av Eric Palmqvist (SD)
till Näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S)
Under de senaste månaderna har de svenska drivmedelspriserna gång efter annan nått nya rekordnivåer. Kostnaden för en liter diesel tangerar nu 22 kronor. I medierna har vi kunnat läsa att Sverige har det högsta dieselpriset i världen. Till skillnad från de andra länderna som placerar sig i dieselpristoppen är Sverige ett land som till stora delar präglas av landsbygd där reella alternativ till bilen och lastbilen helt eller delvis saknas.
Bilen används inte bara för att människor ska kunna ta sig till och från sina arbeten utan även inom en lång rad offentliga verksamheter vars ökade bränslekostnader nu kommer att leda till minskad välfärd eller ökat skatteuttag.
Människor som saknar alternativ till bilen för att ta sig till och från sina arbeten upplever i ökad grad att det inte längre lönar sig att arbeta, då den disponibla inkomsten äts upp av drivmedelskostnader kopplade till arbetspendlingen. De kraftigt ökade transportkostnaderna kompenseras inte heller av det reseavdrag som kan göras, då avdragets nivå varit oförändrad sedan 2007.
Som en följd av de höga drivmedelspriserna vittnar företag, främst utanför storstadsregionerna i södra Sverige, om såväl kraftigt höjda transportkostnader som minskad konkurrenskraft. Till detta kommer att både företag och offentlig förvaltning på flera håll upplever ökade rekryteringsproblem. Detta som en följd av att arbetstagarna i högre grad än tidigare väljer bort arbetstillfällen som de upplever att det kommer att bli alltför kostsamt att arbetspendla till.
Situationen är på många håll i Sverige bekymmersam, och för enskilda branscher är läget akut. Sverige har under många år präglats av urbanisering och avfolkning av såväl småkommuner och landsbygdsområden som glesbygd. Detta trots uttalade politiska mål och visioner om att bromsa denna utveckling. Många företag, inte minst inom basindustri, besöksnäring och livsmedels- och råvaruproduktion, återfinns i regioner där såväl företagen som deras anställda är helt hänvisade till konventionella vägtransporter – långt ifrån Stockholms tunnelbanenät.
De ökade transportkostnaderna slår mot alla men hårdast där alternativen saknas. De slår också hårdast mot människor, offentlig verksamhet och företag i de regioner vi från politiskt håll, oavsett partitillhörighet, säger oss värna.
Med anledning av vad som anförts ovan vill jag ställa följande frågor till näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson: