av Markus Wiechel (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Sverigedemokraterna har återkommande lyft behovet av språkkrav inom äldreomsorgen. Denna omsorg är nämligen till för de äldre, och verksamheten ska varken ses som förvaringsplats eller som integrationsåtgärd. Om detta torde det finnas en tämligen bred samsyn mellan olika politiska partier. De äldre förtjänar helt enkelt det bästa, och deras sista år måste vara värdiga.
Ändå ser vi en äldreomsorg i dag som präglas av problem. Ett av de betydande problemen är att det kommit att bli mer av en integrationsåtgärd, där nyanlända eller andra med språksvårigheter placeras för att man från kommunens sida önskar ge dem en möjlighet till egen försörjning. Återigen har man då glömt bort att det är brukarna inom äldreomsorgen som ska vara i fokus. Personalen är till för att de ska få en värdig ålderdom.
Debatten om att införa språkkrav inom äldreomsorgen är därför högaktuell. Om detta kan vi läsa en osignerad ledartext (”Att inte ställa språkkrav är förbannad vanvård”) i tidningen Expressen, där de problem om uppstår när äldre brukare inte kan göra sig förstådda eller inte förstår vad personalen säger exemplifieras, med hjälp av journalisten Janne Josefssons krönika i tidningen Dagens Nyheter. Det blir en skrämmande läsning, som klart och tydligt visar varför nuvarande förhållningssätt där man inte har några språkkrav inom äldreomsorgen de facto är att betrakta som vanvård. Språkliga brister eller svårighet med kommunikationen kan innebära såväl problem i omsorgskvaliteten som patientsäkerheten, och det försvårar de äldres möjlighet att tillgodose behovet av sällskap.
Äldreomsorgen i Sverige är som bekant huvudsakligen kommunernas ansvar. Det bör dock betraktas som en nationell angelägenhet att säkerställa att alla äldre, oavsett vilken kommun de bor i, har rätt till en miniminivå på kvalitet. Ett exempel på vad man kan förvänta sig är personal som kan kommunicera med brukarna.
Mot bakgrund av detta önskas socialminister Lena Hallengren svara på följande fråga:
Hur ser ministern på nationella språkkrav inom äldreomsorgen, och kan vi förvänta oss att ministern verkar för att det införs språkkrav?