av Thomas Hammarberg (S)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
Den israeliske försvarsministerns beslut att terroriststämpla sex civilorganisationer på Västbanken har väckt starka reaktioner bland företrädare för mänskliga rättigheter i en rad länder och på internationell nivå.
Amnesty International och Human Rights Watch har beskrivit terrorstämplingen som ”appalling and unjust” och som ”an attack by the Israeli government on the international human rights movement”.
Att reaktionerna bland MR-aktivister varit så stark beror inte minst på att deras verksamheter vunnit bred respekt. al-Haq, en av de sex stämplade organisationerna, har ett mycket positivt rykte, vilket har markerats via internationella utmärkelser. Jag har själv kunnat följa deras arbete under flera år och beundrat deras saklighet och principiella hållning.
Denna organisation har varit ett föredöme för andra grupper när det gäller seriösa undersökningar och ingående faktakontroll. Dess rapporter om israeliska kränkningar har varit väl underbyggda. Det gäller också dess dokumentation till ICC, Internationella brottsdomstolen i Haag.
al-Haqs kritik av övergrepp som begåtts av palestinska myndigheter har varit saklig och effektiv. I våras publicerade al-Haq en uppmärksam rapport om hur yttrandefriheten begränsats av den palestinska myndigheten.
De fem övriga organisationer som stämplades var Addameer, Bisan Center, Defense for Children International Palestine, The Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network och The Union of Agricultural Work Committees. Addameer och Defence for Children har företrätt arresterade palestinier och försökt försvara deras intressen. Samidoun är en solidaritetsrörelse för palestinska fångar, och Union of Agricultural Work har stött palestinska bönder i det ockuperade så kallade Area C.
Israeliska myndigheter har en längre tid markerat att de här organisationerna är oönskade. Deras rörelsefrihet har i en del fall begränsats. Men att dessa MR-aktivister inom civilsamhället skulle stämplas som terrorister, med allt vad detta innebär, har förståeligt nog kommit som en chock för dem själva och deras kollegor i andra länder.
Tystnad från vår sida inför den här utvecklingen skulle missuppfattas bland såväl israeler som palestinier, inte minst mot bakgrund av de nu förbättrade politiska relationerna.
Jag vill fråga utrikesminister Ann Linde:
Vilken är ministerns reaktion på denna utveckling, och tänker ministern ta några initiativ med anledning av detta?