av Marléne Lund Kopparklint (M)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Att leva ett normalt liv utan att det präglas av psykisk ohälsa, missbruk, osunt leverne, våld och suicid, efter att man i barndomen har blivit utsatt för sexuella övergrepp, hör inte till vanligheten. Om man inte har fått hjälp i tid i form av kunskapsbaserad traumavård och behandling ökar det riskerna för att man inte klarar av att leva ett normalt liv och, i allra värsta fall, att man inte ser någon annan utväg än att begå suicid. Med dagens kunskap vet vi att detta är ett faktum. Det är inte enbart ett lidande för brottsoffret, utan det innebär också onödiga kostnader för samhället.
SKR:s kartläggning från 2020 pekar på att tillgängligheten för patienter i behov av traumabehandling är låg som en följd av otydlig roll- och ansvarsfördelning. Vägen framåt går enligt SKR bland annat via ett tydligt definierat uppdrag till relevanta verksamheter för att möta vårdbehoven hos patientgruppen.
Att låta sexualbrottsutsatta lida i det tysta utan att det finns adekvat vård och behandling tillgänglig är förkastligt.
Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till socialminister Lena Hallengren: