av Marléne Lund Kopparklint (M)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
I en interpellationsdebatt den 14 oktober uppgav socialminister Lena Hallengren ”(…) exakt hur man ska organisera vården är inte en fråga för vare sig Sveriges regering eller Sveriges riksdag. Man kan vilja ha en helt annan ordning, men det är inte den ordningen vi har i dag.” Jag har tidigare ställt flera frågor till socialministern om varför ministern inte säkerställer att det finns kunskapsbaserad sjukvård och behandling för personer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Jag har också ställt en fråga om vilka evidensbaserade åtgärder inom sjukvården som socialministern ämnade vidta för att förebygga en drastisk påverkan på hälsan hos barn och vuxna som utsatts för ett flertal traumatiska upplevelser i barndomen. Detta med hänvisning till CDC-Kaiser ACE-studien, som genomfördes mellan 1995 och 1997 och som var den första studien som undersökte sambandet mellan motgångar i tidig barndom och negativa livslånga hälsoeffekter. För spädbarn och småbarn som utsätts för ihållande stress kan denna typ av negativa barndomsupplevelser orsaka förändringar i hjärnans struktur, vilket potentiellt skadar deras fysiska, känslomässiga och pedagogiska utveckling långt in i framtiden.
Trots denna vetenskap, som kan förebygga flera sjukdomar och för tidig död, använder sig inte svensk sjukvård av rutinmässig screening eller behandling för att förebygga drastisk påverkan på hälsan hos barn och vuxna som utsatts för traumatiska upplevelser i barndomen.
Med hänvisning till ovanstående vill jag härmed ställa följande frågor till socialminister Lena Hallengren: