av Jasmin Farid (M)
till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)
OECD presenterade nyligen en rapport, Transport Strategies for Net-Zero Systems by Design, där politiska åtgärder för att främja delad mikromobilitet, till exempel elsparkcyklar, anses fundamentala för att utveckla hållbara transportnätverk. Delad mikromobilitet sägs vara av särskild vikt för att öka tillgängligheten till kollektivtrafiken.
Elsparkcyklar är ett hållbart alternativ till bil eller taxi och fungerar som ett komplement till kollektivtrafiken. Delningsbara elsparkcyklar bidrar till ett nytt sätt att se på mobilitet och persontransporter. De gör det möjligt att ta sig från dörr till dörr, även om det inte finns en hållplats för kollektivtrafik i närheten eller om kollektivtrafikens rutt inte stämmer överens med ens behov.
Men som med alla nya fordon finns det utmaningar i början. Vissa användare kör vårdslöst med elsparkcyklar. Framför allt är det dock parkeringen av elsparkcyklar som varit en utmaning i vissa städer. I takt med att problem uppstått har branschen tillsammans med kommuner försökt vidta åtgärder som syftar till att minska antalet elsparkcyklar som är parkerade på ett otillfredsställande sätt. Olika metoder passar olika bra för olika platser och situationer. Exempel på det är parkeringsfria zoner eller att föraren måste fota sitt parkerade fordon vid avslutad rutt. Geofencingteknik gör det även möjligt att styra parkeringen, till exempel genom att operatörer ger rabatterat pris för användaren som parkerar på en angiven plats. Information från kommunen och branschen är också viktig; Transportstyrelsen har pekat på att kunskapen om trafik- och parkeringsregler ofta är låg för nya fordon. Mer kan och behöver göras för att få bukt med problemet.
Regeringen har remitterat ett förslag som innebär att parkeringsreglerna för elsparkcyklar ändras från och med den 1 augusti 2022. Enligt förslaget ska elsparkcyklar endast få parkeras vid uppställningsplatser avsedda för cyklar. Trots omfattande kritik mot förslaget planerar regeringen att gå vidare med förslaget.
Många av de remissvar som inkommit lyfter bristen på proportionalitet i förslaget. Förutom branschen lyfter även Transportstyrelsen, Myndigheten för trafikanalys och Åklagarmyndigheten brister i förslaget. Det verkar saknas en fullständig konsekvensanalys och analys av genomförbarheten i förslaget. Ingen dialog tycks heller har förts med berörda parter. Några av de problem som förslaget som remissinstanserna framför är:
– Elsparkcyklar finns i dag i några få städer i landet. Trots det föreslås en förändring av trafikförordningen som är likadan för hela landet. Varje kommun har sina förutsättningar och behov, och därför är kommunerna själva bäst lämpade att hantera parkeringssituationen tillsammans med branschen och övriga aktörer.
– På många platser finns i dag en brist på cykelställ, något som cykelorganisationer flera gånger påpekat och som flera kommuner jobbar för att förbättra. Ett krav på att elsparkcyklar ska parkeras på samma plats skulle ytterligare öka behovet av fler cykelparkeringar, och då de nya reglerna är tänkta att gälla från den 1 augusti i år kommer kommunerna inte att hinna bygga tillräckligt med nya cykelparkeringar.
– Den stora nyttan med elsparkcyklar är möjligheten att ta sig hela vägen fram till sin destination – något kollektivtrafiken inte kan erbjuda. Den nyttan försvagas avsevärt med detta förslag, vilket riskerar att leda till ett stort bakslag för mikromobiliteten i Sverige.
Regeringen har inte justerat förslaget för att undvika de problem som remissinstanserna belyser. Inte heller tar regeringen hänsyn till att Sveriges kommuner skiljer sig åt i infrastruktur, befolkningsstruktur och tätbebyggelse eller landsbygd.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth följande:
Mot vilken bakgrund anser ministern och regeringen det vara motiverat att lägga fram förslag om nationell reglering istället för att låta kommunerna fatta beslut om lösningar i samråd med branschen?