av Amineh Kakabaveh (-)
till Utrikesminister Ann Linde (S)
”Är våra söner och döttrar döda, lever de eller är de kanske fängslade?” Det är mödrar som kräver rättvisa för sina barn i Iran som ställer sig den frågan. De bara ber den iranska regimen om besked om sina barns hälsotillstånd eller existens efter deras avrättningar och försvinnanden sedan den iranska regimen 2019 gick till väpnat angrepp mot fredliga demonstrationer där över 1 500 mördades och fortfarande flera tusen saknas och tusentals sitter i fängelse. Mödrarna som kräver rättvisa för sina barn har blivit arresterade och några av dem torterade och fängslade. Det är mödrar som bara kräver rättvisa. Men frågan är vilka ska ställa inför rätta – ledningen för den islamiska regimen, presidenten Raisi, vem eller vilka som bär ansvar vet i dag det internationella samfundet och inte minst det iranska folket och de mödrar vilkas söner och döttrar är avrättade i flera tusentals.
När man nått dithän att man inte kan fråga myndigheterna vad de gjort och gör har det totala mörkret när det gäller yttrandefriheten och medborgerliga rättigheter och säkerhet lagt sig över det iranska samhället. Den iranska regimens myndighetsutövning gentemot det egna landets medborgare är despotisk och brutal.
I sin jakt på författare, poeter, filmare, studenter, kvinnorättsaktivister, kurder, beluchier, bahaier, arbetaraktivister och andra konstnärer som kan tänkas andas ett uns kritik av regimen bestraffas med fängelse. Så skedde exempelvis med filmregissören Jafar Panahi, när han frågade vart en kollega tagit vägen. Detta har hänt Nasein Sotudeh, Nagar, Zayneb, Zara, Sepideh, och även regissören Panahi spärrades in igen. Han är ingalunda ensam. Det handlar om tusentals människor, av vilka många är föräldrar till försvunna barn, som drabbas på samma sätt. Bemötandet av kritik består i avrättningar och prygel- och fängelsestraff.
Det finns många stater i världen som följer en internationell rättsordning och ställer regimers folkmördare inför rätta. Sverige gör det. Så skedde när exempelvis massmördaren Hamid Noury från Iran anlände till Sverige. Han greps och ställdes inför rätta och dömdes till livstids fängelse för grovt folkrättsbrott och mord. Som ämbetsman tjänade han den iranska regimen och är inte ensam om att ha mördat tusentals människor. Han har varit del av ett domstolsväsende som frångått allt vad som kännetecknar en rättsstat som respekterar mänskliga rättigheter.
Irans säkerhetstjänst har inte bara inom landet utan även utomlands mördat politiska kritiker och motståndare. Två välkända exempel är de kurdiska ledarna Abdul Rahman Gasemlou i Wien och Sadegh Sharafkandi i Berlin. Dessa två attentat är dock inte de enda morden begångna av den iranska säkerhetstjänsten utomlands. Planerade arrangörer och terror mot oppositionella ledde till att det i dag i Belgien sitter iranska diplomater i fängelse – de blev upptäckta innan de begick terrorbrottet.
Den islamistiska regimen i Iran kan sitta kvar vid makten till följd av en omfattande våldsutövning som ideologiskt rättfärdigas av en extrem variant av islam. Regimen försöker framställa sig som demokratisk, trots att regimen med den andlige ledaren Khamenei i spetsen i de allmänna valen endast godtar kandidater som anses valbara först efter att regimen bedömt dem som pålitliga anhängare av dess variant av islam.
Vad det handlar om är alltså inte demokrati på riktigt. Iran är en diktatur på riktigt. Den förföljer och mördar sina politiska kritiker och motståndare.
Min fråga till utrikesminister Ann Linde är:
Vad kommer den svenska regeringen och utrikesministern, som representerar en stat som upprätthåller en internationellt godtagbar rättsordning, att göra för att den iranska regimen ska anamma en rättsordning som respekterar mänskliga rättigheter för det iranska folket men också för att de fängslade mödrarna vilkas barn regimen har avrättat och fängslat samt Jafar Panahi och alla andra kvinnorättsaktivister, regissörer, arbetaraktivister med flera omedelbart ska friges?