av Marléne Lund Kopparklint (M)
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Vad svarar man en elvaårig flicka som har blivit utsatt för sexualbrott i sex år, och förövaren blivit dömd till tio år fängelse, som undrar varför hon inte får vård för sin utsatthet?
Sveriges regioner har inte verktygen för att hantera frågan på ett patientsäkert sätt. Ett tecken på detta är att det står över 1 000 sexualbrottsutsatta i kö för att få adekvat vård och behandling bara i Stockholm. Det saknas även krav på vilken typ av utbildning som ska ge den kunskapshöjning som så tydligt behövs och efterfrågas.
Sverige har i dag endast en specialistmottagning för vuxna som har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen.
Man skulle aldrig acceptera om en region beslutade sig för att inte erbjuda akutmottagningar eller att inte ha några ortopediska specialistmottagningar. Varför ska vi då acceptera att det inte finns specialistmottagningar för sexualbrottsutsatta i landets 21 regioner?
I synnerhet med tanke på att Istanbulkonventionen och Lanzarotekonventionen, som Sverige har ratificerat, innehåller bestämmelser om att det ska finnas tillgång till traumastöd och specialiserade stödtjänster för sexualbrottsutsatta över hela landet.
I januari 2019 mottog Sverige och socialministern kraftig kritik från Europarådets expertgrupp Grevio på grund av bristande tillgång till specialiserad traumabehandling för sexualbrottsutsatta. År 2020 gav vidare Sveriges Kommuner och Regioner ut en rapport som bekräftade vårdens oförmåga att möta denna patientgrupps behov. Detta anser jag vara skamlig och tragiskt.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren: