sig i krig.2435 Initiativet hörde samman med samme konungs utökande av Svärdsorden med en ny grad för belöning av krigsbefälets förmåga att leda sina trupper till seger. Dessa medaljer har inte upphört att existera,2436 men de har inte delats ut sedan år 1915.

Utöver dessa ska nämnas Illis quorum meruere labores eller För medborgerlig förtjänst (1785- respektive 1832-), Sui memores alios fecere merendo eller För berömliga gärningar (1805- respektive 1832-) och Quod inventas vitam excoluere per artes eller För nyttiga uppfinningar (1860-, inskriptionen dock från år 1805, respektive 1832-), men de ska behandlas nedan i avsnitt 8.4.2. Det ska dock här noteras att dessa medaljer hör ihop i par, på så sätt att medaljen med latinsk in- skription ursprungligen varit avsedd för utländska mottagare och den med svensk inskription för svenska mottagare.2437 Det var under Karl XIV Johans tid som svenska benämningar på

2429 Löfström 1961 s. 145.

2430 Hemslöjdens verksamhetsberättelse 2018 s. 20.

2431 Hildebrand 1875 s. 122; Areen 1938 s. 61-62.

2432 Hildebrand 1875 s. 120; Areen 1938 s. 62.

2433 Hildebrand 1875 s. 119 och 255; Areen 1938 s. 62-63; Leif Påhlsson, ”Svenska officiella belöningsme- daljer” i Svensk numismatisk tidskrift 1987 nr 1 s. 4-7 på s. 4.

2434 Lindgren 1959 s. 32; Torgny Lindgren, ”Iuvat indulgere labori. En hittills obeaktad kungl. belönings- medalj” i Nordisk Numismatisk unions medlemsblad, 1959, nr 4-5, s. 75-82; Påhlsson 1987 s. 4.

2435 Hildebrand 1875 s. 206-207 och 253-254. Även medaljer för vissa särskilda insatser förekom: Hog- landstecknet, Fredrikshamnsmedaljen, Svenksundsmedaljen, se Areen 1938 s. 70-72. Se även hederstecken för grenadjärer och generalstabsvakt s. 74-75.

2436 Areen 1938 s 69-70.

2437 Lindgren 1959 s. 31-32 betr. Illis quorum, Löfström 1961 s. 142-145 betr. uppfinningsmedaljen.

379

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

de medaljer som dittills hade haft latinska namn togs fram, och de latinska namnen skulle fortfarande användas i särskilda fall.2438

Som Karl Löfström har lyft fram kommer de två sistnämnda latinska formuleringarna från vers 663-664 i sjätte boken i Aeneiden, och från vers 660 hämtades devisen för en före- slagen medalj för blesserade soldater. Medaljinskriptionerna togs fram av Gudmund Jöran Adlerbeth, som år 1804 hade publicerat en översättning av Aeneiden till svenska. De båda verserna 663-664 lyder, i originalet och i Adlerbeths översättning:2439

Inventas aut qui vitam excoluere per artes	Män, som odlat sitt slägte i vett och gagnande konster,
Quique sui memores alios fecere merendo	Och som beredt sitt namn odödlighet genom förtjänster

Detta gör det också något tydligare att För nit och redlighet i rikets tjänst bara behövde ha en benämning på svenska, eftersom den så gott som uteslutande2440 var avsedd för svenska mottagare.

Vid sidan av dessa kungliga belöningsmedaljer har också funnits – och finns delvis ännu

–liknande medaljer men utdelade genom ett kollegium, verk eller liknande inrättning. Som exempel kan nämnas Swensk bergsmans hedersmärke för snille och flit. Denna medalj – en jetong av silver med tre daler silvermynts värde – instiftades år 1756 genom ett kungl. brev till Kungl. bergskollegium som en del av ett åtgärdspaket för att hjälpa upp gruvnäringen. Mot- tagare var de arbetare inom gruvdrift, smältning och smide som gjort någon ”ny upfinning eller werkelig förbättring”.2441 Medaljen delas fortfarande ut, numera av Sveriges geologiska undersökning.2442 Två andra exempel är För ömsint wård om torftiga barn, som inrättades år 1791 och delades ut genom Allmänna barnhusdirektionen,2443 och För befrämiad vaccination, som inrättades år 1813 och delades ut genom Kungl. sundhetskollegium.2444

Därtill kommer medaljer utdelade av mer fristående organisationer men för att främja vissa allmänna intressen. Som exempel kan nämnas att år 1772 slogs Kungl. Patriotiska Säll- skapets första medaljer. Sällskapets medaljer och belöningar syftade till, och syftar fortfa- rande till, att främja jordbruk, hantverk och näringsliv.2445 Tillsammans med de fyra riddar- ordnarna bildade alla dessa medaljer ett mångfacetterat system av utmärkelser, som möjlig- gjorde att snart sagt alla värdefulla insatser för samhällets bästa kunde belönas.

2438 Lindgren 1961 s. 140.

2439 Löfström 1961 s. 139-140.

2440 Ett undantag redovisas av Lindgren 1959 s. 42.

2441 Kongl. Maj:ts brev till Bergs-collegium ang. grufwebrytningen, i Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref och Resolutioner angående Bergwerken och Bruken, första fortsättningen, 1736-1756, Stockholm 1786, s. 698-705 på s. 704. Se härtill Hildebrand 1875 s. 123.

2442 Se remissvar till Förtjänstutredningen från Sveriges geologiska undersökning i utredningens remiss- varssammanställning.

2443 Hildebrand 1875 s. 215.

2444 Hildebrand 1875 s. 296-297; Lindgren 1961.

2445 Hildebrand 1875 s. 215-216; Jonshult 2019.

380

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

På samma sätt som ordnar finns i olika grader, kan samma medalj delas ut i olika valörer. I Sverige finns olika storlekar enligt en skala som togs fram av Carl Reinhold Berch.2446 Ex- empelvis brukar Illis quorum kunna förekomma i adertonde storleken (56 mm), H.M. Konung- ens medalj i tolfte, åttonde och femte storlekarna (43, 31 respektive 24 mm) och medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst i sjätte storleken (27,5 mm). Därtill kommer att medaljerna kan varieras genom att delas ut i guld eller silver, att bäras i kedja, band om halsen eller band eller rosett på bröstet, eller förlänas att bäras i en viss ordens band.

I det följande kommer de kungliga belöningsmedaljerna att tas upp utifrån deras rättsliga ställning under 1809 års regeringsform, innebärande att jag skiljer mellan medaljer som för- länades av konungen i statsrådet, av konungen i hovprotokoll och av konungen i ordens- kapitel. Denna ordning för medaljerna sinsemellan har gällt sedan år 1957.2447 De föränd- ringar som 1974 års regeringsform innebar (se ovan avsnitt 3.3.) medförde att de medaljer som delats ut av konungen (Kungl. Maj:t) i statsrådet fördes över till regeringen, men de är alltjämt kungliga belöningsmedaljer med konungens bild. De kallas ”av regeringen utdelade kungliga medaljer”.2448

8.4.2.Medaljer utdelade av konungen i statsrådet, numera av regeringen utdelade kungliga medaljer

Illis quorum meruere labores (1785-)

Denna medalj, vars namn betyder ”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”2449 instiftades av Gustav III år 1785 som en belöningsmedalj för allmänt medborgerliga förtjäns- ter.2450 Den förlänades under 1809 års regeringsform av Kungl. Maj:t i statsrådet.2451 Det är inte osannolikt att medaljen främst var avsedd för utländska mottagare, vilket förklarar den latinska inskriptionen,2452 och det blir då tydligt att För medborgerlig förtjänst (se nedan) är mot- svarigheten för svenskar.2453 Först år 1842 infördes ett enhetligt bruk vad gäller bandet, näm- ligen ett högblått band med gula kanter. Detta band gäller även för övriga av konungen i statsrådet utdelade medaljer. År 1938 kunde konstateras att medaljen delades ut som belöning för framstående kulturell, social och konstnärlig verksamhet.2454 Den hade vid den tiden kom- mit att anses som en annan utmärkelse än För medborgerlig förtjänst, som mer gavs för lokala insatser.2455 I 1973 års ordensproposition angavs att den delades ut som erkänsla för person- liga insatser för kulturella, vetenskapliga, välgörande och andra allmännyttiga ändamål, och

2446 Carl Reinhold Berch, Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar, Uppsala och Åbo, 1773. Se härtill Areen 1938 s. 150 och ”Hur stor är en medalj?”, www.phaleristica.org, 18 september 2020. Åttonde storleken har tidigare ansetts motsvara 33 mm.

2447 Påhlsson 1987 s. 4. Indelningen användes bl.a. i Erik T:son Uggla (red.), Ordenskalender 1958/59. Svenska innehavare av svenska och utländska riddarordnar samt vissa svenska medaljer, Stockholm: Kungl. Maj:ts Orden, 1958, s. 349-350.

2448 Löwenhielm 1998 s. 67.

2449 SB PM 2006:1 s. 9.

2450 Hildebrand 1875 s. 207.

2451 Reuterskiöld 1934 s. 212.

2452 Lindgren 1959 s. 31-32.

2453 Hildebrand 1875 s. 353 och 417-419.

2454 Areen 1938 s. 72-77; Löfström 1933.

2455 Löfström 1933 s. 34-35; Areen 1938 s. 137.

381

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

undantagsvis för insatser i offentlig tjänst eller offentligt uppdrag.2456 Efter 1975 års reform borde den inte delas ut för tjänste- eller uppdragsmeriter.2457

Medaljen har fortsatt att användas som regeringsmedalj för att belöna insatser för kultu- rella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål. Det skall vara fråga om personliga in- satser på riksplanet. Om insatserna har anknytning till en anställning eller ett uppdrag bör medaljen komma i fråga bara om insatserna är synnerligen förtjänstfulla och överträffar vad som kan förväntas inom ramen för en mycket väl skött anställning eller ett mycket väl utfört uppdrag.2458

För nit och redlighet i rikets tjänst (1803-)

Hedersbelöning för nit och redlighet i rikets tjänst instiftades år 1803 och skulle förlänas till tulltjänstemän som handlat nitiskt och oförtrutet i tjänsten. Medaljen synes omgående ha blivit bortglömd men återupprättades av Karl XIV Johan på 1830-talet.2459 Den utdelades då fortfarande till tulltjänstemän och i Vasaordens gröna band, men från 1800-talets mitt delades den ut även till andra kategorier av statstjänstemän och i högblått band med gula kanter.2460 Under Karl XV:s tid förkortades namnet till För nit och redlighet i rikets tjänst.2461 Sedan år 1947 delas den enbart ut i guld i en storlek, den sjätte storleken, för att undvika att olika befatt- ningshavare får medaljer av olika valör på grund av skillnad i löneplacering.2462

I ordenspropositionen angavs att denna medalj successivt kommit att användas som ”ett slags surrogat för en orden” för ”den stora majoritet av statsanställda som inte i likhet med de högre tjänstemännen har kunnat få ordnar”.2463 År 1968 beslutades att 30 års väl vitsordad tjänst skulle krävas, eller lägst 25 år om den anställde avgick med pension eller det fanns annan särskild anledning. Då infördes också möjlighet att välja mellan medaljen och ett arm- bandsur i guld. Genom upphörandet av utdelning av ordnar till svenska medborgare blev utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst en enhetlig belöning för lång och trogen stats- tjänst. Det förutsågs att medaljen skulle kunna avskaffas och enbart klockan bibehållas, om praktiskt taget alla mottagare skulle välja klockan.2464 Så har dock inte blivit fallet.

Utifrån de nu angivna grunderna regleras utmärkelsen genom förordningen (1974:225) om utmärkelsen ”För nit och redlighet i rikets tjänst”.2465 Utmärkelsen består numera av ett ur, ett konstglas eller en medalj efter den belönades val. Ur och konstglas ska enligt 5 § vara försedda med en bild av lilla riksvapnet i enlighet med de anvisningar som statsheraldikern meddelar, och medaljens framsida ska utformas på det sätt som Kungl. Maj:ts Orden anvisar. På alla former av utmärkelsen ska inskriptionen ”För nit och redlighet i rikets tjänst” finnas.

2456 Prop. 1973:91 s. 9.

2457 Ds Fi 1972:5 s. 40, prop. 1973:91 s. 26.

2458 SB PM 2006:1 s. 9.

2459 Hildebrand 1875 s. 359; Lindgren 1959.

2460 Areen 1938 s. 77-78.

2461 Hildebrand 1875 s. 474.

2462 Prop. 1973:91 s. 8, se även första kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1946:16 och andra kamma- rens första tillfälliga utskotts bet. 1946:14 samt rskr. 1946:325.

2463 Prop. 1973:91 s. 8.

2464 Prop. 1973:91 s. 9 och 25-26. Se också Ds Fi 1972:5 s. 22-23 och 32-34.

2465 Senast ändrad genom SFS 2007:838.

382

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

Enligt 8 § får Arbetsgivarverket meddela närmare föreskrifter för verkställigheten av förord- ningen.

Huruvida denna medalj ska anses vara en kunglig belöningsmedalj kan diskuteras, då förläningarna inte längre beslutas på regeringsnivå i enskilda fall. Den anses ändå vara en av regeringen utdelad kunglig medalj.2466 Eftersom den styrs av en förordning, syftar till att be- löna statstjänst generellt och inte tjänstgöring i något visst statligt verk, och historiskt sett disponerats av Kungl. Maj:t i statsrådet, framstår denna kategorisering som rimlig. Att den administreras av Arbetsgivarverket och i praktiken delas ut av den myndighet där den stats- anställde råkar vara anställd efter 30 års statlig tjänst leder inte till att den utan vidare kan jämställas med medaljer utdelade av myndigheter. När den ska bäras till uniform kategorise- ras den dock som en ’övrig officiell medalj’,2467 en klassificiering som inte framstår som över- tygande.

Sui memores alios fecere merendo (1805-)

Gustav IV Adolf lät år 1805 ta fram förslag till flera medaljer,2468 men endast denna medalj, avsedd för allmännyttig verksamhet, blev utdelad. Namnet betyder ”Åt dem som genom välgärningar befästat sitt minne hos andra”2469 och är redan från början en medalj som syftar till att belöna berömliga gärningar.2470 Den övergick sedan under den Bernadot- teska dynastin till att närmare bestämt bli en belöning för räddande av människoliv.2471 Den blev en belöning endast tilldelad utlänningar, medan den år 1832 instiftade medaljen För be- römliga gärningar tilldelades svenskar.2472 Denna medalj har sedan 1970-talet utdelats mycket sparsamt.2473

För medborgerlig förtjänst (1832-)

Denna medalj instiftades av Karl XIV Johan år 1832. Namnet är en år 1805 gjord fri översättning av Illis quorum meruere labores och det är fråga om samma medalj men med olika inskriptioner.2474 Medaljen förlänades av Kungl. Maj:t i statsrådet,2475 och successivt kom den att anses som en annan utmärkelse än Illis quorum: medan Illis quorum gavs för kulturella, mer vittomfattade förtjänster, belönades lokala insatser genom För medborgerlig förtjänst.2476 Den

2466 Löwenhielm 1998 s. 67-68. Löwenhielm kategoriserar den i grupp G, av regeringen utdelade kungl. medaljer, tillsammans med Illis quorum, För berömliga gärningar, Sui memores, För mod och rådighet till sjöss och För medborgerlig förtjänst.

2467 Reglemente Uniformsbestämmelser 2015 s. 369-370; Braunstein 2007 s. 52. Den placeras då tillsammans med medaljer utdelade av akademier, universitet och myndigheter.

2468 Se Lindgren 1959.

2469 Löwenhielm 1998 s. 44.

2470 Hildebrand 1875 s. 254-255 och 420-421.

2471 Areen 1938 s. 75-76.

2472 Löfström 1933 s. 36.

2473 Löwenhielm 1998 s. 44.

2474 Hildebrand 1875 s. 207, 254 och 356-358; Areen 1938 s. 78.

2475 Reuterskiöld 1934 s. 212.

2476 Löfström 1933 s. 34-35; Areen 1938 s. 137.

383

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

förlänades därmed främst till kommunala förtroendemän, men även mer allmänna samhälls- insatser kunde komma i fråga.2477 En närmare beskrivning av syftet är numera att den tilldelas personer ”som gjort särskilt stora insatser för samhället eller i det praktiska livet”.2478

Efter 1975 års ordensreform skulle medaljen – i den mån den delades ut efter meritvär- dering – inte längre delas ut på sådan grund. Det ansågs ”obehövligt och i viss mån stridande mot nutida värderingar att staten [---] upprätthåller ett belöningssystem för de kommunala förtroendemännen”.2479 Medaljen har därmed efter 1975 års reform delats ut endast ett fåtal gånger, senast år 1988, och då med motiveringar som knappast skilt sig från vad som gäller för Illis quorum.2480 Cirkeln kan därmed anses sluten och det kan ifrågasättas om det finns skäl att upprätthålla uppfattningen att det är fråga om två olika utmärkelser.

För nyttiga uppfinningar (1832-)

År 1832, samtidigt med den senast nämnda medaljen, instiftade Karl XIV Johan denna medalj, men den synes inte ha delats ut mer än i ett exemplar år 1865.2481 Det är samma medalj som Quod inventas vitam excoluere per artes, se nedan. På 1930-talet förekom misslyckade försök att återuppliva medaljen.2482

För berömliga gärningar (1832-)

Även denna medalj instiftades av Karl XIV Johan år 1832, och den skulle användas för att belöna räddande av människoliv och andra räddningsbragder.2483 Numera är den en rege- ringsmedalj som delas ut till personer som rådigt och modigt räddat en människa i livsfara.2484 Den torde även kunna delas ut postumt,2485 vilket är betydelsefullt med tanke på dess syfte. Som ovan nämnts motsvarar den Sui memores alios fecere merendo, som tilldelas utlänningar. Denna medalj har sedan 1970-talet utdelats mycket sparsamt.2486

Quod inventas vitam excoluere per artes (1860)

Denna medalj, vars namn betyder ”därför att de genom uppfunna konster gjort livet rikare”2487 instiftades år 1860. Dess namn kommer från en devis fastställd av Gustav IV Adolf år 1805, vilken togs upp av Karl XV för medaljen För nyttiga uppfinningar (se ovan).2488 Den delades ut i ett exemplar i Vasaordens band av Karl XV år 1860.2489

2477 Ds Fi 1972:5 s. 40, prop. 1973:91 s. 9.

2478 Löwenhielm 1998 s. 44.

2479 Ds Fi 1972:5 s. 40.

2480 SB PM 2006:1 s. 10.

2481 Areen 1938 s. 78-79; Löfström 1961 s. 144-145. Löfström 1933 s. 36 anger att den även delades ut av Karl XIV Johan och Oscar I.

2482 Löfström 1961 s. 145-147.

2483 Areen 1938 s. 79.

2484 SB PM 2006:1 s. 10.

2485 ”Vad gäller för postuma medaljer?”, www.phaleristica.com, 26 oktober 2015.

2486 Löwenhielm 1998 s. 44.

2487 Löfström 1961 s. 139.

2488 Löfström 1961.

2489 Areen 1938 s. 82; Löfström 1961 s. 142-143; Påhlsson 1987 s. 4

384

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

För lång(varig) och trogen tjänst (1884-)

Denna medalj förefaller i litteraturen bara omnämnas av Löwenhielm, och det är svårt att finna närmare uppgifter om den. Den har enligt samma författare sedan 1970-talet utde- lats mycket sparsamt.2490 Medaljen delades ut till personer som hade arbetat 50 år i allmän tjänst, antingen som statligt anställda eller som anställda i andra allmänna inrättningar. Endast tolv medaljförläningar har kunnat identifieras, den senaste (sista?) år 1961.2491

För omsorgsfull renvård – Buorre reinuhimmest – Väjkele reijnomännih (1897-)

Denna medalj instiftades av Oscar II år 1897. Den tas oftast upp bland de av regeringen utdelade medaljerna2492 men någon gång bland av statliga verk och institutioner utdelade me- daljer.2493 Det förstnämnda alternativet torde vara korrekt. Medaljen är unik på det sättet att den har namn på tre språk. Tidigare återgavs samiskan med Puorre påtsoi suittemest,2494 men efter en revidering efter Gustaf VI Adolfs trontillträde år 1950 ändrades nordsamiskan till Buorre reinuhimmest och senare tillkom det sydsamiska Väjkele reijnomännih. Medaljen delades senast ut år 2004.2495

För mod och rådighet till sjöss i farofylld tid (1941-45)

Medaljen instiftades av Gustav V och delades ut för att belöna civila sjömäns insatser under andra världskriget.2496

8.4.3.Medaljer utdelade av H.M. Konungen i hovprotokoll

Serafimermedaljen (1748-)

Serafimermedaljen delades före år 1975 ut genom beslut i ordenskapitlet (se nedan av- snitt 8.4.4.) men numera genom beslut i hovprotokoll, sedan den år 1974 av Kungl. Maj:ts Orden ställts till konungens personliga förfogande. Den delas ut till person som ”genom humanitär och allmänt samhällsgagnande gärning gjort sig synnerligen förtjänt”.2497

H.M. Konungens medalj (1814-)

Denna medalj – vars uppkomsttid inte är helt klarlagd2498 – delades först huvudsakligen ut till anställda vid hov- och slottsstaterna och Djurgårdsförvaltningen men även undantags- vis till andra personer. Den kallades ofta ”hovmedaljen”2499 före år 1975. År 1876 utfärdades

2490 Löwenhielm 1998 s. 44; Löwenhielm i Nordenvall (red.) 1998 s. 60.

2491 ”50 års trogen tjänst”, www.phaleristica.com, 15 februari 2017; se även ”Amiralen, kavassen och dra- gomanen”, www.phaleristica.com, 2 september 2020.

2492 Areen 1938 s. 84; Löwenhielm i Nordenvall (red.) 1998 s. 60; SB PM 2006:1 s. 10.

2493 Löwenhielm 1998 s. 45 och 69.

2494 Areen 1938 s. 84.

2495 ”För omsorgsfull renvård”, www.phaleristica.com, 23 augusti 2017.

2496 Torbjörn Dalnäs, ”Medalj: För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid” i Sjöfartstidningen 2015. 2497 2014 års hovstadga, bilaga 5.

2498 ”H.M. Konungens medalj”, www.phaleristica.com, 9 februari 2017. Tom C. Bergroth anger uppkomst- tiden till år 1814.

2499 Areen 1938 s. 85.

385

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

ett regelverk för den och bandet blev högblått.2500 I 1954 års hovstadga, 5 §, angavs att ko- nungens medalj kunde förlänas personal vid de kungliga hoven, de kungliga slotten eller Djurgården såsom ”vedermäle för trogen och pålitlig tjänst”. Den kunde även förlänas ”andra förtjänta personer”.

Även i 2014 års hovstadga, bilaga 5, finns bestämmelser om denna medalj, och det anges att den förlänas ”´såsom särskild utmärkelse eller inom hovet för lång och trogen tjänst”. Där finns också bestämmelser om dess olika valörer.

Litteris et artibus (1853-)

Till kategorin medaljer utdelade av H.M. Konungen i hovprotokoll hör ett antal särskilda medaljer som delats ut personligen av konungar, och tidigare även andra medlemmar av kungahuset.2501 Den mest betydande av dessa, och den enda kvarvarande som inte instiftats av en konung, är Litteris et Artibus, som instiftades år 1853 av kronprins Karl (XV) för litterära och konstnärliga förtjänster.2502

Prins Eugen-medaljen (1945-)

Medaljen instiftades av Gustaf V vid prins Eugens 80-årsdag. Den delas ut för framstå- ende konstnärlig verksamhet.2503

Prins Carl-medaljen (1945-)

Medaljen instiftades av Gustaf V vid prins Carls avgång som ordförande i Svenska Röda Korset. Den delas ut för särskilt gagnande nationell eller internationell humanitär verksam- het.2504

8.4.4.Medaljer utdelade av konungen i ordenskapitel

Serafimermedaljen (1748-)

Serafimermedaljen instiftades år 1748 samtidigt med Serafimerorden och var ursprung- ligen avsedd som en minnesmedalj till Serafimerordens instiftande. Dess devis Proceres cum principe nectit (hon binder de högsta i landet tillsamman med deras herre) syftar på serafimer- kedjan.2505 Den är den enda medalj vars konungaporträtt inte byts ut vid tronskiften.

När Serafimermedaljen kom att bli en belöningsmedalj var det för oegennyttig och fram- gångsrik verksamhet i människokärlekens tjänst, särskilt för pekuniära och administrativa in- satser till sjukvårdens och välgörenhetens främjande. Den har alltid fram till ordensreformen

2500 ”H.M. Konungens medalj”, www.phaleristica.com, 9 februari 2017.

2501 Areen 1938 s. 86-88.

2502 Hildebrand 1875 s. 477-478; Areen 1938 s. 88-89; Löfström 1935; 2014 års hovstadga, bilaga 5. 2503 Löwenhielm 1998 s. 41; 2014 års hovstadga, bilaga 5.

2504 Löwenhielm 1998 s. 41; 2014 års hovstadga, bilaga 5.

2505 Lindgren 1959 s. 30-31.

386

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

delats ut av konungen i ordenskapitel,2506 men sedan år 1975 förlänas den genom beslut i hovprotokoll.2507

Svärdsmedaljen (1850-)

År 1850 instiftade Oscar I Svärdstecknet (se ovan 8.2.5.) och även Svärdsmedaljen. Me- daljen tilldelades manskap vid krigsmakten efter minst 16 års oförvitlig tjänst och bärs i Svärdsordens band.2508 Medaljen har inte utdelats sedan år 1974.

Nordstjärnemedaljen (1986-)

Nordstjärnemedaljen instiftades år 1986 och förlänas utländska medborgare på samma grunder som gäller för Nordstjärneorden.2509 Den omnämns i Utrikesedepartementets verk- ställighetsföreskrifter från år 1988, där det i 7 § angavs att en Nordstjärnemedalj instiftats inom Nordstjärneorden genom ett beslut av Kungl. Maj:ts Orden vilket fastställts av rege- ringen.2510 Den bärs i Nordstjärneordens band.

Vasamedaljen (1895-)

År 1895 instiftade Oscar II Vasatecknet i analogi med Svärdstecknet, och han instiftade samtidigt en medalj, Vasamedaljen, för allmänt medborgerliga förtjänster.2511 Den bärs i Va- saordens band. Medaljen har inte utdelats sedan år 1974.

8.5.Några andra typer av utmärkelser

8.5.1.Namn, heder och värdighet av visst ämbete, professors namn

En särskild belöningsform är utdelande av ”namn, heder och värdighet” (förkortat n.h.o.v.) av ett visst ämbete. Belöningar med titlar på detta sätt – s.k. karaktärsfullmakter – synes först ha förekommit under 1600-talet2512 och var vanliga under 1700-talet.2513 Titlar kunde delas ut till i tjänst varande civila och militära ämbetsmän – de fick då en högre titel än den som deras egentliga arbetsuppgifter gav anledning till –, till dem som tog avsked och

2506 Areen 1938 s. 59-60; Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 142 ff.

2507 Löwenhielm 1998 s. 39 och 63.

2508 Hildebrand 1875 s. 416; Areen 1938 s. 80.

2509 Löwenhielm 1998 s. 42.

2510 Utrikesdepartementets föreskrifter (UF 1988:9) om tillämpningen av Kungl. Maj.ts ordenskungörelse (1974:768) m.m.

2511 Areen 1938 s. 83-84.

2512 Det äldsta belägget i Svenska Akademiens Ordbok (uppslagsordet ’karaktär’) för ordet ’karaktärsfullmakt’

–av Kungl. Maj:t utfärdad fullmakt på rättigheten att bära viss ämbetstitel, utan att därmed följer tjänstgörings- skyldighet eller avlöning – är från omkring år 1740. Haqvin Spegel nämnde ’karaktär’ i denna betydelse angå- ende förhållanden år 1675: ”Samma dag reeste och Buckwalt bort, sedan som han hade fått character af gen.- major med många andra nådestekn, som skulle obligera honom til ståndachtig trohet och tapperhet.” Se Sune Hildebrand, Hakvin Spegels dagbok, Stockholm: Norstedts, 1923, s. 6.

2513 Areen och Lewenhaupt 1942 bd 1 s. 6; Svenska Rang-Ordningarne, sådane de nu gälla och tillämpas, jemförde med enahanda Ordningar i Norge och Danmark, Stockholm: Samson & Wallin, 1865, s. 19.

387

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

till dem som inte hade innehaft något ämbete.2514 Detta blev mer sällsynt, sedan fullmakterna avgiftsbelagts genom beslut av 1834-35 års riksdag med högre avgifter än som gällde för verkliga ämbetsinnehavare,2515 men systemet fungerade i grunden på samma sätt som förut.2516 Vid 1840-41 och 1844-45 års riksdagar togs frågan upp om att systemet skulle upp- höra, men efter motstridiga beslut mellan stånden kom inte riksdagen till något sådant ställ- ningstagande.2517 I det sammanhanget gjordes ingen historisk utredning om systemet. Sedan den officiella rangordningen för ämbetsmän avskaffats år 19092518 förutom för de befatt- ningar vars rang var grundlagsreglerad,2519 förlorade namn, heder och värdighet av en viss titel sin egentliga betydelse.

Av oklar anledning fortsatte emellertid just ’professors namn’ att delas ut, varvid dock ”heder och värdighet” utelämnades, sedan rangordningen avskaffats. Det kan nämnas att värdighet av hedersdoktor (doktor honoris causa, förkortat h.c.) är något som universitetens fakulteter delar ut, dock var det länge så att graden av teologie hedersdoktor delades ut av konungen.2520 Enligt nuvarande synsätt har utmärkelsen ett användningsområde som sam- manfaller med det som omfattas av Illis quorum. Professors namn är en hederstitel som delas ut främst för att belöna sådana insatser utanför den akademiska världen som har stor folk- bildande eller på annat sätt allmännyttig betydelse.2521

Att tilldela en person en hederstitel på detta sätt förekommer i flera andra länder. I Fin- land är det mycket vanligt förekommande, och en särskild skatt ska betalas när en titel förlä- nas. Exempel på titlar som förlänas på detta sätt är bergsråd, statsråd, energiråd, sjöfartsråd, lagman, kansliråd och professor.2522

8.5.2.Kungl. hovleverantör

Kungl. hovleverantör är en utmärkelse som kan tilldelas ett svenskt företag som tillverkar viss produkt, bedriver handel eller tillhandahåller tjänster, och som står i affärsförbindelse med hovet. I Europas monarkier blev det under 1800-talet vanligt att dela ut utmärkelsen hovleverantör, t.ex. i Danmark, Nederländerna och Belgien samt Frankrike under Napoleon. En anledning till detta var att hoven ägnade sig mindre åt självhushållning, varvid inköp från leverantörer blev viktigare. En annan anledning var en önskan om att stimulera handeln och

2514 Se Norrby 2011 s. 82-85 och Ingvar Elmroth, Nyrekryteringen till de högre ämbetena 1720-1809, Lund: Gleerups, 1962, s. 35-50.

2515 Svenska Rang-Ordningarne … 1865 s. 19; 1834-35 års riksdag, Bihang, saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdags- skrivelse nr 339; 40 § bevillningsförordningen, SFS 1835:41 s. 1. Jfr även Norrby 2011 s. 232.

2516 För att nämna två exempel från före och efter denna förändring fick kommissionslantmätaren Alex- ander Eklundh lantmäteridirektörs titel år 1814 (Viktor Ekstrand, Svenska landtmätare. Biografisk förteckning, 1628- 1900, Stockholm: Sveriges lantmätareförening, 1896-1903, s. 129) och vice häradshövdingen Carl Richter hä- radshövdings titel år 1838 (Odén 1902 s. 425).

2517 1840-41 års riksdag, Bihang, saml. 3, konstitutionsutskottets bet. 23 och 37; 1844-45 års riksdag, Bi- hang, saml. 3, konstitutionsutskottets bet. 3 s. 4-5, saml. 8, allmänna besvärs- och ekonomiutskottets bet. 29 och 72. Se också Naumann 1879-84 bd 2 s. 316-317.

2518 SFS 1909:107 s. 1; se Malmgren 1921 s. 34.

2519 34 och 97 §§ i 1809 års regeringsform.

2520 Naumann 1879-84 bd 2 s. 317.

2521 SB PM 2006:1 s. 12.

2522 Lag 23.12.1999/1215 om offentlig belöning, lag 1388/2001 om skatt för titlar, republikens presidents förordning 20.4.2000/381 om titlar. Se också hemsidan för Statsrådets kansli, sidan ”Hederstitel”.

388

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

tillverkningsindustrin. De spanska och norska kungahusen utnämner inte längre hovleveran- törer, men utmärkelsen finns utöver i Sverige kvar i bl.a. Belgien, Danmark, Nederländerna och Storbritannien.2523

Karl XIV Johan organiserade och reglerade användandet av utmärkelsen i Sverige. Hov- leverantörstiteln fungerade som en kvalitetsmarkör. En avgift togs ut, vilken finansierade understöd till pensionerad slottspersonal och slottsanställdas änkor genom Kungl. hovsta- tens gratialkassa. Utmärkelsen är inte bara knuten till en fysisk person inom företaget utan också till en kunglig person, vilket innebär att hovleverantörskapen måste förnyas vid tron- skifte. I Sverige gjordes en begränsning av antalet hovleverantörskap i samband med Carl XVI Gustafs trontillträde. Dessförinnan var antalet omkring 1 000, men nu finns omkring 130 hovleverantörer. Avgiften för utmärkelsen togs samtidigt bort.2524

Det finns föreskrifter utfärdade av konungen år 2019. Enligt dessa är det konungen som fattar beslut om tillstånd att kalla sig hovleverantör eller att som sådan framför sin yrkesbe- nämning använda ordet ”hov”, i betydelsen konungens hov. Tillstånden är begränsade till fem år och för att få tillstånd krävs att företaget under en längre följd av år levererat varor eller utfört tjänster åt någon medlem av kungafamiljen, att leveranserna eller tjänsterna har föregåtts av beställningar från hovet samt att inga anmärkningar föreligger mot företagets eller dess företrädares ekonomi eller etik och att ej heller i övrigt allvarlig anmärkning före- ligger. Tillståndet knyts inte bara till ett företag utan till en ansvarig fysisk person.2525 Det finns andra titlar som inleds med hov-, t.ex. hovorganister och hovsångerskor, men de ingår inte i systemet av hovleverantörer.2526

Enligt 1 § lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar får statsvapen inte utan vederbörligt tillstånd användas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster och inte heller på annat sätt än som kännetecken användas i närings- verksamhet. Stora riksvapnet är inte bara rikets vapen utan också konungens personliga va- pen, och det är på den grunden konungen kan ge tillstånd till dess användande av hovleve- rantörer.2527 Tillståndet ger enligt 2019 års föreskrifter inte rätt att registrera riksvapnet som varumärke, och vapnet måste åtföljas av texten ”Kunglig hovleverantör” eller annan beviljad benämning som t.ex. ”Kunglig hovjuvelerare”.2528

Utmärkelsen hovleverantör delas som nämnts ut i flera länder, t.ex. i Storbritannien, där den har beskrivits just som en utmärkelse, ett slags handelns adelskap, ”a species of peerage for trade”. Även i Storbritannien delas den ut till företag men är egentligen främst knuten till den fysiska person som står bakom företaget. Titeln delas där ut inte bara av monarken utan också av några andra medlemmar av kungahuset, och det är på så sätt egentligen inte fråga om hovleverantörer utan om leverantörer till en viss kunglig person. Leverantörerna får se- dan 1700-talet använda det kungliga vapnet i olika sammanhang, och motprestationen är att de varor och tjänster som levereras till hovet ska vara av genomgående hög kvalitet. På 1990-

2523 Edward Bujak, ”Foreign warrants” i Heald 2003 s. 132-135; Gunnarsson och Hedberg 2011 s. 15. Se beträffande Danmark Zalewski 2000 ssk. s. 34-36.

2524 Gunnarsson och Gunnarsson 1999 s. 11-14; Gunnarsson och Hedberg 2011 s. 9-12.

2525 Föreskrifter rörande hovleverantörskap gällande fr.o.m. 2019-04-15.

2526 Gunnarsson och Hedberg 2011 s. 14. Se t.ex. Hovkalendern 2019 s. 18-19.

2527 Se 2 kap. 7 § varumärkeslagen (2010:1877), jfr prop. 1997/98:120 s. 17.

2528 Föreskrifter rörande hovleverantörskap gällande fr.o.m. 2019-04-15 p. 13.

389

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

talet infördes ett ”significance test” – de varor och tjänster som levereras måste ha särskild betydelse för kungahuset eller leverantören, och utmärkelsens funktion är att ”recognise and reward excellence”. Det har inte varit ovanligt att hovleverantörskap har förnyats i generation efter generation både inom kungahuset och det levererande företaget, men titeln omprövas kontinuerligt, numera vart femte år.2529

8.6.Några sammanfattande kommentarer

Genom Serafimer-, Svärds-, Nordstjärne- och Vasaorden kunde många olika typer av förtjänstfulla insatser för Sverige belönas. Delvis var de redan från början knutna till viss rang och samhällsställning, och den kopplingen kom successivt att förstärkas genom att olika vär- digheter av Svärds- och Nordstjärneorden knöts till innehav av olika ämbeten och lönegra- der. En annan utveckling hade kunnat innebära att belöning för förtjänstfulla insatser för Sverige hade kommit i fokus snarare än mottagarens tjänsteställning. Genom de vägval som successivt skedde kom ordensväsendet att framstå som förlegat och odemokratiskt under 1970-talet.

Ett sätt att dela in de kungliga belöningsmedaljerna är, som framgått, att ta fasta på om de delats ut av konungen i statsrådet, i hovprotokoll eller i ordenskapitlet. Den ordningen har använts i det föregående. Ordensmedaljerna är emellertid en del av det gradsystem som finns inom varje orden. Efter ordensreformen har också H.M. Konungens medalj i någon ut- sträckning kunnat fylla ut delar av det behov av belöningar som lämnats av reformen, vid sidan av den mycket begränsade utdelningen av regeringens medaljer.

Några av de medaljer som hör till regeringens beslutssfär (tidigare Kungl. Maj:t i statsrå- det), finns i parallella varianter med svensk och latinsk inskription, och de kan inordnas i par som i realiteten är två versioner av samma utmärkelse:

•Illis quorum meruere labores – För medborgerlig förtjänst

•Sui memores alios fecere merendo – För berömliga gärningar

•Quod inventas vitam excoluere per artes – För nyttiga uppfinningar

Ordens- och medaljväsendet omfattar sammantaget belöningar för såväl långt och troget arbete som för särskilt förtjänstfulla insatser. De inskriptioner och symboler som används knyter an till många delar av det europeiska kulturarvet. Även om belöningssystemet inte tagits fram som ett enhetligt system utan tvärtom ändrats och modifierats efter hand, varvid en del utmärkelser blivit irrelevanta eller fallit i glömska medan nya inrättats, är det svårt att hitta någon typ av samhällsinsats som skulle riskera att helt falla utanför systemet. Även de insatser som företag står för ingår i systemet, om man beaktar utmärkelsen Kungl. hovleve- rantör. Detta kan sägas om tiden fram till år 1975, då en betydande del av systemet föll bort utan att ersättas av någon annan del av det, mer än i viss mån av H.M. Konungens medalj. Om man ser förbi det automatiska systemet tillbaka till den äldre ordningen med individuellt be- slutade belöningar för särskilda insatser – det må vara flitig vaccinationsverksamhet, nyttiga

2529 Heald 2003 ssk. s. 7-9, 20, 25, 33-35, 53, 87 och 96, citaten från s. 9 och 87.

390

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

uppfinningar eller betydande insatser inom uppdrag, ämbete, arbetsuppgift eller näring – finns en historia att knyta an till, utifrån det uppdrag som utredningen har.

I det sammanhanget ska noteras vad Magna Robertsson i fråga om Försvarsmaktens förtjänstmedaljer har konstaterat om skillnaden mellan värdegrund och professionsetik och deras överlappande funktioner. Ett värdegrundsarbete mer anpassat till den fredstida förvalt- ningens villkor och med syfte att målstyra en förvaltning utifrån ett centralt perspektiv kan ställas mot en yrkesetik som mer handlar om självständigt omdömesgillt handlande, särskilt i svåra situationer.2530 På liknade sätt skulle man kunna ställa tjänsteordenssystemet och be- löningar för lång och trogen tjänst mot ett system där individuella framstående insatser kan uppmärksammas och belönas.

2530 Robertsson 2020.

391

8. Ordens- och medaljväsendets rättsliga reglering

392

9. Avslutande analys

9.Avslutande analys

9.1.Kronologiska brytpunkter

9.1.1.Den allmänna konstitutionella historien

Inom den svenska konstitutionella historien finns några vanligen angivna brytpunkter, man kan t.ex. nämna konsolideringen av riket vid 1200-talets mitt, Kalmarunionens början år 1397 och slut år 1523, 1634 års regeringsform, frihetstidens början år 1719 och slut år 1772, 1809 års regeringsform, 1866 års representationsreform, den allmänna och lika röst- rättens införande år 1921, 1974 års regeringsform och slutligen inträdet i EU år 1995. Vad som är intressant att notera är att väsentliga förändringar inte alltid har skett genom en hän- delse som utgör en brytpunkt, en tidpunkt och plats för minnet att knyta an till. Vid 1900- talets början förändrades den konstitutionella rätten på ett genomgripande sätt genom parla- mentarismens införande och den personliga kungamaktens avveckling, och 1974 års rege- ringsform fungerade som en formalisering av förändringar som i allt väsentligt redan hade ägt rum. Det som då återstod var – sedan det klarlagts att monarkin skulle bevaras – att slå fast på vilket sätt konungens medverkan i statsstyrelsen skulle utformas och vilka formella inslag som skulle finnas kvar. Resultatet var att formerna så långt som möjligt skulle motsvara realiteterna.

Om man utgår från sättet att se på rätten som indelad i flera skikt (se avsnitt 1.2.2.) kan det konstateras att förändringar i rättens ytskikt emellanåt släpat efter i förhållande till de mer djupgående förändringar som skett. Ett exempel på detta är just hur parlamentarismen inför- des och den personliga kungamakten avvecklades utan att detta kom till uttryck i regerings- formen. Det var då andra förändringar som skedde i ytskiktet, t.ex. att Gustaf V tog ett steg tillbaka och – som Björn von Sydow har framhållit – undertecknade 1918 års proposition om ändringar i förordningen om kommunalstyrelse på landet, där Nils Edén uttalade sig principiellt för parlamentarismens princip (se avsnitt 8.2.9.). Denna typ av rättsligt relevanta händelser tillsammans med det faktiska handlandet under lång tid har bidragit till en rättskul- tur av parlamentarism och högst begränsad personlig kungamakt, något som sedan manife- sterats i rättens ytskikt först genom grundlagsändringar på 1960-talet och genom 1974 års regeringsform.

9.1.2.Successionsrätten

På successionsrättens område är det andra årtal än de ovan angivna som utgör de vä- sentliga brytpunkterna. Det medeltida systemet med konungaval där konungasöner hade fö- reträde ersattes år 1544 med en s.k. arvförening där agnatisk lineal primogenitur slogs fast. År 1590 infördes för första gången en begränsad kvinnlig tronföljd, och år 1604 infördes bl.a. krav på att konungen samt arvfurstarna och deras gemåler skulle vara av den rena evan- geliska läran enligt den oförändrade Augsburgska bekännelsen, och det krävdes också att det fanns samtycke från riksdagen till en arvfurstes giftermål. Förändringarna från omkring år 1600 har ännu betydelse när det gäller bl.a. religionskravet, som bekräftades vid antagandet

393

9. Avslutande analys

av 1810 års successionsordning och senast i samband med kyrkans skiljande från staten vid millennieskiftet. Fullt kognatisk tronföljd infördes år 1980.

9.1.3.Kungahusets och hovets finansiering

Det finns tydliga spår av ett tidigmedeltida system med vissa gårdar som bidrog till ko- nungens försörjning, och redan på 1100-talet gjordes skillnad mellan kronans gods och ko- nungens personliga gods. Landskapslagarna ger stöd för att Uppsala öd vid 1200-talets slut var ett för Uppland relevant begrepp som senast på 1310- och 1320-talen spreds till Söder- manland, Västergötland och Norrlandskusten. Detta innebär inte att det fanns något enhet- ligt system av husabyar, särskilt som det också har ansetts att husabyarna förlorade sin bety- delse vid sekelskiftet 1300 i samband med de nya slottslänens framväxt. Dessa husabyar läm- nade inte någon struktur efter sig, utan det som följde från 1500-talet och framåt var ett antal turer fram och åter med förläningar och återtagande av jordagods.

Det fanns vissa s.k. förbjudna orter som inte fick förlänas bort. T.ex. var Stockholms slott som med det som löd därunder anslaget till hovstaten. Svartsjölandet och öarna därom- kring och i Björkfjärden var anslagna till hovstaten eller stallstaten. Utöver förstås Stock- holms slott finns några egendomar där kontinuiteten är tydlig från medeltiden och framåt: Den kungliga dispositionsrätten till Svartsjö slott härrör från 1300-talet, men Oscar II avstod från denna rätt på 1880-talet. Karl Knutsson Bonde bytte till sig Kungl. Djurgården i Stock- holm mot en Husby-egendom i Uppland, Karl XI slog år 1676 fast att Djurgården skulle sortera under hans egen disposition, och detta bekräftades i 1809-10 års överenskommelse. Även systemet med hovanslag som står till konungens fria förfogande har sitt ursprung i Karl XI:s tid, i och med att det grundar sig på 1696 års riksstat.

Den senaste brytpunkten skedde genom 1809-10 års överenskommelse, som bekräftade den kungl. dispositionsrätten till vissa slott och till Djurgården, men som också innebar en viktig förändring på så sätt att avkastningen av slotten skulle tillfalla statskassan medan ko- nungen och hovet skulle få särskilda anslag för driften av slotten och som tidigare för själva hovhållningen. Detta kan betraktas som ett slags affärsuppgörelse mellan parterna, närmast ett slags offentligrättsligt avtal, eftersom riksdagen trodde sig kunna tjäna pengar till statskas- san genom effektivare drift av de egendomar som redan tidigare arrenderats ut och de som användes för hästavel. I denna del finns ytterligare brytpunkter då överenskommelsen delvis förändrats, främst den för revisionen betydelsefulla indelningen i hovstat och slottsstat vid 1840-41 års riksdag, funktionsfördelningen mellan ståthållarämbetena och Byggnadsstyrelsen år 1944-45 och flyttningen av Husgerådskammaren från hovstaten till slottsstaten år 1981. Under 2000-talet har nya överenskommelser träffats om mer detaljerad redovisning till rege- ring och riksdag om hovets ekonomi och verksamhet.

Hovets självständighet i förhållande till statsförvaltningen söker sig tillbaka till 1634 års regeringsform, varigenom hovet blev en särskild gren av statsförvaltningen, till dess att det under 1700-talet klarlades att hovet stod under konungens enskilda disposition. I denna del bekräftades rättsläget genom 1809 års regeringsform och förarbetena till 1974 års regerings- form; uttalandena om detta i lagförarbetena har sedan bekräftats i rättspraxis.

394

9. Avslutande analys

9.1.4.Ordensväsendet

Beträffande ordensväsendet är de viktigaste kronologiska brytpunkterna två: Ordensvä- sendets inrättande år 1748 och dess genomgripande förändring genom att ordnar från och med år 1975 inte längre kunde delas ut till svenska medborgare. Därutöver ska nämnas åren 1751, då ordensförläningarna flyttades från riksrådet till ett särskilt ordenskapitel, 1772, då Vasaorden inrättades, 1955, då normalplaner togs fram för att ännu närmare knyta ordens- förläningarna till tjänstegrad och tjänsteår, och 1995, då en utökning av möjligheterna att förläna ordensutmärkelser inom kungahuset genomfördes. Som mer successiva förändringar ska noteras det ökade antal grader som infördes, främst under 1800-talet, under inspiration från andra länders förtjänstordnar med flera grader.

9.2.Hur stora oklarheter finns beträffande rättsläget och den histo- riska utvecklingen?

9.2.1.Den svårtolkade successionsordningen och husmakten

Succession sker i de flesta monarkier (utom Belgien) ipso jure, det vill säga omedelbart och utan någon särskild handling eller något beslut. På grund av en formulering i 1 § i 1809 års regeringsform fanns en uppfattning att successionsordningen bara var tillämplig vid en konungs död, men inte om en konung förlorade kronan till följd av abdikation eller bristande behörighet t.ex. vid ett religionsbyte. Motsättningen mellan dessa båda teorier, ”avliden-teo- rin” och ”successions-teorin” kunde först anses som irrelevant sedan Erik Fahlbeck behand- lat frågan år 1955 (se avsnitt 5.1.2.).

En annan successionsrättslig oklarhet rör skillnaderna och likheterna mellan begreppen ’konungahuset’, ’kungahuset’, ’kungl. huset’ och ’kungl. familjen’. Jag har i kap. 4 försökt definiera begreppen närmare. Jag har stannat för att ’konungahuset’ i 5 kap. regeringsformens mening omfattar konungen eller regerande drottning samt de successionsberättigade perso- nerna. ’Kungl. huset’ omfattar sedan 2019 års beslut av H.M. Konungen dels vissa – men inte alla – successionsberättigade personer, dels deras gemåler. ’Kungl. familjen’ omfattar hela konungahuset i regeringsformens mening men även de personernas gemåler, och därut- över ytterligare några personer. Bortsett att från ’kungl. huset’ och ’kungl. familjen’ hela tiden har haft en mer begränsad respektive mer omfattande innebörd, har begreppen inte använts konsekvent vare sig i lagstiftningen eller i andra sammanhang. Ett talande exempel på det är 4 § successionsordningen som innehåller begreppen kungl. huset och kungl. familjen utan att någon skillnad torde vara avsedd (se avsnitt 5.3.4.).

Ytterligare oklarheter råder beträffande vad som gäller för att det ska konstateras att en konung förlorat kronan på grund av byte av religion, om en successionsberättigad hela tiden måste tillhöra den evangeliska läran för att behålla successionsrätten och för vilka personer en successionsberättigads religionsbyte får konsekvenser (se avsnitt 5.3.). Vidare är konung- ens husmakt ett inte i alla delar entydigt begrepp. I vissa avseenden är det oklart om konung- ens beslutsbefogenheter går över till en riksföreståndare (se avsnitt 5.6.-5.7.). I detta sist- nämnda avseende har Varenius uttalat sig för en praktiskt fungerande tolkning, och Fahlbeck har generellt menat att bestämmelserna måste tolkas på ett förnuftsenligt sätt (se avsnitt

395

9. Avslutande analys

5.7.1). Tolkningsproblemen hänger i denna del samman med ett förhållande som Fahlbeck har uppmärksammat, nämligen att rättsreglerna är ”slumrande”.2531 Det är fråga om regler som inte har tillämpats och som därför inte har fått den stadga i tolkningen som rättspraxis kan ge. De principer och rättsliga metoder som finns i rättskulturen ger då begränsad ledning vid bedömningen av olika tänkta situationer.

9.2.2.Den svårtillgängliga 1809-10 års överenskommelse

Den ordning som gäller beträffande konungens dispositionsrätt till statlig egendom och anslaget till hovhållningen samt slottens och lösörets skötsel är inte – i motsats till vad som nyss nämndes beträffande successionsordningen – svårtolkad av den anledningen att någon praxis och någon rättskultur saknas. Tvärtom, dessa frågor har kontinuerligt hanterats av hov och stat under mer än 200 år och en viss praxis har utvecklats i hanteringen av uppkommande gränsdragningsproblem och andra frågor.

1809-10 års överenskommelse har i olika sammanhang ansetts svårtillgänglig och svår att förstå. Det har inte varit allmänt känt att överenskommelsens väsentliga delar trycktes i det tidiga 1800-talets riksdagstryck, som visserligen var strukturerat på ett annat sätt än da- gens men som går att navigera i med hjälp av registren. Även med kunskap om detta är emellertid överenskommelsen svårtillgänglig genom sin utformning. Om 1809-10 års över- enskommelse hade träffats idag, hade sannolikt överenskommelsen skrivits samman i ett do- kument som sedan hade kunnat justeras efter hand som behov av förändringar uppstod. Nu kan man naturligtvis inte bedöma utformningen av 1809-10 års överenskommelse utifrån dagens måttstockar, men även efter det tidiga 1800-talets standarder är riksdagens dokument formulerade på ett invecklat sätt – man kan t.ex. jämföra med hur det hade sett ut om över- enskommelsen hade formulerats i lagform. Dessutom har överenskommelsen förändrats successivt under de 200 år som har passerat, utan att detta har föranlett ändringar i något sammanhållet dokument – överenskommelsen består av ett antal på varandra liggande lager.

Med detta sagt kan ändå överenskommelsen enkelt sammanfattas i några punkter:

•Konungen har rätt att ta emot ett årligt anslag, av vilket han disponerar fritt över en del medan en annan del omfattas av riksdagens revision.

o Konungen tar emot en årlig summa att fördelas ”efter eget nådigt wäl- behag”,2532 en summa som med det tidiga 1800-talets språkbruk skulle återspegla ”Swenska Folkets kända önskan att se den urgamla Konunga- thronen omgifwen med en, densamma värdig glans”2533 och utgöra ”till- räckeliga medel för underhållandet af en emot dess höga wärdighet och Rikets anseende swarande Hof-Stat”. Det finns därmed en uttalad am- bition att det inte ska vara vilken typ av glans som helst utan just en värdig glans, och glansen ska inte bara anpassas till konungens värdighet utan också till rikets anseende. Detta är något som med nödvändighet ges olika innebörd under olika epoker.

2531 Fahlbeck 1955 s. 6 och 106.

2532 Detta och följande citat, där ej annat anges, från 1809-10 års riksdag, Ridderskapet och adelns proto- koll, bd 4:1, november 1809, justerad skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 november 1809, s. 732-743

2533 1810 års riksdag, Bihang, bd 1, statsutskottets bet. s. 715-719 på s. 717.

396

9. Avslutande analys

oVid 1840-41 års riksdag har anslaget delats upp i hovstaten och slotts- staten, där den senare omfattas av riksdagens revision. Sedan år 1981 är det de omkostnader som avser vård av statens lösa och fasta egendom som omfattas av revision, medan anslaget till hovet och de kungliga per- sonernas omkostnader står under konungens överinseende.

•Konungen har dispositionsrätt till slott och lösöre, men lämnade år 1809-10 över de utarrenderade och därmed betydelsefulla inkomstgivande delarna till statsverket.

oKonungen skulle till ”Riksens Ständer, såsom en i ewärdeliga tider åt dem förbehållen rättighet” överlämna de kungsgårdar och kungsladu- gårdar m.m. som dittills stått under konungens ”höga företrädares ome-

delbara styrelse”, nämligen Drottningholm, Svartsjö, Väntholmen, Gripsholm, Strömsholm, Kungsör samt Flyinge och Dalby och alla hov- och stallängar.

oSlotten vid Drottningholm, Svartsjö, Gripsholm och Strömsholm skulle kungaparet och kungafamiljen få ”till deras höga nöje och sommarsejour nyttja [---] med tillydande Trägårdar och Lustparker”, ”till hwilkas wård och skötsel nödiga arbetare och betjening böra af Statswerkets medel bestås och aflönas, äfwensom erfordeliga medel anslås till deras under-

håll och förbättring”. Svartsjö har sedan på 1880-talet fallit bort.

oUlriksdal tillkom till föregående kategori år 1813 sedan kungsgården av- skilts, och Haga slott tillkom redan vid 1809-10 års riksdag. Det är något oklart om dispositionsrätten till Haga återlämnades till staten under pe- rioden 1966-2009 eller om konungen då upplät en nyttjanderätt till re-

geringen, sannolikt är det senare mest korrekt.

oDispositionsrätten till Rosersberg och Tullgarn omprövas vid varje

tronskifte. Detta gäller enligt 1809-10 års överenskommelse för Rosers- berg och enligt praxis för Tullgarn.

oI dispositionsrätten ingår också Kungl. slottet, Hovstallet, Hovförvalt-

ningens hus, Oxenstiernska annexet och Riddarholmskyrkan.

oI dispositionsrätten ingår också lösöre i form av möbler m.m.; en för-

teckning över detta upprätthålls av Kammarkollegiet utifrån uppgifter från Riksmarskalksämbetet.

oDet finns vissa oklarheter när det gäller dispositionsrättens geografiska utsträckning och på vilken nivå överenskommelser om detaljer i tillämp- ningen av överenskommelsen kan träffas.

•Konungen har dispositionsrätten över Kungl. Djurgården. Djurgårdskassan får endast användas till Djurgårdens förbättring och förskönande samt till underhåll av vägar och broar ”och icke graveras med serskildta aflöningar eller Gratificat- ioner till några wissa personer”. Det finns en Djurgårdsfond för statens intäkter från upplåtelser eller överlåtelser av mark på Djurgården, vars avkastning tillfall- ler Djurgårdskassan.

•Det finns inte utrymme för ensidiga förändringar, utan förändringar sker genom överenskommelser mellan konungen och regeringen eller riksdagen. Detta in- nebär bl.a. att slottens och Djurgårdens ställning som statlig egendom är förhål- landevis väl tryggad.

397

9. Avslutande analys

9.2.3.Det svårhanterade ordensväsendet

Belöningssystem med medaljer och ordensutmärkelser finns i de flesta länder. I Sverige infördes ordensväsendet ganska sent, år 1748. Att förtjänstfulla insatser skulle belönas var bara en del av anledningen, en annan anledning var att tronföljaren Adolf Fredrik inte lämp- ligen skulle synas bärande en rysk orden. De förtjänstfulla insatser som skulle belönas räkna- des delvis redan från början i tjänsteår, nämligen beträffande Svärdsorden, och detta blev successivt den väsentliga grunden för ordensförläningar inom Svärdsorden, Nordstjärneor- den och även i någon mån Vasaorden, som dock hade mera av karaktär av ”fri orden”.

Detta ledde till stark kritik mot ordensväsendet och fick också den märkliga konsekven- sen att ordensväsendet hanterades som en statlig personalfråga i 1972 års departementspro- memoria. Frågan om belöning för förtjänstfulla insatser hamnade därmed i bakgrunden, och man kan säga att ordensväsendets syften och möjliga funktionssätt inte fick en rättvisande uppmärksamhet. Möjligheten att ändra ordensväsendet så att det kunde användas som belö- ning av verkligt förtjänstfulla insatser utnyttjades inte (se avsnitt 8.2.9.).

Det framstår som inkonsekvent att det ansågs möjligt att identifiera insatser som utlän- ningar gjort för Sverige och som ansågs värda att belöna, men inte motsvarande insatser av svenska medborgare. Belöningar genom medaljer fortsatte att förekomma, och konungens medaljutdelning har i någon mån kunnat fylla det behov av belöningar för förtjänstfulla in- satser som finns i ett samhälle, allt medan regeringsmedaljerna har utnyttjats mera sparsamt. På samma sätt som det inte ansågs möjligt att hitta ett sätt att på 1970-talet införa förtjänst- fulla insatser som kriterium för ordensförläningar, synes även regeringarna sedan dess ha haft svårt att hitta metoder för att identifiera insatser värda att belöna med en medalj.

9.3.Statschefen som frikopplad från politiken och därför mera självständig?

”Den svenska statschefen är i princip självständig i förhållande till regering och riks- dag”2534 skriver Derlén, Lindholm och Naarttijärvi, och i det uttalandet ligger mer än man kanske först kan tro. Om man jämför med de andra europeiska konstitutionella monarkierna har de det gemensamt att monarkerna i de flesta fall har uppgifter med underliggande poli- tiska implikationer, som att skriva under lagar och att förhandla fram nya regeringsbildare efter val.2535 Endast i Sverige är konungen frikopplad från sådana uppgifter. Visserligen får det inte framkomma motsättningar mellan konungens ställningstaganden och den sittande regeringens politik,2536 men det finns å andra sidan inget ministeransvar för konungens gö- randen och låtanden, till skillnad från i t.ex. Nederländerna.2537

Detta innebär att ansvarsutkrävandet är ett annat än det politiska, genom val och ut- skottsgranskningar av ministrars handlande. Ansvarsutkrävandet sker snarare genom den all- männa opinionen. I gengäld ger detta konungen en mer självständig roll i sitt sätt att vara head of nation, så länge handlandet inte strider mot regeringspolitiken. Huruvida den svenska

2534 Derlén, Lindholm och Naarttijärvi 2016 s. 63 med hänvisning till Sterzel 2009 s. 153. 2535 Hazell och Morris (red.) 2020 s. 19-92.

2536 Prop. 1973:90 s. 172.

2537 Hazell och Morris (red.) 2020 s. 71 (Rudy Andeweg) och 163 (Bart van Poelgeest).

398

9. Avslutande analys

statschefen har någon rätt att bli konsulterad och att få tillfälle att uppmuntra och att varna (med den brittiske journalisten Bagehots ord, ”the right to be consulted, to encourage and to warn”,2538 en formulering som återkommer inte bara i Storbritannien, se ovan avsnitt 1.2.3., utan även beträffande t.ex. Nederländerna och Belgien2539) är högst oklart; det väsent- liga enligt svensk konstitutionell rätt är att konungen hålls informerad (se ovan avsnitt 2.6.2.). Men detta gör att något som annars hade kunnat framstå som mycket främmande för nutida konstitutionell rätt blir ganska följdriktigt, nämligen att konungen har beslutanderätten över sitt hov och över de slott och egendomar som ställts till hans förfogande enligt 1809-10 års överenskommelse och, när det gäller Tullgarn och Rosersberg, enligt överenskommelser vid varje tronskifte. Detta leder också till att vården av det kungliga kulturarvet, som uttryckligen omnämns i budgetpropositionerna sedan år 2006/07 men som har varit en central funktion för Husgerådskammaren åtminstone sedan Oscar II:s tid, får en särskilt framträdande karak- tär.

9.4.Symboler och symboliskt handlande

Statschefens deltagande i rikets styrelse är av symbolisk art, som när han förklarar riksmötet öppnat (3 kap. 6 § riksdagsordningen) och deltar i konselj i samband med rege- ringsskifte (6 kap. 6 § regeringsformen). Det är uttryckligen tanken att statschefen ska vara en symbol för riket genom att ha representativa och ceremoniella uppgifter (se ovan avsnitt 2.6.2.). Även om det kanske kan tyckas märkligt att en livs levande människa också fungerar som en symbol, finns det här anledning att återknyta till Kantorowicz metafor ”the king’s two bodies”, åtskillanden mellan ämbetet och privatpersonen, och min vidareutveckling av detta med en indelning i tre skepnader:

I.De konstitutionellt och i övrigt rättsligt relevanta delarna av statschefsskapet.

II.Statschefen som rikets främsta företrädare och innehavare av rikets högsta vär-

dighet.

III.Statschefen som privatperson.

I själva verket kan detta vara den svenska konstitutionella utvecklingens, och denna texts, främsta bidrag den europeiska monarkirätten, nämligen den tydliga uppdelning som kan gö- ras mellan de konstitutionellt och rättsligt relevanta delarna av statschefens uppgifter och de officiella uppgifter som statschefen utför som rikets främsta företrädare och innehavare av rikets högsta värdighet. Det som är tydligt i den svenska utformningen av monarkin är att det inte finns ett stort antal situationer där monarkens underskrift krävs men där den i reali- teten inte innebär ett ställningstagande från monarkens sida. Genom indelningen kan också de delar av statschefens funktion som en riksföreståndare träder in i på ett tydligt sätt skiljas från de funktioner inom ramen för uppgiften som rikets främsta företrädare och innehavare av rikets högsta värdighet som flera olika medlemmar av kungahuset kan utföra vid sidan av varandra.

2538 Walter Bagehot, The English Constitution, London: Chapman and Hall, 1867, s. 103. 2539 Hazell och Morris (red.) 2020 s. 41 (Paul Bovend’Eert) och s. 88 (Quentin Pironnet).

399

9. Avslutande analys

Om någon konstitutionell oordning skulle uppstå, t.ex. om ett val skulle ha genomförts på ett sätt som gör att det ifrågasätts om riksdagens sammansättning är legitim, eller om en samling personer skulle ha utropat sig till regering under kuppartade former, är statschefens befogenheter inte bara formaliteter utan genuint konstitutionellt relevanta. Statschefen skulle kunna vägra att förklara ett illegitimt riksmöte öppnat, eller vägra att kalla till konselj i sam- band med ett illegitimt regeringsskifte. I sådana fall skulle konungen handla inom ramen för de konstitutionellt och i övrigt rättsligt relevanta delarna av statschefsskapet.

Det väsentliga i sådana situationer skulle dock ändå vara den symboliska innebörden av handlandet.2540 Enligt 3 kap. 6 § riksdagsordningen ska statschefen på talmannens begäran förklara riksmötet öppnat. Vid förhinder för statschefen (inklusive riksföreståndare enligt successionsordningen) förklarar talmannen riksmötet öppnat. Ett illegitimt sammansatt riksmöte skulle kunna öppnas, men konungen skulle med stöd av riksdagsordningens be- stämmelse kunna symboliskt markera mot riksmötet och på så sätt upprätthålla grundlagen. Motsvarande gäller vid regeringsskifte enligt 6 kap. 6 § regeringsformen.

På detta sätt finns ett samband mellan de konstitutionellt och i övrigt rättsligt relevanta delarna av statschefsskapet och statschefens symbolfunktion som rikets främsta företrädare och innehavare av rikets högsta värdighet. Denna symbolfunktion stärks av de uttryck för kulturarvet som, vid sidan av slott med deras representationslokaler och med tillhörande parker, finns i form av de symboler som används inte bara av konungen och kungahuset utan också mer allmänt. Statschefens och hovets uppgift att vårda och visa det kungliga kulturar- vet är således inte bara en museal uppgift. Riksvapnet och flaggan fungerar som symboler både för stat och nation, inte minst i idrottssammanhang. Ordensutmärkelser och medaljer fungerar som symboler både för kungafamiljen och för dem som gjort förtjänstfulla insatser. Cecilia Åse har menat att monarkin blivit en mer utpräglad nationell symbol genom att stats- chefsämbetet blivit politiskt innehållslöst.2541 På samma sätt som statschefsuppdraget och sättet att utföra det förändras över tid, inom grundlagens ramar,2542 på samma sätt förändras behovet av utmärkelser och intresset för kunglig medverkan i olika sammanhang. Det sym- boliska kapitalet, om man använder det uttrycket, byggs upp successivt på ett sätt som kan jämföras med rättskulturen (jfr ovan avsnitt 1.2.2.) och kan visa sig väsentligt i tider av kon- stitutionell kris.

När det gäller kungahusets övriga medlemmar kan de formellt träda in i de konstitution- ellt och i övrigt rättsligt relevanta delarna av statschefsskapet i egenskap av riksföreståndare, men de kan i större utsträckning än så medverka i eller ta sig an statschefens uppgifter som rikets främsta företrädare och innehavare av rikets högsta värdighet. Ett större kungahus kan fullgöra fler representativa uppgifter än ett mindre.2543 Detta är förstås självklart, men det är en insikt som ger anledning att överväga flera olika parametrar vid dimensioneringen av

2540 Jfr den spanske kungen Juan Carlos upprätthållande av konstitutionen mot kuppmakare år 1981, se Hazell och Morris (red.) 2020 s. 57-59 (Charles Powell).

2541 Åse 2009 s. 46-47.

2542 Jfr Eliasson 2012.

2543 Hazell och Morris (red.) 2020 s. 125-133 (Bob Morris).

400

9. Avslutande analys

kungahuset och anslaget till detta, nämligen hur många inbjudningar kungahusets medlem- mar får till olika evenemang och hur hovet ska bedöma vilka typer av evenemang som är rimliga att uppmärksamma med kunglig närvaro.

9.5.Allmänt och enskilt, offentligt och privat

Det finns en uppfattning om att 1974 års regeringsform drar upp en tydlig gräns mellan privat och offentligt. Analysen har emellertid visat att verkligheten inte är så enkel. Just när det gäller de olika medlemmarna av kungafamiljen; hovet, Kungl. Djurgårdsförvaltningen och Kungl. Maj:ts Orden, samt 1809-10 års överenskommelse och innebörden av den kungl. dispositionsrätten, går offentligrättsliga och privaträttsliga aspekter in i varandra. I denna framställning finns ett försök att reda ut rättsläget, men det går knappast att komma längre än att göra följande konstateranden.

Hovet, Djurgårdsförvaltningen och Kungl. Maj:ts Orden ingår inte i staten som juridisk person men är inte heller helt privaträttsliga organ. De kan kallas ’till statschefsämbetet knutna juridiska personer’ och står under konungens styrelse (se avsnitt 3.4.-5.). Kungl. Maj:ts Orden kan betraktas som stiftelseliknande (se avsnitt 8.3.) medan Djurgårdsförvalt- ningen bäst kan knytas an till det begrepp ’kassa’ som förekommer för vissa äldre typer av enheter som sedan kommit att beskrivas som juridiska personer. Hanteringen av hovhåll- ningsanslaget har historiskt skett ytterst genom konungen och kungafamiljens medlemmar som fysiska personer (se 3.5.4.).

Kungahusets medlemmar omfattas av en rad specialbestämmelser, och konungen har vissa beslutsbefogenheter över dem. Detta gör att de i vissa avseenden är privatpersoner men i andra avseenden har en offentligrättsligt reglerad ställning (se 5.7.2.). I detta sammanhang är det inte alldeles klart vilka befogenheter en riksföreståndare har (se 5.7.1.), något som för övrigt också gäller beslut om ordensförläningar (se 8.3.5.).

Det kan förstås diskuteras om det alls är problematiskt att det inte finns tydliga kategorier att hänföra rättsliga frågor till. Det behöver inte vara det, rättsläget kan vara klart ändå. När svåra rättsliga frågor ska besvaras kan de rättsliga kategorierna vara till hjälp, men deras be- tydelse ska inte överdrivas. Även om Håkan Strömberg menade att det skulle gå att dra en skarp gräns mellan ’allmänt’ och ’enskilt’ under 1974 års regeringsform, är det nog hans kon- staterande att rättsordningen på detta område ”företer en variationsrikedom, som är svår att infoga i juridiska kategorier”2544 som står sig bäst.

I det nu aktuella sammanhanget finns en formulering som sammanfattar rättsläget sedan år 1809 när det gäller hovets ställning, dispositionsrätten till slotten samt konungens besluts- befogenheter i förhållande till kungahuset och ordensväsendet: ”Under konungens enskilda sty- relse”.

2544 Strömberg 1985 s. 57. Se också SOU 1997:38 s. 28-29 (Lena Marcusson).

401

9. Avslutande analys

402

10. Sammanfattning

10.Sammanfattning

10.1.Uppdraget och dess utförande2545

Det uppdrag som fullgörs genom denna text har getts mig av Kommittén om det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet, även kallad Förtjänst- utredningen. Uppdraget har omfattat att göra en rättshistorisk utredning om förhållandet mel- lan hovet och regeringen när det gäller anslagstilldelningen och dispositionsrätten enligt den överenskommelse som träffades år 1809-10. Kungl. hovstaternas ställning enligt regerings- formen skulle också belysas.

Även begreppen konungahuset, kungl. huset och kungl. familjen skulle analyseras ur ett rättshistoriskt perspektiv. Dit hör också frågor om konungens husmakt över kungahusets medlemmar, och frågor om kungahusets oberoende. En rättshistorisk analys av det svenska ordensväsendet skulle också göras.

Uppdraget har utförts med utgångspunkt i rättshistorisk metod och med viss hjälp av jämförelser med förhållandena i andra europeiska monarkier. Det kan konstateras att forsk- ningsläget är bristfälligt, när det gäller såväl svensk rätt som rättsläget på ett europeiskt plan. I det sistnämnda avseendet har det emellertid under arbetets gång utkommit ett verk som sätter in flera av de aktuella frågorna i ett europeiskt rättsligt sammanhang.2546

10.2.Konungens funktioner i 1809 och 1974 års regeringsformer2547

Under 1809 års regeringsform fanns en dualism mellan konung och riksdag. Med inspi- ration från Montesquieu delades statsmakten in i en lagstiftande, en verkställande och en dömande makt. Men Montesquieus maktdelningslära genomfördes inte fullt ut: Den lagstif- tande makten var delad mellan konung och riksdag, och den verkställande och den dömande makten var knuten till konungen i statsrådet respektive i de högsta domstolarna. Riksdagen hade i gengäld den beskattande och den granskande makten.

Det som har behövt analyseras närmare i denna text är vad som under 1809 års rege- ringsform föll under konungens enskilda styrelse och därmed hanterades av konungen utan att behöva tas upp i statsrådet. Till den kategorin av fall hörde bestämmanderätten över hovet samt vissa frågor som hade med kungahuset och ordensväsendet att göra. Hovet och Kungl. Maj:ts Orden har inte ansetts som en del av staten som juridisk person.

Vidare har en analys behövts av hur detta rättsläge påverkades av antagandet av 1974 års regeringsform. Genom den frikopplades konungen från den lagstiftande, verkställande och dömande makten även formellt. Det som återstod var vissa konstitutionella funktioner, t.ex. att konungen som statschef förklarar riksmötet öppnat och att regeringsskifte sker vid kon- selj inför konungen, och att konungen fungerar som rikets främsta företrädare inom och utom landet.

2545 Se främst kap. 1.

2546 Hazell och Morris 2020.

2547 Se främst kap. 2-3.

403

10. Sammanfattning

Däremot åsyftades inga förändringar av konungens beslutsbefogenheter i förhållande till hovet och kungahuset. Genom ett förarbetsuttalande till regeringsformen, vars innehåll också bekräftats i rättspraxis, står det klart att hovet står utanför den statliga förvaltningsor- ganisationen. Ordensväsendet behöll sin organisatoriska ställning och kvarstår liksom hovet utanför staten som juridisk person.

10.3.Kungahuset, successionen och husmakten2548

Sverige var ursprungligen ett valkungadöme, även om konungasöner hade ett visst före- träde till att väljas till konung. Arvkungadömet infördes av Gustav Vasa år 1544, och år 1604 lades till krav på att konung, arvfurstar och arvfurstars gemåler skulle vara av den rena evan- geliska läran. Att konungen och de successionsberättigade ska vara av denna lära gäller fort- farande enligt övergångsbestämmelser till 1974 års regeringsform och enligt 1810 års suc- cessionsordning.

Begreppen ’konungahuset’, ’konungaätten’, ’kungl. huset’, ’kungl. familjen’ och ’kunga- huset’ har använts i lagstiftning och andra officiella dokument på ett sätt som knappast kan anses konsekvent. Begreppen kan inte ges någon enhetlig tolkning utan måste bedömas uti- från sitt sammanhang i varje enskilt fall. Några riktpunkter kan emellertid identifieras.

Begreppet ’konungahuset’ kan enligt 5 kap. regeringsformen tolkas som att det omfattar samtliga successionsberättigade, men inga andra. ’Kungl. huset’ omfattar de närmast succes- sionsberättigade, de som närmast är efterkommande till en regerande konung, och deras ge- måler. De som hör till det kungl. huset kallas kungl. högheter. ’Kungl. familjen’ omfattar samtliga successionsberättigade med gemåler samt vissa medlemmar av ätten Bernadotte som saknar successionsrätt.

Det nyss nämnda kravet på tillhörighet till den rena evangeliska läran gäller för att behålla statschefsämbetet men också för att en successionsberättigad ska få behålla sin successions- rätt. Det finns ytterligare krav för bibehållen successionsrätt. Den som ska tillträda stats- chefsämbetet måste vara född inom äktenskap. En successionsberättigads äktenskap förut- sätter att regeringen på konungens hemställan ger sitt samtycke. Vidare förlorar den som utan konungens och riksdagens samtycke blir regent i utländsk stat sin successionsrätt.

Det finns en bestämmelse om att prinsar och prinsessor ska uppfödas inom riket. Det finns inte någon rättsverkan angiven för det fall så inte sker, och det är min uppfattning att man inte kan tolka in i bestämmelsen någon rättsföljd t.ex. i form av att successionsrätten skulle vara förverkad.

Konungen har som framgått vissa beslutsbefogenheter inom ramen för den s.k. hus- makten, nämligen genom att han kan vägra söka regeringens samtycke till giftermål eller neka en successionsberättigad att bli regent i utländsk stat. Tronföljaren får inte resa utomlands utan konungens samtycke, och konungen ska se till att de successionsberättigade uppfostras i den rena evangeliska läran och inom riket. Därtill kommer att konungen har beslutsrätt över titlar och heraldiska vapen för kungahusets medlemmar. Ett svårbedömt problem är vad som gäller vid längre riksföreståndarskap – det är inte alldeles klart att en riksföreståndare för t.ex.

2548 Se främst kap. 4-5 och 7.

404

10. Sammanfattning

en omyndig konung skulle ta över alla konungens beslutsbefogenheter i nu nämnda avseen- den. Det skulle dock leda till märkliga och oönskade konsekvenser om det vore uteslutet.

Konungen har som statschef straffrättslig immunitet, och detta gäller även riksförestån- dare under utövningen av statschefsuppdraget. Vad detta exakt innebär för en riksförestån- dares del är inte alldeles klart. Någon civilrättslig immunitet finns inte, men partsställningen kan bero på t.ex. om en talan om ett civilrättsligt anspråk riktas mot någon av de juridiska personerna inom hovet. Ett krav på opartiskhet samt oberoende i förhållande till olika sam- hällsintressen och politiska inriktningar ställs på de kungliga personernas handlande.

10.4.Finanser och dispositionsrätt2549

Sedan medeltiden har det gjorts en skillnad mellan statens fasta egendom, kungaättens fasta egendom och konungens personliga fasta egendom. Det fanns viss fast egendom som var statens men som skulle användas till konungens försörjning. I Sverige gick denna egen- dom under beteckningen ’Uppsala öd’, ett begrepp som förekom dels i Upplandslagen, stad- fäst år 1296, dels på 1310- och 1320-talen i Västergötland och avseende gårdar utmed Norr- landskusten. I litteraturen har försök gjorts att knyta samman Uppsala öd med s.k. husabyar i olika härader, men eventuella samband framstår som oklara.

Under den tidigmoderna tiden skedde en sammanblandning mellan olika typer av gods. Vasaättens fasta egendom blev statlig, och olika typer av fast egendom förlänades till adels- män men drogs i stor utsträckning in till staten igen. Riksdagen gjorde försök att definiera kungsgårdar som inte skulle kunna förlänas bort. Situationen år 1809 var sådan att det fanns ett antal kungsgårdar som stod under konungens omedelbara styrelse. Dessa hade ofta inte en särskilt lång historia som statlig egendom, men ett exempel på en kungsgård som hade en förbindelse till Uppsala öd var Svartsjö slott. Kungl. Djurgården är ett exempel på mark som kan knytas till de gamla husabyarna i Uppland och som enligt ett kungl. brev år 1676 står under konungens egen disposition. Kungl. slottet i Stockholm ansågs självklart höra under konungens disposition utan att detta reglerades närmare. Utöver den omedelbara styrelsen över kungsgårdar med slott och tillhörande intäkter gavs hovet ekonomiska anslag för hov- hållningen.

Vid 1809-10 års riksdag träffades en överenskommelse mellan ständerna och konungen om förvaltningen av kungsgårdarna och slotten och om anslaget till hovet. Överenskommel- sen gick till så att statsutskottet tog fram ett förslag, som riksdagen godkände och lade fram inför konungen, som accepterade det. Därigenom uppkom ett slags offentligrättsligt avtal, som inte kan rubbas ensidigt av någon av parterna. Överenskommelsen kan sammanfattas i följande punkter.

•En besparing skulle ske i hovanslaget utan att hovhållningen skulle behöva bli alltför lidande.

•Konungen skulle ta emot en viss årlig summa i hovhållningsanslag att användas fritt inom ramen för konungens rätt enligt regeringsformen att styra över hovet.

2549 Se främst kap. 6.

405

10.Sammanfattning

•Konungen skulle till riksdagens disposition överlämna de kungsgårdar som dit- tills stått under hans omedelbara styrelse. Det var här fråga om de genom utar- rendering och hästavel inkomstgivande egendomarna, och statsutskottet räknade med att kunna öka intäkterna från dem.

•Drottningholms, Svartsjö, Gripsholms och Strömsholms slott skulle konungen och kungafamiljen få nyttja som lustslott, med tillhörande trädgårdar och lust- parker. Statsverket skulle stå för slottens, trädgårdarnas och parkernas vård och skötsel.

•Ulriksdal och Tullgarn skulle förbli under änkedrottning Sofia Magdalenas re- spektive prinsessan Sofia Albertinas fria disposition under deras livstid, och se- dan skulle de hanteras på samma sätt som slotten i föregående punkt.

•Rosersberg skulle vara under kungaparets disposition under deras livstid.

•Djurgården skulle förbli under konungens disposition, men Djurgårdskassan skulle endast få användas till Djurgårdens förbättring och förskönande.

•Haga slott skulle stå under konungens disposition.

Överenskommelsen har sedan dess gällt, men några förändringar har gjorts. T.ex. har konungen år 1888 avstått från dispositionsrätten till Svartsjö. Ulriksdal har hanterats som de andra slotten, men dispositionsrätten till Tullgarn har, i likhet med vad som gäller för Ro- sersberg, kommit att omprövas vid varje tronskifte. Beträffande Djurgården har en Djur- gårdsfond tillkommit, där intäkter från av staten överlåten mark samlas så att avkastningen kan bidra till underhållet av Djurgården.

Vid 1840-41 års riksdag gjordes en uppdelning av anslaget i hovstatsanslag och slotts- statsanslag. Hovstatsanslagen – anslagen till de olika kungliga personernas hovhållning, till hovstallets utfodring och till uppvärmning, lyse och renhållning – omfattades inte av statlig revision utan utbetalades mot kvitto. Slottsstatsanslagen avsåg drift, vård och underhåll av slotten och omfattades av revsion. Till hovstatsanslagen fördes anslaget för vård av statens möbler, trots att det kanske hade varit mer följdriktigt att föra det till slottsstatsanslagen. Det omfattades därmed inte av revision, men Kammarkollegiet skulle föra ett inventarium över egendomen.

En ofta förekommande uppfattning var att det årliga hovhållningsanslaget skulle bestäm- mas för en konungs regeringsperiod, men det genomfördes aldrig konsekvent. Särskilda an- slag lades till och föll bort beroende på vilka kungliga personer som hade egna hovstater. Under 1800-talet och i allt högre utsträckning under 1900-talets första hälft var det vanligt med tilläggsanslag. Anslagen för underhåll av slott och möbler var otillräckliga, och hovhåll- ningsanslaget användes delvis för att täcka bristerna. Även avkastningen av Djurgården kunde användas för att täcka underskott i medlen för slottsunderhåll.

År 1945 genomfördes en förändring i ansvarsfördelningen mellan ståthållarämbetena och Byggnadsstyrelsen, så att uppvärmningskostnaderna fördes till slottsstaten och blev fö- remål för revision, samtidigt som Byggnadsstyrelsen fick ett ökat ansvar för slotts- och park- underhållet. Vid 1970-talets början lades hovstatsanslagen samman till ett, så att konungen fördelade medel till andra medlemmar av kungafamiljen i stället för att de hade av riksdagen fastställda anslag. År 1981 flyttades anslaget för underhåll av möbler till slottsstatsanslaget och blev föremål för statlig revision.

406

10. Sammanfattning

Genom budgetpropositionen vid 1994/95 års riksdag lades hovstats- och slottsstatsan- slagen samman till ett anslag, men bestämmelserna om revision kom inte att ändras. Hovsta- tens andel av anslaget är 51 procent och slottsstatens 49 procent. Från 1990-talet och framåt har riksdagen begärt utökade årsredovisningar, och dessa önskemål har hovet följt.

1809-10 års överenskommelse har konsekvent anses giltig och har anpassats genom för- nyade överenskommelser mellan konung och riksdag. Oavsett om den betraktas från civil- rättsliga eller konstitutionella utgångspunkter saknas utrymme för ensidiga ändringar.

Hovet lyder under konungen. Riksmarskalken är chef över hovet, som är indelat i avdel- ningar som i stora drag återspeglar den budgetmässiga indelningen mellan hovstat och slotts- stat. Hovet är indelat i två olika juridiska personer, också återspeglande denna budgetmässiga indelning, och dessutom finns Djurgårdsförvaltningen som en särskild juridisk person. Det är här fråga om juridiska personer av särskilt slag, och jag har kallat dem ’till statschefsämbe- tet knutna juridiska personer’.

10.5.Ordensväsendet2550

Ordensväsendet har en bakgrund i medeltidens andliga riddarordnar, och med inspira- tion från dessa samt från verksamheten i torneringssällskap och ridderliga broderskap kom konungar i flera länder att på 1300- och 1400-talen inrätta egna ridddarordnar. Några av dessa, såsom Strumpebandsorden och Elefantorden, existerar ännu som sitt lands främsta ordensutmärkelse. Under sent 1600-tal uppkom ett nytt slags ordnar, förtjänstordnarna, med flera grader eller klasser. Efter det att Hederslegionen instiftats år 1802 kom nya förtjänst- ordnar att inrättas i flera länder, eller utvidgades möjligheterna att förläna äldre ordnar.

I Sverige förekom under senmedeltiden och 1500- och 1600-talen riddarkedjor av mer tillfällig karaktär, och det fanns planer på att inrätta egentliga riddarordnar, men de blev inte verklighet. Under 1700-talet togs frågan upp på nytt, inte minst sedan Adolf Fredrik år 1743 valts till tronföljare. Han innehade en rysk orden, och endast om det fanns svenska ordnar kunde han underlåta att bära den ryska. År 1748 instiftades Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden, med inriktning mot konungar och furstar samt dem som gjort sig högst förtjänta, officerare respektive ämbetsmän. Beslut om ordensförläningar fattades av ko- nungen i riksrådet. År 1751, i samband med att riksdagen prövade de åtgärder som vidtagits sedan förra riksdagen, inrättades i stället ett särskilt ordenskapitel. I förläningsfrågor blev konungen ensam beslutande.

År 1772 inrättade Gustav III Vasaorden för dem som gjort sig förtjänta inom lantbruk, konster och handel. Den var den första orden där utdelningen inte var knuten till motta- garens börd eller rang. År 1811 instiftade Karl XIII en efter honom själv uppkallad orden, Carl XIII:s orden. Den är en kunglig riddarorden men delas endast ut inom Svenska Frimu- rare Orden, och är på det sättet unik.

Under 1800-talet och 1900-talets första hälft knöts utdelandet av Svärdsorden och Nord- stjärneorden allt närmare till tjänstegrad och tjänstetid. Detta system formaliserades år 1955 med särskilda riktlinjer för vilken tjänstegrad och tjänstetid som gav rätt till en viss grad av

2550 Se främst kap. 8.

407

10. Sammanfattning

en orden. Detta ledde dock också till kraftig kritik mot ordensväsendet. Vasaorden betrakta- des som en ”fri orden” som delades ut efter mer öppna kriterier.

Kritiken ledde fram till att ordensväsendet omprövades radikalt på 1970-talet. Det fanns förslag om att dela ut ordensutmärkelser efter individuell prövning av mottagarens förtjänst, men något sådant ansågs inte genomförbart. Därför blev resultatet att ordnar helt upphörde att delas ut till svenska medborgare. Serafimerorden och Nordstjärneorden behölls men kunde bara delas ut till utländska statschefer respektive utländska medborgare som hade gjort viktiga insatser för Sverige. På 1990-talet återinfördes möjligheten att dela ut ordnar till kung- ahusets medlemmar. Karl XIII:s orden berördes inte av förändringarna, medan Svärdsorden och Vasaorden blev vilande.

Kungl. Maj:ts Orden är inte en myndighet men inte heller en rent privat organisation. Den är en stiftelseliknande självständig organisation som kan hänföras till gruppen ’till stats- chefsämbetet knutna juridiska personer’.

Under 1700-talet uppkom ett medaljväsende, som användes för belöning av allt från hantverks- och lantbruksskicklighet till modiga och berömliga insatser. Det finns en grupp medaljer som delades ut av Kungl. Maj:t i statsrådet och som nu delas ut av regerigen, även om de räknas till kategorin kungliga medaljer. Dit hör Illis quorum meruere labores, För medbor- gerlig förtjänst, För berömliga gärningar och För omsorgsfull renvård. Utmärkelsen För nit och redlighet i rikets tjänst hör också till denna kategori, även om regeringen har delegerat beslutsfattandet om utdelning.

H.M. Konungen beslutar i hovprotokoll om utdelning av några medaljer. En av dem är H.M. Konungens medalj, som har blivit ett viktigt substitut för ordensväsendet när det gäller att belöna förtjänstfulla insatser. Slutligen finns medaljer knutna till Serafimer-, Svärds-, Nord- stjärne- och Vasaorden. Dessa hanteras i ordenskapitlet, utom Serafimermedaljen, som år 1975 fördes över till att hanteras av konungen i hovprotokoll.

Slutligen ska nämnas utmärkelsen ’professors namn’, som är den sista kvarlevan av ko- nungens möjlighet att besluta om hederstitlar, och det är numera regeringen som beslutar om denna utmärkelse. Kungl. hovleverantör är en utmärkelse för företag som konungen be- slutar om, och den ges till välrenommerade företag som levererar till kungahuset eller hovet.

408

11. Summary in English

11.Summary in English

11.1.The assignment and its execution

The assignment fulfilled by this text was given to me by the Committee on the Public Reward System, the General Flag Days and the design of the Court’s grant. The assignment included making a legal-historical inquiry into the relationship between the royal household and the govern- ment regarding the allocation of grants and the right to disposition of property in accordance with an agreement between king and parliament reached in 1809-10. The constitutional po- sition of the royal household was also to be examined.

In addition, concepts of the royal house and the royal family were to be analyzed from a legal historical perspective. This included questions about the king’s power to make deci- sions in relation to the members of the royal house and the royal family, and questions about the independence of the royal house. A legal-historical analysis of the Swedish orders of knighthood was also to be included.

The assignment has been carried out based on a legal historical method supplemented by comparisons with other European monarchies. The present state of research is inadequate regarding both Swedish law and the legal situation at a European level. However, a book was published during the course of work on this text which in many respects provides a European legal and historical context.2551

11.2.The functions of the king in the Instruments of Government of 1809 and 1974

According to the Instrument of Government of 1809, there was a dualism between the king and the parliament. With inspiration from Montesquieu, state power was divided into a legislative, an executive, and a judicial branch. But Montesquieu’s doctrine of the separation of powers was not fully implemented: the legislative branch was divided between king and parliament, and the executive and the judicial branches were tied to the king in council and the king (formally) acting in the supreme courts. Parliament, in turn, had the powers of tax- ation and of reviewing the activities of the government and the civil servants.

What has required a more detailed analysis in this survey is what fell under the king’s individual rule and thus was handled by the king without having to be put before the council. That category of cases included the decision-making power over the royal household as well as certain issues that had to do with the royal family and the orders of knighthood. The royal household and the orders of knighthood have not been considered part of the state as a legal entity.

Furthermore, an analysis was needed as to how this legal situation was affected by the adoption of the 1974 Instrument of Government. Through that legislative act, the king was

2551 Robert Hazell and Bob Morris (eds.): The Role of Monarchy in Modern Democracy. European Monarchies Compared, Oxford: Hart publishing, 2020.

409

11. Summary in English

formally separated from the legislative, executive, and judicial powers of state. What re- mained, were certain constitutional functions, for example, that the king, as head of state, declares parliament opened and that a change of government takes place at a session before the king, and also that the king acts as the kingdom’s foremost representative within and outside the country.

On the other hand, no changes were intended in the king’s decision-making powers in relation to the royal household and the royal family. Through a statement in the travaux prépa- ratoires of the Instrument of Government, which has also been confirmed in case law, it is clear that the royal household is not part of state administration. The orders of knighthood maintain their organisational position and, like the household, remain outside the state as a legal entity.

11.3.The rules of succession and the king’s decision-making power in relation to the members of the royal family

Sweden was originally an electoral kingdom, although kings’ sons had a certain prece- dence when kings were being elected. The hereditary kingdom was introduced by Gustav Vasa in 1544, and in 1604 it was added that the king, hereditary princes and heirs of hereditary princes should be Protestant according to the Confessio Augustana of 1530. That the king and those entitled to succession should be of this faith still applies according to transitional provisions to the 1974 Instrument of Government and according to the 1810 Order of Suc- cession.

The concepts ‘royal house’ and ‘royal family’, and their other counterparts in Swedish (konungahuset, konungaätten, kungl. huset, kungl. familjen and kungahuset) have been used in legis- lation and other official documents in a way that can hardly be considered consistent. The concepts cannot be given a uniform interpretation but must be assessed based on their con- text in each individual case. However, some guidelines can be identified.

In line with ch. 5 of the Instrument of Government, the term ‘royal house’ (konungahuset) is interpreted as covering all those entitled to the succession, but not others. Kungl. huset includes those closest to the succession and those closest to a reigning monarch, and their spouses. Those who belong to Kungl. huset are given the title royal highness. Kungl. familjen includes all those entitled to the succession and their spouses as well as certain members of the Bernadotte family who have no right of succession.

The afore mentioned requirement of belonging to the Protestant faith not only applies to the king to retain his office but also to any person entitled to succeed if they wish to retain that right. There are additional requirements for retaining succession rights. A person who is to take up the post of head of state must be born in wedlock. If a person entitled to succes- sion wants to marry, it is necessary that the government, at the request of the king, gives its consent. Anyone who becomes a monarch in a foreign state without the consent of the king and parliament loses the right of succession.

There is a provision that princes and princesses must be raised within the kingdom. There is no legal remedy stated in the event that this does not happen, and it is my opinion that one cannot interpret into the provision any legal consequence, for example, in the form that the right to succession would be forfeited.

410

11. Summary in English

As mentioned, the king has certain decision-making powers over the royal family, namely that he can refuse to seek the consent of the government to marriage, or deny a person entitled to the succession to become monarch in a foreign state. The heir to the throne is not allowed to travel abroad without the consent of the king, and the king must ensure that those entitled to succession are brought up as a Protestant and within the kingdom. In addition, the king has the right to decide on titles and coats of arms for the members of the royal family. A problem that is difficult to assess is what applies to longer regencies – it is not entirely clear that a regent, for example, for a minor would take over all that king’s decision- making powers in the matters mentioned here. However, it would lead to strange and un- wanted consequences if that possibility was ruled out.

The king has criminal immunity, and this also applies to regents as regards their actions as heads of state. What exactly this means for a regent is not entirely clear. There is no im- munity in private law, but which entity can act as a party in a dispute may depend on whether a civil claim is brought against one of the legal entities within the royal household. Impartial- ity and independence in relation to different societal interests and political orientations is required from the members of the royal family.

11.4.Finances and the right to use palaces

Since the Middle Ages, a distinction has been made between the real estate of the state, the real estate of the royal family, and the personal real estate of the king. There was some real estate that belonged to the state but was to be used for the king’s financial support. In Sweden, this property went under the name Uppsala öd (‘the wealth of Uppsala’), a concept that appeared in the law code of Uppland, enacted in 1296, and in law compilations of the 1310s and 1320s in Västergötland and regarding estates along the coast of Norrland. In the literature, attempts have been made to link Uppsala öd with the so-called husabyar in different districts, but any connections appear unclear.

During the early modern period, there was a confusion between different types of real estate. The real estate of the Vasa dynasty became part of state property, and various types of real estate were granted to nobles and were largely restored to the state again. Parliament tried to define royal estates that could not be granted away. The situation in 1809 was such that there were several royal estates under the king’s immediate rule. These often did not have a particularly long history as state property, but an example of a royal estate that had a connection to Uppsala öd was the palace Svartsjö. Royal Djurgården (Kungl. Djurgården) is an example of land that can be linked to the old husabyar in Uppland, and it is according to a royal decree of 1676 at the king’s own disposal. The Royal Palace in Stockholm was obviously considered to be at the king’s disposal without this being regulated explicitly. ‘Disposal’ means in this context that the king could use Djurgården and the Royal Palace and decide about the use of them by others. In addition to the immediate rule over royal estates with palaces and the returns of these estates, the royal household was given financial support in the state budget.

At the parliamentary session of 1809-10, an agreement was reached between the four estates and the king on the administration of the royal estates and palaces and on the grant of money to the court. The agreement was made through a proposal from the parliamentary

411

11. Summary in English

committee on finances, which was approved by parliament and presented to the king, who accepted it. This created a kind of contract under public law, which cannot be set aside uni- laterally by either party. The agreement can be summarized thus:

•A saving would be made in the grant to the royal household without letting the administration of the household suffer too much.

•The king was to receive a certain annual allowance to be used freely in accord- ance with his right under the Instrument of Government to govern the royal household.

•The king was to hand over the royal estates, that had been under his immediate rule, to parliament. These were the properties that generated income through tenancies and breeding of horses, and the parliamentary committee on finances expected to be able to increase the income from them.

•The palaces Drottningholm, Svartsjö, Gripsholm and Strömsholm would be at the king’s disposal and be used by the king and the royal family for their pleasure, along with the gardens and parks that belonged to the palaces. The state would be responsible for the care and maintenance of palaces, gardens, and parks.

•Ulriksdal and Tullgarn would remain under the free disposition of dowager queen Sofia Magdalena and princess Sofia Albertina, respectively, during their lifetime, and then they would be handled in the same way as the above-men- tioned palaces.

•Rosersberg would be at the disposal of the royal couple during their lifetime.

•Djurgården would remain under the king’s disposal, but Djurgårdskassan (the purse related to Djurgården) would only be used for the improvement of the park and making it more beautiful.

•Haga palace would be at the king’s disposal.

When these palaces are said to be at the king’s ‘disposal’, that means also in this context that the king can use them and decide about the use of them by others, but he cannot for example sell them; they are the property of the state.

The agreement has since been in force, but some changes have been made. For example, in 1888, the king relinquished the right of disposition to Svartsjö. Ulriksdal has been treated like the other palaces, but the right of disposition given to Tullgarn has, as with Rosersberg, been reconsidered at each accession of a new monarch. As regards Djurgården, a Djurgårds- fond (a fund of money related to Djurgården) has been added, so that income from land sold by the state is collected and can contribute to the maintenance of Djurgården.

At the parliamentary session of 1840-41, the allowance for the royal court was divided between the royal household and the royal palaces. The allowance to the royal household – which financed the households of the members of the royal family, the feeding of the horses in the royal stables, and heating, lighting and cleaning – was not audited by state auditors but was paid against a receipt. The allowance to the palaces covered the operation, care, and maintenance of the palaces, and was subject to audit. The allocation for the maintenance of the state’s furniture in the palaces was transferred to the equivalent section of the royal household, even though it might have been more consistent to transfer it to the same part as

412

11. Summary in English

the maintenance of the palaces. It was thus not covered by an audit, rather one central state authority (Kammarkollegiet) was to keep an inventory of the property.

A common view was that the annual court allowance was to be determined for a king’s reign, but that view was not implemented consistently. Special allowances were added and dropped depending on which royals had their own households. During the nineteenth cen- tury and to an increasing extent during the first half of the twentieth century, additional grants were common. The budget for the maintenance of palaces and furniture was insufficient, and the allocation for the household was used in part to cover these shortcomings. The returns from Djurgården could also be used to cover deficits in the funds for palace mainte- nance.

In 1945, a change was made in the division of responsibilities between the royal palace administration and the state building administration, so that heating costs were now to be covered by the allocation for the maintenance of palaces and become subject to an audit. At the same time the state building administration was given increased responsibility for palace and park maintenance. At the beginning of the 1970s, the various allocations to the royal households were combined into one, so that the king was now able to distribute funds to other members of the royal family instead of them receiving individual allowances approved by parliament. In 1981, the maintenance budget for furniture was transferred to that part of the allocation covering maintenance of the palaces and thus became subject to state audit.

The budget bill at the 1994/95 parliamentary session combined the household and pal- aces budgets into one allowance, but the provisions on auditing were not changed. The household share of the grant is 51 percent, and the palace share is 49 percent. From the 1990s onwards, parliament has requested more detailed annual reports, which the royal household has supplied.

The 1809-10 agreement has consistently been considered valid and has been adapted through renewed agreements between the king and parliament. Regardless of whether it is viewed from a private law or constitutional law point of view, there is no room for unilateral changes.

The royal household is under the king’s sole power. The Marshal of the Realm is head of the court, which is divided into departments that broadly reflect the budgetary division between the household in a narrow sense and the maintenance of the palaces. The court is divided into two different legal entities, also reflecting this budgetary division, and in addi- tion, the administration of Djurgården exists as a separate legal entity. These are legal entities of a special nature, and I have called them ‘legal entities attached to the office of Head of State’.

11.5.The orders of knighthood

The orders of knighthood have a background in the medieval religious knightly orders, and with inspiration from these as well as from tournament societies and chivalric fraterni- ties, monarchs in several countries established their own knightly orders in the fourteenth and fifteenth centuries. Some of these, such as the Order of the Garter and the Order of the Elephant, still exist today as their country’s foremost order. During the late seventeenth cen- tury, a new kind of orders arose, the orders of merit, with several degrees or classes. After

413

11. Summary in English

the Legion of Honour (Légion d’honneur) was established in 1802, new orders of merit were established in several countries, or the opportunities of granting older orders were expanded.

In Sweden, during the late Middle Ages and in the sixteenth and seventeenth centuries, collars of knighthood of a more temporary nature existed, and there were plans to establish actual knightly orders, but they did not become a reality. During the eighteenth century, the issue was raised again, especially after Adolf Fredrik in 1743 was elected successor to the throne. He held a Russian order, and only if there were Swedish orders could he avoid car- rying the Russian. In 1748, the Order of Seraphim, the Order of the Sword and the Order of the Polar Star were established, focusing on kings and princes and those most deserving, military officers, and civil servants, respectively. Decisions on awards were made by the king in council. In 1751, in connection with the parliament examining the measures taken since the last parliamentary session, a chapter of the orders was established instead. In matters of awards, the king was the sole decision-maker.

In 1772, Gustav III established the Order of Vasa for those who had made important contributions in agriculture, arts and commerce. It was the first order where the awards were not linked to the recipient’s birth or rank. In 1811, Karl XIII instituted an order named after himself, the Order of Carl XIII. It is a royal order of knighthood but is only awarded within the Swedish Masonic Order, and it is thus unique.

During the nineteenth century and the first half of the twentieth century, the distribution of the Order of the Sword and the Order of the Polar Star was increasingly linked to rank within the hierarchies of the military and civil services. This system was formalized in 1955, with special guidelines for which position and length of service gave the right to a certain degree of an order. However, this also led to strong criticism against the orders of knight- hood. The Vasa Order was considered a ‘free order’, which was distributed according to more open criteria.

The criticism led to a radical re-examination of the orders of knighthood in the 1970s. There were proposals to award orders after individual examination of recipients’ merits, but such a reform was not considered feasible. The result was that orders completely ceased to be distributed to Swedish citizens. The Order of the Seraphim and the Order of the Polar Star were retained but were only granted to foreign heads of state and foreigners who had undertaken important services for Sweden. In the 1990s, the possibility of distributing orders to members of the royal family was reintroduced. The Order of Carl XIII was not affected by the changes, whilst the Order of the Sword and the Order of Vasa became dormant.

Kungl. Maj:ts Orden (’The Royal Orders of Knighthood’) is not a state authority but also not a purely private organization. It is a foundation-like independent organization that can be attributed to the group ‘legal entities attached to the office of Head of State’.

During the eighteenth century, a system of medals emerged, which was used to reward everything from craftsmanship and agricultural skills to courageous and commendable ef- forts. There is one group of medals, formerly awarded by the king in council and nowadays by the government, even though they are still included in the category of royal medals. This group includes Illis quorum meruere labores, För medborgerlig förtjänst (‘For civic virtue’), För berömliga gärningar (‘For commendable deeds’) and För omsorgsfull renvård (‘For diligent reindeer husbandry’). The medal För nit och redlighet i rikets tjänst (‘For zealous and devoted service of

414

11. Summary in English

the realm’) also belongs to this category, even though the government has delegated the decision-making power.

The king decides on the distribution of some medals in the same formal way as he makes decisions about the royal household. One of theses medals is H.M. Konungens medalj (‘H.M. The King’s Medal’) which has become an important substitute for the orders of knighthood in terms of rewarding meritorious achievements. Finally, there are medals associated with the Orders of the Seraphim, the Sword, the Polar Star and Vasa. These are handled in the chapter of the orders, except for the Seraphim Medal, which in 1975 was to be handled by the king in the same way as H.M. The King’s Medal.

Finally, the award professors namn (‘titular professor’) should be mentioned, which is the last remnant of the king’s prerogative to decide on honorary titles, and it is now the govern- ment that decides on this award. Kungl. hovleverantör (‘Purveyor to the Royal Court’) is an award given to reputable companies chosen by the king that supply the royal family or the royal household.

415

11. Summary in English

416

12. Käll- och litteraturförteckning

12.Käll- och litteraturförteckning

12.1.Källor

12.1.1.Riksdagstryck

Före år 1809

Ridderskapet och adelns protokoll, bd 18, 1751-52, Stockholm: Norstedt, 1911.

Prästeståndets protokoll, bd 13, 1751-52, Stockholm: Riksdagsförvaltningen, 2007.

Borgarståndets protokoll, bd 10, 1751-52, Stockholm: Riksdagsförvaltningen, 2008.

Bondeståndets protokoll, bd 7, 1751-56, Stockholm: Riksgäldskontoret, 1963.

Ridderskapet och Adelns riksdagsprotokoll, bd 31, 1771-1772, del III, Stockholm: Norstedt, 1971.

Bondeståndets riksdagsprotokoll bd 12, 1771-72, Stockholm: Norstedt, 1978.

1809-66

Konstitutionsutskottets memorial 1809 i Sveriges konstitutionella urkunder, Stockholm 1999.

1809-10 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll, Borgerskapets protokoll, Bondeståndets protokoll. I protokollen är betänkanden, memorial och riksdagsskrivelser intagna. Därutöver: Kongl. maj:ts allmänna nådiga proposition til riksens ständers stats-utskott, angående banquen, stats-werket och riksgälds-contoi- ret, 9 juni 1809 (separattryck, ingår inte som en del i protokollssamlingarna). Kongl. Maj:ts nådiga propo- sition til Riksens Ständers Stats-Utskott om Stats-Werkets tilstånd, inkomster, utgifter, skulder och ford- ringar samt hwad til des uprätthållande erfordras, 5 juli 1809 (separattryck, ingår inte som en del i proto- kollssamlingarna). Riksdagsbeslutet.

1810 års riksdag, Bihang, bd 1-3.

1812 års riksdag, Bihang, bd 1-2, 4.

1815 års riksdag, Bihang, bd 4-5.

1817-18 års riksdag, ridderskapet och adelns, prästeståndets, borgarståndets och bondeståndets protokoll; bi- hang, bd 1, proposition nr 22; bd 3, statsutkottets bet. nr 37, 87, 115, 133, 134, 141, 161, 164 och 168; bd 4, statsutskottets bet. nr 228; bd 10, riksdagsskrivelse nr 29, 55, 78, 85, 89, 107, 109, 181, 191, 225 och 245.

1823 års riksdag, Bihang, saml. 1, proposition om statsverkets tillstånd och behov; saml. 4, bd 2, statsutskottets bet. nr 238 och 244; saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 91, 94, 157, 209 och 237.

1828-30 års riksdag, Bihang, saml. 1, proposition om statsverkets tillstånd och behov; saml. 4, avd. 1, bd 2, statsutskottets bet. nr 125, 126, 127, 149 och bd 4, statsutskottets bet. nr 251; saml. 10, bd 1, riksdagsskri- velse nr 94, 117 och 209, bd 2, riksdagsskrivelse nr 239, 272 och 278, bd 3, riksdagsskrivelse nr 422 och 438, bd 4, riksdagsbeslutet.

1834-35 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, bd 1, proposition om statsverkets tillstånd och behov, saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 79, 86, bd 3, 324; saml. 10, avd. 1, bd. 1, riksdagsskrivelse nr 105, 150, 155 och 339.

1840-41 års riksdag, Ridderskapet och Adelns protokoll; Bihang, saml. 1, avd. 1, statsverkspropositionen; saml. 3, konstitutionsutskottets bet. 23 och 37; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 31, 45, 168, 301, 317, 345 och 370; allmänna besvärs- och ekonomiutskottets bet. nr 47; saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 162.

1844-45 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1 och 60; saml. 3, konstitutionsutskottets bet. 3; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 34; bd 2, statsutskottets bet. nr 258 och 291; saml. 8, allmänna

417

12. Käll- och litteraturförteckning

besvärs- och ekonomiutskottets bet. 29 och 72; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 30 och 213, bd 2, riksstat, riksdagsbeslutet.

1847-48 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 38 och 147; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 225, bd 2, riksstat, riksdagsbeslutet.

1850-51 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 82, bd 2, statsutskottets utlåtande nr 147; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 117, bd 2, riksstat, riks- dagsbeslutet.

1853-54 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1 och 101; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 66, 323 och 338; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 126 och 177, bd 2, riksstat, riksdagsbeslutet.

1856-58 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 40; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 51, bd 2, riksstat, riksdagsbeslutet.

1859-60 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, bd 1, proposition nr 1 och 82; saml. 4, bd 1, statsutskottets bet. nr 47; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 122, bd 3, riksstat, riksdagsbeslutet.

1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 38 samt bilagor; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 67, riksstat, riksdagsbeslutet.

1865-66 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 8; saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 2, riksstat, riksdagsbeslutet.

1862-63 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, proposition nr 1; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 38 samt bilagor; saml. 10, avd. 1, bd 1, riksdagsskrivelse nr 67.

1865-66 års riksdag, Bihang, saml. 1, avd. 1, bd 1, proposition nr 1; saml. 4, avd. 1, bd 1, statsutskottets bet. nr 8; saml. 10, avd. 1, riksdagsskrivelse nr 2.

1867-1974

Prop. 1867:1 och 1867:39, statsutskottets bet. 1867:33, 1867:60, 1867:75 och 1867:98, rskr. 1867:58 och 1867:68, riksstat för år 1868.

Prop. 1868:1, 1868:4 och 1868:11, konstitutionsutskottets bet. 1868:1, statsutskottets bet. 1868:16, 1868:25, 1868:63, 1868:88 och 1868:106, rskr. 1868:32, riksstat för år 1869.

Prop. 1869:1, statsutskottets bet. 1869:32 och 1869:99, andra kammarens tillfälliga utskotts bet. 1869:41 (tillfäl- ligt utskott nr 6 bet. nr 8), riksstat för år 1870.

Prop. 1870:1, statsutskottets bet. 1870:21, 1870:28, och 1870:77, riksstat för år 1871; Prop. 1871:1, statsutskottets bet. 1871:10 och 1871:89, riksstat för år 1872;

Prop. 1872:1, statsutskottets bet. 1872:5 och 1872:91, riksstat för år 1873.

Prop. 1873:1, 1873:49 och 1873:56, riksdagens revisorers berättelse 1873 (avseende 1872); statsutskottets bet. 1873:3, 1873:16, 1873:19, 1873:67, 1873:87, 1873:109, bevillningsutskottets bet. 1873:2 och 1873:6, första kammarens protokoll 1873:1, andra kammarens protokoll 1873:2, rskr. 1873:45 och 1873:70, riksstat för år 1874.

Prop. 1874:1 samt bil. 6 b), statsutskottets bet. 1874:13 och 1874:99, rskr. 1874:32, riksstat för år 1875. Prop. 1875:1, statsutskottets bet. 1875:3 och 1875:90, rskr. 1875:22, riksstat för år 1876.

Prop. 1876:1, statsutskottets bet. 1876:15, 1876:22, och 1876:85, rskr. 1876:35, riksstat för år 1877. Prop. 1877:1, statsutskottets bet. 1877:14 och 1877:96, rskr. 1877:43, riksstat för år 1878.

Prop. 1878:1 och 1878:29, statsutskottets bet. 1878:4, 1878:53 och 1878:77, rskr. 1878:30, riksstat för år 1879. Prop. 1879:1, statsutskottets bet. 1879:7 och 1879:65, rskr. 1879:40, riksstat för år 1880.

Prop. 1880:1, statsutskottets bet. 1880:5, 1880:17 och 1880:68, rskr. 1880:29, riksstat för år 1881.

Prop. 1881:1 och 1881:24, statsutskottets bet. 1881:5, 1881:50 och 1881:67, rskr. 1881:16, riksstat för år 1882.

Prop. 1882:1 och 1882:6, statsutskottets bet. 1882:7, 1882:39 och 1882:70, rskr. 1882:46 och 1882:55, riksstat för år 1883.

Prop. 1883:1, statsutskottets bet. 1883:5, 1883:12a och 1883:59, rskr. 1883:51 och 1883:58, riksstat för år 1884.

Prop. 1884:1 och 1884:23, statsutskottets bet. 1884:7, 1884:29, 1884:66 och 1884:22, rskr. 1884:22 och 1884:44, riksstat för år 1885.

418

12. Käll- och litteraturförteckning

Prop. 1885:1, 1885:9 och 1885:45, statsutskottets bet. 1885:7, 1885:32, 1885:56 och 1885:61, rskr 1885:53, 1885:60 och 1885:68, riksstat för år 1886.

Prop. 1886:1 och 1886:32, konstitutionsutskottets bet. 1886:10, statsutskottets bet. 1886:5, 1886:5a och 1886:63, rskr. 1886:38, riksstat för år 1887.

Prop. 1887B:1 och 1887B:33, statsutskottets bet. 1887B:1 och 1887B:53, rskr. 1887B:24, riksstat för år 1888.

Prop. 1888:1, 1888:31, 1888:32 och 1888:33, statsutskottets bet. 1888:2, 1888:52 och 1888:67, sammansatta stats- och bankoutskottets bet. 1888:5, rskr. 1888:57-58 och 1888:74-76, riksstat för år 1889.

Prop. 1889:1 och 1889:45, statsutskottets bet. 1889:2, 1889:70 och 1889:83, rskr. 1889:62, riksstat för år 1890. Prop. 1890:1, statsutskottets bet. 1890:2 och 1890:74, rskr. 1890:50, riksstat för år 1891.

Prop. 1891:1, statsutskottets bet. 1891:2 och 1891:69, rskr. 1891:31, riksstat för år 1892.

Prop. 1892:1, statsutskottets bet. 1892:2, 1892:36 och 1892:83, rskr. 1892:62, riksstat för år 1893. Prop. 1893:1, statsutskottets bet. 1893:2 och 1893:77, rskr. 1893:34, riksstat för år 1894.

Prop. 1894:1, statsutskottets bet. 1894:2, 1894:36 och 1894:79, rskr. 1894:27, riksstat för år 1895. Prop. 1895:1, statsutskottets bet. 1895:2, 1895:52 och 1895:93, rskr. 1895:27, riksstat för år 1896. Prop. 1896:1, statsutskottets bet. 1896:2 och 1896:79, rskr. 1896:40, riksstat för år 1897.

Prop. 1897:1, statsutskottets bet. 1897:2 och 1897:90, rskr. 1897:71, riksstat för år 1898.

Prop. 1898:1, mot 1898:AK236, statsutskottets bet. 1898:2 och 1898:105, rskr. 1898:72, riksstat för år 1899. Prop. 1899:1, mot. 1899:AK244, statsutskottets bet. 1899:2 och 1899:97, rskr. 1899:60, riksstat för år 1900. Prop. 1900:1, statsutskottets bet. 1900:2 och 1900:93, rskr. 1900:72, riksstat för år 1901.

Prop. 1901:1, statsutskottets bet. 1901:2 och 1901:92, rskr. 1901:96, riksstat för år 1902.

Prop. 1902:1, 1902:16 och 1902:67, statsutskottets bet. 1902:2, 1902:70 och 1902:91, rskr. 1902:92 och 1902:110, riksstat för år 1903.

Prop. 1903:1, statsutskottets bet. 1903:2, 1903:38 och 1903:107, rskr. 1903:108, riksstat för år 1904. Prop. 1904:1, statsutskottets bet. 1904:2 och 1904:121, rskr. 1904:129, riksstat för år 1905.

Prop. 1905:1 och 1905:100, statsutskottets bet. 1905:2, 1905:105 och 1905:144, rskr. 1905:138, riksstat för år 1906.

Prop. 1906:1, 1906:91 och 1906:156, statsutskottets bet. 1906:2, 1906:61, 1906:158 och 1906:167, rskr. 1906:137, riksstat för år 1907.

Prop. 1907:1 och 1907:44, statsutskottets bet. 1907:2, 1907:39 och 1907:184, rskr. 1907:1 och 1907:64, riksstat för år 1908.

Prop. 1908:1, 1908:197 och 1908:219, mot. 1908:AK111 och 1908:AK175, statsutskottets bet. 1908:2, 1908:11, 1908:43, 1908:44, 1908:180, 1908:183 och 1908:194, bevillningsutskottets bet. 1908:4, prot. 1908:AK28 och 1908:AK67, rskr. 1908:1, 1908:10, 1908:112 och 1908:214, riksstat för år 1909.

Prop. 1909:1 och 1909:199, statsutskottets bet. 1909:2, 1909:25, 1909:132, 1909:191 och 1909:220, rskr. 1909:1 och 1909:149, riksstat för år 1910.

Prop. 1910:1, 1910:88, 1910:89 och 1910:151, statsutskottets bet. 1910:1, 1910:22, 1910:46 och 1910:108, rskr. 1910:1 och 1910:132, riksstat för år 1911.

Prop. 1911:1, 1911:33, 1911:153 och 1911:175, mot. 1911:AK272, statsutskottets bet. 1911:1, 1911:13, 1911:67, 1911:113 och 1911:174, andra kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1911:10, rskr. 1911:1, 1911:130, 1911:151 och 1911:154, riksstat för år 1912.

Prop. 1912:1 och 1912:216, statsutskottets bet. 1912:1 och 1912:96, andra kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1912:5, rskr. 1912:1 och 1912:168, riksstat för år 1913.

Prop. 1913:1 och 1913:296, statsutskottets bet. 1913:1 och 1913:124, första kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1913:17, rskr. 1913:1, 1913:69 och 1913:238, riksstat för år 1914.

Prop. 1914A:1, prop. 1914B:1 och 1914B:260, statsutskottets bet. 1914A:1, 1914B:1 och 1914B:92, rskr. 1914A:1 och 1914B:195, lagtima riksmötets riksstat för år 1915 samt senare lagtima riksmötets riksstat för år 1915.

Prop. 1915:1, 1915:168 och 1915:193, statsutskottets bet. 1915:1, 1915:79, 1915:80 och 1915:116, rskr. 1915:1, rskr. 1915:111 och 1915:216, riksstat för år 1916.

419

12. Käll- och litteraturförteckning

Prop. 1916:1, 1916:178, 1916:179 och 1916:180, statsutskottets bet. 1916:1, 1916:116 och 1916:133, jord- bruksut-skottets bet. 1916:84, rskr. 1916:1, 1916:215, 1916:225 och 1916:245, riksstat för år 1917.

Prop. 1917:1, 1917:277 och 1917:278, statsutskottets bet. 1917:1, 1917:118 och 1917:119, rskr. 1917:1, 1917:176 och 1917:177, riksstat för år 1918.

Prop. 1918A:1, 1918A:2, 1918A:324 och 1918B:34, statsutskottets bet. 1918:1A-B och 1918A:126, rskr. 1918:1A-B och 1918A:254, riksstat för år 1919 och tilläggsstat till riksstaten för år 1919.

Prop. 1919A:1, 1919A:60, 1919A:298 och 1919A:346, mot. 1919A:AK49, statsutskottets bet. 1919A:1A-B, 1919A:7A, 1919A:7B, 1919A:52 och 1919A:74, prot. 1919:FK25 s. 19-21 och 1919:AK34, rskr. 1919A:1A-B, 1919A:7A, 1919A:7B och 1919A:105.

Prop. 1920:1-2, 1920:212, 1920:283, 1920:343, 1920:400 och 1920:434, statsutskottets bet. 1920:1A-B, 1920:6, 1920:46, 1920:99, 1920:211 och 1920:192, bevillningsutskottets betänkande 1920:9, jordbruksutskottets bet. 1920:58, rskr. 1920:1A-B, 1920:6, 1920:115, 1920:194 och 1920:268, riksstat för år 1921, tilläggsstat för år 1921.

Prop. 1921:1-2, 1921:35 och 1921:178, statsutskottets bet. 1921:1A-B, 1921:6A och 1921:50, rskr. 1921:1A-B, 1921:6A och 1921:152.

Prop. 1922:1-2 och 1922:113, statsutskottets bet. 1922:1A-B och 1922:18, rskr. 1922:1A-B och 1922:70. Prop. 1923:1 och 1923:17, statsutskottets bet. 1923:1 och 1923:15, rskr. 1923:1 och 1923:21.

Prop. 1924:1, 1924:53 och 1924:59, statsutskottets bet. 1924:1 och 1924:25, rskr. 1924:1 och 1924:75.

Prop. 1925:1 och 1925:3, statsutskottets bet. 1925:1 och 1925:71 och 1925:108, rskr. 1925:1, 1925:174, 1925:194 och 1925:265.

Prop. 1926:1, 1926:15, 1926:130, 1926:173 och 1926:194, statsutskottets bet. 1926:1, 1926:17, 1926:31 och 1926:60, jordbruksutskottets bet. 1926:24 och 1926:28, rskr. 1926:1, 1926:40, 1926:100, 1926:107, 1926:136 och 1926:139.

Prop. 1927:1, statsutskottets bet. 1927:1 och 1927:111, konstitutionsutskottets bet. 1927:12, rskr. 1927:1. Prop. 1928:1, mot. 1928:FK254, statsutskottets bet. 1928:1, konstitutionsutskottets bet. 1928:14, rskr. 1928:1. Prop. 1929:1, statsutskottets bet. 1929:1 och 1929:131, rskr. 1929:1.

Prop. 1930:1 och 1930:280, statsutskottets bet. 1930:1, 1930:12 och 1930:178, rskr. 1930:1, 1930:14 och 1930:362, riksstat för år 1930/31.

Prop. 1931:1, statsutskottets bet. 1931:1, rskr. 1931:1. Prop. 1932:1 statsutskottets bet. 1932:1, rskr. 1932:1. Prop. 1933:1 statsutskottets bet. 1933:1, rskr. 1933:1. Prop. 1934:1, statsutskottets bet. 1934:1, rskr. 1934:1.

Prop. 1935:1, statsutskottets bet. 1935:1, rskr. 1935:1, riksdagens revisorers berättelse år 1935

Prop. 1936:1, 1936:106 och 1936:261, statsutskottets bet. 1936:1 och 1936:49, rskr. 1936:1 och 1936:112.

Prop. 1937:1, 1937:225 och 1937:290, statsutskottets bet. 1937:1 och 1937:151, prot. 1937:FK8, rskr. 1937:1 och 1937:382.

Prop. 1938:1 och 1938:257, statsutskottets bet. 1938:1 och 1938:121, rskr. 1938:1 och 1938:244. Prop. 1939:1, statsutskottets bet. 1939:1, rskr. 1939:1.

Prop. 1940:1 och 1940U:1, statsutskottets bet. 1940:1, andra särskilda utskottets bet. 1940U:2, rskr. 1940:1 och 1940U:7; riksstat för år 1940/41.

Prop. 1941:2 och 1941:215, statsutskottets bet. 1941:19 och 1941:136, rskr. 1941:51 och 1941:271. Prop. 1942:1 och 1942:2, statsutskottets bet. 1942:1 och 1942:13, rskr. 1942:1 och 1942:21.

Prop. 1943:1 och 1943:2, statsutskottets bet. 1943:1 och 1943:13, rskr. 1943:1 och 1943:23. Prop. 1944:1 och 1944:228, statsutskottets bet. 1944:1 och 1944:88, rskr. 1944:1 och 1944:248.

Prop. 1945:1 och 1945:2, statsutskottets bet. 1945:1, 1945:16 och 1945:26, rskr. 1945:1, 1945:21 och 1945:32, riksstat 1945/46.

Prop. 1946:1, statsutskottets bet. 1946:1, första kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1946:16, andra kamma- rens första tillfälliga utskotts bet. 1946:14, rskr. 1946:1 och 1946:325.

420

12. Käll- och litteraturförteckning

Prop. 1947:1, 1947:80 och 1947:248, statsutskottets bet. 1947:1, 1947:115 och 1947:186, andra kammarens första tillfälliga utskotts bet. 1947:8, rskr. 1947:1, 1947:56, 1947:253 och 1947:346.

Prop. 1948:1, statsutskottets bet. 1948:1, rskr. 1948:1. Prop. 1949:1, statsutskottets bet. 1949:1, rskr. 1949:15. Prop. 1950:1, statsutskottets bet. 1950:1, rskr. 1950:1.

Prop. 1951:1 och 1951:150, statsutskottets bet. 1951:1 och 1951:135, rskr. 1951:1 och 1951:267, riksstat 1951/52.

Prop. 1952:1 och 1952:2, statsutskottets bet. 1952:1 och 1952:14, rskr. 1952:1 och 1952:20. Prop. 1953:1 och 1953:215, statsutskottets bet. 1953:1 och 1953:135, rskr. 1953:1 och 1953:268. Prop. 1954:1, statsutskottets bet. 1954:1, rskr. 1954:1.

Prop. 1955:1, statsutskottets bet. 1955:1, rskr. 1955:1. Prop. 1956:1, statsutskottets bet. 1956:1, rskr. 1956:1.

Prop. 1957:1, statsutskottets bet. 1957:1 och 1957:177, allmänna beredningsutskottets bet. 1957:10, rskr. 1957:1. Prop. 1958A:1 och 1958B:1, mot. 1958A:AK310, statsutskottets bet. 1958A:1 och 1958B:1, rskr. 1958A:1. Prop. 1959:1, mot. 1959:FK190, 1959:AK246 och 1959:AK247, statsutskottets bet. 1959:1, rskr. 1959:1.

Prop. 1960:1, mot. 1960:FK235 och 1960:AK296, statsutskottets bet. 1960:1 och 1960:179, bevillningsutskot- tets bet. 1960:6, prot. 1960:FK27 och 1960:AK28, rskr. 1960:1.

Prop. 1961:1, statsutskottets bet. 1961:1, bevillningsutskottets bet. 1961:12, rskr. 1961:1, riksstat 1961/62. Prop. 1962:1, 1962:10 och 1962:98, statsutskottets bet. 1962:1 och 1962:99, rskr. 1962:1 och 1962:230. Prop. 1963:1 och 1963:5, statsutskottets bet. 1963:1, rskr. 1963:1.

Prop. 1964:1, 1964:75, 1964:140 och 1964:183, statsutskottets bet. 1964:1 och 1964:195, rskr. 1964:1 och rskr. 1964:380.

Prop. 1965:1, statsutskottets bet. 1965:1, rskr. 1965:1.

Prop. 1966:1 och 1966:105, statsutskottets bet. 1966:1, rskr. 1966:1. Prop. 1967:1, statsutskottets bet. 1967:1, rskr. 1967:1.

Prop. 1968:1, statsutskottets bet. 1968:1, rskr. 1968:1.

Prop. 1969:1, konstitutionsutskottets bet. 1969:51, statsutskottets bet. 1969:1 och 1969:179, allmänna bered- nings-utskottets bet. 1969:14, allmänna beredningsutskottets bet. 1969:26, rskr. 1969:1, 1969:118 och 1969:412-413.

Prop. 1970:1 och 1970:13, statsutskottets bet. 1970:1, allmänna beredningsutskottets bet. 1970:6, rskr. 1970:1 och 1970:136.

Prop. 1971:1, mot. 1971:170, bet. 1971:FiU3, 1971:FiU34 och 1971:SkU44, rskr. 1971:37, riksstat 1971/72. Prop. 1972:1 och 1972:8, bet. 1972:FiU4 och 1972:FiU36, rskr. 1972:47 och 1972:260.

Prop. 1973:1, 1973:59, 1973:90 och 1973:91, bet. 1973:KU27, bet. 1973:FiU6, rskr. 1973:55 och 1973:266.

Prop. 1974:1, 1974:35, 1974:85 och 1974:98, bet. 1974:FiU7, 1974:FiU19 och 1974:SkU38, rskr. 1974:50, 1974:166 och 1974:259.

Prop. 1975:1, bet. 1975:FiU4 och 1975:FiU29, rskr. 1975:33, statsbudget 1975/76.

1975/76-

Prop. 1975/76:100, bet. 1975/76:KU 1 och 1975/76:FiU19, rskr. 1975/76:1 och 1975/76:183. Prop. 1976/77:100 och 1976/77:130, bet. 1976/77:FiU11, rskr. 1976/77:140.

Prop. 1977/78:71 och 1977/78:100, bet. 1977/78:FiU1, 1977/78:FiU21 och 1977/78:FiU22, rskr. 1977/78:19 och 1977/78:213.

Prop. 1978/79:100, mot. 1978/79:1100, bet. 1978/79:FiU21, rskr. 1978/79:197.

Prop. 1979/80:100, bet. 1979/80:KU24, 1979/80:FiU16, 1979/80:FiU18 och 1979/80:FiU19, rskr. 1979/80:175 och 1979/80:177.

421

12. Käll- och litteraturförteckning

Prop. 1980/81:100, bet. 1980/81:FiU18, 1980/81:FiU19 och 1980/81:FiU45, rskr. 1980/81:202, statsbudget 1981/82.

Prop. 1981/82:100 och 1981/82:109, mot. 1981/82:495, bet. 1981/82:FiU22 och 1981/82: FiU23, rskr. 1981/82:26 och 1981/82:225.

Prop. 1982/83:100, bet. 1982/83:FiU29, rskr. 1982/83:186. Prop. 1983/84:100, bet. 1983/84:KU19, rskr. 1983/84:165.

Prop. 1984/85:100, bet. 1984/85:KU27 och 1984/85:BoU18, rskr. 1984/85:157.

Prop. 1985/86:100, bet. 1985/86:KU19 och 1985/86:KU27, rskr. 1985/86:129 och 291. Prop. 1986/87:100, bet. 1986/87:KU23, rskr. 1986/87:129.

Prop. 1987/88:31 och 1987/88:100, bet. 1987/88:KU29, rskr. 1987/88:135. Prop. 1988/89:100, bet. 1988/89:KU19, rskr. 1988/89:106.

Prop. 1989/90:100, bet. 1989/90:KU28, rskr. 1989/90:117. Prop. 1990/91:100, bet. 1990/91:KU25, rskr. 1990/91:118.

Prop. 1991/92:44, 1991/92:85 och 1991/92:100, mot. 1991/92:K812, bet. 1991/92:KU28 och 1991/92:FiU8, rskr. 1991/92:107 och 1991/92:158.

Prop. 1992/93:37 och 1992/93:100, bet. 1992/93:KU22 och 1992/93:FiU8, rskr. 1992/93:123 och 1992/93:234.

Prop. 1993/94:100, 1993/94:115 och 1993/94:251, bet. 1993/94:KU29, rskr. 1993/94:233-234.

Prop. 1994/95:3 och 1994/95:100, bet. 1994/95:KU32, 1994/95:FiU31 och 1994/95:BoU6, rskr. 1994/95:235-236, statsbudget 1995/96.

Prop. 1996/97:1, bet. 1996/97:KU1, rskr. 1996/97:84-90.

Prop. 1997/98:1, 1997/98:45, 1997/98:49, 1997/98:116 och 1997/98:120, bet. 1997/98:KU1, 1997/98:KU16 och 1997/98:KU27, rskr. 1997/98:90-96.

Prop. 1998/99:1, bet. 1998/99:KU1, rskr. 1998/99:90-96.

Prop. 1999/2000:1 och 1999/2000:2, bet. 1999/2000:KU1, rskr. 1999/2000:56-62. Prop. 2000/01:1, bet. 2000/01:KU1, rskr. 2000/01:62-68.

Prop. 2001/02:1 och 2001/02:190, bet. 2001/02:KU1, rskr. 2001/02:52-57.

Prop. 2002/03:1, bet. 2002/03:KU1 och 2002/03:KU12, rskr. 2002/03:22 och 2002/03:52-56.

Prop. 2003/04:1 och 2003/04:100, bet. 2003/04:KU1, 2003/04:KU9, 2002/03:KU12 och 2003/04:FiU21, rskr. 2003/04:58-64, 2003/04:148 och 2003/04:273-274.

Prop. 2004/05:1, bet. 2004/05:KU1, 2004/05:KU20 och 2004/05:FiU10, rskr. 2004/05:82, statsbudget 2005.

Prop. 2005/06:1, 2005/06:54 och 2005/06:100, bet. 2005/06:KU1 och bet. 2005/06:KU8 och 2005/06:FiU21, rskr. 2005/06:59 och 2005/06:370.

Prop. 2006/07:1, mot. 2006/07:Fi244, bet. 2006/07:KU1, rskr. 2006/07:45.

Prop. 2007/08:1, mot. 2007/08:K404 och 2007/08:Fi277, bet. 2007/08:KU1 och 2007/08:FiU2, rskr. 2007/08:75 och 2007/08:112-115.

Prop. 2008/09:1 och 2008/09:153, mot. 2008/09:K397, bet. 2008/09:KU1, rskr. 2008/09:79. Prop. 2009/10:1, bet. 2009/10:KU1, rskr. 2009/10:91.

Prop. 2010/11:1, bet. 2010/11:KU1, rskr. 2010/11:84. Prop. 2011/12:1, bet. 2011/12:KU1, rskr. 2011/12:56. Prop. 2012/13:1, bet. 2012/13:KU1, rskr. 2012/13:80. Prop. 2013/14:1, bet. 2013/14:KU1, rskr. 2013/14:78.

Prop. 2014/15:1, bet. 2014/15:KU1 och 2014/15:FiU10, rskr. 2014/15:50-59, statsbudget 2015. Prop. 2015/16:1, bet. 2015/16:KU1, rskr. 2015/16:59-63.

Prop. 2016/17:1, bet. 2016/17:KU1, rskr. 2016/17:72-77.

Prop. 2017/18:1, bet. 2017/18:KU1 och 2017/18:KU28, rskr. 2017/18:71-76 och 2017/18:337. Prop. 2018/19:1, bet. 2018/19:KU1, rskr. 2018/19:74-79.

422

12. Käll- och litteraturförteckning

Prop. 2019/20:1, bet. 2019/20:KU1, rskr. 2019/20:81-87.

Prop. 2020/21:1 och 2020/21:2, bet. 2020/21:KU1, rskr. 2020/21:85-92.

12.1.2.Utredningsdirektiv, utredningsbetänkanden och remissyttranden m.m.

Dir. 2019:76.

SOU 1925:15, 1944:69, 1959:40, 1961:37, 1963:16, 1963:17, 1965:3, 1965:34, 1966:62, 1972:15, 1975:23, 1977:5, 1992:79, 1994:136, 1997:38, 2006:68, 2011:31, 2016:82.

Ds Fi 1972:5, Ds B 1978:1, Ds Ju 1981:4.

Betänkande angående Djurgårdens bevarande såsom park, Stockholm 1917. Justitiekanslern, remissyttrande, 2017-03-30 dnr 7951-16-80.

Regeringen, Lagrådsremiss, Avlägsnande – en ny form av särskild handräckning, 2017-02-23. Riksdagens revisionsutredning 1997-10-16 dnr KK1-174-97/98.

Underdånigt betänkande och förslag angående försäljning af Norra Djurgården m.m., Stockholm 1903.

---

Bergh, Severin och Bååth, Ludvig Magnus: Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm. II. Staden mellan broarna, Stockholm: Riksarkivet, 1911.

Bergh, Severin: Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm. III. Kungsholmen, Stockholm: Riksarkivet, 1910.

Bååth, Ludvig Magnus: Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm. IV. Helgeandsholmen och Norrström, Stockholm: Riksarkivet, 1913.

Hildebrand, Emil; Bergh, Severin och Bååth, Ludvig Magnus: Utredningar rörande statens mark och tomter i Stockholm.

V. Norrmalm I, Stockholm: Riksarkivet, 1913.

12.1.3.Publicerade rättsfall och beslut m.m.

JA 1852-53 s. 555.

N 1869 s. 735 (Karl XIV Johans förordnande den 20 oktober 1820).

NJA 1885 s. 381, 1890 s. 370, 1906 s. 421, 1907 s. 188, 1923 s. 329, 1924 s. 378, 1928 s. 96, 1949 s. 144, 1959 s. 385, 1984 s. 648, 1992 s. 439, 1994 s. 359, 1996 s. 370, 2004 s. 167, 2007 s. 684, 2010 s. 583, 2018 s. 704.

RÅ 1943 not. Fi889, 1948 not. Fi838, 2002 ref. 8, 2008 ref. 6. HFD 2013 ref. 37, 2019 ref. 57 II.

Högsta förvaltningsdomstolens dom den 10 juni 2021 i mål 4998-20. MIG 2011:29.

Kammarrätten i Stockholm, beslut 2018-05-29 i mål nr 3982-18.

Nacka tingsrätts, Mark- och miljödomstolen, dom den 6 maj 2021 i mål P 3546-20. JO:s ämbetsberättelse 1970, 1987/88 och 1988/89.

Justitiekanslern, beslut, 2008-05-13, dnr 8092-06-40. Konkurrensverket, ställningstagande 2018:1, 2018-12-19.

[2016] UKPC 16.

12.1.4.Register och övriga publicerade källor

Bestämmelser, föreskrifter och ceremoniel att iakttaga vid svenska hofvet, afd. I-VII, utfärdade av H.M. Ko- nungen den 20 december 1910, tryckta Stockholm 1911.

Code de la Légion d’honneur, de la Médaille militaire et de l’ordre national du Mérite, Création Décret n° 2018- 1007 du 21 novembre 2018, Modifié par Décret n°2018-1007 du 21 novembre 2018

423

12. Käll- och litteraturförteckning

Codex Ivris Civilis Ivstinianei, bd 4, Codicis Dn. Ivstiniani Sacratissimi Imp. PP. Avgvsti, Repetitae Praelectionis Libri Duodecim, Lyon, 1627.

Confessio fidei. Uppsala mötes beslut 1593 om Svenska kyrkans bekännelse, Stockholm: Verbum, 1993. Diplomatarium Suecanum.

Dispositionsplan för Kungl Djurgården, upprättad år 1963 av Djurgårdsnämnden. Gesetz 26.07.1957 über Titel, Orden und Ehrenzeichen (OrdenG).

Handledning för tjänsten vid svenska hovet (”hovstadga”), av H. M. Konungen fastställd den 15 mars 1954, tryckt Stockholm 1954.

”Henrik Normans resa till Erik XIV:s kröning 1561” i Historisk tidskrift 1885. Hemslöjdens verksamhetsberättelse 2018.

Kommunal forfattningssamling for Stockholm.

Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref och Resolutioner angående Bergwerken och Bruken, första fortsättningen, 1736-1756, Stöckholm 1786

Konkurrensverket, ställningstagande 2018:1, 2018-12-19.

Kungl. hovstaterna, De Kungl. Stiftelserna. Goda idéer för en bättre värld, 2017 samt u.å.

Kungl. hovstaterna, Föreskrifter gällande hovleverantörskap, gällande från och med den 15 april 2019. Kungl. hovstaterna, Pressmeddelande 2019-05-07, Återkallelse av riddarvärdighet av Nordstjärneorden.

Kungl. hovstaterna, Protokoll i hovärenden, Nr 13/2019 H.D., med bilaga; kungahusets hemsida: https://www.kungahuset.se/kungafamiljen/aktuellahandelser/2019/2019/forandringarinomdet- kunglhuset.5.18cc416116d61fe304a869f.html

Kungl. hovstaterna, Verksamhetsberättelse 2019, 2020.

Kungl. Maj:ts Orden, ordensstadgar; se även Areen och Lewenhaupt 1942 bd 2 bilagor.

L. 3 marzo 1951, n. 178, Istituzione dell’Ordine ”Al merito della Repubblica italiana” e disciplina del conferi- mento e dell’uso delle onorificenze.

Lag 23.12.1999/1215 om offentlig belöning, lag 1388/2001 om skatt för titlar, republikens presidents förord- ning 20.4.2000/381 om titlar.

Ordningsstadga för de vid Kongl. Maj:ts och den Kongl. familjens Hof anstälde uppvaktande personer, embets- och tienstemän samt betjening, gifven Haga Slott den 18 oct. 1847, i Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning (Naumanns tidskrift) 1864.

Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om polisens uniformer, PMFS 2018:12, FAP 798-1. Regeringens belöningsmedaljer och regeringens utmärkelse Professors namn, SB PM 2006:1. Reglemente Uniformsbestämmelser 2015.

Regleringsbrev 2003-06-18, Fi2003/ 3421 (delvis), Fi2003/948. Regleringsbrev 2012-01-26, S2011/6161/VS.

Riks-Act, Till bestämmande af de genom Föreningen emellan Swerige och Norrige uppkomne Constitutionelle förhållanden, 31 juli resp. 6 augusti 1815, Stockholm: Kongl. Tryckeriet, 1816.

Riksantikvarieämbetet, Handbok Förvaltning av kulturarv.

Sakregister till rikets ständers protokoll med bihang för tiden från och med år 1809 till och med år 1866, bd 1- 2, Stockholm, 1891-93.

Société des Nations, Recueil des traités.

Stockholms stad, Beredningsutskottets utlåtanden och memorial nr 94, Utlåtande i fråga om Helgeandsholmens ordnande och hofstallets dermed sammanhängande flyttning till Artilleriplanen och närliggande mark, Bi- hang nr 32, handlingar, hörande till frågan om Helgeandsholmens ordnande, Stockholm 1877.

Svenska riksdagsakter jämte andra handlingar som höra till statsförfattningens historia. (Cit. Svenska riksdags- akter.)

Svenska riksrådets protokoll bd V (1635). Svensk författningssamling.

Svenskt diplomatarium.

424

12. Käll- och litteraturförteckning

Svenskt diplomatariums huvudkartotek.

Sveriges konstitutionella urkunder, Stockholm: SNS Förlag, 1999.

Sverges traktater med främmande magter jemte andra dit hörande handlingar.

Vård- och utvecklingsplan för Kungliga nationalstadsparken, Länsstyrelsen i Stockholms län, Rapport 2012:33. Årstrycket (Samlingar av separattryck av författningar före Svensk Författningssamling.)

---

Abrahamsson, Petter (red.): Swerikes Rikes Lands-Lag, Stockholm: Johan Henrich Werner, 1726.

Alm, Mikael och Vahlne, Bo (utg.): Överkammarherrens journal 1778-1826. Ett gustavianskt tidsdokument, Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 2010.

Backman, Johan Harder: Ny lag-samling, femte häftet, Örebro: N. M. Lindh, 1847.

[Bergfalk, Pehr Erik]: Sammandrag af gällande författningar angående finansverket, del 1, Författningarna rörande rikets finansverk, första häftet, Stockholm: Norstedts, 1866.

Collin, H. S. och Schlyter: C. J., Samling af Sweriges Gamla Lagar, bd 1-13, 1827-77.

Eckhardt, Karl August (red.): ”Pactus legis Salicae” i Monumenta Germaniae Historica, Legum Sectio I, band 4:1, Hannover 1962.

Goldast, Melchior: DD. NN. Imperatorum Augustorum, Caesarum Ac Regum S. Imperii Romano-Theutonici Recessus, Constitutiones, Ordinationes Et Rescripta, bd 3, Offenbach 1610.

Hildebrand, Sune: Hakvin Spegels dagbok, Stockholm: Norstedts, 1923.

Holmbäck, Åke och Wessén, Elias: Svenska landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar,

•Första serien: Östgötalagen och Upplandslagen, Stockholm: Hugo Geber, 1933.

•Andra serien: Dalalagen och Västmannalagen, Stockholm: Hugo Geber, 1936.

•Tredje serien: Södermannalagen och Hälsingelagen, Stockholm: Hugo Geber, 1940.

•Fjärde serien: Skånelagen och Gutalagen, Stockholm: Hugo Geber, 1943.

•Femte serien: Äldre Västgötalagen, Yngre Västgötalagen, Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarät-

ten, Stockholm: Hugo Geber, 1946.

Holmbäck, Åke och Wessén, Elias: Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning, Rättshistoriskt bibliotek bd 6, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 1962.

Holmbäck, Åke och Wessén, Elias: Magnus Erikssons stadslag i nusvensk tolkning, Rättshistoriskt bibliotek bd 7, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 1966.

Klüber, Johann Ludwig (red.), Acten des Wiener Congresses in den Jahren 1814 und 1815, bd 6, Erlangen: J. J. Palm und Ernst Enke, 1816.

Krueger, Paul och Mommsen, Theodor (utg.), Corpus Iuris Civilis, bd 1, Berlin: Weidmann, 1872, bd 2, Berlin: Weidmann, 1884.

Lindberger, Anders (red.), Förteckning över statliga utredningar 1904-1945, Stockholm: Riksdagsbiblioteket, 1953.

Loenbom, Samuel S. (utg.): Handlingar Til Konung Carl XI:tes Historia, saml. 10, Stockholm: Salvius, 1769.

Modée, Reinhold Gustaf: Utdrag utur alle [---] publique handlingar 1718-1794, bd 1-15, Stockholm 1742-1829.

Sandahl, Daniel Magnus: Svenska riksdagarnes från och med år 1786 till och med år 1866 tryckta protokoller med bihang, Stockholm: Isaac Marcus, 1871.

Schmedeman, Johan: Kongl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner, ifrån åhr 1528 in til 1701 angående justitiæ och executions- ährender, [---], bd 1-3, 1706.

Sjöberg, Nina (red.): När svenskarna valde tronföljare. Handlingar från riksdagen i Örebro 1810, Stockholm: Riksdags- förvaltningen, 2010.

Stiernman, Anders Anton von: Alla riksdagars och mötens besluth [---] 1521-1731, bd 1-3, Stockholm: Joh. H. Wer- ner, 1728-1733.

Thyselius, Erik: Förteckning öfver komitébetänkanden afgifna under åren 1809-1894, Stockholm 1896.

Wiktorsson, Per-Axel (utg.): Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59, bd 1-2, Skara: Föreningen för Västgötalitteratur, 2011.

425

12. Käll- och litteraturförteckning

12.1.5.Arkivalier och andra icke publicerade dokument

Eskilstuna tingsrätts yttrande den 11 juni 2020 dnr 2020/95-54-4 till Förtjänstutredningen. Försvarsstaben, bet. av 1951 års krigsdekorationskommitté, 1952-05-23

Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Ordensprotokoll vol. XXXII, 1946-50, AIa:32, vol. XXXIII, 1951-1955, AIa:33, vol. XXXV, 1961-65, AIa:35.

Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Handlingar rörande utredningen om ordensväsendets avskaffande, 1972-73, FXI:1, 3 och 5.

Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, jfr även Riksarkivet nedan.

Lantmäteriet, utdrag ur fastighetsregistret 19 april 2021 samt akt D-2018-00597150.

Lunds universitetsbibliotek, Handskriftssamlingen, De la Gardieska arkivet, Historiska handlingar, vol. 26:10 Karl XIII, Ordensväsendet 1811 ”Förordning angående den Kungelige Carl den XIII:s Orden”.

Lunds universitetsbibliotek, Handskriftssamlingen, De la Gardieska arkivet, Historiska handlingar, vol. 26:10 Karl XIII, Ordensväsendet 1809–1817, ”Kungl. Seraphimer Ordens Cassan”. Räkenskapsredogörelser 1809, 1812-1817.

Regeringen, beslut 2013-04-25, Ju2012/3914/L2, permutation avseende det s.k. Gallierafideikommisset. Regeringen, förordnande 1988-06-22, dnr 88-2288.

Regeringen, protokoll vid regeringssammanträde 2019-10-24, dnr Ju2019/03414; 2019-12-05, dnr Ju2019/03986.

Rigsarkivet, Kongehuset, diverse dokumenter 1668-1868, Christian VII:s anordning af den 23 september 1774, avskrivet av Ronny Andersen, oktober 2015.

Riksarkivet, Finansdepartementet, Registratur 1847 januari-juni.

Riksarkivet, Inrikescivilexpeditionen med föregångare, Renskrivna protokoll A1a:32, Registratur B1a:33, BIa:135.

Riksarkivet, Kammarexpeditionen, Registratur B1a:20

Riksarkivet, Konungahusens urkunder 1562-1958, Äktenskapskontrakt, vol. 46 a, 48 c, 58 a, 68 b.

Riksarkivet, Kungliga arkiv, Handlingar rörande drottning Lovisa Ulrikas personliga förhållanden och egen- dom, K 268.

Riksarkivet, Kungl. Maj:ts Ordens matriklar, D1:3, D1:5.

Riksarkivet, Nationell arkivdatabas, Inledning till förteckning över arkivet Slottsbyggnadsdeputationen och Första slottsbyggnadsdirektionen 1685-1878.

Riksarkivet, Riksdagsacta R 5035, Protokoll inför riksföreståndaren/konungen, protokoll och tal på rikssalen, 1809-10.

Riksarkivet, Riksregistraturet 1676 B:422.

Riksarkivet, Svea hovrätts arkiv, Kungliga bouppteckningar, E IXa:2, E IXa:9.

Riksarkivet, Utskottshandlingar 1809-1866, Expeditionsutskottet, R 3851, Koncept till ständernas skrivelser. Riksarkivet, Utskottshandlingar 1809-1866, Statsutskottet, R 4195, Konceptbetänkanden 1809.

Riksarkivet (Slottsarkivet), Gripsholms slotts arkiv, D1:23.

Riksarkivet (Slottsarkivet), Riksmarskalksämbetet, Hovordningar och hovjournaler, vol. D1:1.

Riksarkivet (Slottsarkivet), Instruktioner, ceremoniel, gratifikationer, utmärkelsetecken, matriklar m.m., vol. 1 nr 14 och vol. 2 nr 24.

Riksmarskalksämbetet, Hovstadga av Konungen fastställd den 24 november 2014. Instruktion för Hovmar- skalksämbetet, bilaga 2 till protokoll 2015-02-15 hållet inför H.E. Riksmarskalken. Instruktion för Riks- marskalksämbetet med tillhörande funktioner, bilaga 1 till protokoll 2017-02-10 hållet inför H.E. Riks- marskalken. Instruktion för Ståthållarämbetet, bilaga 4 till protokoll 2018-08-30 hållet inför H.E. Riksmar- skalken. Instruktion för Kungl. Husgerådskammaren med Bernadottebiblioteket, bilaga 3 till protokoll 2018-10-03 hållet inför H.E. Riksmarskalken.

Riksmarskalksämbetet, promemoria 2020-06-15, Kungliga Hovstaternas lösöreförvaltning; Stiftelseförord- nande 17.6.2020, Konung Gustaf V:s stiftelse; Stiftelseförordnande 17.6.2020, Konung Carl XVI Gustafs

426

12. Käll- och litteraturförteckning

stiftelse för förvaltning av statschefsgåvor; Stiftelseförordnande 17.6.2020, Kungl. Hovstallets stiftelse, Stiftelseförordnande 17.6.2020, Kronprinsessan Victorias stiftelse för förvaltning av gåvor.

Riksmarskalksämbetet, skrivelser om riksföreståndarskap 1988-06-20, 2019-10-15, 2019-11-18 och 2019-11-26. Riksmarskalksämbetet, skrivelse av riksmarskalk Gunnar Brodin till regeringen 1996-07-30.

Utrikesdepartementet, Allmänna föreskrifter för utrikesrepresentationen, cirkulär 182/1974 den 31 december 1974 samt föreskrifter 1988:9 och 1995:11.

Överenskommelse 2000-03-01, Statens Fastighetsverk dnr 220-89/99. Överenskommelse 2007-06-27, Statens Fastighetsverk dnr 220-1859/07. Överenskommelse mellan Kungl. Hovstaterna och Statens fastighetsverk 2011-12-01.

12.2.Litteratur

12.2.1.Publicerade bearbetningar

”50 års trogen tjänst”, www.phaleristica.com, 15 februari 2017.

”Amiralen, kavassen och dragomanen”, www.phaleristica.com, 2 september 2020. ”Efternamnslösa Estelle i strid med svensk lag”, Språktidningens blogg 2012-03-29. ”För omsorgsfull renvård”, www.phaleristica.com, 23 augusti 2017.

”H.M. Konungens medalj”, www.phaleristica.com, 9 februari 2017. ”Hur stor är en medalj?”, www.phaleristica.org, 18 september 2020.

”Skatteverket medger – bryter mot lagen när det gäller prinsessan Estelle”, Dagens Juridik 2012-03-22. ”Vad gäller för postuma medaljer?”, www.phaleristica.com, 26 oktober 2015.

---

”C. A. J.”, recension av Tauson 1846 i Frey. Tidskrift för vetenskap och konst 1847.

Alin, Oscar: Kongl. Maj:ts rätt i fråga om dispositionen af besparingarna på de fasta anslagen inom riksstatens hufvudtitlar, Stockholm: Norstedts, 1894.

Allen, J. G.: ”The Office of the Crown” i Cambridge Law Journal, 77 (2), 2018.

Alm, Mikael: Kungsord i elfte timmen. Språk och självbild i det gustavianska enväldets legitimitetskamp 1772-1809, Stock- holm: Atlantis, 2002.

Almquist, Joh. Ax.: Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, del 1, Stockholms och Uppsala län, bd 1, Stockholm: Norstedts, 1931.

Almquist, J. E.: ”Juridisk litteraturhistoria. Kommentatorerna under perioden 1530-1630” i Svensk juristtidning 1943.

Andersson, Ingvar: ”Förebilden för Gustav Vasas arvförening” i Scandia 1934.

Areen, Ernst E.: De nordiska ländernas officiella belöningsmedaljer. Heders- och minnestecken från 1500-talet till våra dagar, Stockholm: J. Beckman, 1938.

Areen, Ernst E. och Lewenhaupt, Sten: De nordiska ländernas riddarordnar, band 1-2, Stockholm: AB Svensk litteratur, 1942.

Bagehot, Walter: The English Constitution, London: Chapman and Hall, 1867.

Bartholdy, Nils G.: ”Broderskab – selskab – ridderorden. Ordenernes ældste historie” i Mogens Bencard och Tage Kaarsted, Fra korsridder til ridderkors. Elefantordenens og Dannebrogordenens historie, Odense: Odense universitetsforlag, 1993.

Bartlett, Robert: Blood Royal. Dynastic Politics in Medieval Europe, Cambridge: Cambridge University Press, 2020.

Bauer, Volker: Hofökonomie. Der Diskurs über den Fürstenhof in Zeremonialwissenschaft, Hausväterliteratur und Kameral- ismus, Wien-Köln-Weimar: Böhlau, 1997.

Begent, Peter J. och Chesshyre, Hubert: The Most Noble Order of the Garter 650 Years, London: Spink, 1999.

Berch, Carl Reinhold: Beskrifning öfwer swenska mynt och kongl. skåde-penningar, Uppsala och Åbo, 1773.

427

12. Käll- och litteraturförteckning

Berger, Ossian: Om arfsrätten till Sverges och Norges riken, Uppsala: Akademiska boktryckeriet, 1877.

Berggrav, Eivind: Märtha. Norges kronprinsesse 1929-1954. En minnebok, Oslo: Gyldendal, 1955.

Berglund, Anders: ”Långt före Olof Skötkonung. Om projektet kring Husaby, Västergötland” i Olausson (red.) 2000.

Bergman, Torbjörn: ”Multiple Goals and Constitutional Design: How the Swedish King Lost His Formal Pow- ers” i Statsvetenskaplig tidskrift 1992.

Bergroth, Tom C.: ”Dannebrogordenens udvidelse 1808 med Æreslegionen som forbillede” i La Légion d’Honneur et l’Ordre du Dannebrog. Æreslegionen og Dannebrogordenen, København: Ordenskapitlet, 1982.

Bergroth, Tom C.: ”’En Swensk Riddare=Orden’. Kring instiftandet av ett ordensväsende i Sverige år 1748” i Livrustkammaren 1997-98.

Bergroth, Tom C.: Kungliga Carl den XIII:s Orden, Stockholm: Svenska Frimurare Orden, 2002.

Bergroth, Tom C.: ”The Royal Order of Charles XIII – the Fifth Swedish Order” i Antti Matikkala och Staffan Rosén (red.), Perspectives on the Honours Systems. Proceedings of the symposiums Swedish and Russian Orders 1700- 2000 & The Honour of Diplomacy, Stockholm: Vitterhetsakademien, 2015.

Bergroth, Tom C.: ”Hertig Johans politiska intentioner – heraldikens bildspråk i maktsyfte” i Heraldisk Tidsskrift bd 12 nr 116 (temanummer Nordiske hertugvåbener), 2017.

Bexhed, Jan Mikael: ”Den kungliga dispositionsrätten till fast egendom” i Förvaltningsrättslig tidskrift 2020.

Biewer, Ludwig: ”Kreuzessymbolik und Wappenwesen der Johanniter. Ein Beitrag zur ordensritterlichen He- raldik” i Herold-Jahrbuch, neue Folge, bd 25, Berlin: Herold, 2020.

Björkdahl, Ulf: ”Om kungens äng i Kungsängen” på www.ulfbjorkdahl.se (2020-11-19).

Björne, Lars: Nordisk rättskällelära. Studier i rättskälleläran på 1800-talet, Rättshistoriskt bibliotek, bd 46, Stock- holm: Institutet för rättshistorisk forskning, 1991.

Björne, Lars: Den konstruktiva riktningen. Den nordiska rättsvetenskapens historia Del III 1871-1910, Rättshistoriskt bibliotek bd 60, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2002, s. 208-272.

Black, Gillian och Agnew of Lochnaw, Sir Crispin: ”The significance of status and genetics in succession to titles, honours, dignities and coats of arms: Making the case for reform” i Cambridge Law Journal, vol. 77, nr 2, 2018.

Blanco, Luigi: Le origini dello Stato moderno. Secoli XI-XV, Roma: Carocci, 2020.

Blomberg, Hugo: Svensk statsrätt. Föreläsningar, första häftet, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1904; andra häftet, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1906 (sidnumreringen är gemensam och verket kallas Blomberg 1904-06).

Blomberg, Hugo: Ur föreläsningar i svensk statsrätt, 2 uppl., Stockholm och Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1911.

Blumfeldt, Evald: ”Slottsarkivet” i Meddelanden från svenska Riksarkivet 1962-66.

Bogdanor, Vernon: The Monarchy and the Constitution, Oxford: Oxford University Press, 2004.

Boulton, D’Arcy Jonathan Dacre: ”Classic Knighthood as Nobiliary Dignity: The Knighting of Counts and Kings’ Sons in England, 1066-1272” i Stephen Church och Ruth Harvey (red.), Medieval Knighthood V. Papers from the sixth Strawberry Hill Conference 1994, Woodbridge: The Boydell Press, 1995.

Boulton, D’Arcy Jonathan Dacre: The Knights of the Crown. The Monarchical Orders of Knighthood in later Medieval Europé 1325-1520, 2 uppl., Woodbridge: The Boydell Press, 2000.

Bramstång, Gunnar: ”Preliminärt utlåtande angående Konungens rätt att disponera vissa slott och parker m.m.”, bilaga 10 till konstitutionsutskottets bet. 1969:51.

Bramstång, Gunnar: ”Konungens personliga rättsställning med särskild hänsyn till immunitetsfrågor. Några reflexioner med anledning av grundlagberedningens förslag till ny regeringsform” i Förvaltningsrättslig tid- skrift 1972.

Bramstång, Gunnar: ”Kvinnlig tronföljd – en tillbakablick utifrån vår nuvarande successionsordning” i Rättshi- storiska studier bd 11, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 1985.

Bramstång, Gunnar: Tronrätt, bördstitel och hustillhörighet. Några anteckningar, Lund: Juristförlaget, 1990.

Bramstång, Gunnar: ”Konungens dispositionsrätt till Kungl. Djurgården. Några anteckningar med anledning av en hovrättsdom” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1991.

Bramstång, Gunnar: ”Att vara eller icke vara prins – det är frågan” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1994.

428

12. Käll- och litteraturförteckning

Bramstång, Gunnar: ”Kungl. Maj:ts Ordens rättsliga status. Ett blygsamt bidrag till diskussionen kring bl.a. myndighetsbegreppet i relation till konungen underställda organ”, i Lena Marcusson (red.), Festskrift till Fredrik Sterzel, Uppsala: Iustus, 1999.

Braunstein, Christian: Utmärkelsetecken på militära uniformer, Stockholm: Statens Försvarshistoriska Museer, 2007.

Brazier, Rodney: ”The Monarchy” i Vernon Bogdanor (red.), The British Constitution in the Twentieth Century, Ox- ford: Oxford University Press, 2003

Brink, Stefan: ”Nordens husabyar – unga eller gamla?” i Olausson 2000.

Brink, Stefan: ”The Origins of the Swedish Medieval Laws – a State of the Art, from My Perspective” i Per Andersen m.fl. (red.), How Nordic are the Nordic Medieval Laws? – Ten Years After, Copenhagen: DJØF, 2014.

Broomé, Gustaf: Framställning af svenska lagstiftningen angående statsreligion och religionsfrihet, Lund: Berlingska, 1861.

Broomé, Gustaf: Allmänna civilprocessen enligt svensk gällande rätt, Lund: Gleerup, 1882.

Brundin, Margareta och Isberg, Magnus (red.): Maktbalans och kontrollmakt. 1809 års händelser, idéer och författnings- verk i ett tvåhundraårigt perspektiv, Stockholm: Sveriges riksdag, 2009.

Brunius, Jan och Asker, Björn: Änkedrottning Hedvig Eleonoras livgeding 1660-1719, Historiska serien nr 26, Stock- holm; Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 2011.

Buckley, Veronica: Kristina. Sveriges drottning, Stockholm: Bonnier, 2004.

Bujak, Edward: ”Foreign warrants” i Heald 2003.

Bull, Thomas: ”Konstitutionella snedsteg – en studie av svensk trohet mot grundlag” i Eivind Smith och Olof Petersson (red.), Konstitutionell demokrati, Stockholm: SNS, 2004.

Bull, Thomas: ”Institutions and Divisions of Power” i Helle Krunke och Björg Thorarensen (red.), The Nordic Constitutions. A Comparative and Contextual Study, Oxford: Hart Publishing, 2018.

Bull, Thomas och Sterzel, Fredrik: Regeringsformen. En kommentar, 4 uppl., Lund: Studentlitteratur 2019.

Bylander, Eric: ”Den ’siste’ svenske hertigen Karl Filip och hans vapen” i Heraldisk Tidsskrift bd 12 nr 116 (temanummer Nordiske hertugvåbener), 2017.

Bäcklund, Agneta m.fl.: kommentar till brottsbalken, Juno.

Bäärnhielm, Göran: Magnus Erikssons landslag. Latinsk översättning (ca år 1500) av Ragvald Ingemundsson. Lib. V-XV, Stockholm: Stockholms universitet, 1980.

Böckenförde, Ernst-Wolfgang: ”Der deutsche Typ der konstitutionellen Monarchie im 19. Jahrhundert” i dens., Recht, Staat, Freiheit. Studien zur Rechtsphilosophie, Staatstheorie und Verfassungsgeschichte, Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1991.

Böttiger, John: Stockholms slott. Vägledning för besökande, Stockholm 1910.

Böttiger, John: Rosendals slott. Historik och vägledning, Stockholm 1913.

Böttiger, John: Kort vägledning för besökande å Drottningholms slott, 1932.

Carlson, Fredrik Ferd.: Sveriges historia under konungarne af Pfalziska huset, bd 3, Carl XI 2, Stockholm: Norstedt, 1874.

Carlsson, Ingemar: På lögnens väg. Historiska bedrägerier och dokumentförfalskningar, Lund: Historiska Media, 1999.

Cederschjöld, P. G.: Försök at bringa Sweriges grundlagar i system. Med anmärkningar, til hjelpreda för riksdagsmän, Stock- holm: Carl Deleen, 1828.

[Celsius, Olof]: Dissertatio historica de ordinum equestrium in Svecia usu antiquo et hodierno, quam consensu ampliss. facult. phil. Upsal. præside [...] Olavo O. Celsio [...] publico bonorum examini subjicit Henricus Rosenstierna [...] In audit Carol. maj. d. XIX Decemb. anni MDCCXLVIII. Horis ante meridiem consvetis, Uppsala 1748.

Clason, Sam.: Till reduktionens förhistoria, gods- och ränteafsöndingarna och de förbudna orterna, Upsala: Akademiska bokhandeln, 1895.

Colombo, Paolo: ”Una sfida accolta: la monarchia come oggetto di studio della Storia costituzionale” i Giornale di Storia Costituzionale 36, 2018.

Cox, Noel: ”The principles of international law governing the Sovereign authority for the creation and admin- istration of Orders of Chivalry” i Rory Stanley (ed.), Féil-Scríbhinn Liam Mhic Alasdair – Essays Presented to Liam Mac Alasdair, Genealogical Society of Ireland, Dublin, 2009.

Dahlbergh, Erik: Svecia Antiqua et Hodierna, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1924.

429

12. Käll- och litteraturförteckning

Dahlbäck, Göran: ”Norra Djurgården under 700 år” i Studier i idrott, historia och samhälle tillägnade professor Jan Lindroth på hans 60-årsdag 23 februari 2000, Stockholm: HLS Förlag, 2000.

Dahlman, Christian: Neutralitet i juridisk forskning, Lund: Studentlitteratur, 2006.

Dalnäs, Torbjörn: ”Medalj: För mod och rådighet till sjöss under farofylld tid” i Sjöfartstidningen 2015.

De Geer, Louis: Minnen, 2 uppl., del 1, Stockholm: Norstedts, 1906.

Deimling, Barbara: ”The Courtroom. From Church Portal to Town Hall” i Wilfried Hartmann och Kenneth Pennington, The History of Courts and Procedure in Medieval Canon Law, Washington D.C.: The Catholic Uni- versity of America Press, 2016.

de Loÿe, Georges: ”Origine des armoiries royales de Suède à trois couronnes” i Comunicaciones al XV congreso internacional de las ciencias genealogica y heraldica, bd 2, Madrid: Instituto Salazar y Castro, 1983.

de Loÿe, Georges: ”Om ursprunget till det svenska riksvapnet Tre Kronor” i Heraldisk Tidsskrift bd 6, nr 54, 1986.

Denza, Eileen: Diplomatic Law. Commentary on the Vienna Convention on Diplomatic Relations, 4 uppl., Oxford: Ox- ford University Press, 2016.

Diem, Peter: Die Symbole Österreichs. Zeit und Geschichte in Zeichen, Wien: Kremayr & Scheriau, 1995.

du Plessis, Paul: Borkowski’s Textbook on Roman Law, 4 uppl., Oxford: Oxford University Press, 2010.

Döberl, Mario: ”Ferne Welten im Spiegel von Zelten – Die Kaiserliche Zeltkammer im Jahr 1678” i Waffen- und Kostümkunde, 53/1, 2011.

Eichhorn, Karl Friedrich: Deutsche Staats- und Rechtsgeschichte, 5 uppl., bd 2, Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht, 1843.

Eka, Anders: ”Svensk Juristtidning och statsrätten” i Svensk juristtidning 100 år, Uppsala: Iustus, 2016.

Eka, Anders; Hirschfeldt, Johan; Jermsten, Henrik och Svahn Starrsjö, Kristina: Regeringsformen. En kommentar, 2 uppl., Stockholm: Karnov, 2018.

Eka, Anders: ”Några tankar om Lagrådets ställning” i Anna Skarhed m.fl. (red.), Ord och rätt. Festskrift till Hans- Gunnar Axberger, Visby: Eddy.se, 2020.

Ekman, Tomas: ”Item Husaby in Niericia... En orientering om Husby i Glanshammar, med anledning av de arkeologiska undersökningarna åren 1997-98” i Olausson 2000.

Ekroth, Jesper: JO-ämbetet. En offentligrättslig studie, Stockholm: Stockholms universitet, 2001.

Elgqvist, Eric: Ullvi och Götevi. Studier rörande götalandskapens införlivande med sveaväldet, Lund: Olins antikvariat, 1947.

Eliasson, Ingemar: ”Har lagstiftaren lämnat statschefen i sticket?” i Årsbok 2012, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 2012.

Elm, Kaspar: ”Kanoniker und Ritter vom Heiligen Grab. Ein Beitrag zur Entstehung und Frühgeschichte der palästinensischen Ritterorden” i Die Geistlichen Ritterorden Europas, Vorträge und Forschungen herausge- geben vom Konstanzer Arbeitskreis für mittelalterliche Geschichte, bd XXVI, Sigmaringen: Thorbecke, 1980.

Elmroth, Ingvar: Nyrekryteringen till de högre ämbetena 1720-1809, Lund: Gleerups, 1962.

Envall, Petrus: Husaby och Husum. Filologisk, geografisk och historisk ortnamnsanalys. Ortnamn och kulturhistoria 1, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1960.

Eriksson, Thomas: ”Napoleon gör Carl Philip till arvinge” i Svenska Dagbladet, Under strecket 2005-12-08.

Fahlbeck, Erik: Om förvärv och förlust av Sveriges krona jämte andra samhällstudier, Stockholm: Norstedt, 1955. (Cit. Fahlbeck 1955)

Fahlbeck, Erik: ”Ett fullmaktsstadgande i successionsordningen” i Festskrift till Nils Herlitz, Stockholm: Norstedts, 1955.

Fahlbeck, Pontus: Regeringsformen i historisk belysning, Stockholm: Norstedts, 1910.

Favyn, André: Le théâtre d'honneur et de chevalerie [---], Paris 1620, del II.

Ferlin, P. R.: Stockholms stad i juridiskt, administrativt, statistiskt och borgerligt hänseende, bd 1, Stockholm: P. G. Berg, 1858.

Fleetwood, Harald: Svenska medeltida kungasigill. Första delen, Stockholm 1936; Andra delen, Stockholm 1942.

430

12. Käll- och litteraturförteckning

Flemberg, Marie-Louise: Filippa. Engelsk prinsessa – nordisk unionsdrottning, Stockholm: Santérus, 2014.

Friedner, Lars: ”Staten som part i tvistemål” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1992.

Frier, Bruce W. och McGinn, Thomas A. J.: A Casebook on Roman Family Law, Oxford: Oxford University Press, 2004.

Fulton, Torbjörn: ”Det karolinska Strömsholm” i Eva-Lena Karlsson och Rebecka Millhagen (red.), Strömsholms slott, Stockholm: Byggförlaget, 2005.

Fåhraeus, E. och Fåhræus, Ol. Im.: Administratif och statistisk handbok, såsom bihang till Sveriges statskalender, 3 uppl., Stockholm: Norstedt, 1872.

Giesey, Ralph E.: The Royal Funeral Ceremony in Renaissance France, Genève: Droz, 1960.

Giesey, Ralph E.: Cérémonial et puissance souveraine. France, XVe – XVIIe siècles, Cahier des Annales no 41, Paris: Armand Colin et EHESS, 1987.

Gissel, Svend: ”Om medgift, morgengave og livgeding i de nordiske kongehuse i middelalderen” i Innsikt og utsyn. Festskrift til Jørn Sandnes, Trondheim: Historisk institutt, 1996.

Giuliani, Adolfo: ”What is comparative legal history? Legal historiography and the revolt against formalism, 1930–60” i Olivier Moréteau, Aniceto Masferrer och Kjell Å. Modéer, Comparative legal history, Cheltenham: Edward Elgar, 2019.

Grundberg, Leif: ”Husabyar i Norrland? Undersökningar kring Hälsingelagens Uppsala öd” i Olausson (red.) 2000.

Grundberg, Malin: Ceremoniernas makt. Maktöverföring och genus i Vasatidens kungliga ceremonier, Lund: Nordic Aca- demic Press, 2005.

Gunnarsson, Maria och Gunnarsson, Erik (red.) Konung Carl XVI Gustafs hovleverantörer, Uppsala: Bild & kultur, 1999.

Gunnarsson, Maria och Hedberg, Annika (red.), Kunglig hovleverantör, Skyllberg: Bild & Kultur, 2011.

Hager, Richard: ”Jordägandets frihet och jordabalken” i Svensk juristtidning 2013.

Hagman, Konrad: Sveriges grundlagar med förklaringar, bihang och register, Stockholm: Norstedts, 1902.

Hanqvist, Dan: ”Riksbankens uppgifter och ställning” i Förvaltningsrättslig tidskrift 2005.

Harrison, Dick: Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige, Stockholm: Ordfront, 2002.

Hazell, Robert och Morris, Bob (red.): The Role of Monarchy in Modern Democracy. European Monarchies Compared, Oxford: Hart publishing, 2020.

Heald, Tim: A Peerage for Trade. A History of the Royal Warrant, London: The Royal Warrant Holders Association, 2003.

Hedemann, Markus: ”Unionsbrevets kongelige program og krigen om Slesvig” i Scandia 2011.

Heffter, August Wilhelm: Die Sonderrechte der souveränen und der mediatisirten vormals reichssändischen Häuser Deutschlands, Berlin: E. H. Schröder, 1871.

Heidbrink, Jakob: ”Offentligrättsliga korporationer i svensk rätt: ett regleringsinstrument med framtid?” i För- valtningsrättslig tidskrift 2020.

Hellberg, Lars: ”Ortnamnen och den forntida sveastaten. Presentation av ett forskningsprojekt” i Namn och bygd, 2013.

Hellquist, Elof: De svenska ortnamnen på -by. En öfversikt, Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället, 1918.

Herlitz, Nils: Om lagstiftning genom samfällda beslut av konung och riksdag. Studier i svensk statsrätt. Stockholm: Norstedt, 1930.

Herlitz, Nils: Grunddragen av det svenska statsskickets historia, 3 uppl., Stockholm: Norstedts, 1946.

Heuschling, Luc: Le citoyen monarque. Réflexions sur le grand-duc, la famille grand-ducale et le droit de vote, Windhof: Promoculture-Larcier, 2013.

Heymowski, Andreas: ”Rosersberg – ett kungligt lustslott 1760-1860” och ”Rosersberg efter 1860 – skola och byggnadsminne” i Ursula Sjöberg (red.), Rosersbergs slott, Stockholm: Byggförlaget, 2005.

431

12. Käll- och litteraturförteckning

Hildebrand, Bror Emil: Sveriges och Svenska Konungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer, del 1, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1874, och del 2, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1875.

Hildebrand, Emil: Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar, Stockholm: Norstedts, 1896.

Hildebrand, Hans: ”Heraldiska studier. I. Det svenska riksvapnet” i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, 7, 1884-85.

Hildebrand, Karl-Gustav: ”Gustav Vasas arvförening, dess medeltida bakgrund och förutsättningar”, i Historisk tidskrift 1934.

Hillenbrand, Markus: Fürstliche Eheverträge. Gottorfer Hausrecht 1544-1773, Rechtshistorische Reihe 141, Frankfurt am Main: Peter Lang, 1996.

Hjelm, Lennart: Från kungsladugård till lantbruksuniversitet. Lantbrukets läro- och forskningsanstalter i tvåhundraårig ut- veckling, Uppsala: Sveriges lantbruksuniversitet, 1977.

Hofverberg, Stig: Om riksföreståndarskap, Göteborg 2001.

Holmberg, Erik; Stjernquist, Nils; Isberg, Magnus; Eliason, Marianne och Regner, Göran: Grundlagarna. Rege- ringsformen, successionsordningen, riksdagsordningen, 2 uppl., Stockholm: Norstedts juridik, 2006.

Hornwall, Gert: Regeringskris och riksdagspolitik 1840-1841, Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1951.

Hyenstrand, Åke: Centralbygd – randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1974.

Häthén, Christian: Stat och straff. Rättshistoriska perspektiv, Lund: Studentlitteratur, 2004.

Höglund, Olle: Namnlagen. En kommentar, 2 uppl., Stockholm: Norstedts juridik, 1998.

Höjer, Torvald T:son: Carl XIV Johan. Del 2. Kronprinstiden, Stockholm: Norstedts, 1943.

Ibbetson, David: ”Comparative legal history. A methodology” i Anthony Musson och Chantal Stebbings (red.), Making legal history. Approaches and Methodologies, Cambridge: Cambridge University Press, 2012.

Inger, Göran: Svensk rättshistoria, Lund: Liber, 1980.

Isberg, Magnus och Eliason, Marianne: kommentar till regeringsformen, successionsordningen m.m., Juno.

Janzon, Kaj: Vapenlikhetsfällan. Vapen- och sigillbruk under svensk medeltid. En introduktion för släkthistoriker, jämte rättelser till Svenska medeltidsvapen, Stockholm: Svenska genealogiska samfundet, 2015.

Jensen, Ulf: kommentar till jordabalken, Juno.

Jonshult, Bengt Gustaf: Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar, Stockholm: Kungl. Patriotiska Sällskapet, 2019.

Kantorowicz, Ernst H.: The King’s Two Bodies. A Study in Medival Political Theology, Princeton: Princeton University Press, 2016 (1957).

Karling, Sten: Svartsjö slott. Ett bidrag till dess historia, Göteborg (särtryck), 1930.

Karlsson, Eva-Lena och Millhagen, Rebecka (red.), Strömsholms slott, Stockholm: Byggförlaget, 2005.

Keen, Maurice: Chivalry, New Haven/London: Yale University Press, 1984.

Kehoe, Dennis P.: ”Approaches to Profit and Management in Roman Agriculture: The Evidence of the Digest” i Jesper Carlsen m.fl. (red.), Landuse in the Roman Empire, Rom: Accademia di Danimarca, 1994.

Key-Åberg, Karl Vilh. Vikt.: Om konunga- och tronföljareval ur svensk historisk och statsrättslig synpunkt, Uppsala: Al- mqvist & Wiksell, 1888.

Kirste, Stephan: Theorie der Körperschaft des öffentlichen Rechts. Verwaltungshistorische, organisationstheroretische und ver- waltungsorganisationsrechtliche Aspekte, Heidelberg: Universitätsbibliothek Heidelberg, 2017.

Kjaer, Morten och Vogt, Helle: En dansk retshistorie, København: Ex Tuto, 2020.

Kjellén, Rudolf: ”Prins eller enskild man? Några ord i en statsrättslig tvistefråga” i Ny Svensk Tidskrift 1890.

Klackenberg, Henrik: ”Expanding frontiers: provincial arms in the kingdom of Sweden 1550-1700” i Genealogica

&Heraldica, XXX International Congress of Genealogical and Heraldic Sciences, Maastricht 2012, ’s-Gravenhage: Stichting De Nederlandse Leeuw, 2014.

Klackenberg, Henrik: ”The Greater Coat of Arms of Sweden from c. 1450 until Today” i Elin Galtung Lihaug (red.), Genealogica & Heraldica, Influence on Genealogy and Heraldry of Major Events in the History of a Nation, XXXI International Congress of Genealogical and Heraldic Sciences, Oslo 2014, Oslo: Slekthistorisk Forlag, 2015.

432

12. Käll- och litteraturförteckning

Klackenberg, Henrik: ”Svenska medeltida hertigars heraldik” i Heraldisk Tidsskrift bd 12, nr 116 (temanummer Nordiske hertugvåbener), 2017.

Kullberg, Anders: Johan Gabriel Stenbock och reduktionen, Stockholm: Esselte studium, 1973.

Kumlien, Mats: Professorspolitik och samhällsförändring. En rättshistorisk undersökning av den svenska förvaltningsrättens uppkomst, Rättshistoriskt bibliotek bd 74, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2019.

Lagerroth, Fredrik: Statsreglering och finansförvaltning i Sverige till och med frihetstidens ingång, Lund: Gleerup, 1928.

Lagerroth, Fredrik: ”Ständernas makt över statsreglering och beskattning” i Sveriges Riksdag. Historisk och statsve- tenskaplig framställning, Stockholm: Riksdagen, 1934, avd. 1, bd 6, del 2.

Lagerroth, Fredrik: ”Svensk konungs ställföreträdare. Om proveniens och tolkning av 1809 års RF §§ 39-43 och 91-95 i Statsvetenskaplig tidskrift 1939.

Lagerroth, Fredrik: ”Kvinnlig tronföljd. En statsrättslig analys och en författningshistorisk exposé” i Statsveten- skaplig tidskrift 1966.

Lagerroth, Fredrik: Den svenska monarkin inför rätta. En författningshistorisk exposé, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1972.

Laine, Merit: ”En Minerva för vår Nord”. Lovisa Ulrika som samlare, uppdragsgivare och byggherre, Uppsala: Merit Laine, 1998.

Larsson, Lars-Olof: Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II, Stockholm: Prisma, 1997.

Larsson, Mats G.: Hamnor, husbyar och ledung, Report series no. 29, 1987.

Larsson, Mats G.: Färder till Sveriges födelse. En samlingsutgåva av Svitjod. Resor till Sveriges ursprung, och Götarnas riken. Upptäcktsfärder till Sveriges enande, Stockholm: Atlantis, 2004.

Larsson, Nils och Synnergren, Stieg: kommentar till jordabalken, Juno.

Lassen, Bengt: ”Högsta Domstolens byggnad” i Svensk juristtidning 1949.

Lavin, Rune: Viteslagstiftningen, JUNO version 3B per 1 oktober 2019.

Legnér, Mattias och Geijer, Mia: Kulturarvet och komforten. Inomhusklimatet och förvaltningen av kulturhistoriska byggna- der och samlingar 1850-1985, Klintehamn: Krilon, 2015.

Lepetit, Jean-Paul: ”La Constitution suédoise de 1720. Première constitution de la liberté en Europe continen- tale” i Jus Politicum, 9, 2012.

Le Roy Ladurie, Emmanuel: Montaillou. En fransk bondby 1294-1324, Stockholm: Natur & Kultur, 2019.

Letto-Vanamo, Pia: ”Synpunkter på rättens begreppshistoria” i Historisk Tidskrift för Finland, 2007 bd 92.

Lind, Göran och Walin, Gösta: kommentar till ärvdabalken, Juno.

Linde, Lars Gustaf: Systematisk framställning av svenska kameral-lagfarenheten, 2 uppl., Örebro: N. M. Lindh, 1867.

Linde, Lars Gustaf: Svenska Ekonomi-Lagfarenheten, 2 uppl., Stockholm: F. & G. Beijer, 1868.

Lindgren, Torgny: ”’Hedersbelöning för nit och redlighet i rikets tjänst’. Till medaljens tidigaste historia” i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1959. (Cit. Lindgren 1959.)

Lindgren, Torgny: ”Iuvat indulgere labori. En hittills obeaktad kungl. belöningsmedalj” i Nordisk Numismatisk unions medlemsblad, 1959.

Lindgren, Torgny: ”’För befrämjad vaccination’. Till vaccinationsmedaljens tidigaste historia” i Nordisk Num- ismatisk Årsskrift 1961.

Lindgren, Uno: Heraldik i svenska författningar. En vapenrättslig översikt från medeltiden till våra dagar, Lund: Gleerup, 1951.

Lindgren, Uno: ”Nytt om ’Sweriges tree Chronor’” i Heraldisk Tidsskrift bd 5, nr 49-50, 1984.

Lindqvist, Thomas: ”Husabyar – en inledning” i Olausson (red.) 2000.

Line, Philip: Kingship and State Formation in Sweden 1130-1290, Leiden/Boston: Brill, 2007.

Ljungman, Carl Fredrich: En kort beskrifning, om Gripsholms slott, som innefattar dess åtskilliga förändringar ifrån sitt första til närwarande tid, så långt, som swenska historien, publique handlingar och tilförlåtelige Wittnesbörd gifwer anled- ning, Stockholm 1755.

433

12. Käll- och litteraturförteckning

Ljungqvist, Fredrik Charpentier: Lagfäst kungamakt under högmedeltiden. En komparativ internordisk studie, Rättshi- storiskt bibliotek bd 72, Stockholm: Institutet för rättshistorisk forskning, 2016.

Ljungström, Lars: ”En kunglig bostad” i Karlsson och Millhagen (red.) 2005.

Lundberg, Birger: Territoriell indelning och skatt i Uppland under medeltiden, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1972.

Lundberg, Oskar: ”Det forntida Uppland och havet” i Svenska Turistföreningens Årsskrift 1915.

Lundberg, Stig: ”Olof Skötkonung och Husaby” i Olausson (red.) 2000.

Lundequist, Nils: Stockholms Stads historia: från Stadens anläggning till närwarande tid, bd 1, Stockholm 1828.

Lundevall, Peter: Djurgården. Kungens och folkets park, Stockholm: Stadsbyggnadskontoret, 1997.

Lyrevik, Thomas: Den kungliga kleptokratin. Makt, manipulation, berikning, Göteborg, Bokförlaget Korpen, 2018.

Löfström, Karl: Kungl. medaljen Illis quorum meruere labores, Stockholm: Nordisk Rotogravyr, 1933.

Löfström, Karl: Kungl. medaljen Litteris et artibus, Stockholm: Nordisk Rotogravyr, 1935.

Löfström, Karl: Sveriges riddarordnar, Stockholm: Steinsviks, 1948.

Löfström, Karl: ”Regeringsformen § 39” i Statsvetenskaplig tidskrift 1949.

Löfström, Karl: ”’För nyttiga uppfinningar’. En medaljhistorisk studie” i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1961.

Lönnroth, Erik: Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige. Studier över skatteväsen och länsförvaltning, Göteborg: Wettergren och Kerber, 1940.

Löwenhielm, Fredrik: ”Belöningar och utmärkelsetecken. Gåvor, ordnar och medaljer” i Per Nordenvall (red.), Kungliga Serafimerorden 1748-1998, Stockholm: Kungl. Maj:ts Orden, 1998. (Cit. Löwenhielm i Nordenvall (red.) 1998.)

Löwenhielm, Fredrik: Svenska ordnar och medaljer, 2 uppl., Stockholm: Atlantis, 1998. (Cit. Löwenhielm 1998.)

Malmgren, Robert: Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, 1 uppl., Stockholm: Norstedts, 1921.

Malmgren, Robert: Sveriges författning. En lärobok i svensk statsrätt, del 1, 2 uppl., Malmö, 1948; del 2, Malmö 1941.

Malmgren, Robert: Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, 5 uppl., Stockholm: Norstedts, 1947.

Malmgren, Robert och Fahlbeck, Erik: Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, 7 uppl., Stock- holm: Norstedts, 1957.

Malmgren, Robert; Sundberg, Halvar G. F. och Petrén, Gustaf: Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, 10 uppl., Stockholm: Norstedts, 1968.

Malmgren, Robert; Sundberg, Halvar G. F. och Petrén, Gustaf: Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, 11 uppl., Stockholm: Norstedts, 1971.

Malmström, Carl: Kungl. Djurgården i Stockholm. En skildring av dess historia och nutida naturparksområden, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1970.

Manca, Anna Gianna: ”La monarchia nella storia costituzionale del lungo Ottocento: Italia, Germania, Austria” i Giornale di Storia Costituzionale 36, 2018.

Marcusson, Lena: Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, Uppsala: Iustus, 1989.

Matikkala, Antti: The Orders of Knighthood and the Formation of the British Honours System 1660-1760, Woodbridge: The Boydell Press, 2008.

Matikkala, Antti: ”Gustaf Adlerfelt, Orders of Knighthood and Charles XII” i Antti Matikkala och Staffan Rosén (red.), Perspectives on the Honours Systems. Proceedings of the symposiums Swedish and Russian Orders 1700- 2000 & The Honour of Diplomacy, Stockholm: Vitterhetsakademien, 2015.

Matikkala, Antti: ”Creating a ’Medieval Past’ for the Swedish Orders of Knighthood” i Katie Stevenson och Barbara Gribling (red.), Chivalry and the Medieval Past, Woodbridge: The Boydell Press, 2016.

Mattsson, Nils: ”Hur bör en inkomstskatt utformas? En undersökning av motiven till de första moderna in- komstskatteförfattningarna” i Historisk tidskrift 1982.

Maurenbrecher, Romeo: Grundsätze des heutigen deutschen Staatsrechts, 3 uppl., Frankfurt am Main: Varrentrapp, 1847.

Modéer, Kjell Å och Häthén, Christian: Kammarens jurister. Kammarrätten 1695-1995, Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995.

434

12. Käll- och litteraturförteckning

Modéer, Kjell Å: Juristernas nära förflutna. Rättskulturer i förändring, Stockholm: Santérus, 2009.

Modéer, Kjell Å: Historiska rättskällor i konflikt. En introduktion i rättshistoria, 3 uppl., Stockholm: Santérus, 2010.

Mortimer, Richard: ”Knights and Knighthood in Germany in the Central Middle Ages” i Christopher Harper- Bill och Ruth Harvey (red.), The Ideals and Practice of Medieval Knighthood. Papers from the first and second Straw- berry Hill conferences, Woodbridge: The Boydell Press, 1986.

Moser, Johann Jacob: Teutsches Staats-Recht, del 4, 2 uppl., Frankfurt und Leipzig, 1748; del 19, Leipzig und Ebersdorff in Vogtland: Bernhard Ehrenfrid Vollrath, 1745; del 35, Leipzig und Ebersdorff in Vogtland: 1748.

Naumann, Christian: Svensk statsförfattningsrätt, bd 2, Lund: Berling, 1856-57.

Naumann, Christian: Svensk statsförfattningsrätt, bd. 1, 2 uppl. Stockholm: Norstedts, 1879, bd 2, 2 uppl. Stock- holm: Norstedts, 1880, bd 3, 2 uppl. Stockholm: Norstedts, 1881-83, bd 4, 2 uppl. Stockholm: Norstedts, 1883-84.

Nelson, Alvar: Rätt och ära. Studier i svensk straffrätt, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1950.

Nergelius, Joakim: ”Om grundlagstolkning, grundlagsvänlig lagtolkning och åsidosättande av grundlagsstridig lag” i Svensk Juristtidning 1996.

Nergelius, Joakim: Svensk statsrätt, 2 uppl., Lund: Studentlitteratur, 2010.

Nevéus, Clara och de Wærn, Bror Jacques: Ny svensk vapenbok, Stockholm: Streijffert, 1992.

Nilsén, Per: Att ”stoppa munnen till på bespottare”. Den akademiska undervisningen i svensk statsrätt under frihetstiden, Rättshistoriskt bibliotek bd 59, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2001.

Nilsson, Göran B.: ”Handskriften B 59 och Yngre Västgötalagen” i Per-Axel Wiktorsson (utg.), Äldre Västgöt- alagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59, bd 1-2, Skara: Föreningen för Västgötalitteratur, 2011.

Nilsson, Göran B.: Nytt ljus över Yngre Västgötalagen. Den bestickande teorin om en medeltida lagstiftningsprocess, Rätts- historiskt bibliotek bd 69, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2012.

Nilsson-Stjernquist, Nils: Riksdagen och kronans fasta egendom : tolkningen och tillämpningen av § 77 regeringsformen, Lund, 1950.

Nordenfalk, Carl: ”En svensk vapenbok från år 1562. Ett nytt dokument till de svenska landskapsvapnens äldsta historia” i Meddelanden från Riksheraldikerämbetet 1940.

Nordin, Jonas: Frihetstidens monarki. Konungamakt och offentlighet i 1700-talets Sverige, Stockholm: Atlantis, 2009.

Norman, Björn: ”Slottsbyggnaden under 1800- och 1900-talen” i Karlsson och Millhagen (red.) 2005.

Norrby, Göran: Ordnade eliter. Organiseringen av Nordens statsbärande skikt 1660-1920, Stockholm: Atlantis, 2011.

Odén, Birgitta: Rikets uppbörd och utgift. Statsfinanser och finansförvaltning under senare 1500-talet, Lund: Gleerups, 1955.

Olausson, Michael (red.): En bok om Husbyar, Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 2000.

Olausson, Magnus: ”Trädgårdarna – från humlegård till ridbana” i Karlsson och Millhagen (red.) 2005.

Olsson, Katarina: ”Stiftelserna inom kulturområdet. En utredning av stiftelsernas rättsliga status”, Underlag A till RiR 2019:10.

Olsson, Martin: Riddarholmskyrkan I. Byggnadshistoria, Stockholm 1928, i Sigurd Curman och Johnny Roosval (utg.), Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium. Stockholms kyrkor bd II hft. 1.

Olsson, Martin: Riddarholmskyrkan II, Fast inredning, inventarier och gravminnen, Stockholm 1937, i Sigurd Curman och Johnny Roosval (utg.), Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium. Stockholms kyrkor bd II hft. 2.

Olsson, Martin: Studier i Djurgårdsområdets invid Stockholm historia före år 1700, Stockholm: Kungl. Vitterhets Histo- rie och Antikvitets Akademien, 1973.

Palme, Sven Ulric: ”Hövitsmän och husabymän” i Scandia 24, 1958.

Peczenik, Aleksander: Vad är rätt? Stockholm: Norstedts, 1995.

Peczenik, Aleksander: ”Rättsordningens struktur” i Svensk juristtidning 1974.

Peczenik, Aleksander: ”Juridikens allmänna läror” i Svensk juristtidning 2005.

Persson, Fabian: Servants of Fortune. The Swedish Court between 1598 and 1721, Lund: Lunds universitet, 1999.

Petrén, Gustaf och Ragnemalm, Hans: Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, 12 uppl., Stock- holm: Liber, 1980.

435

12. Käll- och litteraturförteckning

Pettersson, Jonatan: ”Husabyarna – en kritisk forskningsöversikt” i Olausson 2000.

Pipping, Knut och Tengström, Leif: ”Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst” i Heraldisk Tidsskrift, bd 5, nr 49-50, 1984.

Påhlsson, Leif: ”Vasaorden 205 år” i Skandinavisk Numismatik, nr 6, 1977.

Påhlsson, Leif: ”Svenska officiella belöningsmedaljer” i Svensk numismatisk tidskrift 1987.

Ragnemalm, Hans: ”Regeringsformen 11:6. Överlämnande av förvaltningsuppgift till enskilt subjekt” i Förvalt- ningsrättslig tidskrift 1976.

Ragnemalm, Hans: ”En diskret grundlagsändring” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1976.

Rahmqvist, Sigurd: ”Gamla Uppsala by – Upplands största” i Från Östra Aros till Uppsala. En samling uppsatser kring det medeltida Uppsala, Uppsala stads historia VII, Uppsala 1986.

Rangström, Lena: En brud för kung och fosterland. Kungliga svenska bröllop från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf, Stockholm: Livrustkammaren/Atlantis, 2010.

Rasmusson, Nils Ludvig: ”Svenska ordensdekorationer på mynt. En heraldisk-numismatisk studie” i Meddelan- den från Riksheraldikerämbetet 1940.

Reuterskiöld, Carl Axel: Föreläsningar i svensk stats- och förvaltningsrätt, bd 1, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1914.

Reuterskiöld, Carl Axel: Sveriges grundlagar [---], bd 1, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1934; bd 3, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1937.

Reuterskiöld, Carl Axel: Folkrätt särskildt såsom svensk publik internationell rätt, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1928.

Rexius, Gunnar: Studier rörande striden om finansmakten under Karl XIV Johan, Uppsala/Leipzig: Akademiska bok- handeln/Harrassowitz, 1917.

Roberts, Ivor: Satow’s Diplomatic Practice, 7 uppl., Oxford: Oxford University Press, 2016.

Robertsson, Magna: Personligt mod. Om krigsdekorationer som mjuk normstyrning under insatsen i Afghanistan åren 2008- 2012, Stockholm: Stockholms universitet, 2020.

Rosén, Jerker: Skånska privilegie- och reduktionsfrågor 1658-1686. Studier rörande Karl XI:s skånska räfstepolitik och Skånes försvenskning, Lund: Gleerup, 1944.

Rosén, Jerker: Kronoavsöndringar under äldre medeltid, Lund: Gleerup, 1949.

Rosén, Staffan: ”From the Common History of the Russian and the Swedish Orders of Knighthood” och ”Swedish Orders Today” i Antti Matikkala och Staffan Rosén (red.), Perspectives on the Honours Systems. Proceedings of the symposiums Swedish and Russian Orders 1700-2000 & The Honour of Diplomacy, Stockholm: Vitterhetsakademien, 2015.

Rudholm, Sten: ”Allmän författningsrevision” i Svensk juristtidning 1954.

Ruin, Olof: ”Kung och statsminister. Från RF 1809 till RF 1974” i Brundin och Isberg 2009.

Rydin, Herman Ludvig: Föreningen emellan Sverige och Norge från historisk och statsrättslig synpunkt betraktad, Uppsala: Edquist & Berglund, 1863.

Rygh, Oluf: Norske Gaardnavne. Forord og indledning, Kristiania: W. C. Fabritius & Sønner, 1898.

Rönström, Emma: ”Forskardebatten kring 1809 års regeringsform – Till frågan om grundlagens härkomst” i Statsvetenskaplig tidskrift 1997.

Sagerlund, Vladimir A.: ”Sveriges lilla riksvapen i Avignon – nya iakttagelser”, Heraldisk Tidsskrift bd 11, nr 108, 2013.

Sandgren, Claes: ”Är rättsdogmatiken dogmatisk?” i Tidsskrift for Rettsvitenskap 2005.

Sandgren, Claes: ”Rättsanalytisk metod. En väg framåt?” i Gunnar Karnell (red.), Liber Amoricum Jan Rosén, Stockholm: Liber, 2016.

Sanmark, Alexandra: Viking Law and Order. Places and Rituals of Assembly in the Medieval North, Edinburgh: Edin- burgh University Press, 2017.

Scheffer, C. G. U.: ”Trekronorsvapnets mecklenburgska ursprung” i Heraldisk Tidsskrift bd 2, nr 12, 1965.

Schreeb, Tor von: ”Drabantromantik. Carl XV:s drabanter. Deras mundering och beväpning” i Svenska vapen- historiska sällskapets skrifter, Nya serien I, Stockholm 1951.

Schrevelius, Fredrik: Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civil-rätt, första delen, 2 uppl., Lund: Berling, 1851.

Schück, Henrik: ”Upsala Öd” i Uppsala universitets årsskrift 1914.

436

12. Käll- och litteraturförteckning

Schück, Herman: Rikets råd och män. Herredag och råd i Sverige 1280-1480, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 2005.

Seitz, Heribert: ”Tre Kronor som europeisk symbol och svenskt riksvapen” i Heraldisk Tidsskrift bd 1, nr 2, 1960.

Seitz, Heribert: ”Sveriges tre kronor – några reflexioner” i Heraldisk Tidsskrift bd 1, nr 6, 1962.

Seyler Gustav: Geschichte der Heraldik. Wappenwesen, Wappenkunst, Wappenwissenschaft, Nachdruck (1885-1889) Neustadt an der Aisch: Bauer & Raspe, 1970.

Shakespeare, William: Henry V, i John Dover Wilson (red.), King Henry V, Cambridge: Cambridge University Press, 1968.

Shaw, Malcolm N.: International Law, 7 uppl. 2014, Cambridge: Cambridge University Press, 2014.

Silfverstolpe, Gunnar Mascoll: Kina slott. Vägledning för besökande, Stockholm: Nord. rotogravyr, 1928.

Sjöberg, Sten: En furstlig svindel, Stockholm: Tiden, 1978.

Sjöström, Ingrid: ”Ett kungligt lantställe i periferin. 1800-talet på Haga” i dens. (red.) Haga. Ett kungligt kulturarv, Stockholm: Votum, 2009.

Skoog, Martin Neuding: I rikets tjänst. Krig, stat och samhälle i Sverige 1450-1550, Lund: Bokförlaget Augusti, 2018.

Spens, Erik: ”Sveriges riksvapen” i Heraldisk Tidsskrift bd 5, nr 49-50, 1984.

Stair Sainty, Guy och Heydel-Mankoo, Rafal (red.): World Orders of Knighthood and Merit, bd 1-2, Delaware: Burke’s Peerage & Gentry, 2006.

Steinnes, Asgaut: Husebyar (utgiven som separathäfte av Norsk Historisk Tidsskrift 1955:4), Oslo 1955.

Sterzel, Fredrik: ”Statschefens ställning” i Författning i utveckling. Tjugo studier kring Sveriges författning, Uppsala: Iustus, 2009. (Cit. Sterzel 2009.)

Sterzel, Fredrik: ”Finansmakten – centrum och periferi” i dens., Författning i utveckling. Tjugo studier kring Sveriges författning, Uppsala: Iustus, 2009. (Cit. Sterzel 2009 (Finansmakten).)

Sterzel, Fredrik: Finansmakten i författningen, 2 uppl., Lund: Studentlitteratur, 2018.

Stevenson, Katie: Chivalry and Knighthood in Scotland 1424-1513, Woodbridge: The Boydell Press, 2006.

Stjernquist, Nils: Ständerna, statsregleringen och förvaltningen, Lund: Gleerup, 1946.

Stjernquist, Nils: ”Land skall med lag byggas. Sveriges författningshistoria” i Sveriges konstitutionella urkunder, Stockholm: SNS Förlag, 1999.

Stjernquist, Nils, se även Nilsson-Stjernquist.

Stollberg-Rilinger, Barbara: ”Honores regii. Die Königswürde im zeremoniellen Zeichensystem der frühen Neuzeit” i Johannes Kunisch (red.), Dreihundert Jahre Preuβische Königskrönung. Eine Tagungsdokumentation, Berlin: Duncker & Humblot, 2002.

Stolleis, Michael: Geschichte des öffentlichen Rechts in Deutschland, bd 1, 1600-1800, München: C. H. Beck, 1988.

Strömberg, Håkan: ”’Allmänt’ och ’enskilt’ i den offentliga rätten” i Förvaltningsrättslig tidskrift 1985.

Strömberg, Håkan: Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 2 uppl., Lund: Juristförlaget, 1989.

Strömholm, Stig: Grundlagen, folket och etablissemangen. Till diskussionen om en ny regeringsform, Stockholm: Norstedts, 1963.

Sturluson, Snorre: Nordiska kungasagor. Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga, Stockholm: Fabel, 1991.

Sturluson, Snorre: Nordiska kungasagor. Olav den heliges saga, Stockholm: Fabel, 1992.

Styffe, Carl Gustaf: Framställning af de så kallade grundregalernas uppkomst och tillämpning i Sverige intill slutet af sextonde århundradet, med anledning af den uppdiktade berättelsen om ett riksdagsbeslut på Helgeandsholmen år 1282, Kungl. Vitterhets- Historie- och Antikvitets-Akademiens handlingar, bd XXIV, Stockholm: Norstedts, 1864.

Ståhl, Harry: Ortnamn och ortnamnsforskning, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1970.

Sundberg, Halvar G. F.: recension av Fahlbeck 1955, i Förvaltningsrättslig tidskrift 1957.

Sunnqvist, Martin: Släktvapenrätt. En jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten, Lund 2001.

Sunnqvist, Martin: Konstitutionellt kritiskt dömande. Förändringen av nordiska domares attityder under två sekel, Rättshi- storiskt bibliotek bd 71, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2014.

437

12. Käll- och litteraturförteckning

Sunnqvist, Martin: ”Titulära svenska hertigars vapen från 1700-talet till nutiden” i Heraldisk Tidsskrift bd 12, nr 116 (temanummer Nordiske hertugvåbener), 2017. (Cit. Sunnqvist 2017.)

Sunnqvist, Martin: Praktiskt konstitutionellt dömande. En handbok, Lund: Lunds domarakademi, 2017.

Sunnqvist, Martin och Wenander, Henrik: ”En offentligrättslig korporation under Monarken? Svenska Akade- mien och kungen i juridiskt perspektiv” i Statsvetenskaplig tidskrift 2018.

Svanberg, Mikael: Partierna och demokratin under författningsdebatten 1965-1980, Göteborg: Daidalos, 2020.

Svedelius, V. E.: ”Om Arfsrätten till Sveriges Krona” i Tidskriften Frey, 1843.

Swedlund, Robert: Grev- och friherreskapen i Sverige och Finland. Donationerna och reduktionerna före 1680, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1936.

Sydow, Björn von: ”1809 års författningsverk – vad kan vi lära för framtiden” i Brundin och Isberg 2009.

Talmon, Stefan: Recognition of Governments in International Law: With Particular Reference to Governments in Exile, Ox- ford: Oxford University Press, 2001.

Tarras-Wahlberg, Björn och Treslow, Kjell: Kan kungadömet bevaras? Ett inlägg rörande monarkins ställning, republik- debatten och författningsfrågorna, Stockholm: Horisont, 1968.

Tauson, Gustaf: Swenska kungsgårdars historia, Lund: Berlingska boktryckeriet, 1846.

Taylor, Craig: ”The Salic Law and the Valois succession to the French crown” i French History, 2001, vol. 15 (4).

Taylor, Craig: ”The Salic Law, French Queenship and the Defence of Women in the Late Middle Ages” i French Historical Studies, 2006, vol. 29 (4).

Theliander, Claes: ”’Huseby-problemet’ – igen” i Olausson (red.) 2000.

Thermænius, Edvard: Kontrasignationsinstitutet. Uppkomst och betydelseutveckling i samband med det konstitutionella sty- relsesättets segertåg i Europa, Skrifter utgivna av Fahlbeckska stiftelsen XVII, Lund: Gleerup, 1955.

Thiry, Steven: Matter(s) of State. Heraldic Display and Discourse in the Early Modern Monarchy (c. 1480-1650), Heraldic Studies 2, Ostfildern: Thorbecke, 2018.

Thornefors, Christer: ”Näs annex 1:1 – en medeltida donation i nutidens rättsordning” i Rätten och rättsfamiljer i ett föränderligt samhälle – rättshistoriskt och komparativt. Vänbok till Rolf Nygren, Juridiska fakultetens i Uppsala årsbok 2011, Uppsala: Iustus, 2011.

Tjerneld, Staffan: Djurgården under 300 år. Illustrerad med sex djurgårdskartor, Stockholm: Kungl. Djurgårdens för- valtning, 1980.

Tollin, Clas: Stockholm, Klara kloster och Kungsladugården, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 2017.

Torbacke, Jarl: ”Statschefen och regeringen” i Att styra riket. Regeringskansliet 1840-1990, Stockholm: Departe- mentshistoriekommittén, 1990.

Tuori, Kaarlo: ”Towards a Multi-Layered View of Modern Law” i Justice, morality and society. A tribute to Aleksander Peczenik on the occasion of his 60th birthday 16 November 1997, Lund: Juristförlaget, 1997.

Tuori, Kaarlo: Ratio and Voluntas. The Tension Between Reason and Will in Law, Farnham: Ashgate, 2011.

Twomey, Anne: ”From Bagehot to Brexit: The Monarch’s Rights to be Consulted, to Encourage and to Warn” i The Round Table, vol. 107, nr 4, 2018.

Uggla, Erik T:son: ”Ordensväsendets vara eller icke vara” i Heraldisk Tidsskrift bd 3, nr 27, 1973.

Uhlenbrock, Henning: Der Staat als juristische Person. Dogmengeschichtliche Untersuchung zu einem Grundbegriff der deutschen Staatsrechtslehre, Berlin: Duncker & Humblot, 2000.

Unger, Sven: ”Om avtals slut – särskilt om frågan: när upphör ett avtal som inte säger när det upphör?” i Severin Blomstrand m.fl. (red.), Bertil Bengtsson 90 år, Stockholm: Jure, 2016.

Vabi, Nicklas: ”Statschefens offentligrättsliga status” i Förvaltningsrättslig tidskrift 2003.

Varenius, Otto: Om riksföreståndarskap enligt Sveriges och Norges grundlagar, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1891.

Varenius, Otto: ”Några randanmärkningar till 1809 års regeringsform. Med anledning av prof. R. Malmgrens grundlagsedition” i Svensk juristtidning 1922.

Varenius, Otto: ”§ 5 S. O.” i Statsvetenskaplig tidskrift 1924.

Verwohlt, Ernst: ”Sveriges tre kroner” i Heraldisk Tidsskrift bd 1, nr 5, 1962.

438

12. Käll- och litteraturförteckning

Wadén, Ingel: ”Utredning angående rätten till ersättningen för ön Guadeloupe”, bilaga B till statsutskottets bet. 1957:177.

Waller, Sture M. och Wetterberg, Örjan: ”Regeringsformen § 39” i Statsvetenskaplig tidskrift 1949.

Waller, Sture: ”Karl Johan och rätten till Guadeloupe-medlen” i Festskrift till Gottfrid Carlsson, 1952.

Wedberg, Birger: Konungens högsta domstol 1809-1844, Stockholm: Norstedts, 1940.

Wenander, Henrik: ”En princip om internationell öppenhet – 1 kap. 10 § regeringsformen och socialförsäk- ringsrätten” i Förvaltningsrättslig tidskrift 2011.

Wenander, Henrik: ”The King and Public Power in the Minimalist Monarchy of Sweden” och ”Political Func- tions of the Monarchy in Sweden” i Hazell och Morris 2020. (Cit. Wenander 2020.)

Wenander, Henrik: ”Vilket språk talar universitetet” i Vetenskapssocietetens i Lund årsbok 2020.

Wenander, Henrik: ”The Ghost of the King: Traces of ’Royal Majesty’ in the Swedish constitution of 1974” i Kjell Å Modéer (red.), Legal History. Reflecting the past and the present. Current perspectives for the future, Rättshis- toriska studier band 29, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 2021.

Wernstedt, Folke: ”Kungl. Svenska riddarordnarna. Historisk översikt” i H. J. S. Kleberg (red.), Kungl. Svenska riddarordnarna, bd I, Stockholm och Malmö: Skandinaviska Biografiska Förlaget, 1935.

Wessén, Elias: ”Birca och bjärkörätt” i Namn och Bygd 1923.

Westermark, Nils: En studie i Djurgårdens äldre historia – kulturlandskapets utveckling, Stockholm: Björkman, 1970.

Wilson, John Dover (red.): King Henry V, Cambridge: Cambridge University Press, 1968.

Winberg, Christer: Grenverket. Studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier, Rättshistoriskt bibliotek bd 38, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 1985.

Zalewski, Barbara: Under kronen. Historien om den kongelige husholdning og hofleverandørerne gennem 800 år, København: Nostra, 2000.

Åberg, Alf och Terje, Ola: Kungaslott och adelsborgar från vasatiden, Stockholm: Forum, 1966.

Åberg, Alf, Ellehag, Claes och Hamilton, Anna: Riddarhuset, Stockholm: Byggförlaget, 1999.

Åkerman, Sune: Skattereformen 1810. Ett experiment med progressiv inkomstskatt, Stockholm: Svenska Bokförlaget, 1967.

Åmark, Karl: Sveriges statsfinanser 1719-1809. Andra delen. Statsutgifter, statsinkomster och statsskuld, Stockholm: Norstedt, 1961.

Åqvist, Gösta: ”Till den svenska regalrättens historia” i Rättshistoriska studier, bd 11, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 1985.

Åse, Cecilia: Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati, Stockholm: Ordfront, 2009.

Åström, Patrik: Tendensen i Kristoffers landslag, Uppsala: Svenska fornskriftssällskapet, 2016.

Ögren, Mats (red.): För Sverige – nuförtiden. En antologi om Carl XVI Gustaf, Stockholm: DN, 2006.

Önnerfors, Elsa Trolle: Justitia et prudentia. Rättsbildning genom rättstillämpning - Svea hovrätt och testamentsmålen 1640- 1690, Rättshistoriskt bibliotek bd 70, Stockholm: Instituitet för Rättshistorisk Forskning, 2014.

Øyrehagen Sunde, Jørn: Speculum legale – rettsspegelen, Bergen: Fagbokforlaget, 2005.

12.2.2.Uppslagsverk, biografiska handböcker m.m.

Handwörterbuch zur deutschen Rechtsgeschichte. Hovkalender.

Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Artiklarna ”Husaby” och ”Krongods” av Jerker Rosén i bd 7 resp. 9 cit. Rosén 1962 resp. 1964. Artikeln ”Kungsgård” av Carl Göran Andræ i bd 9 cit. Andræ 1964.

Nationalencyklopedin.

Nordisk familjeboks uggleupplaga. Ointroducerad adels kalender. Ordenskalender.

Svenska akademiens ordbok.

439

12. Käll- och litteraturförteckning

Svenska Rang-Ordningarne, sådane de nu gälla och tillämpas, jemförde med enahanda Ordningar i Norge och Danmark, Stockholm: Samson & Wallin, 1865.

Svenskt biografiskt lexikon. Svensk uppslagsbok. Sveriges statskalender.

---

Amundsen, O. Delphin (red.): Den kongelige norske Sankt Olavs orden 1847-1947, Oslo: Grøndahl & son, 1947.

Bergenstråhle, Edvard: Svenskt porträttgalleri. II. Kungl. svenska hofstaterna, Stockholm: Hasse W. Tullberg, 1899.

Berger, Adolf: Encyclopedic Dictionary of Roman Law, Philadelphia: The American Philosophical Society, reprint 1991.

Cavallin, Chr.: Latinskt skol-lexikon, Stockholm: Bonnier, 1924.

Ekstrand, Viktor: Svenska landtmätare. Biografisk förteckning, 1628-1900, Stockholm: Sveriges lantmätareförening, 1896-1903.

Elgenstierna, Gustaf: Den introducerade svenska adelns ättartavlor, bd VII, Stockholm: Norstedts, 1932.

Nordenvall, Per (red.): Kungliga Serafimerorden 1748-1998, Stockholm: Kungl. Maj:ts Orden, 1998.

Odén, K. G.: Östgötars minne. Biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595-1900, Stock- holm, 1902.

Simenstad, A.: Norwegian War Decorations Awarded to Members of the British Armed Forces 1940-1945, London: The London Stamp Exchange, 1990.

Swalin, Wilhelm: Bidrag till Kongl. Maj:ts hofs personalhistoria under det senaste århundradet, bd 1, Stockholm: Beckman, 1888.

Söderwall, K. F.: Ordbok öfver svenska medeltids-språket, bd 2, del 2, þ(TH)-Ö, Lund: Berlingska, 1900-18.

12.2.3.Promemorior, otryckta uppsatser och andra ej publicerade texter m.m.

”Överenskommelsen 1809/10 sammafattning [sic] av dokumentation”. Promemoria.

Ahlberg, Anders: ”Den kungliga dispositionsrätten”, Promemoria 2006-05-05, rev. 2008-09-09, Statens Fastig- hetsverk dnr 230-2503/08.

Bartholdy, Nils G.: Det danske kongevåben fra Valdemarerne til Frederik VI – studier i Danmarkshistoriens heraldiske spejl, under publicering 2021. (Cit. Bartholdy 2021 med angivande av kapitel och avsnitt.)

Bohman, Maria: De norrländska kungsgårdarna. Ett tvärvetenskapligt perspektiv, C-D-uppsats i arkeologi, Umeå uni- versitet, institutionen för arkeologi, VT-1999.

Bramstång, Gunnar: Konungens hov och slott. Några stats- och förvaltningsrättsliga synpunkter. Promemoria. Citeras som ”Bramstång, Hov och slott”.

Lindman, Jan: Presentation för Förtjänstutredningen den 6 maj 2020 (bildspel och föredragning).

Magnergård, Hannes: De kungliga svenska riddarordnarna – tillhör de sfären av kungliga prerogativ? Examensarbete, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet HT 2002.

Pettersson, Jonathan: Det medeltida krongodset. Om fiscus regius, husbyar och Uppsala öd, Magisteruppsats vid ekono- misk-historiska institutionen vid Stockholms universitet, HT-1998.

Staaf, Catharina: De kungl. hovstaternas ställning, Promemoria, Justitiedepartementet, 1993-06-09.

Sterzel, Fredrik: Konungens s.k. apanage och anknytande frågor, Promemoria 1996-06-28.

Sunnqvist, Martin: ”Coats of arms of Swedish royal dukes, 1557-2017” i Genealogica & Heraldica, XXXII Inter- national Congress of Genealogical and Heraldic Sciences, Glasgow 2016, under publicering troligen 2021. (Cit. Sunnqvist Coats of arms of Swedish royal dukes.)

Victorin, Lena Liljegren: Kungens normgivningsmakt på Djurgården, kandidatuppsats LAGF03 Rättsvetenskaplig uppsats VT2017.

Wetter, J. Gillis: Yttrande över Justitiedepartementets promemoria avs. de kungl. hovstaternas ställning (i statsrättsligt hänse- ende), Promemoria 1993-08-28.

440

10333 Stockholm Växel 08-405 10 00 www.regeringen.se

ISBN 978-91-525-0205-1 ISSN 0375-250X

Omslag: Elanders Sverige AB Bild: Agneta S Öberg