av Maj Karlsson (V)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Personer som lever med grav synnedsättning eller blindhet behöver ofta en ledsagare för att kunna ta sig utanför hemmet och därmed få möjlighet att uppnå full delaktighet i samhället. Ledsagning är en av de viktigaste insatserna för människor som förlorat synen.
I förarbetena till lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) omnämns att personer med grava synskador samt blinda omfattas av lagen, och LSS tillkom för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra.
Gradvis har intentionerna i lagstiftningen för denna målgrupp urholkats. Genom beslut i kommuner och förvaltningsdomstolar har gravt synskadade, blinda och personer med dövblindhet bitvis berövats sin rörelsefrihet då de regelmässigt nekas ledsagning enligt LSS.
Antalet som beviljas ledsagarservice har mer än halverats på tio år, och de nekas också ofta färdtjänst. Detta innebär att en del personer blir isolerade i sina hem, trots att det enligt LSS anges att de ska kunna leva som andra.
Många personer med grav synnedsättning och blindhet har goda förutsättningar att klara sig utan övrigt stöd om de får ledsagning och färdtjänst. De har oftast inte behov av annan hjälp än just dessa insatser. Ändå begränsas deras möjligheter till att delta i samhällslivet genom restriktiva bedömningar, vilket blir både dyrare för samhället i förlängningen men även måste anses inhumant.
Insatsen ledsagning behöver förtydligas för att bättre täcka behoven och säkra rätten till stöd för gravt synskadade, blinda och personer med dövblindhet.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Vad avser ministern att göra för att förtydliga lagstiftningen så att gravt synskadades och blindas behov av och rätt till ledsagning och färdtjänst ska tillgodoses och garanteras?