av Tobias Andersson (SD)
till Statsrådet Mikael Damberg (S)
Gangsterrappens betydelse för de kriminella nätverken i Sverige har aktualiserats på nytt i efterdyningarna av avrättningen på rapparen Einár. Efter mordet har polisen kommunicerat ut att de har särskild bevakning på sex personer i Stockholmsområdet varav hela tre själva är rappare – två var med Einár under mordnatten.
Det har funnits de som gjort sitt yttersta för att försvara och fortsatt legitimera gangsterrappen även efter mordet, men stark kritik har också väckts, däribland från inrikesminister Mikael Damberg som bland annat uttryckte följande:
”Det som är farligt tycker jag, det är att det finns en subkultur bland unga människor där man glorifierar den här gangsterkulturen”
Jag kan endast instämma i Mikael Dambergs kommentar. Det går inte att blunda för att gangsterrappen i såväl Sverige som andra länder har en nära relation till de kriminella nätverken, till ”gangsters”. Det är med andra ord inte endast som så att gangsterrappen glorifierar gangsterkulturen genom att erbjuda någon form av oskyldig beskrivning av gangstermiljön. Gangsterrappare har i många fall själva visat sig vara en aktiv del av gangstermiljön, högst inblandade i grova brott vilka de även refererar till i sina låtar.
Detta har i praktiken inneburit att såväl texter som musikvideor har blivit ett verktyg för kriminella grupperingar att föra ut sina budskap – budskap som för de initierade har tydlig koppling till antingen redan begångna brott eller syftar till att hota andra grupperingar. Att vissa rappare livnär sig på såväl intäkter från musiken som intäkter från kriminalitet är troligt. Sannolikt innebär även musiken ett stärkt varumärke, vilket kanske underlättar de kriminella aktiviteterna.
Hittills har inga konkreta lösningar presenterats av regeringen för hur man avser att gå vidare med den uppenbara problematiken som detta innebär. Det är förvisso ganska förståeligt givet komplexiteten i sakens natur – få är sannolikt de som önskar censurera kulturen alldeles oavsett målsättningen med det medlet.
Utmaningen är att eventuellt beslutsunderlag är begränsat varför mer information är att önska. Detta trots att böcker och artiklar har skrivits om gängkriminaliteten i Sverige vilka har berört gangsterrappens roll och funktion. Tidigare kriminella har även menat att musiken kan innebära en väg in i kriminaliteten.
Senast någon musik problematiserades i samma utsträckning som gangsterrappen görs i dag fick Brå i uppdrag att utvärdera densamma för att därigenom generera ett bättre kunskapsläge. Rapporten presenterades 1999 och både berörde och hette Vit maktmusik (Brå 1999:10). Vitmaktmusiken synades i sömmarna, och i rapporten återfanns allt från åtgärderna i skolan till industrin kring musiken. Denna överblick möjliggjorde en bättre förståelse av situationen, och någonting snarlikt vore önskvärt även i detta fall.
En rapport över gangsterrappen behöver inte syfta till att presentera förslag på lagförändringar utan snarare erbjuda en överblick av området. Förhoppningsvis skulle det kunna underlätta samhällets kollektiva ansträngning att motarbeta att ungdomar förleds in i kriminalitet med gangsterrappen som en bidragande orsak.
Mot bakgrund av detta önskar jag fråga statsrådet Mikael Damberg: