av Katarina Brännström (M)
till Statsrådet Ardalan Shekarabi (S)
Enligt pensionsreformen från 1994 var det tydligt att pensionen skulle vara kopplad till arbetad tid. Och Pensionsgruppen kom till för att få långsiktiga beslut, där alla ingående partier skulle vara överens. Grundprinciperna var livsinkomst och pensionsavgift för pension. Man har varit överens om att vi alla måste arbeta mer, och även längre upp i åldrarna då vi blir allt äldre, för att klara framtida pensioner.
Nu vill regeringen införa ett garantitillägg i bostadstillägget, som ligger utanför pensionsöverenskommelsen och därmed enligt regeringen inte ska tas upp i Pensionsgruppen. Detta trots att statsrådet i medier och sina mediekanaler själv kallar garantitillägget för en höjning av pensionerna.
1 000 kronor ska betalas ut till de som har en pension upp till 11 846 kr per månad och trappas ned och fasas ut helt vid 14 350 kronor. De som har så låg pension har antingen arbetat deltid, arbetat svart eller inte arbetat alls under vissa perioder. Det ger alltså mest till de som arbetat minst.
Det nya garantitillägget riskerar därmed att tillsammans med andra bidrag göra att de i den här gruppen som tjänar in pengar via arbete får mindre pengar i plånboken i slutändan, då garantitillägget minskar med 40 kronor per intjänad ny hundralapp. Även bostadstillägget blir mindre för varje extra hundralapp som arbetas ihop. Sammantaget med skatten innebär detta en marginaleffekt på mer än hundra procent, enligt experter. Många års arbete och eventuellt extraarbete ger endast några hundralappar mer än för den som arbetat mot den som inte arbetat. Principen om arbetslinjen går därmed förlorad.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Ardalan Shekarabi:
Hur avser statsrådet att stimulera fler att arbeta mer för ökad pension när effekten av arbetet blir så liten?