av Betty Malmberg (M)
till Statsrådet Anna-Caren Sätherberg (S)
I Sverige finns lantbruksdjur som vistas utomhus hela året, alltså även under den kalla årstiden då betestillväxt inte sker. För två år sedan publicerade Lantbruksuniversitets vetenskapliga råd en sammanställning av forskning som rör hur får och framför allt nötkreatur påverkas av denna typ av djurhållning och om det gör skillnad om utegångsdjuren har tillgång till ligghall eller ej. I rapporten konstateras att den mesta forskning som finns i frågan handlar om nötkreatur, varför det jag kommer att ta upp nedan i huvudsak rör nöt.
Det vetenskapliga rådet är entydigt i sin slutsats att nötkreatur kan hållas utomhus året runt. De konstaterar också att utegående djur ofta har bättre hälsa till exempel då det gäller risken för att drabbas av olika klövsjukdomar och parasiter. Självklart gör utevistelsen även att djuren rör sig mer, vilket är allmänt positivt. Det finns också belägg för att utegående nötkreatur mer sällan drabbas av löss med tillhörande klåda och i somliga fall även stora håravfall.
Med tanke på årstidsväxlingar är det många som tror att utegående djur har behov av att ligghallar byggs i hagarna. Den genomgångna forskningen visar dock inga belägg för detta. Rådet poängterar dock att djuren behöver tillgång till något slags skydd mot regn och hård vind men att detta lika gärna kan bestå av naturlig vegetation, terrängformationer, etcetera. Det vetenskapliga rådet nämner även att det finns nackdelar med konstruerade skydd då de upptrampade områdena vid ligghallen bidrar till ökat markslitage, större gödselbelastning och sämre renhet hos djuren. Det är effekter som därför bör beaktas. Trots det ovan nämnda stipulerar djurskyddslagen krav på liggplatser för utegångsdjur såvida lantbrukaren inte har anslutit sina djur till kontrollprogrammet ”Utegångsdjur utan ligghall, nötkreatur”. Detta kontrollprogram fastställer att samtliga djurgrupper måste avlusas i förebyggande syfte – trots de risker detta kan medföra för resistens mot de använda medlen, samt den påtagliga stress som djuren upplever vid besiktning och behandling. Stress till följd av att ko och kalv måste åtskiljas för att inte klämskador ska uppstå på kalven i trängseln i insamlingsfållorna på väg till behandling. Naturligtvis är den förebyggande behandlingen också arbetsintensiv och kostsam för den enskilde företagaren. Detta är bestämmelser som således får allvarliga konsekvenser för djur, miljö och människa och som är svåra att ta till sig när man läser ur det vetenskapliga rådets rapport som nämndes ovan. Där står nämligen: ”Det är olämpligt att massbehandla utegående djur med håravfall rutinmässigt mot löss utan att först säkerställa diagnosen, eftersom detta ökar risken för resistensproblem och kan skada mikrofaunan i djurens spillning.”.
Med hänvisning till detta vill jag fråga statsrådet Anna-Caren Sätherberg:
Vilka åtgärder kommer statsrådet och regeringen att vidta för att ”massbehandling” av löss på utegående djur inte ska ske?