av Linda Lindberg (SD)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Sjukvården är i sin tids största kris. Det senaste året har vi kunnat läsa om hur förlossningsvården behövt stänga ned kliniker i norr under veckors tid i brist på personal, om hur barn- och ungdomspsykiatrin saknar personal i 20 av 21 regioner och om hur människor som är i akut behov av hjälp behöver vänta olagligt länge i vårdkö.
I Vårdförbundets undersökning från februari uppgav hälften av de svarande att de är så stressade att de funderar på att byta jobb. Vidare har 60 procent av barnmorskorna, 32 procent av sjuksköterskorna och 36 procent av de biomedicinska analytikerna valt att gå ned från heltid till deltid.
Det vi ser är en direkt konsekvens av den politik regeringen fört under många år, och de som drabbas är oskyldiga medborgare som sökt sig till sjukvården för att de är i behov av hjälp. Så här får det inte gå till i Sverige.
Vårdförbundet meddelar nu att de kommer att sluta ett nytt kollektivavtal den 31 mars. De nya bestämmelserna omfattar drygt 77 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor, och det stora fokuset ligger på att förbättra arbetsmiljön.
Ofta skylls det på att det är pandemin som satt sina spår i sjukvården, men det är ett argument som inte håller. Redan 2019 uppgav Arbetsmiljöverket och SCB i en rapport att sex av tio sjuksköterskor har för hög arbetsbelastning.
Arbetssituationen och arbetsmiljön är således en stor orsak till de utmaningar vi ser inom vården.
Med det ovan nämnda vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
Hur avser ministern och regeringen att arbeta för att förbättra såväl arbetssituationen som arbetsvillkoren för vårdanställda, så att personalen mår bättre och så att vården kan behålla sin kompetens?