av Katja Nyberg (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Pandemin har blottlagt kända försummelser av äldrevård och sjukvård. Under en lång tid har det rapporterats om en svår situation, och det är av yttersta vikt att vården ges utökade resurser. Sverige har gått från att ha 4 300 iva-platser med respiratorer 1993 till cirka 600 platser 2018. Vårdpersonal har kämpat sig igenom pandemin i en arbetsmiljö med brist på sängplatser, skyddsutrustning och syrgasmaskiner.
Efter två år in i pandemin saknar regeringen fortfarande marginal och beredskap att hantera en sådan här situation och har i stället valt att fokusera på ingripande åtgärder vars proportionalitet och träffsäkerhet i förhållande till det eftersträvade syftet inte redovisats. Åtgärderna innebär samtidigt allvarliga ingrepp i den enskilda människans liv. Rimliga skyddsåtgärder samt skydd och hjälp för riskgrupper är självklart nödvändigt.
Men att begränsa medborgarnas fri- och rättigheter utöver vad som faller under nödvändigheten är inte förenligt med våra demokratiska grundprinciper. Under hösten har tilltagande kunskap och statistik starkt indikerat på ett försvagat eller obefintligt skydd mot smittspridning genom befintliga vacciner. Statistik visar att fullvaccinerade för närvarande står för en väsentlig andel av smittspridningen.
I Sverige har vaccinationsintyg införts av en övergångsregering och utan att Statens medicinsk-etiska råd har konsulterats. Åtgärderna har en mycket svag grund i redovisad forskning, och förhållandet till grundlagsintressen har ifrågasatts av tunga remissinstanser. Regeringen har själv uttalat att en koppling behövs mellan begränsningen och den eftersträvade effekten på smittspridningen och att föreskrifter och beslut inte får gälla mer än vad som är absolut nödvändigt.
Mot denna bakgrund vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Vilka vetenskapliga belägg ligger till grund för ministerns och regeringens beslut om att införa dessa restriktioner som inskränker friheten för alla medborgare och utestänger icke vaccinerade från samhällslivet i en sådan utsträckning som regeringens beslutade förordningar medger?