av Jens Holm (V)
till Statsrådet Khashayar Farmanbar (S)
Hösten 2020 stängde Post- och telestyrelsen ute det kinesiska bolaget Huawei från att bygga ut de nya 5G-näten i Sverige. Beslutet togs efter inrådan av Försvarsmakten och Säkerhetspolisen, vilket i sin tur gjordes med stöd i de ändringar av lagen om elektronisk kommunikation och offentlighets- och sekretesslagen som riksdagen klubbade november 2019.
Huawei har överklagat beslutet i två svenska domstolar men förlorat båda gångerna. Nu har den kinesiska telekomjätten gått vidare till en internationell investeringstribunal, ICSID, och kräver 5,2 miljarder kronor i kompensation av svenska staten. Huawei kan göra detta med stöd i det investeringsavtal som finns mellan Sverige och Kina. I en investeringstribunal är sekretess huvudprincipen och besluten kan inte överklagas. Att som land försvara sig i en utländsk investeringstribunal är också mycket kostsamt och tidsödande. Många länder väljer därför att göra upp i godo med bolaget för att undvika dyra processkostnader. Investerarskyddet är därmed konstruerat så att bolagen har allt att vinna och staterna riskerar bli förlorarna. I fallet Huawei kan slutnotan hamna långt över de 5,2 miljarder kronor som bolaget kräver.
Huaweis agerande väcker ett antal frågor. Hur kommer det sig att ett globalt bolag kan stämma en stat som har följt rättsstatens principer till punkt och pricka? Hur kommer det sig att lagstiftning kan medföra en kostnad i mångmiljardklassen? Hur kommer det sig att skiljedomsprocessen är stängd för allmän insyn?
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Khashayar Farmanbar: