sou 2021 64

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 19 december 2019 att tillkalla en särskild ut- redare med uppdrag att se över vissa regler som gäller brottsoffers rätt till skadestånd och möjligheten att få ut sådan ersättning (dir. 2019:104). Till särskild utredare utsågs chefsrådmannen Mikael Forsgren.

Som experter i utredningen förordnades den 14 februari 2020 kam- maråklagaren Jenny Ahlner Wetterqvist, professorn Bertil Bengtsson, lagmannen Anders Dereborg, advokaten Bengt Hesselberg, profes- sorn Mårten Schultz och f.d. justitiekanslern Anna Skarhed. Hyres- rådet Anna-Karin Larsson förordnades som expert i utredningen den 16 december 2020.

Som sakkunnig förordnades den 14 februari 2020 dåvarande rätts- sakkunniga Anna-Karin Larsson och den 10 december 2020 rättssak- kunnige Anton Freszals. Anna-Karin Larsson entledigades den 15 december 2020 och förordnades i stället enligt ovan som expert i utredningen.

Till utredningen har vidare en parlamentarisk referensgrupp med representanter för riksdagspartierna varit knuten. Vid tidpunkten för sista mötet ingick i denna grupp Mattias Ingeson (Kristdemokraterna), Ellen Juntti (Moderaterna), Johan Kling (Centerpartiet), Petter Löberg (Socialdemokraterna), Cecilia Nilsson (Liberalerna), Gudrun Nordborg (Vänsterpartiet), Katja Nyberg (Sverigedemokraterna) och Zacharias Tjäder (Miljöpartiet). Tidigare har även Linda Westerlund Snecker (Vänsterpartiet) deltagit i referensgruppen.

Som sekreterare anställdes den 3 februari 2020 rådmannen Erika Bergman. Den 14 september 2020 anställdes hovrättsfiskalen Anton Ishak som sekreterare och samma dag förordnades Erika Bergman som huvudsekreterare.

Sammanfattning

Vårt uppdrag

Vår huvudsakliga uppgift har varit att utreda brottsoffers rätt till skadestånd och deras möjlighet att få ut sådan ersättning. Det ut- talade syftet med uppdraget har varit att stärka brottsoffers ställning och att minska skadeverkningarna av brott. Uppdraget kan samman- fattas i fyra huvudfrågor:

1.I vilken utsträckning bör nivåerna på kränkningsersättning höjas?

2.I vilken utsträckning bör polisers och vissa andra yrkesgruppers rätt till kränkningsersättning utvidgas?

3.Hur kan efterlevande anhörigas rätt till ideellt skadestånd stärkas?

4.Hur bör reglerna om förbud mot utmätning av skadestånd med anledning av ett frihetsberövande ändras för att i större utsträck- ning möjliggöra utmätning till förmån för brottsoffer?

I anslutning till den fjärde frågan har vi också tagit upp frågan om en ändrad företrädesordning vid utmätning av lön m.m.

Kränkningsersättning – att värdera det ovärderliga

Skadestånd för kränkning med anledning av brott, s.k. kränknings- ersättning, är en form av rent ideellt skadestånd som inte förutsätter att någon fysisk skada har uppkommit. Kränkningsersättning kan komma i fråga om någon allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära (2 kap. 3 § skadeståndslagen). Kränkningsersättningen är tänkt att kompensera den kränkte för de negativa känslor som det brottsliga angreppet har framkallat, t.ex. rädsla, förnedring, skam eller liknande.

Sammanfattning

SOU 2021:64

Kränkningsersättningens storlek ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens (dvs. det brottsliga angreppets) art och varaktighet (5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen). Dess- utom ska vissa omständigheter som räknas upp i bestämmelsen sär- skilt beaktas. Utgångspunkten är att man ska se till vilken kränkning som typiskt sett kan antas ha uppkommit genom angreppet. Det medför att ersättningen ska bestämmas utifrån ett objektivt synsätt. Uppgiften att bestämma kränkningsersättningens storlek går dock i grunden ut på att värdera något som inte går att värdera i pengar – den kränkning som det innebär att bli utsatt för ett brott.

Kränkningsersättningen bör höjas

Kränkningsersättningen ingår i ett dynamiskt ersättningssystem. Det innebär att ersättningsnivåerna är tänkta att förändras över tid, bland annat beroende på samhällsutvecklingen och förändringar av penning- värdet. Även utvecklingen av andra former av ideella skadestånd spelar in. En huvudfråga i vårt uppdrag har varit att ta ställning till i vilken utsträckning de belopp som i dag döms ut i kränkningsersätt- ning till brottsoffer bör höjas. Eftersom uppdraget är att värdera något som på många sätt är ovärderligt, inser vi att det inte är möjligt att lämna förslag som kommer att uppfattas som tillfredsställande av alla. Det som i stället bör eftersträvas är att skapa ett ersättningssystem med en inre rationalitet där lika svåra angrepp behandlas lika och olika svåra angrepp olika.

Vår ambition har varit att undersöka om det finns rationella skäl för ändrade ersättningsnivåer. Under de senaste 20 åren har ersätt- ningsnivåerna utvecklats i höjande riktning endast för ett fåtal brott. De höjningar som skett har med hänsyn till förändringar i penning- värdet varit marginella. När det gäller många typer av brott har ersätt- ningsnivåerna inte förändrats alls, vilket innebär att det skett reala minskningar av ersättningen. Under samma period har skyddet för den kroppsliga och sexuella integriteten stärkts och värderats upp. Det har skett straffskärpningar när det gäller t.ex. allvarliga vålds-, frihets, frids- och sexualbrott. Det stärkta skyddet för den kropps- liga integriteten och den skärpta synen på brott som riktas mot denna har inte på ett rimligt sätt kommit att återspeglas i ersättnings- nivåerna vid dessa brott. Vid en jämförelse framstår vidare ersätt-

SOU 2021:64

Sammanfattning

ningsnivåerna för kränkningar med anledning av brott som låga i förhållande till ersättningsnivåerna när det gäller andra rent ideella skadestånd. Vi har därför kommit fram till att det finns ett behov av höjda ersättningsnivåer för kränkningar med anledning av brott. De förslag som vi lämnar i den här delen syftar till att åstadkomma påtag- liga höjningar av ersättningsnivåerna.

En generell höjning för att ge brottsoffer upprättelse

Vi föreslår att kränkningsersättningen ska bestämmas på ett sätt som även innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet. Det finns anledning att ifrågasätta om dagens ersättningsnivåer bidrar till att ge brottsoffer tillräcklig upprättelse. Den här ändringen är avsedd att leda till tydligt höjda ersättningsnivåer när det gäller samtliga typer av brott. Upprättelsemomentet bör efter ändringen beaktas som en del i den sedvanliga prövningen av nivån på kränkningen. Behovet av upprättelse kan typiskt sett antas öka i takt med att graden av kränk- ning ökar. Ju allvarligare kränkningen varit, desto större bör alltså behovet av upprättelse anses vara.

Vissa relativa höjningar

I 5 kap. 6 § skadeståndslagen anges vissa omständigheter som särskilt ska beaktas vid bestämmandet av kränkningsersättningens storlek. Med hänsyn till den allvarliga kränkning som vissa typer av hand- lingar innebär anser vi att det finns ytterligare några omständigheter som bör beaktas vid denna bedömning. Det handlar om omständig- heter som typiskt sett påverkar graden av kränkning i höjande rikt- ning. Genom införandet av dessa omständigheter kommer relativa höjningar av ersättningsnivåerna att möjliggöras i fler fall än i dag. Det handlar om situationer då den brottsliga handlingen:

•riktat sig mot någon som den skadeståndsskyldige har eller tidi- gare har haft ett nära förhållande till (t.ex. våld i nära relation),

•tagits upp med ett tekniskt hjälpmedel under förhållanden som inneburit risk för att upptagningen sprids (t.ex. vid filmning av vålds- eller sexualbrott),

Sammanfattning

SOU 2021:64

•utförts av flera personer tillsammans mot den skadelidande (t.ex. misshandel eller rån som ett gäng utför mot ett ensamt brotts- offer), eller

•innefattat hot som påtagligt har förstärkts genom anspelning på ett våldskapital (t.ex. hot som relaterar till organiserad brotts- lighet).

Rätten till kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap bör utökas

En grundförutsättning för att en skadelidande ska ha rätt till kränk- ningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen är att han eller hon har blivit utsatt för en allvarlig kränkning. Enligt gällande praxis krävs ibland mer än annars för att en polis ska anses ha blivit utsatt för en allvarlig kränkning när han eller hon utsätts för ett brottsligt angrepp i tjänsten. Samma sak gäller för personer inom vissa andra yrkesgrupper. Det beror på att man vid allvarlighetsbedömningen beaktar att den skadelidande har viss utbildning och erfarenhet samt arbetsuppgifter och befogenheter i sitt yrke som innebär att han eller hon har en särskild beredskap för att utsättas för vissa typer av angrepp. En beredskap som andra brottsoffer normalt inte har. Det är främst poliser, ordningsvakter och vissa anställda inom Kriminal- vården, Tullverket och den psykiatriska vården som kan anses ha den här typen av särskild beredskap. Det är yrkesgrupper som med hän- syn till sina arbetsuppgifter, befogenheter, utbildning och utrustning har anledning till sådan beredskap. Till exempel lärare och socialsekre- terare bör däremot inte anses ha någon beredskap i det här avseendet. Om en person i en yrkesgrupp med särskild beredskap har utsatts för ett brott i tjänsten och angreppet inneburit en allvarlig kränk- ning, ska han eller hon dock ha lika hög kränkningsersättning som andra brottsoffer.

Det ska även fortsättningsvis krävas en allvarlig kränkning för att personer inom yrkesgrupper med särskild beredskap ska få kränk- ningsersättning. Vi anser dock att fler angrepp mot personer inom dessa yrkesgrupper bör ge rätt till kränkningsersättning. Vår uppfatt- ning är att det finns utrymme för en sådan utveckling utan att kravet på allvarlig kränkning frångås.

SOU 2021:64

Sammanfattning

Vi bedömer att rätten till kränkningsersättning för den som ut- sätts för brott i tjänsten bör tydliggöras och stärkas jämfört med i dag. Vi föreslår att det i lag införs riktlinjer för hur det ska bedömas om en kränkning varit allvarlig och att det särskilt ska beaktas om

•angreppet riktat sig mot den privata sfären, eller

•om det varit fråga om ett fysiskt angrepp.

Medvetet riktade och uppsåtliga fysiska angrepp bör t.ex. i fler fall än tidigare ge rätt till kränkningsersättning. Genom dessa förslag vill

visäkerställa att det utgår kränkningsersättning i de fall då den skadelidande har blivit allvarligt kränkt.

Det bör införas en rätt till särskild anhörigersättning

Nära anhöriga till den som dödats genom en skadeståndsgrundande handling har sedan år 2002 en lagreglerad rätt till skadestånd för personskada, främst psykiska besvär, som åsamkats dem till följd av dödsfallet, s.k. anhörigersättning (5 kap. 2 § första stycket 3 skade- ståndslagen). Bestämmelsen har sin grund i praxis som utvecklades av Högsta domstolen under 1990-talet.

Den del av personskadeersättningen som avser fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (s.k. sveda och värk) bestäms normalt med ledning av tabeller som upprättats av Trafikskadenämnden. För anhörigersättningen har det utifrån dessa tabeller i praxis antagits vissa schablonersättningar. Vid uppsåtligt dödande eller då döds- fallet orsakats av grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåt- ligt dödande bestäms ersättningen för närvarande till 60 000 kronor.

Anhörigersättningen har med tiden fått kritik för att ersättnings- nivån framstår som låg. Ett av skälen till detta är att den är konstru- erad som en ersättning för personskada. Vi anser inte att det finns skäl att ändra den nu befintliga anhörigersättningen. Däremot före- slår vi att det vid sidan av personskadeersättningen införs en rätt till rent ideell ersättning för efterlevande anhöriga, s.k. särskild anhö- rigersättning. Denna är inte avsedd att kompensera för ”vanlig” sorg och saknad, utan att bekräfta och ge upprättelse för de chockartade känslor som typiskt sett uppstår när någon plötsligt förlorar en nära anhörig genom en brottslig och kanske mycket våldsam händelse. Vi föreslår därför att en rätt till särskild anhörigersättning ska föreligga

Sammanfattning

SOU 2021:64

i fall då någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom brott orsakat en annan persons död. Undantag bör dock göras för fall då det skulle framstå som direkt stötande (uppenbart oskäligt) att utge sådan ersättning. Det kan t.ex. handla om fall då en anhörig i något straffrättsligt relevant avseende medverkat till dödsfallet.

Ersättningsberättigade bör vara samma krets anhöriga som har rätt till den redan nu lagreglerade anhörigersättningen avseende personskada, dvs. de som stod den avlidne särskilt nära.

Vi föreslår att den särskilda anhörigersättningen ska bestämmas på ett helt schablonmässigt sätt oberoende av omständigheterna i det enskilda fallet och till ett lika stort belopp för varje ersättnings- berättigad anhörig. I likhet med vad som gäller för många andra for- mer av rent ideella skadestånd bör dock utgångspunkten vara att ersättningen ska bestämmas till ett skäligt belopp. Det möjliggör att ersättningens storlek kan utvecklas över tid. Vi anser att för närvar- ande är ett belopp om 50 000 kronor rimligt. Tillsammans med per- sonskadeersättningen bör en anhörig till den som avlidit till följd av ett uppsåtligt eller grovt oaktsamt brott få drygt 100 000 kronor i skadestånd.

Om gärningspersonen inte kan betala ett skadestånd och det inte heller finns någon försäkring som täcker hela skadan, kan den skade- lidande ha rätt till brottsskadeersättning från staten. Det ska gå att få brottsskadeersättning för den skada som ersätts enligt den före- slagna bestämmelsen om särskild anhörigersättning.

Bättre utmätningsmöjligheter till förmån för brottsoffer

Ersättningar för ett frihetsberövande bör i fler fall kunna utmätas om det finns skulder till brottsoffer

Skadestånd på grund av kränkning av den personliga integriteten är med hänsyn till sin personliga karaktär i stor utsträckning skyddade mot utmätning (5 kap. 7 § utsökningsbalken). Utmätningsförbudet gäller bland annat skadestånd med anledning av ett frihetsberövande. Den vanligaste formen av sådana skadestånd är ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). Skadestånd med anledning av ett frihetsberövande kan dock i vissa fall också utgå med stöd av reglerna i skadeståndslagen.

SOU 2021:64

Sammanfattning

Sedan utmätningsförbudet fick sin nuvarande utformning har det genomförts en lång rad reformer för att stärka brottsoffers rättig- heter. Ett sätt att ytterligare stärka brottsoffers rättigheter kan vara att underlätta för brottsoffer att få utdömda skadestånd betalda. En undersökning som vi har genomfört visar att en betydande andel av de personer som får ersättning enligt frihetsberövandelagen också har obetalda skulder som avser skadestånd på grund av brott. Ersätt- ning enligt frihetsberövandelagen kräver i princip inte någon form av vårdslöshet, fel eller försummelse vid myndighetsutövning eller en överträdelse av Europakonventionen. Vi har mot denna bakgrund funnit att ett brottsoffers intresse av att få betalt bör väga tyngre än den tidigare frihetsberövades intresse av att få tillgodogöra sig sådan ersättning. Vi föreslår därför att denna typ av ersättning ska kunna utmätas för betalning av skulder som avser skadestånd på grund av brott.

Vi föreslår att den ändrade ordningen ska gälla för alla fordringar som avser skadestånd på grund av brott. Det innebär att även bland annat Brottsoffermyndighetens krav på betalning av skadestånds- fordringar som myndigheten tagit över från brottsoffer omfattas.

Brottsskadestånd bör prioriteras högre vid löneutmätning

Löneutmätning är den mest förekommande verkställighetsformen hos gäldenärer som är fysiska personer. Den står för ungefär en tredje- del av det belopp som Kronofogdemyndigheten årligen driver in. Om löneutmätning sker i flera mål samtidigt ska de pengar som kommer in fördelas enligt en särskild företrädesordning.

Fordringar avseende skadestånd på grund av brott har inte något företräde vid löneutmätning. Om sådana fordringar ges företräde framför andra fordringar utan företrädesrätt, kommer betydligt mer pengar att gå till betalning av fordringar som avser skadestånd på grund av brott och brottsoffren kommer snabbare få betalt. Det skulle bidra till att minska skadeverkningarna av brott och innebära att gärningspersoner med betalningsförmåga får vara med och finan- siera förslag som syftar till att ytterligare stärka brottsoffrens ställ- ning. Vi anser därför att det finns skäl att ändra företrädesordningen vid löneutmätning så att fordringar som avser skadestånd på grund av brott får företräde framför andra fordringar utan företrädesrätt.

Sammanfattning

SOU 2021:64

Den ändrade ordningen bör gälla för alla fordringar som avser skade- stånd på grund av brott.

Förslagens konsekvenser

Höjda nivåer på kränkningsersättning, en utvidgad rätt till kränk- ningsersättning för vissa yrkesgrupper och särskild anhörigersättning kommer att leda till att fler gärningspersoner döms att betala högre skadestånd. Förslagen kommer också att leda till ökade kostnader för staten. Detta följer inte av de skadeståndsrättsliga reglerna utan av hur systemet för brottsskadeersättning är reglerat. Ändringar i utmätningsordningen kommer å andra sidan att innebära intäkts- ökningar och minskade utgifter för staten. I betänkandet lämnar vi förslag till finansiering av de ökade offentligfinansiella kostnader som våra förslag sammantaget förväntas leda till.

Förslagen får vidare antas medföra vissa samhällsekonomiska konsekvenser på så sätt att fler gärningspersoner riskerar att bli in- solventa. Vi bedömer därför att förslagen om höjda ersättningsnivåer kan innebära en viss risk för att det brottsförebyggande arbetet för- svåras. Förslagen bedöms ha positiva konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män och i viss mån stärka barnrättsperspektivet i lagstiftningen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Vi anser att lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Mot den bakgrunden föreslår vi ett ikraftträdande den 1 juli 2022.

Vi anser inte att det finns behov av några övergångsbestämmelser. Det betyder bland annat att de nya skadeståndsreglerna endast ska tillämpas på skadefall som har inträffat efter ikraftträdandet.

Summary

Our remit

Our main task has been to investigate the right of crime victims to damages and their possibility of obtaining this compensation. The explicit purpose of our remit has been to strengthen the position of crime victims and reduce the harmful effects of crime. Our remit can be summarised in four main questions:

1.To what extent should the levels of compensation for violations be increased?

2.To what extent should the right of police officers and certain other occupational groups to compensation for violations be increased?

3.How can the right of surviving relatives to damages for non-finan- cial loss be strengthened?

4.How should the rules prohibiting attachment of damages on account of a deprivation of liberty be amended so as make attach- ment to the benefit of crime victims more possible?

In conjunction with the fourth question we have also taken up the question of a change of the order of priority for attachment of earn- ings etc.

Compensation for violations – valuing the invaluable

Damages for violations on account of a criminal offence, called ‘com- pensation for violations’, is a form of damages for pure non-financial loss that does not require there to have been any physical injury. Compensation for a violation can be considered if someone seriously violates another person through a criminal offence that includes an

Summary

SOU 2021:64

attack on their person, liberty, peace or honour (Chapter 2, Section 3 of the Tort Liability Act). The compensation for the violation is intended to compensate the person who has been violated for the negative feelings caused by the criminal attack, e.g. fear, humiliation, shame or the like. The size of the compensation for the violation is determined on the basis of what is reasonable in view of the nature and duration of the act (i.e. the criminal attack) (Chapter 5, Section 6, first paragraph of the Tort Liability Act). Moreover, particular con- sideration is to be given to certain circumstances enumerated in the provision. The starting point is that it is the violation that can typi- cally be presumed to have arisen through the attack that is to be considered. This means that the compensation is determined from an objective perspective. However the task of determining the size of the compensation is essentially about putting a value on something that cannot be valued in money – the violation involved in being a victim of a crime.

Compensation for violations should be increased

Compensation for violations is part of a dynamic system of com- pensation. This means that the levels of compensation are intended to change over time, depending partly on the development of society and changes in the value of money. The development of other forms of damages for non-financial loss also play a role. One main question in our remit has been to consider to what extent the sums currently awarded in compensation for violations to crime victims should be increased. Since our remit is to put a value on something that is, in many ways, invaluable, we realise that it is not possible to present proposals that everyone will view as satisfactory. The aim should in- stead be to shape a compensation system with an internal rationality in which equally severe attacks are treated alike and attacks differing in severity are treated differently.

Our ambition has been to examine whether there are rational rea- sons for changing the levels of compensation. Over the past 20 years compensation levels have only moved upwards for a few offences. The increases that have taken place have, in view of changes in the value of money, been marginal. When it comes to many types of criminal offences, compensation levels have not changed at all, which

SOU 2021:64

Summary

means that the compensation has decreased in real terms. Over the same period the protection of physical and sexual integrity has been strengthened and assigned higher value. This has happened through the introduction of more severe penalties concerning serious violent and sexual offences and serious offences against peace and freedom. The stronger protection of physical integrity and the stricter view of offences aimed at it have not come to be reflected in a reasonable way in the levels of compensation for these offences. In a comparison, moreover, the compensation levels for violations on account of crim- inal offences appear to be low in relation to the compensation levels regarding other types of damages for pure non-financial loss. We have therefore concluded that there is a need for higher levels of compen- sation for violations on account of criminal offences. The proposals we present in this part of our remit are intended to bring about dis- tinct increases in compensation levels.

A general increase to give crime victims redress

We propose that compensation for violations should be determined in a way that means that the person violated is given redress for the attack. There is reason to question whether present levels of compen- sation contribute to giving crime victims sufficient redress. This amendment is intended to lead to clear increases in compensation levels regarding all types of offences. After the amendment, the re- dress component should be given consideration as part of the usual examination of the level of the violation. The need for redress can typically be presumed to increase as the degree of the violation in- creases. The more serious the violation has been, the greater the need for redress should thus be considered to be.

Certain relative increases

Chapter 5, Section 6 of the Tort Liability Act states which factors are given particular consideration in determining the size of compensa- tion for violations. In view of the serious violation involved in certain types of acts, we consider that there are some additional circum- stances that should be given consideration in this type of assessment. This involves circumstances whose effect is typically to raise the

Summary

SOU 2021:64

degree of the violation. The introduction of these circumstances will make relative increases in compensation levels possible in more cases than at present. This involves situations where the criminal act:

•was aimed at a person with whom the person liable for damages has or has previously had a close relationship (e.g. violence in close relationships);

•was recorded using a technical aid in conditions that have entailed a risk that the recording will be disseminated (e.g. when filming violent or sexual offences);

•was performed by several persons together against the person harmed (e.g. assault or robbery performed by a gang against a sin- gle crime victim); or

•included a threat that was substantially reinforced by allusion to a capacity for violence (e.g. threats related to organised crime).

The right to compensation for violations for police officers

and other occupational groups with special preparedness should be expanded

One fundamental condition for a person harmed to have the right to compensation for a violation under Chapter 2, Section 3 of the Tort Liability Act is that they have been subjected to a serious violation. According to the applicable case law, more is required than would otherwise be the case for it to be considered that a police officer has been subjected to a serious violation when they have been subjected to a criminal attack in the course of their duties. The same applies to persons in certain other occupational groups. The reason for this is that the assessment of seriousness gives consideration to the person harmed having certain training and experience as well as work duties and powers in their occupation that mean that they have special pre- paredness to be subjected to certain types of attack. A preparedness that other crime victims do not normally have. It is mainly police officers, security guards and certain employees in the Swedish Prison and Probation Service, the Swedish Customs and psychiatric care that can be considered to have this type of special preparedness. These are occupational groups that have reason to have that kind of prepared- ness in view of their work duties, powers, training and equipment.

SOU 2021:64

Summary

In contrast, teachers and social workers, for example, should not be considered to have any preparedness in this regard. If a person in an occupational group with special preparedness has been subjected to a criminal offence in the course of their duties and the attack has entailed a serious violation, they do, however, get as high compen- sation for violation as other crime victims.

A serious violation should also continue to be required for persons in occupational groups with special preparedness to be given compen- sation for violation. However, we consider that more attacks on per- sons in these occupational groups should give them the right to compensation for violation. Our view is that there is scope for such a development without departing from the requirement of a serious violation.

In our assessment, the right to compensation for violation for a person subjected to a criminal offence in the course of their duties should be made stronger and clearer than it currently is. We propose that guidelines should be introduced in law for assessing whether a violation has been serious and that particular consideration should be given to whether:

•the attack was aimed at their private sphere; or

•whether it was a physical attack.

Deliberately targeted and intentional physical attacks should, for example, lead to a right to compensation for a violation in more cases than at present. By making these proposals we want to ensure that com- pensation for a violation is paid in the cases where the person harmed has been subjected to a serious violation.

A right to special compensation for relatives should be introduced

Since 2002, close relatives of a person who has been killed through an act constituting grounds for damages have a statutory right to damages for personal injury, mainly mental health problems, caused to them as a result of the death; this is called ‘compensation for relatives’ (Chapter 5, Section 2, first paragraph, point 3 of the Tort Liability Act). The provision is based on case law developed by the Supreme Court in the 1990s.

Summary

SOU 2021:64

The part of the personal injury compensation that relates to physi- cal and mental suffering of short duration (called ‘pain and suffer- ing’) is normally determined using tables drawn up by the Road Traffic Injuries Commission. Certain standardised amounts of com- pensation have been adopted in case law for compensation to relatives based on these tables. In cases of intentional killing or when a death has been caused by gross negligence that is very close to intentional killing, the compensation is currently set at SEK 60 000.

Over time compensation to relatives has been criticised because the level of compensation appears to be low. One of the reasons for this is that it is designed as compensation for personal injury. We consider that there are no reasons to change the existing compensa- tion to relatives now. However, we propose that a right to damages for a pure non-financial loss called ‘special compensation to relatives’ should be introduced for surviving relatives alongside the personal injury compensation. This is not intended as compensation for ‘nor- mal’ mourning and bereavement, but is instead intended to confirm and provide redress for the traumatic feelings that typically arise when someone loses a close relative through a criminal and perhaps very violent incident. We therefore propose that there should be a right to special compensation to relatives in cases where someone has either intentionally or through gross negligence caused another person’s death through a criminal offence. However, exceptions should be made in cases where it would appear to be directly offensive (manifestly unreasonable) to pay this compensation. This can, for instance, involve cases in which a relative has participated in the death in a way that is relevant under criminal law.

The persons entitled to compensation should be the same group of relatives as has the right to the present statutory compensation to relatives regarding personal injuries, i.e, the persons who were partic- ularly close to the deceased.

We propose that the special compensation to relatives should be determined in a wholly standardised way irrespective of the circum- stances in the particular case and as a sum of the same size for each relative entitled to compensation. However, as is the case for many other forms of damages for pure non-financial losses, the starting point should be that the compensation should be set at a reasonable amount. This enables the size of the compensation to grow over time. We consider that at present a sum of SEK 50 000 is reasonable.

SOU 2021:64

Summary

Along with the personal injury compensation, a relative of a person who has died as a result of an intentional or grossly negligent offence should receive more than SEK 100 000 in damages.

If the perpetrator is unable to pay damages and there is no insur- ance policy that covers the whole loss either, the person harmed has the right to criminal injury compensation from the State. It should be possible to get criminal injury compensation for the loss that is compensated for under the proposed provision on special compensa- tion to relatives.

Better possibilities of attachment to the benefit of crime victims

It should be possible to attach compensation for a deprivation of liberty in more cases if there are debts to crime victims

In view of its personal nature, damages on account of a violation of personal integrity are protected from attachment to a great extent (Chapter 5, Section 7 of the Enforcement Code). The prohibition of attachment includes damages on account of a deprivation of liberty. The most common form of damages of this kind is compensation under the Act concerning Damages for Deprivation of Liberty and other Coercive Measures (1998:714) (the Deprivation of Liberty Act). However, damages on account of deprivation of liberty can also be payable pursuant to the rules of the Tort Liability Act in certain cases.

Since the prohibition of attachment was given its present design, a large number of reforms have been implemented to strengthen the rights of crime victims. One way of further strengthening the rights of crime victims can be to make it easier for crime victims to have damages awarded paid. A study we have carried out shows that a considerable proportion of the persons who receive compensation under the Deprivation of Liberty Act also have unpaid debts relating to damages on account of criminal offences. In principle, compen- sation under the Deprivation of Liberty Act does not require any form of negligence, any fault or negligence in the exercise of public authority or any breach of the European convention. Against this background, we have found that a crime victim’s interest in being paid should carry more weight than the interest of the person previously deprived of their liberty in being able to benefit from this compen- sation. We therefore propose that it should be possible to attach this

Summary

SOU 2021:64

kind of compensation for payment of debts that relate to damages on account of criminal offences.

We propose that the amended system should apply to all financial claims that relate to damages on account of criminal offences. As a consequence, the Swedish Crime Victim Compensation and Support Authority’s demands for payment of financial claims for damages that the Authority has taken over from crime victims will be covered.

Damages for criminal offences should be given higher priority in the attachment of earnings

Attachment of earnings is the most common form of enforcement regarding debtors who are natural persons. They account for around a third of the sum collected by the Swedish Enforcement Authority each year. If attachment of earnings takes place in several cases at the same time, the money that comes in is distributed according to a special order of priority.

Financial claims regarding damages on account of criminal offen- ces do not have priority in the attachment of earnings. If these finan- cial claims are given priority ahead of other financial claims without priority rights, much more money will go to the payment of financial claims relating to damages on account of criminal offences, and the crime victims will be paid more quickly. This would contribute to reducing the harmful effects of crime and mean that perpetrators with the ability to pay will also have to share in financing proposals intended to further strengthen the position of crime victims. We therefore consider that there are reasons to change the order of prio- rity in attachment of earnings so that financial claims that relate to damages on account of criminal offences are given priority ahead of other financial claims without a right of priority. The amended order of priority should apply to all financial claims that relate to damages on account of criminal offences.

Impacts of the proposals

Higher levels of compensation for violations, an expanded right to compensation for violations for certain occupational groups and spe- cial compensation to relatives will lead to more perpetrators being

SOU 2021:64

Summary

ordered by the courts to pay higher damages. The proposals will also lead to increased costs for central government. This follows not from the regulations in the law of torts but from how the system for crim- inal injury compensation is regulated. On the other hand, changes to the system of attachment will result in revenue increases and reduced expenditure for central government. In our report we present proposals for financing the increased costs to public finances that our proposals are expected to lead to overall.

Our proposals are also presumed to have certain economic impacts in that more perpetrators risk becoming insolvent. We therefore make the assessment that the proposals of higher levels of compensation may entail some risk that crime prevention work will be impeded. The proposals are judged to have positive impacts on gender equality and to strengthen the child perspective in the legislation to some extent.

Entry-into-force and transitional provisions

We consider that the legislative amendments should enter into force as soon as possible. Against that background we propose entry into force on 1 July 2022.

We consider that there is no need for transitional provisions. One consequence is that the new rules for damages will only be applied to claims that occur after their entry into force.

1 Författningsförslag

1.1Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 11 §, 5 kap. 7 § och 7 kap. 14 § utsökningsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4kap. 11 §1

Har två eller flera sökt utmät-	Har två eller flera sökt utmät-
ning mot samma gäldenär, skall	ning mot samma gäldenär, ska
utmätning för fordringarna ske	utmätning för fordringarna ske
samtidigt, om ej utmätning för	samtidigt, om inte utmätning för
någon av fordringarna därigenom	någon av fordringarna därigenom
fördröjs oskäligt.	fördröjs oskäligt.
	Om utmätningen avser ersätt-
	ning enligt 2–4 §§ lagen (1998:714)
	om ersättning vid frihetsberövan-
	den och andra tvångsåtgärder gäller
	första stycket endast för sökande
	med fordringar som avser skade-
	stånd på grund av brott.

Bestämmelserna i 7 kap. 17 § första stycket om jämkning av underhållsbidrag vid utmätning av lön tillämpas även vid annan ut- mätning.

1Senaste lydelse 1995:298.

Skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, får inte utmätas medan skadeståndet innestår hos den som ska betala det. Om skadeståndet har bestämts att betalas som livränta, gäller det som har sagts nu rätten till liv- räntan.

När skadeståndet har betalats ut, får det som hålls avskilt inte utmätas, om skadeståndet ska tillgodose ett försörjningsbehov som fortfarande finns kvar eller, i annat fall, om mindre än två år har gått från det att pengarna betalades ut.

Om utmätningsfordringen av- ser skadestånd på grund av brott, gäller första och andra styckena inte i fråga om ersättning enligt 2– 4 §§ lagen (1998:714) om ersätt- ning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

Författningsförslag

SOU 2021:64

5kap. 7 §

Skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, får ej utmätas medan skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Har skade- ståndet bestämts att utgå som livränta, gäller vad som har sagts nu rätten till livräntan.

Sedan skadeståndet har betalats ut, får vad som hålls avskilt ej utmätas, om skade- ståndet skall tillgodose försörj- ningsbehov som alltjämt kvarstår eller, i annat fall, om mindre än två år har förflutit från det att medlen betalades ut.

7kap. 14 §2

Vid utmätning av lön har följande fordringar i nämnd ordning företräde framför andra fordringsanspråk:

1.fordran som avser underhållsbidrag enligt äktenskapsbalken och föräldrabalken,

2.konkursbos fordran på gäldenärens lön enligt 3 kap. 4 § kon- kurslagen (1987:672), om lönen innehållits under konkursen,

2Senaste lydelse 2004:479.

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränk- ningen innebär.

När den som utsätts för brott i tjänsten får anses ha haft en sär- skild beredskap för angreppet, ska det vid bedömningen av om kränkningen är allvarlig särskilt beaktas om

1. angreppet riktar sig mot den skadelidandes privata sfär, eller

2. det är fråga om ett fysiskt angrepp.

3 a §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom brott orsakar en annan persons död, ska betala särskild anhörigersättning till den som stod den avlidne sär- skilt nära. Detta gäller dock inte om det är uppenbart oskäligt.

Författningsförslag

SOU 2021:64

1.2Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207) dels att 2 kap. 3–5 §§, 3 kap. 1 och 2 §§, 4 och 5 §§, 5 kap. 6 § och

6 kap. 3 § och 6 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 2 kap. 3 a § och 5 kap. 6 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §3

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränk- ningen innebär.

3Senaste lydelse 2001:732.

Den som i fall som avses i 1– 3 a §§ vållar skada under påver- kan av en allvarlig psykisk stör- ning eller av någon annan psykisk störning som inte är självförvål- lad och tillfällig ska ersätta skadan i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes sinnestillstånd, handling- ens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra eko- nomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

SOU 2021:64

Författningsförslag

4 §4

Den som i fall som avses i 1– 3 §§ vållar skada innan han har fyllt arton år skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveck- ling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhål- landen samt övriga omständig- heter.

Den som i fall som avses i 1– 3 a §§ vållar skada innan han eller hon har fyllt arton år ska ersätta skadan i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes ålder och utveckling, hand- lingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra eko- nomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

5 §5

Den som i fall som avses i 1– 3 §§ vållar skada under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller av någon annan psykisk störning som inte är självförvål- lad och tillfällig skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnes- tillstånd, handlingens beskaffen- het, föreliggande ansvarsförsäk- ring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omstän- digheter.

3kap. 1 §6

Den som har arbetstagare i sin tjänst ska ersätta

1.personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten,

2. ren förmögenhetsskada som	2. ren förmögenhetsskada som
arbetstagaren i tjänsten vållar	arbetstagaren i tjänsten vållar
genom brott, och	genom brott,
3. skada på grund av att arbets-	3. skada på grund av att arbets-
tagaren kränker någon annan på	tagaren kränker någon annan på

4Senaste lydelse 2001:732.

5Senaste lydelse 2001:732.

6Senaste lydelse 2019:849.

Staten eller en kommun ska ersätta

1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksam- het för vars fullgörande staten eller kommunen svarar,

2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndig- hetsutövning, och

3. skada som ersätts enligt 2 kap.

3 a § och som orsakas genom fel eller försummelse vid sådan myn- dighetsutövning.

Författningsförslag

SOU 2021:64

sätt som anges i 2 kap. 3 § genom	sätt som anges i 2 kap. 3 § genom
fel eller försummelse i tjänsten.	fel eller försummelse i tjänsten,
	och
	4. skada som ersätts enligt 2 kap.
	3 a § och som arbetstagaren orsa-
	kar genom fel eller försummelse i
	tjänsten.

I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller även det som sägs nedan i detta kapitel. Det som där sägs om en kommun gäller också en region och ett kommunalförbund.

2 §7

Staten eller en kommun skall ersätta

1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksam- het för vars fullgörande staten eller kommunen svarar, och

2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndig- hetsutövning.

4§8

Staten eller en kommun ska ersätta

1. personskada, sakskada, ren	1. personskada, sakskada, ren
förmögenhetsskada och skada på	förmögenhetsskada, skada på
grund av att någon kränks på sätt	grund av att någon kränks på sätt
som anges i 2 kap. 3 §, om	som anges i 2 kap. 3 § och skada
skadan uppkommit till följd av	som ersätts enligt 2 kap. 3 a §, om

7Senaste lydelse 2001:732.

8Senaste lydelse 2018:23.

SOU 2021:64Författningsförslag

att den skadelidandes rättigheter	skadan uppkommit till följd av
enligt den europeiska konven-	att den skadelidandes rättigheter
tionen angående skydd för de	enligt den europeiska konven-
mänskliga rättigheterna och de	tionen angående skydd för de
grundläggande friheterna har över-	mänskliga rättigheterna och de
trätts från statens eller kommu-	grundläggande friheterna har över-
nens sida, och	trätts från statens eller kommu-
	nens sida, och

2.annan ideell skada som uppkommit till följd av en sådan rättighetsöverträdelse.

Skadestånd	enligt	första	Skadestånd		enligt	första
stycket ska endast utges i den ut-			stycket ska endast betalas i den
sträckning det är nödvändigt för			utsträckning	det	är nödvändigt
att gottgöra överträdelsen.			för att gottgöra överträdelsen.
		5 §9
En förälder som har vårdnaden om ett barn ska ersätta
1. personskada eller sakskada			1. personskada eller sakskada
som barnet vållar genom brott, och			som barnet vållar genom brott,
2. skada på	grund	av att	2. skada	på	grund	av att
barnet kränker någon annan på			barnet kränker någon annan på
sätt som anges i 2 kap. 3 §.			sätt som anges i 2 kap. 3 §, och

3.skada som barnet orsakar och som ersätts enligt 2 kap. 3 a §.

Förälderns ansvar enligt första stycket är för varje skadehändelse begränsat till en femtedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gäller för det år då skadehändelsen inträffade. Står barnet under vårdnad av två föräldrar, gäller begräns- ningen för dem gemensamt.

Om beloppet som anges i andra stycket inte räcker till full ersätt- ning åt flera som lidit skada till följd av skadehändelsen, ska ersätt- ningen sättas ned med samma kvotdel för var och en av de skade- lidande.

9Senaste lydelse 2010:704.

4. inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhål- lande eller riktat sig mot någon som den skadeståndsskyldige har eller tidigare har haft ett nära förhållande till,

5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet eller tagits upp med ett tekniskt hjälpmedel under förhållanden som inneburit risk för att upptagningen sprids,

6. utförts av flera personer till- sammans mot den skadelidande, eller

7. innefattat hot som påtagligt har förstärkts genom anspelning på ett våldskapital.

Författningsförslag

SOU 2021:64

5kap. 6 §10

Skadestånd med anledning av	Skadestånd med anledning av
kränkning bestäms efter vad som	kränkning bestäms efter vad som
är skäligt med hänsyn till hand-	är skäligt med hänsyn till hand-
lingens art och varaktighet. Där-	lingens art och varaktighet. Skade-
vid skall särskilt beaktas om	ståndet ska vid skälighetsbedöm-
handlingen	ningen bestämmas på ett sätt som
	även innebär att den kränkte får
	upprättelse för angreppet.
	Det ska vid bedömningen enligt
	första stycket särskilt beaktas om
	handlingen

1.haft förnedrande eller skändliga inslag,

2.varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa,

3.riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet,

4. inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhål- lande, eller

5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

10Senaste lydelse 2001:732.

Rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande och för särskilda olägenheter faller bort, om den skadelidande avlider innan ett krav på sådan ersätt- ning har framställts. Detsamma gäller rätten till

1. ersättning för kränkning,

2. särskild anhörigersättning, och

3. ersättning för annan ideell skada enligt 3 kap. 4 § första stycket 2.

SOU 2021:64

Författningsförslag

Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som annars är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller en liknande brottslig gärning eller som annars är skadeståndsskyldig med anledning av ett sådant brott kan på yrkande av den kränkte i ett mål om gärningen efter omständig- heterna förpliktas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av domen i målet.

6 a §

Särskild anhörigersättning be- stäms oberoende av omständig- heterna i det enskilda fallet till ett skäligt belopp som är lika stort för var och en av de ersättningsberät- tigade.

6 kap.

3 §11

11Senaste lydelse 2018:23.

Författningsförslag

SOU 2021:64

6§12

En skadelidande som har till-	En skadelidande som har till-
erkänts skadestånd för kränk-	erkänts skadestånd för kränk-
ning skall inte förpliktas att	ning eller särskild anhörigersätt-
ersätta den skadeståndsskyldiges	ning ska inte förpliktas att ersätta
rättegångskostnader i ett mål där	den skadeståndsskyldiges rätte-
skadestånd på grund av brottet	gångskostnader i ett mål där skade-
prövas. Detta gäller dock inte om	stånd på grund av brottet prövas.
särskilda skäl föranleder annat.	Detta gäller dock inte om sär-
	skilda skäl föranleder annat.

Om det finns särskilda skäl gäller vad som sägs i första stycket första meningen också en skadelidande som har tillerkänts skade- stånd för fysiskt och psykiskt lidande eller för särskilda olägenheter på grund av brott.

Undantag från vad som sägs i första och andra styckena får göras i fråga om sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att uppträda på ett sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

12Senaste lydelse 2001:732.

SOU 2021:64

Författningsförslag

1.3Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (2014:322)

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsskadelagen (2014:322) dels att 5 §, 17 § och 32 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5§13

Brottsskadeersättning betalas för den skada det innebär att någon allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller frid eller genom grovt förtal

enligt 5 kap. 2 § brottsbalken (kränkning).
Brottsskadeersättning	för	Brottsskadeersättning	för
kränkning bestäms enligt 5 kap.		kränkning bestäms enligt 5 kap.
6 § första stycket skadestånds-		6 § första och andra styckena
lagen (1972:207).		skadeståndslagen (1972:207).

I den utsträckning en domstol i sak har prövat ett yrkande om skadestånd för kränkning får brottsskadeersättningen i denna del inte bestämmas till ett lägre belopp än vad som följer av domstolens avgörande, om inte annat följer av denna lag.

5 a §

Brottsskadeersättning betalas för skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § skadeståndslagen (1972:207). Sådan brottsskadeersättning bestäms enligt 5 kap. 6 a § samma lag.

I den utsträckning en domstol i sak har prövat ett yrkande om ersättning för skada enligt 2 kap. 3 a § skadeståndslagen får brotts- skadeersättningen i denna del inte bestämmas till ett lägre belopp än vad som följer av domstolens avgörande, om inte annat följer av denna lag.

13Senaste lydelse 2017:1134.

Rätten till brottsskadeersätt- ning för personskada enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 skadestånds- lagen (1972:207), för kränkning och för skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § skadeståndslagen faller bort om den skadelidande avlider innan en ansökan om brottsskade- ersättning har gjorts. Detta gäller dock inte om han eller hon dess- förinnan har framställt krav på skadestånd för sådan skada.

Författningsförslag

SOU 2021:64

17 §

Rätten till brottsskadeersätt- ning för personskada enligt 5 kap.

1 § första stycket 3 skadestånds- lagen (1972:207) och för kränk- ning faller bort om den skade- lidande avlider innan en ansökan om brottsskadeersättning har gjorts. Detta gäller dock inte om han eller hon dessförinnan har framställt krav på skadestånd för sådan skada.

32§14

Ett anspråk på brottsskade-		Ett anspråk på brottsskade-
ersättning enligt 4 eller 5 § får		ersättning enligt 4, 5 eller 5 a §
inte utmätas för den skadelidan-		får inte utmätas för den skade-
des	skuld. Livräntebelopp får	lidandes skuld. Livräntebelopp
dock utmätas enligt 7 kap. utsök-		får dock utmätas enligt 7 kap.
ningsbalken.		utsökningsbalken.
I fråga om förbud mot ut-		I fråga om förbud mot ut-
mätning sedan brottsskadeersätt-		mätning sedan brottsskadeersätt-
ning enligt 4 eller 5 § har betalats		ning enligt 4, 5 eller 5 a §	har
ut	tillämpas 5 kap. 7 § andra	betalats ut tillämpas 5 kap.	7 §
stycket utsökningsbalken.		andra stycket utsökningsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

14Senaste lydelse 2021:399.

SOU 2021:64

Författningsförslag

1.4Förslag till förordning om ändring i förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten

Härigenom föreskrivs i fråga om förordning (1995:1301) om hand- läggning av skadeståndsanspråk mot staten att det ska införas en ny paragraf, 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	10 a §
	Justitiekanslern ska skyndsamt
	underrätta Kronofogdemyndigheten
	när ett beslut om ersättning enligt
	2–4 §§ lagen (1998:714) om ersätt-
	ning vid frihetsberövanden och
	andra tvångsåtgärder har meddelats.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2022.

2Uppdraget och dess genomförande

2.1Utredningsuppdraget

Utredningens direktiv beslutades av regeringen den 19 december 2019 (dir. 2019:104). Direktiven i dess helhet finns fogade till be- tänkandet som bilaga 1.

Enligt direktiven är vår huvudsakliga uppgift att se över vissa regler som gäller brottsoffers rätt till skadestånd och möjlighet att få ut sådan ersättning. Det uttalade syftet med uppdraget är att stärka brottsoffers ställning och att minska skadeverkningarna av brott. Uppdraget kan delas upp i fyra huvudfrågor:

1.I vilken utsträckning bör nivåerna på kränkningsersättning höjas?

2.I vilken utsträckning bör polisers och vissa andra yrkesgruppers rätt till kränkningsersättning utvidgas?

3.Hur kan efterlevande anhörigas rätt till ideellt skadestånd stärkas?

4.Hur bör reglerna om förbud mot utmätning av skadestånd med anledning av ett frihetsberövande ändras för att i större utsträck- ning möjliggöra utmätning till förmån för brottsoffer?

Vi ska i samtliga delar föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga och lämpliga. I direktiven anges att vi bör sträva efter att uppnå en sammanhållen och systematisk reglering. I den utsträckning som det bedöms lämpligt ska vi även undersöka och beskriva hur frågor som omfattas av uppdraget regle- ras i andra länder som är jämförbara med Sverige, främst de nordiska länderna. Vidare får vi enligt direktiven ta upp sådana närliggande frågor som har samband med de frågeställningar som ska utredas.

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2021:64

I anslutning till de fyra huvudfrågorna anges i direktiven också vissa utgångspunkter för vårt arbete. Dessa kommer att presenteras i anslutning till respektive avsnitt i betänkandet.

2.2Uppdragets genomförande

Vi har antagit namnet Utredningen om stärkt rätt till skadestånd för brottsoffer. Arbetet har i många avseenden bedrivits på det sätt som är brukligt i enmansutredningar. Olika frågeställningar och avsnitt i betänkandet har diskuterats vid sammanträden med sakkunniga och experter. Som ett led i utredningens kunskapsinhämtning har univer- sitetslektorn Karl Dahlstrand hållit en presentation vid ett av dessa sammanträden. I utredningen har hållits åtta sammanträden med denna grupp, varav ett tvådagarssammanträde i internatform. Sak- kunniga och experter har därutöver beretts tillfälle att skriftligen inkomma med synpunkter.

Vid sidan av expertgruppen har utredningen haft en parlamen- tarisk referensgrupp. Det har hållits fyra möten med den parlamen- tariska referensgruppen. Vid dessa möten har uppdraget samt utred- ningens bedömningar och förslag diskuterats.

Utredningen (huvudsakligen utredaren och sekretariatet) har vid sidan av det traditionella utredningsarbetet dessutom bedrivit ett relativt omfattande utåtriktat arbete och sammanträffat med före- trädare för en rad olika myndigheter och organisationer. Vi har på detta sätt haft kontakt med Brottsoffermyndigheten, Brottsoffer- jouren Sverige, Justitiekanslern, Kriminalvården, Kronofogde- myndigheten, Polisförbundet, Polismyndigheten, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade (RAV), Rättsmedicinalverket, Svensk Försäkring, Svensk Inkasso, Sveriges Kommuner och Regioner och Tullverket. Detta har skett i syfte att inhämta kunskap och syn- punkter i de frågor som utredningen haft i uppdrag att ta ställning till. I denna del har utredningen också hållit ett informationsmöte med en rad fackliga förbund. Vid mötet presenterades utredningens arbete med särskild inriktning på frågan om en utvidgad rätt till kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper som ofta utsätts för våld och hot i tjänsten. De fackliga förbunden fick också möjlighet att redovisa sina egna synpunkter kring utredningens uppdrag i den här delen. De fackförbund som bjöds in till mötet var

SOU 2021:64

Uppdraget och dess genomförande

Akademikerförbundet SSR, Akavia, Ambulansförbundet, Lärar- förbundet, Lärarnas Riksförbund, Polisförbundet, Seko, Service- och kommunikationsfacket, ST, Svenska Kommunalarbetareförbundet, Svenska Transportarbetareförbundet, TULL-KUST, Vision och Vårdförbundet.

Vi har vidare skickat en frågeenkät till de nordiska länderna i syfte att få en bild av efterlevande anhörigas möjligheter att få skadestånd i dessa länder. Svar har inkommit från samtliga nordiska länder.

2.3Betänkandets disposition

Betänkandet är indelat i tretton kapitel. I kapitel 1 finns våra författ- ningsförslag. Vårt uppdrag och arbete redovisas i kapitel 2. Därefter följer kapitel 3 som innehåller en allmän bakgrund och beskrivning av relevanta delar av det ersättnings- och skadeståndsrättsliga syste- met. Fördjupningar i gällande rätt såvitt avser de olika delfrågorna redovisas i anslutning till att respektive delfråga behandlas.

De frågor som har angetts särskilt i direktiven behandlas i kapitel 4–9. I kapitel 4 behandlas rätten till skadestånd för kränkning med anledning av brott och ersättningsnivåerna enligt nuvarande praxis. Vidare presenteras en undersökning av hur ersättningsnivåerna förändrats över tid. Andra former av rent ideella skadestånd beskrivs i kapitel 5. Följande kapitel, kapitel 6, innehåller våra överväganden och förslag i fråga om höjda nivåer på ersättning för kränkning med anledning av brott. Därefter följer mer fördjupade beskrivningar av gällande rätt samt våra överväganden och förslag i fråga om en utvid- gad rätt till kränkningsersättning för poliser och vissa andra yrkes- grupper (kapitel 7), en stärkt rätt till ideell ersättning för efter- levande anhöriga (kapitel 8) och utvidgade utmätningsmöjligheter till förmån för brottsoffer (kapitel 9). I kapitel 9 har vi förutom den fråga som framhållits särskilt i direktiven tagit upp frågan om en ändrad företrädesordning vid utmätning av lön m.m.

Under utredningstiden har vi i olika sammanhang uppmärksam- mats på förhållanden som upplevs försvåra brottsoffers möjlighet att få skadestånd eller annan ersättning, men som ligger utanför vårt uppdrag. I kapitel 10 berörs därför vikten av ett i alla delar väl fungerande ersättningssystem.

3Nuvarande ordning

– skadeståndslagen m.m.

3.1Inledning

Frågeställningarna som aktualiseras genom direktiven är i stora delar hänförliga till skadeståndslagen (1972:207) och de allmänna prin- ciper som kommer till uttryck i denna. För att närmare kunna ana- lysera de i direktiven uppkomna frågeställningarna är det naturligt att inledningsvis redogöra för huvuddragen i den svenska skadestånds- rätten. Den inledande redogörelsen av skadeståndsrätten är endast övergripande och ambitionen är att på ett lättbegripligt sätt intro- ducera läsaren till skadeståndsrätten. Redogörelsen i detta kapitel är avgränsad till den utomobligatoriska skadeståndsrätten, dvs. den del av skadeståndsrätten där skadeståndsskyldigheten inte regleras av något kontraktsförhållande. Redogörelsen innefattar inte någon redo- görelse för skadetyperna sakskada och ren förmögenhetsskada. En närmare redovisning om sakskada och ren förmögenhetsskada finns i bland annat SOU 2020:44.

En av utredningens mest centrala frågor gäller den s.k. kränk- ningsersättningen, dvs. det ideella skadestånd som brottsoffer med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen kan få när de blivit utsatta för brott. I detta kapitel kommer kränkningsersättningen endast beröras kort, en mer djupgående redogörelse för kränkningsersättningen finns i kapitel 4.

En annan fråga i utredningen gäller det skadestånd som nära anhö- riga till någon som dödats genom en skadeståndsgrundande handling kan ha rätt till enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen, s.k. anhörigersätt- ning. En redogörelse för anhörigersättningens reglering och utveck- ling i praxis finns i avsnitt 8.2.

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

SOU 2021:64

3.2Allmänt om skadestånd

3.2.1Skadeståndets funktioner

Utgångspunkten inom skadeståndsrätten är att den som utsatts för en skada ska försättas i samma situation som om skadan aldrig hade inträffat. Tanken är att den som utsatts för en skada ska få sin skada fullt ersatt genom ekonomisk kompensation. Genom skadeståndet får alltså den som lidit skada ett belopp i pengar som ska motsvara den inträffade förlusten och på detta sätt har skadeståndet en reparativ funktion (prop. 1972:5 s. 75).

När den inträffade förlusten är sådan att den enkelt kan om- vandlas till ett ekonomiskt värde kan skadeståndets reparativa funk- tion sägas nå full effekt, dvs. den inträffade förlusten kan repareras med skadeståndet och därigenom kan den som lidit skadan teore- tiskt försättas i samma situation som när skadan inte existerade. Alla skador är dock inte av ekonomisk natur. En del skador är ideella. Ideella skador kan sägas stå i motsats till ekonomiska skador. Ideell skada kan i det närmaste beskrivas som den skada som består i att någon drabbas av obehag eller lidande eller får men för framtiden som inte kan direkt värderas i pengar (SOU 2010:87 s. 99). Ideella skador tar alltså i princip sikte på upplevelser vars värde inte går att mäta i pengar. I slutbetänkandet från Kommittén om ideell skada konstaterade kommittén att det inte är möjligt att ”ens teoretiskt uppskatta det belopp som den fulla skadan uppgår till” och att det i grunden är ”en rättspolitisk fråga om en viss ideell skada skall uppskattas till 10 000, 100 000 eller 1 000 000 kr” (SOU 1995:33 s. 320 f.). I NJA 1991 s. 766 anförde justitierådet Vängby följande i ett särskilt tillägg

Det är omöjligt att värdera mänskligt lidande i pengar. Lika omöjlig är tanken att kränkningen av någons människovärde skulle låta sig upp- skatta till något visst belopp. Vare sig man sätter beloppet till 10 000 kr, 100 000 kr eller 1 000 000 kr blir resultatet lika godtyckligt. Dessutom är det en alltför enkel tanke att det lidande som drabbat någon till följd av en allvarlig kränkning av hans eller hennes människovärde skulle kunna botas med en penningersättning.

Trots att det inte går att sätta ett värde på de ideella skadorna gör sig principen om full ersättning ändå gällande även för de ideella skadorna (prop. 1975:12 s. 111). Även om skadeståndets reparativa funktion inte kan sägas bli fullt lika ändamålsenlig vid ideella skador

SOU 2021:64

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

som vid ekonomiska skador bör skadeståndet typiskt sett ändå kunna mildra verkningarna av den ideella skadan.

Skadeståndet är enligt förarbetena till skadeståndslagen även i vissa fall tänkt att ha en preventiv funktion. Skadeståndets preventiva funktion innebär att hotet att bli skadeståndsskyldig ska göra män- niskor mer försiktiga och avhålla dem från riskfyllda beteenden som kan orsaka skador. Tanken är alltså att hotet om skadeståndsansvar ska förhindra att skador uppstår (prop. 1972:5 s. 74 f.). En del be- dömare har menat att prevention är skadeståndets huvudsakliga funktion medan andra menat att skadeståndets viktigaste uppgift är att kompensera den skadelidande. En del former av skadestånd har inte en uttalad preventiv funktion, t.ex. kränkningsersättningen.

Skadeståndet är numera sammankopplat med försäkringssystemet. Enskilda kan genom att teckna försäkringar skydda sig mot risken att bli skadeståndsskyldiga för olika händelser. Enskilda kan även teckna försäkringar för att skydda sig mot olika typer av skadestånds- grundande handlingar, t.ex. hemförsäkringar som innehåller över- fallsskydd. Numera är det vanligt att kostnaden för skador placeras på försäkringsbolag som mot en premie kan erbjuda en ansvarsförsäk- ring, dvs. en försäkring som täcker viss skadeståndsskyldighet. Om den skadeståndsskyldige har en ansvarsförsäkring förbättras typiskt sätt den skadelidandes möjligheter att få ett skadestånd och av detta skäl är försäkringar viktiga för att tillgodose skadeståndets reparativa funktion. Genom försäkringarna kan kostnaderna för skador över- flyttas på ett större antal försäkringstagare i stället för att hamna på en enskild skadevållare. Eftersom kostnaderna för skadorna slås ut på ett stort kollektiv i stället för på en enskild får skadeståndet en riskfördelande funktion. Skadeståndets sammankoppling med försäk- ringssystemet medför att förlusterna kan pulveriseras. Förhållandet mellan skadestånd och försäkring är särskilt framträdande i Sverige, inte minst i det allmänna socialförsäkringssystemet där många skador ersätts genom sociala försäkringar finansierade av skatteintäkter. Försäkringarna ger dock i regel inte ersättning för ideell skada be- stämd enligt skadeståndsrättsliga principer. Skadeståndsrättens främsta uppgift på personskadeområdet har därför i praktiken blivit att kompensera ideell skada (prop. 2000/01:68, s. 17).

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

SOU 2021:64

3.2.2Ersättningssystemet för brottsoffer

Allmänt

Den som har utsatts för ett brott kan ha rätt till skadestånd för de skador som brottet har lett till. Huvudregeln vid skador som orsakats genom brott är att gärningspersonen ska ersätta brottsoffret för skadan. Det finns ett särskilt ersättningssystem som innebär att brottsoffret kan få ersättning för sin skada på fyra olika sätt – skade- stånd, allmän försäkring, privat försäkring och brottsskadeersättning (figur 3.1).

Figur 3.1 Ersättningssystemet för brottsoffer

Skadestånd

För att brottsoffret ska få skadestånd från gärningspersonen krävs, om gärningspersonen inte frivilligt betalar detta, att skadeståndet fast- ställs av domstol. Skyldigheten för gärningspersonen att betala skade- stånd fastställs med stöd av skadeståndslagen. Brottsoffret kan fram- ställa ett yrkande om skadestånd i en brottmålsprocess eller genom att ansöka om stämning för skadestånd i en tvistemålsprocess.

Skadeståndet ska i första hand betalas av den dömde gärnings- person som skadat brottsoffret. Om flera gärningspersoner varit involverade i brottet har domstolen möjlighet att påföra gärnings- personerna ett solidariskt ansvar för betalningen av skadeståndet. Det innebär att brottsoffret kan kräva ut hela skadeståndet från var och en av gärningspersonerna.

SOU 2021:64

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

Gärningspersonen kan välja att betala skadeståndet till den skade- lidande på frivillig väg genom att t.ex. kontakta brottsoffret. En betalning på frivillig väg kan dock ofta innebära praktiska svårigheter för gärningspersonen och därför är det vanligt att det slutar med att brottsoffret begär verkställighet av betalningen hos Kronofogde- myndigheten (SOU 2010:1 s. 53 ff.).

I vissa fall kan andra ansvarsobjekt än gärningspersonen behöva ansvara skadeståndsrättsligt för den skada som gärningspersonen orsakat. Ett exempel är att vårdnadshavare till barn kan bli skyldiga att ersätta brottsoffret för den skada som barnet orsakat (se 3 kap. 5 § skadeståndslagen).

Allmän försäkring

Ett brottsoffer som till följd av sin skada inte kan arbeta har rätt till ersättning från den offentligt finansierade sjukförsäkringen. Försäk- ringskassan ansvarar för utbetalningen av denna ersättning. Brotts- offrets inkomstförlust täcks inte fullt ut av den offentligt finansie- rade sjukförsäkringen och därför kan brottsoffret även få skadestånd eller brottskadeersättning för den resterande delen av inkomstför- lusten. Den del av inkomstförlusten som har betalats ut genom sjuk- försäkringen måste avräknas när ett skadestånd för t.ex. inkomst- förlust eller brottsskadeersättning ska beräknas, s.k. samordning (se 5 kap. 3 § skadeståndslagen och 10 och 11 §§ brottsskadelagen).

När ett brott lett till döden kan de efterlevande anhöriga i vissa fall ha rätt till s.k. efterlevandepension från Pensionsmyndigheten. Efterlevandepensionen är en form av ersättning som de närmast an- höriga kan ha rätt till under en viss period. Efterlevandepensionen är en ekonomisk trygghet som är tänkt att täcka en del av den försörj- ning som den avlidne bidrog med. Även efterlevandepensionen ska avräknas enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen.

Internationellt har de svenska socialförsäkringarna betraktats som förhållandevis generösa. Den svenska modellen med ett starkt social- försäkringssystem innebär till skillnad från vad som gäller i en del andra länder att vissa skador till stor del ersätts av staten och inte av gärningspersonen.

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

SOU 2021:64

Privat försäkring

Nästan alla hemförsäkringar innehåller ett s.k. överfallsskydd som ersätter vissa skador vid brott, men försäkringsvillkoren för dessa överfallsskydd varierar något mellan de olika försäkringsbolagen. De flesta försäkringsbolag ersätter överfall med schablonbelopp som har bestämts på förhand, s.k. summaförsäkringar. Det innebär att ersätt- ningen inte bestäms utifrån principen om full ersättning för liden skada. Överfallsskyddet gäller endast beträffande vissa brott, normalt vålds- och sexualbrott som t.ex. misshandel, försök till mord och våldtäkt.

Normalt finns det begränsningar i försäkringsvillkoren. Det är t.ex. vanligt att försäkringsersättning för överfall inte utgår om försäkrings- tagaren skadats av någon annan som omfattas av samma försäkring (t.ex. våld i nära relationer), om skadan orsakats genom oaktsamhet eller om skadan orsakats i arbetet. Därutöver uppställer försäkrings- bolagen ofta vissa aktsamhetskrav som, om de inte följs, kan leda till att försäkringsersättningen sänks.

Försäkringsbolagens möjligheter att återkräva (utöva regressrätt) en gärningsperson på försäkringsersättning som betalats till ett brotts- offer är små. Det överfallsskydd som ingår i många hemförsäkringar räknas som personförsäkring (prop. 2003/04:150 s. 366). Försäkrings- bolagens regressrätt vid personförsäkringar är begränsad till ersätt- ning som lämnats för viss ekonomisk skada och vid summaförsäk- ringar på det området är regressrätten obefintlig (se 16 kap. 10 § försäkringsavtalslagen, 2005:104, och prop. 2003/04:150 s. 575 f.).

Brottsskadeersättning

Om brottsoffret inte kan få ersättning genom skadestånd från gär- ningspersonen och det inte heller finns någon försäkring som täcker hela skadan kan ersättning med stöd av brottsskadelagen (2014:322) betalas ut av staten genom Brottsoffermyndigheten i form av s.k. brottsskadeersättning. Brottsskadeersättningen är subsidiär i förhål- lande till annan ersättning, vilket innebär att brottsskadeersättning kan utgå först sedan alla andra möjligheter till ersättning för skadan har uttömts, t.ex. betalning från gärningspersonen och försäkrings- ersättning.

SOU 2021:64

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

Om domstol i sak har prövat ett yrkande om kränkningsersätt- ning får som huvudregel brottsskadeersättningen för kränkning inte bestämmas till ett lägre belopp än vad domstolen dömt ut (se 5 § tredje stycket brottsskadelagen). Brottsskadeersättningen kan dock bli lägre än skadeståndet på grund av andra olikheter i regelverken. De skadetyper som ersätts enligt brottsskadelagen är t.ex. inte iden- tiska med de som ersätts enligt skadeståndslagen. Vid bestämmande av brottsskadeersättning avräknas även ersättning som brottsoffret fått i form av t.ex. skadestånd eller försäkringsersättning till den del ersättningen har betalats eller bedöms kunna bli betalad, vilket kan innebära att endast en del av skadan ersätts genom brottsskadeersätt- ningen (se 10 § brottsskadelagen). Slutligen finns det särskilda regler om jämkning i brottsskadelagen (se 12 §).

Brottsoffermyndigheten tar över brottsoffrets rätt till skadestånd, dvs. myndigheten får regressrätt gentemot gärningspersonen (se 28 § första stycket brottsskadelagen). Regressrätten gäller enbart upp till det belopp som brottsoffret har fått i brottsskadeersättning inklu- sive ränta på det beloppet. Om gärningspersonen är känd ska Brotts- offermyndigheten kräva tillbaka det utbetalda beloppet av gärnings- personen, om det inte är olämpligt med hänsyn till gärningspersonens personliga förhållanden eller till möjligheten att få fordran betalad (se 29 § första stycket brottsskadelagen). Brottsoffermyndighetens regressverksamhet inbringade drygt 37 miljoner kronor år 2020. Nästan 40 procent av den utbetalda brottsskadeersättningen finan- sierades av regressintäkterna år 2020. Målsättningen är att rätt person – dvs. gärningspersonen – alltid ska betala sitt skadestånd (prop. 2013/14:94 s. 49 f. och 88 f.).

3.2.3Skadeståndslagen

Skadeståndslagen är av allmängiltig karaktär och kan i det närmaste beskrivas som en sorts ramlagstiftning i fråga om vad som gäller utanför kontraktsförhållanden. Bestämmelserna i lagen bygger i stor utsträckning på rättspraxis. Skadeståndslagens karaktär som ramlag- stiftning möjliggör för domstolarna, främst genom Högsta dom- stolens praxis, att utveckla skadeståndsrätten genom att t.ex. utvidga grunderna för skadeståndsansvar (se t.ex. rättsfallen NJA 1991 s. 720 angående principen om strikt ansvar vid viss farlig verksamhet och

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

SOU 2021:64

”Anhörigersättning vid mord I–II” NJA 1993 s. 41 I och II angående ersättning till efterlevande anhöriga). Vid tillämpningen av skade- ståndslagen ska även flera allmänt erkända skadeståndsrättsliga grund- satser tillämpas, t.ex. adekvat kausalitet som behandlas i nästföljande avsnitt.

Skadeståndslagen är subsidiär såvitt avser skador som regleras genom speciallagstiftning. Som exempel på författningar som inne- håller särskilda skadeståndsrättsliga bestämmelser kan nämnas jorda- balken, miljöbalken, produktansvarslagen (1992:18), lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder och lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter.

3.2.4Förutsättningar för skadeståndsansvar – allmänna rättsgrundsatser, culpa m.m.

Det finns flera förutsättningar som måste vara uppfyllda för att skade- stånd ska komma i fråga. En sådan förutsättning är att det måste finnas en konstaterad skada som drabbat annan än skadevållaren. Det finns flera olika typer av skador och några av dessa kommer att behandlas i avsnitt 3.3. Därutöver måste det finnas ett presumtivt ansvarssubjekt, en tänkbar skadeståndsskyldig fysisk eller juridisk person. En annan grundläggande förutsättning för skadeståndsskyl- dighet är att det måste finnas ett orsakssamband mellan handlandet (eller underlåtenheten) och skadan, vilket kan uttryckas med att det måste föreligga kausalitet mellan handlande och skada. Kausaliteten måste även vara adekvat, vilket innebär att handlingen ska ha orsakat skadan på ett inte alltför oförutsägbart, säreget eller avlägset sätt. Det kan uttryckas som att det måste föreligga adekvat kausalitet.

Som huvudregel ska även handlandet, för att vara skadestånds- grundande, ha orsakats genom vållande, vilket är ett gemensamt ut- tryck för uppsåt och oaktsamhet. Ibland används den latinska termen culpa för att beskriva någons klandervärda handlande. Culpa har en mer inskränkt mening än termen vållande och betecknar enbart oakt- samhet. Vid bedömningen om ett visst handlande innefattat tillräck- lig oaktsamhet för att skadeståndsansvar ska aktualiseras kan en s.k. culpabedömning göras. Culpabedömningen går, förenklat uttryckt, ut på att besvara frågan om den påstått oaktsamme borde ha handlat på ett annat sätt. För att besvara den frågan kan domstolarna ta hän- syn till bland annat vilka riktlinjer som finns för ett visst handlande

SOU 2021:64

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

i författningar och föreskrifter. Om det inte går att finna ledning i någon författning eller föreskrift blir frågan hur folk i allmänhet brukar handla i situationer liknande den som förelegat i det aktuella fallet. Det kan ofta bli fråga om vad som utgör praxis eller sedvana i den typ av verksamhet som den påstått oaktsamme ägnat sig åt. Ibland finns det inte några tydliga riktlinjer för hur handlandet ska bedömas och då måste domstolarna göra en mer fri bedömning av om culpa förelegat. Här blir det av väsentlig betydelse vilka risker skadegörarens uppträdande har medfört för omgivningen. Ju större sannolikhet som finns för skada och ju allvarligare en skada kan antas bli, desto högre krav ställs på den handlande. Vidare måste beaktas den handlandes möjlighet att inse risken för skada, möjligheterna att förhindra skadan och hur pass omfattande och kostsamma åtgärder detta kräver. Viss hänsyn måste även tas till skadegörarens person. En sammanvägning utifrån de nämnda faktorerna leder fram till en bedömning av om den som handlat borde ha agerat annorlunda i den aktuella situationen.

En del former av skadestånd kan endast utgå om brott har begåtts. Eftersom straffrätten förutsätter ett personligt ansvar, dvs. att hand- lingen begåtts genom uppsåt eller oaktsamhet, kan bedömningen av om någon skadeståndsrättsligt varit vållande till en viss skada många gånger fastställas genom konstaterandet att någon begått ett visst brott.

3.2.5Bevisfrågor

I princip krävs att den skadelidande ska visa eller styrka att det före- ligger förutsättningar för skadeståndsskyldighet. Det gäller inte bara i fråga om orsakssambandet, utan även beträffande förekomsten av skada och, när detta krävs, av vållande hos den som har orsakat skadan. Beviskravet kan variera och det finns flera exempel på att beviskravet lindrats i situationer där det allmänt ansetts vara svårt att uppfylla beviskravet.

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

SOU 2021:64

3.2.6Begränsningar i skadeståndsskyldigheten

Den som blivit skadeståndsskyldig är som huvudregel skyldig att ersätta hela den inträffade förlusten. En inskränkning i den skade- lidandes rätt till skadestånd gäller dock vid medvållande. Om den skadelidande genom oaktsamhet har medverkat till en skada kan ersättningen jämkas (se 6 kap. 1 § skadeståndslagen). Denna bestäm- melse om jämkning på grund av medvållande är dock inte tillämplig vid utdömande av kränkningsersättning eller ersättning för annan ideell skada. Däremot kan den skadelidandes egna beteende påverka bedömningen av om det föreligger rätt till kränkningsersättning och, i så fall, ersättningens storlek (prop. 2000/01:68 s. 50 f.).

En jämkning av skadeståndet kan också ske genom den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen som bland annat tar sikte på situationer där skadeståndet blir oskäligt betungande för skadevållaren. Den allmänna jämkningsregeln är tillämplig på alla typer av skador.

Skadestånd utgår som huvudregel inte för s.k. tredjemansskador, dvs. skador som någon annan än den som omedelbart drabbats av skadan fått. När tredje man orsakats en ekonomisk skada till följd av att ett annat rättssubjekt drabbats av en person- eller sakskada är den principiella ståndpunkten alltså att den som orsakat person- eller sakskadan inte är skyldig att ersätta tredje mans ekonomiska skada (egentlig tredjemansskada). I fall där tredje man orsakats en person- skada till följd av att ett annat rättssubjekt drabbats av en person- skada (oegentlig tredjemansskada) kan i vissa fall ersättning utgå enligt skadeståndslagen, jämför t.ex. 5 kap. 2 § skadeståndslagen som regle- rar efterlevande anhörigas rätt till ersättning vid annans personskada som lett till döden.

En skadeståndsfordran kan preskriberas enligt reglerna om allmän preskriptionstid i preskriptionslagen (1981:130). Utgångspunkten för preskriptionsfristen är tidpunkten för fordringens tillkomst. Om preskriptionstiden avbryts börjar en ny preskriptionstid att löpa. Regeln har motiverats med att ingen ska behöva räkna med att bli skadeståndsskyldig för ett handlande som ligger mer än tio år till- baka i tiden utan att dessförinnan ha fått ett krav. När det gäller skade- ståndsfordringar till följd av brott är regleringen något annorlunda. En skadeståndsfordran i anledning av brott preskriberas inte före utgången av tiden för åtalspreskriptionen för brottet (se 3 § preskrip-

SOU 2021:64

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

tionslagen och 35 kap. brottsbalken). Andra preskriptionstider inom skadeståndsrättens område kan finnas i speciallagstiftning.

Det finns även andra begräsningar i skadeståndsskyldigheten som t.ex. ansvarsregeln i 2 kap. 5 § skadeståndslagen, jämkningsregeln i 3 kap. 6 § skadeståndslagen, den skadelidandes skadebegränsnings- plikt och principen om avräkning av fördelar (compensatio lucri cum damno).

3.3Grundläggande skadekategorier

3.3.1Ekonomisk och ideell skada

I förarbetena till skadeståndslagen har det framhållits att ekonomiska och ideella skador bör hållas isär (prop. 1975:12 s. 109 f. och s. 145). En sammanblandning ansågs kunna leda till både överkompensation och för lågt skadestånd. Med ekonomisk skada avses olika typer av ekonomiska förluster, t.ex. kostnader och inkomstförlust. Ideell skada utgörs av skador som inte är av ekonomisk natur, t.ex. kränkningar av den personliga integriteten eller fysiskt och psykiskt lidande i samband med personskada. Det finns egentligen ingen entydig defi- nition av vad som är en ideell skada. Det som utmärker den ideella skadan är dock att den inte går att mäta i pengar på samma sätt som den ekonomiska skadan.

Traditionellt har skadestånd endast ansetts kunna utgå för eko- nomiska skador. En orsak till detta var att det inte ansågs att ersätt- ningen vid skador som haft en annan karaktär än ekonomisk kunde fastställas enligt principen om full ersättning för liden skada. En ekonomisk skada kan fastställas i pengar och typiskt sett utifrån ett objektivt underlag. Vad som är full ersättning för en ideell skada bestäms av mer subjektiva faktorer. Utvecklingen inom skadestånds- rätten har dock gått i riktningen att även många ideella skador ersätts.

Till skillnad från vad som gäller i fråga om ekonomisk skada har man traditionellt även ansett att rätt till ersättning för ideell skada krävt särskilt lagstöd (jfr SOU 1992:84 s. 31 f., med hänvisningar och prop. 2000/01:68 s. 17). Högsta domstolen har dock i flera rätts- fall dömt ut ideellt skadestånd utan stöd i lag (se SOU 2020:44 s. 92 med hänvisningar).

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

SOU 2021:64

3.3.2Några skadetyper enligt skadeståndslagen

Personskada

I skadeståndslagen saknas en definition av begreppet personskada. Till personskada räknas enligt förarbeten och praxis såväl kroppsliga som psykiska sjukdomstillstånd. Det kan vara skador direkt på kroppens organism och fysisk smärta, liksom även psykiskt lidande, såsom depression, chock av en viss händelse eller efterföljande trau- matiska neuroser (prop. 1975:12 s. 20, SOU 1995:33 s. 61 f. och prop. 2000/01:68 s. 17 f.).

I 5 kap. 1 § skadeståndslagen regleras vad det är som kan ersättas vid personskada. I korthet kan följande sägas om de olika ersättnings- posterna.

Ersättning för ekonomiska skador vid personskada

En av de poster som ersättningen omfattar avser de kostnader som behövs för läkningen av personskadan, t.ex. sjukvårdskostnader och läkemedel men även andra kostnader som t.ex. skäliga kostnader för vård i hemmet. Även inkomstförluster hänförliga till personskadan ersätts. Inkomstförluster ersätts för både förfluten tid och för framtiden.

Ersättning för ideella skador vid personskada

Vid personskada kan även vissa ideella skador ersättas. Den skade- lidande kan få ersättning för sveda och värk. I lagtexten beskrivs sveda och värk som fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur, dvs. besvär som kan hänföras till den akuta sjuktiden. Ersättning för sveda och värk kan utgå för smärta och andra fysiska obehag, liksom för ångest, sömn- och koncentrationssvårigheter, depressiva reak- tioner, sexuella störningar m.m., som visar sig under den akuta perio- den, men även för oro och ängslan inför framtiden. Ersättningen för sveda och värk bestäms i första hand med ledning av tabeller som upprättats av Trafikskadenämnden och vars belopp justeras efter förändringar i penningvärdet. För att ersättningens storlek ska kunna bestämmas med ledning av tabellerna krävs normalt medicinsk ut- redning i form av läkarintyg (se rättsfallet ”Skadestånd efter över-

SOU 2021:64

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

nattningen” NJA 2019 s. 1064 p. 14). I praktiken handlar det om att bedöma skadans art och varaktighet. För en del brott presumeras vissa besvär under viss tid. Vid psykiska besvär till följd av sexuella övergrepp görs vanligtvis en uppskattning av akut sjuktid (prop. 2000/01:68 s. 25).

Om en personskada lett till bestående följder är det möjligt för den skadelidande att bli ersatt för fysiskt och psykiskt lidande av bestående art, s.k. lyte (t.ex. ärr, hälta och förlust av kroppsdel) och annat stadigvarande men (t.ex. andra bestående skadeföljder som smärta, nedsatt rörelseförmåga och förlust av sinnesfunktion). Tid- punkten för när sveda och värk övergår till att utgöra lyte eller annat stadigvarande men är i regel då det medicinska tillståndet kan anses ha blivit permanent. Ersättningen för lyte och annat stadigvarande men ersätts som vid sveda och värk i första hand med ledning av tabeller som tagits fram av Trafikskadenämnden.

Särskilda olägenheter till följd av en personskada kan också er- sättas. Som exempel på sådana olägenheter kan nämnas anspänning i arbetet eller andra påtagliga svårigheter att fungera i arbetet.

Kränkning genom brott

Skadestånd för kränkning med anledning av brott, s.k. kränknings- ersättning, är en form av rent ideellt skadestånd som inte förutsätter att någon fysisk skada uppkommit. Av 2 kap. 3 § skadeståndslagen framgår att kränkningsersättning kan utgå då någon kränkt annan genom ett brottsligt angrepp som riktats mot den kränktes person, frihet, frid eller ära. För att kränkningsersättning ska kunna utgå förutsätts det att kränkningen varit allvarlig. Kränkningsersättningen är tänkt att kompensera den kränkte för de känslor som kan fram- kallas vid ett brottsligt angrepp, t.ex. känslor som rädsla, förnedring, skam eller liknande. I 5 kap. 6 § skadeståndslagen anges vilka faktorer som ska beaktas vid bestämmandet av kränkningsersättningens stor- lek. Kränkningsersättningens storlek varierar bland annat utifrån hand- lingens art och varaktighet. Kränkningsersättningen behandlas närmare i kapitel 4.

Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m.

SOU 2021:64

Annan ideell skada vid rättighetsöverträdelser

Under år 2018 infördes en ny bestämmelse i skadeståndslagen (se 3 kap. 4 § första stycket 2) som behandlar rätten till skadestånd för ”annan ideell skada” med anledning av överträdelser av Europa- konventionen (s.k. konventionsskadestånd). Före bestämmelsens införande hade Högsta domstolen i flera avgöranden dömt ut skade- stånd vid överträdelser av Europakonventionen och konstaterat att reglerna om statens ansvar i skadeståndslagen innebär att Sverige inte fullt ut uppfyller sina åtaganden enligt Europakonventionen (se bl.a. rättsfallet ”Finanschefen på ICS” NJA 2005 s. 462). Även vissa överträdelser av grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. reger- ingsformen kan i dag ersättas genom skadestånd (se bl.a. rättsfallet ”Medborgarskapet I” NJA 2014 s. 323). I ett betänkande av Kom- mittén om grundlagsskadestånd föreslås det att rätten till skadestånd för överträdelser av 2 kap. regeringsformen ska regleras i skadestånds- lagen (SOU 2020:44 s. 228 ff.). I avsnitt 5.4 och 5.5 finns en närmare redogörelse för konventionsskadestånd och grundlagsskadestånd.

3.3.3Andra rent ideella skador

Utanför skadeståndslagen finns flera bestämmelser som kan ge rätt till skadestånd för rent ideell skada. I kapitel 5 finns en närmare redo- görelse för skadestånd med anledning av rent ideella skador hän- förliga till bland annat arbetsrätten, diskrimineringslagstiftningen, ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövan- den och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) och skade- stånd vid överträdelser av dataskyddsregleringen

4 Kränkningsersättning

4.1Inledning

Ett av de områden inom skadeståndsrätten som tilldragit sig ett stort intresse under de senaste decennierna är rätten till skadestånd för kränkning med anledning av brott. Kränkningsersättning är en form av rent ideellt skadestånd som inte förutsätter att fysisk skada har uppkommit. En kränkning kan framkalla känslor som skam, rädsla, förnedring eller liknande och det skadestånd som ska kompensera för den skada som detta orsakar är kränkningsersättningen. Även andra former av rent ideella skadestånd har med tiden blivit en naturlig del av den svenska skadeståndsrätten.

I detta kapitel behandlas kränkningsersättning och nivåerna på denna. Vi ska som tidigare framhållits bland annat ta ställning till i vilken utsträckning nivåerna på kränkningsersättning bör höjas. För att ta ställning till denna fråga har vi undersökt hur ersättningsnivåerna förändrats över tid och kartlagt ersättningsnivåerna enligt gällande praxis. Undersökningen av hur ersättningsnivåerna förändrats över tid finns redovisad i avsnitt 4.3.4 och kartläggningen av ersättnings- nivåerna enligt gällande praxis finns redovisad i avsnitt 4.3.5 samt i bilaga 3.

I direktiven anges att det bland annat är viktigt att kränknings- ersättningen står i samklang med rådande samhällsvärderingar och utgör en adekvat kompensation för den kränkning som ett brotts- offer har utsatts för. Enligt riksdagen behöver brottsofferperspek- tivet stärkas, och den kränkning som brottsoffret lidit efter att ha utsatts för brott bör värderas högre i skadeståndshänseende för att stå i bättre överensstämmelse med de etiska och sociala värderingar som är rådande i dag (bet. 2018/19:JuU1 punkt 2, rskr. 2018/19:73).

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

4.2Kränkningsersättning

4.2.1Kränkningsbegreppet

Begreppet kränkning förekommer i såväl vardagliga situationer som i juridiska sammanhang. Begreppet har successivt utvidgats i det all- männa språkbruket (Ds 2007:10 s. 41 f.). Det finns ingen entydig definition av vad en kränkning är, vilket möjligen har sin grund i att människor kan uppleva händelser på olika sätt. Det som en person upplever som kränkande behöver inte nödvändigtvis upplevas som kränkande av en annan person.

Begreppet kränkning används även i skadeståndsrätten. Kränk- ningsbegreppets användning inom skadeståndsrätten har kritiserats inom rättsvetenskapen. Det har t.ex. anförts att kränkningsbegreppet inte passar in i det skadeståndsrättsliga systemet bland annat efter- som ersättningen för skadan inte kan bestämmas enligt objektiva kriterier (Schultz, Kränkning, 2008, s. 25 ff. och 42 ff.). En annan upp- fattning är att begreppet kränkning kan vara svårt att precisera då termen ”kränkning” kan avse både en gärning (att kränka någon) och en skada (någon blir kränkt) (Friberg, Kränkningsersättning, 2010, s. 26 f.).

Kränkningsbegreppet finns bland annat i 2 kap. 3 § skadestånds- lagen där det framgår att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär. Efter- som lagen anger att den skada som kränkningen ”innebär” ska ersättas har det i förarbetena ansetts korrekt att tala om en ersättning för själva kränkningen (prop. 2000/01:68 s. 66).

I doktrin har det anförts att kränkningsersättningen verkar inta en särställning inom skadeståndsrätten i synen på skaderekvisitet (se t.ex. Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen, kommentaren till 2 kap. 3 § skadeståndslagen, JUNO version 7 och Schultz, Kritik mot kränkningsbegreppet, SvJT 2008 s. 37 ff.). Denna diskussion har sin grund i Högsta domstolens avgörande NJA 2007 s. 540. Avgörandet har varit föremål för kritik i doktrin, se ovan. I målet dömde Högsta domstolen ut kränkningsersättning till en treårig flicka som hade utnyttjats sexuellt medan hon sov. Flickan som var ovetandes om övergreppen hade inte heller informerats i efterhand. Den centrala frågan var om en gärning som man inte har uppfattat eller i efterhand informerats om kunde utgöra en kränkning. Högsta

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

domstolen uttalade med hänvisning till förarbetena att kränknings- ersättningen, i motsats till ersättning för personskada, inte avser de efterföljande reaktionerna på gärningen utan tar sikte på att ersätta den kränkning av den personliga integriteten som uppkommer just i samband med angreppet. Det är alltså inte den skadelidandes upp- levelse som ger rätt till kränkningsersättning utan den kränkande gärningen som sådan (se även prop. 2000/01:68 s. 49 och s. 66 som Högsta domstolen hänvisade till). Uttalandena kan framstå som något motsägelsefulla i förhållande till vad som i förarbetena har uttalats om att kränkningsersättningen avser att kompensera de negativa känslor som den kränkande behandlingen har framkallat hos den skadelidande (se avsnitt 4.2.3).

4.2.2När föreligger rätt till kränkningsersättning?

När rätt till kränkningsersättning kan föreligga anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. I bestämmelsen uppställs ett antal rekvisit som måste vara uppfyllda för att kränkningsersättning ska utgå. Rekvisiten kommer att behandlas närmare i detta avsnitt.

Brottsligt angrepp

För att rätt till kränkningsersättning ska föreligga krävs det att den kränkte blivit utsatt för ett brottsligt angrepp. Kravet på brottsligt angrepp innebär att gärningen måste uppfylla de straffrättsliga för- utsättningar som fastställts för ett visst brott. Det behöver dock inte vara fråga om ett brott enligt brottsbalken. Det finns inte heller något krav på att den brottsliga handlingen ska ha utförts med uppsåt, även om det normalt inte räcker med vanlig oaktsamhet för att brottet ska anses ha en kränkande karaktär.

För att kränkningsersättning ska kunna utgå måste gärningsper- sonen i ett brottmål ha dömts för att ha begått brottet eller konsta- terats skadeståndsskyldig i ett tvistemål. Om den utpekade gärnings- personen inte dömts för brottet eller om gärningspersonen är okänd, är det fortfarande möjligt för den kränkte att få en annan typ av ersättning som liknar kränkningsersättning, s.k. brottsskadeersättning (se avsnitt 3.2.2).

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

Det räcker dock inte att den skadelidande blivit utsatt för ett brott utan brottet måste också, som utvecklas i det följande, rikta sig mot ett visst skyddsintresse.

Skyddsintressen – person, frihet, frid eller ära

Brottet måste innefatta ett angrepp mot den skadelidandes person, frihet, frid eller ära, dvs. mot särskilt angivna skyddsintressen, vilka kan sägas skydda den skadelidandes privatliv och människovärde. Möjligheten till skadestånd omfattar alltså inte alla typer av brotts- liga handlingar. Det saknar betydelse till vilken brottstyp en gärning rent straffrättsligt hänför sig. Det avgörande är om den brottsliga handlingen angriper ett skyddat intresse (prop. 2000/01:68 s. 49).

Bedömningen av om ett visst brottsligt angrepp utgjort ett an- grepp mot någon annans person, frihet, frid eller ära görs utifrån straff- rättsliga överväganden. Av förarbeten och praxis framgår vad som avses med de olika skyddsintressena.

Angrepp mot någon annans person avser kränkningar av den kroppsliga integriteten. Hit hör typiskt sett brott som innefattar fysiska våldsinslag, t.ex. misshandel, försök till mord, vållande till kroppsskada eller sjukdom. Andra exempel är våld mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman samt övergrepp i rättssak när den angripne utsätts för fysiskt våld (prop. 2000/01:68 s. 64 och SOU 1992:84 s. 265 f.).

Angrepp mot någon annans frihet tar sikte på angrepp på den enskildes rörelse- och handlingsfrihet. Brott som kan innefatta an- grepp mot någons frihet är t.ex. människorov, människohandel, olaga frihetsberövande, olaga tvång och rån (prop. 2000/01:68 s. 64, prop. 2001/02:124 s. 30 och SOU 1992:84 s. 266).

Angrepp mot någon annans frid avser angrepp som inskränker rätten att få vara i fred och hålla sitt privatliv för sig själv. Exempel på brott som kan utgöra ett angrepp mot någons frid är olaga hot, hem- fridsbrott, ofredande, mordbrand, hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i rättssak om gärningen innefattar hot (prop. 2000/01:68 s. 64 och SOU 1992:84 s. 266 f.). Även brott som kränkande fotografering och olaga integritetsintrång utgör angrepp på någons frid. Förmögenhetsbrott som t.ex. stöld och bedrägeri ger normalt inte rätt till kränkningsersättning då sådana angrepp i huvud-

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

sak är inriktade på den drabbades egendom. Avsteg från den huvud- regeln kan dock göras i enskilda fall t.ex. vid stöld genom bostads- inbrott när brottet innefattat ett särskilt omfattande angrepp mot den drabbades frid och privatliv (se rättsfallen NJA 2011 s. 3 och ”Tak- läggaren” NJA 2019 s. 607 p. 7 och 8).

Med angrepp mot någon annans ära avses angrepp som riktar in sig på den drabbades anseende eller självkänsla. Det är i första hand ärekränkningsbrotten som avses, t.ex. förtal och förolämpning. Även andra brott som t.ex. falskt och obefogat åtal, falsk och obefogad angivelse samt falsk och vårdslös tillvitelse kan innefatta ett angrepp mot någon annans ära (prop. 2000/01:68 s. 65 och SOU 1992:84 s. 269).

En del brottsliga handlingar kan innefatta angrepp på flera olika skyddsintressen. Sexualbrotten och fridskränkningsbrotten kan inne- fatta angrepp mot både person, frihet och frid (prop. 2000/01:68 s. 65 f.). Detsamma kan vara fallet beträffande brotten människorov och människohandel.

Allvarlig kränkning

Kravet på allvarlig kränkning

Utöver kravet att kränkningen ska ha orsakats genom ett brott som innefattar ett angrepp mot någons person, frihet, frid eller ära finns ytterligare en förutsättning för att rätt till kränkningsersättning ska föreligga. Kränkningen ska vara allvarlig. Kränkningar som inte är all- varliga ger alltså inte rätt till kränkningsersättning. Denna begräns- ning av rätten till kränkningsersättning har i förarbetena motiverats bland annat med att enskilda i det dagliga umgänget måste kunna tåla vissa irritationsmoment, att skadeståndsprocesser om bagateller inte bör uppmuntras och att samhällets begränsade resurser bör användas där de bäst behövs (SOU 1992:84 s. 210). Kränkningsersättning ska alltså endast utgå vid brottsliga handlingar som framstår som särskilt integritetskränkande.

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

Allvarlighetsbedömningen

Vid bedömningen av om kränkningen är allvarlig ska samtliga relevanta omständigheter kring handlingen beaktas (jfr Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, JUNO version 10, s. 79). Allvarlighetsbedömningen ska göras objektivt utifrån hur allvarlig kränkning ett brottsligt an- grepp av det aktuella slaget typiskt sett kan anses ha inneburit. Viss vägledning finns i den uppräkning som görs i 5 kap. 6 § skadestånds- lagen av de faktorer som påverkar skadeståndets storlek.

Domstolarna kan vid allvarlighetsbedömningen bland annat ta hänsyn till omständigheter hänförliga till gärningen, skadevållaren och den skadelidande (Friberg, Kränkningsersättning, 2010, s. 657 ff.). Omständigheter hänförliga till gärningen tar främst sikte på brotts- lighetens art. En del typer av brott är av sådan art att de i princip alltid innefattar en allvarlig kränkning, t.ex. allvarliga våldsbrott och de flesta sexualbrott. Vid brottslighet som innefattar lindrigt våld så som ringa misshandel eller våldsamt motstånd krävs ofta ytterligare in- slag för att allvarlighetskravet ska vara uppfyllt, ett sådant inslag kan vara att våldet utövats under uppmärksammade former eller att hand- landet på annat sätt haft ärekränkande inslag (prop. 2000/01:68 s. 65).

Skadevållarens avsikter kan också ha viss betydelse för bedöm- ningen. Om brottet objektivt varit mindre allvarligt men syftet har varit att kränka den skadelidande kan kränkningen ändå komma att bedömas som allvarlig (Friberg, Kränkningsersättning, 2010, s. 668 f.).

Frågan om en kränkning är allvarlig avgörs inte utifrån den skade- lidandes upplevelser, det ska som tidigare framhållits göras en objek- tiv bedömning. Vid allvarlighetsbedömningen kan dock viss hänsyn tas till subjektiva faktorer som den skadelidandes mottaglighet för skador, t.ex. att den skadelidande är särskilt sårbar eller känslig (Friberg, Kränkningsersättning, 2010, s. 658 ff.). Även den skade- lidandes beredskap för angreppet kan ha betydelse vid allvarlighets- bedömningen (se avsnitt 7.2).

Den skadelidandes eget uppträdande kan också påverka bedöm- ningen av om han eller hon utsatts för en allvarlig kränkning. En all- varlig kränkning av den personliga integriteten förutsätter många gånger att angreppet riktat sig mot någon som åtminstone i viss mån värnat sin egen integritet. Det kan alltså vägas in att den skadelidande har provocerat fram kränkningen eller begått ett brott mot gärnings- personen i anslutning till kränkningen (se t.ex. Hovrätten för Västra

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

Sveriges dom den 6 oktober 2020 i mål nr B 2564-20 och Hovrätten för Nedre Norrlands dom den 18 februari 2021 i mål nr B 754-20). Ett medvetet risktagande från den skadelidande kan i vissa fall leda till att kravet på allvarlig kränkning inte uppfylls, men om det med- vetna risktagandet inte står i proportion till det som den skadelidande har blivit utsatt för, kan en allvarlig kränkning ändå anses föreligga. I den situationen kan det egna uppträdandet vara något som beaktas vid bestämmandet av kränkningsersättningens storlek (se avsnitt 4.2.4). Vid sexualbrott saknar den skadelidandes uppträdande som regel bety- delse för frågan om det förelegat en allvarlig kränkning (prop. 2000/01:68 s. 65 f.). Högsta domstolen meddelade nyligen prövningstillstånd i ett mål där hovrätten satte ner kränkningsersättningens storlek på grund av den skadelidandes uppträdande (Högsta domstolens beslut den 3 maj 2021 i mål nr T 6358-20).

4.2.3Vad ska kränkningsersättningen ersätta?

Kompensera för vissa känslor

Kränkningsersättningen avser att kompensera för känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande som inte tar sig sådana medi- cinska uttryck att det föreligger en personskada. Det är de negativa känslorna vid tidpunkten för det brottsliga angreppet som ska er- sättas, inte det framtida lidande som kan uppstå till följd av det brottsliga angreppet.

Det ligger i sakens natur att själva kränkningen inte kan suddas ut genom ersättning i pengar. Ersättningen är dock avsedd att lindra verkningarna av kränkningen. I förarbetena anges att den skadelidande genom ersättningen t.ex. skulle kunna unna sig något extra och där- igenom skingra tankarna på kränkningen och den olust och det obe- hag som han eller hon har drabbats av. Den som utsatts för mycket grova kränkningar kan få en möjlighet att genom ersättningen göra nödvändiga förändringar i sin livssituation (prop. 2000/01:68 s. 48 f.). Förarbetsuttalandena kan förstås som att pengar kan användas på ett sätt som kan framkalla positiva känslor och att de på det sättet kan kompensera för de negativa känslor som kränkningen inneburit. Kränkningsersättningen får på detta sätt en reparativ funktion.

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

Bidra till upprättelse

Kränkningsersättningen ska även bidra till att den skadelidande får upprättelse för den förnedrande och kränkande handlingen. I detta ligger att upprättelsen ska bidra till att återställa den skadelidandes självrespekt och självkänsla (prop. 2000/01:68 s. 48). Om kränknings- ersättning utgår kan det även visa för den skadelidande själv och andra i dennes omgivning att han eller hon blivit felaktigt behandlad (SOU 1992:84 s. 214). Kränkningsersättningen kan därigenom fungera som ett slags erkännande för den skadelidande. Även annat kan bidra till upprättelse, t.ex. att skadevållaren döms för brottet. Vad som krävs för att upprättelse ska uppnås skiljer sig naturligtvis åt mellan olika skadelidande. En studie visar att brottsoffer som fått kränk- ningsersättning i stor utsträckning anser att ersättningen bidragit till upprättelse (Dahlstrand, Kränkning och upprättelse, 2012, s. 232 f.).

4.2.4Hur bestäms kränkningsersättningens storlek?

Allmänna utgångspunkter – en objektiv bedömning m.m.

Kränkningsersättningen ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet, 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen. Utgångspunkten vid bestämmandet av kränknings- ersättningens storlek är att den ska bestämmas utifrån en skönsmässig bedömning baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar. Domstolarna ska se till vilken kränkning som typiskt sett kan antas ha uppkommit genom angreppet. Kränkningsersättningens storlek ska alltså huvudsakligen bestämmas utifrån objektiva faktorer. Ett skäl till det är att vissa personer har större förmåga än andra att i ord beskriva en upplevd kränkning. Ett annat skäl är att olika personer kan uppleva kränkningar på olika sätt. I särskilda fall, som kommer utvecklas nedan, kan hänsyn tas till subjektiva faktorer som t.ex. intensiteten i den skadelidandes upplevelser av kränkningen. Om det i det enskilda fallet framkommer att kränkningen har varit särskilt allvarlig eller kanske klart lindrigare än normalt, bör detta alltså kunna medföra avvikelser från den mera schablonartade bedömning som annars bör göras (prop. 2000/01:68 s. 51 f. och rättsfallet ”Skade- stånd efter övernattningen” NJA 2019 s. 1064).

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

I förarbetena har det anförts att principen om full ersättning även gäller vid ideella skador (prop. 1975:12 s. 111). Denna grundsats saknar inte betydelse vid bestämmandet av kränkningsersättning (jfr SOU 1992:84 s. 213, SOU 1995:33 s. 321 ff. och rättsfallet ”Veolia” NJA 2014 s. 499 I p. 23). Det är alltså skadan i det enskilda fallet som ska ersättas. I teoretisk mening innebär, som tidigare angetts, principen om full ersättning att den skadelidande ska försättas i samma situation som om kränkningen aldrig hade inträffat. Efter- som kränkningar tar sikte på upplevelser som objektivt inte går att värdera i pengar framstår uppgiften – att fastställa det korrekta be- loppet för den uppkomna förlusten – som en omöjlig uppgift. Kom- mittén om ideell skada beskrev det i termer av att det är ”något av en fiktion att tala om att skadeståndet utgör full ersättning för den lidna skadan” (SOU 1992:84 s. 33). Till följd av de svårigheter som finns vid värderingen av ideella skador, såsom kränkning i samband med brott, måste förlusten därför uppskattas skönsmässigt genom en mer fri bedömning – baserat på förhärskande etiska och sociala värder- ingar i samhället. En närmare redogörelse för vad som kan menas med de etiska och sociala värderingarna i samhället finns nedan.

I den praktiska tillämpningen bestäms ersättningen ofta med väg- ledning av avgöranden från främst Högsta domstolen och Brotts- offermyndigheten genom Nämnden för brottsskadeersättning. Det innebär att kränkningsersättningen bestäms genom en jämförelse med andra liknande fall – med stöd av vad som närmast skulle kunna beskrivas som schabloner. En schablonisering av kränkningsersätt- ningen var något som i förarbetena ansågs vara positivt, men det framhölls samtidigt att det borde finnas utrymme för att ta hänsyn till individuella variationer i enskilda fall (SOU 1992:84 s. 256). Som kommer att framgå i det följande kan domstolarna utöver en jäm- förelse med andra liknande fall även finna vägledning i 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen, den bestämmelse som reglerar vad som kan beaktas vid bestämmandet av kränkningsersättningen.

5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen

I 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen anges olika omständig- heter som bör beaktas vid bestämmandet av kränkningsersättningens storlek. Enligt bestämmelsen ska kränkningsersättningen bestäm-

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

mas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och var- aktighet. Det ska även särskilt beaktas om handlingen

•haft förnedrande eller skändliga inslag,

•varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa,

•riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin per- sonliga integritet,

•inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande, eller

•varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

Omständigheterna som anges i 5 kap. 6 § första stycket skadestånds- lagen anknyter i huvudsak till objektiva förhållanden hänförliga till gärningen. Omständigheterna påverkar typiskt sett graden av kränk- ning och därmed även skadeståndets storlek. I förarbetena framhölls att det var motiverat att lagfästa de angivna omständigheterna då de ansågs vara så grundläggande vid bestämmandet av kränkningsersätt- ningens storlek. Vidare anfördes att det inte är möjligt att precisera alla relevanta omständigheter som ska beaktas vid ersättningens be- stämmande. Det är i stället domstolarnas uppgift att bestämma vad som ska beaktas i ett enskilt fall (prop. 2000/01:68 s. 52).

Det finns inte någon enkel metod för hur skadeståndet ska beräknas. Avsikten med 5 kap. 6 § skadeståndslagen är att peka på vissa om- ständigheter som i hög grad är ägnade att typiskt sett påverka graden av kränkning. Bestämmelsen är alltså inte uttömmande utan även andra omständigheter kan vara betydelsefulla i det enskilda fallet (SOU 1992:84 s. 275 f.).

I det följande redogörs för de omständigheter som enligt 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen bör beaktas vid ersättningens bestämmande.

Handlingens art och varaktighet

Att hänsyn ska tas till handlingens art innebär att ersättningen varierar beroende på vilken typ av övergrepp det är fråga om. Brottstyper som t.ex. sexualbrott och allvarliga våldsbrott anses normalt sett medföra en större kränkning än andra brott (prop. 2000/01:68 s. 74

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

och SOU 1992:84 s. 276). Ersättningsnivån påverkas även av hand- lingens varaktighet. Det kan t.ex. gälla ett utdraget brottsligt angrepp eller angrepp som upprepats vid flera tillfällen över längre tid (prop. 2000/01:68 s. 74 och SOU 1992:84 s. 276).

Förnedrande eller skändliga inslag (punkten 1)

I denna punkt åsyftas främst vissa former av sexualbrott. I för- arbetena anges gruppvåldtäkter som exempel på brott som innefattar särskilt förnedrande och skändliga inslag. Dessa inslag kan variera i styrka från fall till fall. Även våldsbrott kan innehålla förnedrande och skändliga inslag, t.ex. när våldet innebär tortyr eller stympning. Fysiskt våld och hot som tar sig uttryck i pennalism eller trakasserier av allvarligt slag kan också hänföras hit. Det gäller inte minst när våldet är ägnat att bryta ner den utsattes självförtroende, vilket kan vara fallet vid t.ex. misshandel av någon närstående (prop. 2000/01:68 s. 74 f.).

Allvarlig rädsla för liv eller hälsa (punkten 2)

Hänsyn ska vidare tas till om den kränkande handlingen har varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. Det är främst våldsbrott som utförts med stor hänsynslöshet eller grymhet som åsyftas här. Brott som t.ex. försök till mord eller försök till dråp samt andra allvarliga våldsbrott kan hänföras hit. Alla former av grov miss- handel anses inte kunna framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. Också vid allvarligare hot kan omständigheterna vara sådana att angreppet anses ägnat att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. Även ett brott som människorov kan många gånger anses ägnat att framkalla allvarlig rädsla för liv och hälsa. Det gäller särskilt i de fall där gärningspersonens avsikt varit att skada den skadelidande, men också då den skadelidande förs bort och spärras in under en längre tid (prop. 2000/01:68 s. 75 och SOU 1992:84 s. 278 f.).

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

Särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet (punkten 3)

Punkten tar sikte på fall där gärningspersonen utnyttjat den skade- lidandes oförmåga att försvara sig eller på annat sätt värja sig mot angreppet. Utmärkande för angrepp som riktar sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet är att skade- lidande är ett barn, en åldring eller en person med en fysisk eller psykisk funktionsnedsättning. Om den skadelidande har tillfälliga svårigheter att värja sig, t.ex. på grund av att han eller hon befinner sig i ett berusat eller drogat tillstånd, kan hänsyn även tas till det. Detta gäller särskilt om det är gärningspersonen som drogat den skadelidande, som av det skälet inte varit medveten om vad han eller hon utsatts för (prop. 2000/01:68 s. 75).

Missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande (punkten 4)

Denna punkt tar främst sikte på sexuellt utnyttjande av underårig. Även i andra fall kan den omständigheten att gärningspersonen och den skadelidande står i ett beroende- eller förtroendeförhållande till varandra påverka graden av kränkning. Det kan t.ex. handla om att en arbetsgivare utnyttjar en arbetstagares beroendeställning eller att en lärare utnyttjar den särskilda anknytning som en elev kan känna till läraren (prop. 2000/01:68 s. 75).

Ägnad att väcka allmän uppmärksamhet (punkten 5)

Det är främst ärekränkningsbrotten som åsyftas i denna punkt, t.ex. förtal. Det kan också gälla situationer där någon misshandlas eller ofredas inför andra. Även uppgifter som spridits och gjorts tillgäng- liga för andra omfattas av denna punkt (jfr prop. 2000/01:68 s. 75 och rättsfallet NJA 2015 s. 86).

Etiska och sociala värderingarna i samhället

Eftersom en rent ideell skada inte kan mätas i pengar är det svårt att värdera skadan. I förarbeten har det som framhållits ovan uttalats att det bland annat är de förhärskande etiska och sociala värderingarna i samhället som ska vara styrande för kränkningsersättningens storlek.

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

Det kan beskrivas som att kränkningsersättningen ska bestämmas utifrån en uppskattning av hur medborgarna i samhället i allmänhet bedömer nivån på kränkningen – baserat på de etiska och sociala värderingar som råder i det samhälle de lever i. Det är emellertid svårt att fastställa vad som är de förhärskande etiska och sociala värder- ingarna i samhället. För att få en närmare kunskap om innebörden av dessa värderingar och hur de kan eller bör påverka den skönsmässiga bedömningen av skadeståndets storlek kan det vara relevant att genom- föra empiriska studier med rättssociologiska inslag (jfr Dahlstrand, Kränkning och upprättelse, 2012, s. 112 ff.). En sådan empirisk studie kopplad till kränkningsersättningen visade bland annat att många av respondenterna ansåg att ersättningsnivåerna för kränkning inte stämmer överens med de värderingar och normer som råder i sam- hället (a.a. s. 231 f.). Dahlstrand konstaterade dock att kränknings- ersättningen ändå tycks ha ett brett stöd i samhället, trots insikten om att ersättningen inte kan återställa brottsoffrets känslor (a.a. s. 226). En senare uppföljning av studien publicerades år 2021. Uppföljningen visade ett liknande resultat som vid den tidigare studien från år 2012 (Dahlstrand och Bergwall, Kränkning och upprättelse, 2021, s. 33 ff.).

De etiska och sociala värderingarna i samhället är under ständig förändring och detta är något som också kan speglas i lagstiftningens innehåll. När människor betraktar ett visst handlande som mer eller mindre klandervärt kan detta leda till förändringar i lagstiftningen. Det kan t.ex. införas hårdare straff för ett visst brott som en följd av att medborgarna i samhället utvecklar en annan syn på hur de värderar gärningen rent moraliskt. När det gäller just förändringar i synen på brottsliga gärningar går det utifrån ett rättshistoriskt perspektiv att se hur samhällets syn på några gärningar – som tidigare betraktades som mindre allvarliga – i dag kan uppfattas som allvarligare. Ett exem- pel är att förmögenhetsbrotten historiskt ansågs allvarligare än vissa brott som riktades mot den kroppsliga integriteten, t.ex. brott som misshandel. I 1734 års missgärningsbalk framgick i 40 kap. 1 § att den som första gången hade begått en stöld (till ett värde på minst 10 daler) skulle böta tre gånger värdet av det som hade stulits. Stöld av någons boskapsdjur kunde enligt 43 kap. 1 § i 1734 års missgär- ningsbalk straffas med s.k. tweböte, dvs. dubbla böter. För en del misshandelsgärningar – ”slår annan blå eller blodig” – utgick två daler för varje blånad eller blodvitesskada, se 35 kap. 2 § i 1734 års missgärningsbalk. Att förmögenhetsbrott som t.ex. stöld av boskaps-

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

djur betraktades som allvarligare hade möjligen att göra med att ett boskapsdjur, som samhället såg ut då, var viktigt för familjens försörj- ning. Som samhället ser ut i dag uppfattas det normalt som mer all- varligt att bli misshandlad jämfört med att bli bestulen på sin get. Det beror på att det i dag finns en annan syn på brott som riktas mot den kroppsliga integriteten. Denna förändring beror i grunden på att värderingarna i samhället förändrats. I avsnitt 6.2.3 redogör vi närmare för hur förändrade värderingar i samhället påverkat lagstiftningen för olika typer av gärningar.

Den skadelidandes upplevelser

Även om ersättningen i princip ska bestämmas utifrån objektiva faktorer kan, som angetts tidigare, den skadelidandes subjektiva upp- levelser ibland vara av betydelse för skadeståndets storlek (prop. 2000/01:68 s. 51). Högsta domstolen har i ett par avgöranden tagit hänsyn till de psykiska besvär som den skadelidande drabbats av. I NJA 1996 s. 687 som gällde grov våldtäkt och människorov av en ung flicka beaktades att flickan hade känt dödsångest under gär- ningarna och att brotten lett till stora psykiska problem för henne.

INJA 1997 s. 723 som gällde ett bankrån betonade Högsta domstolen de skadelidandes subjektiva upplevelser vid kränkningsersättningens bestämmande, t.ex. att de skadelidande i varierande grad hade fått sömnsvårigheter, mardrömmar och känslighet för höga ljud. Föränd- ringar i de skadelidandes livsföring beaktades också, t.ex. att en av de skadelidande, som vid gärningstillfället var banktjänsteman, hade bytt yrke till följd av rånet och att en annan skadelidande inte klarade av att motionera ute ensam eller alls vara ute ensam när det var mörkt.

I andra avgöranden har Högsta domstolen tagit fasta på frånvaron av reaktioner från den skadelidande och tycks på det sättet ha be- stämt ersättningen till ett något lägre belopp. I NJA 2000 s. 278 som gällde grov misshandel anförde Högsta domstolen vid sin prövning av kränkningsersättningens storlek att den skadelidandes reaktion efter angreppet visade att han inte hade känt någon dödsångest eller stark oro.

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

Den skadelidandes uppträdande

Som tidigare framhållits kan också den skadelidandes egna uppträ- dande ha betydelse för bedömningen om en allvarlig kränkning före- ligger. Om en allvarlig kränkning konstateras trots den skadelidandes egna uppträdande, kan uppträdandet påverka kränkningsersättningens storlek. Det är i formell mening inte fråga om någon jämkning på grund av medvållande, utan en omständighet som kan beaktas vid bestämmandet av kränkningsersättningens storlek. En omständighet som kan medföra att kränkningsersättningen bestäms till ett lägre belopp än normalt är om den skadelidande provocerat fram angrep- pet eller utsatt sig för en medveten risk (prop. 2000/01:68 s. 52). En annan omständighet som kan påverka ersättningsnivån i sänkande riktning är om den skadelidande samtyckt till viss risk eller på annat sätt deltagit frivilligt (Friberg, Kränkningsersättning, 2010, s. 816 ff. och jfr rättsfallet NJA 2006 s. 79 I där Högsta domstolen anförde att frivillighet i allmänhet kan ha betydelse för frågan om gärningen utgjort en allvarlig kränkning).

Hänsyn ska tas till den skadelidandes behov av upprättelse

I förarbetena framgår att kränkningsersättningen ska bidra till upp- rättelse för den skadelidande (se avsnitt 4.2.3). Högsta domstolen har i NJA 1991 s. 766 uttalat att kränkningsersättningen ska mot- svara ett belopp som åtminstone i någon mån kan bidra till att ge brottsoffret upprättelse för det lidande som han eller hon drabbats av, speciellt när det är fråga om särskilt allvarlig brottslighet. Högsta domstolen uttryckte det på följande sätt.

Det ligger i linje med den utveckling som skett alltsedan skadestånds- lagens tillkomst att ge regeln i 1 kap 3 § skadeståndslagen om ersättning för personligt lidande ett större spelrum i den meningen att ersättningen tillåts uppgå till belopp, som åtminstone i någon mån kan bidra till att ge ett brottsoffer upprättelse för det lidande som han har drabbats av. Ett sådant synsätt framstår som särskilt befogat när det är fråga om brott med högt straffvärde, som vittnar om betydande hänsynslöshet eller rentav grymhet hos gärningsmannen och som till följd därav måste ha medfört ett mycket stort lidande för brottsoffret.

Vid bestämmande av kränkningsersättningen ska alltså viss hänsyn tas till den skadelidandes behov av upprättelse. Bortsett från Högsta

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

domstolens uttalande i NJA 1991 s. 766 om att beloppet ”i någon mån” ska kunna bidra till upprättelse finns det i förarbetena och praxis ingen närmare vägledning för hur stort genomslag den skade- lidandes behov av upprättelse ska ha vid kränkningsersättningens bestämmande. Det kan noteras att betydelsen av den skadelidandes behov av upprättelse inte heller kommit till uttryck i lagtexten.

Flerfaldig brottslighet

När kränkningsersättning ska bestämmas för upprepade brottsliga handlingar riktade mot samma skadelidande och handlingarna har ett samband med varandra är det den samlade kränkning som den skade- lidande typiskt sett drabbats av som ska ersättas (se rättsfallet ”Kränk- ningsbestämningen” NJA 2018 s. 1083). Det innebär att en helhets- bedömning av den samlade kränkningen för den aktuella brottsligheten ska göras.

4.3Ersättningsnivåerna för kränkning

4.3.1Inledning

Kränkningsersättningen enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ingår i ett dynamiskt ersättningssystem där ersättningsnivåerna är tänkta att förändras över tid. En av flera faktorer som kan ha betydelse för er- sättningsnivåerna är det förändrade penningvärdet (se avsnitt 4.3.3). För att ta ställning till om och i vilken utsträckning dagens ersätt- ningsnivåer bör höjas är det av central betydelse att undersöka hur ersättningsnivåerna för kränkning har utvecklats över tid och hur de ser ut i dag. Nedan redogörs det bland annat för hur ersättnings- nivåerna för ett antal brott utvecklats från år 1990 till år 2020. En kartläggning av ersättningsnivåerna enligt gällande praxis (år 2018 till 2020) finns redovisad i avsnitt 4.3.5.

En analys av undersökningarna tillsammans med utredningens överväganden och förslag med anledning av dessa finns i kapitel 6.

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

4.3.2Utvecklingen under 1990-talet Ersättningsnivåerna utvecklades i tillfredsställande riktning

Under 1980-talet framhöll riksdagen att det kunde finnas skäl att överväga i vad mån ersättningsnivån för olika typer av ideella skador stod i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Det var enligt riksdagen tänkbart att ersättningsnivåerna för ideella skador allmänt ansågs vara låga och inte gav tillräcklig kompensation. I slutet av 1980-talet tillsattes därför Kommittén om ideell skada. En av kom- mitténs huvuduppgifter var att överväga om ersättningsnivån på kränk- ningsersättning borde höjas (dir. 1988:76).

I början av 1990 dömdes det normalt ut 40 000 kronor i kränk- ningsersättning vid våldtäkt. Brottsoffermyndighetens nämnd beslu- tade år 1999 att höja normalbeloppet för våldtäkt till 75 000 kronor. Höjningar skedde även för vissa sexualbrott riktade mot barn (prop. 2000/01:68 s. 54).

När det gäller allvarliga våldsbrott bestämde Högsta domstolen i början av 1990-talet att 70 000 kronor skulle utgå i kränkningsersätt- ning i ett fall som gällde försök till mord (NJA 1991 s. 776). Före av- görandet uppgick ersättningsnivån för de allvarligaste våldsbrotten till 15 000 kronor i Brottsoffermyndighetens praxis. Kommittén om ideell skada betraktade därför Högsta domstolens avgörande som en markering om att ersättningsnivån för de allvarligaste våldsbrotten var för låg (SOU 1992:84 s. 145). Under år 1995 beslutade Brotts- offermyndighetens nämnd att ersättningen för försök till mord skulle höjas till 100 000 kronor.

När Kommittén om ideell skada redovisade sitt arbete år 1992 hade alltså en del höjningar av ersättningsnivåerna hunnit ske i rätts- tillämpningen. När regeringen skulle ta ställning till om ersättnings- nivåerna skulle höjas i början 2000-talet hade ytterligare höjningar skett och ersättningsnivåerna ansågs ligga på en tillfredsställande nivå (se avsnitt 4.3.4).

4.3.3Förändringar i penningvärdet Skyddet mot inflation

När jämförelser av ersättningsnivåer görs över längre tid är det vik- tigt att ta hänsyn till förändringar i penningvärdet (inflation). På skade- ståndsrättens område beaktas vanligtvis förändringar i penningvärdet

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

vid ersättningens bestämmande (jfr t.ex. SOU 1992:84 s. 251 om kränkningsersättning och se SOU 1995:33 s. 93 om sveda och värk). När vissa former av skadestånd betalas över längre tid, genom s.k. livräntor, finns det ett skydd mot penningvärdesförändringar genom lag (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Ett motsvarande inflationsskydd finns inte för kränkningsersättning, utan det är i prin- cip rättstillämparen som ansvarar för att ersättningsnivåerna utveck- las i linje med förändringarna i penningvärdet. Om penningvärdet sjunker kommer skadeståndets realvärde, dvs. dess köpkraft, att minska och om det stiger kan den som ska betala skadeståndet drabbas av en större kostnad (SOU 1972:12 s. 15). Tabellerna nedan visar hur pen- ningvärdet har förändrats mellan år 1990 och 2020.

Tabell 4.1	Förändringar i penningvärdet
	1990 till 2020

	1990	2000	2010	2020
	5 000	6 273	7 302	8 083
		5 000	5 820	6 443
			5 000	5 535
	10 000	12 546	14 605	16 166
		10 000	11 641	12 885
			10 000	11 069

	25 000	31 365	36 512	40 415
		25 000	29 102	32 213
			25 000	27 673
	50 000	62 731	73 024	80 830
		50 000	58 204	64 426
			50 000	55 345

	75 000	94 096	109 536	121 245
		75 000	87 306	96 640

			75 000	83 018
	100 000	125 461	146 047	161 660
		100 000	116 409	128 853
			100 000	110 690

Tabellen visar hur de fetmarkerade beloppens värde förändras över tid när hänsyn tagits till penning - värdesförändringar. Beräkningarna i tabellen har skett med Prisomräknaren på SCB:s hemsida. Prisomräknaren baserar sig på statistiken för SCB:s Konsumentprisindex (KPI). Summorna är avrundade till hela kronor. För samtliga årtal har årsmedeltalet använts.

SOU 2021:64Kränkningsersättning

Tabell 4.2	Förändringar i penningvärdet – omvänd tabell
	1990 till 2020

	1990	2000	2010	2020
	3 093	3 880	4 517	5 000
	6 186	7 761	9 034	10 000

	15 465	19 402	22 586	25 000
	30 929	38 804	45 171	50 000
	46 394	58 206	67 757	75 000
	61 858	77 608	90 342	100 000

Tabellen är omvänd och visar penningvärdesförändringar med utgångspunkt i värdet för år 2020.

Beräkningarna i tabellen har skett med Prisomräknaren på SCB:s hemsida. Prisomräknaren baserar sig på statistiken för SCB:s Konsumentprisindex (KPI). Summorna är avrundade till hela kronor. För samtliga årtal har årsmedeltalet använts.

Tabellerna (tabell 4.1 och 4.2) visar att penningvärdet från år 1990 grad- vis sjunkit. Beloppet 5 000 kronor år 1990 motsvarar ungefär 8 000 kro- nor i dagens penningvärde. Om ersättningsnivåerna för kränkning inte utvecklas med beaktande av förändringarna i penningvärdet finns det alltså en risk att det reala värdet av kränkningsersättningen blir lägre över tid. Detta innebär t.ex. att den ersättning om 5 000 kronor som något fick år 1990 för en misshandel hade motsvarat cirka 8 000 kronor år 2020. Omvänt innebär detta att 5 000 kronor år 2020 motsvarar cirka 3 000 kronor år 1990.

4.3.4Utvecklingen från år 2000 till 2020

Ersättningsnivåerna i början av 2000-talet

Som beskrivits ovan höjdes nivåerna på kränkningsersättning under 1990-talet. Kommittén om ideell skada framhöll att höjningarna var påtagliga och att dessa inte endast berodde på förändringar i penning- värdet (SOU 1992:84 s. 251). När regeringen i början av 2000-talet överlämnade sin proposition till riksdagen hade ersättningsnivåerna, genom rättstillämpningen, utvecklats på ett sådant sätt att man inte ansåg att det fanns anledning att ingripa med lagstiftning (prop. 2000/01:68 s. 55 f.). Regeringen framhöll, likt kommittén, att höjningarna var betydande och betydligt kraftigare än vad som följde av ändringar i penningvärdet.

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

Det är därmed nu av intresse att undersöka hur ersättningsnivåerna utvecklats i tiden efter regeringens ställningstagande i början av 2000-talet. I det följande redovisas därför en undersökning av hur ersättningsnivåerna utvecklats mellan år 2000 och 2020.

Undersökning av ersättningsnivåerna mellan år 2000 och 2020

Brottsoffermyndigheten har från år 1998 regelbundet sammanställt sin praxis för brottsskadeersättning i referatsamlingar. Eftersom dom- stolarna i praktiken ofta utgår från referatsamlingarna vid bestäm- mande av kränkningsersättning kan dessa enligt vår uppfattning ge en relativt god bild av hur ersättningsnivåerna utvecklats under perio- den 2000 till 2020.

I detta avsnitt följer en undersökning av ersättningsnivåerna för

16 brott/gärningar med utgångspunkt i de ersättningsnivåer som fram- går av Brottsoffermyndighetens referatsamlingar för åren 2000, 2003, 2006, 2009, 2012, 2014, 2017 och 2020. Brotten har delats in i fyra kategorier: (A) Brott mot person, (B) Våld i nära relation, (C) Sexual- brott och (D) Brott mot frihet och frid. Inom varje kategori har ett antal brott valts ut, se nedan. I vissa fall har gärningar valts ut i stället för brott, t.ex. ”våldtäkt, allvarligare karaktär” vilket beror på att det inte funnits ett tillräckligt jämförelsematerial för det brott som vi egentligen önskat undersöka, t.ex. grov våldtäkt. Även gärningar som dessa beskrivs av pedagogiska skäl som ”brott”.

För varje brott har ambitionen varit att välja minst ett avgörande från varje referatsamling. Eftersom nivån på kränkningsersättningen bland annat bestäms utifrån handlingens art har en utgångspunkt varit att jämförelseobjekten (de refererade avgörandena) för varje brott ska likna varandra eller vara av ungefär motsvarande svårighetsgrad.

För några brott saknas vissa år ett tillräckligt jämförelsematerial. Det kan t.ex. vara så att de referat som funnits för ett visst brott i en referatsamling för ett visst år inte varit jämförbara med de referat som förekommit i en referatsamling för ett annat år. Det kan också vara så att de referat som finns inte är tillräckliga för att kunna fast- ställa en förändring av ersättningsnivåerna i praxis. Om ojämförbara referat jämförs med varandra kan det framstå som att ersättnings- nivåerna för ett visst brott höjts eller sänkts – trots att förändringen inte berott på en ändring av praxis utan en missvisande jämförelse.

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

I de fall där jämförelsematerialet inte varit tillräckligt har vi utgått från att det inte skett några förändringar av ersättningsnivåerna för det aktuella brottet under det år referatsamlingen getts ut. I bilaga 2 finns en förteckning över vilka avgöranden som använts från Brotts- offermyndighetens referatsamlingar. I bilagan har avsaknaden av till- räckligt jämförelsematerial markerats med en asterisk (*).

Resultatet för varje brottskategori redovisas för sig. Innan resul- tatet redovisas ges en kort beskrivning av vilken typ av gärning de använda avgörandena typiskt sett avsett. Resultatet redovisas först utifrån de nominella ersättningsnivåerna – dvs. det belopp som betalats ut. Därefter redovisas resultatet utifrån de reala ersättningsnivåerna

–dvs. med hänsyn taget till förändringar i penningvärdet. Resultatet illustreras även genom tabeller och figurer. Avslutningsvis kommen- teras resultatet. De belopp som anges i tabellerna och figurerna är angivna i kronor. Beräkningarna i tabellerna och figurerna som avser de reala ersättningsnivåerna har skett med Prisomräknaren på SCB:s hemsida. Prisomräknaren baserar sig på statistiken för SCB:s Kon- sumentprisindex (KPI). Summorna är avrundade till hela kronor. För samtliga årtal har årsmedeltalet använts.

I denna undersökning är det främst lägstanivån på kränknings- ersättningen som har undersökts. Gärningarna som givit ersättning på lägstanivå kan i många fall beskrivas som de ”normala” fallen som inte sticker ut, varken i försvårande eller i förmildrande riktning.

Det förekommer att avgöranden som använts i en äldre referat- samling återanvänds i en nyare referatsamling. I undersökningen har sådana återkommande avgöranden använts. Att Brottsoffermyndig- heten återanvänt äldre avgöranden i nyare referatsamlingar har tolkats som att dessa avgöranden fortsatt utgjort en del av Brottsoffermyn- dighetens praxis.

Ersättningsnivåerna för kränkning brukar normalt vara högre när brottet riktats mot någon som angriparen haft en nära relation till. Om utgångspunkten är att jämförelseobjekten ska likna varandra fram- står det som mest rättvisande att inte ta med avgöranden som avser brott i nära relation. Avgörandena som valts ut har därför, med undan- tag för de brott som avser våld i nära relation (B.1 och B.2 nedan), avgränsats till att inte avse brott som begåtts i nära relation. När det gäller våld som riktats mot barn (B.2) har det varit svårt att hitta avgöranden som liknar varandra i Brottsoffermyndighetens referat-

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

samlingar. Det har bland annat berott på att barnen haft en i hög grad varierande ålder, vilket kan antas ha påverkat ersättningens storlek.

Brott som har undersökts

A. Brott mot person

1.Misshandel

2.Grov misshandel

3.Rån mot person, inget eller lindrigt våld

4.Rån mot person, allvarligare hot och visst våld

5.Försök till mord eller dråp

B. Våld i nära relation

1.Misshandel av partner, enstaka fall

2.Misshandel av barn, enstaka fall

C. Sexualbrott

1.Sexuellt ofredande

2.Sexuellt övergrepp (tidigare benämnt sexuellt tvång)

3.Våldtäkt

4.Våldtäkt, allvarligare karaktär

5.Våldtäkt mot barn (brottet infördes år 2005)

D. Brott mot frihet och frid

1.Människorov

2.Olaga hot, verbalt eller via telefon

3.Olaga hot, användande av vapen

4.Ofredande

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

A. Brott mot person

Beskrivning av materialet

Nedan följer en beskrivning av hur allvarliga gärningarna i det använda materialet typiskt sett varit.

A.1 Misshandel

Knytnävsslag i ansiktet eller motsvarande. Lindriga skador.

A.2 Grov misshandel

Skärning, hugg eller slag med tillhygge. Även avgöranden inne- fattande flera slag och sparkar mot person som varit försvarslös. Våldet har medfört smärta, sårskador och i vissa fall även frak- turer.

A.3 Rån mot person, inget eller lindrigt våld

Användande av kniv eller annat liknande föremål i syfte att hota. Lindrigt våld i enstaka fall, i övrigt inget våld.

A.4 Rån mot person, allvarligare hot och visst våld

Användande av pistol, kniv eller liknande föremål i syfte att hota. Mer närgånget och allvarligare hot än A.3. Användande av våld genom t.ex. enstaka slag i ansiktet.

A.5 Försök till mord eller dråp

Användande av våld som medfört allvarliga eller livshotande skador och bedömts utgöra försök till mord eller dråp.

Tabell 4.3 Resultat – nominella ersättningsnivåer för misshandel, grov misshandel, rån mot person och försök till mord eller dråp

Beloppen visar vad som brukar betalas ut som lägst

Brott	2000	2003	2006	2009	2012	2014	2017	2020

A.1	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000
A.2	15 000	20 000	20 000	20 000	20 000	20 000	20 000	20 000
A.3	12 000	12 000	12 000	12 000	12 000	12 000	12 000	12 000
A.4	20 000	20 000	20 000	20 000	20 000	20 000	20 000	20 000

A.5	100 000	100 000	100 000	100 000	100 000	125 000	125 000	125 000

Avgörandena som beloppen grundar sig på har sammanställts i bilaga 2.

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

Tabell 4.4 Resultat – reala ersättningsnivåer för misshandel, grov misshandel, rån mot person och försök till mord eller dråp

Beloppen visar den utbetalda ersättningens värde med hänsyn tagen till förändringar i penningvärdet

Brott	2000	2003	2006	2009	2012	2014	2017	2020
A.1	5 000	4 687	4 587	4 350	4 149	4 158	4 047	3 880
A.2	15 000	18 750	18 348	17 401	16 597	16 633	16 188	15 522
A.3	12 000	11 250	11 009	10 440	9 958	9 980	9 713	9 313
A.4	20 000	18 750	18 348	17 401	16 597	16 633	16 188	15 522
A.5	100 000	93 748	91 739	87 003	82 985	103 957	101 174	97 010

Beloppen i tabellen visar vad den skadelidande fick i ersättning för ett visst brott under ett visst år med hänsyn tagen till de förändringar i penningvärdet som skett fram till år 2020. Den som fick

5 000 kr år 2000 för brottet A.1 fick exempelvis (i termer av köpkraft) högre ersättning (1 120 kr) jämfört med den som fick 5 000 kr år 2020 för samma brott.

Figur 4.1 Misshandel och grov misshandel

Reala ersättningsnivåer år 2000 till 2020

20 000

18 000

16 000

14 000

12000

10000

8000

6000

4000

2000

2000 2003 2006 2009 2012 2014 2017 2020

A.1 Misshandel				A.2 Grov misshandel

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

Figur 4.2 Rån mot person

Reala ersättningsnivåer år 2000 till 2020

25 000

20 000

15 000

10 000

5000

	2000	2003		2006	2009	2012	2014	2017	2020
		A.3	Rån mot person, inget eller lindrigt våld
		A.4	Rån mot person, allvarligare hot och visst våld
Figur 4.3	Försök till mord eller dråp
	Reala ersättningsnivåer år 2000 till 2020
120 000
100 000
80 000

60000

40000

20000

2000	2003	2006	2009	2012	2014	2017	2020
		A.5 Försök till mord eller dråp
		A.5 Försök till mord eller dråp

Brott mot person – resultatbeskrivning och slutsatser

För brotten mot person har ersättningsnivåerna i princip stått stilla sedan år 2000. Ersättningsnivån för en ”vanlig” misshandel har hela tiden legat på 5 000 kronor. Detsamma gäller för rån mot person, där

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

ersättningen de senaste 20 åren varit 12 000 kronor i mindre allvar- liga fall när tillhygge använts och 20 000 kronor i allvarligare fall. När det gäller grov misshandel går det knappast att tala om någon tydlig ökning i belopp. Den lägre ersättningsnivån för grov misshandel har i princip varit ungefär 20 000 kronor sedan år 2003. Det enda brott som sticker ut är försök till mord eller dråp, där en höjning med

25000 kronor skett som en följd av att Brottsoffermyndigheten aktivt beslutade om en sådan höjning år 2013.

Ersättningsnivåerna för brotten mot person är generellt desamma som de var för 20 år sedan. För de undersökta brotten innebär detta att det sedan år 2000 skett reala minskningar av ersättningsnivåerna för försök till mord eller dråp, misshandel och rån mot person. För grov misshandel har det skett en real ökning med ungefär 500 kronor sedan år 2000. För försök till mord eller dråp har det däremot skett en real minskning med cirka 3 000 kronor sedan år 2000. Ersättnings- nivån som höjdes av Brottsoffermyndigheten år 2013 och som bland annat motiverades med en skärpt syn på allvarliga våldsbrott, är i dag i realiteten lägre än den ersättningsnivå som gällde år 2000. Det vi kan konstatera om ersättningsnivåerna för de undersökta brotten i kategorin brott mot person är:

–att det med undantag för försök till mord eller dråp och grov misshandel inte har skett någon höjning av de nominella ersätt- ningsnivåerna sedan år 2000,

–att det i de fall då höjningar av ersättningsnivåerna skett varit fråga om begränsade höjningar om man beaktar förändringarna i penningvärdet,

–att det sedan år 2000 skett reala minskningar av ersättningsnivå- erna för brotten försök till mord eller dråp, misshandel och rån mot person samt

–att det sedan år 2014 skett reala minskningar av ersättningsnivå- erna för samtliga brott.

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

B. Våld i nära relation

Beskrivning av materialet

Nedan följer en beskrivning av hur allvarliga gärningarna i det an- vända materialet typiskt sett varit.

B.1 Misshandel av partner, enstaka tillfälle

Misshandel av motsvarande beskaffenhet som avgörandena för misshandel (A.1). Lindriga skador.

B.2 Misshandel av barn, enstaka tillfälle

Misshandel av motsvarande beskaffenhet som avgörandena för misshandel (A.1), t.ex. knytnävsslag eller sparkar med lindriga skador som följd. Barnens ålder varierar i avgörandena, mellan fem och 14 år.

Tabell 4.5 Resultat – nominella ersättningsnivåer för misshandel av partner och barn vid enstaka tillfälle

Beloppen visar vad som brukar betalas ut som lägst

Brott	2000	2003	2006	2009	2012	2014	2017	2020
B.1	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000
B.2	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000

Avgörandena som beloppen grundar sig på har sammanställts i bilaga 2.

Tabell 4.6 Resultat – reala ersättningsnivåer för misshandel av partner och barn vid enstaka tillfälle

Beloppen visar den utbetalda ersättningens värde med hänsyn tagen till förändringar i penningvärdet

Brott	2000	2003	2006	2009	2012	2014	2017	2020
B.1	10 000	9 375	9 174	8 700	8 298	8 317	8 094	7 761
B.2	10 000	9 375	9 174	8 700	8 298	8 317	8 094	7 761

10 000 kr år 2000 för brottet B.1 fick exempelvis (i termer av köpkraft) högre ersättning (2 239 kr) jämfört med den som fick 10 000 kr år 2020 för samma brott.

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

Figur 4.4 Misshandel av partner och barn vid enstaka tillfälle

Reala ersättningsnivåer år 2000 till 2020

14000

12000

10000

8000

6000

4000

2000

2000 2003 2006 2009 2012 2014 2017 2020

B.1 Misshandel av partner, enstaka tillfälle

B.2 Misshandel av barn, enstaka tillfälle

Våld i nära relation – resultatbeskrivning och slutsatser

Ersättningsnivåerna för brotten i kategorin våld i nära relation har inte höjts under den undersökta perioden av 20 år (se dock nedan i avsnitt 4.3.5 om brottet grov kvinnofridskränkning, där förändringar har skett). Ersättningen för våld genom enstaka fall av misshandel som riktats mot en partner (oftast kvinnor) eller ett barn har i prin- cip varit 10 000 kronor sedan år 2000. För enstaka fall av misshandel mot partner och barn förekommer det dessutom även att 7 000 kro- nor betalas ut i relativt jämförbara fall, se bilaga 2.

Ersättningsnivåerna har inte utvecklats i takt med det sjunkande penningvärdet och därför har det skett reala minskningar av ersätt- ningsnivåerna för de undersökta gärningarna. De reala minskningarna av ersättningsnivåerna uppgår sedan år 2000 till drygt 2 000 kronor om det antas att ersättningsnivåerna konstant uppgått till 10 000 kro- nor. Det som i dag normalt betalas ut i kränkningsersättning för dessa gärningar är alltså, i realiteten värt knappt 80 procent av vad som betalades ut för 20 år sedan. Det vi kan konstatera om ersättnings- nivåerna för de undersökta brotten i kategorin våld i nära relation är:

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

–att de nominella ersättningsnivåerna inte höjts sedan år 2000,

–att det sedan år 2000 skett reala minskningar av ersättnings- nivåerna för båda de undersökta brotten och

–att de reala minskningarna av ersättningsnivåerna är betydande.

C. Sexualbrott

Beskrivning av materialet

Nedan följer en beskrivning av hur allvarliga gärningarna i det använda materialet typiskt sett varit.

C.1 Sexuellt ofredande

Fysiskt eller verbalt sexuellt ofredande, t.ex. blottande av köns- organ, beröring med sexuellt syfte, förevisande av pornografiskt material, översändande av SMS med sexuellt innehåll m.m.

C.2 Sexuellt övergrepp (tidigare sexuellt tvång)

Avgörandena innefattar andra sexuella handlingar än de som an- setts utgöra våldtäkt. Det kan t.ex. handla om att gärningspersonen vidrört brottsoffrets underliv.

C.3 Våldtäkt

Genom användande av våld, tvång eller utnyttjande av person som befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Lindrigare våld och hot om våld än C.4.

C.4 Våldtäkt, allvarligare karaktär

Avgörandena innefattar allvarligare våld eller hot än avgörandena i kategori C.3. Gärningarna har t.ex. innefattat misshandel som medfört skador. I vissa fall har gärningarna varit tidsmässigt ut- dragna, innefattat flera samlag, varit av överfallsliknande karaktär, inneburit någon form av frihetsberövande eller utförts av flera personer. I samtliga avgöranden förutom i två (2000, ref. 4 och 2014, ref. 3) har gärningarna bedömts som grov våldtäkt.

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

C.5 Våldtäkt mot barn (infördes år 2005)

Avgörandena avser fall där det förekommit våld eller tvång i samband med de sexuella handlingarna. Brottet våldtäkt mot barn infördes år 2005 och förekom i Brottsoffermyndighetens referat- samling första gången år 2009. Notera att ersättningsnivåerna i praxis är något lägre när våld eller tvång inte förekommit.

Tabell 4.7 Resultat – nominella ersättningsnivåer för sexuellt ofredande, sexuellt övergrepp, våldtäkt, våldtäkt av allvarligare karaktär och våldtäkt mot barn

Beloppen visar vad som brukar betalas ut som lägst

Brott	2000	2003	2006	2009	2012	2014	2017	2020
C.1	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000
C.2	-	-	-	40 000	40 000	50 000	50 000	50 000
C.3	75 000	75 000	75 000	75 000	75 000	100 000	100 000	100 000
C.4	100 000	125 000	125 000	150 000	150 000	150 000	150 000	150 000

C.5	-	-	-	100 000	100 000	125 000	125 000	125 000

Avgörandena som beloppen grundar sig på har sammanställts i bilaga 2.

Tabell 4.8 Resultat – reala ersättningsnivåer för sexuellt ofredande, sexuellt övergrepp, våldtäkt, våldtäkt av allvarligare karaktär och våldtäkt mot barn

Beloppen visar den utbetalda ersättningens värde med hänsyn tagen till förändringar i penningvärdet

Brott	2000	2003	2006	2009	2012	2014	2017	2020
C.1	5 000	4 687	4 587	4 350	4 149	4 158	4 047	3 880
C.2	-	-	-	40 000	38 153	47 795	46 515	44 601
C.3	75 000	70 311	68 804	65 252	62 239	83 166	80 939	77 608
C.4	100 000	117 186	114 674	130 505	124 477	124 749	121 409	116 412
C.5	-	-	-	100 000	95 381	119 487	116 288	111 502

5 000 kr år 2000 för brottet C.1 fick exempelvis (i termer av köpkraft) högre ersättning (1 120 kr) jämfört med den som fick 5 000 kr år 2020 för samma brott. För brotten sexuellt övergrepp och våldtäkt mot barn har år 2009 varit utgångspunkten för beräkningen av det reala värdet.

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

Figur 4.5 Våldtäkt och våldtäkt av allvarligare karaktär

Reala ersättningsnivåer år 2000 till 2020

140 000

120 000

100 000

80 000

60 000

40000

20000


2000	2003	2006	2009		2012	2014	2017	2020
	C.3 Våldtäkt			C.4 Våldtäkt, allvarligare karaktär
	C.3 Våldtäkt			C.4 Våldtäkt, allvarligare karaktär

Figur 4.6 Våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp

Reala ersättningsnivåer år 2009 till 2020

140 000

120 000

100 000

80000

60000

40000

20000


2009		2012	2014	2017	2020
	C.2 Sexuellt övergrepp			C.5 Våldtäkt mot barn

Sexualbrott – resultatbeskrivning och slutsatser

Inom kategorin sexualbrott har ersättningsnivåerna för nästan samt- liga brott gradvis ökat sedan år 2000. Det är endast ersättningsnivån för sexuellt ofredande som varit oförändrad under perioden 2000 till 2020. Ersättningsnivån för våldtäkt höjdes från 75 000 kronor till

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

100 000 kronor av Brottsoffermyndigheten under år 2013. Under samma år skedde en höjning av ersättningsnivån för våldtäkt mot barn från 100 000 kronor till 125 000 kronor då gärningen innefattat någon form av våld eller tvång. I anslutning till dessa höjningar före- faller även en höjning för sexuellt övergrepp ha skett år 2014, från 40 000 kronor till 50 000 kronor. För allvarligare fall av våldtäkt har också en utveckling i höjande riktning skett sedan år 2000.

Trots att en viss höjning skett för nästan samtliga brott i kategorin sexualbrott har höjningarna neutraliserats i takt med att penningvärdet förändrats. För våldtäkt, där det skett beloppsmässigt tydliga höjningar under den undersökta perioden är den reala höjningen sedan år 2000 cirka 2 500 kronor. För allvarligare fall av våldtäkt har det skett reala minskningar sedan år 2009. Det vi kan konstatera om ersättnings- nivåerna för de undersökta brotten i kategorin sexualbrott är:

–att de nominella ersättningsnivåerna för nästan samtliga brott höjts sedan år 2000,

–att det skett reala minskningar av ersättningsnivåerna för samtliga brott sedan år 2014 och

–att höjningarna av ersättningsnivåerna till stor del neutraliserats av förändringarna i penningvärdet.

D. Brott mot frihet och frid

Beskrivning av materialet

Nedan följer en beskrivning av hur allvarliga gärningarna i det använda materialet typiskt sett varit.

D.1 Människorov

Avgörandena avser gärningar där hot eller våld har använts. Fri- hetsberövandet har varat från någon timme och till som längst ett dygn. Hotet har i samtliga avgöranden varit allvarligt t.ex. genom användande av pistol eller kniv. I de flesta avgöranden har visst våld förekommit. I avgörandena förekommer det även att gärnings- personerna förutom människorov också dömts för andra allvar- liga brott. Något resultat finns inte för år 2000 eftersom några avgöranden avseende människorov inte fanns med i Brottsoffer- myndighetens referatsamling år 2000.

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

D.2 Olaga hot, verbalt eller via telefon

Avgörandena avser fall där hot framställts verbalt eller via telefon. Även hot via SMS omfattas. I de flesta avgörandena har det handlat om dödshot.

D.3 Olaga hot, användande av vapen

Avgörandena avser hot där vapen som t.ex. pistol, kniv eller annat tillhygge använts. I de flesta fall har vapnet riktats mot brotts- offret. Det har funnits ett visst avstånd mellan den hotade och an- griparen. Avgörandena avser inte allvarligare fall av hot med vapen där omständigheterna varit försvårande, t.ex. att det avlossats skott med pistol eller att vapnet har tryckts mot den hotade.

D.4 Ofredande

Avgörandena avser flera olika typer av hänsynslösa beteenden som ansetts utgöra en allvarlig kränkning. Avgörandena har t.ex. av- sett fall där brottsoffret fått flera telefonsamtal, SMS eller brev med kränkande innehåll av någon, fått vätska hälld över sig, blivit bespottad, blivit utsatt för obehaglig fysisk beröring eller trakas- serats på andra sätt genom olika typer av störningar.

Tabell 4.9 Resultat – nominella ersättningsnivåer för människorov, olaga hot och ofredande

Beloppen visar vad som brukar betalas ut som lägst

Brott	2000	2003	2006	2009	2012	2014	2017	2020
D.1	-	50 000	50 000	50 000	50 000	50 000	50 000	50 000
D.2	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000

D.3	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000	10 000
D.4	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000	5 000

Avgörandena som beloppen grundar sig på har sammanställts i bilaga 2.

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

Tabell 4.10 Resultat – reala ersättningsnivåer för människorov, olaga hot och ofredande

Beloppen visar den utbetalda ersättningens värde med hänsyn tagen till förändringar i penningvärdet

Brott	2000	2003	2006	2009	2012	2014	2017	2020
D.1	-	50 000	48 928	46 402	44 259	44 356	43 168	41 392
D.2	5 000	4 687	4 587	4 350	4 149	4 158	4 047	3 880
D.3	10 000	9 375	9 174	8 700	8 298	8 317	8 094	7 761
D.4	5 000	4 687	4 587	4 350	4 149	4 158	4 047	3 880

50 000 kr år 2003 för brottet D.1 fick exempelvis (i termer av köpkraft) högre ersättning (8 608 kr) jämfört med den som fick 50 000 kr år 2020 för samma brott. För brottet människorov har år 2003 varit utgångspunkten för beräkningen av det reala värdet.

Figur 4.7	Människorov
	Reala ersättningsnivåerna år 2003 till 2020

60 000

50 000

40 000

30000

20000

10000

2000 2003 2006 2009 2012 2014 2017 2020

D.1 Människorov

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

Figur 4.8 Olaga hot och ofredande

Reala ersättningsnivåer år 2000 till 2020

12 000

10 000

8 000

6 000

4 000

2000

2000 2003 2006 2009 2012 2014 2017 2020

D.2 Olaga hot, verbalt eller via telefon

D.3 Olaga hot, användande av vapen

D.4 Ofredande

Brott mot frihet och frid – resultatbeskrivning och slutsatser

I kategorin brott mot frihet och frid har ersättningsnivån inte höjts för något av de undersökta brotten. Ersättningsnivåerna år 2000 är desamma som år 2020.

Eftersom det inte skett några höjningar av ersättningsnivåerna sedan år 2000 har reala minskningar av ersättningsnivåerna skett. För människorov innebär detta en real minskning med ungefär 9 000 kro- nor sedan år 2003 vilket är en betydande minskning. För olaga hot med användande av vapen är den reala minskningen drygt 2 000 kro- nor. Det vi kan konstatera om ersättningsnivåerna för de undersökta brotten i kategorin brott mot frihet och frid är:

–att de nominella ersättningsnivåerna inte höjts för brotten sedan år 2000,

–att det skett reala minskningar av ersättningsnivåerna för samtliga brott sedan år 2000 och

–att de reala minskningarna är betydande för brottet människorov.

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

4.3.5Ersättningsnivåerna enligt gällande praxis

En kartläggning av dagens ersättningsnivåer

För att ta ställning till om och i så fall hur dagens ersättningsnivåer för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen bör ändras har utred- ningen, utöver nyss presenterade undersökning avseende Brottsoffer- myndighetens praxis, även kartlagt ersättningsnivåerna enligt gällande domstolspraxis åren 2018–2020. Kartläggningen omfattar 115 avgör- anden.

I kapitel 6 om våra överväganden och förslag hänvisas det löpande till avgörandena från kartläggningen.

Nedan presenteras den metod som använts vid kartläggningen. Resultatet från kartläggningen har sammanställts i en tabell, se tabell 4.19 nedan. Resultatet i tabellen redovisas i detta avsnitt endast i form av belopp eller beloppsintervall. De avgöranden som kart- läggningen består av finns refererade i bilaga 3.

Metod för kartläggningen

Materialet för kartläggningen består av 115 domar från hovrätterna. De undersökta domarna är meddelade mellan januari 2018 och december 2020. Rättsdatabasen JUNO har använts. Kartläggningen har avgränsats till att avse några av de brott där kränkningsersättning normalt kan aktualiseras. För varje enskilt brott i respektive kategori (A1–G1) har det i bilaga 3 redogjorts för fem olika avgöranden där den skadelidande fått kränkningsersättning för ett visst brottsligt angrepp.

De valda avgörandena avser brott av varierande svårighetsgrad. Omständigheterna i de enskilda avgörandena skiljer sig därför åt vilket är den främsta förklaringen till varför nivån på kränknings- ersättningen mellan de jämförda avgörandena storleksmässigt varierar trots att de skadelidande blivit utsatta för samma typ av brott. När det gäller rån har domstolarna i undersökt praxis exempelvis dömt ut mellan 7 000 och 30 000 kronor i kränkningsersättning till de skadelidande.

Ambitionen har varit att fastställa något som skulle kunna be- skrivas som ett ungefärligt intervall i fråga om vad som brukar utgå i kränkningsersättning för ett brottsligt angrepp av visst slag. För att

SOU 2021:64

Kränkningsersättning

komma nära ett ungefärligt intervall för ett visst brott, har vi valt avgöranden som varierat mellan att vara (1) lindriga, (2) varken lind- riga eller försvårande och (3) försvårande. Ersättningsnivåerna vid upprepade brottsliga angrepp har inte undersökts, utan de valda av- görandena avser i huvudsak fall där den skadelidande blivit utsatt för ett brott, t.ex. ett fall av misshandel, se dock nedan om människorov. Kartläggningen syftar till att kunna användas i den fortsatta analysen och gör inte anspråk på att vara heltäckande.

Avgörandena beskrivs kortfattat i bilaga 3 med ambitionen att fånga upp de viktigaste omständigheterna för ersättningens bestämmande i varje enskilt fall. Högsta domstolen har när det gäller brottet oakt- sam våldtäkt nyligen bestämt att schablonersättningen bör uppgå till

75000 kronor (se rättsfallet ”Skadestånd efter övernattningen” NJA 2019 s. 1064). Vi har inte kunnat hitta några senare avgöranden där något annat belopp dömts ut. Av det skälet har några avgöranden avseende oaktsam våldtäkt inte referats. När det gäller brottet grov kvinnofridskränkning beslutade Brottsoffermyndighetens nämnd om en höjning av ersättningsnivåerna i april 2021 (se t.ex. Brottsoffer- myndighetens beslut den 16 april 2021, dnr 12189/2020, 1355/2021 och 2620/2021). I denna kartläggning ingår inte några avgöranden som meddelats efter denna höjning. De nya nivåerna enligt Brotts- offermyndighetens praxis anges inom parentes i tabellen nedan. De i kartläggningen undersökta avgörandena avseende grov kvinnofrids- kränkning har avsett gärningar som pågått olika lång tid, från åtta månader till nästan tre år. I samtliga avgöranden har en kvinna blivit utsatt för minst fyra fall av misshandel. I nästan samtliga avgöranden har även brott som olaga hot och ofredande ingått som en del av gärningen.

När det gäller brottet människorov är det i praxis ovanligt med avgöranden där gärningspersonerna endast dömts för brottet män- niskorov. Det vanliga är att gärningspersonerna även gjort sig skyl- diga till andra brott mot brottsoffret, t.ex. grov misshandel, grov utpressning, rån m.m. I samtliga refererade avgöranden avseende brottet människorov har gärningspersonerna också dömts för andra brott som har riktats mot brottsoffret. Av detta skäl måste de uppgivna ersättningsnivåerna för brottet människorov tolkas med försiktighet.

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

Kartläggningen har omfattat följande kategorier och brott:

Kategori/brott	Beteckning
A. Brott mot person
• Misshandel	A1
• Grov misshandel	A2
• Synnerligen grov misshandel	A3
• Försök till mord eller dråp	A4
• Vållande till kroppsskada, grovt brott	A5
• Rån	A6
• Grovt rån	A7
B. Brott mot frihet och frid
• Ofredande	B1
• Olaga hot	B2
• Grovt olaga hot	B3
• Kränkande fotografering	B4
• Olaga integritetsintrång	B5
• Människorov	B6
C. Brott i nära relation
• Olaga hot	C1
• Misshandel	C2
• Grov kvinnofridskränkning	C3
D. Sexualbrott mot vuxna
• Våldtäkt	B1
• Grov våldtäkt	B2
• Oaktsam våldtäkt	B3

100

SOU 2021:64Kränkningsersättning

E. Sexualbrott mot barn
• Våldtäkt mot barn	E1
• Grov våldtäkt mot barn	E2

F.Ärekränkningsbrott

• Förtal	F1
• Grovt förtal	F2

G.Förmögenhetsbrott

• Grov stöld

Resultat

I detta avsnitt presenteras resultatet från kartläggningen i tabellform. Resultatet visar vad som enligt undersökt praxis beslutats när det gäller kränkningsersättning för ett visst brott.

Tabell 4.11 Ersättningsnivåer i praxis år 2018 till 2020

Brott mot person, brott mot frihet och frid, brott i nära relation, sexualbrott, ärekränkningsbrott och förmögenhetsbrott

Brott mot person	Kränkningsersättning

Misshandel	5 000–15 000 kr
Grov misshandel	20 000–60 000 kr
Synnerligen grov misshandel	100 000 kr
Försök till mord eller dråp	100 000–150 000 kr
Vållande till kroppsskada, grovt brott	15 000–50 000 kr
Rån	7 000–30 000 kr
Grovt rån	40 000–75 000 kr

Brott mot frihet och frid
Ofredande	5 000–10 000 kr
Olaga hot	5 000–10 000 kr
Grovt olaga hot	10 000–25 000 kr
Kränkande fotografering	5 000–15 000 kr
Olaga integritetsintrång	5 000–25 000 kr
Människorov	50 000–75 000 kr

101

Kränkningsersättning

SOU 2021:64

Brott mot person	Kränkningsersättning
Brott i nära relation
Olaga hot	5 000–10 000 kr
Misshandel	7 000–20 000 kr
Grov kvinnofridskränkning	30 000–75 000 kr (50 000–100 000 kr)1
Sexualbrott mot vuxna
Våldtäkt	100 000–125 000 kr
Grov våldtäkt	150 000–200 000 kr
Oaktsam våldtäkt	75 000 kr

Sexualbrott mot barn
Våldtäkt mot barn	100 000–125 000 kr
Grov våldtäkt mot barn	150 000–200 000 kr
Ärekränkningsbrott
Förtal	5 000–20 000 kr
Grovt förtal	15 000–80 000 kr

Förmögenhetsbrott

Grov stöld	5 000 kr

1Beloppen som finns angivna inom parentes avser ersättningsnivåerna enligt Brottsoffer- myndighetens nya praxis från april 2021.

102

5 Andra rent ideella skadestånd

5.1Inledning

Man kan få ersättning för rent ideell skada inom en rad andra rätts- områden där grunden för ersättningen är något annat än ett brotts- ligt angrepp. Sådana skadeståndssanktioner för rent ideella skador finns t.ex. inom arbetsrätten och diskrimineringslagstiftningen. Det finns också bestämmelser om ersättning för rent ideell skada i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångs- åtgärder (frihetsberövandelagen) och i 3 kap. 4 § skadeståndslagen om rätt till skadestånd från stat och kommun vid överträdelser av Europakonventionens rättigheter, s.k. konventionsskadestånd. I praxis har det också utvecklats en rätt till ideellt skadestånd för vissa över- trädelser av 2 kap. regeringsformen, s.k. grundlagsskadestånd (se rättsfallet ”Medborgarskapet I” NJA 2014 s. 323). Även i dataskydds- regleringen, som avser att skydda enskildas personuppgifter, finns det bestämmelser om rent ideellt skadestånd.

Den redovisning av andra rent ideella skadestånd som görs i detta avsnitt är inte uttömmande. En närmare redovisning av vissa av dessa olika former av ersättning finns också i bland annat Friberg, Kränk- ningsersättning, kap. 9 (s. 443 ff.).

I vår analys av nivåerna på kränkningsersättning gör vi bland annat en jämförelse med nivåerna på andra rent ideella skadestånd (se avsnitt 6.2.4). Av detta skäl följer här en redogörelse för bland annat hur dessa rent ideella skadestånd bestäms och hur ersättnings- nivåerna ser ut.

103

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

5.2Allmänt skadestånd inom arbetsrätten

Inledning

Det finns en rad bestämmelser i arbetsrättslig lagstiftning om skade- stånd för ideell skada. En av de mest centrala lagarna är lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Enligt 38 § LAS ska en arbetsgivare som bryter mot LAS betala skadestånd för den förlust som upp- kommer (ekonomisk skada) och för den kränkning som lagbrottet innebär (ideell skada). Det arbetsrättsliga skadestånd som avser den ideella skadan eller den kränkning som består i att lagen har åsido- satts kallas för allmänt skadestånd. Vad den ideella skadan kan bestå i skiljer sig åt beroende på vilken form av lagöverträdelse det är fråga om. Det allmänna skadeståndet är avsett att kompensera för (reparera) den kränkning som överträdelsen inneburit, men tanken är också att det ska ha en förebyggande och preventiv funktion.

Allmänt skadestånd kan endast utgå om det finns stöd i lag. Det innebär att brott enbart mot ett enskilt anställningsavtal inte kan grunda en rätt till allmänt skadestånd. Skadestånd enligt LAS är, till skillnad från kränkningsersättning, ett kontraktuellt skadestånd. I grunden finns det ett anställningsavtal som reglerar förhållandet mellan arbets- tagaren och arbetsgivaren. Det allmänna skadeståndet har dock histo- riskt ofta redovisats i samband med att det gjorts jämförelser mellan olika former av ideella skadestånd. Vi anser därför att det finns skäl att ta med denna typ av skadestånd i vår jämförelse.

Den fortsatta framställningen i detta avsnitt grundar sig i hög grad på texter från Lunning, Toijer och Lindbloms kommentar Anställ- ningsskydd, JUNO version 11A, vid den versionen har lagstiftning fram till och med 2018-07-01 beaktats.

Ersättningens bestämmande

Det finns inga direkta anvisningar om vilka omständigheter som ska beaktas vid bestämmandet av det allmänna skadeståndet enligt LAS. Det ska därför bestämmas med beaktande av samtliga omständig- heter i det enskilda fallet. Givetvis får det här betydelse vilken form av överträdelse det är fråga om. Att arbetstagarens agerande kan ha bidragit till den uppkomna situationen och arbetsgivarens lagstridiga åtgärd har i vissa fall lett till ett lägre allmänt skadestånd än vanligt.

104

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

I litteraturen har det vidare angetts att det bör fästas avseende vid den grad av hänsynslöshet som arbetsgivaren uppvisat. I 38 § tredje stycket LAS anges att skadeståndet kan sättas ned eller helt falla bort, om det är skäligt. När ett förfarande utgör ett brott mot LAS och samtidigt ett brott mot diskrimineringslagen, som kan föranleda diskrimineringsersättning, dömer Arbetsdomstolen normalt ut ett gemensamt belopp i diskrimineringsersättning och allmänt skade- stånd (AD 2011 nr 37).

Ersättningsnivåer

I den här delen redovisas ersättningsnivåerna vid några av de vanli- gaste situationer då allmänt skadestånd enligt LAS döms ut. Redo- görelsen är inte heltäckande.

Uppsägning utan saklig grund (7 § LAS)

Storleken av det allmänna skadestånd som betalas ut vid en uppsäg- ning som inte har varit sakligt grundad beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Det är dock vanligt att man försöker finna en unge- färlig nivå på det allmänna skadestånd som arbetsgivaren ska betala vid en så att säga ”normalt” oriktig uppsägning, där omständigheterna varken är förmildrande eller försvårande. Den nivån kan sedan bilda utgångspunkt för bedömningen av det konkreta fall som föreligger. Från senare år finns det dock förhållandevis få exempel i Arbets- domstolens praxis på vad som kan sägas utgöra ett normalfall. Det är således vanligt vid både uppsägning och avskedande att domstolen väger in omständigheter som har präglat just det enskilda målet. Det skulle kunna tyda på en något mer individualiserad bedömning av kränkningen, men det kan också vara ett utslag av att de fall som har nått domstolen har varit ganska olikartade. Nivån på det allmänna skadeståndet måste därför fortfarande antas relatera till ett tänkt normalfall.

Skadeståndsnivån vid oriktiga uppsägningar har successivt höjts. Under 1993 ansågs normalskadeståndet vid uppsägning utan saklig grund uppgå till åtminstone 40 000 kronor (SOU 1993:32 s. 595; jfr dock SOU 1992:84 s. 84 f.). År 2010 kunde 75 000 kronor betalas ut även i de fall där omständigheterna inte var särskilt försvårande.

105

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

I många avgöranden som tillkommit efter år 2010 har skadeståndet bestämts till 75 000 kronor utan att det förelegat försvårande eller för- mildrande omständigheter (se t.ex. AD 2015 nr 49 och AD 2016 nr 41). Utredningen om en moderniserad arbetsrätt gjorde gällande att stor- leken på det allmänna skadeståndet numera vanligtvis ligger runt 80 000 kronor vid en uppsägning utan saklig grund (SOU 2020:30 s. 493).

Det finns dock exempel på andra skadeståndsbelopp. I AD 2012 nr 30 dömde Arbetsdomstolen ut ett skadestånd på 50 000 kronor i ett fall där arbetsgivarens vägran att låta arbetstagaren ta tillbaka sin uppsägning jämställdes med en uppsägning av arbetsgivaren. I AD 2012 nr 44 fastställdes beloppet till 60 000 kronor i ett fall där den grundläggande tvistefrågan var om arbetstagaren varit anställd tills vidare eller för viss tid. Det finns även exempel på jämkade skade- ståndsbelopp. Allmänna skadestånd på 30 000 kronor är ofta förekom- mande i fall då en jämkad ersättning döms ut. I avgörandena AD 2014 nr 49 och AD 2014 nr 50 fastställdes ersättningen till 30 000 kronor med anledning av att det kunde riktas allvarlig kritik mot arbets- tagarens handlande.

Arbetsmarknadens parter har i en överenskommelse enats om att det allmänna skadeståndet vid felaktiga uppsägningar och avskedan- den bör höjas. Enligt överenskommelsen bör ersättningsnivån vid oriktiga uppsägningar uppgå till 135 000 kronor. För att åstadkomma denna höjning har det i en promemoria föreslagits att det allmänna skadeståndets preventiva funktion ska stärkas genom en ändring i 38 § LAS (Ds 2021:17 s. 92 ff.).

Oriktiga avskedanden (20 § LAS)

När det gäller oriktiga avskedanden har det som vid oriktiga upp- sägningar skett en successiv höjning av beloppen. Enligt 1992 års arbetsrättskommitté skulle skadeståndet i ett tänkt normalfall uppgå till åtminstone 50 000–60 000 kronor (SOU 1993:32 s. 595; jfr dock SOU 1992:84 s. 84 ff.). Även därefter har det skett en förskjutning uppåt. År 2002 angavs att skadeståndet torde ligga på minst 80 000 kro- nor vid oriktiga avskedanden. År 2006 framhölls att skadeståndet ofta sattes till 100 000 kronor. År 2010 konstaterades att skadeståndet i flera domar om oriktiga avskedanden hade bestämts till 100 000 kro-

106

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

nor. Det var även ganska vanligt förekommande med en ersättning på 80 000 kronor.

Efter år 2010 har det tillkommit ett stort antal avgöranden där Arbetsdomstolen tagit ställning till storleken på det allmänna skade- ståndet vid oriktiga avskedanden. Beloppen har till viss del varierat utifrån omständigheterna i de enskilda fallen. Beloppet 125 000 kronor eller strax därunder har dock dömts ut i fall där omständigheterna inte verkar ha varit vare sig förmildrande eller försvårande (se t.ex. AD 2011 nr 94, AD 2012 nr 36, AD 2013 nr 22, AD 2014 nr 62, AD 2015 nr 13 och AD 2020 nr 22).

Högre skadeståndsbelopp har betalats ut vid allvarliga överträdel- ser från arbetsgivarens sida, se t.ex. AD 2005 nr 115 där 150 000 kro- nor betalades ut vid ett oriktigt avskedande i ett fall där arbetsgivaren ansågs ha gjort en svår felbedömning. Exempel finns också på fall där skadeståndet satts lägre än vanligt. Det kan t.ex. gälla fall där arbetsgivaren haft ett visst fog för sin bedömning och fall då arbets- tagaren medverkat till den uppkomna situationen, se t.ex. AD 2011 nr 78 (100 000 kronor, vilket angavs vara lägre än normalt) och AD 2013 nr 53 (75 000 kronor, arbetstagaren ansågs ha bidragit till den uppkomna konflikten).

Som framhållits i avsnittet om oriktiga uppsägningar har arbets- marknadens parter enats om att det allmänna skadeståndet vid orik- tiga uppsägningar och avskedanden bör höjas. Enligt överenskom- melsen bör ersättningsnivån vid oriktiga avskedanden uppgå till 190 000 kronor när arbetstagaren avskedats utan att det ens funnits sakliga skäl för uppsägning och 90 000 kronor när arbetsgivaren fel- aktigt avskedat arbetstagaren, men omständigheterna ändå utgjort sakliga skäl för uppsägning (ligger på 50 000 kronor i dag). I en promemoria har det föreslagits att denna höjning ska åstadkommas genom en ändring i 38 § LAS som syftar till att stärka det allmänna skadeståndets preventiva funktion (Ds 2021:17 s. 92 ff.).

Andra exempel som främst gäller formaliafel av olika slag

Allmänt skadestånd kan även utgå vid formaliafel. Det kan handla om fall där arbetsgivaren inte iakttagit vissa i lag föreskrivna regler om vad som ska beaktas vid en uppsägning eller ett avskedande, t.ex. kravet på skriftlig form, kravet på att lämna fullföljdshänvisning,

107

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

kravet på personligt besked om avskedande och uppsägning samt skyldigheten att underrätta om detta i förväg (8, 10, 19, 20 och 30 §§ LAS). Skadeståndsnivån vid olika typer av formaliafel uppgår till omkring 10 000–15 000 kronor (se t.ex. AD 2012 nr 44, AD 2014 nr 12, AD 2016 nr 63 och AD 2017 nr 3).

Frågan om storleken av det allmänna skadeståndet vid brott mot turordningsreglerna (22 § LAS) i samband med uppsägning har också varit föremål för Arbetsdomstolens bedömande i flera fall. Allmänt kan sägas att nivån vid renodlade turordningsbrott är något lägre än vid kränkningar som hänför sig till personliga förhållanden. När det gäller storleken av det allmänna skadeståndet vid brott mot turord- ningsreglerna har skadeståndet i fyra rättsfall under 2010-talet be- stämts till 50 000 kronor (AD 2011 nr 5, AD 2013 nr 11, AD 2014 nr 42 och AD 2019 nr 8).

5.3Diskrimineringsersättning

Inledning

Den nu gällande diskrimineringslagen (2008:567) trädde i kraft den 1 januari 2009. I samband med det upphävdes flera tidigare lagar som reglerade diskriminering i olika sammanhang och på olika grunder. I 2008 års diskrimineringslag sammanfördes på detta sätt sju lagar till ett regelverk. Bestämmelser rörande kränkande behandling av barn och elever har dock placerats i skollagen. Diskrimineringslagstiftningen är ett rättsområde som i hög grad tar sin utgångspunkt i medlems- staternas skyldigheter att implementera EU-rätten (prop. 2007/08:95 s. 56 ff.).

Det finns sju olika diskrimineringsgrunder i diskrimineringslagen: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Fem olika former av diskriminering definieras i lagen: direkt diskriminering, indirekt diskriminering, bristande till- gänglighet, trakasserier och sexuella trakasserier. Dessa kompletteras med ett förbud mot instruktioner att diskriminera (1 kap. 4 § diskri- mineringslagen).

108

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

Ersättningens bestämmande

Den som bryter mot förbuden mot diskriminering eller repressalier eller som inte uppfyller sina skyldigheter att utreda och vidta åtgär- der mot trakasserier eller sexuella trakasserier enligt diskriminerings- lagen ska betala diskrimineringsersättning för den kränkning som överträdelsen innebär. När ersättningen bestäms ska särskilt syftet att motverka sådana överträdelser av lagen beaktas (5 kap. 1 § första stycket diskrimineringslagen.) I 5 kap. 1 § andra stycket finns en be- stämmelse om ekonomiskt skadestånd.

Diskrimineringsersättning är en särskild form av kränkningsersätt- ning som infördes i samband med 2008 års diskrimineringslag. Den ersatte då det allmänna eller ideella skadeståndet i de tidigare diskri- mineringslagstiftningarna. Syftet med den nya benämningen var att domstolarna fortsättningsvis inte – såsom tidigare skett i praxis – skulle göra några direkta jämförelser med de ersättningsnivåer som tillämpades i mål om kränkningsersättning enligt skadeståndslagen. Ersättningen påminner dock om det allmänna skadeståndet i arbets- rättsliga lagar och avser en ersättning för ideell skada. Diskriminerings- ersättningen har en dubbel funktion; kompensation och prevention. Detta kan jämföras med kränkningsersättning vid brott som främst har en reparativ funktion (kompensation). I dessa fall anses den pre- ventiva funktionen i stället uppfyllas genom kriminaliseringen och risken för straff.

I förarbetena till diskrimineringslagen uttalades mot denna bak- grund att diskrimineringsersättningen generellt borde ligga på en betydligt högre nivå än de nivåer som tillämpas för kränkningsersätt- ning i brottmål. Den högre nivån på diskrimineringsersättning kunde enligt regeringen också motiveras av att en diskrimineringstalan i de flesta fall riktar sig mot en juridisk person med betydligt större eko- nomiska resurser än en enskild gärningsperson i ett brottmål, vilken därmed har en annan inställning till vilka kostnader som är avskräck- ande (prop. 2007/08:95 s. 391 f.).

Utgångspunkten vid beräkningen av diskrimineringsersättningen bör enligt förarbetena vara allvaret i den överträdelse av lagens be- stämmelser som skett. Flera omständigheter är av betydelse vid den bedömningen. Överträdelsens art och omfattning bör beaktas. Både den drabbades intresse av att reglerna upprätthålls och den person- liga upplevelsen av den kränkning som överträdelsen innebär bör då

109

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

vägas in. Även avsikten hos den som diskriminerat bör kunna beaktas. Typiskt sett bör det betraktas som försvårande om det har funnits en vilja att kränka någon på grund av tillhörigheten till de skyddade grupperna. Överträdelsen bör vidare anses vara allvarligare när ett åsidosättande av lagen får mer ingripande konsekvenser, t.ex. om den som diskriminerats därigenom förlorat ett arbete eller en bostad eller möjlighet till utbildning. Vid bedömningen av hur stor diskriminer- ingsersättningen ska vara ska också det allmänna intresset av att dis- kriminering inte förekommer i samhället särskilt beaktas. Diskrimi- neringsersättningen ska effektivt motverka överträdelser av lagen. I varje enskilt fall ska alltså diskrimineringsersättningen bestämmas så att den utgör en rimlig kompensation till den drabbade – utifrån allvaret i den överträdelse av lagstiftningen som han eller hon utsatts för – och dessutom bidrar till att på ett effektivt sätt motverka före- komsten av diskriminering i samhället (prop. 2007/08:95 s. 398 f. och 553 f.).

I rättsfallet ”Veolia” NJA 2014 s. 499 I och II gav Högsta dom- stolen sin syn på hur diskrimineringsersättningen bör bestämmas. Huvudsakligen angavs att diskrimineringsersättning ska bestämmas i två steg. Först bestäms en ersättning som ska kompensera den dis- kriminerade för det lidande som kränkningen har medfört (upprät- telseersättningen), och därefter bestäms ett straffskadestånd (pre- ventionspåslaget).

När det gäller upprättelseersättningen anförde Högsta domstolen att det rör sig om att bestämma ett ideellt skadestånd i mer traditio- nell mening, låt vara att diskriminering typiskt sett utgör ett sådant intrång i den enskildes integritet att kraven på upprättelse är bety- dande (rättsfallet, p. 29). Det fanns enligt Högsta domstolen också anledning att beakta att kränkningsersättningar enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen många gånger framstår som låga och det saknas skäl för motsvarande återhållsamhet i fråga om upprättelseersättning på grund av diskriminering. Upprättelseersättningen ska med andra ord bestämmas i förhållande till diskrimineringens allvar sett ur den kränktes perspektiv men efter en objektiverad bedömning. I den här delen anförde Högsta domstolen vidare att vissa förhållanden som i andra sammanhang närmast skulle kunna få betydelse i jämknings- hänseende i diskrimineringsfallen snarare bör beaktas vid bestäm- mandet av kränkningens allvar (p. 31 och 32). Det gäller t.ex. att med- vållande föreligger på den diskriminerades sida genom att han eller

110

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

hon på ett klandervärt sätt har provocerat fram kränkningen eller att gärningspersonen i direkt anslutning till diskrimineringsgärningen ber om ursäkt för denna.

Utgångspunkten är sedan att preventionspåslaget ska vara lika stort som upprättelseersättningen. På det sättet angavs diskriminerings- ersättningen i normalfallet kunna bli betydligt högre än ersättningen för andra likvärdiga kränkningar utan att kontakten med den allmänna ersättningsnivån inom skadeståndsrätten gick förlorad (p. 35). Kopp- lingen till upprättelseersättningen medför också att diskrimineringens allvar får betydelse även för preventionspåslagets storlek. Särskilda förhållanden kan dock motivera en justering av preventionspåslaget (framför allt uppåt) och det kan få betydelse om flera personer har diskriminerats genom samma handlande (p. 36–41).

I NJA 2014 s. 499 II diskuterade Högsta domstolen frågan om minimiersättning och kom fram till att denna normalt bör uppgå till 10 000 kronor (varvid 5 000 kronor i normalfallet utgör upprättelse- ersättning och 5 000 kronor preventionspåslag). Detta balanserades av ett uttalande om att den som varit utsatt för en ringa kränkning och som får en efter omständigheterna adekvat upprättelse på något annat sätt än i form av pengar kan få nöja sig med det. Stöd för detta ansågs finnas i 5 kap. 1 § tredje stycket diskrimineringslagen där det framgår att diskrimineringsersättningen får sättas ned helt eller del- vis om det finns särskilda skäl för det. Högsta domstolen gjorde här även en jämförelse med vad som gäller vid överträdelser av Europa- konventionen. En sådan upprättelse bör enligt avgörandet till en början rymma en uppriktig ursäkt (p. 21). Vidare bör det krävas att de olägenheter som diskrimineringen kan ha medfört har undan- röjts, i den utsträckning det har varit möjligt. Det bör också krävas att möjliga och lämpliga åtgärder har vidtagits för att undvika upp- repningar.

I EU-domstolens förhandsavgörande den 15 april 2021 i mål C-30/19 (Diskrimineringsombudsmannen/Braathens Regional Aviation AB) underströks upprättelsens betydelse i mål om diskrimineringsersätt- ning (p. 49). I avgörandet tydliggjordes det att den som anser sig ha blivit diskriminerad ska ha rätt att få en domstolsprövning om mot- parten förnekar att diskriminering skett och att en sådan rätt till domstolsprövning även ska föreligga när motparten medgett att betala det yrkade beloppet.

111

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

Ersättningsnivåer

Diskrimineringsersättning – refererade avgöranden allmän domstol

Rättsfallet ”Veolia” har nämnts ovan i det föregående avsnittet. NJA 2014 s. 499 I handlade om ett par som blev utsatta för vissa trakas- serier av en busschaufför (uttalanden och en gest). Trakasserierna hade samband med personernas etniska tillhörighet och religion. Högsta domstolen bestämde parets diskrimineringsersättning till 25 000 kronor per person (15 000 kronor i s.k. upprättelseersättning och 10 000 kronor i preventionspåslag). I fråga om upprättelseersätt- ningens bestämmande (p. 45–48) uttalade Högsta domstolen att dis- krimineringen hade skett på ett sätt och i ett sammanhang som måste bedömas som allvarligt, bland annat genom att det var bussens chaufför som trakasserade paret och att händelsen utspelade sig offentligt på en fullsatt buss. Som en försvårande omständighet anfördes också att syftet måste anses ha varit att kränka paret. Några förmildrande omständigheter i anslutning till händelsen ansågs inte ha förelegat. Att företrädare för Veolia efter händelsen ringde upp en av personerna för att be om ursäkt saknade betydelse för bedömningen av överträ- delsens allvar eftersom gärningen vid den tiden redan var fullbordad. Slutligen beaktades att händelsen – även om paret blev skrämt och tog mycket illa vid sig – inte hade medfört några mer ingripande konsekvenser för dem.

I NJA 2014 s. 499 II missgynnades en kvinna som homosexuell genom att hon nekades att boka tid vid en vårdcentral för utredning för remiss till fertilitetsenhet. Högsta domstolen bestämde diskri- mineringsersättningen till 10 000 kronor (som det får förstås avsåg 5 000 kronor upprättelseersättning och 5 000 kronor preventions- påslag). Kvinnan hade blivit utsatt för en diskriminering av det lind- rigare slag som borde kunna kompenseras genom någon annan upp- rättelse än ersättning i pengar. Med hänsyn till att landstinget inte gjort gällande att lämpliga åtgärder hade vidtagits för att undvika upp- repningar av det slags diskriminering som kvinnan varit utsatt för ansågs kvinnan inte ha fått en sådan upprättelse. Hon hade några dagar efter händelsen fått ett längre förklarande samtal från en läkare och blivit mottagen på vårdcentralen. Det ansågs emellertid inte räcka som upprättelse.

I RH 2014:9 nekade ett stort försäkringsbolag en mamma att teckna en sjukförsäkring för sin dotter med hänvisning till att mamman erhöll

112

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

vårdbidrag för dottern med anledning av dotterns hörselnedsättning. Hovrätten fann att både dottern och modern blivit föremål för direkt diskriminering från försäkringsbolagets sida, att diskriminer- ingen varit förbjuden och att försäkringsbolaget skulle betala diskri- mineringsersättning med 75 000 kronor till var och en av dem. Med hänsyn till främst de begränsade konsekvenser som diskrimineringen fått ansåg hovrätten att kränkningsersättningen kunde stanna vid ett förhållandevis lågt belopp (ej angivet). De preventiva aspekterna ansågs dock göra sig gällande i särskilt hög grad. Detta eftersom det handlade om ett stort försäkringsbolag som ägnat sig åt systematisk diskriminering av funktionshindrade barn.

RH 2014:20 gällde en kvinna med en psykisk funktionsnedsätt- ning som födde ett barn. Kvinnans svårigheter bestod i att hon hade svårt att ta in mycket information på en gång, att lära sig nya saker och att göra nya saker under stress. Verbalt och socialt fungerade hon på en normal nivå. När barnet var en vecka omhändertogs det av socialnämnden. Ett år senare upphävde Högsta förvaltningsdom- stolen underinstansernas domar och avslog socialnämndens begäran om vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Hovrätten kom fram till att familjen hade blivit ut- satt för direkt diskriminering av socialförvaltningen och socialnämn- den. Hovrätten bestämde diskrimineringsersättningen för familje- medlemmarna till 150 000 kronor vardera. Vid bestämmandet av ersättningens storlek berörde hovrätten bland annat föräldrarnas personliga upplevelser och risken för allvarliga konsekvenser som uppstått. Hovrätten konstaterade att det var fråga om en diskrimi- nering av allvarlig art. Beträffande ersättningens preventiva aspekter framhölls att höga krav måste kunna ställas på opartiskhet och sak- lighet i socialtjänstens handläggning av en utredning som ska ligga till grund för ställningstaganden i så utomordentligt viktiga och be- tydelsefulla frågor som omhändertagande av ett barn och beredande av vård enligt LVU.

Allmän domstol – orefererade avgöranden, hovrätten

Det varierar i vilken omfattning domstolarna motiverat hur de kommit fram till de tillämpade ersättningsnivåerna. I många fall har det dock tagits avstamp i de förarbetsuttalanden som finns och –

113

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

efter ”Veolia”-avgörandet – de uttalanden som Högsta domstolen gjort. De aspekter som därmed oftast återkommer är hur dom- stolarna ser på den aktuella kränkningens art och allvar utifrån en mer objektiverad bedömning, den diskriminerades personliga upp- levelse av det inträffade och vilka närmare konsekvenser som diskri- mineringen fått för den diskriminerade. Vidare berörs i vissa samman- hang på vilket område och inom vilken typ av verksamhet som diskrimineringen skett och vem som kommer att få betala diskrimi- neringsersättningen. Nedan redovisas kortfattat en rad orefererade hovrättsavgöranden.

Hovrätten för Västra Sverige, 2015-05-26, T 4159-14 – En ung kvinna på en gymnasieskola anmälde till skolan att hon hösten 2009 och våren 2010 upprepade gånger blivit utsatt för sexuella trakas- serier av en man i samma klass. Hovrätten konstaterade att skolan hade brustit i sin utrednings- och åtgärdsskyldighet. Hovrätten be- stämde diskrimineringsersättningen till 50 000 kronor (varav hälften avsåg s.k. upprättelseersättning och hälften preventionspåslag). Vid bestämmandet av upprättelseersättningen beaktade hovrätten att det rört sig om upprepade, periodvis dagliga, kränkningar under flera månaders tid som skett i skolmiljö. Kvinnan mötte där närmast dag- ligen den elev som trakasserat henne. Enligt hovrätten framstod det också som att skolan delvis velat lägga över ett ansvar på kvinnan genom att exempelvis låta henne avgöra om den elev som trakasserade henne skulle få följa med på en matmässa. Kvinnan hade visserligen kunnat fullfölja sin utbildning med bra resultat, men hade uppen- barligen påverkats starkt av det som hände.

Göta hovrätt, 2015-10-15, T 2134-14 – En homosexuell kvinna fick betala 3 000 kronor för två inseminationer, medan en hetero- sexuell kvinna fick betala 300 kronor per försök. Den homosexuella kvinnan ansågs inte ha blivit utsatt för direkt diskriminering efter- som inseminationen inte berodde på skada eller sjukdom. Däremot ansågs kvinnan ha blivit indirekt diskriminerad på grund av det högre avgiftsuttaget. Diskrimineringsersättningen bestämdes till 20 000 kro- nor (indirekt framgår att hälften avsåg upprättelseersättning och hälften preventionspåslag). Hovrätten ansåg att den diskriminering som kvinnan hade utsatts för varit förhållandevis lindrig, men på en sådan nivå att det fanns skäl att gå över miniminivån.

Svea hovrätt, 2017-03-22, T 777-16 – En man som tillhörde Jehovas vittnen hävdade att ett anvisat arbete – försäljning av marknads-

114

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

föringspaket med bland annat lottsedlar – stred mot hans religiösa tro. Arbetsförmedlingen återkallade då mannens anvisning till jobb- och utvecklingsgarantin, vilket för mannen medförde förlorad ersättning från Försäkringskassan. Hovrätten ansåg att mannen hade utsatts för indirekt diskriminering. Diskrimineringsersättningen bestämdes till

60000 kronor. När det gällde bestämningen av ersättningsnivån beak- tades bland annat att diskrimineringen lett till ingripande konsekven- ser för den diskriminerade under en inte obetydlig tid (45 dagar).

Hovrätten över Skåne och Blekinge, 2020-04-30, FT 3884-19 – Kommunen var redan i oktober 2015 medveten om att redan gjorda anpassningar inte var tillräckliga för att en elev med en funktions- nedsättning skulle nå målen i kärnämnena. Även om kommunen vid- tog vissa åtgärder under utredningstiden så var dessa anpassningar inte tillräckliga för att eleven skulle ha samma möjlighet som elever utan hens funktionsnedsättning att nå kunskapskraven i kärnämnena. Detta möjliggjordes först i april 2016. Eleven hade således i praktiken under nästan ett helt läsår inte en sådan anpassad studiegång som var behövlig. Kommunen hade därmed inte inom rimlig tid vidtagit de åtgärder som kunde krävas. Eleven ansågs därmed ha utsatts för dis- kriminering. Tingsrätten och hovrätten ansåg utan närmare motiver- ing att begärd diskrimineringsersättning om 20 000 kronor var skälig.

Diskrimineringsersättning – Arbetsdomstolen

AD 2015 nr 51 – Två bussförare och en färdtjänst- och sjukreseförare nekades i enlighet med ett bolags ålderspolicy ny behovsanställning med anledning av att de fyllt 70 år. Arbetsdomstolen kom fram till att det var fråga om otillåten diskriminering. Diskrimineringsersätt- ningen bestämdes till 40 000 kronor för var och en. Agerandet ansågs allvarligt såtillvida att de tre förarna hade gått miste om möjligheten till fortsatt arbete hos bolaget. Det beaktades dock också att det var fråga om tidsbegränsade avtal och att avtalen om behovsanställning i sig inte gav rätt till arbete av viss omfattning samtidigt som den behovsanställde inte hade någon skyldighet att åta sig erbjudna arbets- tillfällen. Konsekvenserna begränsades också av att förarna hade rätt att komma i åtnjutande av ålderspension. Det var vidare tydligt att arbetsgivaren inte hade haft för avsikt att kränka förarna utan hade

115

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

haft ett i och för sig legitimt syfte med sitt agerande och utgått från att åtgärden inte utgjorde åldersdiskriminering.

AD 2016 nr 38 – En arbetsgivare utsatte genom närmanden och fysisk beröring av sexuell natur en arbetstagare för sexuella trakas- serier. Händelsen utspelade sig på arbetsplatsen bakom en stängd dörr och det samtal arbetstagaren skulle ha med sin arbetsgivare om arbetsprestationer och arbetsvillkor kom att avse något helt annat. Diskrimineringsersättningen bestämdes till 50 000 kronor. Agerandet från företrädarens sida ansågs allvarligt. Kränkningen hade varat under en inte obetydlig tidsrymd och varit riktad mot en nyanställd och ung person som med anledning av det inträffade såg sig tvungen att avsluta sin anställning hos bolaget av rädsla för att återigen bli utsatt för företrädarens uppträdande.

AD 2018 nr 51 – En kvinna gjorde en förfrågan om arbete som tolk. Tolkföretaget avbröt rekryteringsförfarandet sedan kvinnan under en anställningsintervju, med hänvisning till sin religion, inte handhälsat på en manlig företrädare för företaget. Arbetsdomstolen ansåg att kvinnan blivit utsatt för indirekt diskriminering. Diskrimi- neringsersättningen bestämdes till 40 000 kronor. När domstolen bestämde ersättningens storlek beaktades att kvinnan gjort en för- frågan om arbete och att det inte gick att avgöra om och i vilken utsträckning hon skulle ha fått arbeta om hon fått fullfölja rekryter- ingsförfarandet och accepterats av bolaget. Det beaktades även att tolkföretaget inte avbrutit rekryteringsförfarandet i syfte att diskri- minera henne utan för att uppnå jämställdhet mellan könen.

AD 2020 nr 13 – Polismyndigheten hade tillämpat ett språkkrav vid avbrytandet av en provanställning för en operatör med huvudsaklig arbetsuppgift att nedteckna på telefon lämnade anmälningar. Arbets- domstolen kom fram till – och polisen medgav – att det förekommit diskriminering på grund av bristande tillgänglighet. Diskriminerings- ersättningen bestämdes till 75 000 kronor. Vid bestämmandet av dis- krimineringsersättningens storlek beaktade Arbetsdomstolen ”samtliga omständigheter i målet”. Vidare angavs att det ansågs anmärknings- värt att Polismyndigheten inte undersökte möjligheterna till åtgärder för tillgänglighet när operatörens svårigheter i arbetet som operatör upptäcktes. Genom diskrimineringen hade operatören förlorat en provanställning och möjligheten till en tillsvidareanställning.

116

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

5.4Överträdelser av Europakonventionen

Inledning

Enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen ska staten eller en kommun ersätta

1)personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 §, om skadan upp- kommit till följd av att den skadelidandes rättigheter enligt Europa- konventionen har överträtts från statens eller kommunens sida, och

2)annan ideell skada som uppkommit till följd av en sådan rättighets- överträdelse. Skadestånd ska dock endast utges i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.

Paragrafen, som trädde i kraft den 1 april 2018, anger förutsätt- ningarna för att en svensk domstol ska döma ut skadestånd till enskilda för överträdelser av Europakonventionen, s.k. konventionsskadestånd. Reglerna motsvarar i stort sett vad som tidigare gällde enligt rätts- praxis vid överträdelser av Europakonventionen.

I stora drag innebär den nya ordningen följande. I den mån det är nödvändigt för att gottgöra en överträdelse – andra rättsmedel är alltså inte tillräckliga – ska skadestånd dömas ut. Skadeståndsansvaret om- fattar inte bara personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada på grund av kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen utan också “annan ideell skada” – alltså en typ av skadestånd som inte tidigare utgått enligt skadeståndslagen. Ansvaret gäller oavsett om myndighetsutövning föreligger, något som utgör en skillnad mot skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. I motsats till andra ansvarsregler enligt skadeståndslagen anger inte lagtexten vållande

(uppsåt, vårdslöshet, “fel eller försummelse”) som förutsättning för skadestånd; det är alltså inte fråga om någon culparegel. I allmänhet bör dock en överträdelse av Europakonventionen kunna ses som culpa i lagens mening. Skadestånd enligt paragrafen utgör en påföljd som bara kan tillgripas i andra hand sedan andra sätt att gottgöra över- trädelsen visat sig otillräckliga – dvs. det är fråga om ett s.k. sekun- därt rättsmedel.

117

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

Ersättningens bestämmande

Enligt 5 kap. 8 § skadeståndslagen ska skadestånd för annan ideell skada enligt 3 kap. 4 § bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och omständigheterna i övrigt. Skadeståndet är liksom annat skadestånd enligt skadeståndslagen av rent kompensa- toriskt slag. I förarbetena framhålls att det inte ska bestämmas med hänsyn till någon preventiv funktion – några paralleller med diskri- mineringsersättning enligt diskrimineringslagen är således inte moti- verade (prop. 2017/18:7 s. 38).

Utgångspunkten är att ersättningen för annan ideell skada ska bestämmas efter en skälighetsbedömning liknande den som gäller beträffande kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Man får beakta vilken rättighet som överträtts och hur ingripande överträdelsen varit. Överträdelser som pågått under längre tid kan leda till högre skadestånd än momentana överträdelser, även om tids- faktorn inte alltid spelar samma roll. Det framhålls i förarbetena att skadliga handlingar som kan medföra hög grad av lidande, förned- ring, ringaktande, utsatthet eller liknande bör anses allvarligare än handlingar som snarast innebär att det allmänna inte lever upp till enskildas förväntningar. Ersättningen bör sålunda bestämmas i pro- portion till den överträdelse som har konstaterats. Det avgörande ska vara en helhetsbedömning, som sker efter ett objektivt synsätt. Samtidigt sägs det vara ofrånkomligt att ersättningen också kan ha vissa inslag av subjektiva moment, såsom intensiteten i den skade- lidandes upplevelse av överträdelsen. Man kan här t.ex. ta hänsyn till om den skadelidande kan anses vara mer sårbar och ha svårare att tillvarata sin rätt än normalt, och hur den enskilde har förhållit sig till överträdelsen. Ersättningen för annan ideell skada kan vidare sättas ner om allvaret av ingreppet i den enskildes rättigheter kan sägas vara mer begränsat utifrån hur den enskilde har agerat (prop. 2017/18:7 s. 39 ff.).

I tidigare praxis har den nedre gränsen för ideellt skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen dragits vid 10 000 kronor. Kan kränkningen inte ens uppskattas till detta belopp, får den skadelid- ande finna sig i att enda gottgörelsen blir att en domstol erkänner att en överträdelse har förekommit utan att det döms ut någon ersättning.

118

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

Ersättningsnivåer

Lagstiftarens syfte har angetts vara att skadeståndsbeloppen enligt 5 kap. 8 § skadeståndslagen ska ligga i nivå med kränkningsersätt- ningen. Eftersom det är fråga om relativt olika situationer, kan det dock vara svårt att göra en jämförelse med skadestånd bestämt enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen, och praxis rörande kränkningsersättning ger knappast tillräcklig ledning. Sådan praxis anses emellertid kunna ge ”en fingervisning” om hur annan ideell skada bör ersättas vid olika typer av händelser; ersättning enligt 5 kap. 8 § skadeståndslagen ska som huvudregel inte fastställas på ett sätt som avsevärt avviker från ersättning utdömd enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Regeringen underströk, med anledning av vissa remissyttranden, att för att ersätt- ningen ska bestämmas till så höga belopp som utgår vid exempelvis våldtäkt bör krävas att rättighetsöverträdelsen varit särskilt ingripande, långvarig eller allvarlig (prop. 2017/18:7 s. 38 f.).

Långsam handläggning

”Finanschefen på ICS” NJA 2005 s. 462 – Det var fråga om en kränk- ning av den enskildes rätt till en rättegång inom skälig tid. Hela pro- cessen tog drygt sju år, men den uppenbara fördröjningen avsåg drygt två år. Det ideella skadeståndet bestämdes till 100 000 kronor.

NJA 2010 s. 363 – Målet rörde ett komplicerat fall av samma typ som NJA 2005 s. 462. Talan hade förts i sex instanser med en sam- manlagd handläggningstid av tio år; även artikel 13 ansågs överträdd. Det ideella skadeståndet bestämdes till 40 000 kronor.

”Den långsamma tingsrätten” NJA 2012 s. 211 I – I målet disku- terades närmare hur skadeståndet skulle bestämmas vid långsam hand- läggning. Viktigast skulle vara dröjsmålets längd, men även andra faktorer skulle inverka, såsom om förfarandet angick något funda- mentalt i den enskildes livssituation. I princip saknar det betydelse för skadeståndets bestämmande att dröjsmålet framstår som mer eller mindre klandervärt eller att den utsatte känt sig mer eller mindre kränkt enligt en typiserad bedömning. I det aktuella målet – ett tvistemål – hade dröjsmålet varat omkring fyra år. Högsta domstolen dömde ut 40 000 kronor i ersättning för annan ideell skada till ena parten som var ett bolag och 45 000 kronor till andra parten, som var en enskild person.

119

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

NJA 2012 s. 211 II – Målet gällde ett dröjsmål på omkring två år i Regeringsrätten. Ideellt skadestånd om 20 000 kronor dömdes ut.

NJA 2012 s. 1038 II – Dröjsmålstiden i ett komplicerat brottmål uppskattades till omkring tio år. Dröjsmålet hade föranlett påföljds- lindring, men den ansågs otillräcklig för att gottgöra rättighetsöver- trädelsen. Ideellt skadestånd om 60 000 kronor dömdes ut.

JK, 2018-11-08, dnr 8799-17-4.3 – Den totala handläggningstiden från det att länsstyrelsen fattade ett beslut om tvärvillkorsavdrag till det att stödet betalades ut uppgick till närmare tio år. Det dröjde mer än sex år innan länsstyrelsen lämnade över bolagets överklagande av beslutet om tvärvillkorsavdrag till Jordbruksverket. Det dröjde över fyra och ett halvt år innan länsstyrelsen lämnade över ett överklagande av återkravsbeslutet till Jordbruksverket. Den utdragna handlägg- ningstiden sågs som en överträdelse av bolagets rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Bolagets ersättning för ideell skada bestämdes till 40 000 kronor.

JK, 2018-12-20, dnr 4249-18-4.3 – Den totala handläggningstiden för prövningen av brottsanklagelserna mot en person – beräknad från det att denne delgavs misstanke om brott fram till dagen då tings- rättens dom vann laga kraft – hade uppgått till närmare fyra år och två månader. Av den tiden avsåg cirka tre år och tio månader hand- läggning av förundersökningen. Det ansågs vara en anmärkningsvärt lång tid som inte kunde förklaras av att utredningen varit omfattande eller särskilt komplicerad och som inte heller berott på den sökandes eget agerande. Det ideella skadeståndet bestämdes till 25 000 kronor.

JK, 2019-11-21, dnr 1619-19-4.3.2 – Det hann gå nästan fem år efter att offentlig försvarare förordnades för den enskilde och hon delgavs misstanke om brott, innan förundersökningen till slut lades ned. Detta ansågs vara en mycket lång tid, även med beaktande av att det hade rört sig om ett omfattande utredningsmaterial som varit tidskrävande att sätta sig in i och analysera, liksom att arbetet hade krävt bedömningar av komplexa ekonomiska förhållanden. Även om det i detta fall rörde sig om en mycket omfattande utredning rörande förmögenhetsbrott av komplicerat slag ansåg Justitiekanslern att handläggningstiden hade varit så lång att den enskildes rätt till rätte- gång inom skälig tid åsidosatts. Med utgångspunkt i tidigare praxis bestämdes den ideella ersättningen till 15 000 kronor.

120

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

Andra överträdelser

NJA 2007 s. 584 – Målet handlade om en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen. Tre barn hade utsatts för en formellt felaktigt beslutad läkarundersökning på grund av en misstanke om att deras föräldrar hade begått brott. Barnen ansågs ha känt obehag och oro, kanske rentav smärta och skräck. Föräldrarna blev oroliga och fick känslor av maktlöshet och frustration. Föräldrarnas reaktion berodde dock delvis även på andra led i ingripandet. Varje barn och förälder tilldömdes 15 000 kronor i ideellt skadestånd.

JK, 2015-05-18, dnr 2768-14-40 – Staten hade inte uppfyllt sin positiva förpliktelse enligt artikel 8 i Europakonventionen att lag- stifta om förbud mot smygfotografering så att lagföring hade kunnat ske och vissa bilder förverkats i stället för att återlämnas till den misstänkte med risk för spridning. Ideellt skadestånd utgick med 40 000 kronor. Det beaktades bland annat att smygfotograferingen hade pågått under en längre tid och avsett intima sexuella aktiviteter mellan sökanden och hennes pojkvän i dennes hem.

JK, 2019-11-06, dnr 1681-19-4.3.2 – En man omhändertogs enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Hans kläder och madrass togs ifrån honom relativt kort tid efter att han togs till cellen. Detta fick till följd att han under närmare sex timmar vistades helt naken i cellen utan möjlighet att skyla sig. Av utredningen framgick även att tillsyn delvis skedde av en kvinnlig anställd. Enligt Justitiekanslern gjorde sig Polismyndigheten skyldig till fel och försummelse – som även innefattade ett åsidosättande av proportionalitetskravet i artikel 8 i Europakonventionen – genom att inte erbjuda mannen något alternativ till de kläder han fick lämna ifrån sig och då kvinnlig personal deltog i tillsynen av honom under omhändertagandet. Mannen fick 10 000 kronor i ideellt skadestånd.

JK, 2020-01-13, dnr 4886-19-4.3.2 – En person blev under perio- den 16 mars 2017 – 5 oktober 2019 kontrollerad av polisen vid i vart fall 38 dokumenterade tillfällen. Vid 23 av dessa tillfällen genomför- des kontrollen någon gång mellan kl. 22 och 06. Merparten av kon- trollerna omfattade kroppsvisitation och husrannsakan i det fordon som sökanden – ensam eller tillsammans med annan – då befann sig i. Polisens åtgärder mot personen ansågs i åtminstone ett tjugotal fall inte ha utgjort ett motiverat och proportionerligt ingrepp i sökandens rätt till privatliv m.m. enligt artikel 8 i Europakonventionen. Efter-

121

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

som överträdelsen avsåg ett så stort antal tillfällen ansågs viss ekono- misk kompensation påkallad. Vid en samlad bedömning bestämdes det ideella skadeståndet till 10 000 kronor.

5.5Överträdelser av 2 kap. regeringsformen

Inledning

Det finns ännu inte någon särskild lagreglering om rätten till ersätt- ning vid överträdelser av de grundläggande fri- och rättigheterna i

2kap. regeringsformen (RF), s.k. grundlagsskadestånd. Högsta dom- stolen har dock i två avgöranden ”Medborgarskapet I” NJA 2014 s. 323 och ”Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103 (se nedan) kommit fram till att staten var ersättningsskyldig, trots avsaknaden av ut- tryckligt lagstöd, för ideell skada på grund av avregistrering av svenskt medborgarskap i strid med 2 kap. 7 § andra stycket RF. Det finns inte något vägledande avgörande där det prövats om ersättning för ideell skada kan utgå vid överträdelser av andra fri- och rättigheter i

2kap. RF än skyddet för medborgarskapet. Frågan har dock utretts av Kommittén om grundlagsskadestånd (SOU 2020:44). Kommittén bedömde att det fanns ett behov av att i skadeståndslagen tydliggöra rättsläget om det allmännas skadeståndsrättsliga ansvar för överträ- delser av de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. RF. Kom- mittén har därför föreslagit att det i 3 kap. 4 § skadeståndslagen ska införas en rätt till ersättning vid överträdelser av de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. RF.

En utgångspunkt bör enligt kommittén vara att en bestämmelse om grundlagsskadestånd ska ge ett minst lika starkt skadestånds- rättsligt skydd för den enskilde som i en motsvarande situation – där det har skett en rättighetsöverträdelse – enligt bestämmelsen om kon- ventionsskadestånd (SOU 2020:44 s. 206 ff.). Enligt kommittén bör det inte heller göras någon principiell skillnad mellan olika fri- och rättigheter när det gäller möjligheten att få skadestånd (SOU 2020:44 s. 247 ff.). Kommittén framhåller samtidigt att det är relativt kom- plicerat att på ett generellt plan avgöra om och på vilket sätt en be- stämmelse om grundlagsskadestånd skulle innebära en utvidgad rätt till ersättning (SOU 2020:44 s. 206).

122

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

Ersättningens bestämmande och ersättningsnivåerna

Grundlagsskadestånd har som framhållits ovan utgått i avgörandena Medborgarskapet I och II.

I Medborgarskapet I (NJA 2014 s. 323) hade en person varit ofri- villigt avregistrerad som svensk medborgare i fyra och ett halvt år. Den enskilde betogs under den tiden t.ex. möjligheten att utöva sin rösträtt i ett riksdagsval och i en folkomröstning, att göra militärtjänst och att välja polis som yrke. Högsta domstolen kom fram till att staten på grund av avregistreringen ådragit sig en skyldighet att utge ersättning för ideell skada till den enskilde. Det ideella skadeståndet bestämdes till 100 000 kronor. Högsta domstolen framhöll att de normer för ersättningsbestämningen som fanns i andra fall var svåra att överföra till denna typ av överträdelse. Högsta domstolen uttalade dock att en utgångspunkt för bestämningen av skadan vid överträ- delser av 2 kap. 7 § RF borde, liksom vid ersättning för andra rent ideella skador, vara en på etiska och sociala värderingar baserad skönsmässig bedömning av den skada som typiskt sett kan anses ha uppkommit. Vid den bedömningen bör de syften som motiverar att ersättning ska utgå beaktas samt överträdelsens varaktighet.

Högsta domstolen återkom till frågan om beräkningen av ersätt- ning för ideell skada på grund av avregistrering av svenskt medbor- garskap i Medborgarskapet II (NJA 2018 s. 103). Även i Medborgar- skapet II hade en person varit ofrivilligt avregistrerad som svensk medborgare. Den enskilde föddes 1981 och blev avregistrerad som svensk medborgare i november 1989. Först i slutet av januari 2013 återregistrerades medborgarskapet. Den enskilde överklagade inte hovrättens dom genom vilket ett skadestånd om 150 000 kronor hade dömts ut. Ett högre skadestånd kunde alltså inte dömas ut av Högsta domstolen. Högsta domstolen anförde dock att en ersättning om ”åtminstone” det beloppet var motiverad. Högsta domstolen gjorde vidare vissa uttalanden om hur skadeståndets storlek i mål av detta slag bör bestämmas. Domstolen uttalade bland annat att man när det gäller ersättningens bestämmande i viss utsträckning kan hämta vägledning från de principer som gäller vid bestämmande av annan ideell ersättning. Vilket betyder att bedömningen ska ske objektivt och att hänsyn endast undantagsvis bör tas till särskilda omständig- heter i det enskilda fallet. En annan sak var enligt domstolen att de

123

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

ersättningsnivåer som tillämpas på andra områden inte är direkt över- förbara.

Enligt Kommittén om grundlagsskadestånd finns det likheter mellan konventionsskadestånd – där nivåerna enligt förarbetsuttal- anden är tänkta att harmoniera med nivåerna på kränkningsersätt- ning – och grundlagsskadestånd. Kommittén ansåg därför inte att det fanns anledning att reglera storleken på den ersättning för ideella skador som man bör kunna få vid överträdelser av 2 kap. RF på något annat sätt än när det gäller konventionsskadestånd (SOU 2020:44 s. 274 ff.).

5.6Ersättning enligt frihetsberövandelagen

Inledning

Lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) ger enskilda, som har blivit ut- satta för frihetsberövande och andra tvångsåtgärder, möjlighet att få ekonomisk ersättning av staten. I förarbetena till frihetsberövande- lagen har det angetts att lagen utgör ett ersättningssystem i sig (prop. 1997/98:105 s. 47). Därmed ska skadeståndslagens bestämmel- ser om exempelvis bestämmande av skadestånd och jämkning inte tillämpas för att fylla ut lagen. Däremot kan det finnas skäl att tillämpa skadeståndslagen analogt när det saknas reglering i frihets- berövandelagen. Även allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser kan på motsvarande sätt komma till användning. Skadeståndslagen gäller med andra ord parallellt med frihetsberövandelagen.

Med frihetsberövande avses ett ingrepp som innebär att någon genom inspärrning eller övervakning är faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller ett annat relativt starkt begränsat område. Frihetsinskränkning är ett vidare begrepp och med det avses – för- utom frihetsberövanden – även mindre ingrepp i den personliga rörelsefriheten, såsom reseförbud och anmälningsskyldighet. Vilka tvångsåtgärder som kan ge rätt till ersättning framgår av 2–5 och 8 §§. Det gäller dels beslut om vissa frihetsinskränkningar, dels användandet av visst lagligt myndighetsvåld. I 2 § regleras rätten till ersättning vid straffprocessuella tvångsåtgärder som lett till frihets- berövanden eller frihetsinskränkningar som t.ex. vid häktningar. Rätt till ersättning föreligger endast i vissa fall, t.ex. när misstanken

124

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

som motiverade frihetsberövandet läggs ner eller när den misstänkta blir frikänd. I 5 § regleras bland annat administrativa frihetsberövan- den, t.ex. olika former av tvångsvård. Även andra frihetsberövanden som t.ex. gripanden enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken och anhållan- den som pågått i mindre än 24 timmar omfattas av 5 §.

Reglerna i frihetsberövandelagen bygger på att ersättningsansvaret är strikt, dvs. det krävs normalt inte att det har förekommit fel eller försummelse. För att det ska uppstå en ersättningsskyldighet enligt 5 § krävs dock att frihetsberövandet vilat på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

Den som vill ha ersättning enligt frihetsberövandelagen ska i första hand vända sig till Justitiekanslern som beslutar om ersättning i sådana ärenden (förordning, 1995:1301, om handläggning av skade- ståndsanspråk mot staten). Justitiekanslerns beslut kan inte överklagas. Den som är missnöjd med beslutet kan i stället väcka talan mot staten genom att ansöka om stämning i tingsrätt.

Ersättningens bestämmande

Ersättning enligt lagen lämnas för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande (7 §). Ersättningen för lidande avser ideell skada. Frihetsberövandelagen ger ingen vägledning för hur sådan ersättning ska beräknas. Enligt lagens förarbeten är dock syftet med ersättningen att kompensera för obehagliga känslor som rädsla, förnedring, skam och liknande reaktioner, som har orsakats av frihetsberövandet i sig och som inte tar sig sådana medicinska ut- tryck att det är fråga om en personskada (prop. 1974:97 s. 70 och 72 och prop. 1997/98:105 s. 55 f.). I förarbetena sägs vidare att det i huvudsak blir fråga om att göra en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall. Hänsyn ska tas till den skadelidandes egen upplevelse men i första hand ska bedömningen ske utifrån för- härskande etiska och sociala värderingar, dvs. med utgångspunkt i mera generella och objektiva kriterier (prop. 1997/98:105 s. 55 f.).

Den omständighet som är av särskild betydelse vid lidandeersätt- ningens bestämmande är frihetsberövandets längd. Ju längre tid ett frihetsberövande varat desto större är typiskt sett lidandet. Det hind- rar inte att den särskilda påfrestning som ett frihetsberövande kan ha fört med sig för den enskilde också beaktas men det ska då röra

125

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

sig om förhållanden som inte bara typiskt sett utan också mera på- tagligt förvärrat lidandet under frihetsberövandet (prop. 1997/98:105 s. 56 f. och rättsfallet NJA 2012 s. 464).

Enligt 6 § frihetsberövandelagen har den skadelidande inte rätt till ersättning om han eller hon själv uppsåtligen har föranlett åtgär- den. Om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller om den skadelidande vid miss- tanke om brott har försökt undandra sig förundersökning eller lag- föring, lämnas ersättning endast när det finns synnerliga skäl. Ersätt- ning kan vidare vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. Om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd, kan ersättningen sättas ned efter vad som är skäligt.

Ersättningsnivåer

I syfte att så långt det är möjligt uppnå en enhetlig och rättssäker bedömning utgår Justitiekanslern i sin skadereglerande verksamhet från en tänkt normalersättning för lidande. Enligt Justitiekanslerns nuvarande praxis bestäms ersättningen för lidande som utgångspunkt till 30 000 kronor för den första månaden. Därefter utgår ersättning med 20 000 kronor för varje ytterligare månad fram till och med den sjätte månaden. Därefter och fram till den tolfte månaden utgår det 30 000 kronor per månad. Efter den tolfte månaden ökar ersättningen successivt ju längre frihetsberövandet pågått. Vid frihetsberövanden kortare än en månad utgår ersättning för lidande med under 30 000 kronor. Ett cirka tre dagar långt frihetsberövande har gett

5000 kronor (JK, 2021-03-08, dnr 2020/6963). Ett frihetsberövande som varat i cirka sju dagar har gett 9 000 kronor (JK, 2021-03-04, dnr 2020/6812). Förhöjd ersättning utgår till ungdomar i åldern 15–

18år.

Högsta domstolen har i sin praxis godtagit Justitiekanslerns använd- ning av dessa allmänna bedömningsgrunder vid bestämmande av ersättning för lidande (NJA 1990 s. 808). Vid mycket långa frihets-

126

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

berövanden kan dessa riktlinjer frångås och ersättningen höjas. Även vissa andra omständigheter kan medföra en förhöjd ersättning. Det gäller främst om misstankarna har avsett ett särskilt allvarligt brott. I ett ärende tillerkändes en man 8 250 000 kronor i ersättning för lidande sedan han varit frihetsberövad i mer än åtta år för ett mord som han efter resning friades från (JK, 2019-04-19, dnr 5724-18-4.1). I ett annat ärende hade en man dömts till fängelse i fem år för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott. Efter resning friades mannen. Efter viss avräkning kom Justitiekanslern fram till att mannen hade rätt till ersättning för 910 dagars frihetsberövande, cirka två och ett halvt år. Han tillerkändes 900 000 kronor i ersätt- ning för lidande (JK, 2019-04-10, dnr 2689-18-4.1).

5.7Överträdelser av dataskyddsregleringen

Inledning

Dataskyddsförordningen (Europaparlamentets och rådets förordning, EU, 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på be- handling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana upp- gifter) utgör från och med den 25 maj 2018 grunden för generell per- sonuppgiftsbehandling inom EU. Personuppgiftslagen (1998:204, PUL) som gällde tidigare upphävdes i samband med detta. Dataskydds- förordningen är direkt tillämplig i alla EU:s medlemsstater men för- utsätter samtidigt kompletterande och specificerade nationella be- stämmelser av olika slag. I dataskyddslagen (2018:218) finns bestäm- melser som kompletterar dataskyddsförordningen på ett generellt plan i svensk rätt.

Ett av syftena med dataskyddsförordningen är att skydda enskildas grundläggande rättigheter och frihet, särskilt deras rätt till skydd av personuppgifter. I dataskyddsförordningen finns bland annat bestäm- melser om hur personuppgifter får behandlas och vilka rättigheter den registrerade har. Personuppgifterna måste bland annat behand- las lagligt, korrekt och öppet (artikel 5). Varje behandling måste för att den ska vara laglig vila på en rättslig grund (artikel 6). En sådan rättslig grund kan t.ex. vara att den registrerade samtyckt till behand- lingen eller att den som behandlar personuppgifterna har en rättslig förpliktelse att göra det. Den registrerade har rätt till information om personuppgiftsbehandlingen (artiklarna 13 och 14). Vidare har

127

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

den registrerade rätt till tillgång, rättelse, komplettering och radering av sina personuppgifter (artiklarna 15–18). Den som hanterar person- uppgifterna har också vissa skyldigheter som måste uppfyllas, bland annat att se till att personuppgifterna behandlas på ett säkert sätt och anmäla personuppgiftsincidenter till tillsynsmyndigheten (artikel 32 och 33). I dataskyddsförordningen regleras utöver detta flera andra rättigheter och skyldigheter både för de som får sina personuppgifter registrerade och för de som hanterar dem.

Om dataskyddsförordningen har överträtts kan den skadelidande få skadestånd (artikel 82). Ersättningen ska täcka såväl materiell som immateriell skada, dvs. ekonomisk och ideell skada. Skadestånds- ansvaret är strikt och någon culpa måste därför inte visas. För skador som inträffat före dataskyddsförordningens ikraftträdande gäller 48 § i PUL där en motsvarande reglering om ersättning finns.

När personuppgifter har behandlats av myndigheter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder blir brottsdata- lagen (2018:1177) tillämplig på personuppgiftsbehandlingen. Skade- ståndsansvaret för skador som sker inom brottsdatalagens tillämp- ningsområde regleras i 7 kap. 1 § brottsdatalagen. Där framgår att ersättning lämnas för skada och kränkning av den personliga integ- riteten. Det kan t.ex. handla om att felaktiga uppgifter har registre- rats i enskildas belastningsregister. Tidigare kunde ersättning lämnas genom 48 § PUL vid denna typ av skador.

Ersättningens bestämmande

I dataskyddsförordningen finns inte någon särskild regel om ersätt- ningens bestämmande. Dataskyddsutredningen har ansett att för- arbetsuttalanden rörande PUL och den praxis som utvecklats vid tillämpningen av 48 § PUL angående skadestånd för bland annat kränk- ning kan vara vägledande vid prövningen av rätten till ersättning enligt dataskyddsförordningen (SOU 2017:39 s. 304). Ett liknande resone- mang om att tidigare praxis kan vara vägledande vid prövningen av rätten till ersättning har förts kring det skadestånd som kan erhållas enligt 7 kap. 1 § brottsdatalagen (prop. 2017/18:232 s. 343 f.).

I förarbetena till PUL anfördes det att ersättningen för kränkning får uppskattas efter skälighet mot bakgrund av samtliga omständig-

128

SOU 2021:64

Andra rent ideella skadestånd

heter i det aktuella fallet. Det kunde även beaktas om det funnits risk för otillbörlig spridning av känsliga eller felaktiga uppgifter och om den registrerade på grund av den felaktiga behandlingen blivit utsatt för något beslut eller några åtgärder som kunnat innebära något nega- tivt för honom eller henne (prop. 1997/98:44 s. 143 f.). Syftet med ersättningen vid överträdelser av PUL:s regler var att ersättningen skulle kompensera för obehagliga känslor hos den skadelidande och ge upprättelse. Ersättningen skulle bestämmas utifrån en bedömning av den kränkning som typiskt sett kunde anses ha uppkommit (se rättsfallet NJA 2013 s. 1046).

Ersättningsnivåer

Ersättningsnivån för kränkning bör i fall som inte kan anses allvarliga normalt ligga under 5 000 kronor. Ersättningen för en kränkning som är att bedöma som mindre allvarlig, om än inte helt obetydlig, be- stäms normalt till ett schablonbelopp på 3 000 kronor (jfr NJA 2013 s. 1046).

Justitiekanslern handlägger anspråk mot staten som grundas på ersättning för skador som orsakats genom en felaktig behandling av personuppgifter. Nedan redovisas ett antal beslut från Justitiekanslern angående kränkningsersättning för felaktig behandling av person- uppgifter.

JK, 2014-02-03, dnr 8142-13-42 – En mamma och ett avlidet barn hade blandats ihop vilket fick till följd att mamman registrerades som avliden i Skatteverkets folkbokföringsdatabas i stället för barnet. Uppgiften rättades efter två dagar. Kvinnan behövde på grund av Skatteverkets felaktiga registrering ha flera kontakter med olika myn- digheter, vilket hon menade försvårade för henne att bearbeta sorgen efter sitt barn. Justitiekanslern ansåg att det var fråga om ett allvarligt fel. 48 § PUL tillämpades. Justitiekanslern beslutade att betala ut 30 000 kronor i ersättning till kvinnan.

JK, 2016-10-31, dnr 1586-16-42 – Ett barn som avlidit hade räknats med som levande i ett beslut från Försäkringskassan. Barnets pappa hade känt obehag till följd av detta. 48 § PUL tillämpades. Justitiekanslern beslutade att betala ut 10 000 kronor i ersättning till pappan.

129

Andra rent ideella skadestånd

SOU 2021:64

JK, 2017-04-10, dnr 1336-17-4.2 – En kvinna hade varit registre- rad som avliden i Skatteverkets folkbokföringsdatabas under tretton dagar. Den felaktiga registreringen hade medfört olägenheter, bland annat slutade kvinnans pension att betalas ut och hennes bankkort slutade att fungera. 48 § PUL tillämpades. Justitiekanslern beslutade att betala ut 20 000 kronor i ersättning till kvinnan.

JK, 2020-01-13, dnr 2644-19-4.2 – En åtalsunderlåtelse avseende ringa narkotikabrott registrerades som narkotikabrott av normal- graden i en mans belastningsregister. Den felaktiga uppgiften rättades efter ungefär ett och ett halvt år. 48 § PUL tillämpades. Justitie- kanslern beslutade att betala ut 5 000 kronor i ersättning till mannen.

JK, 2020-02-13, dnr 5071-19-4.2 – Ett upphävt beslut om kon- taktförbud hade inte gallrats i en mans belastningsregister. Den fel- aktiga uppgiften hade funnits i mannens belastningsregister i över tre år. 7 kap. 1 § brottsdatalagen och 48 § PUL tillämpades. Justitie- kanslern beslutade att betala ut 10 000 kronor i ersättning till mannen.

JK, 2020-12-29, dnr 6098-19-4.4 – Namn och personnummer på en man hade behandlats i uppgiftssamlingar avseende allvarlig brotts- lighet inom ramen för kriminalunderrättelseverksamhet. Behandlingen hade pågått under tio års tid utan att Polismyndigheten i efterhand kunde peka på något konkret behov av behandlingen. 7 kap. 1 § brotts- datalagen och 48 § PUL tillämpades. Justitiekanslern beslutade att betala ut 20 000 kronor i ersättning till mannen.

130

6Höjda nivåer på kränkningsersättning

6.1Inledning

Nivån på kränkningsersättningen ska vara dynamisk – i ständig för- ändring. Det har att göra med att kränkningsersättning, något vagt uttryckt, ska bestämmas utifrån en skönsmässig bedömning baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar. Enkelt uttryckt kan man säga att värderingarna i samhället har en påverkan på kränknings- ersättningens storlek. Sett över ett längre tidsperspektiv framstår en sådan konstruktion för ersättningens bestämmande som rimlig, sär- skilt med hänsyn till att brottsligheten och värderingarna i samhället också är i ständig förändring. Även penningvärdet är i förändring och för att kränkningsersättningens värde inte ska urholkas är det viktigt att beakta de ekonomiska förändringarna i samhället.

Utredningens uppdrag i den här delen är bland annat att överväga och ta ställning till hur och i vilken utsträckning nivåerna på kränk- ningsersättning bör höjas, analysera hur höjda nivåer på kränknings- ersättning kan påverka andra typer av ideella skadestånd samt över- väga vilka andra följder höjda ersättningsnivåer kan få.

En krossad fönsterruta kan repareras till en viss kostnad – det går på ett relativt enkelt sätt att byta ut fönsterrutan och värdera skadan i pengar. Vad händer om det som krossas inte är en fönsterruta, utan en barndom eller någons livsglädje? Vår uppgift går i grunden ut på att värdera något som inte går att värdera – den kränkning det inne- bär att bli utsatt för brott. I ett ersättningssystem som är konstruerat på ett sätt som innebär att ersättningen styrs av värderingar i samhäl- let kommer det inte gå att fastställa en absolut ersättningsnivå för ett visst brottsligt angrepp – det finns inget ”korrekt” belopp som kan spegla det verkliga värdet av en viss kränkning. Ersättningssystemet måste dock vara rationellt i så måtto att rättstillämparna ges verktyg

131

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

och metoder för att fastställa ersättningens storlek. Lagstiftaren, som företräder de som utgör en del av samhället och dess värderingar, har gett rättstillämparna vägledning och en del verktyg för att kunna fastställa ersättningsnivåerna. Det rättstillämpningen kan göra är att fastställa relativa ersättningsnivåer för brottsliga angrepp, vilka i för- hållande till andra brottsliga angrepp kan uppfattas som skäliga. Ställda inför problemen det innebär att värdera en ovärderlig skada inser vi att det inte kommer gå att fastställa ersättningsnivåer som uppfattas som tillfredsställande av var och en. Däremot är det möjligt att inom ersättningssystemet skapa en inre rationalitet som går ut på att i ersätt- ningshänseende behandla lika svåra angrepp lika och olika svåra an- grepp olika.

I detta avsnitt redogör vi inledningsvis för hur vi ser på behovet av förändring och därefter redovisar vi våra förslag. Delar av analysen grundar sig på undersökningar som vi har genomfört. Undersökning- arna har redovisats i kapitel 4. En analys av vilka följder våra förslag kan få kommer också att presenteras i detta kapitel.

6.2Kränkningsersättningen bör höjas

Vår bedömning: Nivån på kränkningsersättningen har för flera brott inte förändrats eller endast höjts i begränsad utsträckning sett över längre tid. Hänsyn har generellt inte tagits till vare sig det förändrade penningvärdet eller den skärpta syn som råder beträf- fande vissa typer av brott. Ersättningsnivåerna är även låga i för- hållande till andra rent ideella skadestånd. Sammantaget finns det därför ett behov av höjda ersättningsnivåer.

6.2.1Ersättningsnivåerna har generellt varit oförändrade de senaste 20 åren

Frågan om att höja ersättningsnivåerna för kränkning behandlades i samband med att den nuvarande regleringen om kränkningsersätt- ning tillkom i början av 2000-talet. Regeringen konstaterade då att det hade skett betydande höjningar av kränkningsersättningen sedan Kommittén om ideell skada i slutet av 1980-talet inledde sitt arbete med att bland annat se över ersättningsnivåerna för kränkning

132

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

(prop. 2000/01:68 s. 55 f.). Det fanns enligt kommittén inget gene- rellt behov av höjda ersättningsnivåer (SOU 1992:84 s. 253).

Det har nu gått nästan 30 år sedan nivåerna på kränkningsersätt- ning senast behandlades i en större utredning. Den undersökning av ersättningsnivåernas utveckling mellan år 2000 och 2020 som vi ge- nomfört och redovisat i avsnitt 4.3.4 visar att ersättningsnivåerna för flera brott varit oförändrade eller utvecklats i begränsad utsträckning de senaste 20 åren. Ett exempel är att det för en misshandel bestående av ett knytnävsslag i ansiktet normalt har betalats ut 5 000 kronor i kränkningsersättning under hela den undersökta perioden. Även i allvarligare fall, när det fysiska våldet utövats mot en närstående (10 000 kronor) eller då gärningen rubricerats som grov (20 000 kro- nor), har ersättningsnivåerna i princip varit konstanta. Ett liknande mönster finns för andra våldsbrott som t.ex. rån mot person där 12 000 kronor normalt betalats ut i mindre allvarliga fall när vapen har använts och 20 000 kronor i allvarligare fall. En tydlig höjning av ersättningsnivåerna för brott mot person har i princip endast skett för försök till mord eller dråp (125 000 kronor), där ersättningsnivån vid ett tillfälle under den undersökta tiden höjdes med 25 000 kronor.

De tydligaste höjningarna av ersättningsnivåerna de senaste 20 åren har skett för sexualbrotten. Ersättningsnivåerna för våldtäkt höjdes år 2013 från 75 000 kronor till 100 000 kronor. Motsvarande höjning skedde för våldtäkt mot barn, där det nu betalas 100 000 kronor när det inte förekommit våld eller tvång och 125 000 kronor när det före- kommit våld eller tvång. Även ersättningsnivåerna för grov våldtäkt och sexuellt övergrepp har höjts. I undersökt praxis har det inte gått att se några tydliga successiva höjningar av de s.k. schablonbeloppen, utan höjningarna har skett vid något enstaka tillfälle under den under- sökta perioden.

Till skillnad från vad som gäller för sexualbrotten har det inte skett några höjningar av ersättningsnivåerna för de undersökta brotten mot frihet och frid. Ersättningsnivån för vissa fall av människorov har sedan år 2003 konstant uppgått till 50 000 kronor. För ofredande och lindriga fall av olaga hot har ersättningsnivån varit 5 000 kronor under hela perioden. För olaga hot där vapen använts har normalt omkring 10 000 kronor betalats ut de senaste 20 åren när gärningen inte varit allt för allvarlig.

133

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

De nominella ersättningsnivåerna – de belopp som betalas ut – har alltså i princip varit oförändrade för de flesta av de undersökta brotten under de senaste 20 åren.

Det bör nämnas att Brottsoffermyndigheten i april 2021 höjde ersättningsnivåerna för brottet grov kvinnofridskränkning (se t.ex. Brottsoffermyndighetens beslut den 16 april 2021, dnr 12189/2020, 1355/2021 och 2620/2021).

6.2.2Penningvärdesförändringar urholkar kränkningsersättningen

Under de senaste 20 åren har den allmänna prisnivån i Sverige ökat på grund av inflation. Denna ökning ligger i linje med det inflationsmål på två procent som antogs av Riksbanken under mitten av 1990-talet. När den allmänna prisnivån i samhället ökar försvagas penningvärdet, vilket innebär att pengarnas köpkraft minskar. För kränkningsersätt- ning, där det saknas ett reglerat inflationsskydd, leder oförändrade eller begränsade förändringar av ersättningsnivåerna över längre tid därmed till reala minskningar av kränkningsersättningens värde. En sådan utveckling innebär t.ex. att den som fick 5 000 kronor för en misshandel år 2000 – på grund av den lägre prisnivå som rådde år 2000

–erhöll en mer köpkraftig ersättning i jämförelse med den person som fick samma ersättning för en liknande misshandel år 2020. På sikt innebär detta att kränkningsersättningens värde urholkas.

För de undersökta brotten mot person har det sedan år 2000 skett reala minskningar av ersättningsnivåerna för de brott som inte varit föremål för förändrade ersättningsnivåer; misshandel och rån mot person. Det sagda innebär att den som fick kränkningsersättning för en misshandel eller ett rån för 20 år sedan fick en mer köpkraftig ersättning då jämfört med den som fick samma ersättning för samma brott år 2020 – detta trots att ersättningsnivåerna för brotten inte förändrats. En liknande utveckling har skett när det gäller ersättnings- nivåerna för grov misshandel. För försök till mord eller dråp var den nominellt lägre ersättningsnivån (100 000 kronor) som betalades ut år 2000 i ekonomiskt hänseende ungefär lika mycket värd som den nominellt högre ersättningsnivån (125 000 kronor) som utgick år 2020. Den höjning av ersättningsnivån som har skett för försök till mord eller dråp har till följd av det försvagade penningvärdet alltså i princip neutraliserats. Nivån på kränkningsersättningen för flera av brotten

134

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

mot person har med andra ord urholkats till följd av det förändrade penningvärdet.

Ett liknande mönster kan ses för de gärningar som avsett brott i nära relation, där kränkningsersättning enligt våra undersökningar kunnat utgå med omkring 10 000 kronor vid enstaka fall av miss- handel som riktats mot en partner eller ett barn. Ersättningsnivåerna för dessa brott har inte utvecklats i takt med det sjunkande penning- värdet, vilket medfört reala minskningar av ersättningsnivåerna.

För sexualbrotten, där det skett ett par höjningar av ersättnings- nivåerna, har höjningarna till viss del neutraliserats i takt med att penningvärdet sjunkit. Trots att ersättningsnivån för t.ex. våldtäkt höjts från 75 000 kronor till 100 000 kronor är den reala höjningen sedan år 2000 låg. Den kränkningsersättning om 75 000 kronor som betalades ut år 2000 uppgick mätt i köpkraft till ungefär 97 000 kronor år 2020, vilket nästan är i nivå med det belopp om 100 000 kronor som normalt betalades ut i kränkningsersättning för våldtäkt år 2020. Den höjning av ersättningsnivån för våldtäkt som skedde år 2013 har alltså på grund av förändringarna i penningvärdet i princip neutrali- serats. En liknande utveckling har skett för andra sexualbrott som t.ex. våldtäkt mot barn och grov våldtäkt.

När det gäller de undersökta brotten mot frihet och frid har ersätt- ningsnivåerna inte förändrats sedan år 2000. Eftersom några höjningar av ersättningsnivåerna inte skett har följden blivit att den kränknings- ersättning som utgick för 20 år sedan var mer köpkraftig än den kränk- ningsersättning som utgick för brotten år 2020. För människorov var det reala värdet av kränkningsersättningen nästan 10 000 kronor högre år 2003 jämfört med år 2020. Det innebär att det som i dag motsvarar 50 000 kronor, mätt i köpkraft, uppgick till ungefär 60 000 kronor för 17 år sedan. Desamma gäller för olaga hot när vapen har använts, där det reala värdet av kränkningsersättningen var drygt 2 000 kronor lägre år 2020 jämfört med år 2000.

Den begränsade utveckling av ersättningsnivåerna som skett i praxis visar enligt vår uppfattning att någon större hänsyn inte tagits till ekonomiska förändringar i samhället. I praxis har det skett höjningar av ersättningsnivåerna för ett antal brott – oftast brott som samhället ser allvarligt på, t.ex. försök till mord eller dråp och våldtäkt. En följd av att höjningar endast sker för ett fåtal brott blir att det endast är ersättningsnivåerna för ett par brott som skyddas mot penningvärdes- förändringarna. Detta kan skapa en obalans i ersättningssystemet.

135

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

När de fåtal höjningar som skett väl har gjorts under den långa perio- den om 20 år har dessa höjningar endast skett vid enstaka tillfällen. Eftersom det inte skett några successiva höjningar har flera av höj- ningarna nästan hunnit bli neutraliserade i takt med det försvagade penningvärdet.

Om tanken är att en höjning t.ex. ska spegla en skärpt syn på viss brottslighet så kan det ifrågasättas om en sådan skärpt syn uppnås i de fall där den höjda ersättningsnivån några år senare uppgår till samma reala ersättningsnivå som före höjningen, se t.ex. utvecklingen för brotten försök till mord eller dråp och våldtäkt. Syftet med höj- ningen – att markera en skärpt syn på följderna av viss brottslighet – uppnås inte om det förändrade penningvärdet inte beaktas successivt.

6.2.3En skärpt syn på gärningar av visst slag

Det kan finnas flera förklaringar till att utvecklingen av ersättnings- nivåerna mellan olika brott skiljer sig åt. En förklaring kan vara att värderingarna i samhället förändras på ett sätt som medför att synen på gärningar av visst slag skärps. Skyddet för den kroppsliga integri- teten har under de senaste decennierna stärkts och värderats upp. Samhället ser numera allvarligare på brott som riktar sig mot den kroppsliga integriteten. Ett resultat av denna värderingsförändring är att lagstiftaren och domstolarna antagit en skärpt syn på vissa typer av brott. Eftersom nivån på kränkningsersättningen påverkas av vär- deringarna i samhället bör samhällets syn på vissa gärningar även på- verka nivån på ersättningen.

Våldsbrottslighet m.m.

När det gäller allvarliga former av avsiktliga angrepp på enskildas kroppsliga integritet har det sett över en längre tid skett flera för- ändringar i samhället som inneburit att synen på sådana brott är strängare i dag. Det gäller t.ex. brott mot liv, grövre misshandelsbrott, grövre frihets- och fridsbrott samt rånbrott men även andra brott med inslag av allvarligt våld eller hot om våld (prop. 2009/10:147 s. 9 f.). Denna skärpta syn på brott mot enskildas kroppsliga integ- ritet återspeglas i lagstiftningen (se t.ex. prop. 1997/98:55 om kvinno- frid s. 20 ff., prop. 2012/13:108 om förstärkt straffrättsligt skydd vid

136

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning s. 6 samt prop. 2016/17:108 om straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott s. 17 ff.). När det gäller ersättningsnivån för brott mot person som t.ex. misshandel, grov misshandel, rån och fysiskt våld i nära relation kan förklaringen till den i princip obefintliga utvecklingen under de senaste 20 åren inte ha sin grund i ett förändrat synsätt på brottslig- heten – tvärtom har samhällets intolerans mot våldsbrottslighet ökat.

Det stärkta skyddet för den kroppsliga integriteten som bland annat kommit till uttryck genom straffskärpningar och kriminaliser- ingar i straffrättslagstiftningen återspeglas enligt vår uppfattning inte i skadeståndsrätten. Generellt får även ersättningsnivåerna för flera våldsbrott anses vara låga i förhållande till hur integritetskränkande och allvarliga vissa angrepp kan vara, se t.ex. avgörandena A2.1, A2.3 och A6.4 i bilaga 3. Den värderingsförändring som skett beträffande skyddet för den kroppsliga integriteten har i skadeståndsrätten alltså inte fått samma genomslag som den fått i straffrätten.

Detta innebär inte att nivån på kränkningsersättningen för ett visst brott per automatik bör höjas när straffet för brottet ändras genom lagstiftning. Ersättningsnivåerna måste dock, sett över tid, ut- vecklas på ett sätt som speglar de etiska och sociala värderingarna i samhället vilka bland annat kan komma till uttryck genom den rikt- ning som antas i lagstiftningen (jfr rättsfallen NJA 2006 s. 79 I och

IIsamt ”De hänskjutna ersättningsfrågorna” NJA 2017 s. 938 punkt 19 i den skiljaktiga meningen där det uttalas att en skärpning av straffrättsregleringen normalt får betydelse för ersättningsnivåerna).

Även om det kan finnas godtagbara skäl till varierande skillnader i utvecklingen av ersättningsnivåerna mellan vissa brott har vi svårt att se varför utvecklingen över en period på 20 år är så tydligt margi- nell för vissa typer av brott i jämförelse med andra, särskilt för brotten som innefattar allvarligt våld eller hot om våld och där synen på brottsligheten under samma period skärpts som ett utflöde av förändrade värderingar i samhället.

Sexualbrott

Skyddet för den sexuella integriteten har stärkts och samhällets in- tolerans mot denna typ av brottslighet har ökat. För sexualbrotten har höjningar av ersättningsnivåerna skett. Höjningarna ligger i linje

137

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

med den skärpta syn som finns beträffande sexualbrott (se t.ex. prop. 2012/13:111 om en skärpt sexualbrottslagstiftning s. 26 ff., och prop. 2017/18:177 om en ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet s. 20 ff. samt 99 f.). Det var bland annat genom den skärpta synen på sexualbrott som Brottsoffermyndigheten år 2013 motiverade höjningar av ersättningsnivåerna för våldtäkt (Brotts- offermyndighetens beslut den 25 februari 2013 dnr 10421/2012 och dnr 10082/2012). Till följd av den skärpta synen på sexualbrott mot barn infördes även våldtäkt mot barn som en särskild brottsrubricer- ing år 2005. Före år 2005 var ersättningsnivåerna för våldtäkter som begicks mot barn betydligt lägre än de nivåer som gäller i dag (se rätts- fallet ”De hänskjutna ersättningsfrågorna” NJA 2017 s. 938 p. 28 i den skiljaktiga meningen). I betänkandet av 2020 års sexualbrottsutred- ning föreslås straffskärpningar för flera sexualbrott (SOU 2021:43).

Höjningarna av ersättningsnivåerna för sexualbrotten är dock be- gränsade sett till förändringarna i penningvärdet. Med hänsyn till den allvarliga integritetskränkning som sexualbrotten innebär och med beaktande av att de reala höjningarna av ersättningsnivåerna varit be- gränsade är det vår bedömning att de höjningar som skett för vissa sexualbrott inte varit tillräckliga.

6.2.4Ersättningsnivåerna är låga i förhållande till andra rent ideella skadestånd

Ersättning för rent ideella skador kan dömas ut inom flera rättsområ- den. I denna utredning har det varit av intresse att analysera hur er- sättningsnivåerna på andra ideella skadestånd förhåller sig till nivåerna för kränkningsersättning. Utifrån den redogörelse av ersättningsnivå- erna som presenterats i kapitel 4 och 5 har en tabell över ersättnings- nivåerna sammanställts för kränkningsersättning och andra rent ideella skadestånd som allmänt skadestånd enligt LAS, diskriminerings- ersättning, konventionsskadestånd, grundlagsskadestånd, ersättning enligt frihetsberövandelagen och ersättning för överträdelser av data- skyddsregleringen, se bilaga 4. Den kommande jämförelsen grundar sig på beloppen i denna tabell.

När jämförelser av ersättningsnivåer på olika former av ideella skadestånd ska göras bör viss försiktighet iakttas. Det beror bland annat på att de olika ideella skadestånden kan ha skilda funktioner. Till skillnad från kränkningsersättningen har några av de angivna

138

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

rent ideella skadestånden preventiva inslag med syfte att förhindra en viss typ av handlande. Sådana preventiva inslag finns i diskrimi- neringsersättningen och inom arbetsrätten. Vid bestämmande av diskrimineringsersättning finns t.ex. ett s.k. preventionspåslag och i förarbetena har det framhållits att nivån på diskrimineringsersätt- ningen till följd av det preventiva inslaget generellt bör vara betydligt högre än ersättningsnivån för kränkning enligt 2 kap. 3 § skade- ståndslagen (prop. 2007/08:95 s. 390 ff.). Om ersättningsnivåerna på skadestånd med preventiv funktion är låga kan det ifrågasättas om syftet med skadestånden kan uppnås. Det sagda innebär att det kan finnas skadeståndsrättsligt motiverade anledningar till att ersättnings- nivåerna skiljer sig åt mellan olika ideella skadestånd.

Den syn som enskilda i samhället har på rätten överensstämmer dock inte alltid med rättsvetenskapens och rättstillämparens syn på rätten. När enskilda drabbas av skador är det troligen inte det bak- omliggande syftet med regleringen som är viktigt – utan snarare att bli väl kompenserad för den skada man utsatts för. Vid denna typ av jämförelser mellan olika ideella skadestånd måste därför den skade- lidandes perspektiv uppmärksammas. Även om det finns skadestånds- rättsligt motiverade skäl till att två ideella skador som till sin karaktär liknar varandra värderas olika högt – kan det för den skadelidande troligen framstå som svårförståeligt att den egna skadan värderas lägre än en annan jämförbar skada. De bakomliggande skadeståndsrätts- liga funktionerna – syftet med skadeståndet – är förmodligen inte något som den skadelidande reflekterar över.

Något som kan sägas vara gemensamt för kränkningsersättningen och de andra rent ideella skadestånden är att det handlar om situatio- ner då någon utsatts för någon form av kränkning eller överträdelse som gett upphov till negativa känslor, vilket typiskt sett är fallet om någon blivit diskriminerad, felaktigt avskedad, frihetsberövad trots senare konstaterad oskuld osv. De negativa känslorna – de ideella skadorna – som kan framkallas vid de olika kränkningarna eller över- trädelserna värderas många gånger på olika sätt, men det finns ändå en del likheter mellan kränkningsersättningen och de andra ideella skadestånden i fråga om hur ersättningen bestäms.

139

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

Rent ideellt skadestånd på arbetsrättens område

De ideella skadestånd som betalas ut på arbetsrättens område har vissa preventiva inslag, vilket till viss del kan förklara de något högre ersättningsnivåerna. De arbetsrättsliga skadestånden syftar även till att kompensera för den kränkning som en viss överträdelse inne- burit, det finns alltså som vid kränkningsersättningen även en tanke om reparation. De arbetsrättsliga ideella skadestånden har relativt till andra sådana skadestånd betraktats som höga (se rättsfallet ”Veolia” NJA 2014 s. 499 I p. 26 och SOU 2020:30 s. 348 och 351).

Vid en jämförelse med ersättningsnivåerna för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen framstår de ideella skadestånden enligt LAS som höga. Det kan illustreras med att den som blivit slagen av sin partner och t.ex. fått en fraktur på näsbenet får lika mycket i er- sättning som den arbetstagare som inte fått en fullföljdshänvisning av sin arbetsgivare vid uppsägning eller avskedande (10 000 kronor). De arbetsrättsliga skadestånden som döms ut vid felaktiga avskedanden (125 000 kronor) ligger i nivå med vad som normalt betalas ut vid några av de allvarligaste vålds- och sexualbrotten, som t.ex. synner- ligen grov misshandel (100 000 kronor), försök till mord (125 000 kro- nor) och grov våldtäkt (150 000 kronor).

I arbetsrättslig praxis har de ideella skadestånden vid överträdelser av LAS successivt höjts (se avsnitt 5.2). Sedan år 1992 har mer än en dubblering skett för skadestånd vid oriktiga avskedanden, från 50 000–60 000 kronor till 125 000 kronor. Det har sedan 1990-talet även skett betydande höjningar för skadestånd som betalas ut vid oriktiga uppsägningar, från 40 000–50 000 kronor till 80 000 kronor. Dessa höjningar har skett successivt, även efter år 2000. Nivåerna på kränkningsersättning har utvecklats på ett liknande sätt för ett fåtal brott, främst våldtäkt och försök till mord. För många brott har er- sättningsnivåerna i princip varit oförändrade sedan år 2000. Ersätt- ningsnivåerna på arbetsrättens område har alltså i högre grad utveck- lats på ett sätt som är förenligt med hur ersättningsnivåerna bör utvecklas i ett dynamiskt ersättningssystem.

140

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

Diskrimineringsersättning

Nivåerna på diskrimineringsersättning är tänkta att vara högre än ersättningsnivåerna för skadestånd enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (jfr prop. 2007/08:95 s. 390 ff.). Det har även framhållits att det vid bestämmande av diskrimineringsersättning inte bör göras några direkta jämförelser med nivåerna på kränkningsersättning (prop. 2007/08:95 s. 391). En anledning till att diskrimineringsersättningen är tänkt att vara högre än kränkningsersättningen har att göra med diskriminer- ingsersättningens dubbla funktion. När diskrimineringsersättningen bestäms fastställs först den s.k. upprättelseersättningen som ska kom- pensera för det lidande som kränkningen medfört (reparation). Be- dömningen ska göras utifrån den kränktes perspektiv men efter en objektiv bedömning (se rättsfallet ”Veolia” NJA 2014 s. 499 II p. 13). Därefter görs ett preventionspåslag som ska avskräcka från visst handlande (prevention). Utgångspunkten är att preventionspåslaget ska vara lika stort som upprättelseersättningen.

Kränkningsersättningen som också har en reparativ funktion kan sägas likna upprättelseersättningen. Om det ändå ska göras en jäm- förelse mellan kränkningsersättningen och diskrimineringsersätt- ningen framstår det därför som mest rättvisande att endast utgå från nivåerna på upprättelseersättningen, som i många fall brukar mot- svara ungefär hälften av diskrimineringsersättningen. Samtidigt har Högsta domstolen framhållit att kränkningsersättningar enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen framstår som låga och att det saknas skäl för motsvarande återhållsamhet i fråga om upprättelseersättning på grund av diskriminering (”Veolia” NJA 2014 s. 499 I p. 29). Det går därför inte att dra några direkta slutsatser av skillnaderna i nivåerna mellan kränkningsersättningen och upprättelseersättningen.

Vid en jämförelse mellan kränkningsersättning och den del av diskrimineringsersättningen som avser upprättelseersättningen fram- står det dock som att kränkningsersättningen är lägre, i linje med vad som framhållits av Högsta domstolen. Ett exempel är att upprät- telseersättningen vid rasistiska trakasserier på en buss bestämdes till 15 000 kronor i ett avgörande. Det avgörandet kan jämföras med två fall där det utgick 5 000 kronor i kränkningsersättning. I det ena fallet hade en person gjort sig skyldig till ett ofredande som var av hatbrottsliknande karaktär och i det andra fallet hade en elev gjort sig skyldig till förolämpning genom att uttala sig rasistiskt mot en

141

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

annan elev (se bilaga 4 och även RH 2011:5 som inte finns redovisad i bilaga 4). Ett annat exempel är att upprättelseersättningen vid sex- uella trakasserier på en gymnasieskola bestämdes till 25 000 kronor, vilket är i nivå med vad som utgår vid vissa fall av grov misshandel och högre än vid vissa fall av sexuellt ofredande som innefattat fysisk be- röring (10 000 kronor). Även i de fall då det endast är upprättelse- ersättningen som jämförs med kränkningsersättningen framstår alltså ersättningsnivåerna för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen som låga. Om preventionspåslaget också hade beaktats i jämförelsen skulle ersättningsnivåerna för diskrimineringsersättningen hamna i nivå med vad som utgår i kränkningsersättning vid allvarliga våldsbrott.

Konventionsskadestånd

När det gäller konventionsskadestånd uttalade Högsta domstolen i ”Veolia” NJA 2014 s. 499 I att ersättningsnivåerna för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen framstår som låga i förhållande till vad som kan utgå i konventionsskadestånd för vissa typer av över- trädelser (p. 26). En förklaring till denna diskrepans kunde enligt Högsta domstolen ha sin grund i att hänsyn delvis tas till Europa- domstolens praxis vid bestämmande av konventionsskadestånd.

I förarbetena till den i 3 kap. 4 § skadeståndslagen nu införda bestämmelsen om konventionsskadestånd har det framhållits att kon- ventionsskadestånd och kränkningsersättning bär tydliga likheter i fråga om vad som ska ersättas (prop. 2017/18:7 s. 38 ff.). Utgångs- punkten är att konventionsskadestånden ska bestämmas enligt en skälighetsbedömning likt den som gäller för kränkningsersättning och att ersättningsnivån bör ligga i nivå med kränkningsersättning. Tanken är att konventionsskadestånden ska harmoniera med kränknings- ersättningen (prop. 2017/18:7 s. 38 ff., SOU 2020:44 s. 99 ff. och s. 275). Det måste dock ifrågasättas om nivåerna på kränknings- ersättning harmonierar med nivåerna på konventionsskadestånd.

Att ersättningsnivåerna för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadestånds- lagen framstår som låga i förhållande till nivåerna för konventions- skadestånd kan illustreras med att en grov misshandel av allvarligare karaktär (50 000 kronor) bestående i att t.ex. få het olja kastat i ansiktet med svåra brännskador som följd, skadeståndsrättsligt värderas unge- fär lika högt som ett fyra år långt dröjsmål i ett dispositivt tvistemål (45 000 kronor).

142

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

Grundlagsskadestånd

När det gäller grundlagsskadestånd kan de normer och ersättnings- nivåer som gäller för kränkningsersättning inte helt överföras till hur grundlagsskadestånden ska bestämmas (se rättsfallen ”Medborgar- skapet I” NJA 2014 s. 323 p. 10 och ”Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103 p. 23). Det finns trots detta en del likheter i hur ersättningen ska bestämmas. Likt kränkningsersättningen ska grundlagsskade- ståndens storlek bestämmas utifrån en skönsmässig bedömning baserad på etiska och sociala värderingar. Bedömningen ska i likhet med kränkningsersättning ske objektiverat. Kommittén om grundlags- skadestånd kom fram till att det inte fanns anledning att reglera stor- leken på grundlagsskadestånden på något annat sätt än när det gäller konventionsskadestånd (SOU 2020:44 s. 277). Det finns alltså en tyd- lig koppling mellan konventionsskadestånd, som är tänkt att harmo- niera med kränkningsersättning, och grundlagsskadestånd.

Även om försiktighet bör iakttas vid direkta jämförelser mellan rättighetskränkningar enligt 2 kap. regeringsformen och kränknings- ersättning, så framstår ersättningsnivåerna för kränkning enligt 2 kap.

3§ skadeståndslagen som låga. Det kan illustreras med att en våldtäkt (100 000 kronor) eller synnerligen grov misshandel innefattande livs- hotande skador (100 000 kronor), skadeståndsrättsligt värderas lika högt som en felaktig avregistrering av en persons svenska medbor- garskap när överträdelsen pågått i fyra och ett halvt år (100 000 kro- nor). När överträdelsen pågått under en längre tid har 150 000 kronor betalats ut i grundlagsskadestånd, vilket är i nivå med vad som ersätts vid grov våldtäkt (150 000 kronor) och högre än vid försök till mord då den skadelidande fått livshotande skador (125 000 kronor).

Ersättning enligt frihetsberövandelagen

Det rent ideella skadestånd som kan utgå med stöd av frihetsberö- vandelagen har en reparativ funktion med syfte att kompensera för obehagliga känslor som kan orsakas av ett frihetsberövande. Princi- perna vid ersättningens bestämmande liknar de som gäller vid bestäm- mande av kränkningsersättning. Ersättningen bestäms skönsmässigt utifrån graden av lidande i varje enskilt fall och bedömningen ska i första hand ske objektivt utifrån de förhärskande etiska och sociala värderingarna.

143

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

När staten frihetsberövar någon görs det till följd av en objektivt grundad misstanke om brott och med syftet att åstadkomma en effektiv brottsbekämpning. Frihetsberövandet sker på ett kontrol- lerat sätt utan att den enskilde utsätts för något brott. Ett frihets- berövande som pågått under ungefär en vecka motsvarar i ersättning ungefär lika mycket som en misshandel av en närstående (10 000 kro- nor). En grov misshandel av överfallsliknande karaktär som lett till nio revbensbrott och flera ansiktsfrakturer har gett lika mycket i ersätt- ning som ett frihetsberövande som pågått under en månad (30 000 kro- nor). Vid ett frihetsberövande som skett med stöd i lag och som pågått i ungefär 4,5 månader kan skadestånd enligt frihetsberövande- lagen utgå med ungefär 100 000 kronor. Det kan jämföras med vad som ersätts vid en våldtäkt mot ett barn eller en vuxen (100 000 kro- nor). Ett frihetsberövande som pågått under ungefär sju månader (160 000 kronor) motsvarar i ersättning ungefär lika mycket som en grov våldtäkt (150 000 kronor).

Skadestånd vid överträdelser av dataskyddsregleringen

Rent ideellt skadestånd kan utgå när personuppgifter behandlats på ett sätt som står i strid med dataskyddslagstiftning som t.ex. data- skyddsförordningen och brottsdatalagen (artikel 82 i dataskydds- förordningen och 7 kap. 1 § i brottsdatalagen). Denna reglering är ny och tillkom i samband med förändringar på EU-nivå. Förarbeten och praxis beträffande den numera upphävda skadeståndsbestämmelsen 48 § i PUL – som gällde skadestånd för kränkningar vid felaktiga behandlingar av personuppgifter – är fortfarande vägledande i fråga om ersättningens bestämmande vid överträdelser av den nya data- skyddslagstiftningen.

Ersättningen för kränkning ska enligt förarbetena till PUL upp- skattas efter skälighet mot bakgrund av samtliga omständigheter i det aktuella fallet. Det kan även beaktas om det funnits risk för otillbör- lig spridning av känsliga eller felaktiga uppgifter och om den regi- strerade på grund av den felaktiga behandlingen blivit utsatt för något beslut eller några åtgärder som kunnat innebära något negativt för honom eller henne (prop. 1997/98:44 s. 143 f.). Syftet med kränk- ningsersättningen vid överträdelser av PUL:s regler är att ersättningen ska kompensera känslor hos den skadelidande och ge upprättelse.

144

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

Ersättningen ska bestämmas utifrån en bedömning av den kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit (se rättsfallet NJA 2013 s. 1046). Den funktion som ersättningen är tänkt att ha vid denna typ av skador liknar till viss del den funktion som kränkningsersätt- ningen har enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

Vid en jämförelse av nivåerna för den kränkningsersättning som kan utgå vid skador på grund av överträdelser av dataskyddsregler- ingen respektive brott, framstår kränkningsersättningen vid brott som låg om man ser till allvaret i de enskilda överträdelserna av data- skyddsregleringen jämfört med allvaret i de brottsliga gärningarna. Ett exempel är att det utgår lika mycket i kränkningsersättning vid en misshandel som vid en felaktigt registrerad rubricering av ett brott i ett belastningsregisterutdrag (5 000 kronor). Även när det är fråga om allvarligare överträdelser av dataskyddsregleringen så fram- står ersättningsnivåerna för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadestånds- lagen som låga vid en jämförelse. Ett exempel på en högre ersätt- ningsnivå vid en överträdelse av dataskyddsregleringen gäller ett fall där en mamma och ett avlidet barn hade blandats ihop med följden att mamman registrerades som avliden i Skatteverkets folkbokför- ingsdatabas i stället för barnet. Ersättningen bestämdes till 30 000 kro- nor, vilket är i nivå med vissa allvarligare fall av grov misshandel och dubbelt så högt som vid rån där ett farligt vapen som t.ex. kniv har använts.

Slutsatser om förhållandet till andra rent ideella skadestånd

Det är naturligtvis svårt, om inte omöjligt, att säga vilken kränkning eller överträdelse som innefattar störst ideell skada, dvs. att mäta vad det är ”värst” att bli utsatt för – t.ex. att bli misshandlad av sin sambo eller att bli diskriminerad på grund av sin sexuella läggning. Vid en direkt jämförelse mellan de olika ideella skadestånden framstår det dock som att kränkningsersättningen är låg sett till hur allvarliga vissa brottsliga gärningar är i jämförelse med en del överträdelser eller kränkningar som i vanliga fall inte innefattar något brottsligt hand- lande. Det är särskilt i de allvarligaste fallen av vålds- och sexualbrott som ersättningsnivåerna för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadestånds- lagen framstår som låga vid en jämförelse med andra rent ideella skade- stånd. Att ersättningsnivåerna för kränkning enligt 2 kap. 3 § skade-

145

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

ståndslagen är låga i förhållande till andra rent ideella skadestånd ligger också i linje med vad som har noterats i förarbeten och av Högsta domstolen.

6.2.5Sammanfattning gällande behovet av förändring

Kränkningsersättningen enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ingår i ett dynamiskt ersättningssystem. Det innebär att ersättningsnivåerna ska förändras över tid, bland annat beroende på samhällsutvecklingen och förändringar av penningvärdet. Ersättningsnivåerna har de senaste 20 åren endast utvecklats i höjande riktning för ett fåtal brott. De höj- ningar som skett har med hänsyn till förändringar i penningvärdet varit marginella. Generellt har nivåerna på kränkningsersättning inte förändrats, vilket i många fall inneburit att det skett reala minsk- ningar av kränkningsersättningens värde. Under samma period har skyddet för den kroppsliga och sexuella integriteten stärkts och vär- derats upp vilket har lett till att det antagits en skärpt syn mot vissa typer av brottslighet, t.ex. allvarliga vålds-, frihets-, och sexualbrott, men även mindre allvarliga fall av angrepp mot den kroppsliga integ- riteten. Det stärkta skyddet för den kroppsliga integriteten och den skärpta synen på brott som riktas mot denna speglas inte i ersättnings- nivåerna för dessa brott. Ersättningsnivåerna för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen är även låga i förhållande till andra ideella skadestånd. Det finns därför ett behov av generella höjningar av ersätt- ningsnivåerna för kränkningar med anledning av brott.

6.3Kränkningsersättningen höjs generellt för samtliga brottsliga angrepp

Vårt förslag: Kränkningsersättningens storlek ska bestämmas på ett sätt som även innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet. Bestämmelsen i 5 kap. 6 § första stycket skadestånds- lagen ändras så att kränkningsersättningens funktion att bidra till upprättelse tydliggörs, stärks och ges ett ökat genomslag vid be- stämmandet av kränkningsersättningens storlek. Förslaget ska med- föra generella höjningar av kränkningsersättningen.

146

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

6.3.1Det finns ett behov av lagändring

På senare år har motionsyrkanden om höjda ersättningsnivåer avslagits med motiveringen att det bör vara de rättstillämpande organens upp- gift att bestämma ersättningens storlek (se bl.a. bet. 2015/16:JuU22 och bet. 2016/17:JuU20). Riksdagen har tillkännagivit för regeringen att kränkningsersättningen till brottsoffer borde fördubblas (bet. 2018/19:JuU1 och bet. 2020/21:JuU1). Vi har också av skäl som framgått i föregående avsnitt kommit fram till att ersättnings- nivåerna bör höjas.

Domstolarna ansvarar för rättstillämpningen och därmed även i stor utsträckning för den framtida utvecklingen av ersättningsnivåerna. Det ska samtidigt framhållas att det finns flera exempel på när tings- rätter försökt döma ut högre ersättning än vad som i högre instans ansetts vara skäligt, se t.ex. A2.3, A2.5, A7.2, B2.5 och B4.5 i bilaga 3. Att ersättningsnivåerna inte har utvecklats på ett tillfredsställande sätt beror dock inte endast på domstolarna. I många fall kan dom- stolarnas möjligheter att driva på för höjda ersättningsnivåer begränsas av lågt framställda skadeståndsyrkanden, se t.ex. A2.1, B3.5, B6.1 och B6.2 i bilaga 3 där yrkandena framstår som låga i förhållande till gärningarnas allvar. Det ska samtidigt påpekas att yrkandena i de flesta fall legat i linje med den praxis som funnits. I sammanhanget är även Brottsoffermyndighetens roll viktig, då domstolarna och de aktörer som framställer skadeståndsanspråk i vanliga fall utgår från myndighetens referatsamlingar. Brottsoffermyndigheten har bidragit till enskilda höjningar av ersättningsnivåerna för ett antal brott, främst sexualbrotten och allvarliga våldsbrott som försök till mord eller dråp (se avsnitt 4.3.4 och 6.2.1). Höjningarna är dock begränsade till ett fåtal brott och har inte lett till några generella höjningar. Det kan alltså finnas flera förklaringar till att ersättningsnivåerna i allmänhet inte utvecklats i höjande riktning de senaste 20 åren.

Eftersom nivåerna på kränkningsersättningen inte utvecklats på ett tillfredsställande sätt genom rättstillämpningen och det nu finns ett behov av en generell höjning gör vi bedömningen att det krävs lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma adekvata höjningar av ersätt- ningsnivåerna.

147

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

6.3.2Hur ska en höjning av ersättningsnivåerna åstadkommas?

Vi har övervägt flera tänkbara lösningar för att åstadkomma höjda ersättningsnivåer. En lösning som vi övervägt har varit att styra kränk- ningsersättningens storlek genom att i författning slå fast ersättnings- nivåerna, t.ex. i form av intervall för olika brottsbeteckningar. En sådan lösning skulle ha en direkt styrande effekt men fundamentalt strida mot svenska skadeståndsrättsliga principer. Det finns också en risk att en sådan lösning på sikt i stället skulle få en återhållande effekt på ersättningsnivåernas utveckling.

Ett annat alternativ som vi har övervägt har varit att styra brotts- skadeersättningens storlek genom författningsändringar. Genom det samspel som finns mellan kränkningsersättning och brottsskadeersätt- ning, skulle även kränkningsersättningen kunna påverkas genom en sådan ändring. Skälen emot en sådan lösning är dock starka och att försöka styra kränkningsersättningen på detta sätt är främmande. Dessutom finns en uppenbar risk att samspelet mellan brottsskade- ersättningen och kränkningsersättningen skulle försvåras.

Något som också övervägts har varit att införa en regel om att ett visst procentuellt påslag ska göras på kränkningsersättningen. En liknande regel infördes under år 2010 i 4 kap. 1 § andra stycket expro- priationslagen (1972:719) där det anges att ytterligare löseskilling respektive intrångsersättning betalas med 25 procent av marknads- värdet. Bakgrunden till bestämmelsen var att ersättning som uppgick till fastighetens marknadsvärde eller marknadsvärdeminskning inte kunde anses vara en tillräcklig kompensation med hänsyn till de ingripande konsekvenser som en expropriation hade för fastighets- ägaren. I det fallet kunde dock lagändringen utgå från ett mera pre- ciserat belopp, nämligen fastighetens marknadsvärde. Det är inte fallet med kränkningsersättningen och även en sådan lösning hade därför framstått som främmande.

En fjärde lösning som vi övervägt och som vi ansett vara mest ändamålsenlig har varit att genom lagändring stärka kränkningsersätt- ningens funktion om att bidra till upprättelse. En närmare redogörelse för vad en sådan lösning kan innebära och våra överväganden i denna del presenteras i det följande.

148

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

6.3.3Upprättelse bör beaktas vid bestämmandet av kränkningsersättningens storlek

På senare år har brottsofferperspektivet fått ett större inflytande i den svenska straffprocessen (se t.ex. Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU den 25 oktober 2012 och prop. 2014/15:77 om stärkt skydd för brottsoffer). Straffprocessens funktion diskuteras ofta i termer av brottsbekämpning och rättssäkerhet, två funktioner med motstående intressen. Intresset av att beivra brott ställs mot intresset av att oskyldiga inte döms för brott. I svensk doktrin har denna tvådelade beskrivning av straffprocessens funktion varit en vanlig uppfattning. Fokus i straffprocessen har sett till dess funktion främst varit inriktad på gärningspersonen. Under de senaste decen- nierna har däremot alltmer fokus börjat förskjutas till brottsoffret (se t.ex. Mellqvist, Processrätt – grunderna för domstolsprocessen, JUNO, version 4, s. 120 f., och jfr t.ex. prop. 2014/15:77 om stärkt skydd för brottsoffer, s. 8 ff., och prop. 2018/19:81 om stärkt ordning och säkerhet i domstol, s. 24 ff.). Brottsoffrens ställning i straff- processen har stärkts, och vid straffprocessuella intresseavvägningar beaktas nu även brottsoffrens intressen i högre utsträckning (jfr t.ex. SOU 2017:7 s. 44).

Något som är viktigt för tilltron till rättssystemet är att brotts- offret kan få upprättelse för det brott han eller hon blivit utsatt för

–brottsoffret ska känna sig rättvist behandlad av rättssystemet. Betydelsen och känslan av upprättelse kan naturligtvis variera mellan enskilda brottsoffer. Att gärningspersonen döms för brottet och får ett straff kan innebära en form av upprättelse. Brottsoffret kan dock även bli kompenserad skadeståndsrättsligt – genom att få kränk- ningsersättning. Kränkningsersättningen är avsedd att innehålla ett visst moment av upprättelse.

Upprättelse är något som redan i dag ska beaktas vid bestämmande av kränkningsersättningens storlek. Bortsett från att kränkningsersätt- ningen ska kompensera för vissa negativa känslor som kan framkallas i samband med ett brottsligt angrepp ska ersättningen även bidra till upprättelse. Högsta domstolen har i NJA 1991 s. 766 gett uttryck för att kränkningsersättningen ska ”uppgå till ett belopp som åtmin- stone i någon mån kan bidra till att ge brottsoffret upprättelse för det lidande som han drabbats av”. Att tala om upprättelse vid bestäm- mande av kränkningsersättningens storlek är alltså inte något främ-

149

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

mande, utan tvärtom helt i linje med den funktion som kränknings- ersättningen är tänkt att ha – att kompensera och bidra till upprättelse. Även storleken på det utdömda beloppet är enligt vår uppfattning – och i linje med hur Högsta domstolen formulerade det – en omstän- dighet av betydelse för kränkningsersättningens funktion att bidra till upprättelse. I den praxis som vi undersökt har vi inte kunnat se att kränkningsersättningens funktion att bidra till upprättelse haft något tydligt genomslag vid bestämmandet av kränkningsersättningens storlek. Det kan i det sammanhanget också noteras att den skade- lidandes intresse av upprättelse inte nämns i lagtexten som en omstän- dighet som ska beaktas.

Ersättningsnivåerna för kränkning kan generellt inte sägas vara höga. Det är tvärtom vår uppfattning att de är låga, särskilt för vissa typer av brott men även i förhållande till andra rent ideella skade- stånd. Ersättningsnivåerna för flera brott har som framhållits i princip varit oförändrade de senaste 20 åren. Det kan inte anses ligga i linje med det stärkta brottsofferintresset eller den skärpta syn som sam- hället, lagstiftaren och domstolarna antagit för vissa typer av brott.

Vi anser att det mest lämpliga och ändamålsenliga sättet att åstad- komma höjda ersättningsnivåer är genom att stärka upprättelse- momentet i kränkningsersättningen. Den upprättelse som kränknings- ersättningen är tänkt att bidra med har, som framhållits ovan, antagits ha en viss koppling till ersättningens storlek. Om en av funktionerna med kränkningsersättningen är att bidra till upprättelse bör detta åter- speglas genom storleken på ersättningen. Det finns anledning att ifrågasätta om dagens ersättningsnivåer bidrar till att ge brottsoffren upprättelse i tillräcklig utsträckning. I syfte att åstadkomma höjda ersättningsnivåer vill vi därför stärka upprättelsemomentets genom- slag vid bestämmandet av kränkningsersättningens storlek.

6.3.4Ett stärkt upprättelsemoment bör införas i 5 kap. 6 § skadeståndslagen

Det lämpligaste sättet att åstadkomma generella höjningar av ersätt- ningsnivåerna är genom att ändra 5 kap. 6 § skadeståndslagen, som reglerar vad det är som ska beaktas när kränkningsersättningen ska bestämmas. I 5 kap. 6 § skadeståndslagen bör det därför införas ett upprättelsemoment. Genom den föreslagna ändringen i 5 kap. 6 § skadeståndslagen är det tänkt att kränkningsersättningens funktion

150

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

om att bidra till upprättelse ska stärkas. Ambitionen bör vara att kränkningsersättningens storlek ska bestämmas på ett sätt som även innebär upprättelse för brottsoffret. Eftersom upprättelseaspekten tidigare verkar ha fått ett begränsat genomslag bör det stärkta upp- rättelsemomentet nu betraktas som ett nytt moment vid kränknings- ersättningens bestämmande.

Bestämmelsen i 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen är, enligt den nuvarande lydelsen, främst inriktad på den brottsliga gärningen och allvaret i det gärningspersonen har gjort. I den föreslagna lydel- sen tydliggörs brottsofferintresset genom en särskild mening där det stärkta upprättelsemomentet betonas. Enkelt uttryckt kan man säga att den föreslagna lydelsen egentligen beskriver två olika perspektiv som bör beaktas vid bedömningen av hur stort skadeståndet ska vara; gärningsperspektivet och brottsofferperspektivet.

Förslaget om att ett stärkt upprättelsemoment bör införas är inte tänkt att innebära någon förändring av kränkningsersättningens grund- läggande funktion. Utgångspunkten bör även fortsättningsvis vara att ett skadestånd för kränkning främst ska ha en reparativ funktion, dvs. att kompensera brottsoffret för den skada som kränkningen har inneburit. Tanken är inte heller att det stärkta upprättelsemomentet ska betraktas som något påslag, utan det stärkta upprättelsemomentet bör beaktas som en del i den sedvanliga prövningen av nivån på kränk- ningen och inom ramen för den skälighetsbedömning som alltid ska göras.

Den skadelidandes behov av upprättelse bör styras utifrån graden av kränkning. Detta innebär att behovet av upprättelse bör öka i takt med att graden av kränkning ökar. Ju allvarligare kränkningen varit desto större kan behovet av upprättelse antas vara. På detta sätt kan upprättelsemomentet sägas få ett progressivt genomslag. Eftersom upprättelsemomentets genomslag bör variera kan det finnas skäl att differentiera ersättningsnivåerna för en del brott – där graden av kränkning och behovet av upprättelse är högt – i förhållande till andra brott som typiskt sett inte kan anses vara lika kränkande. Efter- som det inte går att fastställa med vilket belopp som upprättelse kan uppnås kan det finnas goda skäl för domstolarna att jämföra allvaret i olika gärningar och ersättningsnivåerna för dessa med varandra. Typiskt sett bör det t.ex. vara så att behovet av upprättelse är större när en gärning innefattat våld jämfört med en gärning som innefattat hot om våld.

151

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

I författningskommentaren till 5 kap. 6 § skadeståndslagen och i avsnitt 6.5 redogörs mer konkret för hur vi anser att ersättningen ska bestämmas och på vilket sett behovet av upprättelse kan skilja sig åt mellan olika typer av gärningar.

6.4Ersättningsnivåerna bör höjas relativt

Vår bedömning: Domstolarnas prövning av graden av kränkning bör göras på ett noggrant sätt så att även individuella avvikelser beaktas. Det finns med hänsyn till den allvarliga kränkning som en del handlingar innebär ett behov av att beakta fler omständig- heter vid bestämmandet av kränkningsersättningens storlek.

6.4.1Punktlistan i 5 kap. 6 § skadeståndslagen bör utökas

Kränkningsersättningen ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet (se 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen). Storleken styrs utifrån graden av kränkning. Eftersom omständigheterna normalt varierar i de enskilda fallen, kan gärningar som utgjort samma typ av brott vara av olika karaktär och allvarlighetsgrad. Ett angrepp som innefattat ett visst brott kan alltså på grund av skilda omständigheter innebära en såväl lindrigare som allvarligare kränkning än ett annat angrepp som innefattat samma brott. Detta innebär att det kan finnas relativa skillnader i graden av kränkning internt för ett brott beroende på angreppets beskaffenhet. Relativa skillnader i graden av kränkning finns även mellan olika typer av brott externt – t.ex. bör en misshandel typiskt sett anses vara allvarligare än ett hot om att begå en misshandel.

Den kartläggning som gjorts av ersättningsnivåerna enligt gällande praxis visar att nivåerna på kränkningsersättningen för de olika brotten kan variera inom ett visst intervall beroende på hur allvarlig kränk- ningen ansetts vara (se avsnitt 4.3.5). Ett exempel är att kränknings- ersättningen för brottet grov misshandel enligt gällande praxis kan uppgå till belopp mellan 20 000 och 60 000 kronor. Ett annat exempel är att kränkningsersättningen för brottet rån enligt gällande praxis uppgår till mellan 7 000 och 30 000 kronor. Att enskilda omständig- heter, t.ex. förekomsten av fysiskt våld, påverkar ersättningsnivåerna

152

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

är också tydligt vid våldtäkt där 125 000 kronor normalt utgår när våld använts i stället för schablonbeloppet på 100 000 kronor som brukar betalas ut när våld inte använts eller då inslagen av våld varit av mindre omfattning, se D1.1 jämfört med D1.4 och D1.5 i bilaga 3.

Eftersom de lägre ersättningsnivåerna normalt avsett mindre all- varliga kränkningar, framstår dessa intervall som förenliga med hur det borde se ut i ett ersättningssystem där storleken på ersättningen styrs av bland annat hur allvarlig en viss kränkning varit. Att det finns tydliga intervall på ersättningsnivån för ett visst brott visar på att domstolarna i sina bedömningar gör en viss differentiering i för- hållande till andra gärningar som utgjort samma brott men som inne- fattat andra omständigheter.

När kränkningsersättningens storlek ska fastställas i domstol an- vänds ofta schabloner för att jämföra hur andra liknande fall har bedömts. Schabloner underlättar för domstolarna att avgöra vilket skadeståndsbelopp som ska dömas ut. Användningen av schabloner ökar därför förutsebarheten i ersättningssystemet och bidrar till att lika fall bedöms lika. Användningen av schabloner har i förarbetena ansetts vara positivt, men det har samtidigt framhållits att det borde finnas utrymme för att ta hänsyn till individuella variationer i enskilda fall (SOU 1992:84 s. 256 och jfr prop. 2000/01:68 s. 51 f.). Även om schabloner också fortsättningsvis bör användas vill vi betona vikten av att domstolarna gör en noggrann bedömning av nivån på kränk- ningen i det enskilda fallet.

I 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen finns det en punktlista där det anges vad som särskilt ska beaktas vid kränkningsersättningens bestämmande. Enligt punktlistan ska det särskilt beaktas om hand- lingen

•haft förnedrande eller skändliga inslag,

•varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa,

•riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin per- sonliga integritet,

•inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande, eller

•varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

153

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

De angivna omständigheterna påverkar typiskt sett graden av kränk- ning och kan i enskilda fall medföra relativa höjningar av ersättnings- nivåerna. Det är inte möjligt att precisera alla relevanta omständig- heter som ska beaktas vid bestämmandet av kränkningsersättningens storlek. Även andra omständigheter kan alltså påverka kränknings- ersättningens storlek (prop. 2000/01:68 s. 52).

Eftersom kränkningsersättningens storlek till viss del styrs av värderingar och samhällsförändringar, kan även synen på vilka omstän- digheter som är grundläggande vid bestämmandet av kränkningsersätt- ningens storlek förändras. Det är vår uppfattning att punktlistan i 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen bör utökas med fler om- ständigheter som ska beaktas särskilt vid bestämmandet av kränk- ningsersättningens storlek. Som närmare kommer beskrivas nedan handlar det om att stärka skyddet för brottsoffer som av olika skäl och på olika sätt kan anses vara särskilt utsatta. Genom att uttryck- ligen beakta flera omständigheter vid ersättningens bestämmande kommer relativa höjningar av ersättningsnivåerna möjliggöras i fler fall än i dag.

I det följande redovisas några omständigheter som enligt vår upp- fattning typiskt sett påverkar graden av kränkning och som vi anser bör beaktas särskilt vid kränkningsersättningens bestämmande. Dessa nya omständigheter bör komma till uttryck i lagtext.

6.4.2Brott i nära relation

Vårt förslag: Det ska särskilt beaktas om handlingen riktat sig mot någon som den skadeståndsskyldige har eller tidigare har haft ett nära förhållande till. Omständigheten ska införas som en del i punkten 4.

Skälen för vårt förslag

Det finns anledning att se allvarligt på brottsliga angrepp som den skadeståndsskyldige riktat mot någon som han eller hon har eller tidigare har haft ett nära förhållande till, t.ex. partners och barn. Brott som sker i nära relationer, oftast i hemmet som ska vara en trygg plats, kan rubba den känsla av trygghet och tillit som normalt

154

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

brukar råda i relationen mellan t.ex. föräldrar och barn eller ett par. Våld som sker i hemmet och av en gärningsperson som den utsatte har starka känslomässiga band till förstärker enligt forskning den negativa inverkan som våldet har på den utsattes självkänsla och handlingskraft (Brå 2019:8 s. 26 f.). Även personer som gärnings- personen tidigare har haft ett nära förhållande till kan vara utsatta, särskilt nära inpå ett parförhållandes upphörande men även i ett senare skede i samband med att parterna av olika skäl kan behöva ha kontakt med varandra. Efter ett uppbrott kan våldet i många fall förbli oförändrat och i vissa fall kan våldet öka (Brå 2019:8 s. 27, se även t.ex. A4.4 i bilaga 3 där en man försökte döda en kvinna efter att parterna separerat). Det finns vidare en skärpt syn på brott som riktas mot närstående. I närtid har det presenterats en lagrådsremiss avseende höjda straff för vissa brott som riktas mot närstående (Regeringens lagrådsremiss Skärpta straff för våld och andra kränk- ningar i nära relationer den 10 juni 2021).

I rättstillämpningen har ersättningsnivåerna vid våld i nära rela- tion varit något högre än i de fall då det inte funnits en nära relation mellan den skadelidande och gärningspersonen. Det beror på att sådana brott typiskt sett innefattar en större kränkning. Gällande ersättningsnivåer för brott mot närstående är dock enligt vår upp- fattning för låga med hänsyn till hur allvarlig och skadlig denna brotts- lighet kan vara, se t.ex. C2.2 och C2.3 i bilaga 3 där ersättning normalt utgår med 10 000 kronor vid enstaka fall av misshandel mot en när- stående. Kränkningarna kan vara särskilt allvarliga i de fall då de sker upprepat under lång tid, som vid grov kvinnofridskränkning, se t.ex. C3.1, C3.3 och C3.5 i bilaga 3. Även i dessa fall framstår ersättnings- nivåerna som låga. Forskning visar att våld i nära relation ofta är upp- repat och pågår under längre tid än annan våldsbrottslighet. Inte sällan är det inte enbart fråga om fysiskt våld, utan även psykiskt, mate- riellt, sexuellt, ekonomiskt och latent våld (Brå 2019:8 s. 26 f.). Det är vår bedömning att punktlistan i 5 kap. 6 § skadeståndslagen bör utökas på ett sätt som medför att det vid bestämmandet av kränk- ningsersättningens storlek i större utsträckning tas hänsyn till om den brottsliga handlingen riktat sig mot någon som den skadestånds- skyldige har eller tidigare har haft ett nära förhållande till.

Även om brott som sker i hemmet troligen utgör det största problemet när det kommer till brott i nära relation så anser vi att det finns skäl att också skydda andra personer än de som bor tillsam-

155

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

mans med gärningspersonen. Det handlar främst om andra inom gärningspersonens familj, t.ex. föräldrar, syskon eller nära släktingar som inte nödvändigtvis bor med gärningspersonen men som har eller tidigare har haft ett nära förhållande till gärningspersonen. I t.ex. hedersrelaterade sammanhang kan våldet och förtrycket utövas av andra personer än de som tillhör den närmaste familjen (SOU 2020:57 s. 163 f.). Gärningar som riktas mot familjemedlemmar eller nära släktingar som den skadeståndsskyldige har eller tidigare har haft ett nära förhållande till bör normalt betraktas som förtroendeskadliga och innefatta en större kränkning än normalt. Det stärkta skadestånds- rättsliga skyddet för personer i gärningspersonens närhet bör därför även omfatta andra personer än de som normalt bor tillsammans med gärningspersonen.

I lagstiftningen finns redan väl etablerade närståendebegrepp som t.ex. ”närstående” och ”tidigare närstående”. Vi har övervägt att i skade- ståndslagen använda dessa begrepp för att beskriva den krets av perso- ner som bör få ett stärkt skadeståndsrättsligt skydd. Termerna när- stående och tidigare närstående förekommer bland annat som rekvisit för brotten grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning, 4 kap. 4 a § brottsbalken. Straffbestämmelserna tillkom som en reaktion på våld i familjen (jfr rättsfallet ”Det närstående paret” NJA 2004 s. 97 och se prop. 1997/98:55 s. 78 f.). Termerna används även som rekvisit i det nya brottet barnfridsbrott (prop. 2020/21:170 s. 17 ff.). Begrep- pet närstående används också i en rad andra författningar med varie- rande innebörd (se rättsfallet ”Det närstående paret” NJA 2004 s. 97).

Det närståendebegrepp som används i fridskränkningsfallen skulle i och för sig kunna omfatta den krets av personer som vi önskar skydda och därför skulle det kunna användas även i skadestånds- rätten. Det finns dock skäl som talar för att man i skadeståndsrätten bör ha ett närståendebegrepp som är fristående från straffrätten. Detta möjliggör en mer dynamisk utveckling av begreppet som på ett ändamålsenligt sätt kan styras utifrån skadeståndsrättsliga över- väganden. Det är vidare inte lämpligt att använda redan etablerade termer men med en annan innebörd än den som används i straffrätten. Med en sådan lösning skulle förvirring kunna uppstå i rättstillämp- ningen. Ett annat närståendebegrepp som hade kunnat övervägas är ”särskilt nära” som förekommer i 5 kap. 2 § skadeståndslagen. Det begreppet är dock relativt snävt och bedöms inte omfatta alla i den krets av personer som enligt vår uppfattning bör skyddas genom detta

156

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

förslag. Vi föreslår därför att det nya begreppet nära förhållande an- vänds för att beskriva den krets av personer som ska skyddas genom den nya punkten i 5 kap. 6 § skadeståndslagen.

Våld som utövas i nära relation kan i vissa enskilda fall falla in under 5 kap. 6 § första stycket 3 skadeståndslagen angående hand- lingar som riktats mot någon som har särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet eller 5 kap. 6 § första stycket 4 skadeståndslagen avseende handlingar som inneburit ett missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande. Punkterna 3 och 4 är dock avsedda för vissa särskilda situationer som inte går att tillämpa generellt på alla former av angrepp i nära relation (jfr prop. 2000/01:68 s. 75). Efter- som den nya omständigheten tar sikte på förhållandet mellan när- stående är det mest ändamålsenligt att införa den nya omständigheten som en del i punkten 4.

6.4.3Handlingar som tagits upp med ett tekniskt hjälpmedel under förhållanden som inneburit risk för att upptagningen sprids

Vårt förslag: Det ska särskilt beaktas om handlingen tagits upp med ett tekniskt hjälpmedel under förhållanden som inneburit risk för att upptagningen sprids. Omständigheten ska införas som en del i punkten 5.

Skälen för vårt förslag

Genom 5 kap. 6 § första stycket 5 skadeståndslagen är det möjligt att i ersättningshänseende särskilt beakta om handlingen varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. I förarbetena framhölls att det främst var ärekränkningsbrotten som åsyftades i denna punkt, men att även situationer där någon blir misshandlad eller ofredad inför andra om- fattas (prop. 2000/01:68 s. 75). I rättsfallet NJA 2015 s. 86 som gällde grovt förtal hade en film på ett samlag lagts ut på internet. När kränkningsersättningens storlek bestämdes nämnde Högsta domstolen punkten 5. Punkten 5 kan alltså redan i dag tillämpas i ersättnings- höjande riktning, i situationer då gärningen skett under uppmärk- sammade former eller dokumenterats och spridits till andra.

157

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

I lagstiftningen har det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten stärkts och moderniserats (se t.ex. prop. 2012/13:69 s. 1 och prop. 2016/17:222 s. 1 f.). År 2013 infördes brottet kränkande fotografering som gör det straffbart att med tekniskt hjälpmedel i hemlighet ta upp bild av någon som befinner sig i ett privat utrymme som t.ex. på en toalett. Sedan år 2018 kan även den som sprider en integritetskänslig bild eller annan uppgift om någon dömas för brottet olaga integritetsintrång. Det kan t.ex. handla om ett övergrepp som filmats och därefter spridits. Spridningen av integritetskänsliga upp- gifter kan ofta medföra stora personliga skador för den enskilde. I takt med den tekniska utvecklingen ökar tillgängligheten till teknisk utrust- ning, i dag har nästan alla tillgång till någon form av utrustning som kan spela in bild och ljud. Det är även möjligt att snabbt och i stor omfattning sprida material till andra. En sådan spridning kan skada den enskildes anseende och framkalla känslor som förtvivlan och maktlöshet. Det kan i vissa fall vara fråga om skador som inte går att reparera. De uppgifter som sprids kan även bli tillgängliga under oöver- skådlig tid. Det är vår bedömning att det finns skäl att i skadestånds- rättsligt hänseende se allvarligt på gärningar som sker under upp- märksammade former och som på olika sätt sprids vidare eller görs tillgängliga för andra.

Det är med dagens teknik möjligt att lagra dokumenterat material på flera enheter och olika medium. Det material som har dokumen- terats med en mobiltelefon kan t.ex. lagras på mobiltelefonens fysiska minne, men även på molntjänster och applikationer som går att koppla ihop med mobiltelefonen. Den som önskar få åtkomst till materialet kan få åtkomst till detta via en annan enhet, t.ex. en annan mobiltelefon eller via en dator. Det är alltså enkelt att på olika sätt lagra, kopiera och återskapa material. Material som genom beslag har förverkats behöver inte nödvändigtvis ha försvunnit helt och den som påstår att ett visst material raderats kan i vissa fall återskapa materialet eller få tillgång till detta på andra sätt. Att en händelse har dokumen- terats och upptagningen lagrats kan därför innebära en risk för fram- tida spridning.

Ibland kan det vara svårt att utreda om ett visst material faktiskt har spridits. Genom en del applikationer går det t.ex. att dokumentera och sprida material på sätt som gör att materialet försvinner från den egna enheten efter att detta skickats till mottagaren och mottagaren kan i sin tur – i vissa fall – återskapa eller spara ner hela eller delar av

158

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

det mottagna materialet. Det kan därför vara helt befogat att känna sig orolig för framtida konsekvenser om det visar sig att någon har dokumenterat en viss händelse. Den tekniska utvecklingen medför att det skadeståndsrättsliga skyddet behöver anpassas så att det på ett mer ändamålsenligt sätt omfattar nya företeelser och risker som inte fanns när punkten 5 infördes år 2002.

Den som blir utsatt för ett brott befinner sig typiskt sett i en utsatt situation och lagstiftaren har tidigare ansett att det i sådana situationer bör finnas ett straffrättsligt skydd för den utsatte (prop. 2016/17:222 s. 35 f.). Att i en situation då brottsoffret utsätts för ett brott även göra en upptagning av händelsen med ett tekniskt hjälpmedel bör betraktas som kränkande, se t.ex. D2.3 och D2.4 där det i anslutning till grova våldtäkter har tagits bilder på brottsoffren. Redan vetskapen om att en viss integritetskränkande händelse, t.ex. ett brottsligt övergrepp, har tagits upp med ett tekniskt hjälpmedel är något som normalt får anses medföra oro och rädsla inför en eventuell framtida spridning. Det är därför vår bedömning att punkt- listan i 5 kap. 6 § skadeståndslagen bör utökas på ett sätt som innebär att det vid bestämmandet av kränkningsersättningens storlek ska tas hänsyn till om den brottsliga handlingen har tagits upp med ett tek- niskt hjälpmedel under förhållanden som inneburit risk för att upp- tagningen sprids. Förslaget innebär att det inte bör krävas att någon spridning av upptagningen skett, utan det räcker med att det finns en risk för spridning.

Gärningspersonen bör ansvara för de påräkneliga följder som det brottsliga angreppet kan medföra. Om det finns en risk för att upp- tagningen av det brottsliga angreppet sprids till följd av att det har tagits upp med ett tekniskt hjälpmedel, bör gärningspersonen stå det skadeståndsrättsliga ansvaret som denna risk innebär. Inte sällan kan det vara andra personer än gärningspersonen själv som gör den tekniska upptagningen. Gärningspersonen bör också – under förutsättning att kravet på påräknelighet är uppfyllt – kunna bli skadeståndsrätts- ligt ansvarig i situationer där han eller hon själv inte gjort upptag- ningen av det brottsliga angreppet. Den gärningsperson som exponerar den skadelidande i den utsatta situation som ett brottsligt angrepp innebär bör alltså också ansvara för den risk som kan uppstå av att andra personer gör tekniska upptagningar av angreppet. Allt för av- lägsna risker som gärningspersonen inte kunnat räkna med bör dock

159

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

inte betraktas som påräkneliga och bör därför inte omfattas, se när- mare i författningskommentaren (avsnitt 13.2).

När det gäller den nya omständighetens placering anser vi det vara lämpligt att placera omständigheten som en del av punkten 5 där det finns en liknande omständighet som tar sikte på bland annat spridning.

6.4.4Flera personer tillsammans mot den skadelidande

Vårt förslag: Det ska särskilt beaktas om handlingen utförts av flera personer tillsammans mot den skadelidande. Omständig- heten ska införas i en ny punkt, punkten 6.

Skälen för vårt förslag

Att fler personer deltagit i ett angrepp tillsammans mot någon annan är en omständighet som i vissa fall brukar beaktas vid brotts- rubriceringen, se t.ex. 6 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken vid grov våldtäkt och jfr t.ex. NJA 2003 s. 229 vid grov misshandel. I för- arbeten har som skäl för livstids fängelse vid mord bland annat anförts att det särskilt kan beaktas om gärningspersonerna varit i numerärt överläge (prop. 2018/19:138 s. 33).

I situationer då det är flera angripare som till antalet är fler i för- hållande till den skadelidande föreligger normalt en större skyddslös- het för den skadelidande. Även risken för allvarligare skador kan normalt antas vara större när flera personer utövar det fysiska våldet, se t.ex. A2.2 i bilaga 3 där tre personer tillsammans misshandlade en skottskadad person som låg försvarslös på marken.

I avgörandena B6.1–B6.5 i bilaga 3 angående människorov är det nästan alltid flera personer som angripit den skadelidande. Inte sällan begås brott som rån av flera personer tillsammans, se t.ex. A6.1–A6.5 och A7.1–A7.5 i bilaga 3 där det i samtliga avgöranden var fråga om minst två gärningspersoner. Det förekommer även att denna typ av rånbrott begås av unga mot unga, s.k. ungdomsrån, se t.ex. A6.1 i bilaga 3 där en grupp ungdomar rånade en ung man. I praxis före- kommer att det vid obeväpnade rån betalas ut 7 000 kronor i kränk- ningsersättning – även i de fall då det varit fråga om flera gärnings- personer mot den skadelidande, som i t.ex. A6.1 i bilaga 3. Den ersätt-

160

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

ningsnivån är enligt vår uppfattning för låg sett till graden av kränk- ning. Ett tillvägagångssätt där flera gärningspersoner tillsammans omringar, håller fast eller på annat sätt markerar sin makt gentemot den skadelidande som befinner sig i ett numerärt underläge måste framstå som väldigt skrämmande, se t.ex. A6.2 i bilaga 3 där 12 000 kro- nor utgick i kränkningsersättning då fyra gärningspersoner omring- ade, höll fast och med tillhygge slog samt tvingade den skadelidande att överlämna sin jacka till dem.

Ett handlande där flera personer tillsammans angriper någon annan är alltså typiskt sett mer hänsynslöst. Känslan av rädsla och maktlös- het ökar normalt vid insikten av att det är flera angripare att värja sig mot. När fler gärningspersoner agerar tillsammans mot den skade- lidande finns ofta ett tydligt eller i vissa fall latent hot till under- kastelse. Detta hot bör anses innefatta en stor kränkning av den skade- lidandes värdighet och rätt till självbestämmande.

Det finns enligt vår uppfattning skäl att i skadeståndsrättsligt hän- seende se allvarligare på brottsliga handlingar som begås av flera perso- ner tillsammans mot den skadelidande. Det är därför vår bedömning att det i punktlistan till 5 kap. 6 § skadeståndslagen bör införas en ny omständighet som medför att det vid bestämmandet av kränknings- ersättningens storlek i större utsträckning ska tas hänsyn till om den brottsliga handlingen utförts av flera personer tillsammans mot den skadelidande.

Denna nya omständighet saknar motsvarighet i punktlistan till 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Omständigheten bör därför införas i en ny punkt, punkten 6.

6.4.5Hot som påtagligt har förstärks genom anspelning på ett våldskapital

Vårt förslag: Det ska särskilt beaktas om handlingen innefattat hot som påtagligt har förstärkts genom anspelning på ett vålds- kapital. Omständigheten ska införas i en ny punkt, punkten 7.

161

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

Skälen för vårt förslag

På senare år har det antagits straffrättsliga skärpningar mot s.k. orga- niserad brottslighet (se t.ex. prop. 2015/16:113 s. 30 ff.). Hot är ett gärningsmoment som förekommer i flera brott. Ibland är även hot ett alternativ till gärningsmomentet våld, t.ex. vid rån. Brott som utövas med inslag av hot utgör en central roll inom den organiserade brottsligheten. Hotbrottsligheten kan användas för att underlätta eller skydda vinstgivande brottslighet. Genom att de som ingår i en viss kriminell gruppering begår ett våldsbrott kan grupperingen skapa eller förstärka ett rykte om sig att vara farlig. När ett sådant s.k. våldskapital är känt och väl uppbyggt kan hot bli ett särskilt effektivt påtryckningsmedel, eftersom hoten då uppfattas som allvarligt menade (prop. 2015/16:113 s. 61 f.).

Ett hot som förstärkts genom anspelning på ett våldskapital kan sannolikt framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, vilket är en ersätt- ningshöjande omständighet enligt 5 kap. 6 § första stycket 2 skade- ståndslagen. Punkten 2 tar dock framför allt sikte på allvarliga vålds- brott som utförts med betydande hänsynslöshet men kan enligt förarbetena även omfatta allvarligare hot (prop. 2000/01:68 s. 75). Det torde främst ha varit allvarliga vapenhot som avsågs när för- arbetena skrevs i början av år 2000 då hot som förstärkts genom an- spelning på ett våldskapital inte utgjorde en kvalifikationsgrund för grovt olaga hot (jfr Friberg, Kränkningsersättning, 2010, s. 767 ff.).

Att ett hot påtagligt förstärkts genom anspelning på ett vålds- kapital måste redan i dag anses vara en omständighet som kan påverka graden av kränkning och därmed ersättningsnivån. I kartläggningen har det endast i ett avgörande bevisats att det förekommit anspelningar på ett våldskapital, se B6.3 i bilaga 3. I målet blev den skadelidande utsatt för ett människorov av tre män som tillhörde en motorcykel- klubb som var involverad i organiserad brottslighet. Kränknings- ersättningen bestämdes till 60 000 kronor, vilket är något högre än lägstanivån om 50 000 kronor som normalt gäller för liknande fall av människorov. Eftersom gärningen i förhållande till andra jämförbara avgöranden innefattade flera andra försvårande omständigheter på- verkade sannolikt anspelningen på våldskapitalet inte ersättnings- nivån i allt för hög grad.

I de möten som utredningen hållit med aktörer som utsätts för hot och våld i tjänsten har en utbredd uppfattning varit att hot av

162

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

personer med välkända våldskapital uppfattas som särskilt proble- matiska och kränkande. Den kränkning som denna typ av hot inne- fattar bör även ge utslag på kränkningsersättningens storlek och därför är det vår uppfattning att det vid kränkningsersättningens be- stämmande särskilt ska beaktas om handlingen innefattat hot som påtagligt har förstärkts genom anspelning på ett våldskapital.

Detta är en ny omständighet som tidigare inte upptagits i punkt- listan. Omständigheten bör därför införas i en separat punkt, punkten 7.

6.4.6Punktlistans placering m.m.

Vårt förslag: Punktlistan ska införas i 5 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen. Det som tidigare fanns angivet i andra stycket ska införas i ett nytt tredje stycke. En följdändring ska göras i 5 § andra stycket brottsskadelagen.

Skälen för vårt förslag

Punktlistan i 5 kap. 6 § skadeståndslagen är enligt sin nuvarande utformning placerad i bestämmelsens första stycke. I första stycket finns även de grundläggande omständigheterna för ersättningens be- stämmande angivna. I första stycket ska nu en ny mening om det stärkta upprättelsemomentet införas (se avsnitt 6.3.4). Vi anser att det finns systematiska skäl att i bestämmelsens första stycke endast ange de grundläggande omständigheterna för ersättningens bestäm- mande; (1) handlingens art, (2) handlingens varaktighet och (3) den skadelidandes behov av upprättelse. Det är vår uppfattning att punkt- listan med de omständigheter som därutöver ska beaktas särskilt bör finnas i bestämmelsens andra stycke. Det som enligt den nuvarande bestämmelsen finns angivet i andra stycket, om tryckning av dom i vissa fall, bör därför flyttas ner till ett nytt tredje stycke.

I 5 § andra stycket brottsskadelagen anges att brottsskadeersätt- ning för kränkning bestäms enligt 5 kap. 6 § första stycket skadestånds- lagen. Brottsskadeersättningen bör även fortsättningsvis bestämmas utifrån de principer som finns angivna i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Som en följd av den föreslagna ändringen i 5 kap. 6 § skadestånds- lagen, som innebär att punktlistan placeras i bestämmelsens andra

163

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

stycke, föreslås att det i 5 § andra stycket brottsskadelagen ska in- föras en hänvisning även till 5 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen.

6.5Vår syn på de framtida ersättningsnivåerna

De omständigheter som nu ska medföra att ersättningsnivåerna för kränkningsersättning höjs generellt är att det vid ersättningens be- stämmande ska tas hänsyn till de förändringar som skett i penning- värdet sedan år 2000, att det antagits en skärpt syn på flera typer av brott som en följd av det stärkta skyddet för den kroppsliga integ- riteten och att upprättelsemomentet vid ersättningens bestämmande stärks genom tillägget i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Det som ska med- föra relativa höjningar av ersättningsnivåerna för vissa gärningar är att fler omständigheter än tidigare nu ska beaktas särskilt vid ersätt- ningens bestämmande enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen. I det föl- jande redovisas vår syn på hur våra förslag bör påverka de framtida ersättningsnivåerna.

6.5.1Lägstanivån bör höjas från 5 000 kronor till 8 000 kronor

I dag anses 5 000 kronor vara det lägsta belopp som betalas ut i kränk- ningsersättning. Beloppet 5 000 kronor kan sägas vara den nedersta gränsen för vad som, mätt i pengar, utgör en allvarlig kränkning. Denna nedersta gräns har tidigare varit lägre. Lägstanivån har dock varit 5 000 kronor i över 20 år. För många brott som t.ex. misshandel, olaga hot och sexuellt ofredande har ersättningsnivån för mindre allvarliga fall i princip konstant uppgått till 5 000 kronor. I de fall då ersättningsnivåerna varit helt oförändrade har det skett reala minsk- ningar av ersättningens värde, vilket innebär att den som fick kränk- ningsersättning med 5 000 kronor år 2000 utifrån ett ekonomiskt perspektiv fick ”mer” i ersättning än den som får 5 000 kronor i dag. Den som fick 5 000 kronor i kränkningsersättning för ett knytnävs- slag i ansiktet år 2000 hade t.ex. kunnat använda pengarna för att köpa saker som i dag kostar cirka 6 500 kronor.

Eftersom hänsyn till förändringar i penningvärdet inte har beak- tats i tillräcklig utsträckning under de senaste 20 åren, är detta en omständighet som nu bör påverka ersättningsnivåerna generellt. Det stärkta upprättelsemomentet bör också medföra generella höjningar

164

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

för samtliga brottsliga angrepp. Detta bör sammantaget medföra att lägstanivån på kränkningsersättningen höjs från 5 000 kronor till 8 000 kronor. Denna höjning av lägstanivån är inte avsedd att påverka bedömningen av vad som utgör en allvarlig kränkning.

Beloppet 8 000 kronor bör främst utgå i de fall då kränkningen varit i nivå med – eller något över – den nedersta gränsen för vad som bedöms utgöra en allvarlig kränkning enligt 2 kap. 3 § skadestånds- lagen. Bedömningen bör göras likt den som gjordes tidigare då 5 000 kronor utgick vid de mindre allvarliga brottsliga angreppen. Det kan t.ex. handla om lindrigare fall av olaga hot, ofredande, för- olämpning, hemfridsbrott, kränkande fotografering, olovlig identi- tetsanvändning, dataintrång, överträdelse av kontaktförbud eller vissa fall av ringa misshandel. För vissa kränkningar bör alltså behovet av upprättelse kunna bli tillgodosett genom lägstanivån om 8 000 kro- nor. Individuella bedömningar måste naturligtvis göras i varje enskilt fall, bland annat med beaktande av det stärkta upprättelsemomentet. I en del av de lindrigare fallen kan det därför finnas skäl att döma ut ett något högre skadestånd än vad som normalt hade betalats ut med den tidigare regleringen. Det ska samtidigt framhållas att kränknings- ersättningen ingår i ett dynamiskt system och att synen på de gär- ningar som beskrivits som ”lindrigare” kan förändras.

6.5.2Hur mycket ska ersättningsnivåerna höjas?

Ambitionen är att våra förslag ska resultera i generella höjningar för samtliga brottsliga angrepp. Hur stora höjningarna blir för varje enskild gärning är något som rättstillämpningen ytterst ansvarar för. Det vi vill framhålla är att höjningarna bör vara differentierade. Höj- ningarna bör alltså inte vara lika stora för varje enskild brottslig gär- ning. Tanken är inte heller att det ska ske en generell dubblering av ersättningsnivåerna för varje enskilt brottsligt angrepp. De omstän- digheter – innefattande det stärkta upprättelsemomentet – som anges i 5 kap. 6 § skadeståndslagen bör vara vägledande för vad de kom- mande beloppen normalt ska uppgå till. När de nya ersättningsnivå- erna ska bestämmas bör hänsyn också tas till:

165

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

•om det antagits en skärpt syn på det aktuella brottet,

•om det tidigare har skett höjningar av ersättningsnivåerna för det aktuella brottet,

•hur hög den befintliga ersättningsnivån är,

•om den nya nivån är rimligt differentierad i förhållande till ersätt- ningsnivåerna för andra kränkningar, samt

•om ändringarna i punktlistan till 5 kap. 6 § skadeståndslagen kom- mer medföra att ersättningsnivån för det aktuella brottet höjs relativt.

I det följande redogör vi för vad våra förslag och vad det vi anfört om det generella behovet av förändring kan innebära för ersättnings- nivåerna för ett par utvalda brott. Vi vill dessförinnan återigen påminna om vikten av att alltid göra en nyanserad bedömning. De belopp som redovisas i det följande bör alltså inte övertolkas eller appliceras på varje enskilt fall.

Våldsbrott

Skyddet för den kroppsliga integriteten har stärkts och i samhället råder en skärpt syn på våldsbrottslighet. När det antagits en skärpt syn på en viss typ av brottslighet har det i vissa fall återspeglats genom att ersättningsnivåerna för den brottstypen höjts. När ersättnings- nivåerna för sexualbrotten höjdes motiverades det bland annat med en skärpt syn på sådan brottslighet. Ersättningsnivåerna för miss- handel har varit konstanta under mer än 20 års tid och någon utveck- ling motsvarande den som skett för sexualbrotten har, trots den skärpta synen på våldsbrottslighet, inte skett för brott som t.ex. miss- handel.

Användningen av fysiskt våld utgör inte endast ett angrepp mot den utsattes kroppsliga integritet, det innefattar också ett angrepp mot den utsattes värdighet och självbestämmande. Det finns anled- ning att se allvarligt på användningen av fysiskt våld, även i de fall då den skadelidande inte tillfogats några allvarliga skador.

Normalbeloppet för kränkningsersättning vid misshandel av normalgraden har under de senaste 20 åren uppgått till 5 000 kronor, när angreppet ansetts vara av mindre allvarlig art. 5 000 kronor har

166

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

t.ex. betalats ut när den skadelidande blivit slagen med ett eller flera slag i ansiktet. Det är en ersättning som legat i nivå med vad som utgått i kränkningsersättning vid verbala olaga hot och mindre all- varliga men ersättningsberättigade ofredanden, se t.ex. B1.1 och B2.1 i bilaga 3. Vi anser att det ofta finns anledning att i ersättningshänse- ende göra en differentiering mellan våldsbrott och brott som inte innefattar våld. Det beror bland annat på att behovet av upprättelse typiskt sett är större när fysiskt våld har använts. Även om t.ex. dödshot kan vara mycket integritetskränkande och medföra allvarlig skada är det ändå en upptrappning att gå från ett verbalt hot till att med våld angripa en annan människa. På samma sätt bör det typiskt sett anses vara mer allvarligt att bli utsatt för en misshandel jämfört med att utsättas för ett hänsynslöst beteende i form av att bli ofredad. Normalt bör alltså en misshandel betraktas som allvarligare än ett olaga hot eller ett ofredande. Det kan även antas att den som blir utsatt för fysiskt våld typiskt sett är i större behov av upprättelse. Synsättet – att användningen av fysiskt våld är mer kränkande och medför ett större behov av upprättelse – bör ha genomslag på all användning av fysiskt våld. Detta innebär t.ex. att ersättningsnivåerna för misshandelsbrotten på alla rubriceringsnivåer normalt borde vara högre relativt till de flesta andra brott som inte innefattar vålds- användning. Sammantaget anser vi därför att normalbeloppet för kränkningsersättning vid misshandel bör uppgå till 10 000 kronor. I de fall där tillhyggen använts och det orsakats sårskador har i vissa fall 15 000 kronor dömts ut, se t.ex. A1.5 i bilaga 3. Även det är lågt och bör med den nya lagstiftningen hamna på omkring 25 000 kro- nor vid lindrigare skador och högre vid allvarligare skador. Samtidigt ska det framhållas att ersättningsnivån även fortsättningsvis ska på- verkas av hur farligt våldet varit, skadornas omfattning m.m.

För grov misshandel har kränkningsersättning utgått med om- kring 20 000–30 000 kronor i vissa allvarliga fall, se t.ex. A2.1 (20 000 kronor) och A2.3 (30 000 kronor) i bilaga 3. I A2.1 var det fråga om ett i princip helt oprovocerat angrepp med bland annat hund som innefattade allvarligt våld med slag och sparkar som gav upphov till flera frakturer i ansiktet. I A2.3 var det fråga om ett helt oprovocerat angrepp av överfallsliknande karaktär som medförde nio revbensbrott och flertalet ansiktsfrakturer. Det är vår uppfatt- ning att nivån på den kränkningsersättning som har dömts ut i dessa två fall visar på att ersättningsnivåerna för allvarliga våldsbrott varit

167

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

för låga i förhållande till hur allvarliga vissa gärningar varit. Med det stärkta upprättelsemomentet och med beaktande av de omständig- heter som medför att det nu finns ett behov av att höja nivåerna bör kränkningsersättning i fall som liknar A2.1 och A2.3 utgå med om- kring 50 000–70 000 kronor. I allvarligare fall, vid svåra skador eller då livsfarliga vapen använts mot centrala delar av kroppen som i t.ex. A2.4 där den skadelidande fick en punkterad lunga till följd av ett knivhugg i ryggen, kan det finnas skäl att döma ut ännu högre be- lopp. Det är vår uppfattning att ersättningsnivån vid grov misshandel i regel inte bör understiga 50 000 kronor.

När det gäller brottet synnerligen grov misshandel har vi noterat att ersättningen i princip alltid bestäms till 100 000 kronor, se t.ex. Brottsoffermyndighetens referatsamling 2020, ref 9–12. Ett liknande mönster finns i den domstolspraxis som vi undersökt, se A3.1–A3.5 i bilaga 3. Som tidigare framhållits finns det goda skäl att använda sig av schabloner, men det är samtidigt viktigt att det görs nyanserade bedömningar vid ersättningens bestämmande. Det sagda innebär att det i vissa fall, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, kan finnas skäl att frångå det som ansetts vara normalbeloppet i praxis – både i höjande och sänkande riktning. För synnerligen grov misshandel bör normalbeloppet med den nya lagstiftningen uppgå till i vart fall 200 000 kronor.

Ersättningsnivåerna för försök till mord har historiskt legat om- kring 25 000–30 000 kronor högre än ersättningsnivåerna för våld- täkt av normalgraden – i vart fall när försöket lett till allvarliga eller livshotande skador. Försök till mord hör till ett av de allvarligaste och mest integritetskränkande brotten som man kan bli utsatt för. Den enskildes behov av upprättelse bör i dessa fall antas vara stort. När angreppet inte lett till några allvarliga skador, se t.ex. A4.1 i bilaga 3 som gällde ett misslyckat angrepp med en kniv, bör ersätt- ningen i fortsättningen normalt bestämmas till 200 000 kronor. I de fall då den skadelidande fått allvarliga eller livshotande skador, se t.ex. A4.2, bör ersättningen normalt bestämmas till 250 000 kronor. I allvarligare fall som innefattat försvårande omständigheter, se t.ex. A4.3 och A4.5 bör ersättningen överstiga 250 000 kronor. Ersätt- ningsnivåerna för försök till mord har tidigare höjts i praxis och detta är något som bör vägas in vid bedömningen av de nya ersättnings- nivåerna.

168

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

Brottet vållande till kroppsskada, grovt brott, förutsätter inget uppsåt. En gärning som begåtts genom oaktsamhet kan i vissa fall utgöra en allvarlig kränkning. Inte sällan är det fråga om allvarliga skador som drabbat personer som inte haft någon beredskap för att bli utsatta, se t.ex. A5.2 i bilaga 3 där en man blev påkörd på ett över- gångsställe eller A5.3 där en äldre kvinna fick livshotande skador när hon blev knuffad av en man som försökte fly efter en butiksstöld. Gärningar som begås genom oaktsamhet kan alltså vara allvarliga och även om behovet av upprättelse möjligen inte kan anses vara lika starkt som vid uppsåtliga brott finns det ändå ett behov av upp- rättelse för den enskilde. Ersättningsnivåerna för vållande till annans kroppsskada, grovt brott, bör differentieras i förhållande till uppsåt- liga brott som t.ex. grov misshandel. Vid mindre allvarliga gärningar bör ersättningsnivån för vållande till kroppsskada, grovt brott, upp- gå till omkring 30 000 kronor. I allvarligare fall t.ex. som i A5.3–A5.5 där skadorna i samtliga fall var livshotande bör ersättningsnivån upp- gå till omkring 60 000–100 000 kronor.

Rån

Ersättningsnivåerna vid rån mot person har i princip inte förändrats på 20 år. Vid obeväpnade rån, se t.ex. A6.1 i bilaga 3, utgår normalt 7 000 kronor i kränkningsersättning. Det är en ersättningsnivå som är nära eller i nivå med andra typiskt sett mindre allvarliga brott som t.ex. olaga hot och ofredande, se t.ex. B1.1, B1.2, B1.3, B1.4, B2.1 och B2.2. Vi anser att det måste finnas en tydligare differentiering mellan rånbrott och brott som t.ex. olaga hot och ofredande där kränkningen typiskt sett får betraktas som lägre. Ersättningsnivåerna för obeväpnade rån bör efter denna reform inte understiga 15 000 kro- nor och i större utsträckning differentieras till annan brottslighet som typiskt sett kan betraktas som mindre allvarlig.

Vid rån som innefattar vapen eller andra farliga föremål har enligt praxis 12 000 kronor utgått i mindre allvarliga fall och 20 000 kronor i allvarligare fall. Det finns anledning att se allvarligt på brott som innefattar hot med användandet av vapen, då denna typ av hot nor- malt medför stor rädsla. I mindre allvarliga fall av rån som innefattat vapen, se t.ex. A6.3 där en man sparkades ner från sin moped och hotades med kniv, bör ersättningsnivåerna uppgå till omkring

169

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

30 000 kronor. I allvarligare fall av rån som innefattat vapen, se t.ex. A6.4 där det var fråga om ett allvarligt hot med en pistol som riktades mot målsägandens huvud under ett rån i dennes bostad och A6.5 där två maskerade män trängde sig in i en bostad där de med våld angrep och rånade målsäganden, bör ersättningsnivåerna uppgå till mellan

40000–60 000 kronor. När ersättningen bestäms måste samtliga om- ständigheter vid angreppet beaktas, bland annat var, mot vem och under vilka omständigheter rånet skett, hur påtagligt hotet framstått för målsäganden, omfattningen av våldsanvändningen samt med hän- syn till vilka skador som uppstått. Vid rån är det dessutom inte sällan flera gärningspersoner som deltar i angreppet mot den skadelidande. Detta är något som enligt den föreslagna lydelsen i 5 kap. 6 § andra stycket 6 skadeståndslagen särskilt ska beaktas i ersättningshöjande riktning.

En gärning som rubriceras som grovt rån är typiskt sett mycket allvarlig. Graden av kränkning är normalt hög vid denna typ av gär- ningar. Som lägst brukar i dag normalt 40 000 kronor dömas ut i kränk- ningsersättning vid grovt rån, se t.ex. A7.1–A7.3 i bilaga 3. När omstän- digheterna varit försvårande, som i t.ex. A7.4 där en man sköts med en automatkarbin i benet eller A7.5 där två män brutalt rånade en man som orsakades livshotande skador har 70 000 kronor respektive

75000 kronor betalats i kränkningsersättning. Det finns till följd av det stärkta skyddet för den kroppsliga integriteten en skärpt syn på denna typ av rånbrott som ofta innefattar allvarligt hot, tvång eller våld. Ersättningsnivåerna för grovt rån bör efter denna reform som utgångspunkt inte understiga 90 000 kronor.

Ofredande, olaga hot och grovt olaga hot

Ersättningsnivåerna för ofredande och olaga hot uppgår i praxis till ungefär samma nivåer som för misshandel. Som har utvecklats i av- snitt 6.5.1 bör normalt 8 000 kronor betalas ut för ett ofredande och olaga hot på lägstanivå. När det kan motiveras utifrån graden av kränk- ning bör högre belopp dömas ut, se t.ex. B1.5 i bilaga 3 där det var fråga om upprepade trakasserier under längre tid och B2.2–B2.5 där hoten förstärktes med vapen.

Graden av kränkning kan skilja sig åt mellan enskilda gärningar, särskilt vid olaga hot där hoten kan vara av varierande karaktär. Ett

170

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

hot som förstärkts med ett vapen bör typiskt sett anses vara mer kränkande än ett hot som endast är verbalt. Bedömningen av vilken nivå som kränkningen når upp till vid olaga hot bör ske utifrån samt- liga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, t.ex. utifrån hur akut hotet framstått, avståndet mellan gärningspersonen och den skadelidande, om något vapen använts och i sådana fall vilken typ samt om hotet påtagligt förstärkts genom anspelning på ett vålds- kapital på det sätt som framgår av den föreslagna lydelsen i 5 kap. 6 § andra stycket 7 skadeståndslagen. Liknande bedömningar bör göras vid grovt olaga hot där kränkningsersättning i dag utgår med ungefär 10 000–25 000 kronor. Det är i dessa fall ofta fråga om allvarliga gär- ningar, se t.ex. B3.2 i bilaga 3 där en man med skyddsväst hotade en familj med en pistol. Som utgångspunkt bör ersättningsnivån för grovt olaga hot börja vid 25 000 kronor efter denna reform. I allvar- ligare fall som i t.ex. B3.4 där en man med ett hagelgevär sköt in i en lägenhet där två barn låg och sov eller B3.5 där ett vapen riktades mot personer i samband med ett mord borde graden av kränkning och behovet av upprättelse motivera en klart högre ersättningsnivå än 25 000 kronor.

Kränkande fotografering

Vid kränkande fotografering uppgår kränkningsersättningen i dag normalt till 5 000 kronor i de lindrigare fallen, se t.ex. B4.1 i bilaga 3. Det är i nivå med vad som normalt betalas ut vid misshandel. En del fall av kränkande fotografering är inte av sådan karaktär att de i ersättningshänseende bör jämställas med misshandel. Det är vår upp- fattning att ersättningsnivån för kränkande fotografering i de mindre allvarliga fallen som utgångspunkt bör ligga något lägre än ersättnings- nivån för misshandel. Ersättningsnivån för kränkande fotografering bör därför som utgångspunkt börja vid 8 000 kronor.

Graden av kränkning varierar dock beroende på vad det är som har tagits upp. Normalt får det anses vara mer kränkande att det som tagits upp är den skadelidandes helt eller delvis nakna kropp, se t.ex. B4.2 och B4.3 i bilaga 3. I praxis har högre ersättning även utgått då upptagningen avsett mycket integritetskränkande situationer, se t.ex. B4.4 där ett samlag filmades eller B4.5 där en våldtäkt filmades.

171

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

Redan i dag differentierar alltså domstolarna ersättningsnivåerna vid kränkande fotografering på ett tydligt sätt.

Olaga integritetsintrång

Kränkningsersättningen för brottet olaga integritetsintrång uppgår i dag som vid kränkande fotografering normalt till 5 000 kronor i de lindrigare fallen, se t.ex. B5.1 i bilaga 3. Det finns enligt vår uppfatt- ning skäl att differentiera ersättningsnivåerna mellan kränkande foto- grafering och olaga integritetsintrång. Vid kränkande fotografering krävs inte, till skillnad från vad som gäller vid olaga integritetsintrång, att någon spridning skett. En handling som innefattar spridning kan i vissa fall också betraktas som ägnad att väcka allmän uppmärksam- het, se den nuvarande lydelsen i 5 kap. 6 § första stycket 5 skadestånds- lagen. En spridning av integritetskänsliga uppgifter kan medföra all- varliga personliga skador för den skadelidande. Den skadelidande har sällan möjlighet att själv begränsa spridningen och skadans omfatt- ning. Uppgifterna som sprids kan bli tillgängliga under oöverskådlig tid och konsekvenserna kan vara svåra att överblicka. Den skade- lidande är vid denna typ av angrepp i en utsatt situation och behovet av upprättelse bör därför normalt anses vara stort. Det är därför vår uppfattning att ersättningsnivån för olaga integritetsintrång som ut- gångspunkt bör börja vid 10 000 kronor, i nivå med den lägre ersätt- ningsnivån för misshandel. I likhet med det resonemang som förts beträffande kränkande fotografering bör ersättningsnivåerna för olaga integritetsintrång variera utifrån vad det är som har tagits upp och spridits.

Människorov

Människorov är ett brott som det finns särskild anledning att se allvarligt på (prop. 2009/10:147 s. 9 f. och 40 f.). Brottsligheten kan innehålla tortyrliknande moment, innebära stor ovisshet och rädsla för den skadelidande. Inte sällan är det flera gärningspersoner inblan- dade mot en skadelidande. Hoten kan ofta vara allvarliga och det före- kommer även att de påtagligt har förstärkts genom anspelning på ett våldskapital, se t.ex. B6.3 i bilaga 3. Vid människorov finns det enligt vår uppfattning också ett tydligt behov av upprättelse. Det finns som

172

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

framhållits en skärpt syn på denna typ av allvarliga frihetsbrott. Människorov innefattar inte sällan angrepp mot den kroppsliga integ- riteten. Den kränkningsersättning som betalas ut i dag uppgår normalt till 50 000 kronor (se avsnitt 4.3.5). I samtliga avgöranden som ingått i vår kartläggning avseende människorov har gärningspersonerna även dömts för att ha utsatt brottsoffret för andra allvarliga brott. Därför är det svårt att uttala sig om vad de gällande ersättningsnivåerna för endast människorov uppgår till. Av detta skäl är det svårt att uttala sig mer precist om vad som bör utgå i ersättning för endast ett män- niskorov. En bedömning måste göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. En omständighet av betydelse är bland annat fri- hetsberövandets längd. När gärningen involverat flera gärningsperso- ner eller innefattat hot som påtagligt har förstärkts genom anspelning på ett våldskapital bör detta också beaktas särskilt vid ersättningens bestämmande, se de föreslagna lydelserna i 5 kap. 6 § andra stycket 6 och 7 skadeståndslagen. Normalt bör inte mindre än 70 000 kronor utgå i kränkningsersättning om gärningen endast avsett människo- rov. I de fall då brottsoffret även har utsatts för andra allvarliga gärningar som t.ex. grov misshandel, grov utpressning, rån m.m. ska den samlade kränkningen ersättas och i sådana fall bör ersättnings- nivån normalt inte understiga 100 000 kronor. Vi har med anledning av vad som anförts ovan om svårigheten att fastställa ersättnings- nivåerna för människorov valt att inte ta med brottet i den vägledande tabellen 6.1 nedan.

Brott i nära relation

När det gäller brott i nära relation har det i praxis betalats ut omkring 10 000 kronor vid enstaka fall av misshandel av en partner eller ett barn, se t.ex. C2.2 i bilaga 3 där en man slog sin sambo och C2.3 där en pappa slog sin dotter med en elsladd. Det finns dock även exempel på lägre ersättningsnivåer, se t.ex. C2.1 där 7 000 kronor betalades ut. Ersättningsnivåerna är generellt högre än vid andra misshandels- fall där det inte finns en nära relation mellan gärningspersonen och den skadelidande. Den nya omständighet som föreslås bli införd i 5 kap. 6 § andra stycket 4 skadeståndslagen bör leda till höjda ersätt- ningsnivåer. Efter reformen bör ersättningen för enstaka fall av miss- handel mot anhöriga som huvudregel inte understiga 20 000 kronor.

173

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

I enskilda fall, när det kan motiveras utifrån graden av kränkning, bör avsteg kunna göras.

När det gäller olaga hot som riktas mot personer som har eller tidigare har haft ett nära förhållande till gärningspersonen utgår normalt 5 000 kronor i kränkningsersättning, se t.ex. C1.1, C1.2 och C1.3 i bilaga 3. För olaga hot har närståendefaktorn inte gett något större utslag på ersättningsnivåerna, utan nivåerna ligger på samma nivåer som vid andra fall av olaga hot, se t.ex. B2.1 där en badvakt i en simhall hotades av en besökare. Eftersom det skadeståndsrättsliga skyddet för familj och nära släkt nu stärks bör ett olaga hot som riktats mot en person som har eller tidigare har haft ett nära förhål- lande till gärningspersonen typiskt sett kunna ge högre ersättning än ett olaga hot som riktats mot någon som inte har samma relation till gärningspersonen. Ersättningsnivåerna för olaga hot mot personer som har eller tidigare har haft ett nära förhållande till gärningsperso- nen bör därför normalt uppgå till 10 000 kronor. En del hot kan upp- stå under upprörda situationer mellan vuxna och när det är motiverat utifrån graden av kränkning bör därför den lägre ersättningsnivån om 8 000 kronor också kunna dömas ut.

När det varit fråga om upprepat våld och hot under längre tid som vid t.ex. grov kvinnofridskränkning kan det vara svårt att fastställa rimliga ersättningsnivåer. Omständigheterna i de enskilda fallen kan skilja sig åt i fråga om t.ex. varaktighet, antalet kränkningar och karak- tären på dessa. I undersökt praxis har ersättningsnivåerna för grov kvinnofridskränkning varierat mellan 30 000–75 000 kronor. Ersätt- ningsnivåerna höjdes dock av Brottsoffermyndighetens nämnd under år 2021 till omkring 50 000–100 000 kronor, se t.ex. Brottsoffer- myndighetens beslut den 16 april 2021, dnr 1355/2021 och 2620/2021. Höjningen motiverades bland annat utifrån några av de faktorer som

vimenar bör leda till generella höjningar av ersättningsnivåerna; att ersättningsnivåerna för brottet varit desamma under en längre tid utan att hänsyn tagits till det förändrade penningvärdet eller den skärpta synen på brottsligheten. Eftersom det skett en höjning av ersättningsnivåerna i närtid bör detta beaktas vid bestämmandet av de ersättningsnivåer som ska gälla efter denna reform.

Det stärkta upprättelsemoment som nu föreslås bli infört genom denna reform bör också beaktas vid bestämmandet av de nya ersätt- ningsnivåerna. Vid denna typ av allvarliga och upprepade brott mot närstående bör det anses finnas ett starkt behov av upprättelse. En

174

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

annan omständighet som bör beaktas är förslaget om stärkt skade- ståndsrättsligt skydd för personer som utsätts för brott av en gär- ningsperson som de har eller tidigare har haft ett nära förhållande till, se den föreslagna lydelsen i 5 kap. 6 § andra stycket 4 skadestånds- lagen. Vidare bör de straffskärpningar avseende grov kvinnofrids- kränkning som kan förväntas bli införda efter överlämnandet av detta betänkande också beaktas (se avsnitt 6.4.2).

Enligt vår uppfattning bör de framtida ersättningsnivåerna för brott som grov kvinnofridskränkning som huvudregel inte understiga 70 000 kronor. För brottet grov fridskränkning, som vi inte gjort en närmare kartläggning av, kan möjligen i vissa fall andra överväganden göra sig gällande.

Sexualbrott

Ersättningsnivåerna för våldtäkt mot barn och våldtäkt mot vuxna uppgår till samma nivåer, se tabell 4.19 i avsnitt 4.3.5 där det framgår att ersättningsintervallet för brotten uppgår till omkring 100 000– 125 000 kronor vid brott av normalgraden. Det finns vissa straff- rättsliga skillnader mellan våldtäkter mot barn och vuxna. Det krävs generellt mindre våld för att en våldtäkt mot ett barn ska rubriceras som grov. En våldtäkt av normalgraden som riktats mot en vuxen och som innefattat ett visst våldsinslag skulle i en del fall ha rubrice- rats som grov om denna i stället hade riktats mot ett barn. Eftersom det finns vissa straffrättsliga skillnader mellan våldtäkter mot barn och vuxna kan det vara svårt att jämföra ersättningsnivåerna för de olika brotten. De straffrättsliga skillnaderna har dock minskat. När brottet våldtäkt mot barn tillkom fanns inte den s.k. samtyckeslag- stiftningen. Våldtäktslagstiftningen hade då ett större fokus på tvång och våld. Genom samtyckeslagstiftningen har de straffrättsliga skill- naderna mellan våldtäkt mot barn och vuxna minskat. Vid jämförelser mellan allvarligare våldtäktsgärningar som rubricerats som grova – där de straffrättsliga skillnaderna får anses vara mindre – framgår det av vår kartläggning att ersättningsnivåerna vid grova våldtäkter mot barn och vuxna uppgår till liknande nivåer även i fall där omständig- heterna och våldsinslagen varit av liknande art (150 000–200 000 kro- nor). Se t.ex. D2.1 i bilaga 3 där två män våldtog en yngre kvinna (16 år) som de höll fast jämfört med E2.1 där två män våldtog ett

175

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

barn som de höll fast (150 000 kronor), D2.4 där tre män våldtog en vuxen kvinna i en lekpark jämfört med E2.4 där tre män våldtog ett barn på en toalett (175 000 kronor) samt D2.5 där två män bröt sig in och med våld våldtog en kvinna i hennes bostad jämfört med E2.5 där ett barn drogades, bands fast och under pistolhot våldtogs av en maskerad man (200 000 kronor).

Det finns en skärpt syn på sexualiserade kränkningar mot barn. Det är numera den sexuella kränkningen som står i fokus och inte endast användningen av tvång och fysiskt våld. Trots att de straff- rättsliga skillnaderna mellan våldtäkter mot barn och vuxna minskat har det i undersökt praxis inte gjorts någon differentiering av ersätt- ningsnivåerna. Relativt likartade gärningar ersätts med ungefär samma belopp, oavsett om den utsatte varit barn eller vuxen. Den sexuella kränkningen bör dock typiskt sett anses vara större då gärningen riktats mot ett barn. Normalt bör även behovet av upprättelse vara större när gärningen har riktats mot ett barn. En sexuell kränkning

–som vid gärningstillfället inte alltid till fullo förstås av barnet – kan längre fram i livet påverka barnet och bli svår att bearbeta. Små barn som utsätts för sexualbrott av vuxna kan ofta inte värja sin personliga integritet. Inte sällan begås dessutom gärningen av en vuxen person som barnet känner förtroende för och som barnet betraktar som en skyddsperson, se t.ex. E2.3 i bilaga 3 där gärningspersonen var en person som stod barnet nära. När gärningen begåtts av en person som stått barnet nära kan detta beaktas särskilt enligt såväl den nuvarande som den föreslagna bestämmelsen i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Integritetskränkningen när barn utnyttjas på ett hänsynslöst sätt bör betraktas som ytterst allvarlig. Det är vår uppfattning att skyddet för barns sexuella integritet bör återspeglas i ersättningsnivåerna för kränkning och att det bör göras en differentiering mellan våldtäkter mot barn och vuxna.

För sexualbrotten har det i likhet med försök till mord skett en del höjningar av ersättningsnivåerna i praxis. Även om detta är något som bör vägas in vid bedömningen av de nya ersättningsnivåerna finns det andra starka skäl som talar för att ersättningsnivåerna bör höjas. Höjningarna är som framhållits i avsnitt 6.2.3 begränsade, särskilt mot bakgrund av den skärpta syn som råder för denna typ av brottslighet. Brotten våldtäkt och våldtäkt mot barn hör till några av de allvar- ligaste och mest integritetskränkande brott någon kan bli utsatt för. Behovet av upprättelse får därför anses vara stort.

176

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

För våldtäkt bör ersättning normalt utgå med 200 000 kronor. Eftersom viss differentiering bör göras mellan våldtäkter mot vuxna och våldtäkter mot barn bör normalt 225 000 kronor utgå vid våld- täkt mot barn. För grov våldtäkt bör ersättning normalt utgå med 300 000 kronor. Ersättningsnivåerna för grov våldtäkt mot barn bör också differentieras och ersättning bör normalt utgå med 325 000 kro- nor. Ersättningsnivåerna styrs utifrån graden av kränkning och vid allvarligare gärningar som i t.ex. D1.4, D2.4, E1.4 och E2.5 bör högre ersättning utgå.

Högsta domstolen har när det gäller brottet oaktsam våldtäkt ny- ligen bestämt att schablonersättningen bör uppgå till 75 000 kronor (se rättsfallet ”Skadestånd efter övernattningen” NJA 2019 s. 1064). Straffansvar för oaktsam våldtäkt förutsätter bland annat grov oakt- samhet i förhållande till att den andra personen inte deltog frivilligt. Den skärpta synen på sexualbrott får dock även anses omfatta sexual- brott som begås genom grov oaktsamhet. Det är vår uppfattning att ersättningsnivån för oaktsam våldtäkt efter denna reform normalt bör uppgå till 150 000 kronor.

När det gäller sexualbrotten kommer även den föreslagna lydel- sen i 5 kap. 6 § andra stycket 4 skadeståndslagen kunna beaktas vid kränkningsersättningens bestämmande i de fall där gärningspersonen har haft ett nära förhållande till den skadelidande.

Ärekränkningsbrott

För att någon ska kunna dömas för förtal krävs det bland annat att en viss uppgift spridits. Brott som innefattar spridning kan som tidi- gare framhållits leda till stora personliga skador. När kränknings- ersättningens storlek ska bestämmas bör det bland annat beaktas om handlingen varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet, se den nu- varande lydelsen i 5 kap. 6 § första stycket 5 skadeståndslagen. I dag utgår normalt 5 000 kronor för förtal i de lindrigare fallen, se t.ex. F1.1 och F1.2 i bilaga 3. Vi anser att det finns anledning att normalt döma ut 10 000 kronor i kränkningsersättning vid förtal, i likhet med olaga integritetsintrång.

När en gärning rubriceras som grovt förtal kan det bland annat bero på att uppgiften fått en omfattande spridning, se t.ex. F2.4 och F2.5 i bilaga 3. Den som utsätts för grovt förtal kan få sitt anseende

177

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

skadat och behovet av upprättelse kan i många fall vara stort. Den ersättningsnivå som gällt i praxis har varierat mellan omkring 15 000– 80 000 kronor. Det stärkta upprättelsemomentet och den skärpta syn som gäller för brott som innefattar spridning motiverar enligt vår uppfattning att de nya ersättningsnivåerna för grovt förtal normalt inte bör understiga 40 000 kronor.

Den som är ursprungskällan till spridningen av den förtalande uppgiften bör i ersättningshänseende normalt differentieras i förhål- lande till de som i nästa led sprider vidare uppgiften. Det får normalt anses skadeståndsrättsligt mer klandervärt att skapa förtalsuppgiften och sedermera sätta den i spridning som en del i det första ledet av spridningen. Även andra omständigheter bör dock beaktas vid bestäm- mandet av ersättningens storlek, t.ex. hur stor spridning den enskilda spridningen fått, se t.ex. F2.1 där flera tilltalade hade spridit samma uppgift men fick ansvara med olika belopp.

Förmögenhetsbrott

Förmögenhetsbrott (utöver rån) grundar generellt sett inte rätt till kränkningsersättning. I vissa fall kan dock även ett förmögenhets- brott ge upphov till en sådan kränkning som avses i 2 kap. 3 § skade- ståndslagen. Vid grov stöld har kränkningsersättning betalats ut vid bostadsinbrott (se rättsfallet NJA 2011 s. 3). Även i andra situationer som liknar fickstölder har kränkningsersättning dömts ut, se t.ex. G1.1 i bilaga 3 där ett cigarettpaket som den skadelidande bar på stals från denna under hotfulla former och G1.5 där den skadelidandes guld- halsband rycktes loss av gärningspersonen. I praxis har det inte funnits några tydliga ersättningsintervall för grov stöld. När en allvarlig kränk- ning uppstått har normalt 5 000 kronor betalats ut, se G1.1–G1.5. Behovet av upprättelse är enligt vår uppfattning större vid ett bostads- inbrott jämfört med en fickstöld. Hemmet betraktas allmänt som en trygg plats där man ska vara fredad från angrepp. Detta bör även återspeglas i ersättningsnivåerna efter denna reform. Vi föreslår därför att ersättningsnivån vid bostadsinbrott – som når upp till kravet på allvarlig kränkning – normalt bör uppgå till 10 000 kronor. Vid fickstölder och andra liknande stölder som når upp till kravet på allvarlig kränkning kan det enligt vår uppfattning vara lämpligt att som utgångspunkt ha en ersättningsnivå på 8 000 kronor.

178

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

Sammanfattning

Ersättningsnivåerna enligt gällande praxis (före reformen) har i tabellen nedan sammanställts tillsammans med de ersättningsnivåer som vi anser att denna reform bör resultera i (efter reformen). Beloppen som finns angivna i kolumnen ”efter reformen” speglar vår syn på vilka belopp som normalt bör betalas ut för ett visst brott.

Tabell 6.1 Ersättningsnivåerna – en vägledande tabell

Ersättningsnivåerna på kränkningsersättning för vissa brott

Brott	Före reformen	Efter reformen
Brott mot person
Misshandel	5 000–15 000 kr	10 000–40 000 kr
Grov misshandel	20 000–60 000 kr	50 000–140 000 kr
Synnerligen grov misshandel	100 000 kr	200 000–250 000 kr
Försök till mord eller dråp	100 000–150 000 kr	200 000–300 000 kr
Vållande till kroppsskada, grovt brott	15 000–50 000 kr	30 000–100 000 kr
Rån	7 000–30 000 kr	15 000–60 000 kr
Grovt rån	40 000–75 000 kr	90 000–150 000 kr
Brott mot frid
Ofredande	5 000–10 000 kr	8 000–20 000 kr
Olaga hot	5 000–10 000 kr	8 000–25 000 kr
Grovt olaga hot	10 000–25 000 kr	25 000–50 000 kr
Kränkande fotografering	5 000–15 000 kr	8 000–40 000 kr
Olaga integritetsintrång	5 000–25 000 kr	10 000–60 000 kr

Brott i nära relation
Olaga hot	5 000–10 000 kr	10 000–30 000 kr
Misshandel	7 000–20 000 kr	20 000–50 000 kr

Grov kvinnofridskränkning	30 000–75 000 kr	70 000–150 000 kr
	(50 000–100 000 kr)1
Sexualbrott mot vuxna
Våldtäkt	100 000–125 000 kr	200 000–250 000 kr
Grov våldtäkt	150 000–200 000 kr	300 000–400 000 kr
Oaktsam våldtäkt	75 000 kr	150 000–175 000 kr

1Beloppen som finns angivna inom parentes avser ersättningsnivåerna enligt Brottsoffer- myndighetens nya praxis från april 2021.

179

Höjda nivåer på kränkningsersättningSOU 2021:64

Brott	Före reformen	Efter reformen
Sexualbrott mot barn
Våldtäkt mot barn	100 000–125 000 kr	225 000–300 000 kr
Grov våldtäkt mot barn	150 000–200 000 kr	325 000–450 000 kr
Ärekränkningsbrott
Förtal	5 000–20 000 kr	10 000–40 000 kr
Grovt förtal	15 000–80 000 kr	40 000–180 000 kr
Förmögenhetsbrott
Grov stöld	5 000 kr	8 000–20 000 kr

6.5.3Inför framtiden – ett dynamiskt ersättningssystem

Kränkningsersättningen ingår, som redan framhållits, i ett dynamiskt system och därför är det viktigt att alla aktörer, särskilt domstolarna, successivt driver utvecklingen framåt. Ersättningsnivåerna bör utveck- las gradvis, med hänsyn till samhällsutvecklingen och förändringarna i penningvärdet – i höjande och, om det bedöms vara behövligt, även i sänkande riktning. Om utvecklingen tillåts gå i den riktningen att nivåerna på kränkningsersättningen förblir desamma över en längre tid kommer kränkningsersättningens värde att urholkas i takt med att penningvärdet försvagas. Att kränkningsersättningens värde måste skyddas mot inflation får anses ligga i linje med den inom skadestånds- rätten grundläggande principen om att den skadelidande har rätt till full ersättning för liden skada. Om ekonomin i samhället utvecklas i enlighet med det nu uppsatta inflationsmålet kommer kränknings- ersättningens värde successivt minska. Det innebär inte att det finns ett behov av att höja ersättningsnivåerna varje år. Däremot framstår det som rimligt att det löpande görs en översyn av ersättningsnivå- erna. Det ersättningssystem som kränkningsersättningen ingår i bör i så stor utsträckning som möjligt vara enhetligt. Eftersom föränd- rade penningvärden inte endast slår mot specifika brott – utan mot all kränkningsersättning oavsett brott – bör höjningar som motiveras med förändringar i penningvärdet göras generellt. I annat fall finns det en risk att det skapas en obalans i ersättningssystemet – att ersätt- ningsnivåerna för endast ett fåtal brott skyddas.

Det är inte endast Högsta domstolen och Brottsoffermyndig- heten genom dess nämnd som kan ansvara för att driva utvecklingen framåt. Underrätterna måste också löpande hantera förändringar i

180

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

penningvärdet. Detta innebär inte att det ständigt ska göras mindre indexhöjningar. Det handlar snarare om att det bör finnas en med- vetenhet om att ersättningssystemet är dynamiskt och att det ibland kan uppstå ett konkret behov av att se över ersättningsnivåerna. Skadeståndsprocessens ram styrs vidare av parternas yrkanden och därför kan även andra aktörer som t.ex. målsägandebiträden och sär- skilda företrädare – när det finns ett konkret behov av förändring – bidra till en utveckling av ersättningsnivåerna.

Att bestämma kränkningsersättning är inte alltid en helt enkel uppgift. Domaren bestämmer ersättningen relativt fritt – utifrån den vägledning som finns genom lagstiftning, förarbeten, praxis och dok- trin. Utfallet kommer inte alltid att betraktas som tillfredsställande av skadelidande, skadevållare och allmänheten. Det beror på att det alltid kommer att finnas olika uppfattningar om hur man bör värdera något som inte riktigt går att värdera – ideella skador. Förmodligen kommer det också alltid att finnas en opinion för höjda ersättnings- nivåer. Det är dock viktigt med ett förutsebart ersättningssystem och eventuella höjningar bör därför motiveras utifrån de behov som uppstår. Schabloner, likt de Brottsoffermyndigheten sammanställer i sin referatsamling, kan bidra till denna förutsebarhet och bör därför fortsätta användas. Det är också viktigt att kränkningsersättningen fastställs utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, bland annat med vägledning av de omständigheter som ska beaktas enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen.

6.6Följderna av höjda ersättningsnivåer

De förslag som har presenterats i utredningen är avsedda att resultera i höjda nivåer på kränkningsersättning. Vi ska enligt direktiven över- väga vilka följder höjda nivåer på kränkningsersättning kan få, bland annat för andra typer av rent ideella skadestånd, gärningspersonens ekonomi och risken för missbruk av ersättningssystemet.

181

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

6.6.1Påverkan på andra rent ideella skadestånd

Vår bedömning: En höjning av ersättningsnivåerna för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen bedöms inte medföra att ersätt- ningsnivåerna på andra rent ideella skadestånd höjs. Nivåerna på kränkningsersättning har varit låga i förhållande till ersättnings- nivåerna på andra rent ideella skadestånd.

Skälen för vår bedömning

Kränkningsersättningen ingår i ett dynamiskt ersättningssystem som till sin natur ska vara under ständig förändring och påverkan. Detta innebär att ersättningsnivåerna över tid bör vara under påverkan av en rad olika faktorer. Ersättningsnivåerna har dock inte utvecklats på det sätt som de borde och därför är det vår uppfattning att det finns ett berättigat behov av att höja nivåerna på kränkningsersättning. Genom denna reform hamnar, som vi ser på saken, ersättningsnivåerna för kränkning på en rimlig nivå sett till de normativa, ekonomiska och samhälleliga förändringar som skett under de senaste 20 åren.

I avsnitt 6.2.4 kom vi fram till att dagens nivåer på kränknings- ersättning framstår som låga i förhållande till nivåerna på andra rent ideella skadestånd. Det medför att en höjning av ersättningsnivåerna för kränkning genom brott inte behöver leda till en höjning av de andra rent ideella skadestånden. Nivåerna på kränkningsersättning skulle genom denna reform i princip korrigeras till att hamna på en rimlig nivå – även i förhållande till andra rent ideella skadestånd. Vi är därför av uppfattningen att en höjning av nivåerna på kränknings- ersättning inte bör påverka nivån på andra rent ideella skadestånd. Våra förslag är alltså inte avsedda att medföra höjda ersättningsnivåer på andra rättsområden. Förslagen ger i sig inte skäl till några sådana förändringar.

Nivåerna på kränkningsersättning har i vissa fall utgjort utgångs- punkten för andra rent ideella skadestånd, t.ex. konventionsskade- stånden som är tänkta att harmoniera med kränkningsersättningen (prop. 2017/18:8 s. 38 ff., SOU 2020:44 s. 99 ff. och s. 275). Den harmoniering som varit avsedd att gälla mellan de olika ersättnings- systemen kommer enligt vår uppfattning bli mer ändamålsenlig efter denna reform. Det är alltså vår uppfattning att denna reform skulle

182

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

skapa en bättre harmoni i ersättningssystemet. Om övriga skade- stånd genast höjs, skulle den bristande harmonin åter uppstå.

6.6.2Gärningspersonens ekonomi

Vår bedömning: Höjda ersättningsnivåer för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen kommer att innebära en ytterligare belastning på gärningspersonens ekonomi. Gärningspersonens möjligheter till återanpassning kan därmed försvåras. Skälen för att höja ersättningsnivåerna väger dock tyngre än de skäl som ut- ifrån gärningspersonens perspektiv talar emot en höjning.

Skälen för vår bedömning

En höjning av ersättningsnivåerna för kränkning kommer innebära en ytterligare belastning på gärningspersonens ekonomi. De höjningar som föreslås är i vissa fall betydande och en följd av detta kommer bli att fler gärningspersoner inte kommer kunna betala de utdömda skadestånden.

Ett tongivande argument i den kriminalpolitiska debatten har tidi- gare varit att gärningspersonen ska återanpassas i samhället. En hög skuldbörda är något som kan motverka denna återanpassning. När den tidigare brottsskadelagen kom till under slutet av 1970-talet fram- hölls vikten av att gärningspersonen skulle återanpassas till att kunna leva ett normalt liv i samhället. Gärningspersonen skulle inte för- följas av skulder som denna inte klarade av att betala. Det var endast i undantagsfall som regress mot gärningspersonen skulle förekomma (prop. 1977/78:126 s. 31 f.).

I den kriminalpolitiska debatten är numera brottsoffret i fokus. De hänsyn som tidigare tagits till gärningspersonens ekonomi ställs mot brottsoffrets rätt till ersättning och upprättelse. I den nya brotts- skadelagen som infördes år 2014 framhölls vidare att det är en själv- klar princip att gärningspersonen ska ansvara för de skador som han eller hon har orsakat. Det anfördes också att det många gånger kan vara rehabiliterande för gärningspersonen att betala skadeståndet, göra rätt för sig och få ett avslut. Huvudregeln är därför numera att staten ska utöva regress mot gärningspersonen (prop. 2013/14:94

183

Höjda nivåer på kränkningsersättning

SOU 2021:64

s. 48 ff.). Det stärkta brottsofferintresset har alltså fått genomslag inom ersättningsrätten.

Det råder inte någon tvekan om att denna reform kommer inne- bära en ytterligare påfrestning på gärningspersonens ekonomi. Gär- ningspersonens möjligheter till återanpassning kommer högst sanno- likt att påverkas negativt. Flera gärningspersoner som i dag klarar av att betala sina skadestånd hade inte kunnat göra det om ersättnings- nivåerna uppgått till de nivåer som föreslås genom denna reform. Eftersom de nya ersättningsnivåerna är tänkta att bli höga kommer fler gärningspersoner bli insolventa. Risken finns även att den som blir insolvent inte ser någon mening med att bli en del av samhället igen och i stället väljer att leva på andra inkomster än legala i något som skulle kunna beskrivas som ett parallellsamhälle. Konsekvensen kan då även bli att gärningspersonen återfaller i brottslighet.

Gärningspersonen är samtidigt inte helt utlämnad. Som anförts ovan kan det vara rehabiliterande att betala sitt skadestånd. I en del situationer kommer gärningspersonens skuldansvar även kunna redu- ceras eller falla bort genom skuldsanering och i undantagsfall kom- mer staten även kunna efterge sin regressfordran (se rättsfallet NJA 2017 s. 741 och 28 § brottsskadelagen). Om utmätning sker tas det vidare hänsyn till s.k. beneficieregler som gör det möjligt att undanta viss egendom från utmätning så att gäldenären kan försörja sig och ha en rimlig levnadsstandard. Det kommer därför även fortsättnings- vis tas vissa hänsyn till gärningspersonens situation och dennes möj- ligheter till återanpassning. Det kan dock inte uteslutas att det kan behövas ytterligare åtgärder för att underlätta denna återanpassning och motverka återfall i brottslighet. En åtgärd som då skulle kunna övervägas är att se över den restriktivitet som finns när det gäller att låta brottsskadestånd ingå i en skuldsanering.

Den skadeståndsrättsliga principen om att den som orsakat en skada också ska ansvara för denna får anses göra sig starkt gällande för kränkningar som uppstår genom brott. Brottsoffrens intresse av att få en adekvat ersättning som kan bidra till att de får upprättelse för kränkningen är också stark. Det finns även av andra skäl ett berät- tigat behov av att nu höja ersättningsnivåerna. Nivåerna på kränk- ningsersättning har varken utvecklats på ett tillfredsställande sätt eller i linje med det förändrade penningvärdet. Det har med tiden blivit ”billigare” att begå brott. Vi menar därför att den föreslagna höjningen av ersättningsnivåerna ger en rimligare fördelning av ansvaret för de

184

SOU 2021:64

Höjda nivåer på kränkningsersättning

skador som gärningspersonerna utsätter brottsoffren för. Det är vår uppfattning att skälen för en höjning av ersättningsnivåerna väger tyngre än de skäl som utifrån gärningspersonernas perspektiv talar emot en höjning av ersättningsnivåerna.

Skadeståndsansvaret kan även drabba andra än gärningspersonen, t.ex. gärningspersonens arbetsgivare, föräldrar eller det allmänna, se 3 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ skadeståndslagen. Det skadeståndsansvar som föräldrar kan drabbas av är till viss del begränsat (se 3 kap. 5 § andra stycket). En generell höjning av ersättningsnivåerna kommer dock ändå i vissa fall innebära ett något mer betungande skadestånds- ansvar för vårdnadshavare som blir skadeståndsskyldiga för sina barns brott. Det allmännas ansvar för kränkningar enligt 2 kap. 3 § skade- ståndslagen aktualiseras relativt sällan och i de fall sådana anspråk aktualiseras kommer de sannolikt inte innebära någon större belast- ning för det allmänna.

Om gärningspersonen har en familj som denna delar ekonomi med finns det en risk att familjen påverkas ekonomiskt av gärningsperso- nens skuldsättning. Vid utmätning finns dock en tydlig reglering till skydd för familjemedlemmar (se t.ex. 5 kap. 2 § och 7 kap. 4 § utsök- ningsbalken). En försvårad återanpassning för gärningspersonen kan troligen i vissa fall även medföra sociala problem för gärningsperso- nens familj.

6.6.3Risken för missbruk av ersättningsystemet

Vår bedömning: Risken för missbruk och försök till missbruk av ersättningssystemet bedöms inte öka på grund av att ersättnings- nivåerna för kränkning höjs.

Skälen för vår bedömning

Den som blivit utsatt för brott kan få ersättning för kränkning genom tre olika ersättningsformer; kränkningsersättning, försäkringsersätt- ning och brottsskadeersättning. Nivåerna på kränkningsersättning och brottsskadeersättning följer i stor utsträckning varandra. En höj- ning av nivåerna på kränkningsersättning kommer därför även med- föra att nivåerna på brottsskadeersättning höjs. Försäkringsersätt-

185

7Utvidgad rätt

till kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

7.1Inledning

Förutsättningarna för framför allt poliser att få kränkningsersätt- ning med anledning av brott som de utsätts för i tjänsten har under lång tid uppmärksammats i olika sammanhang. Frågan utreddes så sent som under år 2018 av Blåljusutredningen (se mer om det i av- snitt 7.3). Efter Blåljusutredningens betänkande riktade riksdagen i april och november 2019 två nya tillkännagivanden till regeringen om att regeringen snarast borde genomföra åtgärder för att moder- nisera lagstiftningen så att kränkningsersättning utgår i fler fall än i dag när poliser är brottsoffer (bet. 2018/19:JuU10 punkt 52, rskr. 2018/19:191 och bet. 2019/20:JuU8 punkt 12, rskr. 2019/20:43).

Isammanhanget anfördes bland annat att poliser anses ha bättre för- utsättningar än andra att tåla angrepp, men att de krävande uppgifter som följer med uppdraget som polis samtidigt inte innebär att en- skilda poliser ska behöva tåla vad som helst.

Mot denna bakgrund ansåg regeringen att det återigen fanns an- ledning att se över hur polisers rätt till kränkningsersättning för brott som de utsätts för i tjänsten kan utvidgas. Utredningen har därför fått i uppdrag att med beaktande av Blåljusutredningens kart- läggning och annat inhämtat faktaunderlag överväga och ta ställning till i vilken utsträckning polisers rätt till kränkningsersättning bör utvidgas och hur detta bör åstadkommas. I direktiven anges vidare att

187

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

eftersom motsvarande frågor aktualiseras även när det gäller vissa andra yrkesgrupper finns det skäl att inkludera också dessa i översynen.

I detta avsnitt redogör vi inledningsvis för nuvarande ordning och sedan för Blåljusutredningens arbete och bedömningar i denna fråga. Därefter redovisas något om det faktaunderlag som vi tagit del av under utredningstiden och de synpunkter som vi fått vid våra kon- takter med externa aktörer. Slutligen redovisar vi våra överväganden och förslag i den här delen.

7.2Nuvarande ordning

För att den skadelidande ska ha rätt till kränkningsersättning krävs enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen att han eller hon har blivit utsatt för en allvarlig kränkning (se avsnitt 4.2.2). Det kravet gäller även för personer som tillhör vissa särskilda yrkesgrupper, t.ex. poliser och ordningsvakter, som utsätts för brott i tjänsten. Vad som utgör en allvarlig kränkning måste dock alltid bedömas utifrån samtliga re- levanta omständigheter i varje enskilt fall. Här avses såväl omstän- digheter hänförliga till själva brottet som omständigheter hänförliga till skadevållaren och den skadelidande. Enligt gällande praxis krävs ibland mer än i andra fall för att skadelidande som tillhör vissa yr- kesgrupper ska anses ha blivit allvarligt kränkta när de utsätts för brottsliga angrepp i tjänsten. Det beror på att man vid allvarlighets- bedömningen i dessa fall beaktar att den skadelidande har viss ut- bildning och erfarenhet samt arbetsuppgifter och befogenheter i sin yrkesutövning som innebär att han eller hon har en särskild bered- skap för att utsättas för vissa typer av angrepp i tjänsten. Det kan också uttryckas som att t.ex. en polis objektivt sett inte blir allvarligt kränkt av varje hot eller fysiskt angrepp i samband med ett tjänste- ingripande.

Kommittén om ideell skada konstaterade i sitt betänkande Ersätt- ning för kränkning genom brott att den dåvarande Brottsskadenämn- den hade utvecklat en praxis som innebar att poliser inte alltid ansågs ha rätt till kränkningsersättning (SOU 1992:84 s. 140). Kommittén ansåg också att det skulle föra alldeles för långt om varje angrepp med kränkande inslag mot en person i ett utsatt yrke skulle ge rätt till ersättning. Som exempel på sådana yrkeskategorier nämndes poliser, ordningsvakter, personal inom Kriminalvården och vid en

188

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

del sjukvårdsinrättningar. Av väsentlig betydelse för bedömningen angavs vara i vad mån den skadelidande, som ett led i sitt arbete, haft att ta hand om våldsmannen på grund av dennes agerande. Om an- greppet gått utöver det som normalt hörde till tjänsten, ansåg kom- mittén emellertid att angreppet fick anses riktat mot den privata sfä- ren och att det därmed kunde ge rätt till kränkningsersättning (SOU 1992:84 s. 244 f.).

Det finns endast ett fåtal avgöranden från Högsta domstolen som behandlar frågan om ersättning för allvarlig kränkning till poliser och vissa andra yrkesgrupper. I NJA 1994 s. 395 tillerkändes en polis som blivit knivskuren i ansiktet och på kroppen kränkningsersättning. Eftersom gärningspersonen hade medgett att betala viss kränknings- ersättning till polisen prövade domstolarna bara ersättningens storlek. Högsta domstolen gjorde dock följande principiella uttalande:

Polismän är i tjänsten utsatta för särskilda risker att mötas med hot och våld. Lagstiftaren får på olika sätt ta hänsyn till detta, t.ex. vid utform- ningen av lagregler om polisens befogenheter och om våld eller hot mot tjänsteman och andra brott mot allmän verksamhet. De bedömningar enligt skadeståndslagen som får göras när en polisman utsatts för an- grepp i tjänsten skall emellertid följa vanliga principer. Någon särbe- handling har inte förutsatts av lagstiftaren.

Ersättning för sådant lidande som avses i detta mål kan inte utgå vid varje våldshandling, utan någon undre gräns måste gälla. En polisman måste vara beredd på att mötas med visst våld och ha en större mental beredskap inför detta än andra. När den nämnda gränsen har passerats, saknas emellertid grund för att generellt utdöma lägre ersättning till en polisman än till ett annat brottsoffer. En prövning måste ske av omstän- digheterna i varje enskilt fall, med utgångspunkt i att polismannen inte varit skyldig att tåla det inträffade.

Av 1994-års rättsfall framgår alltså bland annat att om man vid all- varlighetsbedömningen kommer fram till att en skadelidande som utsatts för brott i tjänsten har rätt till kränkningsersättning så ska ersättningsnivån vara densamma som för andra skadelidande. Värt att notera är också att Högsta domstolen uttryckligen anger att nå- gon särbehandling inte har förutsatts av lagstiftaren, utan bedöm- ningarna enligt skadeståndslagen ska följa ”vanliga principer”.

Rättsfallet NJA 1999 s. 725 gällde en person som i samband med ett omhändertagande vid två tillfällen spottade en polis i ansiktet. Högsta domstolen hänvisade till sitt uttalande i NJA 1994 s. 395 och avslog polisens begäran om kränkningsersättning. Rättsfallet från år 1999 blev dock omdiskuterat och ledde bland annat till att Rikspolis-

189

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

styrelsen gav in en skrivelse till regeringen där styrelsen framhöll be- hovet av att poliser i större utsträckning fick rätt till ersättning för kränkning på grund av brott.

1999 års rättsfall och Rikspolisstyrelsens skrivelse berördes av reger- ingen i förarbetena till den ändring i skadeståndslagen som genom- fördes år 2002 (prop. 2000/01:68). Möjligheterna för s.k. särskilt ut- satta yrkesgrupper att få kränkningsersättning för brott som de ut- sätts för i tjänsten togs upp som en fråga av principiell betydelse. Regeringen anförde att den brottsliga handlingen bör vara av väsent- lig betydelse för frågan om det föreligger en ersättningsbar kränk- ning eller inte. Vidare angavs att personer i en del yrkesgrupper, t.ex. poliser, ordningsvakter och vissa anställda inom kriminalvården och den psykiatriska vården, i praktiken har anledning att räkna med att mötas av vissa mindre grova angrepp i arbetet och också har en bättre beredskap för detta. Det ansågs då naturligt att det krävs något mer än normalt för att en allvarlig kränkning ska kunna konstateras. Reger- ingen poängterade dock att detta synsätt inte fick dras så långt att den personliga kränkningen hamnade i bakgrunden. Även om det ingår i en persons normala arbetsuppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, borde ersättning ofta kunna ges om han eller hon i tjänsten utsätts för en brottslig kränkning som är skymflig och direkt angriper den privata sfären. Som exempel anfördes ett sådant renodlat kränkande angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet (prop. 2000/01:68 s. 50 och 66). De lagändringar som föreslogs i prop. 2000/01:68 angavs inte innebära några egentliga sakliga nyheter, utan ansågs främst utgöra förtydliganden av vad som redan gällde. I vissa fall ansågs dock ändringarna kunna möjliggöra en generösare bedömning gentemot brottsoffret, t.ex. för den som i ett utsatt yrke blir föremål för ett särskilt förnedrande och kränkande angrepp (prop. 2000/01:68 s. 53).

Efter lagändringarna år 2002 tog Högsta domstolen upp ytterli- gare ett mål där en polis i samband med ett omhändertagande hade blivit spottad rakt i ansiktet (se rättsfallet NJA 2005 s. 738). Målet avgjordes i plenum och Högsta domstolens majoritet kom denna gång fram till att polisen hade rätt till kränkningsersättning. En ut- gångspunkt vid prövningen av frågan om polisen hade rätt kränk- ningsersättning angavs vara att en polis i tjänsten måste vara beredd på att mötas med vissa angrepp och han eller hon antas ha en större mental beredskap inför detta än andra, varför sådan ersättning inte

190

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

kan utgå vid varje våldshandling, ofredande eller liknande brott mot person. Med hänvisning till bland annat de nyss nämnda förarbets- uttalandena konstaterade Högsta domstolen dock att det var natur- ligt att den ändrade lagstiftningen medförde en viss förskjutning av praxis, så att vissa angrepp som tidigare ansågs ha legat strax under gränsen för kränkningsersättning numera kunde berättiga till sådan ersättning. Domstolen framhöll att när det är fråga om en påstådd kränkning som skett i anslutning till ett polisingripande där en polis tillgripit våld, måste det krävas mer än annars för att kränkningser- sättning ska komma i fråga. Det gällde enligt domstolen särskilt om polisen genom sitt agerande provocerat fram eller på annat sätt fram- kallat den påstådda kränkningen. Högsta domstolen konstaterade att den i fallet aktuella bespottningen visserligen haft ett omedelbart samband med att polisen skulle föra in förövaren i polisarresten, men att det inte hade visats att polisen fullgjort detta tjänsteåliggande på ett olämpligt sätt eller att han annars genom sitt agerande framkallat ofredandet. Under dessa omständigheter fick bespottningen enligt domstolen bedömas som en i hög grad förnedrande och skymflig handling mot polisen, och handlingen ansågs därför innebära en all- varlig kränkning som berättigade till ersättning.

I rättsfallet NJA 2012 s. 711 kom Högsta domstolen fram till att kränkningsersättning inte skulle tillerkännas en ordningsvakt som, i samband med att en berusad person skulle avvisas från en restaurang, hade blivit slagen och riven i ansiktet samt hotad att han skulle dödas. Domstolen redovisade vilka uppgifter och befogenheter en ordnings- vakt normalt har och konstaterade att det synsätt som man bland annat gett uttryck för i 2005 års rättsfall gällande poliser också skulle läggas till grund för bedömningen av om ordningsvakten hade ut- satts för en allvarlig kränkning. Domstolen ansåg att en ordningsvakt under ett fysiskt ingripande får antas ha en mental beredskap att mötas av ett visst verbalt och fysiskt motstånd mot åtgärden. Det hot och det våld som ordningsvakten hade utsatts för när han fysiskt ingrep mot restauranggästen då denne skulle avlägsnas ansågs mot den bakgrunden inte ha varit så grovt att det av den anledningen kunde anses ha utgjort en allvarlig kränkning av ordningsvaktens personliga integritet. Angreppet hade enligt Högsta domstolen inte heller varit skymfligt eller förnedrande. Ordningsvakten bedömdes därför inte ha utsatts för en kränkning av det slag att han hade rätt till kränkningsersättning.

191

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

Utöver poliser, ordningsvakter och väktare anges ofta även vissa anställda inom kriminalvården och den psykiatriska vården vara så- dana yrkesgrupper som har anledning att räkna med att mötas av vissa mindre grova angrepp i arbetet och vilka också har en bered- skap för detta (SOU 1992:84 s. 244 samt även prop. 2000/01:68 s. 50 och 66). Detta gäller sådana anställda som har till arbetsuppgift att ingripa mot personer som kan vara besvärliga och våldsamma. Ge- mensamt för dessa yrkesgrupper är också att de har vissa befogen- heter att använda tvång eller våld i sin yrkesutövning.

Kommittén om ideell skada ansåg att befattningshavare som i tjänsteutövningen kunde förvänta sig ett visst motstånd i allmänhet också borde få finna sig i mer än privatpersoner innan en allvarlig kränkning kunde anses föreligga (SOU 1992:84 s. 245). Det angavs t.ex. kunna gälla socialsekreterare, biljettkontrollanter, parkerings- vakter, delgivningsmän och utmätningsmän. Det ansågs däremot inte gälla hemvårdare, sjuksköterskor på hembesök och andra liknande befattningshavare, vilkas arbetsuppgifter inte är av sådan karaktär att de ska behöva räkna med att bli angripna (a.a. s. 245).

I rättstillämpningen finns exempel på fall då behandlingspersonal på ett ungdomshem ansetts ha en särskild beredskap att mötas av visst våld (se rättsfallet RH 1995:151). När det gäller andra yrkes- grupper som socialsekreterare, biljettkontrollanter, parkeringsvak- ter och vissa befattningshavare vid Kronofogdemyndigheten är det främst vid verbala hot som man kan se att det i vissa rättsfall reso- neras kring vad som krävs för att en allvarlig kränkning ska föreligga (se t.ex. Svea hovrätts dom den 21 maj 2010 i mål nr B 6415-09 och Göta hovrätts dom den 29 september 2004 i mål nr T 1130-03; jfr även Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 22 mars 2007 i mål nr B 492-06). Även när det gäller lärare har frågan berörts någon gång (se t.ex. Gällivare tingsrätts dom den 3 maj 2012 i mål nr B 1105-11 och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 25 juli 2012 i mål nr B 2910-12). Det är dock svårt att se någon helt klar linje i domstolarnas bedömning i dessa avgöranden.

192

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

7.3Kritik mot rättsutvecklingen leder till Blåljusutredningen

7.3.1Inledning

Genom åren har, som anfördes i början av detta kapitel, förutsätt- ningarna för framför allt poliser att få kränkningsersättning för brott som de utsätts för i tjänsten uppmärksammats i olika sammanhang. Det har gjorts gällande att poliser i allt för hög utsträckning nekas ersättning och att det i praxis ställs väsentligt högre krav än i andra fall för att kränkningsersättning ska dömas ut. I april 2017 tillkännagav riksdagen för regeringen att det borde utredas hur polisers rätt till ersättning vid allvarlig kränkning ska kunna utökas (bet. 2016/17:JuU18 punkt 19, rskr 2016/17:223).

Regeringen beslutade därför under december 2017 att ge Blåljus- utredningen i uppdrag att kartlägga och analysera domstolsavgöran- den som gäller polisers rätt till ersättning vid allvarlig kränkning och överväga och föreslå de åtgärder som behövs för att säkerställa deras rätt till ersättning (dir. 2017:131). Uppdraget redovisades hösten 2018 i slutbetänkandet Vissa polisfrågor – säkerhet vid förhör samt kränk- ningsersättning (SOU 2018:75).

7.3.2Blåljusutredningen

Utredningens uppdrag

Blåljusutredningen hade, som nämnts ovan, bland annat i uppdrag att kartlägga och analysera domstolsavgöranden i fråga om polisers rätt till ersättning för kränkning. I denna del ingick också att jämföra hur praxis såg ut i förhållande till vissa andra yrkeskategorier, t.ex. ordningsvakter och en del anställda inom Kriminalvården och den psykiatriska vården. Utredningen skulle även analysera hur polisers rätt till kränkningsersättning hade utvecklats i förhållande till den samhällsutveckling som skett, där poliser i många fall hade en mer utsatt arbetssituation än tidigare. Med utgångspunkt i denna kart- läggning och analys skulle utredningen överväga och föreslå de åt- gärder som behövdes för att polisers rätt till ersättning vid allvarlig kränkning skulle kunna säkerställas.

193

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

Analysen av rättstillämpningen

Utifrån en genomgång av domstolsavgöranden från samtliga instan- ser gjorde Blåljusutredningen bedömningen att det i praxis fanns förhållandevis tydliga kriterier för hur kränkningsersättning för per- soner inom särskilt utsatta yrkesgrupper ska bedömas och att dom- stolarna i allt väsentligt synes följa dessa. Utredningen ansåg inte att det fanns något som talade för att praxis var oenhetlig eller att praxis i någon större utsträckning hade förändrats efter Högsta domsto- lens avgörande från år 2005 (SOU 2018:75 s. 146).

De faktorer som domstolarna beaktar vid sin bedömning av om ett brottsligt angrepp, trots den högre beredskapen, ska anses inne- bära en allvarlig kränkning beskrevs enligt följande av utredningen (SOU 2018:75 s. 147 f., kursiveringarna är dock våra).

–För det första beaktas om den skadelidande haft särskild anledning att förvänta sig att bli angripen. Således tar man hänsyn till om det varit fråga om en ingripandesituation eller annan direkt tjänsteåtgärd. I de fall det inte är fråga om en direkt tjänsteåtgärd talar mycket för att den angripne utsatts för en allvarlig kränkning. Samma sak torde gälla om det varit fråga om en tidigare ingripandesituation där den som är föremål för in- gripandet är lugn utan att visa tecken på aggressivitet och sedan plötsligt angriper polismannen.

–För det andra beaktas om den angripne haft skäl för en ökad mental be- redskap för att bli angripen. Det kan vara fråga om att exempelvis en polisman fått information om att ingripandet avser en psykiskt instabil person eller att personen i fråga tidigare varit aggressiv eller hotfull. I vissa situationer kan det även förekomma att polismannen räknar med att kunna mötas av en beväpnad person. Så länge det aktuella angreppet inte avviker allt för mycket från vad som kunde förväntas anses en polis- man inte ha blivit utsatt för en allvarlig kränkning.

–För det tredje beaktas om ofredande beteende i form av exempelvis föro- lämpning uttalats mer i allmänhet mot yrkeskåren eller om det varit fråga om exempelvis rasistiska tillmälen som riktats mot den privata sfären. Även bespottning kan räknas hit. I de fall ett angrepp är riktat mot yrkesrollen anses det ofta inte ha varit fråga om en allvarlig kränkning.

–För det fjärde beaktas om det förelegat risk för smitta av allvarlig sjuk- dom som exempelvis hepatit samt den angripnes utsatthet. Med den an- gripnes utsatthet menas att domstolen beaktar om den angripne exem- pelvis varit ensam eller i sällskap av kollegor.

194

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

–För det femte beaktas om den angripne själv provocerat fram angreppet. Kränkningsersättning kan bortfalla om befattningshavaren framkallat angreppet eller på annat sätt agerat olämpligt. I många avgöranden utgör frånvaron av ett olämpligt beteende från den angripnes sida ett av skälen för att kränkningsersättning ska betalas av gärningsmannen.

Utredningen ansåg att även om det skulle kunna uppfattas så att de förarbetsuttalanden som finns ger utrymme för en mer generös håll- ning än vad som följer av praxis när det gäller ersättning för allvarlig kränkning av poliser och andra särskilt utsatta yrkesgrupper så kunde de inte se att nuvarande rättstillämpning fjärmat sig från lagstiftarens intentioner. Skillnaderna mellan vad som kan utläsas av förarbetena och praxis var enligt utredningen inte större än vad som ryms inom den tolkning av lagstiftningen som det ingår i domstolarnas uppgift att göra (SOU 2018:75 s. 148).

Utredningens övriga bedömningar och förslag

Av Blåljusutredningens betänkande framgår att man inom polisen har svårt att se en enhetlig linje för när ersättning beviljas respektive nekas. Det kunde enligt utredningen i sig vara ett skäl för att över- väga en annan avgränsning, i syfte att säkerställa att systemet upplevs som mer tydligt, förutsebart och rättvist (SOU 2018:75 s. 152). Vi- dare gjordes bedömningen att det ur ett kriminalpolitiskt perspektiv och från brottsoffersynpunkt fanns skäl att i utvidgande riktning se över polisers rätt till ersättning för allvarlig kränkning genom brott i tjänsten.

Utredningen ansåg dock att det utifrån deras analys av nuvarande rättstillämpning var svårt att närmare bedöma i vilka hänseenden nu- varande praxis ledde till ett otillfredsställande resultat. Kriterierna, som framgick av analysen, framstod som välgrundade i och för sig. Eftersom de bygger på föreställningar om hur poliser i allmänhet upp- fattar olika situationer kunde det enligt utredningen dock inte ute- slutas att den personliga påverkan som ett brottsligt angrepp typiskt sett kan ge upphov till hos en polis hade underskattats när de aktuella kriterierna fastställdes och tillämpades i praktiken (SOU 2018:75 s. 154 f.).

Det fanns enligt utredningen fortfarande skäl för den nu gällande ordningen som innebär att rätten till skadestånd för allvarlig kränk- ning till poliser och andra särskilt utsatta yrkesgrupper prövas enligt

195

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

något annorlunda kriterier jämfört med andra brottsoffer. Utred- ningen ansåg dock att polisers och andra särskilt utsatta yrkesgrup- pers rätt till kränkningsersättning borde utvidgas. Utredningen pre- senterade några möjliga sätt att åstadkomma detta (SOU 2018:75 s. 156 ff.):

•Fortsatt utveckling i praxis.

•Ändring i lagstiftningen om skadestånd.

•Utvidgad rätt till ersättning via brottsskadelagen.

•Arbetsgivaren tar ansvar för att reglera samtliga skador som drab- bar en anställd i tjänsteutövningen.

Enligt utredningen framstod emellertid inte något av de alternativ som redovisades som en framkomlig väg för att åstadkomma en re- form. När det gällde alternativet att göra ändringar i lagstiftningen om skadestånd resonerade utredningen kring möjligheten att antingen göra en översyn av bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen eller att införa en speciallag som reglerade rätten till ersättning i aktuella hänseenden (SOU 2018:75 s. 157 ff.). Detta ansågs dock inte vara en framkomlig väg eftersom man ansåg att en mindre förändring av 2 kap. 3 § sannolikt inte skulle kunna utformas med tillräcklig pre- cision för att få avsedd effekt. I stället skulle det enligt utredningen krävas en översyn av bestämmelsen i dess helhet och då skulle det enligt utredningens bedömning vara nödvändigt att i stor utsträck- ning detaljreglera rätten till kränkningsersättning för olika situationer. En sådan översyn skulle, anfördes det, medföra ett mycket omfattande arbete med ett ganska osäkert resultat. Även att införa en speciallag ansågs innebära svårigheter av det slag som beskrivits ovan och dess- utom resultera i två parallella regleringar för att fastställa rätt till ersättning vid allvarliga kränkningar genom brott. Enligt utredningen fanns det en betydande risk för att det med en sådan ordning efter hand skulle uppstå omotiverade skillnader mellan de olika reglering- arna. Man stannade därför vid att föreslå att en myndighet skulle ges i uppdrag att ta fram ett underlag som allsidigt belyser polisers utsatt- het för brott i tjänsteutövningen och hur sådan brottslighet påverkar den enskilda polis som har drabbats (SOU 2018:75 s. 165 ff.).

Det angavs att ett sådant faktaunderlag skulle kunna ligga till grund för ett ställningstagande till vilken väg framåt som bör väljas.

196

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

Det skulle också kunna ligga till grund för en utveckling av praxis. I den mån det inte skedde en utveckling av praxis i önskad riktning, bedömde utredningen att frågan om en utvidgning av polisers rätt till ersättning för allvarlig kränkning genom brott i stället skulle kunna hanteras inom ramen för en eventuell framtida generell översyn av 2 kap. 3 § skadeståndslagen som tog sikte på hela dess tillämpnings- område (SOU 2018:75 s. 167).

7.3.3Remissbehandlingen

Under remissbehandlingen tillstyrkte de flesta av remissinstanserna utredningens förslag eller hade ingen invändning emot detta. Några remissinstanser, bland annat Brottsförebyggande rådet och Stock- holms universitet, ansåg dock att det inte fanns något behov att in- hämta ytterligare faktaunderlag.

Brottsförebyggande rådet hänvisade t.ex. till att de tre gånger har undersökt bland annat polisanställdas utsatthet för otillåten påverkan, det vill säga trakasserier, hot, skadegörelse, våld och korruptions- försök som syftar till att påverka tjänsteutövningen på ett oacceptabelt sätt (Brå 2005:18, Brå 2009:7 och Brå 2016:13). Dessa undersökningar beskrevs också översiktligt i remissvaret. Enligt Brottsförebyggande rådet måste innehållet i studien från år 2016 (Otillåten påverkan mot myndighetspersoner. En uppföljning.) anses ligga mycket nära det faktaunderlag som efterfrågades i Blåljusutredningens betänkande, även om studien inte direkt var anpassad till den aktuella frågeställ- ningen. Också Stockholms universitet ifrågasatte om det fanns behov av några mer omfattande empiriska undersökningar av hur poliser faktiskt upplever att drabbas av brott i tjänsten. Huruvida polisers rätt till kränkningsersättning ska stärkas i detta avseende angavs vara en normativ (rättspolitisk), och inte en empirisk, fråga. Enligt univer- sitetet framstod också farhågorna om svårigheterna med att genom en reform av skadeståndslagen komma till rätta med frågan som över- drivna. Malmö tingsrätt anförde att syftet med att ta fram ett fakta- underlag av det slag som föreslogs framstod som oklart. Polismyn- digheten tillstyrkte förslaget och anförde att frågan var angelägen för myndigheten. Behovet av en översyn angavs vara stort och man ville betona att utredningen borde ske snabbt. Brottsoffermyndigheten an- förde bland annat att polisverksamhet, och andra verksamheter som

197

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

innefattar rätt att utöva tvång mot enskilda, är av sådan natur att de kan sägas framkalla en risk för brottsliga angrepp mot de anställda. Detta är enligt myndigheten ett starkt skäl till att det bör vara arbets- givarens ansvar att hantera effekten av samtliga dimensioner av de skador – inklusive kränkning – som uppstår då ett brottsligt angrepp sker.

Flera remissinstanser framhöll att även andra än poliser bör in- kluderas i den fortsatta hanteringen av frågan. Statens institutionssty- relse (SiS) anförde t.ex. att en majoritet av myndighetens personal måste anses tillhöra det som betecknas som särskilt utsatta yrkes- grupper. SiS ville också framhålla att det var viktigt med en konse- kvent hållning kring begreppen polis och särskilt utsatta yrkesgrup- per. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) ansåg att man borde utvidga frågan till att omfatta fler utsatta yrkesgrupper, inom t.ex. vård- och omsorg samt socialtjänsten. TCO ville också understryka vikten av att man i arbetet med att ta fram nya ersättningslösningar beaktade och respekterade såväl den svenska arbetsmarknadsmodellen som de befintliga kollektivavtalsreglerade ersättningssystemen.

7.4Utsattheten upplevs öka

7.4.1Bakgrund

Blåljusutredningen föreslog alltså att en myndighet skulle ges i upp- drag att ta fram ett underlag för den fortsatta behandlingen av frå- gan. Detta fick viss kritik i remissbehandlingen. Brottsförebyggande rådet hänvisade t.ex. till att tillräckligt sådant underlag måste anses finnas för att det ska gå att lägga ett förslag på en lösning av frågan och Stockholms universitet påtalade att frågan närmast var normativ och inte empirisk.

Vi delar uppfattningen att frågan om en utvidgad rätt till kränk- ningsersättning för vissa yrkesgrupper främst är normativ till sin natur. Under arbetets gång har vi dock tagit del av rapporter från t.ex. Brottsförebyggande rådet, Polismyndigheten och Polisförbundet. Vi har även genomfört ett antal möten med olika aktörer för att inhämta kunskap och synpunkter i den aktuella frågan. Målsättningen har varit att få en god spridning mellan de berörda aktörerna. Vi har därför talat med bland annat företrädare för Polisförbundet, Polismyndig- heten, Kriminalvården, Tullverket, Rättsmedicinalverket, Kronofogde-

198

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

myndigheten och Sveriges Kommuner och Regioner. Vi har också haft ett informationsmöte till vilket vi bjudit in företrädare för en rad olika fackförbund.

I det följande redogörs för material som vi har tagit del av såväl i form av rapporter och liknande som i form av synpunkter från olika aktörer. Redovisningen gör inte anspråk på att vara någon fullständig genomgång av det underlag som finns att tillgå.

7.4.2Något om befintligt faktaunderlag

Material från Brottsförebyggande rådet

Under år 2016 publicerade Brottsförebyggande rådet en undersök- ning om otillåten påverkan mot myndighetspersoner (Brå 2016:13). Undersökningen var en uppföljning och en utökning av en studie på samma tema från år 2005 (Brå 2005:18). Studien från 2016 baserades på en enkätundersökning riktad till samtliga tjänstemän på Arbetsför- medlingen, Sveriges Domstolar, Ekobrottsmyndigheten, Försäkrings- kassan, Justitiekanslern, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Kustbevakningen, Migrationsverket, Polismyndigheten, Tullverket, Åklagarmyndigheten, STs a-kassa och IF Metalls arbetslöshetskassa. Även nämndemän ingick i undersökningen. På Skatteverket och bland nämndemännen gick enkäten ut till ett urval. Sammantaget besvarade drygt 45 500 tjänstemän enkäten. Studien handlade om otillåten på- verkan från externa kunder och klienter, det vill säga trakasserier, hot, våld, skadegörelse och korruption där den drabbade uppfattat att syftet varit att påverka tjänsteutövningen. I studien efterfrågades alltså inte alla hot och våldshändelser, utan primärt de som syftat till att påverka tjänsteutövningen. Vidare omfattades annat än hot och våldshändelser. Trakasserier (som inte behöver vara straffbara) utgör nämligen den vanligaste formen av otillåten påverkan. Därefter kom- mer hot. Beträffande hot anges i rapporten att hot mot anhöriga är den form av hot som utsatta tjänstemän upplever som mest obehag- lig. I enkätundersökningen uppgav 14 procent av de som utsatts för hot att det berörde anhöriga. Tjänstemän på Polismyndigheten var mest utsatta; inom den gruppen uppgav 35 procent av de som utsatts för hot att hotet hade riktats mot anhöriga. Utsatta tjänstemän med arbetsuppgifter av ingripande och kontrollerande karaktär, exempel- vis poliser och tulltjänstemän, uppgav i intervjuer att de var beredda

199

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

att stå ut med mycket i samband med sitt arbete, så länge hoten rik- tades mot dem i deras yrkesroll och inte mot dem som privat- personer eller mot deras anhöriga (Brå 2016:13 s. 63 f.). Jämfört med påverkansformerna trakasserier och hot är våld mot tjänstemän från externa kunder och klienter, generellt sett, ovanligt. Myndigheter med uppgifter av främst administrativ karaktär är mindre utsatta för våld jämfört med myndigheter med en stor andel arbetsuppgifter av ingripande och kontrollerande karaktär. Skillnaden i utsatthet beror därmed främst på de olika uppdrag, befogenheter och arbetsuppgifter olika organisationer har. Det är särskilt de uniformerade yrkesgrup- perna som utsätts för våld. Det var respondenter på Polismyndig- heten, Kriminalvården och Tullverket som uppgav att de utsattes för otillåten påverkan i form av grövre våld som slag och sparkar. Nära 40 procent av de poliser som drabbats av våld uppgav att det hade skett flera gånger per år eller någon gång i månaden. Utsatta poliser uppgav även att de blivit spottade på och att det förekom att perso- ner kastar stenar och smällare mot dem. Intervjuer med tulltjänste- män visade hur en kontrollsituation kunde starta lugnt, för att sedan eskalera och bli våldsam.

Utsattheten för samtliga påverkansformer, förutom otillbörliga erbjudanden, verkar vara högre i undersökningen från år 2016 jäm- fört med resultatet från år 2005. För vissa myndigheter och påver- kansformer var dock ökningen liten och kunde helt bero på föränd- ringar i datainsamlingen och lägre svarsfrekvens. I rapporten från år 2016 redovisas dock att det i intervjuer med tjänstemän på flera orga- nisationer framträdde en bild av att attityden från externa kunder och klienter upplevdes hårdare vid tiden för undersökningen jämfört med för tio år sedan. Det var framför allt intervjupersoner på orga- nisationer med övervägande kontrollerande och ingripande arbets- uppgifter som uppgav att denna förändring hade skett (Brå 2016:13 s. 90 f.). I slutsatserna (a.a. s. 186 ff.) redovisades bland annat att det kunde konstateras att upplevelsen av utsatthet hade ökat, samtidigt som det rent statistiskt var svårt att slå fast att de faktiska påverkans- försöken ökat. Enligt rapporten fanns det dock ett par faktorer som talade för att även den faktiska utsattheten ökat. En av dessa faktorer var vad intervjupersoner och seminariedeltagare berättat om ett hårdnande samhällsklimat där respekten för myndighetspersoner minskat. Resultaten från undersökningen visade också att privatlivet påverkades mer än tjänsteutövningen. De vanligaste följderna av på-

200

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

verkansförsöken var att respondenten uppgav att de övervägt att sluta eller att de gjort ändringar i sitt privatliv.

Utifrån datamaterial som samlades in via enkätundersökningen inom projektet Otillåten påverkan mot myndighetspersoner (Brå 2016:13) har Brottsförebyggande rådet också tagit fram en kortana- lys av polisanställdas utsatthet för sådana händelser som relaterar till tjänsten (Brå kortanalys 6/2020). Analysen föranleddes bland annat av att Blåljusutredningen ansåg att det fanns en brist på faktaunderlag om kränkningar som poliser drabbas av i tjänsten och av ett generellt behov av mer kunskap om polisanställdas utsatthet för brott, med koppling till deras tjänsteutövning. Datamaterialet gällde som be- skrivits ovan alltså inte utsatthet för brott generellt, utan utsatthet för sådana handlingar som kan beskrivas som otillåten påverkan. Brottsförebyggande rådet bedömde dock att uppgifterna trots det gav en god bild av utsattheten hos olika grupper av polisanställda. Av kortanalysen framgår att 40 procent av de polisanställda uppgav att de hade utsatts för ett eller flera påverkansförsök under de senaste 18 månaderna. Andelen som uppgav att de hade utsatts för hot var 21 procent och 17 procent uppgav att de hade utsatts för våld. Störst andel utsatta fanns i gruppen som arbetade i någon form av ingri- pande verksamhet. Den i särklass vanligaste konsekvensen, oavsett typ av otillåten påverkan, var att den utsatta förändrade sitt beteende i privatlivet. I andra hand kom konsekvensen att den anställda hade bytt eller lämnat sitt uppdrag, i tredje hand tvekat inför en åtgärd, och nästan lika vanligt var att de hade undvikit en arbetsuppgift. Oavsett typ av otillåten påverkan uppgav dock majoriteten som ut- satts att de inte hade haft något stödbehov (57–64 procent).

Slutligen ska nämnas att Brottsförebyggande rådet sammanställt en kortanalys som utifrån Nationella trygghetsundersökningen år 2016 syftade till att beskriva karaktären och utvecklingen av olika yrkes- relaterade brott mot person (Brå kortanalys 3/2018). Av samman- fattningen i denna kortanalys (a.a. s. 2 ff.) framgår att utsattheten då var störst för anställda inom bevakning och säkerhet (21 procent), socialt arbete (14 procent) samt hälso- och sjukvård (6 procent). När övriga riskfaktorer hölls konstanta var det totalt sett bara anställning i ett högriskyrke som tydligt ökade risken för yrkesrelaterad utsatt- het. Det resultatet angavs stödja tidigare forskning som tyder på att arbetsuppgifter och arbetsförhållanden har större betydelse än de anställdas demografiska tillhörighet. Enligt denna kortanalys polis-

201

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

anmäls inte de flesta brott som sker i yrkessammanhang, förutom rån som anmäls i betydligt större utsträckning. Anmälningsbenäg- enheten var störst bland anställda inom bevakning och säkerhet, och minst inom hälso- och sjukvården. I sammanfattningen anges vidare att andelen utsatta ökat under perioden 2008–2016. Det ansågs kunna bero på att utsattheten rent faktiskt ökat, men det kunde inte ute- slutas att det också kunde bero på andra faktorer.

Undersökningar av Polisförbundet och Polismyndigheten

I syfte att stärka Polismyndighetens medarbetarskydd tillsattes i januari 2018 Projekt Medarbetarskydd på myndigheten. Inom ramen för det projektet genomfördes under våren 2018 en enkätundersök- ning av polisanställdas utsatthet för otillåten påverkan, otillbörlig påverkan, trakasseri och självcensur. Med otillåten påverkan (påver- kansbrott) avses här en handling som utgör brott och som riktas mot en polisanställd, eller en närstående, och som av den anställde upp- fattats som ett försök att påverka hur han eller hon ska, eller inte ska utföra sina arbetsuppgifter. Därmed avses inte en handling, t.ex. våld- samt motstånd eller våld mot tjänsteman, som skett i en ingripande- situation och som enligt den polisanställdes uppfattning endast syftade till att förhindra eller försvåra ingripandet i den aktuella situa- tionen. Cirka 14 000 polisanställda besvarade enkäten. Enligt enkät- resultaten (såsom det redovisas i projektets rapport, daterad 12 juni 2019) utsattes sju av tio ingripandepoliser för minst ett påverkans- försök under en tolvmånadersperiod. Utsattheten för områdespoliser låg på nästan samma höga nivå och även arrestantvakter låg på en hög nivå. Av de anställda som angett att de utsatts för otillbörlig påver- kan (påverkansbrott) angav 68 procent att de upplevt rädsla eller obehag efter att de utsatts. Hela 43 procent av de som angett att de utsatts för otillbörlig påverkan uppgav att händelsen haft effekt/ inverkan på deras arbete eller beteende och 19 procent av dessa hade tvekat att genomföra någon av sina arbetsuppgifter, 18 procent hade ändrat på sina dagliga rutiner efter arbetstid och 12 procent hade övervägt att byta arbetsuppgifter. Enligt rapporten hade 62 procent av de som utsatts för otillåten påverkan inte vid något enda tillfälle anmält brottet eller brotten, endast 14 procent anmälde varje brott. Bland de som inte anmälde att de blivit utsatta för påverkansbrott

202

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

var den vanligaste orsaken att försöket upplevts som en småsak eller bagatell (47 procent). Cirka 42 procent anmälde inte därför att de trodde att anmälan inte skulle leda till en fällande dom.

På uppdrag av Polisförbundet genomförde Novus Opinion under våren 2019 en medlemsundersökning om bland annat polisers syn på hot och våld i arbetet. Undersökningen innefattade webbintervjuer med 2 943 av Polisförbundets medlemmar i yrkesverksam ålder. Resultaten presenterades i rapporten När de som ska skydda attacke- ras. Enligt rapporten hade polisers angivna utsatthet för hot, våld och annan otillbörlig påverkan ökat med två procent sedan 2017, från 40 procent till 42 procent. I ingripandeverksamheten hade den angivna utsattheten ökat med fyra procent, från 68 procent till 72 procent. Ställda inför konkreta exempel på hot eller våld uppgav varannan polis (50 procent) att de hade utsatts. Verbala hot var van- ligast (73 procent), följt av våldsamt motstånd (69 procent) och spott, sparkar och slag (24–25 procent). Vid den här typen av frågor angav 84 procent av ingripandepoliserna att de hade utsatts. Närmare två av tre poliser i undersökningen (63 procent) angav att de upp- levde att hot och våld mot poliser ökat under de senaste två åren. Ingen upplevde att det hade minskat. Sett över en femårsperiod an- sågs våldet ha blivit grövre (52 procent), mer utstuderat (37 procent) och skedde oftare (32 procent). Utvecklingen för hot uppfattades på samma sätt; att de blivit grövre (50 procent), mer utstuderade (39 pro- cent) och skedde oftare (37 procent). Få poliser uppgav att de anmälde allt de utsattes för. Bara 22 procent uppgav att de anmälde 90–100 procent av alla incidenter, 23 procent uppgav att de anmälde så lite som 0–9 procent av allt de utsattes för. Enligt rapporten angav flera att de inte ansåg att det var någon idé att anmäla eftersom det ändå inte ledde till någonting och dessutom sällan resulterade i kränkningsersättning. Flera gav också bilden av att de inte kände sig uppbackade av samhället när de utsattes för hot och våld. De hade låg tilltro till domstolarna när det kom till möjligheten att få upprät- telse för något de utsatts för i sin yrkesutövning.

203

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

7.4.3Synpunkter som lämnats till utredningen

Den bild som de ovan redovisade undersökningarna och analyserna förmedlar har i många delar bekräftats vid våra möten med myndig- heter och andra organisationer. Den generella uppfattningen är att samhällsklimatet har hårdnat och att utsattheten på olika sätt har ökat för många yrkesgrupper. Flera företrädare beskriver vidare att man upplever att hoten blivit fler och att det har blivit vanligare med angrepp som riktar sig mot den privata sfären. Sådana angrepp upp- levs som särskilt problematiska eftersom de går bortom yrkesrollen och många gånger påverkar den enskilda individen på ett djupare plan, både privat och på arbetet.

Flera fackförbund, t.ex. Vårdförbundet, Lärarnas Riksförbund, Transportarbetarförbundet och SEKO, har särskilt påpekat att den omständigheten att personer i en yrkesgrupp i högre grad än andra utsätts för brott i sin yrkesutövning inte nödvändigtvis innebär att personer inom den yrkesgruppen har någon särskild eller bättre be- redskap för vissa brottsliga angrepp.

En del yrkesgrupper (poliser, ordningsvakter och vissa anställda inom kriminalvården och den psykiatriska vården) har i förarbetena pekats ut som sådana som i praktiken har anledning att räkna med att mötas av vissa mindre grova angrepp i arbetet och de har också ansetts ha en bättre beredskap för detta. Företrädare för dessa yrkes- grupper har vid våra samtal uppgett att det inte är fel att tala om att det finns en viss beredskap för angrepp inom yrkeskåren. De under- stryker dock att en sådan beredskap främst finns i rena ingripande- situationer och då främst för verbala smädelser och hot utan anspel- ning på den privata personen. Även visst fysiskt motstånd kan det finnas en beredskap för, däremot normalt inte för medvetna våld- samma fysiska angrepp. Den gemensamma uppfattningen i dessa yrkesgrupper är att det är allt för svårt att få kränkningsersättning när man utsätts för brott i tjänsten. Många uppfattar det som orätt- vist att de ska behöva ”tåla mer” än andra brottsoffer när de utför arbetsuppgifter som de är skyldiga att utföra och inte kan avstå ifrån. Det talas också om att det finns ett stort signalvärde i detta; dvs. i det förhållandet att det i vissa situationer krävs mer för att exempel- vis en polis ska få kränkningsersättning och att det sänder fel signaler till gärningspersonerna. Det upplevs rimma illa med det förhållandet

204

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

att det i många situationer finns ett förstärkt straffrättsligt skydd för dessa yrkesgrupper.

En gemensam uppfattning hos i stort sett alla företrädare som vi talat med är vidare att en väldigt stor andel av de angrepp som äger rum, både verbala och fysiska, inte anmäls. Skälen för detta kan vara olika. Det finns t.ex. en utbredd uppfattning om att det inte är någon idé att anmäla eftersom det ändå inte leder till något. Många talar här om att anmälningarna ändå inte utreds eller leder till åtal, utan ut- redningarna läggs ner av olika skäl. Andra hänvisar till att dom- stolarna ändå inte dömer ut några skadestånd. Det finns också en föreställning om att det – för det fall man tilldöms ett skadestånd – är både svårt och tidskrävande att få betalt. Det förekommer även att händelser inte anmäls därför att den angripne måste fortsätta ha nå- gon form av kontakt med angriparen, därför att den angripne inte får tillräckligt med hjälp och stöd från sin arbetsgivare eller därför att den angripne inte vill framträda som part i en rättsprocess.

7.5Våra överväganden och förslag

7.5.1Ett par utgångspunkter för våra överväganden

Vår bedömning: Kravet på allvarlig kränkning ska ligga kvar då en polis eller en person inom någon annan yrkesgrupp med sär- skild beredskap har utsatts för brott i tjänsten. Fler angrepp mot poliser och personer inom andra yrkesgrupper med särskild be- redskap bör dock kunna ge rätt till kränkningsersättning.

Kravet på allvarlig kränkning ska ligga kvar

En förutsättning för att en skadelidande ska ha rätt till kränknings- ersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen är att han eller hon har blivit utsatt för en allvarlig kränkning. Grundförutsättningen att det ska vara fråga om en allvarlig kränkning gäller också då den skadeli- dande är t.ex. en polis eller en ordningsvakt som har utsatts för brott i tjänsten. Det bör gälla även i framtiden. Detta innebär bland annat att kränkningsersättning aldrig kan utgå vid sådana angrepp som normalt inte anses innefatta en allvarlig kränkning (se avsnitt 4.2.2 under Allvarlighetsbedömningen).

205

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

Enligt direktiven bör utgångspunkten för vårt arbete också vara att det är motiverat att bibehålla en viss ”särbehandling” av poliser och vissa andra yrkesgrupper vid bedömningen av om de utsatts för en allvarlig kränkning. Detta förklaras med att dessa yrkesgrupper, åtminstone i vissa situationer, måste antas ha en högre tröskel för att drabbas av sådana känslor som kränkningsersättningen är avsedd att ersätta än en privatperson. Det understryks dock att det behöver sä- kerställas att denna särbehandling inte sträcker sig längre än vad som är motiverat utifrån sakliga skillnader när det gäller hur ett brottsligt angrepp typiskt sett drabbar en sådan person i tjänsten jämfört med en privatperson. Det anges vidare att det är viktigt att regleringen om kränkningsersättning tillämpas på ett sätt som innebär en rimlig avgränsning och att avgränsningen upplevs som tydlig och rättvis. Vi återkommer i det fortsatta till hur direktiven i denna fråga bör få genomslag.

Det handlar om yrkesgrupper med en särskild beredskap

I direktiven talar man om särskilt utsatta yrkesgrupper. Det uttrycket används även i förarbetena (prop. 2000/01:68 s. 50 och 66) och på olika håll i rättstillämpningen. Det finns dock en rad yrkesgrupper som upplever att det finns en påtaglig risk för dem att utsättas för brottsliga angrepp inom ramen för yrkesutövningen. Upplevelsen hos många är också att utsattheten har ökat under senare år. Flera av dessa yrkesgrupper kan typiskt sett inte antas ha en högre tröskel för att drabbas av sådana känslor som rädsla, förnedring, skam eller liknande som kränkningsersättningen syftar till att kompensera. Anled- ningen till att man brukar tala om att vissa yrkesgrupper har en högre tröskel för detta är emellertid inte det förhållandet att de är särskilt utsatta för angrepp i sin yrkesutövning eller att de löper en högre risk än andra för att bli angripna, utan avgörande är den beredskap för vissa typer av angrepp som dessa yrkesgrupper har. Det kan därför leda till missuppfattningar att tala om ”särskilt utsatta” yrkes- grupper. Det har vid våra kontakter med olika aktörer också varit tydligt att många yrkesgrupper känt sig träffade av detta uttryckssätt samtidigt som man på inget sätt ansett sig ha någon beredskap för att hantera denna utsatthet och de angrepp som den kan innebära. Man kan även i rättstillämpningen se exempel på att uttryckssättet

206

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

fått till följd att man inom ramen för bedömningen av skadestånds- frågan argumenterat kring i vilken grad personer inom en viss yrkes- grupp löper risk att bli utsatta för brott i tjänsten. För att undvika den typen av missförstånd har vi valt att använda ett annat uttryck när vi talat om de berörda yrkesgrupperna; vi har talat om yrkesgrup- per med särskild beredskap. Uttrycket är valt för att tydligt markera att det är eventuell beredskap för vissa typer av angrepp som i detta sammanhang kan påverka bedömningen av om ett angrepp inneburit en allvarlig kränkning. Det är också detta begrepp som vi kommer att använda i den fortsatta framställningen.

Den som blivit allvarligt kränkt bör få kränkningsersättning

När det gäller personer som tillhör vissa yrkesgrupper som ofta ut- sätts för brott i tjänsten har det i förarbeten och praxis uttalats att dessa personer många gånger har anledning att räkna med att mötas med vissa mindre grova angrepp i arbetet och att det är rimligt att anta att personer i dessa yrkesgrupper i praktiken också har en större beredskap för att de kan bli angripna. I vissa fall krävs det därför mer för att poliser och personer inom vissa andra yrkesgrupper ska anses ha utsatts för en allvarlig kränkning när de utsätts för brott i tjänsten än vad som krävs när en privatperson utsatts för brott.

Det som beskrivs ovan uttrycks ofta som att poliser och personer i andra yrkesgrupper med särskild beredskap måste tåla mer eller som att de särbehandlas. Skadeståndsrätten syftar dock inte till att slå fast vad personer inom vissa yrkesgrupper behöver tåla. Det är närmast självklart att t.ex. poliser och ordningsvakter inte alls ska behöva tåla att utsättas för brott eller annan kränkande behandling. För flera av de yrkeskategorier som vi nu talar om finns t.ex. ett i många avseenden starkare straffrättsligt skydd än för vanliga privat- personer. En stor del av angreppen som dessa personer utsätts för i tjänsten lagförs enligt 17 kap. brottsbalken och anses utgöra brott mot allmän verksamhet. Våld och hot mot tjänsteman i 17 kap. 1 § brottsbalken och förgripelse mot tjänsteman i 17 kap. 2 § brottsbal- ken är s.k. målsägandebrott. Dessa brott utgör kvalificeringar av brott enligt 3 och 4 kap. brottsbalken, till exempel misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken och olaga hot enligt 4 kap. 5 § brottsbalken, som dock till skillnad från hot mot tjänsteman uppställer ett krav på

207

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

att hotet ska vara ägnat att på visst sätt framkalla allvarlig rädsla hos den hotade. Ett brott enligt 17 kap. brottsbalken som kvalificerar ett brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken anses regelmässigt vara allvar- ligare, eftersom brottet har begåtts mot en tjänsteman med bäring på dennes myndighetsutövning. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att brottet är avsett att skydda såväl enskilda som allmänna skyddsintressen. När våld eller hot om våld ingår som moment i så- dan brottslighet sker alltså straffvärdebedömningen som utgångs- punkt med beaktande av både allvaret i våldet eller hotet mot den enskilde och det allmänna intresse som överträtts. Den skadestånds- rättsliga bedömningen enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ska endast ske med utgångspunkt i hur ett angrepp typiskt sett drabbat den en- skilde (dvs. den skadelidande). Det handlar i detta avseende inte om att skydda eller reparera den skada som samhället, dvs. det allmänna intresset, drabbats av till följd av angreppet.

Den skadeståndsrättsliga bedömningen handlar alltså inte om att avgöra vilken grad av klander som gärningspersonen förtjänar, utan om att avgöra ifall kränkningen av den enskilda skadelidanden är av sådan kvalificerad art att den kan bedömas som allvarlig och därmed skadeståndsgrundande. Vi anser därför att det för tanken fel att dis- kutera i termer av vad någon ska behöva tåla i det här sammanhanget. Det antyder att rätten till skadestånd vid allvarliga kränkningar på grund av brott inte skulle gälla även för yrkesgrupper som ofta ut- sätts för brott i tjänsten. Det gör den.

Var och en som utsätts för ett angrepp mot sin person, frihet, frid eller ära har rätt till en noggrann prövning av om de därigenom har utsatts för en allvarlig kränkning. Bedömningen bör alltid ske på ett nyanserat sätt och utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det innefattar såväl omständigheter hänförliga till gärningen som om- ständigheter hänförliga till skadevållaren och den skadelidande. Detta innebär, som vi redan varit inne på, att allvarlighetsbedömningen vid vissa angrepp kan falla olika ut beroende på om det är en vanlig privatperson eller en person som vid tillfället tjänstgör inom en yrkes- grupp med särskild beredskap som utsatts för angreppet. På samma sätt kan allvarlighetsbedömningen också falla olika ut beroende på om den som utsatts för angreppet är en frisk vuxen person eller någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, t.ex. ett litet barn, en åldring eller en person med en fysisk eller psykisk funktionsnedsättning (jfr 5 kap. 6 § första stycket 3 skade-

208

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

ståndslagen). Det handlar enligt vår mening om att det ska göras en bedömning enligt vanliga skadeståndsrättsliga principer av om rek- visitet ”allvarlig kränkning” är uppfyllt. Att tala om särbehandling i det sammanhanget leder alltså tanken fel (jfr Högsta domstolens ut- talande i NJA 1994 s. 395 där det uttryckligen anges att någon sär- behandling inte har förutsatts av lagstiftaren).

Det finns dock omständigheter som talar för att den praktiska tillämpningen av bestämmelsen om allvarlig kränkning i dessa fall har kommit att utvecklas på ett sådant sätt att det kan uppfattas som en särbehandling. Vid våra möten med berörda aktörer har vi också fått höra att de upplever det så. Detta beror sannolikt mycket på att domstolarnas bedömningar av den här frågan många gånger är kort- fattade i domen och framstår som rutinmässiga. Det leder i sin tur till att bedömningarna lätt blir onyanserade och det har som vi upp- fattar dagens rättstillämpning medfört att en rätt till kränkningser- sättning anses föreligga i färre fall än vad som redan enligt nuvarande ordning borde vara möjligt. Blåljusutredningen var inne på detta i sitt betänkande när man konstaterade att de förarbetsuttalanden som gjorts kan uppfattas som att det finns utrymme för en mer gene- rös hållning än vad som följer av praxis (SOU 2018:75 s. 148). Vi vill nu flytta fram positionerna så att fler angrepp mot poliser och per- soner inom andra yrkesgrupper med särskild beredskap ger rätt till kränkningsersättning. Vår uppfattning är att det finns utrymme för en sådan utveckling utan att kravet på att angreppet ska ha inneburit en allvarlig kränkning frångås. Det handlar i stället om att i möjlig- aste mån säkerställa att de som blir allvarligt kränkta också får rätt till kränkningsersättning. Hur man enligt vår mening bör åstad- komma en sådan förändring utvecklas närmare nedan.

209

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

7.5.2Tydligare riktlinjer för allvarlighetsbedömningen i dessa fall

Vår bedömning: Det bör tydliggöras vilka faktorer som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om det förelegat en allvarlig kränkning i situationer då någon utsatts för brott i tjänsten.

Skälen för vår bedömning

Blåljusutredningen gjorde bedömningen att det i praxis finns förhål- landevis tydliga kriterier för hur kränkningsersättning för personer in- om yrkesgrupper med särskild beredskap ska bedömas (SOU 2018:75 s. 146 ff.). Vi instämmer i allt väsentligt i den bedömningen.

Det är dock inte ovanligt att domskälen är kortfattade och all- mänt utformade när det gäller de skadeståndsrättsliga frågorna i brott- mål. Det skulle kunna bero på att bedömningen sker relativt rutin- mässigt och därmed tenderar att bli onyanserad. I vart fall kan det uppfattas på det viset. Kortfattade domskäl kan också göra det svårt för parterna att fullt ut att förstå utgången i målet. Att domskälen i vissa fall är kortfattade noterades också av Blåljusutredningen i deras analys av nuvarande rättstillämpning. Blåljusutredningen redovisade också att det vid deras kontakter med bland andra Polisförbundet hade kommit fram att man inom polisen hade svårt att se en enhetlig linje för när ersättning beviljades respektive nekades. Vi har fått lik- nande signaler vid våra kontakter med olika myndigheter och fack- förbund. Det har också framförts att poliser och personer inom andra yrkesgrupper med särskild beredskap anser att de i allt för stor utsträck- ning nekas kränkningsersättning eftersom de krav som ställs i rätts- tillämpningen är för höga. Vid våra diskussioner med berörda aktörer har det några gånger också framstått som att det finns en föreställ- ning om att gällande praxis är hårdare än vad den faktiskt är. Vi har t.ex. flera gånger fått höra att det är vanligt att kränkningsersättning inte döms ut när någon blir bespottad. Det är inte den bild som vi har fått när vi tagit del av praxis.

Om den skadeståndsrättsliga regleringen och den närmare til- lämpningen av allvarlighetskriteriet i 2 kap. 3 § skadeståndslagen ska framstå som begriplig och rättvis, är det viktigt att bedömningarna görs på ett nyanserat sätt och att de inte redovisas alltför rutinmäs-

210

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

sigt. Bedömningarna behöver alltså redovisas tydligt i domstolarnas domskäl och det bör alltid ske med utgångspunkt i omständighe- terna i det enskilda fallet.

Tydligare riktlinjer för hur allvarlighetsbedömningen ska göras skulle kunna bidra till att systemet upplevs som mer tydligt, förut- sebart och rättvist (jfr SOU 2018:75 s. 151 f.). Genom att det tyd- liggörs vilka faktorer som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om det förelegat en allvarlig kränkning i situationer då någon utsatts för brott i tjänsten skulle också domstolarna ges tydligare stöd för sina bedömningar. Det är vår övertygelse att sådana riktlinjer även skulle leda till att man i fler fall än tidigare skulle komma fram till att det förelegat en allvarlig kränkning. Vidare kan det tydliggöras i lag i vilka avseenden som rätten till kränkningsersättning för poliser och personer i andra yrkesgrupper med särskild beredskap bör utvidgas jämfört med i dag. Vi anser att det finns skäl för en sådan utvidgning. Detta utvecklas närmare i följande avsnitt.

7.5.3En ny lagregel ska ge fler rätt till kränkningsersättning

Vårt förslag: Rätten till kränkningsersättning för poliser och per- soner inom andra yrkesgrupper med särskild beredskap utvidgas. När den som utsätts för brott i tjänsten får anses ha haft en sär- skild beredskap för angreppet, ska det vid bedömningen av om kränkningen var allvarlig särskilt beaktas om angreppet riktat sig mot den skadelidandes privata sfär, eller om det var fråga om ett fysiskt angrepp. En bestämmelse med detta innehåll införs i 2 kap. 3 § andra stycket skadeståndslagen.

Fler fall bör ge rätt till ersättning

De yrkesgrupper som vi nu diskuterar har många gånger en utsatt situation. I deras arbetsuppgifter ingår att i olika situationer kon- frontera och bemöta personer som kan bli våldsamma eller hotfulla. Många upplever också att utsattheten har ökat genom åren och att angreppen har blivit fler och kommit att allt mer rikta sig mot den privata sfären.

211

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

Från flera håll har det framförts att det finns en förståelse för att alla angrepp inte kan ge rätt till kränkningsersättning. Det är också många händelser som aldrig föranleder någon anmälan från den an- gripnes sida. Samtidigt uttrycker många en frustration över upple- velsen att inte ha samma rätt till kränkningsersättning som andra brottsoffer när de utsätts för angrepp i tjänsten. Det uppfattas som ologiskt och svårbegripligt. Man talar också i termer av att det sänder fel signaler till såväl de utsatta som gärningspersonerna.

Det är vår uppfattning att inte varje brottsligt angrepp som t.ex. en polis utsätts för i en ingripandesituation utgör en allvarlig kränk- ning och inte varje brottsligt utåtagerande beteende som en patient med en psykisk störning utsätter en anställd inom den psykiatriska vården för utgör en allvarlig kränkning. Vi anser dock att den nuva- rande gränsdragningen i vissa fall framstår som väl hård och ologisk. Det kan, som påtalades av Blåljusutredningen, till exempel uppfattas som ologiskt att det bedöms utgöra en allvarlig kränkning om en polis blir spottad i ansiktet, medan en polis som blir klöst och riven i ansiktet inte alltid anses ha blivit allvarligt kränkt (SOU 2018:75 s. 151 f. med vidare hänvisning till Schultz, Kränkning och andra ”särskilda yrkesgrupper”, SvJT 2013 s. 314).

Det finns många exempel på avgöranden när poliser och personer inom andra yrkesgrupper som utsatts för fysiskt våld inte har ansetts blivit allvarligt kränkta. I rättsfallet NJA 2012 s. 711 utsattes en ord- ningsvakt för fysiskt våld genom att den person som var föremål för ingripandet slog och rev ordningsvakten i ansiktet samt utropade att han skulle döda honom. I ett annat fall blev en polis angripen med ett knytnävsslag mot ansiktet i samband med att denne stannat en person som cyklat mot rött ljus (se Hovrätten för Västra Sveriges dom den 26 januari 2009 i mål nr B 3192-09; jfr även t.ex. Svea hovrätts dom den 9 mars 2017 i mål nr B 9370-16). En person som gjorde sig skyldig till försök till grov misshandel när denne försökte köra på två poliser med bil behövde inte heller betala kränkningsersättning (se Göta hovrätts dom den 18 oktober 2012 i mål nr B 1670-12). Det finns också exempel på att kränkningsersättning inte utgått efter ett bett mot skulderbladet så att blodvite uppstått (se Hovrätten för Övre Norrlands dom den 28 februari 2018 i mål nr T 645-17), skallning mot ansiktet/huvudet (se t.ex. Kalmar tingsrätts dom den 25 augusti 2016 i mål nr B 213-16 och Södertörns tingsrätts dom den 24 januari 2018 i mål nr B 12711-17), kraftigt drag i håret så att hårtussar

212

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

lossnade (se t.ex. Svea hovrätts dom den 4 februari 2015 i mål nr B 2007-14) samt spark mot huvud och skrev (se Göta hovrätts dom den 5 december 2013 i mål nr T 1707-13 och Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 14 februari 2020 i mål nr B 1337-19).

Rättsutvecklingen under senare år visar att synen på skyddet av den personliga integriteten har förändrats och att detta intresse nu- mera betonas starkare än tidigare. Det framgår av den allmänna ut- vecklingen inom såväl skadeståndsrätten som straffrätten. En viktig del av skyddet för den personliga integriteten är värnandet av den kroppsliga integriteten. Detta bör även avspegla sig på detta område. Det finns enligt vår mening därför skäl att se mer allvarligt än tidi- gare på situationer då poliser och personer inom andra yrkesgrupper med särskild beredskap utsätts för brottsliga angrepp i tjänsten som innefattar någon form av fysiskt angrepp av inte allt för lindrigt slag. Som vanligt gäller dock att detta fortfarande måste ske med beak- tande av under vilka närmare omständigheter som våldet utdelats. Angrepp som i vanliga fall inte brukar innebära en allvarlig kränk- ning ska inte heller anses göra det i fall av detta slag (t.ex. vid fysiskt våld som närmast är att jämföra med ofredande eller ringa miss- handel). Angrepp mot den privata sfären utgör många gånger också angrepp mot den personliga integriteten. Sådana angrepp bedöms re- dan i dag normalt ge rätt till kränkningsersättning (jfr dock t.ex. Hovrätten för Övre Norrlands dom den 9 maj 2019 i mål nr 170-19). Det finns dock skäl att även fortsättningsvis framhålla detta särskilt för att säkerställa denna ordning.

Det är sammantaget vår uppfattning att det finns goda skäl att utvidga polisers och vissa andra yrkesgruppers rätt till kränknings- ersättning på ett sådant sätt att fler fall bör bedömas innebära en all- varlig kränkning av den angripne och alltså ge rätt till ersättning. Det gäller särskilt i fråga om fysiska angrepp. Vår bedömning är att detta bör kunna ske utan att det påverkar hur 2 kap. 3 § skadeståndslagen tillämpas i andra situationer.

213

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

En lagregel om allvarlighetsbedömningen i dessa fall

Inledning

Vi har tidigare redogjort för vår bedömning att det är viktigt att all- varlighetsbedömningen görs på ett nyanserat sätt med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet och att det finns goda skäl att utvidga poliser och andra utsatta yrkesgruppers rätt kränkningser- sättning så att fler fall än tidigare ger rätt till ersättning. Vi vill helt enkelt se till att det utgår kränkningsersättning i samtliga fall då den skadelidande vid beaktande av samtliga relevanta omständigheter har blivit allvarligt kränkt. För att säkerställa en sådan utveckling krävs enligt vår bedömning en ny bestämmelse i lag.

Det bör vara fråga om brott som någon utsätts för i tjänsten

Utgångspunkten är att det i vissa fall fortfarande ska krävas något mer än annars för att en polis eller en person i någon annan yrkes- grupp med särskild beredskap ska anses ha blivit allvarligt kränkt när han eller hon utsätts för brott i tjänsten. Det gäller dock inte när en sådan person utsätts för brott utanför tjänsten. På fritiden har inte heller personer i dessa yrkesgrupper någon beredskap för att bli an- gripna. En polis har en rätt och i vissa fall en skyldighet att ingripa även under ledig tid. Först då en polis i ett sådant fall vidtar en aktiv åtgärd för att ingripa kan han eller hon anses agera i tjänsten. Det bör alltså vara fråga om brottsliga angrepp i samband med tjänsteut- övningen för att den angripnes yrkesroll ska kunna få betydelse vid bedömningen av om han eller hon har utsatts för en allvarlig kränk- ning. Den särskilda bedömning som gäller i sådana fall bör således inte tillämpas när den skadelidande under ledig tid eller i övrigt ut- anför sina tjänsteuppgifter utsätts för ett brott. I dessa fall bör den angripnes yrkestillhörighet inte beaktas vid den allvarlighetsbedöm- ning som alltid ska göras enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

Det är viktigt att understryka att den särskilda bedömning som gäller för vissa personer när de utsätts för brott i tjänsten inte bör tillämpas i samtliga fall då den angripne utsätts för brott i sitt arbete. Enligt nuvarande ordning är en grundförutsättning för att det ska påverka allvarlighetsbedömningen i dessa fall att den skadelidande haft en särskild beredskap för angreppet. Det bör gälla även fortsätt-

214

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

ningsvis. Vad som närmare bör avses med begreppet särskild bered- skap behandlas i följande avsnitt.

Det bör finnas en särskild beredskap för angreppet

Förutsättningen att den angripne får anses ha haft en särskild bered- skap för angreppet har två sidor. Det handlar dels om vilket yrke den skadelidande har, dels om vilken situation angreppet skedde i och om den angripne i den aktuella situationen hade skäl för en ökad mental beredskap på att mötas av våld, hot eller annat kränkande beteende.

De yrkesgrupper som i vissa fall får anses ha en särskild beredskap är sådana för vilka det ingår i de normala arbetsuppgifterna att på olika sätt hantera våldsamma, stökiga eller hotfulla personer. Det gäller personer som i tjänsten har en skyldighet att ingripa i olika situatio- ner och som har lagstadgade befogenheter att använda visst våld eller tvång i samband med det. Bedömningen av vilken beredskap en person får anses ha i tjänsten bör också påverkas av vilken relevant utbild- ning som typiskt sett ingår i utbildningen för den aktuella tjänsten. Inom ramen för t.ex. polisutbildningen, den mer omfattande varianten av kriminalvårdsutbildningen, Tullverkets grundutbildning för kon- trollavdelningen och grundutbildningen för ordningsvakter får sådana inslag anses förekomma. Även anställda inom den psykiatriska vården har normalt någon form av utbildning av relevant slag. Bedömningen bör vidare kunna påverkas av vilken utrustning som en person med en viss tjänst har tillgång till vid utförandet av sina arbetsuppgifter.

Sammanfattningsvis är det i den här delen alltså främst faktorerna utbildning, befogenheter och arbetsuppgifter som bör avgöra om en viss yrkesgrupp typiskt sett får anses ha en särskild beredskap för vissa angrepp. Det handlar framför allt om poliser, ordningsvakter, vissa anställda inom Kriminalvården, Tullverket och den psykiatriska vården samt troligen även vissa anställda på olika former av behand- lingshem (jfr RH 1995:151). Uppräkningen av yrkesgrupper bör dock inte ses som uttömmande, utan även andra yrkesgrupper som upp- fyller de beskrivna kriterierna bör bedömas ha särskild beredskap för vissa angrepp. Det sagda innebär dock att t.ex. lärare och social- sekreterare inte bör anses ha någon särskild beredskap i det här avse- endet. Enligt vår uppfattning innebär det också, i vissa fall till skillnad från vad Kommittén om ideell skada ansåg, att andra yrkesgrupper

215

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

som t.ex. parkeringsvakter, vissa anställda hos Kronofogdemyndig- heten och en stor del av vårdpersonalen inte har någon särskild beredskap på att bli angripna. Dessa yrkesgrupper har arbetsuppgif- ter som innebär att de löper en högre risk än många andra att möta personer som på olika sätt kan vara missnöjda med ett besked som lämnas eller en åtgärd som vidtas. Enbart det förhållandet att man inom en yrkesgrupp har arbetsuppgifter som kan föranleda missnöje hos andra vilket typiskt sett kan sägas öka risken för angrepp betyder inte att man inom yrkesgruppen har en särskild beredskap för vissa former av angrepp. Det är flera omständigheter som påverkar den bedömningen. Exempelvis bör det, som angetts ovan, också beaktas vilken utbildning man typiskt sett har inom yrkesgruppen samt vilka befogenheter och vilken utrustning som finns i olika situationer.

Vid bedömningen av om den skadelidande får anses ha haft sär- skild beredskap bör det också beaktas i vilken situation angreppet skedde och om den angripne i den aktuella situationen utifrån ett objektivt synsätt hade skäl för en ökad mental beredskap på att mö- tas av våld, hot eller annat kränkande beteende. När det gäller situa- tionen som sådan kan det till exempel ha betydelse om angreppet skedde i en ingripandesituation eller vid någon annan direkt tjäns- teåtgärd. När det inte är fråga om en ingripandesituation eller direkt tjänsteåtgärd har den angripne ofta inte samma anledning att för- vänta sig ett angrepp. En polis eller ordningsvakt kan t.ex. normalt inte anses ha någon särskild beredskap i samband med en måltids- paus eller annan liknande situation. På liknande sätt kan det vara när den som är föremål för ett ingripande eller någon annan tjänste- åtgärd inledningsvis är helt lugn och inte visar några tecken på agg- ressivitet, men sedan plötsligt blir aggressiv och hotfull eller våld- sam. I vissa situationer bör den skadelidande vidare bedömas ha haft en ökad mental beredskap på att bli utsatt för våld eller hot till följd av till exempel information som lämnats inför ett ingripande eller annan kännedom som den skadelidande hade när han eller hon gick in i situationen. Vilken form av utrustning och andra hjälpmedel som den skadelidande hade tillgång till vid angreppet bör som angetts ovan också kunna påverka bedömningen av dennes beredskap.

I slutändan handlar det alltid om att göra en samlad bedömning av de relevanta omständigheterna. Här avses alltså dels de mer yrkes- generella omständigheterna som vilken utbildning, befogenheter och arbetsuppgifter som man typiskt sett har i yrket, dels de mer situa-

216

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

tionsspecifika omständigheterna som beskrivits ovan i form av situationens karaktär, förhandsinformation och tillgång till utrust- ning. Utgångspunkten är som alltid att bedömningen ska göras objek- tivt. Man bör fråga sig vilken kränkning som typiskt sett kan antas ha uppkommit genom angreppet. Samtidigt bör som tidigare hänsyn i särskilda fall kunna tas till intensiteten i den skadelidandes upplev- elser av kränkningen. I sådana fall kan avsteg behöva göras från den mer schablonartade bedömningen (jfr prop. 2000/01:68 s. 51).

Angrepp som riktar sig mot den privata sfären

Redan nu gäller att rätt till kränkningsersättning normalt föreligger även i dessa fall då det är fråga om en brottslig handling som direkt angriper den privata sfären (prop. 2000/01:68 s. 50 och 66). Det bör gälla även fortsättningsvis och detta bör tydliggöras så att det inte råder någon tveksamhet. Det är en sak att bli angripen i sin egenskap av yrkesperson och en annan att få ett angrepp av mer personlig karaktär. Sådana angrepp går många gånger ”igenom uniformen”. Den beredskap som vissa yrkesgrupper får anses ha för vissa angrepp kan därför inte sägas ta sikte på angrepp mot den privata sfären. Så- dan beredskap kan man typiskt sett inte förvänta sig att någon ska ha. Enligt vår uppfattning finns det därför skäl att särskilt framhålla denna omständighet i den nya bestämmelsen. Det bör ske genom att det anges att det vid bedömningen av om den angripne blivit allvar- ligt kränkt särskilt ska beaktas om angreppet riktat sig mot den ska- delidandes privata sfär.

Den typ av angrepp som vi nu talar om verkar tyvärr ha blivit vanligare när personer i yrkesgrupper med särskild beredskap utsätts för brott i tjänsten. Det är i vart fall den tydliga signal som vi har fått vid våra kontakter med berörda myndigheter och andra organisa- tioner. Det handlar t.ex. om hot inriktade på den angripnes familj eller andra närstående. Hoten kan vara mer eller mindre direkta, men anspelningen på den privata sfären är många gånger tydlig. Även andra former av angrepp av mer personlig karaktär kan vara att be- trakta som angrepp på den privata sfären. Som exempel på sådana angrepp kan nämnas rasistiska, sexistiska eller liknande tillmälen.

217

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

Fysiska angrepp

Det finns, av tidigare redovisade skäl, anledning att se mer allvarligt än tidigare på situationer då poliser och personer inom andra yrkes- grupper med särskild beredskap i tjänsten utsätts för någon form av fysiskt och samtidigt brottsligt angrepp. Detta bör därför framhållas i den nya bestämmelsen genom att det anges att det vid bedöm- ningen av om den angripne blivit allvarligt kränkt särskilt ska beaktas om det är fråga om ett fysiskt angrepp.

Med fysiskt angrepp avses här t.ex. slag, sparkar, bett, rivningar och bespottning. Utgångspunkten är att det finns anledning att se allvarligare på fysiska angrepp än på verbala angrepp. Det innebär dock inte att verbala angrepp aldrig kan utgöra en allvarlig kränkning (se t.ex. föregående avsnitt) och det innebär inte heller att alla fysiska angrepp utgör en allvarlig kränkning. Det måste alltid ske en samlad bedömning av situationen i vilken angreppet skedde. Som en del i den bedömningen ingår t.ex. att beakta vilken typ av ingripande eller tjänsteåtgärd det var fråga om, vad den angripne hade anledning att förvänta sig när han eller hon gick in i situationen och i vilket sam- manhang angreppet skedde. Det är inte ovanligt att situationen är sådan att den eller de som genomför ett ingripande eller någon annan tjänsteåtgärd har anledning att förvänta sig ett visst verbalt och fy- siskt motstånd. Lindrigare fysiska angrepp som utgör rena försök att undkomma eller försvåra ingripandet bör därför lika lite som tidigare normalt anses utgöra allvarliga kränkningar i skadeståndsrättslig me- ning. Däremot bör medvetet riktade och uppsåtliga fysiska angrepp i många fall leda till bedömningen att det föreligger en allvarlig kränkning. Detsamma gäller angrepp med någon form av vapen eller annat tillhygge.

Ytterligare ledning bör fortfarande hämtas från uppräkningen i 5 kap. 6 § skadeståndslagen

Även vid angrepp mot någon i tjänsten bör man liksom tidigare hämta viss ledning för allvarlighetsbedömningen av den uppräkning som görs i 5 kap. 6 § skadeståndslagen rörande de faktorer som på- verkar skadeståndets bestämmande. Det följer av att bestämmelsen i nuvarande 2 kap. 3 § skadeståndslagen även fortsättningsvis kommer

218

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

att vara tillämplig på de nu aktuella fallen och det behöver enligt vår mening inte förtydligas ytterligare genom någon form av hänvisning.

Bestämmelsen i 5 kap. 6 § har behandlats närmare i avsnitt 4.2.4. Här kan dock särskilt nämnas den andra punkten vilken gäller an- grepp som varit ägnade att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. Det som avses är allvarligare våldsbrott och allvarligare hot som har utförts med betydande hänsynslöshet eller grymhet. Allvarliga vålds- brott som t.ex. försök till mord eller dråp, synnerligen grov miss- handel och grov misshandel bör enligt vår uppfattning regelmässigt anses utgöra en allvarlig kränkning även då de riktar sig mot någon som tjänstgör i en yrkesgrupp som har särskild beredskap för vissa angrepp. Detsamma gäller för allvarligare hot med t.ex. vapen eller något annat farligt föremål. Vid allvarliga hot kan det dock finnas anledning att i större omfattning låta graden av beredskap påverka allvarlighetsbedömningen. Här får t.ex. en person i en särskild insats- styrka antas ha beredskap för vissa typer av hot som en vanlig ingri- pandepolis eller kriminalvårdare inte kan antas ha beredskap för. Då hotet manifesterar sig i att ett vapen avlossas eller att en person gör rena utfall med en kniv eller liknande bör det dock regelmässigt anses föreligga en allvarlig kränkning. Det finns också anledning att för- tydliga att situationer då ett angrepp gett upphov till en objektivt sett befogad rädsla för att ha blivit smittad av en allvarlig sjukdom omfattas av den andra punkten i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Den situationen fångas dessutom i vart fall delvis upp av vad som angetts i fråga om fysiska angrepp i föregående avsnitt.

Även våra förslag till nya omständigheter i 5 kap. 6 § som redovi- sats i avsnitt 6.4 är relevanta. Det är främst den punkt som avser handlingar vilka innefattar hot som påtagligt har förstärkts genom anspelning på ett våldskapital som kan antas få betydelse i detta sam- manhang. Denna omständighet är sådan att den typiskt sett påverkar graden av kränkning även i fall då den angripne är en polis eller en person i någon annan yrkesgrupp med särskild beredskap som ut- satts för ett angrepp i tjänsten.

219

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

Den nya bestämmelsens placering

Vi föreslår inga förändringar i den grundläggande bestämmelsen om kränkningsersättning. Det betyder att det fortfarande finns ett krav på att den skadelidande för att ha rätt till kränkningsersättning ska ha blivit utsatt för en allvarlig kränkning. Detta krav framgår i dag av 2 kap. 3 § skadeståndslagen. När det gäller angrepp i tjänsten mot poliser och personer i andra yrkesgrupper med särskild beredskap menar vi dock att fler angrepp än tidigare bör anses utgöra en allvar- lig kränkning. Vi har vidare kommit fram till att en sådan förändring bör ske genom att det införs en ny bestämmelse i lag. En sådan be- stämmelse bör av naturliga skäl placeras i skadeståndslagen. Då finns det som vi ser på saken egentligen tre möjliga lösningar. Antingen inför man ett nytt stycke i 2 kap. 3 § eller i 5 kap. 6 § skadestånds- lagen alternativt så inför man en helt ny bestämmelse någonstans i skadeståndslagen.

Det systematiskt mest lämpliga är enligt vår uppfattning att den nya bestämmelsen förs in som ett nytt andra stycke i 2 kap. 3 § ska- deståndslagen. Detta eftersom det är enligt denna paragraf som rät- ten till ersättning ska prövas och det är i denna paragraf som kravet på allvarlig kränkning uppställs. Det vi bland annat vill åstadkomma är ju att det görs mer nyanserade allvarlighetsbedömningar i dessa situationer.

I förarbetena till den nuvarande bestämmelsen anges att man vid bedömningen av om det förelegat en allvarlig kränkning kan hämta viss ledning av den uppräkning som görs i 5 kap. 6 § rörande de fak- torer som påverkar skadeståndets bestämmande (prop. 2000/01:68 s. 65). De omständigheter som räknas upp har alltså betydelse vid bedömningen av vad som ska anses utgöra en allvarlig kränkning. Därmed kan man argumentera för att den nya bestämmelsen borde placeras där. Rent systematiskt framstår det dock som mindre lämp- ligt att placera en bestämmelse som enbart avser frågan om skade- ståndsansvar alls föreligger i en bestämmelse som primärt reglerar frågan om hur skadeståndets storlek ska bestämmas. En sådan pla- cering skulle också kunna innebära en risk för att bestämmelsen på- verkar bedömningen av skadeståndets storlek i de fall som omfattas av dess tillämpningsområde. Om man kommer fram till att en polis eller en person i en annan yrkesgrupp med särskild beredskap som blivit angripen i tjänsten har blivit allvarligt kränkt genom angreppet,

220

SOU 2021:64

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

ska den skadelidande ha rätt till samma kränkningsersättning som andra brottsoffer. Avsikten med utredningens förslag är inte att ändra på denna ordning. Den nya bestämmelsen bör därför inte pla- ceras i 5 kap. 6 § skadeståndslagen.

Det tredje alternativet är att införa en ny paragraf i skadestånds- lagen med den föreslagna bestämmelsen. Enligt utredningens upp- fattning finns det dock inte någon riktigt naturlig placering för en sådan paragraf. Det enda rimliga alternativet vore i sådana fall att be- stämmelsen infördes i 2 kap. skadeståndslagen i direkt anslutning till

3§. Eftersom det även i de fall som nu är aktuella fortfarande handlar om att göra en bedömning av om rekvisitet allvarlig kränkning i

2kap. 3 § skadeståndslagen är uppfyllt anser vi dock att det är lämp- ligare att införa bestämmelsen som ett nytt andra stycke i 2 kap. 3 §. Även utifrån hur kapitel 2 i övrigt är uppbyggt framstår det som den bästa lösningen.

7.5.4Brottsskadeersättning kan betalas vid allvarliga kränkningar

Vår bedömning: Det krävs inte några ändringar i 5 § brottsska- delagen för att vårt förslag om ändring i 2 kap. 3 § skadestånds- lagen ska få genomslag i Brottsoffermyndighetens bedömningar.

Skälen för vår bedömning

Brottsskadeersättning enligt 5 § brottsskadelagen betalas för den skada det innebär att någon allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller frid eller genom grovt förtal enligt 5 kap. 2 § brottsbalken (kränkning).

När skadeståndslagens bestämmelse om kränkningsersättning ut- formades som en egen ansvarsregel anpassades bestämmelsen om rätt till brottsskadeersättning för kränkning till de ändringar som skedde i skadeståndslagen. Brottsskadeersättning för kränkning gjordes till en särskild ersättningstyp. I förarbetena angavs att brottsskadeersätt- ning för kränkning genom brott ska betalas enligt väsentligen samma principer som skadestånd för sådan kränkning (prop. 2000/01:68

221

Kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper med särskild beredskap

SOU 2021:64

s. 57). En skillnad är att vissa ärekränkningsbrott (främst förtal) inte ger rätt till brottsskadeersättning för kränkning.

Av lagtexten i 5 § brottsskadelagen framgår att en grundförut- sättning för sådan ersättning är att den skadelidande utsatts för en allvarlig kränkning. Rekvisitet är detsamma som i 2 kap. 3 § skade- ståndslagen och det tillämpas på samma sätt i Brottsoffermyndighe- tens verksamhet. Man brukar tala om att ersättningen vilar på skade- ståndsrättslig grund. Kravet på allvarlig kränkning gäller och ska även fortsättningsvis gälla också när poliser och personer inom andra yrkesgrupper med särskild beredskap utsätts för brott i tjänsten. Ge- nom den bestämmelse som vi föreslår tydliggörs endast i vilka situa- tioner det bör krävas något mer än normalt för att en allvarlig kränk- ning ska konstateras och det pekas ut två omständigheter som särskilt ska beaktas vid allvarlighetsbedömningen.

Vi gör mot denna bakgrund bedömningen att vårt förslag om ändring i skadeståndslagen inte kräver någon ändring i 5 § brotts- skadelagen för att det ska få genomslag i Brottsoffermyndighetens bedömningar, vilket det enligt vår uppfattning bör få. Rekvisitet allvarlig kränkning i brottsskadelagen ska alltså även fortsättningsvis ha samma innebörd som i skadeståndslagen.

222

Stärkt rätt till ideell ersättning för efterlevande anhöriga

SOU 2021:64

8.2Nuvarande ordning

8.2.1Inledning

Enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen ska – om en personskada lett till döden – ersättning betalas för begravningskostnad och, i skälig om- fattning, annan kostnad till följd av dödsfallet, förlust av underhåll, samt personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära.

Vårt uppdrag i den här delen handlar primärt om rätten till ideell ersättning vid en nära anhörigs död. För att ge en mer fullständig bild av den ersättning som en efterlevande anhörig kan ha rätt till kommer dock även den anhöriges rätt till annan form av ersättning enligt skadeståndslagen beskrivas översiktligt i avsnitt 8.2.2 nedan. Detta avsnitt bygger i huvudsak på vad som anges i Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen, kommentaren till 5 kap. 2 §, JUNO version 7.

Om grunden för ett skadestånd är ett brott, kan anhöriga i vissa fall även ha rätt till brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen om gärningspersonen är okänd eller inte har förmåga att betala ett utdömt skadestånd. Sådan ersättning kan dock jämkas under vissa förutsätt- ningar. Även detta beskrivs närmare nedan. Efterlevande anhöriga kan också ha rätt till försäkringsersättning. Försäkringsersättningen ska i sådana fall avräknas från eventuell brottsskadeersättning.

8.2.2Anhörigas rätt till ersättning för begravningskostnader och förlust av underhåll

Om en personskada har lett till döden, ska ersättning betalas för bland annat begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet, samt förlust av underhåll. Av 5 kap. 2 § andra stycket skadeståndslagen framgår att ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som på annat sätt var beroende av honom eller henne för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan antas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter. Förlusten ersätts i den om- fattning som är skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller annars, på annat sätt än ge-

224

BETÄNKANDE AV
UTREDNINGEN OM
STÄRKT RÄTT TILL
SKADESTÅND FÖR BROTTSOFFER	SOU 2021:64

	begravningskostnader och förlust av underhåll ...	224
8.2.3	Anhörigas rätt till ersättning för personskada.....	226
8.2.4	Samordning av skadestånd ....................................	231
8.2.5	Hänvisningar i andra lagar.....................................	232
8.2.6	Jämkningsregeln i brottsskadelagen .....................	232

nordiska länder......................................................................		233
8.3.1	Danmark.................................................................	233
8.3.2	Finland ...................................................................	235
8.3.3	Island ......................................................................	238
8.3.4	Norge .....................................................................	239
8.4 Våra överväganden och förslag.............................................		241
8.4.1	Inledning ................................................................	241
8.4.2	Personskadeersättningen bör inte förändras .......	242

	anhöriga bör införas ..............................................	245
8.4.4	Vårt förslag om särskild anhörigersättning..........	248

		anhörigersättningen...............................................	252
	8.4.6	Andra ändringar i skadeståndslagen .....................	255
	8.4.7	Ändringar i brottsskadelagen................................	256
	8.4.8	Ingen ändring i trafikskadelagen m.m. .................	258
9	Utvidgade utmätningsmöjligheter till förmån
	för brottsoffer ..........................................................		261
9.1	Inledning................................................................................		261
9.2	Nuvarande ordning m.m. .....................................................		262
	9.2.1	Betalning av fastställt skadestånd .........................	262

Sammanfattning ................................................................		13
Summary ..........................................................................		21
1	Författningsförslag.....................................................	31
1.1	Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken .....................	31

	(1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk
	mot staten................................................................................		43
2	Uppdraget och dess genomförande..............................		45
2.1	Utredningsuppdraget..............................................................		45
2.2	Uppdragets genomförande.....................................................		46
2.3	Betänkandets disposition........................................................		47
3	Nuvarande ordning – skadeståndslagen m.m. ...............		49
3.1	Inledning..................................................................................		49
3.2	Allmänt om skadestånd ..........................................................		50
	3.2.1	Skadeståndets funktioner........................................	50
	3.2.2	Ersättningssystemet för brottsoffer.......................	52
	3.2.3	Skadeståndslagen .....................................................	55
			5

		– allmänna rättsgrundsatser, culpa m.m.................	56
	3.2.5	Bevisfrågor...............................................................	57
	3.2.6	Begränsningar i skadeståndsskyldigheten..............	58
3.3	Grundläggande skadekategorier ............................................		59
	3.3.1	Ekonomisk och ideell skada ...................................	59
	3.3.2	Några skadetyper enligt skadeståndslagen ............	60
	3.3.3	Andra rent ideella skador........................................	62
4	Kränkningsersättning .................................................		63
4.1	Inledning .................................................................................		63
4.2	Kränkningsersättning .............................................................		64
	4.2.1	Kränkningsbegreppet..............................................	64
	4.2.2	När föreligger rätt till kränkningsersättning? .......	65
	4.2.3	Vad ska kränkningsersättningen ersätta? ..............	69

4.3	Ersättningsnivåerna för kränkning ........................................		78
	4.3.1	Inledning..................................................................	78
	4.3.2	Utvecklingen under 1990-talet...............................	79
	4.3.3	Förändringar i penningvärdet.................................	79
	4.3.4	Utvecklingen från år 2000 till 2020........................	81
	4.3.5	Ersättningsnivåerna enligt gällande praxis.............	98
5	Andra rent ideella skadestånd ...................................		103
5.1	Inledning ...............................................................................		103
5.2	Allmänt skadestånd inom arbetsrätten ...............................		104
5.3	Diskrimineringsersättning ...................................................		108
5.4	Överträdelser av Europakonventionen ...............................		117
5.5	Överträdelser av 2 kap. regeringsformen ............................		122
5.6	Ersättning enligt frihetsberövandelagen .............................		124
5.7	Överträdelser av dataskyddsregleringen .............................		127

6	Höjda nivåer på kränkningsersättning ........................		131
6.1	Inledning................................................................................		131
6.2	Kränkningsersättningen bör höjas .......................................		132
	6.2.1	Ersättningsnivåerna har generellt varit
		oförändrade de senaste 20 åren .............................	132

	kränkningsersättningen.........................................	134
6.2.3	En skärpt syn på gärningar av visst slag ...............	136

brottsliga angrepp .................................................................		146
6.3.1	Det finns ett behov av lagändring.........................	147

i 5 kap. 6 § skadeståndslagen .................................	150
6.4 Ersättningsnivåerna bör höjas relativt .................................	152

	bör utökas ..............................................................	152
6.4.2	Brott i nära relation ...............................................	154

	anspelning på ett våldskapital................................	161
6.4.6	Punktlistans placering m.m...................................	163
6.5 Vår syn på de framtida ersättningsnivåerna.........................		164

		ersättningssystem..................................................	180
6.6	Följderna av höjda ersättningsnivåer...................................		181
	6.6.1	Påverkan på andra rent ideella skadestånd...........	182
	6.6.2	Gärningspersonens ekonomi................................	183
	6.6.3	Risken för missbruk av ersättningsystemet.........	185
7	Utvidgad rätt till kränkningsersättning för poliser
	och andra yrkesgrupper med särskild beredskap ..........		187
7.1	Inledning ...............................................................................		187
7.2	Nuvarande ordning...............................................................		188
7.3	Kritik mot rättsutvecklingen leder till Blåljusutredningen ..		193
	7.3.1	Inledning................................................................	193
	7.3.2	Blåljusutredningen ................................................	193
	7.3.3	Remissbehandlingen .............................................	197
7.4	Utsattheten upplevs öka ......................................................		198
	7.4.1	Bakgrund................................................................	198
	7.4.2	Något om befintligt faktaunderlag ......................	199
	7.4.3	Synpunkter som lämnats till utredningen ...........	204
7.5	Våra överväganden och förslag ............................................		205
	7.5.1	Ett par utgångspunkter för våra överväganden ...	205

	allvarlighetsbedömningen i dessa fall ...................	210
7.5.3	En ny lagregel ska ge fler rätt
	till kränkningsersättning.......................................	211

		kränkningar............................................................	221
8	Stärkt rätt till ideell ersättning för efterlevande
	anhöriga	.................................................................	223
8.1	Inledning ...............................................................................		223
8.2	Nuvarande ordning...............................................................		224
	8.2.1	Inledning................................................................	224

	utmätning för betalning av skadestånd m.m. .......	263
9.2.3	Undantag från utmätning är resultatet
	av en intresseavvägning .........................................	264

	anledning av ett frihetsberövande m.m. ...............	265
9.2.5	Skyddet mot olagliga frihetsberövanden..............	267
9.2.6	Om utmätning av lön m.m....................................	270

utmätning av skadestånd med anledning av ett
frihetsberövande ...................................................................		273
9.4.1	Inledning................................................................	273

anledning av ett frihetsberövande bör inte
upphävas helt .........................................................	276

fordringar som avser skadestånd på grund
av brott...................................................................	279

	för Justitiekanslern................................................	288
9.4.8	Förslaget är förenligt med
	Europakonventionen m.m. ...................................	290

företrädesordning vid löneutmätning .................................		291
9.5.1	Inledning................................................................	291
9.5.2	Frågan har diskuterats förr ...................................	291

	framför andra oprioriterade fordringar................	296
9.5.5	En ny punkt i 7 kap. 14 § utsökningsbalken........	298

10	Ett fungerande ersättningssystem...............................	301
10.1	Flera har ett ansvar för att ersättningssystemet
	ska fungera.............................................................................	301
	10.1.1 Förundersökningar som läggs ner ........................	301
	10.1.2 Brottsoffer måste ges stöd och tydlig
	information ............................................................	302
	10.1.3 Utbetalningen av ersättningen..............................	303

11	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ...............		307
11.1	Ändringarna i skadeståndslagen...........................................		307
	11.1.1	Ikraftträdande ........................................................	307
	11.1.2	Övergångsbestämmelser .......................................	307
11.2	Ändringarna i utsökningsbalken ..........................................		310
	11.2.1	Ikraftträdande ........................................................	310
	11.2.2	Övergångsbestämmelser .......................................	311
11.3	Ändringarna i brottsskadelagen ...........................................		311
	11.3.1	Ikraftträdande ........................................................	311
	11.3.2	Övergångsbestämmelser .......................................	312

12	Konsekvensbeskrivning ............................................		313
12.1	Inledning................................................................................		313
12.2	Ekonomiska konsekvenser ...................................................		314
	12.2.1	Inledning ................................................................	314
	12.2.2 Förslaget om höjda ersättningsnivåer ..................		315
	12.2.3 Förslaget om en utvidgad rätt till
		kränkningsersättning för yrkesgrupper
		med särskild beredskap .........................................	318
	12.2.4 Förslaget om särskild anhörigersättning..............		319
	12.2.5 Förslagen om utvidgade utmätningsmöjligheter
		till förmån för brottsoffer .....................................	321
	12.2.6	Finansiering av förslagen.......................................	325
	12.2.7 Många osäkra faktorer kan påverka utfallet .........		326
12.3	Konsekvenser för brottsligheten eller det
	brottsförebyggande arbetet ..................................................		327
12.4	Övriga konsekvenser ............................................................		328

13	Författningskommentar ............................................	331
13.1	Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken................	331
13.2	Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen
	(1972:207) .............................................................................	334
13.3	Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen
	(2014:322) .............................................................................	353

Referenser.......................................................................		357
Bilagor
Bilaga 1	Kommittédirektiv 2019:104.........................................	363
Bilaga 2 Avgöranden från Brottsoffermyndighetens
	referatsamlingar ............................................................	381
Bilaga 3	Kartläggning av ersättningsnivåerna för kränkning
	genom brott – hovrättsavgöranden .............................	385
Bilaga 4	Sammanställning av nivåerna för olika rent ideella
	skadestånd.....................................................................	437