av Tobias Andersson (SD)
till Statsrådet Anders Ygeman (S)
Det svenska skuggsamhället späs på dagligen, och ingen har en aning om exakt hur många som lever illegalt i Sverige. Bara de senaste åren har det årligen varit över 10 000 personer med utvisningsbeslut som avvikit och blivit efterlysta av polisen. Hur många som är kvar i Sverige och hur många utöver dessa som återfinns förblir okänt.
Dessa illegala invandrare har naturligtvis goda incitament att agera på just det sättet eftersom de potentiella konsekvenserna av att gå under jorden är minimala. Dels eftersom att risken att upptäckas är begränsad, dels för att även om de grips är det inte säkert att de kan utvisas och då får de möjligheten att upprepa samma visa igen men med bättre rutin på att gömma sig och hålla sig undan.
Det har i Sverige även varit förknippat med flertalet förmåner att leva illegalt. Gratis sjukvård och tandvård är en sådan förmån som sannolikt många svenskar, inte minst äldre som av ekonomiska skäl tvingas avstå välbehövd tandvård, önskat erhålla själva. Utöver det finns det exempel på hur kommuner betalat ut socialbidrag till illegala, de har kunnat delta i reguljär skolundervisning etcetera.
Systemet som Socialdemokraterna, men även övriga partier bortsett från Sverigedemokraterna, byggt upp har med andra ord skapat skäl för migranter att undvika asylprocessen eller senare avvika från utvisningsbeslut för att i stället leva kvar som illegala. För få rättigheter har varit knutna till uppehållstillstånd, än färre till medborgarskap, vilket resulterat i en otroligt skev incitamentsstruktur.
Ovanpå detta har de inre utlänningskontrollerna varit bristfälliga, och åtgärderna för att de facto komma till bukt med verkställighetshinder har överlag lyst med sin frånvaro – trots regelbundna retoriska utspel i frågan. Jag ser positivt på att regeringen efter snart två mandatperioder har annonserat vissa åtgärder på området, men givet tidigare utfästelser utan märkbar förbättring riskerar man att tro att vi även denna gång lär få en oförändrad situation.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Anders Ygeman: