Upphovsrätten på den digitala inre marknaden

Regeringens proposition 2021/22:278

Upphovsrätten på den digitala inre marknaden Prop. 2021/22:278

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 7 juli 2022

Morgan Johansson

Lena Hallengren (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår nya regler på upphovsrättsområdet som syftar till att anpassa upphovsrätten till den senaste tekniska utvecklingen. Med förslagen genomförs EU-direktivet om upphovsrätten på den digitala inre marknaden.

Regeringen föreslår bland annat nya inskränkningar i upphovsrätten för att underlätta undervisning och forskning och för att kulturarvet ska kunna bevaras. Nya bestämmelser föreslås också för att förbättra förutsätt- ningarna för att fritt kunna återge äldre konstverk.

Regeringen föreslår vidare att framställare av presspublikationer ges en ny ensamrätt till sina publikationer för att tidningsföretagen ska kunna få ersättning när deras material används på internet. En ny avtalslicens föreslås också för att underlätta för användare och rättsinnehavare genom att möjliggöra heltäckande avtal i situationer där presspublikationer utnyttjas på internet.

Nya regler föreslås för att reglera ansvaret för leverantörer av tjänster på internet där användarna själva laddar upp material. Bestämmelserna innebär att leverantörerna ska ingå avtal med de rättsinnehavare som vill det, men också att de ska vara skyldiga att i flera avseenden agera i förhållande till material som mot rättsinnehavarens vilja laddas upp på tjänsterna. Särskilda regler föreslås för att skydda tjänsternas användare.

Slutligen föreslås ett antal bestämmelser som avser att stärka avtalspositionen för upphovsmän, utövande konstnärer och fotografer när de överlåter sina rättigheter till förlag, producenter, tidningar och andra aktörer på den upphovsrättsliga marknaden.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

Prop. 2021/22:278

Innehållsförteckning

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................		4
2	Lagtext	..............................................................................................	5
	2.1	Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om
		upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ...................	5

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (2016:977) om

kollektiv förvaltning av upphovsrätt ................................

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2017:322) om

7.2Framställning av exemplar för text- och

	datautvinning....................................................................	41
7.3	Användning av verk vid undervisning..............................	50
7.4	Framställning av exemplar för bevarandeändamål...........	60

7.5Gemensamma bestämmelser om avtalsvillkor och

	tekniska åtgärder ..............................................................	63
8 Kulturarvsinstitutioners användning av verk som inte finns i
handeln	............................................................................................	65
8.1	En ny gränsöverskridande avtalslicens.............................	65

8.2En ny inskränkning för användning av verk som inte

		finns i handeln ..................................................................	70
	8.3	Särskild information i samband med användning ............	73
9	Avtalslicenser..................................................................................		75
10	Medling vid licensiering av filmverk för beställvideotjänster ........		81
11	Fria återgivningar av konstverk ......................................................		83
12	Framställare av presspublikationer .................................................		87
	12.1	En ny närstående rättighet ................................................	87
	12.2	En ny särskild avtalslicens ...............................................	99
13	Fördelning av ersättning i vissa fall ..............................................		101
14	Upphovsrättsligt ansvar för vissa leverantörer av
	onlinetjänster.................................................................................		101
	14.1	Utgångspunkter för genomförandet................................	101
	14.2	Vilka tjänster omfattas av det nya regelverket?..............	106
	14.3	Det upphovsrättsliga ansvaret ........................................	114
	14.4	Tillstånd och verkan av ingångna avtal ..........................	120
	14.5	En ny ansvarsbegränsning för tjänsteleverantörer ..........	122
	14.6	Användarnas rättigheter .................................................	133
	14.7	Rätt till information ........................................................	143

	14.8	Klagomål och tvistlösning .............................................	145	Prop. 2021/22:278
	14.9	Säkerställande av användarnas rättigheter.....................	150
15	Nya regler om överlåtelse av upphovsrätt ....................................		153
	15.1	Inledande överväganden om upphovsrättsliga avtal ......	153
	15.2	Rätt till skälig ersättning................................................	164
	15.3	Rätt till ytterligare skälig ersättning ..............................	173
	15.4	Rätt till information .......................................................	181
	15.5	Rätt att häva ett avtal .....................................................	193
	15.6	Alternativ tvistlösning ...................................................	203
16	Övriga bestämmelser i direktivet .................................................		205
17	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................................		207
18	Ekonomiska och andra konsekvenser ..........................................		209
19	Författningskommentar ................................................................		217

19.1Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ..............

217

19.2Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:977) om

kollektiv förvaltning av upphovsrätt..............................

271

19.3Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:322) om

	medling i vissa upphovsrättstvister................................	273
Bilaga 1	Europaparlamentets och rådets direktiv (EU)
	2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och
	närstående rättigheter på den digitala inre
	marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG
	och 2001/29/EG.............................................................	276
Bilaga 2	Meddelande från kommissionen till
	Europaparlamentet och rådet (COM(2021) 288)
	Vägledning om artikel 17 i direktivet 2019/790 om
	upphovsrätt på den digitala inre marknaden ..................	344
Bilaga 3	Sammanfattning av departementspromemorian
	Upphovsrätten på den digitala inre marknaden
	(Ds 2020:31)..................................................................	372
Bilaga 4	Promemorians lagförslag...............................................	373
Bilaga 5	Förteckning över remissinstanserna ..............................	401
Bilaga 6	Lagrådsremissens lagförslag..........................................	403
Bilaga 7	Lagrådets yttrande .........................................................	432
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 juli 2022...........		441

Prop. 2021/22:278 1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt.

3.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2017:322) om medling i vissa upphovsrättstvister.

2	Lagtext	Prop. 2021/22:278

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk2

dels att 33–35 och 40 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 14 och 18 §§ ska utgå,

dels att nuvarande 18 och 42 h §§ ska betecknas 15 och 42 k §§,

dels att 16, 21, 27, 29, 30, 38, 42 a, 45, 46, 48, 49, 49 a, 52 f, 52 h och 61 §§ och rubriken närmast före 16 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 42 h § ska sättas närmast före 42 k §, dels att det ska införas 32 nya paragrafer, 13, 15 a–15 c, 16 e, 29 a–

29e, 42 h–42 j, 48 b–48 d, 49 c, 52 i–52 u, 61 c och 61 d §§, och närmast före 13, 15 a, 16 e, 29, 29 a, 29 d, 42 h, 42 i, 48 b, 52 i–52 l och 52 n–

52u §§ nya rubriker av följande lydelse,

dels att det närmast före rubriken före 52 i § ska införas en ny kapitelrubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Användning av verk i samband med undervisning

13 §

Lärare och elever vid utbild- ningsanstalter får i illustrativt syfte återge verk i samband med under- visning. Vid undervisning på di- stans får verk återges endast i en säker elektronisk miljö.

Första stycket gäller inte för an- vändning som kan ske med stöd av ett avtal som avses i 42 a §, om ett sådant avtal finns lätt tillgängligt på marknaden.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upp- hovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG, i den ursprungliga lydelsen.

2Senaste lydelse av

18 § 2005:359
42 h § 2013:691	5
rubriken närmast före 18 § 1993:1007.	5

Prop. 2021/22:278	Avtalsvillkor	som	inskränker
	rätten att använda verk enligt
	denna paragraf är ogiltiga.
	Framställning av exemplar för
	text- och datautvinning
	15 a §3
	Den som har lovlig tillgång till ett
	verk får framställa exemplar av
	verket för text- och datautvinnings-
	ändamål. Exemplaren får inte be-
	hållas längre än vad som är nöd-
	vändigt för ändamålet och får inte
	användas för andra ändamål.
	Första stycket gäller inte om upp-
	hovsmannen på lämpligt sätt har
	förbehållit sig den rätt som avses
	där.
	15 b §
	Forskningsorganisationer, sådana
	bibliotek och museer som är
	tillgängliga för allmänheten, arkiv
	samt institutioner för film- eller
	ljudarvet får framställa exemplar
	av verk som de har lovlig tillgång
	till, dock inte datorprogram, för att
	utföra text- och datautvinning för
	forskningsändamål.		Exemplaren
	får inte behållas längre än vad som
	är nödvändigt för ändamålet och
	får inte användas för andra ända-
	mål. Exemplaren ska lagras på ett
	sätt som hindrar obehörig använd-
	ning.
	Första stycket hindrar inte att
	upphovsmannen vidtar proportion-
	erliga åtgärder för att säkerställa
	integritet och säkerhet i nätverk och
	databaser som innehåller verk.
	Avtalsvillkor	som	inskränker
	rätten att använda verk enligt
	denna paragraf är ogiltiga.

15 c §

Med text- och datautvinning avses i 15 a och 15 b §§ en automatiserad teknik som används för att

6	3 Tidigare 15 a § upphävd genom 1993:1007.

Framställning och spridning av exemplar inom arkiv och bibliotek

analysera text och data i digital form i syfte att generera informa- tion.

Med forskningsorganisation av- ses i 15 b § ett universitet med till- hörande bibliotek, en forskningsin- stitution eller en annan enhet vars främsta mål är att bedriva veten- skaplig forskning eller utbildnings- verksamhet som omfattar veten- skaplig forskning. Vidare måste verksamheten i organisationen be- drivas på ett sådant sätt att ett före- tag som utövar ett avgörande inflyt- ande på organisationen inte kan ha prioriterad tillgång till resultaten av forskningen. Forskningen måste bedrivas

1.utan vinstsyfte eller så att all vinst återinvesteras i den veten- skapliga forskningen, eller

2.i enlighet med ett uppdrag i det allmännas intresse som har erkänts av en stat inom Europeiska ekono- miska samarbetsområdet.

Framställning och spridning av exemplar inom kulturarvs- institutioner

Prop. 2021/22:278

16 §4

Bibliotek och museer som är till- gängliga för allmänheten, arkiv samt institutioner för film- eller ljudarvet har rätt att framställa ex- emplar av verk för bevarandeända- mål. Avtalsvillkor som inskränker den rätten är ogiltiga.

De	statliga	och	kommunala		De statliga och kommunala
arkivmyndigheterna,			de	veten-	arkivmyndigheterna, de vetenskap-
skapliga bibliotek och fackbibliotek					liga bibliotek och fackbibliotek som
som drivs av det allmänna och					drivs av det allmänna och folk-
folkbiblioteken		har	rätt	att	biblioteken har rätt att framställa
framställa exemplar av verk, dock					exemplar av verk, dock inte dator-
inte datorprogram,					program, även
1. för	bevarande-,		komplette-		1. för kompletterings- eller forsk-
rings- eller forskningsändamål,					ningsändamål,

4Senaste lydelse 2017:323.

Prop. 2021/22:278	2. för att tillgodose lånesökandes önskemål om enskilda artiklar eller
	korta avsnitt eller om material som av säkerhetsskäl inte bör lämnas ut i
	original, eller
	3. för användning i läsapparater.
	Exemplar som framställs på pap-	Exemplar som framställs på pap-
	per med stöd av första stycket 2 får	per med stöd av andra stycket 2 får
	spridas till lånesökande.	spridas till lånesökande.
	Andra arkiv har rätt att fram-
	ställa exemplar av verk, dock inte
	datorprogram, för bevarandeända-
	mål. Detsamma gäller andra
	bibliotek som är tillgängliga för
	allmänheten.
		Användning av verk som ingår i
		kulturarvsinstitutioners samlingar
		men som inte finns i handeln
		16 e §
		Bibliotek och museer som är
		tillgängliga för allmänheten, arkiv
		samt institutioner för film- eller
		ljudarvet	får	framställa		exemplar
		av verk	som	avses	i 42 i § och
		överföra sådana verk till allmän-
		heten, om
		1. det inte finns någon kollektiv
		förvaltningsorganisation				som kan
		ingå avtal om användningen med
		stöd av 42 i § första stycket,
		2. överföringen sker via webb-
		platser som inte drivs i förvärvs-
		syfte,
		3. användningen			inte	sker i
		förvärvssyfte, och

4. rättsinnehavare som är kända anges när det är möjligt.

Första stycket gäller inte om upphovsmannen hos användaren har meddelat förbud mot exemplar- framställningen eller överföringen.

21 §5

Var och en får, med undantag för filmverk och sceniska verk, framföra offentliggjorda verk offentligt

1.vid tillfällen där framförandet av sådana verk inte är det huvud- sakliga, tillträdet är avgiftsfritt och anordnandet sker utan förvärvssyfte samt

2.vid undervisning eller gudstjänst.

8	5 Senaste lydelse 2017:323.

Riksdagen

samt

statliga

och

Riksdagen

samt

statliga

och Prop. 2021/22:278

kommunala myndigheter får i fall

som avses i första stycket 1 även

framföra offentliggjorda

filmverk

framföra

offentliggjorda

filmverk

och sceniska verk. Verken får

framföras

endast

genom

framföras

endast

genom

uppkoppling till ett externt nätverk

som tillhandahålls i syfte att

tillgodose ett allmänt informations-

tillgodose ett allmänt informa-

intresse och, beträffande arkiv och

tionsintresse och, när det gäller

bibliotek som avses i 16 § första

arkiv och bibliotek som avses i 16 §

stycket,

genom

ett

tekniskt

andra stycket, genom ett tekniskt

hjälpmedel

avsett

för

enstaka

hjälpmedel

avsett

för

enstaka

besökare i syfte att tillgängliggöra

verk som ingår i de egna sam-

lingarna.

Framförandet

får

ske

lingarna.

Framförandet

får

ske

endast i riksdagens eller myndig-

heternas egna lokaler.

Första stycket 2 ger inte rätt att i förvärvssyfte framföra

sammanställningar vid undervisning.

27 §6

Upphovsrätt

må,

med

den

Upphovsrätt

får,

med

den

begränsning som följer av vad i 3 §

begränsning som framgår av 3 §,

sägs, helt eller delvis överlåtas.

helt

eller

delvis

överlåtas.

Överlåtelse av exemplar innefattar

Överlåtelse av exemplar

omfattar

icke överlåtelse av upphovsrätt. I

inte överlåtelse av upphovsrätt. I

fråga om beställd porträttbild äger

fråga om beställd porträttbild får

upphovsmannen dock icke

utöva

upphovsmannen dock inte

utöva

sin rätt utan tillstånd av beställaren

eller, efter dennes död, av hans

eller, efter dennes död, av hans eller

efterlevande make och arvingar.

hennes

efterlevande

make

och

arvingar.

I 29–29 e §§ finns bestämmelser

upphovsmannens

rätt

till

ersättning och information och om

upphovsmannens rätt att häva ett

avtal. Bestämmelserna

tillämpas

inte på överlåtelse av upphovsrätt

till

datorprogram.

Avtalsvillkor

som

inskränker upphovsmannens

rätt enligt 29, 29 a eller 29 b § är

ogiltiga. Detsamma gäller avtals-

villkor som inskränker upphovs-

mannens rätt att begära alternativ

tvistlösning i en tvist om rätt till

ersättning enligt 29 § andra stycket

6 Senaste lydelse 1992:1687.

Prop. 2021/22:278							eller om rätt till information enligt
							29 a eller 29 b §.
	Beträffande		överlåtelse			av	I 30–32 och		36–39 §§		finns
	upphovsrätt	i	vissa		särskilda		bestämmelser	om		överlåtelse av
	avseenden föreskrivs			i	30–40 §§.		upphovsrätt	i	vissa särskilda
	Dessa bestämmelser tillämpas dock						avseenden. De tillämpas i den
	endast i den mån ej annat avtalats.						utsträckning det inte har avtalats
							om något annat.
							Upphovsmannens rätt till
							ersättning
						29 §7
	Om en upphovsman till en						När en upphovsman i avtal
	framställare	av	ljudupptagningar				överlåter sin upphovsrätt till någon
	eller upptagningar			av rörliga			som avser att utnyttja rätten i
	bilder överlåter sin rätt att genom						förvärvsverksamhet, har upphovs-
	uthyrning av sådana upptagningar						mannen rätt till skälig ersättning.
	göra ett verk tillgängligt för
	allmänheten,	har	upphovsmannen
	rätt till skälig ersättning.
	Avtalsvillkor		som		inskränker		Om den avtalade ersättningen för
	denna rätt är ogiltiga.						en överlåtelse enligt första stycket
							senare visar sig vara opropor-
							tionerligt låg i förhållande till
							förvärvarens intäkter från ut-
							nyttjandet av verket, har upphovs-
							mannen rätt till ytterligare skälig
							ersättning.
							Upphovsmannens rätt till
							information
							29 a §
							Efter en överlåtelse som avses i
							29 § första stycket ska förvärvaren
							minst en gång per år lämna aktuell,
							relevant och uttömmande infor-
							mation till upphovsmannen om de
							sätt på vilka verket har utnyttjats,
							samtliga intäkter som förvärvaren
							har haft från utnyttjandet och den
							ersättning som upphovsmannen har
							rätt till. Skyldigheten att lämna
							sådan information			gäller	under
							förutsättning att
							1. förvärvaren har haft intäkter
							från utnyttjandet av verket, eller
10	7 Senaste lydelse 1997:309.

2.upphovsmannens ersättning är beroende av i vilken omfattning verket utnyttjas.

Vid bedömningen av vilken omfattning den information som ska lämnas enligt första stycket ska ha, ska de särskilda förhållandena

iden aktuella sektorn beaktas. Om det med hänsyn till de intäkter utnyttjandet av ett verk gett upphov till skulle innebära en opropor- tionerlig administrativ börda att lämna informationen, får den begränsas till vad som rimligen kan krävas.

Om upphovsmannens bidrag till verket, eller upphovsmannens bi- drag i förhållande till ett annat verk där verket ingår, inte är betydande, har upphovsmannen rätt till in- formation enligt första stycket en- dast om upphovsmannen behöver informationen för att kunna fram- ställa krav på ytterligare skälig er- sättning enligt 29 § andra stycket. I sådana fall ska förvärvaren lämna informationen på begäran av upp- hovsmannen.

29 b §

Om förvärvaren inte har tillgång till information som ska lämnas enligt 29 a §, men informationen finns tillgänglig hos någon som med förvärvarens tillstånd utnyttjar verket, har upphovsmannen rätt att på begäran få informationen från denne. Förvärvaren ska informera upphovsmannen om identiteten på den som utnyttjar verket.

29 c §

Information som har lämnats enligt 29 a eller 29 b § ska upphovs- mannen vid tillämpning av lagen (2018:558) om företagshemligheter anses ha fått del av i förtroende i samband med en affärsförbindelse, om den som har lämnat informa- tionen har angett att den utgör en företagshemlighet.

Prop. 2021/22:278

Upphovsmannens rätt att häva ett avtal

29 d §

Om en överlåtelse som avses i 29 § första stycket innebär att förvärv- aren har ensamrätt att utnyttja verket, har upphovsmannen, för- utom i fall som avses i 29 e § första stycket, rätt att helt eller delvis häva avtalet och behålla mottagen ersättning, om

1. förvärvaren inte utnyttjar verket inom en rimlig tid från överlåtelsen eller sedan verket senast utnyttjades,

2.upphovsmannen därefter har uppmanat förvärvaren att utnyttja verket och förvärvaren inte inom sex månader från uppmaningen gör det, och

3.det uteblivna utnyttjandet inte till övervägande del beror på omständigheter som upphovs- mannen rimligen kan förväntas avhjälpa.

Om upphovsmannen inte har rätt till information enligt 29 a §, ska förvärvaren på begäran lämna den information som krävs för att upphovsmannen ska kunna bedöma om han eller hon har rätt att häva avtalet.

Avtalsvillkor som inskränker upphovsmannens rätt enligt denna paragraf är giltiga endast om de följer av ett kollektivt förhandlat avtal som tillämpas på överlåtelse- avtalet.

29 e §

Rätten till hävning enligt 29 d § gäller inte filmverk. Den gäller inte heller överlåtelse av rätt till inspelning av ett verk på film, när filmverket har spelats in.

Om ett verk innehåller bidrag från fler än en upphovsman, kan upphovsmännen endast gemensamt lämna uppmaning och hävningsför- klaring som avses i 29 d §.

					30 §8
Överlåts rätt att överföra ett verk						Om en överlåtelse avser rätt att
till allmänheten eller att framföra						överföra ett verk till allmänheten
det	offentligt,		skall	överlåtelsen		eller att framföra det offentligt, ska
gälla för en tid av tre år och inte						överlåtelsen gälla i tre år och inte
medföra		ensamrätt.		Har	längre	medföra ensamrätt. Detta gäller
giltighetstid än tre år bestämts och						dock inte filmverk.
är	ensamrätt		avtalad,		får
upphovsmannen			ändå		själv
överföra eller framföra verket eller
överlåta sådan rätt åt annan, om
rätten under en tid av tre år inte
tagits i bruk.
Bestämmelserna				i	denna
paragraf gäller inte filmverk.
					38 §
Bestämmelserna			om	förlagsavtal		Bestämmelserna		om förlagsavtal
äga icke tillämpning på bidrag till						tillämpas inte på bidrag till en
tidning eller tidskrift. För bidrag						tidning eller tidskrift.
till annat samlingsverk gälla icke
33 och 34 §§.
					42 a §9
En avtalslicens som avses i 42 b–						En avtalslicens som avses i 42 b–
42 h §§		gäller för utnyttjande av				42 i och 42 k §§ gäller för utnytt-
verk på visst sätt, när ett avtal har						jande av verk på visst sätt, när ett
ingåtts om utnyttjande av verk på						avtal har ingåtts om utnyttjande av
sådant sätt med en organisation						verk på sådant sätt med en
som företräder ett flertal upphovs-						organisation	som		företräder		ett
män till i Sverige använda verk på						flertal upphovsmän till i Sverige
området. Avtalslicensen ger använ-						använda verk på området. Avtals-
daren rätt att utnyttja verk av det						licensen ger användaren rätt att
slag som avses med avtalet trots att						utnyttja verk av det slag som avses
verkens upphovsmän inte företräds						med avtalet trots att verkens
av organisationen. För att ett verk						upphovsmän	inte		företräds		av
ska få utnyttjas med stöd av 42 c §						organisationen. För att ett verk ska
krävs att avtalet med organisa-						få utnyttjas	med stöd			av 42 c §
tionen har ingåtts av någon som						krävs att avtalet med organisa-
bedriver		undervisningsverksamhet				tionen har ingåtts av någon som
i organiserade former.						bedriver undervisningsverksamhet
						i organiserade former. För att ett
						verk ska få utnyttjas med stöd av
						42 i § krävs att den avtalsslutande
						organisationen		är	en	kollektiv
						förvaltningsorganisation				enligt

8Senaste lydelse 2005:359.

9Senaste lydelse 2013:691.

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278	1 kap. 4 § 3 lagen (2016:977) om
	kollektiv förvaltning av upphovs-
	rätt.
	De villkor i fråga om rätten att utnyttja verket som följer av avtalet
	gäller. Upphovsmannen ska i fråga om ersättning som lämnas enligt
	avtalet och förmåner från organisationen vilka väsentligen bekostas
	genom ersättningen vara likställd med de upphovsmän som organisationen
	företräder. Upphovsmannen har dock oavsett detta alltid rätt till ersättning
	som hänför sig till utnyttjandet, om han eller hon begär det inom tre år
	efter det år då verket utnyttjades. Krav på ersättning får riktas endast mot
	organisationen.
	Gentemot den som använder ett verk med stöd av 42 f § får krav på
	ersättning göras gällande endast av de avtalsslutande organisationerna.
	Kraven ska framställas samtidigt.
	Avtalslicens		för	användning	av
	verk som ingår i presspublika-
	tioner
	42 h §
	En leverantör av en informations-
	samhällets tjänst får, om avtals-
	licens gäller enligt 42 a §, överföra
	verk till allmänheten på ett sådant
	sätt att enskilda kan få tillgång till
	verken från en plats och vid en
	tidpunkt som de själva väljer, om
	verken ingår i en presspublikation
	som avses i 48 c § och utnyttjandet
	sker	online.	Leverantören		får
	också framställa sådana exemplar
	av verken som är nödvändiga för
	överföringen.
	Första stycket gäller inte, om
	upphovsmannen hos någon av de
	avtalsslutande			parterna	har
	meddelat förbud mot exemplar-
	framställningen eller överföringen,
	eller om det av andra skäl finns
	särskild anledning att anta att
	upphovsmannen			motsätter	sig
	förfogandet.
	Avtalslicens för användning av
	verk som ingår i kulturarvs-
	institutioners samlingar men som
	inte finns i handeln
	42 i §
	Bibliotek och museer som är
	tillgängliga för allmänheten, arkiv
14	samt	institutioner för film- eller

ljudarvet får, om avtalslicens gäller Prop. 2021/22:278 enligt 42 a § och förutom i fall som

avses i 42 j §, framställa exemplar av verk som ingår i de egna samlingarna och tillgängliggöra sådana verk för allmänheten, om det kan antas att verket inte finns tillgängligt i handeln.

Första stycket gäller inte användning som sker i förvärvs- syfte och inte heller om upphovs- mannen hos någon av de avtals- slutande parterna har meddelat förbud mot exemplarframställ- ningen eller tillgängliggörandet.

42 j §

Bestämmelserna i 42 i § gäller inte bestånd av verk som till övervägande del består av verk med anknytning till ett land som inte ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet genom att

1.om verket i andra fall än som avses i 3 har getts ut, den första utgivningen har skett i ett sådant land,

2.om verket i andra fall än som avses i 3 inte har getts ut men sänts ut i radio eller tv, den första utsändningen har skett i ett sådant land,

3.om det är ett filmverk, producenten har sitt säte eller sin hemvist i ett sådant land, eller

4.verkets upphovsman är medborgare i ett sådant land och det saknas anknytning som avses i 1–3 till något land.

Trots första stycket gäller 42 i § om den avtalsslutande organisatio- nen företräder ett flertal upphovs- män till verk som används i det land till vilket verken i beståndet till övervägande del har anknytning.

Prop. 2021/22:278

45§10

En utövande konstnär har, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, en uteslutande rätt att förfoga över sitt framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk eller ett uttryck av folklore genom att

1.ta upp framförandet på en grammofonskiva, en film eller en annan anordning, genom vilken det kan återges,

2.framställa exemplar av en upptagning av framförandet, och

3.göra framförandet eller en upptagning av det tillgängligt för allmänheten.

De rättigheter som avses i första stycket 2 och 3 gäller till utgången av femtionde året efter det år då framförandet gjordes. Om upptagningen har getts ut eller offentliggjorts inom femtio år från framförandet, gäller rättigheterna i stället till utgången av det femtionde eller, för ljudupptagningar, sjuttionde året efter det år då upptagningen först gavs ut eller offentliggjordes.


Bestämmelserna	i	2 § andra–		Bestämmelserna		i	2 §	andra–
fjärde styckena, 3, 6–9, 11–12 och				fjärde styckena, 3, 6–9, 11–13 och
16 §§, 16 a § tredje		stycket,	17–	15 a–16 §§, 16 a §		tredje		stycket,
17 c, 17 e, 21, 22, 25–26 b, 26 e,				16 e–17 c, 17 e,	21,		22,	25–26 b,
26 k–26 m och	27–29 §§,		39 §	26 e, 26 k–26 m	och		27–29 e §§,
första meningen samt i 41–42 h §§				39 § första meningen samt i 41–
ska tillämpas i fråga om				42 k §§ ska tillämpas i fråga om
framföranden som avses i denna				framföranden som avses i denna
paragraf.				paragraf. När det gäller rätt till en
				ljudupptagning som			en utövande
				konstnär har överlåtit till en fram-

ställare av ljudupptagningar ska dock 29 d § inte tillämpas efter det femtionde året efter det år då upptagningen först gavs ut eller, om den inte getts ut, det år då den först offentliggjordes.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med den utövande konstnärens samtycke har överlåtits inom Europeiska ekono- miska samarbetsområdet får exemplaret spridas vidare.

Fjärde stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten

1.exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga rättshandlingar, eller

2.exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder tagits upp genom utlåning.

46§11

En framställare av upptagningar av ljud eller rörliga bilder har, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, en uteslutande rätt att förfoga över sin upptagning genom att

1.framställa exemplar av upptagningen, och

2.göra upptagningen tillgänglig för allmänheten.

10Senaste lydelse 2018:1099.

11Senaste lydelse 2018:1099.

De rättigheter som avses i första stycket gäller till dess femtio år har Prop. 2021/22:278 förflutit efter det år då upptagningen gjordes. Om en ljudupptagning ges

ut inom denna tid, gäller rättigheterna i stället till utgången av det sjuttionde året efter det år då ljudupptagningen första gången gavs ut. Om ljudupptagningen inte ges ut under nämnda tid men offentliggörs under samma tid, gäller rättigheterna i stället till utgången av det sjuttionde året efter det år då ljudupptagningen först offentliggjordes. Hävs ett avtal enligt 45 d §, gäller dock inte längre rättigheterna. Om en upptagning av rörliga bilder har getts ut eller offentliggjorts inom femtio år från upptagningen, gäller rättigheterna enligt första stycket till dess femtio år har förflutit efter det år då upptagningen av rörliga bilder först gavs ut eller offentliggjordes.

Bestämmelserna i		2 §	andra–	Bestämmelserna	i	2 §	andra–
fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra				fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra
stycket, 11 a, 12 och 16 §§, 16 a §				stycket, 11 a, 12,	13	och	15 a–
tredje stycket, 17–17 c, 17 e, 21, 22,				16 §§, 16 a § tredje stycket, 16 e–
25–26 b, 26 e, 26 k–26 m och 42 a–				17 c, 17 e, 21, 22, 25–26 b, 26 e,
42 h §§	ska tillämpas i fråga om			26 k–26 m och 42 a–42 k §§ ska
upptagningar som avses i denna				tillämpas i fråga om upptagningar
paragraf.	I fråga	om	ljud-	som avses i denna paragraf. I fråga
upptagningar ska dessutom det som				om ljudupptagningar ska dessutom
gäller för filmverk enligt 16 a och				det som gäller för filmverk enligt
16 b §§ samt 16 c §		första,	andra	16 a och 16 b §§ samt 16 c § första,
och	fjärde–sjätte	styckena		andra och fjärde–sjätte styckena
tillämpas.				tillämpas.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med framställarens samtycke har överlåtits inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får exemplaret spridas vidare.

Fjärde stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten

1.exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga rättshandlingar, eller

2.exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder tagits upp genom utlåning.

48§12

Ett radio- eller tv-företag har, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, en uteslutande rätt att förfoga över en ljudradio- eller televisionsutsändning genom att

1.ta upp utsändningen på en anordning genom vilken den kan återges,

2.framställa exemplar av en upptagning av utsändningen,

3.sprida exemplar av en upptagning av utsändningen till allmänheten,

4.tillåta återutsändning eller en återgivning för allmänheten på platser där allmänheten har tillträde mot inträdesavgift, eller

5.tillåta att en upptagning av utsändningen på trådbunden eller trådlös väg överförs till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptagningen från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

De rättigheter som avses i första stycket 2, 3 och 5 gäller till utgången av femtionde året efter det år då utsändningen ägde rum.

12 Senaste lydelse 2018:1099.

Prop. 2021/22:278

Bestämmelserna	i	2 §	andra	Bestämmelserna	i	2 § andra
stycket, 6–9 §§, 11 § andra stycket,				stycket, 6–9 §§, 11 § andra stycket,
11 a, 12 och 16 §§,	16 a §		tredje	11 a, 12, 13 och 15 a–16 §§, 16 a §
stycket, 17–17 c, 17 e, 21, 22, 25–				tredje stycket, 16 e–17 c, 17 e, 21,
26 b, 26 e, 42 a, 42 b,		42 d, 42 g		22, 25–26 b, 26 e, 42 a, 42 b, 42 d
och 42 h §§ ska tillämpas i fråga				och 42 g–42 k §§	ska	tillämpas i
om ljudradio- och televisions-				fråga om ljudradio- och televisions-
utsändningar som avses i denna				utsändningar som avses i denna
paragraf.				paragraf.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med företagets samtycke har överlåtits inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får exemplaret spridas vidare.

Om ett radio- eller tv-företag har krav på ersättning för en sådan vidaresändning som avses i 42 f § och som har skett med företagets samtycke, ska företaget framställa sitt krav samtidigt med de krav som avses i 42 a § tredje stycket.

Framställare av presspublikationer

48 b §

Den som har framställt en presspublikation har, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, en uteslutande rätt att genom en informationssamhällets tjänst och för användning online förfoga över sin presspublikation genom att

1. framställa exemplar av press- publikationen, och

2. göra presspublikationen till- gänglig för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till den från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

Rätten enligt första stycket omfattar inte

1. en användares förfogande som inte sker i förvärvssyfte,

2. hyperlänkningsåtgärder, eller

3. användning av enstaka ord eller mycket korta utdrag ur en presspublikation.

Rätten enligt första stycket gäller till utgången av det andra året efter det år då presspublikationen offentliggjordes.

Bestämmelserna i 2 § andra stycket, 6–9 §§, 11 § andra stycket, 11 a och 15 a–16 §§, 16 a § tredje

stycket, 16 e–17 c, 17 e, 21, 22, 25–

26b, 26 e och 42 a–42 k §§ ska

tillämpas i fråga om presspublikationer som avses i denna paragraf.

48 c §

Med en presspublikation avses i 48 b § en samling av i huvudsak litterära verk av journalistiskt slag, som inte framställs för veten- skapliga eller akademiska ända- mål, och som

1.utgör ett enskilt objekt av en tidskrift eller en regelbundet upp- daterad publikation under en gemensam titel,

2.har till syfte att ge allmänheten information som avser nyheter eller andra teman, och

3.framställs på initiativ av en tjänsteleverantör under dennes redaktionella ansvar och kontroll.

48 d §

De upphovsmän vars verk ingår i en presspublikation har rätt till en lämplig andel av de intäkter som framställaren av presspublika- tionen får från leverantörer av informationssamhällets tjänster för utnyttjanden enligt den rätt som följer av 48 b §.

Endast en organisation som företräder ett flertal upphovsmän till i Sverige använda verk på området har rätt att kräva in ersättning enligt första stycket. Organisationen ska kräva in ersättningen och fördela den mellan de ersättningsberättigade, efter avdrag för ersättning till organisationen för dess omkost- nader. Vid fördelningen ska upp- hovsmän som inte företräds av organisationen vara likställda med upphovsmän som organisationen företräder.

Framställaren av presspublika- tionen ska på begäran av organisa- tionen lämna det underlag som

Prop. 2021/22:278

krävs för att ersättningen ska kunna beräknas.

49§13

Den som har framställt en katalog, en tabell eller ett annat dylikt arbete i vilket ett stort antal uppgifter har sammanställts eller vilket är resultatet av en väsentlig investering har uteslutande rätt att framställa exemplar av arbetet och göra det tillgängligt för allmänheten.

Rätten enligt första stycket gäller till dess femton år har förflutit efter det år då arbetet framställdes. Om arbetet har gjorts tillgängligt för allmänheten inom femton år från framställningen, gäller dock rätten till dess femton år har förflutit efter det år då arbetet först gjordes tillgängligt

för allmänheten.

Bestämmelserna

2 §

andra–

Bestämmelserna

2 §

andra–

fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra

stycket,

12 §

första,

andra

och

stycket, 12 §

första,

andra

och

fjärde

styckena,

och

16 §§,

fjärde styckena, 13–16 §§,

16 a §

16 a § tredje stycket, 17–17 c, 17 e,

tredje stycket, 16 e–17 c, 17 e, 19–

18–22, 25–26 b och 26 e §§, 26 g §

22, 25–26 b

och

26 e §§,

26 g §

femte och sjätte styckena samt i

42 a–42 h §§

ska

tillämpas

på

42 a–42 k §§

ska

tillämpas

på

arbeten som avses i denna paragraf.

Är ett sådant arbete eller en del av

det föremål för upphovsrätt, får

denna rätt också göras gällande.

upphovsrätten

också

göras

gällande.

Ett avtalsvillkor som utvidgar framställarens rätt enligt första stycket till ett offentliggjort arbete är ogiltigt.

49 a §14

Den som har framställt en	Den som har framställt en
fotografisk bild har uteslutande rätt	fotografisk bild har uteslutande rätt
att framställa exemplar av bilden	att framställa exemplar av bilden
och göra den tillgänglig för	och göra den tillgänglig för
allmänheten. Rätten gäller oavsett	allmänheten. Rätten gäller oavsett
om bilden används i ursprungligt	om bilden används i ursprungligt
eller ändrat skick och oavsett vilken	eller ändrat skick och oavsett vilken
teknik som utnyttjas.	teknik som utnyttjas. Rätten gäller
	dock inte om det huvudsakliga
	motivet för bilden utgörs av ett
	konstverk för vilket upphovsrätt
	inte längre gäller.

Med fotografisk bild avses även en bild som har framställts genom ett förfarande som är jämförligt med fotografi.

Rätten enligt första stycket gäller till dess femtio år har förflutit efter det år då bilden framställdes.

13Senaste lydelse 2018:1099.

14Senaste lydelse 2018:1099.

Bestämmelserna

2 §

andra–

Bestämmelserna

2 §

andra– Prop. 2021/22:278

fjärde styckena, 3, 7–9,

11 och

fjärde styckena, 3, 7–9,

och

11 a §§,

12 § första

och

fjärde

11 a §§,

12 §

första

och

fjärde

styckena,

16 §,

16 a §

tredje

styckena, 13 och 15–16 §§, 16 a §

stycket, 17–17 c, 17 e, 18–21 och

tredje stycket, 16 e–17 c, 17 e, 19–

23 §§, 24 § första stycket, 25–26 b,

21 och 23 §§, 24 § första stycket,

26 e, 26 k–28, 31–38, 41–42 h och

25–26 b, 26 e, 26 k–28, 29−29 e,

50–52 §§ ska tillämpas på bilder

31, 32, 36–38, 41–42 k

och

50–

som avses i denna paragraf. Är en

52 §§ ska tillämpas på bilder som

sådan bild föremål för upphovsrätt,

avses i denna paragraf. Om en sådan

får denna rätt också göras gällande.

bild är föremål för upphovsrätt, får

upphovsrätten

också

göras

gällande.

49 c §

Regeringen

får

meddela

föreskrifter om skyldighet för den

som använder verk enligt 16 e §

eller ingår ett avtal som avses i

42 i § att till Europeiska unionens

immaterialrättsmyndighet

lämna

de uppgifter som, enligt Europa-

parlamentets

och

rådets

direktiv

(EU) 2019/790 av den 17 april

2019

upphovsrätt

och

närstående rättigheter

på

den

digitala inre marknaden och om

ändring av direktiven 96/9/EG och

2001/29/EG,

ska

tillgängliggöras

på den webbportal som myndig-

heten tillhandahåller.

52 f §15

Den som på grund av bestämmel-

serna i 16, 17, 17 a, 17 e, 26, 26 a

serna i 13, 15 a, 15 b, 16, 17, 17 a,

eller 26 e § får utnyttja ett upphovs-

17 e,

26,

26 a eller 26 e §

får

ut-

rättsligt skyddat verk har rätt att an-

nyttja

ett

upphovsrättsligt

skyddat

vända ett exemplar av ett verk som

verk har rätt att använda ett exem-

denne lovligen har tillgång till på

plar av ett verk som denne lovligen

sätt som anges i aktuell bestäm-

har tillgång till på sätt som anges i

melse även om exemplaret skyddas

aktuell bestämmelse även om ex-

av en teknisk åtgärd.

emplaret skyddas av en teknisk åt-

gärd.
Om en teknisk åtgärd hindrar sådan användning, får en domstol på yr-
kande av en berättigad användare förelägga upphovsmannen eller dennes
rättsinnehavare vid vite att möjliggöra för användaren att utnyttja verket
på sätt som anges i aktuell bestämmelse.
15 Senaste lydelse 2018:1099.	21

Prop. 2021/22:278	I fråga om verk som har gjorts			I fråga om verk som har gjorts
	tillgängliga för allmänheten i enlig-			tillgängliga för allmänheten i enlig-
	het med överenskomna avtalsvill-			het med överenskomna avtalsvill-
	kor på ett sätt som gör att enskilda			kor på ett sätt som gör att enskilda
	kan få tillgång till verket genom			kan få tillgång till verket genom
	överföring från en plats och vid en			överföring från en plats och vid en
	tidpunkt som de själva har valt gäl-			tidpunkt som de själva har valt gäl-
	ler första och andra styckena endast			ler första och andra styckena endast
	sådan användning som sker med			sådan användning som sker med
	stöd av 17 eller 17 a §.			stöd av 13, 15 a eller 15 b §, 16 §
				första stycket, 17 eller 17 a §.
			52 h §16
	Vad som i detta kapitel föreskrivits			Det som föreskrivs om verk i detta
	beträffande	verk skall	också	kapitel ska också tillämpas på
	tillämpas på	prestationer	som	prestationer som skyddas enligt 45,
	skyddas enligt 45, 46 och 48 §§			46, 48 och 48 b §§ samt sådana
	samt sådana	sammanställningar		sammanställningar och fotografier
	och fotografier som skyddas enligt			som skyddas enligt 49 och 49 a §§.
	49 och 49 a §§.

6 b kap. Särskilda bestämmelser om vissa onlinetjänster för delning av innehåll

Tillämpningsområdet

52 i §

Detta kapitel gäller för sådana

informationssamhällets tjänster som har som ett huvudsyfte att lagra och ge allmänheten tillgång till en stor mängd verk som laddats

upp	online	av	tjänsternas
användare, om
1. tjänsteleverantören			ordnar

och marknadsför verken i vinst- syfte, och

2. tjänsten spelar en viktig roll på innehållsmarknaden genom att konkurrera med andra slags befintliga eller potentiella online- tjänster för innehåll.

22	16 Senaste lydelse 2005:359.

Tjänsteleverantörens	Prop. 2021/22:278
upphovsrättsliga ansvar

52 j §

När en användare gör ett verk tillgängligt för allmänheten genom att ladda upp det på tjänsten, ska även tjänsteleverantören anses överföra verket till allmänheten enligt 2 § tredje stycket 1.

Bestämmelserna i 18 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska inte tillämpas på det ansvar som enligt denna lag före- skrivs för en sådan överföring.

Verkan av erhållna tillstånd

52 k §

Om en tjänsteleverantör har tillstånd att överföra ett verk till allmänheten enligt 52 j § första stycket, ska tillståndet även anses omfatta den överföring till allmän- heten som görs av användaren, under förutsättning att

1.användaren inte agerar i förvärvssyfte, eller

2.användarens verksamhet inte genererar betydande intäkter.

Tjänsteleverantörens ansvarsfrihet

52 l §

En tjänsteleverantör ska inte ansvara för en olovlig överföring enligt 52 j § om leverantören, för det fall leverantören har fått en väl- grundad underrättelse från rätts- innehavaren, skyndsamt hindrar tillgång till innehållet. För ansvars- frihet krävs därutöver att leveran- tören har gjort det som skäligen kan krävas för att

1. få tillstånd till de överföringar till allmänheten som leverantören gör på tjänsten, och

2. säkerställa att innehåll som medför intrång i upphovsrätten till verk som rättsinnehavarna har

Prop. 2021/22:278

försett leverantören med relevant och nödvändig information om, inte görs tillgängligt på tjänsten.

Vid bedömningen av om leveran- tören har gjort vad som skäligen kan krävas ska särskilt beaktas

1. vilken typ av tjänst leverantören tillhandahåller,

2.vilken publik och omfattning tjänsten har,

3.vilken typ av verk som användarna av tjänsten laddar upp där, och

4.vilka lämpliga och effektiva medel för att vidta åtgärder enligt första stycket 2 som finns tillgäng- liga på marknaden och leveran- törens kostnad för dem.

De åtgärder som leverantören ska vidta för ansvarsfrihet enligt denna paragraf hindrar inte att leverantören vidtar nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt 52 o §.

52 m §

Det krav för ansvarsfrihet som föreskrivs i 52 l § första stycket 2 gäller inte för en tjänst som har varit tillgänglig för allmänheten i Europeiska ekonomiska samarbets- området under kortare tid än tre år, under förutsättning att

1.tjänsteleverantörens årsom- sättning understiger ett belopp motsvarande 10 miljoner euro, och

2.antalet unika besökare på tjänsten föregående kalenderår inte översteg 5 miljoner per månad i genomsnitt.

Rätt till information

52 n §

En tjänsteleverantör ska på begäran av en rättsinnehavare eller en användare lämna information om de åtgärder leverantören vidtar enligt 52 l §.

Om leverantören har ingått ett avtal med en rättsinnehavare om

sådan överföring till allmänheten Prop. 2021/22:278 som avses i 52 j §, ska leverantören

informera rättsinnehavaren om den användning som sker med stöd av avtalet.

Skydd för laglig användning

52 o §

En tjänsteleverantör ska säker- ställa att de åtgärder leverantören vidtar för att hindra tillgång till innehåll enligt 52 l § inte hindrar lagliga överföringar till allmän- heten i någon påtaglig omfattning. Metoder för automatisk blockering får endast användas för att hindra tillgång till innehåll som med en hög grad av sannolikhet kan antas medföra intrång i upphovsrätt.

När tillgång till innehåll hindras, ska användaren skyndsamt under- rättas om det.

Användarnas rätt att tillgängliggöra material

52 p §
En användare	får,	trots		2 §,
tillgängliggöra verk för citat, kritik
och recensioner och i karikatyr-,
parodi- eller pastischsyfte på en
tjänst som avses i 52 i §.
Bestämmelserna	i	11 §	andra
stycket ska tillämpas i sådana fall.
Användaren har också rätt att,
utan hinder av åtgärder som
tjänsteleverantören vidtar				enligt
52 l §, tillgängliggöra innehåll som
inte medför intrång i upphovsrätt
på tjänsten.
Tjänsteleverantören		ska	i	sina
användarvillkor informera använ-
darna om deras rätt enligt denna
paragraf.
Klagomål
52 q §
En tjänsteleverantör ska ha rutiner
för att kunna hantera klagomål från
användare av	tjänsten			när	25

Prop. 2021/22:278

tillgången till innehåll som de laddat upp har hindrats till följd av en åtgärd som vidtagits med stöd av 52 l §.

Den berörda rättsinnehavaren ska få tillfälle att yttra sig över klagomålet och motivera sin begäran om att tillgången till innehållet ska hindras.

Klagomål ska avgöras skynd- samt. Om rättsinnehavarens begä- ran inte är vederbörligen moti- verad, ska innehållet återställas. Ett beslut om att inte återställa till- gången till innehållet ska föregås av en manuell granskning.

Skadestånd

52 r §

Om en tjänsteleverantör upp- såtligen eller av oaktsamhet åsido- sätter sina skyldigheter enligt 52 o § och en användare lider skada av åsidosättandet, ska leverantören ersätta skadan.

Föreläggande att vidta rättelse

52 s §

Om en tjänsteleverantör åsido- sätter sina skyldigheter enligt 52 o § eller 52 q § första eller tredje stycket får en domstol vid vite förelägga leverantören att vidta rättelse.

En talan om föreläggande enligt första stycket får väckas av en användare eller av en organisation som företräder användare.

En talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om föreläggandet.

Tillämpning på närstående rättigheter

52 t §

Det som sägs om verk i detta kapitel ska också tillämpas på prestationer som avses i 45, 46 och 48 §§ och fotografier som avses i 49 a §.

Tvingande bestämmelser

52 u §

Ett avtalsvillkor som inskränker en användares rätt enligt detta kapitel är ogiltigt.

61§17

Bestämmelserna i 45, 47 och 48 §§

är

tillämpliga på

framföranden,

är

tillämpliga

på

framföranden,

ljudupptagningar

samt

ljudradio-

ljudupptagningar

samt

ljudradio-

och

televisionsutsändningar

som

och

televisionsutsändningar

som

äger rum i Sverige. Dessutom

tillämpas bestämmelserna i 45 § på

tillämpas 45 § på framföranden av

framföranden av den som är svensk

den som är svensk medborgare eller

medborgare eller har sin vanliga

har sin vanliga vistelseort i Sverige,

vistelseort i Sverige, bestämmel-

47 §

på

ljudupptagningar

vars

serna i 47 § på ljudupptagningar

framställare är svensk medborgare

vars framställare är svensk medbor-

eller svensk juridisk person eller

gare eller svensk juridisk person

har sin vanliga vistelseort i Sverige

eller har sin vanliga vistelseort i

och 48 § på utsändningar av radio-

Sverige och bestämmelserna i 48 §

eller televisionsföretag som har sitt

på utsändningar av radio- eller tele-

säte i Sverige. Bestämmelserna i

visionsföretag som har sitt säte här

46 § tillämpas på ljudupptagningar

i landet. Bestämmelserna i 46 § til-

och upptagningar av rörliga bilder

lämpas

på ljudupptagningar

och

vars

framställare

är

svensk

upptagningar av rörliga bilder vars

medborgare eller

svensk juridisk

framställare är svensk medborgare

person eller har sin vanliga

eller svensk juridisk person eller

vistelseort i Sverige liksom på

har sin vanliga vistelseort i Sverige

sådana

upptagningar

rörliga

liksom på sådana upptagningar av

bilder som äger rum i Sverige.

rörliga bilder som äger rum i

Bestämmelsen

46 §

Sverige. Bestämmelsen i 46 § om

exemplarframställning gäller dock

eftergörande gäller dock alla ljud-

alla ljudupptagningar.

upptagningar.

Bestämmelserna i 49 § tillämpas

Bestämmelserna

48 b §

på arbeten vars framställare är

tillämpas

på

presspublikationer

svensk medborgare eller har sin

vars framställare är etablerad i

vanliga

vistelseort

Sverige.

Bestämmelserna

49 §

Bestämmelserna tillämpas även på

tillämpas på arbeten vars fram-

arbeten vars framställare är svensk

ställare är svensk medborgare eller

juridisk person och har sitt säte, sitt

har sin vanliga vistelseort i Sverige.

huvudkontor eller sin huvudsakliga

Bestämmelserna tillämpas även på

verksamhet i Sverige. Om den

arbeten vars framställare är svensk

juridiska personen har sitt säte i

juridisk person och har sitt säte, sitt

Sverige men inte sitt huvudkontor

huvudkontor eller sin huvudsakliga

eller sin huvudsakliga verksamhet

verksamhet i Sverige. Om den

här,

tillämpas

bestämmelserna

juridiska

personen

har

sitt

säte i

17Senaste lydelse 2007:521.

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278 dock endast om arbetet ingår i en	Sverige men inte sitt huvudkontor
ekonomisk verksamhet som har	eller sin huvudsakliga verksamhet
etablerats i Sverige.	här, tillämpas bestämmelserna
	dock endast om arbetet ingår i en
	ekonomisk verksamhet som har
	etablerats i Sverige.

Av bestämmelserna i 49 a § tillämpas hänvisningen till 50 och 51 §§ på alla fotografiska bilder och övriga bestämmelser på fotografiska bilder

1. vars framställare är svensk	1. vars framställare är svensk
medborgare eller har sin vanliga	medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige eller	vistelseort i Sverige, eller
2. som först har utgivits i Sverige	2. som först har getts ut i Sverige
eller samtidigt i Sverige och	eller samtidigt i Sverige och
utomlands eller	utomlands, eller

3.som har infogats i en byggnad eller annan anordning som är fast förenad med marken, om byggnaden eller anordningen är belägen i Sverige.

Vid tillämpningen av tredje	Vid tillämpningen av tredje
stycket 2 anses utgivningen ha skett	stycket 2 anses utgivningen ha skett
samtidigt, om bilden har utgivits i	samtidigt, om bilden har getts ut i
Sverige inom trettio dagar efter	Sverige inom trettio dagar efter
utgivningen utomlands.	utgivningen utomlands.

Av bestämmelserna i 45 § tillämpas hänvisningen till 26 k–26 m §§ endast på framföranden som har gjorts av någon som är svensk medborgare eller som har sin vanliga vistelseort i Sverige. Av bestämmelserna i 46 § tillämpas hänvisningen till 26 k–26 m §§ endast på upptagningar vars framställare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Av bestämmelserna i 49 a § tillämpas hänvisningen till 26 k–26 p §§ endast på fotografiska bilder vars framställare är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige.

	61 c §
	När lärare och elever vid en ut-
	bildningsanstalt som är etablerad i
	ett EES-land i samband med under-
	visning på distans använder verk
	och prestationer som skyddas en-
	ligt denna lag och användningen
	sker i enlighet med de bestämmel-
	ser som i det landet genomför
	artikel 5 i Europaparlamentets och
	rådets direktiv 2019/790 av den 17
	april 2019 om upphovsrätt och när-
	stående rättigheter på den digitala
	inre marknaden och om ändring av
	direktiven	96/9/EG	och
	2001/29/EG,	i den ursprungliga
	lydelsen, ska den upphovsrättsligt
	relevanta åtgärden anses ske i det
28	landet.

61 d §

När ett bibliotek, museum, arkiv eller en institution för film- eller ljudarvet som är etablerad i ett EES-land använder verk och prestationer som skyddas enligt denna lag och användningen sker i enlighet med de bestämmelser som i det landet genomför artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och när- stående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av

direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG, i den ursprungliga lydelsen, ska den upphovsrättsligt relevanta åtgärden anses ske i det landet.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.

2.Lagen tillämpas även på verk och prestationer som har tillkommit före ikraftträdandet.

3.Äldre bestämmelser gäller i fråga om åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet. Den nya bestämmelsen

i29 § andra stycket gäller dock även avtal som har ingåtts före ikraftträdandet men tidigast den 1 januari 2003. I fråga om sådana avtal ska upphovsmannen, den utövande konstnären eller framställaren av en fotografisk bild ha samma rätt till information som en upphovsman vars bidrag till ett verk inte är betydande har enligt 29 a § tredje stycket och 29 b §.

Prop. 2021/22:278

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt

dels att 1 kap. 3 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 10 kap. 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			1 kap.
				3 §
Om en organisation som inte är en				Om en organisation som inte är en
kollektiv	förvaltningsorganisation			kollektiv	förvaltningsorganisation
ingår avtal som anges i 42 a § lagen				ingår avtal som anges i 42 a § lagen
(1960:729) om		upphovsrätt till		(1960:729)		om	upphovsrätt			till
litterära och konstnärliga verk eller				litterära och konstnärliga verk eller
kräver in	ersättning enligt		26 m,	kräver in	ersättning			enligt	26 m,
26 p eller	45 b §	eller 47 §	tredje	26 p eller	45 b §		eller 47 §		tredje
stycket samma lag, ska det som				stycket samma lag, ska det som
gäller för en kollektiv förvaltnings-				gäller för en kollektiv förvaltnings-
organisation enligt 5 kap. 5 § första				organisation		enligt		4 kap.		3 §,
stycket 1−4 och andra stycket 1 och				5 kap. 5 § första stycket 1–4 och
2 och 9 § första stycket, 7−9 kap.				andra stycket 1 och 2 och 9 § första
och 10 kap. 1−4 §§ denna lag gälla				stycket, 7–9 kap., 10 kap. 1–4						och
för den verksamheten.				8 §§ och 11 kap. 12 § första stycket
				denna lag gälla för den
				verksamheten.

10 kap.

2 a §

En kollektiv förvaltnings- organisation ska tillhandahålla rättighetshavare information om

1. organisationens möjligheter att ingå avtal med stöd 3 a kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om de avtal som ingås av orga- nisationen enligt de bestämmel- serna, och

2. möjligheterna för rättighets- havare som inte företräds av organisationen att meddela förbud

	1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om
30	upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av
30	direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG, i den ursprungliga lydelsen.

mot användning som annars omfattas av sådana avtal.

Informationen ska tillhanda- hållas under en rimlig tid innan verk och andra skyddade presta- tioner utnyttjas med stöd av avtal som avses i första stycket och under den tid utnyttjandet pågår.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.

2.Äldre bestämmelser gäller för avtal som ingåtts före ikraftträdandet.

Prop. 2021/22:278

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2017:322) om medling i vissa upphovsrättstvister

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2017:322) om medling i vissa upphovsrättstvister

dels att 1, 3 och 5 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			1 §2
Denna lag gäller när det				Denna lag gäller när det
uppkommer en tvist om ingåendet				uppkommer en tvist om ingåendet
av ett avtal som är en förutsättning				av ett avtal som är en förutsättning
för avtalslicens enligt 42 b, 42 c,				för avtalslicens enligt 42 b, 42 c,
42 d, 42 e, 42 f eller 42 g § lagen				42 d, 42 e, 42 f, 42 g eller 42 h §
(1960:729)	om upphovsrätt		till	lagen (1960:729) om upphovsrätt
litterära och konstnärliga verk.				till litterära och konstnärliga verk.
Lagen	gäller	också	vid	Lagen gäller		också	vid
motsvarande tvister som			kan	motsvarande	tvister	som	kan
uppkomma	till	följd	av	uppkomma	till	följd	av
hänvisningarna till 42 b−42 g §§ i				hänvisningarna till 42 b−42 h §§ i
45, 46, 48, 49 och 49 a §§ lagen om				45, 46, 48, 48 b, 49 och 49 a §§
upphovsrätt	till	litterära	och	lagen om upphovsrätt till litterära
konstnärliga verk.				och konstnärliga verk.

Lagen gäller dessutom vid motsvarande tvister som kan uppkomma när avtal om exemplarframställning ska ingås med svenska radio- eller tv-företag eller när avtal om vidaresändning ska ingås med radio- eller tv-företag som verkställer utsändningar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

1 a §

Denna lag gäller också om det i andra fall än som anges i 1 § uppkommer en tvist om ingåendet av ett avtal som gäller rätt att göra

filmverk tillgängliga för allmänheten på en beställvideo- tjänst online. Bestämmelserna i 13 och 14 §§ om tidsbegränsade avtals fortsatta tillämpning gäller dock inte vid sådan tvist.

	1	Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upp-
	hovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av
32	direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG, i den ursprungliga lydelsen.
	2	Senaste lydelse 2021:358.

	3 §
Om förhandlingar i fråga om ett	Om förhandlingar i fråga om ett
avtal som avses i 1 § inte leder till	avtal som avses i 1 eller 1 a § inte
att parterna ingår något avtal, får	leder till att parterna ingår något
vardera parten ansöka om medling.	avtal, får vardera parten ansöka om
	medling.

Även den som har begärt förhandling i fråga om ett sådant avtal men fått sin begäran avvisad får ansöka om medling, under förutsättning att denne kan vara part i avtalet.

5§

Domstolen ska besluta om medling, om

1. ansökan gäller en sådan tvist	1. ansökan gäller en sådan tvist
som anges i 1 §,	som anges i 1 eller 1 a §,
2. det är en sådan situation som avses i 3 §,
3. ansökan görs inom den tid som	3. ansökan görs inom den tid som
anges i 4 § andra stycket, och	anges i 4 § andra stycket,
	4. motparten, när ansökan gäller
	en sådan tvist som avses i 1 a §, inte
	motsätter sig medling, och
4. det inte finns annan särskild	5. det inte finns annan särskild
anledning att avslå ansökan.	anledning att avslå ansökan.

Även om ansökan görs efter den tid som anges i 4 § andra stycket, får domstolen besluta om medling, under förutsättning att övriga villkor är uppfyllda och att inte motparten gör en invändning om att ansökan inte har gjorts inom föreskriven tid.

När domstolen beslutar om medling ska den utse en medlare. Den som utses till medlare ska vara opartisk och i övrigt lämplig för uppdraget. Innan domstolen utser en medlare ska parterna ha fått tillfälle att yttra sig.

Domstolen ska ange inom vilken tid medlingen senast ska vara avslutad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278 3

Ärendet och dess beredning

Den 17 april 2019 antogs Europarlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG, här benämnt direktivet. Direktivet finns i svensk och engelsk lydelse som bilaga 1.

Medlemsstaterna skulle ha genomfört direktivet senast den 7 juni 2021. Med anledning av genomförandet tog en arbetsgrupp inom Justitie- departementet fram promemorian Upphovsrätten på den digitala inre marknaden (Ds 2021:30). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Lagförslagen i promemorian finns i bilaga 4.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna finns i bilaga 5. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2020/04028).

I samband med utarbetandet av promemorian bjöds ett stort antal företag, organisationer och myndigheter in att lämna synpunkter på hur direktivet bör genomföras. Överläggningar om genomförandet har också hållits med företrädare för berörda departement i de andra nordiska länderna.

I Europeiska kommissionens regi har vidare ett flertal möten hållits med medlemsstaterna om genomförandet av direktivet. Kommissionen har dessutom antagit ett meddelande med vägledning för artikel 17 i direktivet, COM(2021) 288 final av den 4 juni 2021. Vägledningen finns i svensk lydelse som bilaga 2.

I denna proposition behandlas förslagen i promemorian.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 9 juni 2022 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6 och 14.6 och i författnings- kommentaren till berörda bestämmelser. Regeringen följer i huvudsak Lagrådets förslag.

4Det upphovsrättsliga regelverket

Upphovsrätten

Upphovsrätten är den rätt som författare, kompositörer, konstnärer och andra upphovsmän har till sina verk. Upphovsrätten omfattar resultatet av varje skapande verksamhet som uppnår en viss grad av originalitet (verkshöjd). Exempel på verk är romaner, filmer, dikter, musikaliska verk, sceniska verk, konstverk och datorprogram.

Bestämmelser om upphovsrätt finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, förkortad upphovsrättslagen. Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har enligt upphovsrättslagen vissa rättigheter till verket. Dessa rättigheter är dels ekonomiska, dels

34ideella.

De ekonomiska rättigheterna innebär en rätt att förfoga över verket i två Prop. 2021/22:278 hänseenden. För det första har upphovsmannen en ensamrätt att framställa

exemplar av verket. För det andra har upphovsmannen en ensamrätt att göra verket tillgängligt för allmänheten. Det kan ske på fyra olika sätt, nämligen genom att verket överförs till allmänheten, genom att verket framförs offentligt, genom att exemplar av verket visas offentligt eller genom att exemplar av verket bjuds ut till försäljning, uthyrning eller utlåning eller annars sprids till allmänheten.

De ideella rättigheterna delas också in i två delar. Den ena innebär att upphovsmannen har rätt att anges när exemplar av hans eller hennes verk framställs eller när verket görs tillgängligt för allmänheten. Den andra innebär att upphovsmannen har en rätt att sätta sig emot att verket ändras så att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks eller att verket görs tillgängligt för allmänheten i en sådan form eller i ett sådant sammanhang att hans eller hennes litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks.

Ensamrätten innebär att den som vill utnyttja ett upphovsrättsligt skyddat verk som utgångspunkt måste ha samtycke av den som innehar upphovsrätten till verket. Det kan vara upphovsmannen själv eller någon som rätten har övergått till, till exempel på grund av avtal eller dödsfall. I vissa fall måste alltså samtycke inhämtas från en annan rättsinnehavare än upphovsmannen (dvs. den som har skapat verket). Många gånger finns det flera upphovsmän till ett och samma verk. För att förfoga över verket krävs då samtycke av samtliga upphovsmän.

I de ekonomiska rättigheterna finns en rad inskränkningar som moti- veras av hänsyn till olika allmänna eller enskilda intressen. Det är till exempel tillåtet att utan tillstånd från upphovsmannen under vissa förutsättningar framställa exemplar av verk för privat bruk, att citera, att framställa och sprida exemplar inom vissa arkiv och bibliotek samt att framställa exemplar för att personer med funktionsnedsättning ska kunna ta del av verken.

I upphovsrättslagen finns också bestämmelser om så kallade avtals- licenser. Med avtalslicens avses att en användare kan träffa avtal om användning av verk med en organisation som företräder upphovsmän och därigenom få rätt att använda verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen. Avtalet utsträcks alltså till att även omfatta sådana utanförstående upphovsmän (avtalslicensverkan). Syftet är att användaren ska kunna få alla de rättigheter som han eller hon behöver för sin verksamhet, samtidigt som upphovsmannen ska få ersättning.

Till upphovsrätten närstående rättigheter

I upphovsrättslagen finns även bestämmelser om skydd för vissa presta- tioner som, även om de inte kan betecknas som litterära eller konstnärliga verk, har ett samband med sådan verksamhet och påkallar skydd efter liknande principer som gäller för upphovsrätten. Sådana till upphovsrätten närstående rättigheter gäller för de utövande konstnärerna (sångare, musiker, skådespelare med flera) till deras framföranden, för framställare av upptagningar av ljud eller av rörliga bilder (dvs. skiv- och filmprodu- center) till deras upptagningar och för radio- och tv-företagen för deras

utsändningar. Hit hör också det särskilda skyddet för databaser och andra

Prop. 2021/22:278 sammanställningar och skyddet för fotografiska bilder. Den ensamrätt som dessa rättighetshavare har till sina prestationer motsvarar i stor utsträck- ning det egentliga upphovsrättsskyddet. Det finns inskränkningar i dessa rättigheter som i stort motsvarar inskränkningarna i den egentliga upphovsrätten. Det finns också möjlighet att utnyttja sådana prestationer med stöd av avtalslicens.

Internationella konventioner och EU-regler

Det upphovsrättsliga regelsystemet har en stark internationell prägel. Upphovsrättslagen bygger till stor del på internationella överenskommel- ser. Upphovsrätten regleras också i hög grad av olika EU-direktiv som har genomförts i svensk rätt. Av särskild betydelse i det här sammanhanget är Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättig- heter i informationssamhället (direktivet om upphovsrätten i informations- samhället, EGT L 167, 22.6.2001 s. 10, Celex 32001L0029).

Upphovsrättslagen tillämpas i första hand på svenska verk och prestationer. Till följd av Sveriges anslutning till olika internationella konventioner tillämpas den i stor utsträckning även på verk och prestationer med utländskt ursprung. Föreskrifter om upphovsrättslagens tillämpning i detta avseende finns i den internationella upphovsrätts- förordningen (1994:193).

	5	EU-direktivets innehåll
	Genom direktivet harmoniseras upphovsrätten ytterligare inom EU.
	Direktivet är indelat i fem avdelningar och innehåller sammanlagt 32
	artiklar. Till detta kommer 86 skäl i direktivets ingress.
		Direktivets första avdelning innehåller allmänna bestämmelser. Här
	sammanfattas syftet med direktivet och anges att det som utgångspunkt
	inte påverkar tidigare direktiv på området (artikel 1). I denna avdelning
	finns också ett antal definitioner (artikel 2).
		I den andra avdelningen finns bestämmelser som syftar till att anpassa
	undantag och inskränkningar i upphovsrätten till en digital och gränsöver-
	skridande miljö. Den innehåller nya obligatoriska inskränkningar för text-
	och datautvinning för forskningsändamål (artikel 3), allmän text- och data-
	utvinning (artikel 4), användning i digital och gränsöverskridande under-
	visningsverksamhet (artikel 5) samt bevarande av kulturarvet (artikel 6).
	Den innehåller även vissa gemensamma bestämmelser (artikel 7).
		Den tredje avdelningen innehåller bestämmelser som syftar till att för-
	bättra licensiering av rättigheter och att säkerställa bättre tillgång till
	skyddade verk. Här finns bestämmelser som rör möjligheterna för kultur-
	arvsinstitutioner, såsom arkiv och bibliotek, att få rättigheter att använda
	verk och andra prestationer som finns i institutionernas samlingar men som
	inte finns i handeln. En särskild licensordning föreskrivs för sådan
	användning (artiklarna 8−11). Här finns också bestämmelser som syftar
	till att göra det möjligt för medlemsstaterna att behålla och utveckla avtals-
36	licensordningar och liknande regelverk för licensiering av rättigheter

(artikel 12). Medlemsstaterna åläggs vidare att underlätta förhandlingar mellan parter som försöker komma överens om att tillhandahålla filmverk på beställvideotjänster (artikel 13). Slutligen innehåller direktivet i denna del också regler som hindrar medlemsstaterna att ge upphovsrättsligt skydd för vissa återgivningar av äldre bildkonstverk (artikel 14).

Den fjärde avdelningen innehåller bestämmelser för att uppnå en välfungerande marknad för upphovsrätt. Här föreskrivs i första kapitlet en ny till upphovsrätten närstående rättighet för utgivare av presspubli- kationer (artikel 15). Syftet är att skapa bättre förutsättningar för sådana utgivare att få ersättning då deras publikationer utnyttjas i den digitala miljön. Vidare ges medlemsstaterna utrymme att anta regler som ger utgivare rätt att få del av sådan kompensation som kan utgå när ett verk används med stöd av en inskränkning i upphovsrätten (artikel 16). I andra kapitlet finns bestämmelser som reglerar det upphovsrättsliga ansvaret för vissa typer av leverantörer av informationssamhällets tjänster (artikel 17). Det rör sig om tjänster där det är användarna som laddar upp det innehåll som man kan ta del av med hjälp av tjänsten. Bestämmelserna syftar till att skapa bättre förutsättningar för rättsinnehavarna att ingå avtal med tjänsteleverantörerna om ersättning för användningen av det innehåll som laddas upp av användarna utan tillstånd från rättsinnehavarna. De reglerar också vilka åtgärder tjänsteleverantörerna måste vidta för att hindra tillgång till sådant innehåll som rättsinnehavarna särskilt anmält till tjänsteleverantören. Därutöver finns bestämmelser om förhållandet mellan tjänsteleverantörer och de som använder sig av tjänsten.

I direktivets fjärde avdelning finns också bestämmelser som syftar till att stärka upphovsmäns och utövande konstnärers ställning som avtalspart. Kapitlet, som ibland brukar omnämnas som ersättningskapitlet, inleds med en principbestämmelse som ålägger medlemsstaterna att säkerställa att upphovsmän och utövande konstnärer har rätt till lämplig och propor- tionerlig ersättning när de överlåter sina rättigheter (artikel 18). För att upphovsmännen och de utövande konstnärerna ska kunna bedöma det ekonomiska värdet av de rättigheter de har överlåtit så ska de vidare ha rätt till information om utnyttjandet av deras verk och framföranden (artikel 19). Om den ursprungligen överenskomna ersättningen visar sig vara oproportionerligt låg i förhållande till alla senare relevanta intäkter som härrör från utnyttjandet av verken eller framförandena ska upphovs- männen och de utövande konstnärerna ha rätt att göra anspråk på ytter- ligare ersättning (artikel 20). Vissa tvister ska vidare kunna bli föremål för frivillig alternativ tvistlösning (artikel 21). Slutligen ska medlemsstaterna säkerställa att en upphovsman eller utövande konstnär som överlåtit sina rättigheter till ett verk eller framförande under vissa förutsättningar ska kunna återkalla rättigheterna (artikel 22). Ersättningskapitlet innehåller också bestämmelser som inskränker parternas avtalsfrihet i frågor som regleras där (artikel 23).

Direktivets femte avdelning innehåller slutbestämmelser. De handlar bland annat om ändringar av tidigare direktiv och om ikraftträdande och tillämpning i tiden (artiklarna 24–32).

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278 6		Utgångspunkter för förslagen i
		propositionen
	Förslagen bör begränsas till de frågor som regleras i direktivet
	Direktivet reglerar ett stort antal förhållanden som vid genomförandet i
	svensk rätt föranleder ändringar och nya bestämmelser i upphovs-
	rättslagen. Upphovsrättslagen har inte varit föremål för någon helhets-
	översyn sedan tillkomsten för mer än 60 år sedan. Under den tiden har ett
	stort antal ändringar gjorts och nya bestämmelser tillkommit i lagen, inte
	minst i anledning av de många tidigare EU-direktiv som finns på området.
	Som flera remissinstanser pekar på innebär det att upphovsrättslagen i
	vissa avseenden har blivit svåröverskådlig. Därtill kommer att lagen
	framstår som delvis föråldrad från ett språkligt perspektiv. Det finns alltså
	ett allmänt behov av språkliga och redaktionella ändringar i lagen och ett
	förslag i detta avseende lämnades i betänkandet En ny upphovsrättslag
	(SOU 2011:32) som bereds i Regeringskansliet. Det behov som då
	identifierades förstärks ytterligare av de många lagändringar som nu
	föreslås i denna proposition.
		Även i andra avseenden kan det finnas ett behov av att se över de
	nuvarande bestämmelserna i upphovsrättslagen. Ett exempel på det är
	frågan om hur de svenska bestämmelserna om inskränkningar i upphovs-
	rätten förhåller sig till EU-domstolens praxis på området (se vidare avsnitt
	7.1). Det direktiv som nu ska genomföras är emellertid mycket
	omfattande. Dessa frågor ryms därför inte i förevarande lagstiftnings-
	ärende. De förslag som lämnas i denna proposition begränsas därför till de
	frågor som regleras i direktivet.
		Det finns därmed, som också Lagrådet är inne på, skäl att i annat
	sammanhang arbeta om upphovsrättslagen språkligt och redaktionellt och
	överväga om materiella ändringar av lagens bestämmelser om
	inskränkningar behöver göras. Enligt regeringens uppfattning är det inte
	självklart att dessa frågor behöver behandlas samtidigt.
	Förhållandet till EU-rätten
	Flera remissinstanser för som en övergripande uppfattning fram att den
	svenska lagstiftningen – i förhållande till flera av de förslag som lämnas i
	promemorian – bör ligga närmare direktivets ordalydelse. Som framgår av
	förslagen i denna proposition finns det i några fall också anledning att
	justera förslagen i den riktningen. Regeringen vill dock samtidigt
	framhålla att syftet med EU-direktiv är att harmonisera (tillnärma) den
	nationella lagstiftningen i de olika medlemsstaterna. Ett direktiv är alltså
	bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska
	uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma formen och
	tillvägagångssättet för genomförandet. En medlemsstat är alltså inte
	bunden av ett direktivs terminologi och systematik.
		Även med denna utgångspunkt finns det naturligtvis anledning att
	utforma de nationella bestämmelserna i nära anslutning till direktivet. Det
	minskar risken för att de svenska bestämmelserna ges en utformning som
	skulle kunna visa sig oförenlig med den tolkning av direktivet som ytterst
38	är	upp till EU-domstolen att göra. I den utsträckning direktivet ger

utrymme för tolkning bör alltså de svenska bestämmelserna ge Prop. 2021/22:278 motsvarande tolkningsutrymme. Det innebär emellertid inte att direktivets

bestämmelser ordagrant bör föras in i den nya lagen. När det gäller struktur och språklig utformning finns det tvärtom anledning att anpassa bestämmelserna till svenska förhållanden och etablerade uttryckssätt. Dessutom bör förhållanden som normalt inte kommer till uttryck i lagtext inte heller göra det i detta sammanhang. Hit hör till exempel sådana exemplifierande uppräkningar som är vanliga i EU-direktiv och som förekommer också i det nu aktuella direktivet. Enligt svensk rättstradition är förarbetena ett viktigt instrument för lagtolkningen och sådana exempel kan många gånger med fördel i stället komma till uttryck där.

Utöver behovet av att allmänt anpassa bestämmelsernas språkliga och strukturella utformning till svenska förhållanden är det angeläget att regelverket är enkelt, överskådligt och konsekvent. Det förekommer emellanåt att bestämmelser i EU-rättsakter är utformade på ett sådant sätt att de framstår som sinsemellan oförenliga eller av andra skäl är så otydliga att de medför uppenbara tillämpningsproblem. Sådana oklarheter i EU- lagstiftningen bör inte föras över i nationell rätt.

7Nya inskränkningar i upphovsrätten

7.1	Allmänna utgångspunkter
Direktivets innehåll
Den digitala tekniken möjliggör nya former av användning av skyddat
material inom bland annat forsknings-, utbildnings- och bevarandeverk-
samhet. Metoder för text- och datautvinning kan till exempel användas för
att analysera information i digital form – bland annat text, ljud och bild.
Enligt direktivet är det inte klart och tydligt att dessa nya användningsfor-
mer är tillåtna inom ramen för befintliga undantag och inskränkningar i
upphovsrätten (hädanefter inskränkningar). De befintliga inskränkning-
arna inom dessa områden är dessutom frivilliga för medlemsstaterna att
genomföra, vilket kan inverka negativt på den inre marknadens funktion
(skäl 5). Direktivet föreskriver därför nya obligatoriska inskränkningar för
text- och datautvinning, utbildning och bevarande av visst material (artik-
larna 3–6).
Direktivet innehåller också bestämmelser om förhållandet till det regel-
verk som redan finns på EU-nivå (artikel 7). Här framgår bland annat att
artikel 5.5 i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället ska til-
lämpas på de nya inskränkningarna (artikel 7.2). Bestämmelserna där ger
uttryck för den s.k. trestegsregeln som gäller generellt för inskränkningar
i upphovsrätten och som även återfinns i Bernkonventionen och andra
internationella överenskommelser på upphovsrättsområdet. Enligt tre-
stegsregeln får inskränkningar endast tillämpas i vissa särskilda fall, som
inte strider mot det normala utnyttjandet av verket och inte oskäligt inkräk-
tar på rättighetshavarnas legitima intressen.
Vad gäller förhållandet till inskränkningar som föreskrivs i tidigare
direktiv får medlemsstaterna anta eller behålla mer långtgående bestäm-		39

Prop. 2021/22:278 melser än de som föreskrivs i direktivet, om de är förenliga med de inskränkningar som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9/EG av den 11 mars 1996 om rättsligt skydd för databaser (databas- direktivet, EGT L 077, 27.3.1996 s. 20, Celex 31996L0009) och direktivet om upphovsrätten i informationssamhället (artikel 25). Direktivet medför också vissa ändringar i de direktiven (artikel 24).

Förhållandet till upphovsrättslagens inskränkningsbestämmelser

Som redovisas i avsnitt 4 finns det i upphovsrättslagen ett antal inskränk- ningar i de ekonomiska ensamrättigheterna som motiveras av hänsyn till olika allmänna eller enskilda intressen. Bestämmelserna moderniserades 1993, och 2005 gjordes omfattande ändringar med anledning av genom- förandet av direktivet om upphovsrätten i informationssamhället (se prop. 1992/93:214 respektive prop. 2004/05:110). Därefter har ytterligare ändringar gjorts, främst i samband med genomförandet av senare EU- direktiv.

I direktivet om upphovsrätten i informationssamhället finns bland annat en katalog över inskränkningar. Medlemsstaterna får inte – med mindre än att det följer av något annat EU-direktiv – anta några inskränk- ningar utöver de som anges där. Vid genomförandet av det direktivet förut- sattes emellertid att det, med ett undantag, stod medlemsstaterna fritt att välja vilka av dessa inskränkningar som bör finnas i nationell rätt och att medlemsstaterna har stor frihet att, inom de ramar direktivet ställer upp, själva bestämma den närmare avgränsningen av inskränkningarna.

På senare år har såväl EU-domstolen som svenska domstolar i ett antal avgöranden gett uttryck för att medlemsstaternas handlingsutrymme när det gäller nationella inskränkningsbestämmelser är mer begränsat än vad den svenska lagstiftaren tidigare utgått från. Vidare har tillämpningsom- rådet för vissa inskränkningar kommit att klargöras i praxis. I tidigare lag- stiftningsärenden har lagstiftaren dessutom gett uttryck för uppfattningen att trestegsregeln främst ska beaktas vid utformningen av de materiella inskränkningsbestämmelserna. Trestegsregeln återges inte heller uttryck- ligen i upphovsrättslagen (se till exempel prop. 2004/05:110 s. 83). Högsta domstolen har därefter uttalat att trestegsregeln också ska ses som en anvisning till domstolarna vid prövningen av hur olika nationella inskränk- ningsbestämmelser ska tolkas (se rättsfallet NJA 2016 s. 212).

Som flera remissinstanser lyfter fram innebär detta att det finns anledning att se över upphovsrättslagens regler om inskränkningar. En sådan översyn ryms emellertid inte inom förevarande lagstiftningsärende. Regeringen instämmer alltså i den bedömning som görs i promemorian om att den bör ske i ett annat sammanhang. I denna proposition föreslås därför endast de ändringar som föranleds av de bestämmelser som nu måste genomföras i svensk rätt. För att inte föregripa den kommande översynen bör utgångspunkten för de förslag som nu lämnas vara att de i den utsträckning det är nödvändigt och möjligt utformas i enlighet med den hittillsvarande ordning som gäller enligt upphovsrättslagen.

7.2Framställning av exemplar för text- och datautvinning

Regeringens förslag: Två nya inskränkningar ska införas i upphovs- rättslagen. Den som har lovlig tillgång till ett verk ska få framställa ex- emplar av verket för text- och datautvinningsändamål, om inte upp- hovsmannen på lämpligt sätt har förbehållit sig den rätten. Forsknings- organisationer, sådana bibliotek och museer som är tillgängliga för all- mänheten, arkiv samt institutioner för film- eller ljudarvet ska dessutom alltid få framställa exemplar av sådana verk, med undantag för dator- program, för att utföra text- och datautvinning för forskningsändamål. Deras rätt ska inte hindra upphovsmannen från att vidta propor- tionerliga åtgärder för att säkerställa säkerhet och integritet i nätverk och databaser som innehåller verk.

Exemplaren ska inte få användas för andra ändamål än text- och data- utvinning eller forskning och de ska inte få behållas längre än vad som är nödvändigt för respektive ändamål. Exemplar framställda för forsk- ningsändamål ska lagras på ett sätt som hindrar obehörig användning.

De nya inskränkningarna ska tillämpas även på de till upphovsrätten närstående rättigheterna.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen el-

ler har inga invändningar mot dem. Flera remissinstanser, främst museer, bibliotek, högskolor och universitet, är positiva till att en ny inskränkning som underlättar text- och datautvinning införs. Stiftelsen Svenska Filmin- stitutet, Stockholms universitet och Svensk biblioteksförening förordar en bredare inskränkning när det gäller forskning. Göteborgs universitet och Högskolan Dalarna väcker frågan om den data som använts vid text- och datautvinning i större utsträckning bör kunna behållas och användas vidare, till exempel inom andra forskningsprojekt. Högskolan Dalarna, Kungliga biblioteket och Svenska föreningen för immaterialrätt (SFIR) framhåller att eventuella skyddsåtgärder som vidtas av rättsinnehavarna i praktiken inte får hindra en tillämpning av inskränkningarna.

Ett antal remissinstanser som företräder upphovsmän och andra rättig- hetshavare framhåller att restriktivitet bör iakttas när nya inskränkningar införs. Enligt Svenska Journalistförbundet bör inskränkningarna inte omfatta verk som inte tidigare har offentliggjorts. Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM) menar att det kan finnas behov av att utse ett betrott organ för sådan lagring som omfattas av förslagen och att regeringen bör understödja dialog när det gäller bästa praxis för lagring av framställda exemplar och åtgärder för säkerhet och integritet.

Flera remissinstanser efterfrågar förtydliganden i olika avseenden, bland annat när det gäller den terminologi som används. Några remissinstanser

–Kungliga biblioteket, STIM och Sveriges Television (SVT) – upp- märksammar i det sammanhanget kraven på sådana förbehåll som en rättsinnehavare kan göra. Epidemic Sound och Svenska Förläggarefören- ingen menar att det bör ligga på den som använder sig av en inskränkning att kontrollera eventuella förbehåll som rättsinnehavaren har gjort. Copyswede och Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbets-

Prop. 2021/22:278

nämnd (KLYS) är tveksamma till att användning som sker med stöd av en annan inskränkning kan omfattas av begreppet lovlig tillgång.

Skälen för regeringens förslag

Nya inskränkningar behöver införas

Direktivet innehåller bestämmelser om nya inskränkningar i ensamrätten till exemplarframställning för så kallad text- och datautvinning (artik- larna 3 och 4). Med text- och datautvinning avses en automatiserad analysteknik som används för att analysera text och data i digital form för att generera information inklusive mönster, trender och samband (artikel 2.2). Tekniken kan användas för att analysera stora mängder information inom olika områden och för olika ändamål.

Enligt artikel 3 ska medlemsstaterna föreskriva en inskränkning för ex- emplarframställning som forskningsorganisationer och kulturarvsinstitu- tioner gör för forskningsändamål i syfte att utföra text- och datautvinning av verk eller andra prestationer som de har laglig tillgång till. De kopior som framställs ska lagras på ett sätt som garanterar en lämplig säkerhets- nivå och får behållas för forskningsändamål, inbegripet för verifiering av forskningsresultat (artikel 3.2). Rättsinnehavare ska ha rätt att vidta åtgär- der för att upprätthålla säkerhet och integritet i nätverk och databaser där verk eller andra prestationer finns (artikel 3.3). Sådana åtgärder ska inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet. Medlemsstaterna ska uppmuntra rättsinnehavare, forskningsorganisationer och kulturarvs- institutioner att fastställa bästa praxis för tillämpningen av artikel 3.2 och 3.3 (artikel 3.4).

Enligt artikel 4 ska medlemsstaterna dessutom föreskriva en inskränkning för exemplarframställning av lagligen tillgängliga verk och andra prestationer för text- och datautvinningsändamål, s.k. allmän text- och datautvinning. Framställda exemplar ska få behållas så länge det är nödvändigt för sådana ändamål (artikel 4.2). Inskränkningen ska inte gälla om rättsinnehavaren uttryckligen och på lämpligt sätt förbehållit sig användningen (artikel 4.3). Artikel 4 ska inte påverka tillämpningen av artikel 3 (artikel 4.4).

De nya inskränkningarna är obligatoriska och måste alltså genomföras i svensk rätt. I upphovsrättslagen finns bestämmelser som ger vissa arkiv och bibliotek rätt att framställa exemplar för forskningsändamål (16 §). Någon inskränkning som särskilt tar sikte på text- och datautvinning, eller som omfattar hela den användarkrets som avses i direktivet, finns emellertid inte. Nya bestämmelser behöver därför införas i lagen för att genomföra artiklarna 3 och 4.

Vilka rättigheter ska omfattas av inskränkningarna?

Tillämpningsområdet för inskränkningen för allmän text- och datautvin- ning är något bredare än för inskränkningen som rör forskningsändamål. Utöver de övriga kategorier av verk och de närstående rättigheter som skyddas av unionsrätten, omfattas nämligen även datorprogram av den in- skränkningen (artikel 3.1 och 4.1). Den allmänna inskränkningen är däremot mer generös i fråga om när en rättsinnehavare kan hindra att text- och datautvinning får ske. På så sätt går inskränkningen för forskningsän- damål längre än den för allmän text- och datautvinning.

Direktivet ger ingen ledning i frågan om varför datorprogram omfattas Prop. 2021/22:278 av den ena inskränkningen, men inte av den andra. Det anges emellertid

att direktivet som utgångspunkt inte ska påverka befintliga regler, bland annat Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/24/EG av den 23 april

2009 om rättsligt skydd för datorprogram (datorprogramdirektivet, EUT

L111, 5.5.2009, s. 16–22, Celex 32009L0024). Det direktivet ger i sin tur inte utrymme för en inskränkning som motsvarar artikel 3. Som anges i promemorian bör därför inskränkningen för forskningsändamål inte omfatta rätten till datorprogram.

De inskränkningar som nu behöver införas ska alltså omfatta de rättig- heter som anges i direktivet. I svensk rätt finns det ytterligare en närstå- ende rättighet för framställare av fotografiska bilder (49 a §). En ordning där text- och datautvinning inte kan utföras på material som innehåller fotografiska bilder, utan tillstånd från den som innehar de rättigheterna, riskerar att stå i strid med direktivets syfte. Redan av det skälet bör de föreslagna inskränkningarna gälla även i förhållande till fotografiska bil- der.

Vilka användare ska omfattas av inskränkningarna?

Inskränkningen för text- och datautvinning för forskningsändamål gäller för forskningsorganisationer och kulturarvsinstitutioner. Bestämmelserna om allmän text- och datautvinning är bredare och gäller för var och en, till exempel privatpersoner, företag, organisationer och myndigheter.

Med forskningsorganisationer avses i direktivet universitet med tillhör- ande bibliotek, forskningsinstitution eller annan enhet vars främsta mål är att bedriva vetenskaplig forskning eller att bedriva utbildningsverksamhet som även omfattar vetenskaplig forskning. Som exempel nämns, utöver universitet och andra institutioner för högre utbildning, forskningsinstitut och sjukhus som bedriver forskning (artikel 2.1 och skäl 12). Det innebär att även högskolor omfattas.

En förutsättning är att forskningen bedrivs på icke vinstdrivande grund eller genom att all vinst återinvesteras i den vetenskapliga forskningen, alternativt att forskningen bedrivs i enlighet med ett uppdrag i det allmän- nas intresse som har erkänts av en medlemsstat. Ett uppdrag i det allmän- nas intresse kan återspeglas genom till exempel offentlig finansiering eller nationell reglering. Såväl offentliga som privata aktörer kan alltså omfattas av bestämmelserna. Ytterligare en förutsättning är att verksamheten bedrivs på ett sådant sätt att ett företag som utövar ett avgörande inflytande på organisationen inte kan ha prioriterad tillgång till resultaten av forsk- ningen. Syftet är att undanta kommersiella företag som har ett avgörande inflytande genom kontroll, till exempel i egenskap av aktieägare (arti- kel 2.1 och skäl 12).

En forskningsorganisation kan utgöra en juridisk person, men även en avgränsad verksamhet inom en juridisk person omfattas. Det kan till exempel handla om forskningsverksamhet vid ett sjukhus (jfr skäl 12).

Vidare ska forskningsorganisationer omfattas av inskränkningen även när deras forskning sker genom offentlig-privata partnerskap (skäl 11). Skrivningen tar sikte på en annan situation än den som regleras i defini- tionen, nämligen den att organisationen inte kontrolleras av ett kommersi-

ellt företag men har ingått ett samarbete med ett sådant företag.

Prop. 2021/22:278	Med kulturarvsinstitutioner avses bibliotek och museum som är tillgäng-
	liga för allmänheten, arkiv samt film- eller ljudarvsinstitutioner (arti-
	kel 2.3). Sådana bibliotek och museer omfattas av definitionen oavsett
	vilken typ av verk eller andra prestationer som de har i sina permanenta
	samlingar (skäl 13). Det gäller även arkiv och film- eller ljudarvsin-
	stitutioner. Som exempel på institutioner som omfattas av definitionen
	nämns nationalbibliotek, nationalarkiv samt utbildningsanstalters, forsk-
	ningsorganisationers och allmännyttiga sändarföretags arkiv och bibliotek
	(skäl 13). Eftersom det är fråga om exempel kan, som Riksantikvarie-
	ämbetet är inne på, även arkiv, bibliotek eller museer som inryms inom
	andra verksamheter omfattas.
	När det gäller bibliotek och museum uppställer direktivet inte någon
	annan kvalifikation än att de ska vara tillgängliga för allmänheten. När det
	gäller arkiv och film- eller ljudarvsinstitutioner uppställs inga uttryckliga
	krav.
	Många museer är tillgängliga för allmänheten, även om de bedrivs i pri-
	vat regi. I den meningen skiljer de sig från framför allt bibliotek. Enligt
	direktivet om upphovsrätten i informationssamhället får medlemsstaterna
	införa inskränkningar till förmån för bland annat bibliotek och museer som
	är tillgängliga för allmänheten samt för arkiv, om de bedrivs utan
	vinstsyfte (se artikel 5.2.c, jfr skäl 40). I samband med genomförandet av
	Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/28/EU av den 25 oktober
	2012 om viss tillåten användning av föräldralösa verk (direktivet om för-
	äldralösa verk, EUT L 299, 27.10.2012, s. 5, Celex 32012L0028) ansågs
	bibliotek och museer som är tillgängliga för allmänheten samt arkiv be-
	höva vara institutioner utan vinstsyfte eftersom det direktivet hänvisar till
	direktivet om upphovsrätten i informationssamhället (prop. 2013/14:206).
	Film- och ljudarvsinstitutioner bedömdes dessutom behöva vara sådana
	institutioner som har utsetts av det allmänna att förvalta film- eller ljud-
	arvet (jfr skäl 20 i det direktivet). Det direktiv som nu genomförs innehål-
	ler inte någon hänvisning till de institutioner som avses i direktivet om
	upphovsrätten i informationssamhället eller i direktivet om föräldralösa
	verk. Att det rör sig om en krets av användare som återkommer i flera
	direktiv på upphovsrättsområdet talar emellertid tydligt för att det är
	samma institutioner som avses (jfr även skäl 15). Den närmare tolkningen
	av direktivet är dock ytterst en fråga för EU-domstolen och de svenska
	bestämmelserna bör – som föreslås i promemorian – i detta avseende
	utformas enligt direktivet.
	Som anförs i avsnitt 6 bör vidare de förslag som nu lämnas i syfte att
	anpassa upphovsrättslagens bestämmelser om inskränkningar till EU-rät-
	ten i huvudsak begränsas till vad som krävs för att genomföra direktivet.
	Det finns därför inte anledning att i det här sammanhanget – som Stiftelsen
	Svenska Filminstitutet efterlyser – till exempel överväga om även annan
	offentligt finansierad verksamhet kan och bör ges en rätt att framställa ex-
	emplar enligt den aktuella bestämmelsen. Detsamma gäller i förhållande
	till det som Stockholms universitet och Svensk biblioteksförening anför om
	behovet av en generell inskränkning för forskningsändamål. Det kan
	emellertid finnas anledning att återkomma till frågan om behovet av
	ytterligare möjligheter att förfoga över upphovsrättsligt skyddat material
	för forskningsändamål i samband med den kommande översynen av
44	inskränkningsbestämmelserna (se avsnitt 7.1).

Personer som är knutna till forskningsorganisationer och kulturarvsinstitutioner

Personer som är knutna till forskningsorganisationer och kulturarvsin- stitutioner bör, under vissa förutsättningar, omfattas av inskränkningen. Det gäller till exempel när de omfattas av prenumerationer som tecknats av organisationen eller institutionen (skäl 14). Att inskränkningen är av- sedd att omfatta anställda och uppdragstagare som handlar för institution- ens eller organisationens räkning eller inom ramarna för deras verksamhet framstår som uppenbart.

Det är svårare att dra några säkra slutsatser i fråga om huruvida avsikten är att också personer med lösare anknytning till en institution eller en organisation än så, och som agerar för egen räkning, är avsedda att omfattas av inskränkningen. Artikeltexten anger dock entydigt forskningsorganisationer och kulturarvsinstitutioner som den berättigade användarkretsen. Det talar för att det som anges i skälen utgör förtydliganden av i vilka situationer det är organisationen eller institu- tionen som ska anses stå bakom exemplarframställningen. Det ligger därför nära till hands att utgå från att det utnyttjande som bestämmelserna ger utrymme för alltid måste ske för organisationens eller institutionens räkning eller inom ramarna för deras verksamhet. Något krav på att utvinning under sådana förutsättningar måste ske i organisationens lokaler finns, som Svensk biblioteksförening är inne på, inte.

Vilken rätt till användning omfattar inskränkningarna?

Inskränkningarna för text- och datautvinning är begränsade till rätten att framställa exemplar. De avser alltså inte att ge någon rätt att tillgänglig- göra de framställda exemplaren för allmänheten.

De möjligheter till exemplarframställning som ges ska bara gälla för forsknings- respektive text- och datautvinningsändamål. Vad som avses med forskningsändamål (jfr purposes of scientific research i den engelska språkversionen av direktivet) definieras inte i direktivet. Det anges emellertid i direktivet att uttrycket vetenskaplig forskning bör anses omfatta såväl naturvetenskaplig som humanistisk forskning (skäl 12). I det senare fallet torde det röra sig om samhällsvetenskaplig forskning (i den engelska språkversionen används uttrycket human sciences). Några remissinstanser väcker frågan om hur man i sammanhanget bör se på konstnärlig forskning. Regeringen konstaterar att metoder och hållningar i vetenskaplig och konstnärlig forskning kan överlappa (se prop. 2012/13:30 s. 105). Även forskning inom det konstnärliga området som bedrivs på vetenskaplig grund omfattas alltså. Någon möjlighet att – som några remissinstanser är inne på – vid genomförandet bortse från kravet på att forskningen ska vara vetenskaplig finns inte (jfr även artikel 5.3 a i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället som ställer motsvarande krav).

När det gäller text- och datautvinningsändamål är det för ett sådant ändamål som exemplar får framställas. För vilket ändamål text- och datautvinningen i sin tur utförs saknar alltså betydelse. Även den allmänna inskränkningen kan alltså användas för att utföra forskning.

Text- och datautvinning kan användas för att analysera information i di- gitalt format, till exempel text, ljud, bild eller annan data. Sådant material

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278 kan behöva bearbetas för att kunna bli föremål för text- och datautvinning. Materialet kan behöva digitaliseras, struktureras och göras sökbart. Som Riksförbundet Sveriges Museer påpekar torde sådana åtgärder – som innebär att exemplar av materialet framställs – omfattas av undantagen för text- och datautvinning på samma sätt som de åtgärder och den exemplarframställning som är resultatet av eller ingår text- och datautvinningsprocessen som sådan.

Vilka ytterligare villkor ska gälla för användningen?

Direktivet ställer upp ett antal ytterligare villkor för att exemplarframställ- ning ska vara tillåten. Enligt artikel 3.1 får forskningsorganisationer och kulturarvsinstitutioner framställa exemplar av verk som de har laglig till- gång till. I direktivet anges att laglig tillgång omfattar tillgång till innehåll baserat på en policy för öppen tillgång, avtal mellan rättsinnehavare och forskningsorganisationer respektive kulturarvsinstitutioner, till exempel prenumerationer, eller på annat lagenligt sätt. Laglig tillgång omfattar även innehåll som är fritt tillgängligt online (skäl 14).

Artikel 4.1 innehåller ett liknande rekvisit, nämligen att exemplar endast får framställas av lagligen tillgängliga verk. Även vad gäller det uttrycket ges viss ledning i direktivet. I skälen anges att inskränkningen endast bör tillämpas när användaren har fått tillgång till verket på laglig väg, inbegripet när verket har tillgängliggjorts för allmänheten online (skäl 18).

De båda inskränkningarna för text- och datautvinning har alltså utfor- mats på delvis olika sätt i nu aktuellt avseende. Det finns emellertid inte anledning att utgå från någonting annat än att innebörden är avsedd att vara densamma. De olika uttryckssätten torde i stället kunna förklaras av hur inskränkningarna utformats (artikel 4 pekar inte ut någon användare som kan ha ”laglig tillgång”).

Laglig tillgång till ett upphovsrättsligt skyddat verk har vid genomfö- rande av tidigare direktiv ansetts omfatta tillgång till ett verk med sam- tycke från upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare eller med stöd av lag (jfr till exempel prop. 2017/18:241 s. 34). Uttrycket måste anses ha samma innebörd i de nu aktuella direktivsbestämmelserna. Det är alltså möjligt att få laglig tillgång till ett verk genom att köpa ett exemplar av det eller genom att teckna en licens, såsom en prenumeration, som ger rätt att använda verket. Andra exempel är – som Kungliga biblioteket lyfter fram

– donationer och s.k. pliktexemplar. Som någon remissinstans uppmärk- sammar kan en forskningsinstitution naturligtvis – också på distans – ha laglig tillgång till verk som finns på till exempel ett bibliotek. Inskränkningen skapar emellertid inte i sig någon laglig tillgång, utan förutsätter att sådan tillgång redan finns, till exempel till följd av avtal.

Copyswede och KLYS anser att det är tveksamt om den som har tillgång till ett verk med stöd av en annan inskränkning kan anses ha laglig tillgång till verket enligt inskränkningen som medger framställning av exemplar för text- och datautvinning. Enligt dem skulle ett utnyttjande enligt inskränkningen för text- och datautvinning typiskt sett stå i strid med villkoren för den inskränkning som ursprungligen gav upphov till tillgången till verket. I detta avseende delar regeringen dock som utgångspunkt den uppfattning som kommer till uttryck i promemorian om att den som innehar ett exemplar av ett verk med stöd av en annan

inskränkning måste anses ha laglig tillgång till verket i nu aktuell Prop. 2021/22:278 bemärkelse. Det i sig innebär emellertid inte att verket får utnyttjas i strid

med de eventuella villkor som följer av den inskränkning som ursprungligen gav upphov till tillgången. Sådana villkor – till exempel att ett exemplar inte får användas för andra ändamål än för vilket det framställts – torde alltså kunna begränsa eller hindra möjligheterna att använda sig av exemplaret också för text- och datautvinning.

En särskild fråga är vad som ska gälla för exemplar som har framställts eller gjorts tillgängliga för allmänheten i strid med 2 § upphovsrättslagen, till exempel lagts ut på internet utan tillstånd från upphovsmannen. Utöver kravet på laglig tillgång till ett verk innehåller direktivsbestämmelserna inget särskilt stadgande om lagliga respektive olagliga källor för mång- faldigande. Det förhållandet att laglig tillgång enligt direktivets skäl bör innefatta innehåll som är fritt tillgängligt online skulle – rent språkligt – kunna förstås så att allt innehåll på internet ska anses fritt att använda. Det är inte heller ovanligt att verk tillhandahålls online under sådana omstän- digheter att det inte är alldeles enkelt att avgöra om det skett med upphovs- mannens tillstånd eller inte. Om avsikten är att endast lagligen tillgänglig- gjorda exemplar ska omfattas skulle därmed vissa praktiska problem kunna uppstå vid utnyttjandet av den rätt som inskränkningen ger. I ljuset av EU-domstolens praxis finns det dock – som anges i promemorian och som flera remissinstanser också påpekar – skäl att utgå från att bestämmel- serna utesluter exemplarframställning från olovliga källor (jfr bland annat EU-domstolens avgörande i mål C-435/12 [ACI Adam]).

Direktivet innehåller inte något krav på att de verk som ska få användas med stöd av bestämmelserna om text- och datautvinning sedan tidigare ska vara offentliggjorda, det vill säga att de tidigare lovligen har gjorts till- gängliga för allmänheten (jfr 8 §). Flera av de inskränkningsbestämmelser som i dag finns i upphovsrättslagen förutsätter att ett sådant offentlig- görande har skett. I direktivet om upphovsrätten i informationssamhället uppställs också i några fall ett motsvarande krav (artikel 5.3.d, jfr även artikel 5.3.c). Flertalet av bestämmelserna där uppställer dock, i likhet med förevarande direktiv, inte något sådant krav.

Frågan om huruvida det är möjligt att i en nationell inskränkningsbe- stämmelse uppställa ett krav på att de verk som används med stöd av in- skränkningen ska vara offentliggjorda, i de fall där EU-rätten inte uppstäl- ler ett motsvarande krav, är inte helt enkel att besvara. I ett fall som det förevarande, där den inskränkning som ska införas är obligatorisk, talar emellertid mycket för att det inte är möjligt eftersom det skulle leda till ett snävare tillämpningsområde än direktivet. Något sådant krav bör därför inte uppställas i de bestämmelser som nu föreslås. Det kan emellertid fin- nas skäl att återkomma till frågan inom ramarna för en framtida översyn av inskränkningsbestämmelserna.

Användning och lagring av framställda exemplar

Exemplar som har framställts för forskningsändamål får behållas för så- dana ändamål, inbegripet för verifiering av forskningsresultat. Sådana ex- emplar ska lagras på ett sätt som garanterar en lämplig säkerhetsnivå (ar- tikel 3.2). Medlemsstaterna får, efter samråd med berörda parter, besluta

om ytterligare villkor för hur exemplaren ska lagras och även utse betrodda

Prop. 2021/22:278 organ för lagring av exemplaren. Exemplar som har framställts för text- och datautvinningsändamål ska få behållas så länge det är nödvändigt för sådana ändamål (artikel 4.2). I dessa fall finns alltså inte något krav på att exemplaren ska lagras på visst sätt och något sådant krav bör därför inte heller ställas upp.

Rätten att behålla eller lagra exemplar som har framställts med stöd av en inskränkning kan anses följa redan av ensamrättens konstruktion och det finns, enligt det synsättet, inte någon upphovsrättslig skyldighet att för- störa sådana exemplar (jfr rättsfallet NJA 2018 s. 725). Sådana civilrätts- liga krav kan emellertid uppställas i lag och även följa av avtal.

Göteborgs universitet och Högskolan Dalarna framhåller att inskränk- ningar i rätten att lagra exemplar kan begränsa möjligheterna för andra forskare att granska och bygga vidare på forskningsresultat. Även om re- geringen instämmer i den bedömningen följer dessa begränsningar uttryckligen av direktivet. De hindrar inte heller att exemplar behålls för att verifiera resultatet av forskningen. För att uppfylla direktivets krav bör det därför i anslutning till de inskränkningar som nu föreslås ställas upp ett krav på att exemplaren inte får behållas längre än vad som är nödvändigt för respektive ändamål och att exemplaren inte får användas för andra ändamål. Det innebär att exemplaren efter den tidpunkten ska förstöras. Vad gäller exemplar som framställs för forskningsändamål bör det även anges att exemplaren ska lagras på ett sätt som hindrar obehörig användning.

Det uppställs alltså tvingande begränsningar i rätten att lagra exemplar och en skyldighet att förstöra exemplar när de inte längre behövs för ändamålet. Regeringen instämmer mot den bakgrunden i promemorians bedömning att det i dagsläget inte framstår som nödvändigt att uppställa några ytterligare villkor för hur exemplaren ska lagras eller – som efterfrågas av STIM – utse ett särskilt betrott organ för lagring av exemplaren.

Rättsinnehavarens möjlighet att vidta åtgärder för säkerhet och integritet

Den artikel i direktivet som reglerar text- och datautvinning för forsknings- ändamål föreskriver att rättsinnehavare ska kunna vidta åtgärder för att säkerställa säkerheten och integriteten i nätverk och databaser där verk eller andra prestationer finns (artikel 3.3). Där föreskrivs även att åtgärderna inte ska gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

I direktivets skäl anges att det med tanke på det potentiellt stora antalet ansökningar om tillgång till och nedladdningar av skyddat material, bör vara tillåtet för rättsinnehavare att vidta åtgärder när det finns en risk för att säkerheten och integriteten i deras system eller databaser skulle kunna äventyras. Som Högskolan Dalarna, Kungliga biblioteket, Svensk biblioteksförening och SFIR anför får emellertid åtgärderna inte gå utöver vad som är nödvändigt och på så sätt undergräva en effektiv tillämpning av inskränkningen (jfr skäl 16). Regleringen bör förstås så att rättsinne- havaren har rätt att vidta sådana åtgärder, förutsatt att de är proportionerliga, även om de påverkar användarnas möjligheter att framställa exemplar. Inskränkningsbestämmelsen bör därför utformas på det sättet.

Rätten att framställa exemplar enligt inskränkningen om allmän text- Prop. 2021/22:278 och datautvinning är snävare och gäller endast om inte rättsinnehavaren

uttryckligen och på lämpligt sätt förbehållit sig användningen (artikel 4.3). Ett sådant krav bör därför införas.

Några remissinstanser uppmärksammar vilka krav som kan ställas på ett förbehåll. Enligt STIM bör kravet på ett förbehåll inte ställas alltför högt. Kungliga biblioteket menar att förbehåll bör vara tydliga och auto- matiserade i så stor utsträckning som möjligt. Formerna för ett förbehåll preciseras i både artikel 4.3 och direktivets skäl och det finns inte någon möjlighet att avvika från de krav som ställs upp där. Som SVT uppmärk- sammar bör förbehåll uppställas genom maskinläsbara metoder när det gäller material som finns tillgängligt online. I andra fall kan det vara lämpligt att uppställa förbehåll genom en ensidig förklaring eller i avtal (skäl 18).

De närmare förutsättningarna för hur ett förbehåll ska utformas bör dock inte uppställas i lagtexten, utan får avgöras från utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande torde vara att förbehållet utformas på ett sådant sätt att det både till form och innehåll är möjligt för användaren att ta del av och förstå dess innebörd. Samtidigt bör restriktivitet normalt gälla vid tolkningen av inskränkningar i ensamrätterna enligt upphovsrättslagen (se till exempel rättsfallet NJA 2016 s. 212). Som Epidemic Sound och Svenska Förläggareföreningen påpekar, ligger det därför nära till hands att utgå från att den som använder sig av inskränkningen har ett ansvar för att göra rimliga kontroller av eventuella förbehåll som rättsinnehavaren kan ha ställt upp.

Bästa praxis för lagring av framställda exemplar och åtgärder för säkerhet och integritet

Enligt direktivet ska medlemsstaterna uppmuntra rättsinnehavare, forsk- ningsorganisationer och kulturarvsinstitutioner att fastställa bästa praxis när det gäller användarnas skyldighet att lagra exemplar på ett säkert sätt och rättsinnehavarnas rätt att vidta åtgärder för att säkerställa säkerhet och integritet i databaser och nätverk (artikel 3.4). Det är naturligtvis önskvärt att marknadens parter når en samsyn i dessa frågor. Som konstateras i pro- memorian föranleder bestämmelserna i denna del emellertid inte några lagstiftningsåtgärder.

STIM väcker frågan om regeringen bör understödja en konstruktiv process, till exempel genom att samordna och stå som värd för möten mellan de olika aktörerna. Enligt regeringens uppfattning finns det anledning att utgå från att marknadens parter på egen hand klarar av att enas om utgångspunkterna för hur reglerna i praktiken bör efterlevas. Regeringen avser dock att följa utvecklingen och vid behov återkomma i frågan.

Prop. 2021/22:278 7.3

Användning av verk vid undervisning

Regeringens förslag: En ny inskränkning ska införas i upphovsrättsla- gen. Den ska ge lärare och elever vid utbildningsanstalter rätt att i illustrativt syfte återge verk i samband med undervisning. Vid undervis- ning på distans ska dock verk endast få återges i en säker elektronisk miljö.

Inskränkningen ska inte gälla om motsvarande användning kan ske med stöd av ett avtal med avtalslicensverkan som finns lätt tillgängligt på marknaden.

Vid gränsöverskridande undervisning som sker i enlighet med natio- nella bestämmelser som genomför direktivet i denna del, ska den upp- hovsrättsligt relevanta åtgärden anses ske endast i det land där utbild- ningsanstalten är etablerad, om den är etablerad i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

De nya bestämmelserna ska även tillämpas på de till upphovsrätten närstående rättigheterna.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen el-

ler har inga invändningar mot dem.

Flera remissinstanser som är eller företräder bibliotek, högskolor och universitet tillstyrker att inskränkningen omfattar alla former av tillgängliggöranden och såväl digital som analog användning, medan de remissinstanser som företräder rättighetshavare i huvudsak motsätter sig detta. Patent- och marknadsöverdomstolen anser att det är tveksamt om regleringen på området medger att alla former av tillgängliggöranden omfattas.

Många av remissinstanserna som företräder rättighetshavare efterfrågar att en möjlighet till kompensation införs för de fall ett verk nyttjas med stöd av inskränkningen. Vidare är de positiva till att avtalslicensordningen ges företräde framför inskränkningen.

Svensk biblioteksförening och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) menar att inskränkningen bör gälla oberoende av om avtalslicenser finns tillgängliga på marknaden. SFIR pekar på ett behov av bättre information om vilka avtal som finns för användning av verk i illustrativt syfte. Högskolan Dalarna och SKR anför att det inte får vara alltför lätt att hävda att det finns tillgängliga avtal på marknaden.

Ett antal remissinstanser – till exempel Patent- och marknadsöverdom- stolen, Patent- och registreringsverket (PRV) och Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) – efterfrågar förtydliganden när det gäller den terminologi som används. Bland annat när det gäller vilka användare som omfattas av inskränkningen och begreppet säker elektronisk miljö. Göteborgs universitet, Högskolan Dalarna, SUHF och Patent- och marknadsöverdomstolen understryker att begreppet lärare och elever vanligtvis inte omfattar studerande vid högre utbildningar och att det därför bör övervägas om begreppet studenter bör läggas till i lagtexten.

SFIR, Musikförläggarna och Svenska Journalistförbundet ifrågasätter om inskränkningen bör gälla icke offentliggjorda verk och några remissinstanser, Bildleverantörernas förening, Svenska Journalistförbun-

det och Patent- och marknadsöverdomstolen, menar att bestämmelsen bör Prop. 2021/22:278 kompletteras med en regel om namn- och källangivelse.

Skälen för regeringens förslag

En ny inskränkning ska införas

Direktivet innehåller en ny inskränkning i upphovsrätten som ger utbild- ningsinstitutioner rätt till digital användning av verk och andra prestationer

iillustrativt syfte inom undervisning (artikel 5). Inskränkningen är obli- gatorisk att genomföra.

Enligt direktivet får verk användas i den utsträckning det är motiverat med hänsyn till det icke-kommersiella syfte som ska uppnås och förutsatt att användningen äger rum under utbildningsinstitutionens ansvar i institutionens lokaler, på andra platser eller via en säker elektronisk miljö som endast är åtkomlig för institutionens lärare och elever eller studenter. Ytterligare en förutsättning är att källan inbegripet upphovsmannens namn anges, om inte det visar sig vara omöjligt (artikel 5.1).

Medlemsstaterna får bestämma att inskränkningen inte ska vara tillämp- lig när det finns lämpliga licenser lätt tillgängliga på marknaden, som tillåter de åtgärder som omfattas av inskränkningen och som täcker institutionens behov och särdrag (artikel 5.2).

Enligt direktivet ska användning som sker på distans via en säker elektronisk miljö anses äga rum uteslutande i det EES-land där institu- tionen är etablerad (artikel 5.3).

Medlemsstaterna får bestämma att rimlig kompensation ska utgå till rättsinnehavarna för den användning av deras verk och prestationer som sker med stöd av inskränkningen (artikel 5.4).

I upphovsrättslagen finns två bestämmelser som innehåller inskränk- ningar i ensamrätten vad gäller exemplarframställning inom undervis- ningsverksamhet (14 och 18 §§). Dessa behandlar dels lärares och elevers upptagningar av egna framföranden, dels framställning av samlingsverk för användning vid undervisning. Det finns även en inskränkning som möjliggör offentliga framföranden vid undervisning (21 §). Upphovs- rättslagen ger också möjlighet att framställa exemplar av verk med stöd av avtalslicensen för undervisningsverksamhet (42 c §) och att tillgänglig- göra verk inom undervisningsverksamhet med stöd av den generella avtalslicensen (42 h §). Upphovsrättslagen innehåller emellertid inte någon inskränkning som tar sikte på den användning som omfattas av artikel 5 i direktivet. Det betyder att en ny inskränkning behöver införas.

Vilka rättigheter och användare ska omfattas av inskränkningen?

Artikel 5 omfattar samtliga kategorier av verk och prestationer som skyd- das av unionsrätten. I likhet med vad som gäller för övriga inskränkningar som nu föreslås, finns det för svensk del skäl att låta inskränkningen om- fatta även fotografiska bilder. Inskränkningen ska gälla till förmån för utbildningsinstitutioner (educational establishments i den engelska språkversionen av direktivet, som motsvarar det sedan tidigare i upphovsrättslagen använda begreppet utbildningsanstalter), inklusive elever, studenter och lärare.

Prop. 2021/22:278 Uttrycken elever, studenter och lärare definieras inte i direktivet. Med lärare torde emellertid avses varje person som har en pedagogisk funktion i undervisningen och med elev eller student torde avses den som har rätt att delta i undervisningen. I direktivets skäl anges att inskränkningen bör gynna alla utbildningsinstitutioner som erkänns av en medlemsstat, inbe- gripet institutioner som är verksamma inom grundskole- och gymnasieut- bildning, yrkesutbildning och högre utbildning. Där sägs även att in- skränkningen endast bör tillämpas i den utsträckning användningen är motiverad av den specifika undervisningsverksamhetens icke- kommersiella syfte, och att institutionens organisationsstruktur och finansieringssätt inte bör vara avgörande för att bestämma om verksam- heten är av icke-kommersiell karaktär (skäl 20).

Den inskränkning som nu föreslås bör därmed omfatta all undervis- ningsverksamhet som anordnas eller erkänns av det allmänna. Även undervisning som bedrivs i privat regi omfattas alltså. Exempel på sådan undervisningsverksamhet är förskola, grund- och gymnasieskola, högskola, universitet, folkhögskola, yrkeshögskola, kommunal vuxenut- bildning och studieförbundsverksamhet. Detta ligger i linje med hur tillämpningsområdet för befintliga inskränkningar om utbildning tolkats tidigare, till exempel den som avser lärare och elevers upptagningar av sina egna framföranden av verk i 14 § (se till exempel prop. 2004/05:110

s.150).

För att ytterligare tydliggöra tillämpningsområdet föreslår några remiss-

instanser att det uttryckligen ska framgå att inte bara lärare och elever utan även studenter omfattas av bestämmelsen. Sedan tidigare används dock formuleringen lärare och elever i 14 § för en inskränkning som omfattar all undervisningsverksamhet, bland annat högre utbildning. Det finns inte skäl att nu avvika från denna terminologi som alltså omfattar även studenter.

Vilken rätt till användning ska inskränkningen medföra?

Av uppräkningen av ensamrättigheter i artikel 5.1 följer på vilka sätt en utbildningsinstitution ska kunna förfoga över ett verk. Genom hänvis- ningar till direktivet om upphovsrätten i informationssamhället, databasdirektivet, datorprogramdirektivet och andra bestämmelser i förevarande direktiv står det klart att inskränkningen ska omfatta de förfoganden som enligt upphovsrättslagens terminologi benämns exemplarframställning och överföring till allmänheten. Vad gäller överföring till allmänheten tycks utgångspunkten vara att såväl överföring som sker linjärt eller live som tillgängliggöranden på begäran (on demand) ska omfattas.

Artikel 5 omfattar vidare enligt sin lydelse endast digital användning. Att användningen ska vara digital förutsätter att förfogandet sker med någon typ av tekniskt hjälpmedel. Rubriken till bestämmelserna ger in- tryck av att inskränkningen är avsedd att endast gälla gränsöverskridande undervisningsverksamhet, men någon sådan begränsning återfinns inte i artikeltexten (se även skäl 19). Användningen förutsätts tvärtom kunna äga rum dels i klassrummet eller på andra platser, dels i en säker elektro- nisk miljö som endast är åtkomlig för elever och lärare. Det exempel som ges i direktivets skäl på den första situationen är att användningen sker

genom digitala hjälpmedel såsom elektroniska whiteboardtavlor eller di- gitala enheter som kan vara anslutna till internet. Det exempel som ges på den andra situationen är att användningen sker på distans i samband med nätkurser eller genom tillgång till läromedel som kompletterar en viss kurs (skäl 22). Det är i båda dessa situationer ofta fråga om användning som sker på begäran, men också linjära förfoganden kan förekomma.

I förhållande till exemplarframställningsrätten skulle begränsningen till digital användning kunna tolkas så att artikel 5 utesluter framställning av kopior som inte är i digitalt format. Det skulle till exempel innebära att en digital kopia inte kan skrivas ut i pappersform.

Det förhållandet att inskränkningen är begränsad till överföringar till allmänheten väcker också tillämpningsfrågor. Det gäller i första hand i för- hållande till en annan form av tillgängliggörande för allmänheten som re- gleras i 2 § upphovsrättslagen, nämligen offentliga framföranden. Om en lärare läser högt ur ett läromedel utgör det ett offentligt framförande av verket. Som SKR påpekar förutsätter det naturligtvis att det är fråga om ett sådant framförande som omfattas av upphovsmannens ensamrätt. Offent- liga framföranden av skyddade verk är inte harmoniserade inom EU och träffas inte heller av direktivets inskränkningsbestämmelse.

Var gränsen går mellan vad som är att anse som ett offentligt framförande respektive en överföring till allmänheten är inte helt klart. Det finns därför en risk för att det i vissa situationer kan visa sig svårt att avgöra om ett förfogande omfattas av den möjlighet till överföring till allmänheten som direktivets inskränkning föreskriver. Det kan skapa särskilda problem i de situationer en användning annars inte kan ske med stöd av bestämmelserna om fria offentliga framföranden i 21 §.

Som anges ovan är remissutfallet blandat när det gäller frågan om huruvida inskränkningen bör omfatta alla former av tillgängliggöranden och såväl digital som analog användning. Patent- och marknadsöverdom- stolen påpekar i sammanhanget att det är tveksamt om de direktiv som sedan tidigare gäller på området medger detta, särskilt med beaktande av den oklara gränsen mellan vad som avses med ett offentligt framförande och en överföring till allmänheten.

För att den reglering som nu föreslås ska vara lättillgänglig och ända- målsenlig framstår det som utgångspunkt som lämpligt att låta den nya inskränkningen omfatta alla former av tillgängliggöranden samt såväl analog som digital användning. Det är inte rimligt att förutsättningarna att använda material ska skilja sig åt beroende på i vilken form – analog eller digital – som en lärare eller elev väljer att presentera det. Regeringen delar därför promemorians bedömning att det vore en fördel om även analog användning omfattas av den nya inskränkningen.

Som redovisas i avsnitt 7.1 får medlemsstaterna anta mer omfattande in- skränkningsbestämmelser än de som föreskrivs i direktivet, om de är för- enliga med databasdirektivet och direktivet om upphovsrätten i informa- tionssamhället. Enligt regeringens uppfattning hindrar dessa direktiv inte att den nya inskränkningen omfattar även analog användning. Tvärtom in- nehåller direktivet om upphovsrätten i informationssamhället – i den utsträckning det blir tillämpligt i aktuella situationer – en inskränkning som medger att verk används i illustrativt syfte inom undervisning. De bestämmelserna möjliggör inskränkningar i ensamrätten till exemplarframställning, överföring till allmänheten och spridning

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278 (artiklarna 5.3.a och 5.4). Även databasdirektivet innehåller en inskränkning för undervisning (artikel 6.2.b). När det gäller offentliga framföranden i övrigt är sådana förfoganden inte harmoniserade inom EU. Detsamma gäller för offentlig visning. Inskränkningar i dessa delar av ensamrätten förfogar den nationella lagstiftaren alltså över själv. Med dessa utgångspunkter saknar det förhållandet att gränsdragningen mellan offentliga framföranden och överföringar till allmänheten är oklar också betydelse för möjligheterna att låta båda dessa former av tillgängliggöranden omfattas av de nya bestämmelserna. Som föreslås i promemorian bör alltså alla former av tillgängliggöranden omfattas av den nya inskränkningen.

Som redovisas i det följande föreslås att inskränkningen inte ska gälla om det är möjligt att teckna ett avtal som har avtalslicensverkan be- träffande användningen, om ett sådant avtal finns lätt tillgängligt på mark- naden. I praktiken torde utvidgningen därmed få begränsad betydelse under förutsättning att sådana avtal erbjuds.

Flera remissinstanser lyfter frågan om inte endast offentliggjorda verk bör omfattas av inskränkningen. Av samma skäl som redogörs för i avsnitt

7.2bör ett sådant krav inte ställas upp. Det bör dock i sammanhanget framhållas att det – med undantag för material som skapas av lärare och elever själva – är svårt att se att användning av material som inte tidigare offentliggjorts i praktiken skulle förekomma annat än i undantagsfall.

KLYS och Copyswede framhåller i det sammanhanget att inskränkningen knappast kan ge utrymme för användning av olovligen tillgängliggjort innehåll. Regeringen delar den bedömningen (jfr avsnitt 7.2).

Hur ska användningen begränsas?

Enligt direktivet får användning med stöd av inskränkningen endast ske i illustrativt syfte inom undervisning. Användning i illustrativt syfte bör en- ligt direktivet omfatta användning för att stödja, berika eller komplettera undervisningen. Det innebär i de flesta fall att enbart delar av ett verk får användas och att användningen inte bör ersätta inköp av material som är avsett för utbildningsmarknaden. Enligt direktivet bör medlemsstaterna ha rätt att, för olika kategorier av verk, ange hur stor andel av verket som kan användas i illustrativt syfte (skäl 21).

Begreppet illustrativt syfte är ett EU-rättsligt begrepp vars närmare in- nebörd är upp till EU-domstolen att bestämma. Nationella regler om hur stor andel av ett verk som får användas i illustrativt syfte riskerar därför att komma i konflikt med EU-domstolens tolkning av det begreppet. Redan av det skälet framstår det därför inte som lämpligt att ange några närmare kriterier för hur stor andel av verk eller andra prestationer som får användas i illustrativt syfte.

Ytterligare en begränsning som följer av direktivet är att användningen endast får ske i den utsträckning den är motiverad med hänsyn till det icke- kommersiella syfte som ska uppnås. Som framgår ovan utesluter inte kravet på icke-kommersiellt syfte att utbildningsinstitutionen drivs med vinstintresse eftersom det är undervisningsverksamheten i sig som ska vara icke-kommersiell. Att användningen inte får gå utöver vad som är motiverat för att uppnå det icke-kommersiella syftet bör i stället förstås så att användningen inte får gå utöver vad som krävs för undervisnings-

verksamheten. Det kan tyckas naturligt att tolka det nu aktuella rekvisitet Prop. 2021/22:278 som att det tar sikte bland annat på hur stor del av ett verk som får

användas. Som framgår ovan ger direktivets skäl uttryck för att den frågan i första hand styrs av i vilken utsträckning ett verk behöver återges för att uppnå det illustrativa syftet. Förevarande rekvisit måste därför snarare anses ta sikte på huruvida ett verk alls får användas. Det ligger alltså närmast till hands att förstå bestämmelsen i detta avseende på så sätt att användningen av ett verk eller en annan skyddad prestation måste vara motiverad av ett underliggande undervisningsbehov.

Vilka ytterligare villkor ska gälla för användningen?

I direktivet uppställs vissa ytterligare villkor för att användning med stöd av inskränkningen ska vara tillåten. Det krävs att den äger rum under ut- bildningsinstitutionens ansvar och i dess lokaler eller på andra platser, eller via en säker elektronisk miljö som endast är åtkomlig för institutionens lärare och elever (artikel 5.1.a). Som ett ytterligare villkor för att använd- ningen ska vara tillåten gäller att källan, inbegripet upphovsmannens namn, anges, om inte detta visar sig vara omöjligt (artikel 5.1.b).

PRV, liksom några ytterligare remissinstanser, efterfrågar tydliggöranden när det gäller begreppet säker elektronisk miljö. Lunds universitet och Specialpedagogiska skolmyndigheten föreslår att det ska förtydligas att en sådan miljö endast är åtkomlig för en utbildnings- institutions lärare och elever i linje med direktivets lydelse. Stockholms universitet anser att det kan behöva tydliggöras vad som gäller när undervisningen sker både på distans och i en fysisk lokal.

Som exempel på situationer som bör omfattas av inskränkningens tillämpningsområde anges i direktivet prov och undervisning som äger rum utanför utbildningsinstitutionens lokaler, till exempel i ett bibliotek. Med en säker elektronisk miljö avses en digital undervisnings- och inlärningsmiljö till vilken tillträdet är begränsat till en institutions lärare och till elever eller studenter som deltar i ett studieprogram (skäl 22). Användningen får alltså ske inom ramarna för undervisningsverksamheten i skollokaler eller på vilken annan plats som helst, under förutsättning att mottagarna (eleverna) befinner sig på den plats där användningen sker. Därutöver får användning också ske på distans, under förutsättning att användningen sker i en säker elektronisk miljö, genom att tillgången till miljön begränsas till exempel av lösenordsbaserad inloggning. Avgörande för om en elektronisk miljö kan anses säker i nu aktuell bemärkelse torde vara att distansundervisningen ordnas på ett sådant sätt att utomstående hindras från att ta del av undervisningen, även om det knappast kan anses ställas upp något krav på att den lösning som väljs måste vara felfri.

Eftersom de krav som ställs – att undervisningen ska ske i en lokal eller på en annan plats eller i en säker elektronisk miljö – är alternativa, bör också olika kombinationer av undervisning omfattas. Exempelvis kan delar av ett verk framföras vid en föreläsning i en sal på en högskola där vissa av studenterna närvar fysiskt och andra på distans i en säker elektronisk miljö.

Som framgår av promemorian bör den föreslagna inskränkningen i dessa avseenden ge den rätt till användning som följer av direktivet. När det gäl-

ler bestämmelsens utformning bedöms det dock vara tillräckligt att ange

Prop. 2021/22:278 att verk får återges i samband med undervisning eller, när det gäller under- visning som sker på distans, i en säker elektronisk miljö. Som en förutsätt- ning för att inskränkningen alls ska vara tillämplig gäller att den använd- ning som sker utförs av lärare eller elever i samband med undervisning. I att miljön ska vara säker får anses ligga att enbart de som är behöriga att dra nytta av bestämmelserna kan få åtkomst till miljön.

Som anges ovan gäller som ett ytterligare villkor för att användningen ska vara tillåten enligt inskränkningen att källan, inbegripet upphovsman- nens namn, anges. Upphovsrättslagen innehåller redan i dag ett krav på att namn och källa ska anges vid utnyttjande av ett verk (se 3 och 11 §§). Kravet på namnangivelse gäller i samtliga fall då exemplar framställs av ett verk, ett framförande eller ett fotografi eller då en sådan prestation görs tillgänglig för allmänheten. Kravet på källangivelse gäller i samtliga fall då ett verk eller en annan skyddad prestation utnyttjas med stöd av en inskränkning. Kraven på namn- respektive källangivelse är utformade på så sätt att namn respektive källa ska anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver. Direktivet föreskriver däremot att namn och källa ska anges om detta inte visar sig vara omöjligt. Bildleverantörernas förening, Svenska Journalistförbundet och Patent- och marknadsöverdomstolen efterfrågar mot den bakgrunden att ett krav motsvarande direktivets ska uppställas i bestämmelsen som nu införs.

Kravet på att namn och källa ska anges om det inte är omöjligt återfinns till exempel i artikel 5.3.a i direktivet om upphovsrätten i informa- tionssamhället. I samband med genomförandet av det direktivet gjordes bedömningen att svensk rätt, genom hänvisningen till god sed, var förenlig med direktivet och att någon ändring i bestämmelserna om namn- respektive källangivelse i 3 och 11 §§ därmed inte behövde göras (prop. 2004/05:110 s. 84–88). Praxis från EU-domstolen talar visserligen för att det kan finnas anledning att närmare överväga om de svenska bestämmel- serna ytterligare bör anpassas till EU-rätten i detta avseende (se till exempel EU-domstolens avgörande i mål C-145/10 [Painer]). Som konstateras i avsnitt 7.1 bör emellertid en sådan översyn göras i ett annat sammanhang och de bestämmelser som nu föreslås utformas med utgångs- punkt från den hittillsvarande ordningen. Regeringen delar mot den bakgrunden promemorians bedömning att det inte i anledning av det direktiv som nu ska genomföras finns skäl att föreslå några nya eller änd- rade bestämmelser om namn- och källangivelse.

Avtalslicensordningen bör inte påverkas av den nya inskränkningen

Enligt direktivet får medlemsstaterna föreskriva att inskränkningen inte är tillämplig, eller inte är tillämplig i fråga om viss användning eller vissa typer av verk, om lämpliga licenser som tillåter motsvarande åtgärder och som täcker utbildningsinstitutionernas behov och särdrag, finns lätt till- gängliga på marknaden (artikel 5.2). Direktivet ger alltså ett tydligt utrymme för att både generellt och i särskilda fall tillämpa licenslösningar i de situationer som annars omfattas av inskränkningen. Sådana licenslösningar ska täcka i vart fall den användning som omfattas av inskränkningen och kan alltså ge ett större utrymme för användning än denna. I den utsträckning en licenslösning inte fullt ut ger motsvarande

utrymme för användning som inskränkningen, ska inskränkningen gälla i dessa delar (skäl 23).

Som redovisas ovan finns det i 42 c § en avtalslicensbestämmelse som gör det möjligt att avtala om exemplarframställning inom undervisnings- verksamhet. Exemplarframställningen får ske för undervisningsändamål och kan avse såväl digital som analog kopiering. Det material av vilket exemplar ska framställas måste vara offentliggjort och de framställda exemplaren får bara användas i undervisningsverksamheten. Upphovs- mannen kan hos någon av de avtalsslutande parterna meddela förbud mot användningen (42 c § andra stycket). Den generella avtalslicensen i 42 h § kan tillämpas som komplement till avtalslicensen för undervisnings- verksamhet och möjliggör att avtal ingås också för att tillgängliggöra verk på olika sätt för allmänheten. Även den generella avtalslicensen uppställer krav på att det ska vara fråga om offentliggjorda verk och ger upphovs- mannen möjlighet att meddela förbud mot användningen.

Avtalslicensen för undervisningsverksamhet utgör grunden för de avtal om så kallad skolkopiering som sedan länge finns på marknaden. Bestäm- melserna har sin grund i att det finns ett behov av en omfattande kopie- ringsrätt inom undervisningsområdet och att detta behov inte kan tillgodo- ses genom individuella avtal.

Den svenska lagstiftaren har tidigare bedömt att det behov som finns av att använda upphovsrättsligt skyddat material i undervisningsverksamhet i huvudsak bör lösas genom avtal mellan marknadens parter. Regeringen ser inte anledning att nu göra en annan bedömning. Då direktivet ger utrymme för att låta den ordningen bestå bör den inskränkning som nu föreslås, under de förutsättningar som anges i direktivet, inte vara tillämp- lig i den utsträckning det är möjligt att teckna ett avtal som har avtalsli- censverkan beträffande sådan användning som omfattas av inskränk- ningen.

Bestämmelserna om avtalslicens ger möjlighet att erbjuda avtal som om- fattar stora delar av den användning som kan aktualiseras inom ramarna för den inskränkning som nu föreslås. I dessa delar bör alltså avtalslicen- sen ha företräde, i den utsträckning sådana avtal erbjuds. I övrigt bör in- skränkningsbestämmelsen gälla. Det gäller såväl i förhållande till vilka ty- per av verk och andra prestationer som ett avtal kan omfatta, som de en- skilda förfoganden och den användning som sådana avtal ger utrymme för. I den utsträckning en viss användning inte berör någons upphovsrätt, till exempel därför att förfogandet inte utgör ett tillgängliggörande för allmänheten, krävs naturligtvis inte något avtal och användningen sker inte heller med stöd av inskränkningen.

Direktivets möjligheter att göra undantag från inskränkningsbestämmel- sen är inte uttryckligen begränsade till avtal som har avtalslicensverkan. Det väcker frågan om också andra avtalsbaserade möjligheter att utnyttja verk i undervisningsverksamhet bör medföra undantag från inskränk- ningen. Som utgångspunkt kan emellertid konstateras att den typ av användning som inskränkningen aktualiserar är begränsad till användning som sker i illustrativt syfte. Annan typ av användning, som till exempel visning av hela eller annat än begränsade delar av filmer, radio- eller tv- program i undervisningsverksamhet, omfattas alltså inte. Därtill kommer att det finns anledning att skapa ett lättillgängligt system för de användare som berörs. I det ligger att man inte ska behöva förhandla om alltför många

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278 avtal (jfr skäl 23). Som anges i promemorian talar det för att endast göra undantag i förhållande till sådana avtal som erbjuds med stöd av en

	avtalslicens. I den utsträckning de avtal som i dag erbjuds inom ramarna
	för avtalslicensordningen inte omfattar alla de verkstyper eller förfog-
	anden som kan ske med stöd av den nya inskränkningen, finns det inte
	något hinder mot att anpassa dessa avtal eller erbjuda nya avtal.
	En ytterligare förutsättning för att det ska vara möjligt att ge en licens
	företräde framför inskränkningen är att licensen i fråga finns lätt tillgäng-
	lig på marknaden (artikel 5.2). Direktivet ger ingen närmare ledning i fråga
	om vad som avses med det uttrycket. Utgångspunkten för bedömningen
	bör dock vara att det är tillräckligt att det erbjuds en avtalslicens på mark-
	naden som helt eller delvis omfattar den aktuella användningen. Det bör
	vidare krävas att licensen i fråga är allmänt känd för de berörda användarna
	och att det inte är förenat med en alltför stor administrativ börda att ingå
	ett licensavtal. Vid bedömningen av om licensen är lätt tillgänglig torde
	också hänsyn behöva tas till på vilka villkor den tillhandahålls. Lagen
	(2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt, som också genomför
	ett EU-direktiv, innehåller bestämmelser som bland annat innebär att kol-
	lektiva förvaltningsorganisationer inte får tillämpa licensvillkor som inte
	har saklig grund eller är diskriminerande, och att den ersättning som en
	kollektiv förvaltningsorganisation begär för användningen ska vara rimlig.
	Där anges även att organisationen ska informera användaren om grunderna
	för beräkningen av ersättningen (9 kap. 2 §). De organisationer som ingår
	avtal med avtalslicensverkan omfattas av dessa bestämmelser. Ett avtal
	som är känt på marknaden och som tillhandhålls under sådana förutsätt-
	ningar och på sådana villkor måste anses vara lätt tillgängligt i direktivets
	mening. Mot den bakgrunden blir det enligt regeringens mening heller inte
	möjligt att i praktiken hindra att inskränkningen används genom att – som
	Högskolan Dalarna och SKR anför – utan vidare hävda att avtalslicenser
	finns lätt tillgängliga på marknaden. Det finns inte heller någon anledning
	att, som någon remissinstans är inne på, införa en särskild ordning för
	prövning av om erbjudna licenser i enskilda fall möter enskilda
	utbildningsanstalters behov och särdrag.
	Enligt direktivet ska medlemsstater som beslutar att begränsa inskränk-
	ningens tillämplighet i situationer där det finns en licensmöjlighet vidta
	nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det föreligger lämplig tillgäng-
	lighet och synlighet för licenserna (artikel 5.2 andra stycket). Medlemssta-
	terna bör bland annat vidta konkreta åtgärder för att säkerställa att licen-
	sieringssystem är lättillgängliga och att utbildningsanstalter är medvetna
	om förekomsten av sådana licensieringssystem, till exempel genom att ut-
	veckla informationsverktyg som syftar till att synliggöra de befintliga li-
	censieringssystemen (skäl 23).
	Den svenska avtalslicensordningen har funnits under mycket lång tid
	och är väl känd hos de aktörer som bedriver undervisningsverksamhet.
	SFIR pekar visserligen på att det kan finnas ett behov av ytterligare
	information om vilka avtal som finns på marknaden. Som framgår av
	promemorian finns emellertid information om hur ordningen fungerar
	i dag bland annat hos Skolverket, Sveriges Kommuner och Regioner och
	den organisation som samordnar licenserna för rättighetshavarnas räkning.
	Det ligger också i de avtalsslutande organisationernas intresse att se till att
58	information om avtalsmöjligheterna når berörda intressenter. Regeringen

bedömer därför att det inte i nuläget finns något behov av att genomföra Prop. 2021/22:278 särskilda informationsåtgärder beträffande dessa.

En ursprungslandsprincip för gränsöverskridande undervisning i säkra elektroniska miljöer

Enligt direktivet ska användning via säkra elektroniska miljöer som sker i enlighet med de nationella bestämmelser som genomför artikel 5 anses äga rum uteslutande i den medlemsstat (det EES-land) där utbildningsanstalten är etablerad. Syftet är att underlätta gränsöverskridande undervisning (skäl 19).

Direktivet föreskriver alltså en s.k. ursprungslandsprincip för den an-
vändning som sker via säkra elektroniska miljöer, dvs. vid undervisning
på distans. Principen måste vara avsedd att gälla såväl för den användning
som sker med stöd av inskränkningen i artikel 5.1 som för användning som
sker med stöd av avtal enligt artikel 5.3.
Ursprungslandsprincipen reglerar var den upphovsrättsligt relevanta åt-
gärden ska anses ske och därmed i praktiken vilket lands lag som kommer
att bli tillämplig på användningen. Det innebär att de rättigheter som krävs
för att göra verk och andra skyddade prestationer tillgängliga via säkra
nätverk endast behöver prövas mot lagstiftningen i det EES-land där ut-
bildningsanstalten är etablerad. Liknande bestämmelser finns sedan tidi-
gare i upphovsrättslagen för bland annat satellitsändningar och bör alltså
införas också för den nu aktuella användningen.
Det sätt på vilket direktivets bestämmelser i detta avseende är utfor-
made, men också det förhållandet att medlemsstaterna kan välja delvis
olika lösningar för genomförandet, innebär att det är nödvändigt att i den
svenska lagregeln hänvisa till nationella bestämmelser som genomför ar-
tikel 5 i denna del. En sådan hänvisning ger den svenska lagregeln ett ma-
teriellt innehåll. Det kan också konstateras att eventuella framtida änd-
ringar av artikel 5 i direktivet inte med nödvändighet måste omfatta den
nu aktuella ursprungslandsprincipen. Den hänvisning till direktivet som nu
görs bör därför vara statisk och avse direktivet i den ursprungliga lydelsen.
Patent- och marknadsöverdomstolen påpekar att promemorian går
längre än direktivets lydelse när det gäller den användning som träffas av
inskränkningen och att det mot den bakgrunden bör belysas ytterligare om
förslaget är förenligt med den ursprungslandsprincip som föreslås.
Ursprungslandsprincipen tar emellertid endast sikte på de situationer där
lärare och elever använder verk i samband med undervisning på distans,
en typ av användning som enbart får ske i säkra elektroniska miljöer. Det
innebär att möjligheterna till sådan användning på samma sätt som i
direktivet är begränsad till digitala överföringar till allmänheten. Förslaget
bedöms alltså inte avvika från direktivet såvitt avser ursprungslands-
principens tillämpningsområde.
Rimlig kompensation
Medlemsstaterna får bestämma att rättsinnehavarna ska få rimlig kompen-
sation för den användning som sker med stöd av inskränkningen (artikel
5.4). Flera organisationer som företräder rättighetshavare efterfrågar en
kompensationsordning för de fall då verk nyttjas i enlighet med
inskränkningen. Regeringen konstaterar att det är fråga om en begränsad	59
	59

Prop. 2021/22:278 inskränkning i ensamrätten. Därutöver föreslås att inskränkningen inte ska vara tillämplig om det är möjligt att teckna ett avtal som har

avtalslicensverkan beträffande användningen. Inskränkningen kompletterar alltså avtalslicensordningen och kan bara användas i den utsträckning rättighetshavarnas organisationer avstår från att erbjuda sådana avtal. Genom att sådana avtal erbjuds i så hög utsträckning som möjligt säkerställs att rättsinnehavarna får ersättning inom ramarna för ett sedan länge väl beprövat system och den användning som i sådana fall kan ske med stöd av inskränkningen är synnerligen begränsad. Mot den bakgrunden delar regeringen inte den uppfattning som KLYS och Copyswede ger uttryck för, att en kompensationsordning skulle krävas för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt internationella konventioner.

Att den användning som kan komma i fråga om det på marknaden erbjuds breda avtal är mycket begränsad minskar naturligtvis behovet av att införa en parallell kompensationsordning. En sådan ordning skulle också innebära en administrativ börda för de berörda användarna. Det gäller även om kompensationen skulle administreras av samma organisa- tion som hanterar avtalslicensen. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att det inte bör införas någon särskild rätt till kompensation.

7.4Framställning av exemplar för bevarandeändamål

Regeringens förslag: Den inskränkning i upphovsrätten som gäller för framställning av exemplar av verk för bevarandeändamål inom arkiv och bibliotek ska utvidgas till att omfatta även museer som är tillgängliga för allmänheten och film- och ljudarvsinstitutioner. Den ska även utvidgas till att omfatta en rätt att framställa exemplar av datorprogram.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget el-

ler har inga invändningar mot det. Kungliga biblioteket efterfrågar ytterligare klargöranden när det gäller vilka verk hos institutionerna som omfattas av inskränkningen. Stiftelsen Svenska Filminstitutet och Svenska Akademien välkomnar att inskränkningen utvidgas till att omfatta institut- ioner för filmarvet respektive arkiv. Stiftelsen Svenska Filminstitutet efter- frågar dock att institutioner för filmarvet ska få framställa exemplar eller framföra verk även i andra sammanhang.

Skälen för regeringens förslag

Inskränkningen för framställning av exemplar för bevarandeändamål inom arkiv och bibliotek behöver anpassas till direktivet

Direktivet innehåller en ny inskränkning i ensamrätten till exemplarfram- ställning som ger kulturarvsinstitutioner rätt att framställa exemplar för bevarandeändamål. Även denna inskränkning är obligatorisk att

genomföra. Syftet är att skapa förutsättningar för bevarande av kulturarvet Prop. 2021/22:278 och gränsöverskridande samarbete i ljuset av den digitala utvecklingen.

Enligt direktivet ska bibliotek och museum som är tillgängliga för all- mänheten, arkiv och film- eller ljudarvsinstitutioner ha rätt att framställa exemplar av verk och andra prestationer som finns permanent i deras sam- lingar, oavsett form eller medium, i syfte att bevara verket eller presta- tionen och i den utsträckning det är nödvändigt för det ändamålet (arti- kel 6).

Upphovsrättslagen innehåller redan i dag en inskränkning som ger vissa kulturarvsinstitutioner rätt att framställa exemplar för bland annat beva- randeändamål (16 §). Statliga och kommunala arkivmyndigheter, veten- skapliga bibliotek och fackbibliotek som drivs av det allmänna samt folkbiblioteken får framställa exemplar av verk, dock inte datorprogram, för bevarandeändamål (första stycket punkten 1). Även andra arkiv, och bibliotek som är tillgängliga för allmänheten, får framställa exemplar av sådana verk för bevarandeändamål (tredje stycket). Inskränkningen gäller även i förhållande till de närstående rättigheterna. Andra kulturarvs- institutioner än arkiv och bibliotek omfattas däremot inte av 16 §. Inskränkningen omfattar inte heller datorprogram. Det innebär att 16 § behöver anpassas till direktivet.

Vilka rättigheter och användare ska omfattas av inskränkningen?

Enligt direktivet ska inskränkningen gälla i förhållande till samtliga kate- gorier av verk och närstående rättigheter som skyddas av unionsrätten (ar- tikel 6). Inskränkningen för framställning av exemplar för bevarandeända- mål i 16 § omfattar de prestationer som avses i direktivet, med undantag för upphovsmän till datorprogram. Därutöver omfattas fotografiska bilder

(49 a §). Inskränkningen i 16 § måste alltså utvidgas till att omfatta även datorprogram. Av direktivet följer också att inskränkningen ska gälla till förmån för kulturarvsinstitutioner, dvs. bibliotek och museer som är till- gängliga för allmänheten, arkiv samt film- eller ljudarvsinstitutioner (arti- kel 6, jfr artikel 2.3). Vad som avses därmed behandlas i avsnitt 7.2. In- skränkningen för framställning av exemplar för bevarandeändamål i 16 § omfattar redan i dag sådana arkiv och bibliotek som avses i direktivet. Mu- seer som är tillgängliga för allmänheten och film- eller ljudarvsinstitu- tioner omfattas emellertid inte. Inskränkningen måste alltså utvidgas till att omfatta även dessa institutioner.

Stiftelsen Svenska Filminstitutet välkomnar att inskränkningen för beva- randeandamål utvidgas till att omfatta institutioner för filmarvet. Stiftelsen menar dock att sådana institutioner bör ges rätt att framställa exemplar även för kompletterings- eller forskningsändamål. Vidare anser stiftelsen att institutioner för filmarvet bör ges rätt att framföra filmverk offentligt. Frågan om ytterligare inskränkningar, utöver de som aktualiseras i anled- ning av direktivet, bör införas till förmån för institutioner för filmarvet kräver emellertid överväganden som inte ryms i detta lagstiftningsärende (jfr även avsnitt 6).

Genom de i promemorian föreslagna ändringarna samlas de hittillsva- rande reglerna om de statliga och kommunala arkivmyndigheternas respektive andra arkivs kopiering i en gemensam reglering. Riksarkivet

menar mot den bakgrunden att det behöver utvecklas tydligare vilka arkiv

Prop. 2021/22:278 som omfattas av den föreslagna bestämmelsen. Någon betydelseskillnad avses emellertid inte. Sammantaget omfattas alltså samma arkiv som tidigare.

I direktivet anges att kulturarvsinstitutioner inte nödvändigtvis har de tekniska medel eller den sakkunskap som krävs för att vidta nödvändiga bevarandeåtgärder och att de därför bör tillåtas att ta hjälp av tredje parter som agerar på deras vägnar och under deras ansvar, inbegripet sådana som är baserade i andra medlemsstater, för att framställa exemplaren (skäl 28). Det innebär inte någon utvidgning av användarkretsen, utan handlar om situationer där det är institutionen som anses framställa exemplaren och är den som är ansvarig för att framställningen är tillåten. Det innebär bland annat att det inte är tillåtet för en utomstående aktör att kopiera i förväg, dvs. utan uppdrag. I detta skiljer sig direktivet inte från vad som redan i dag måste anses följa av 16 §.

Vilken rätt till användning ska inskränkningen medföra?

I artikel 6 anges vilket förfogande som inskränkningen ska omfatta, näm- ligen rätt att framställa exemplar. Framställning får endast ske i syfte att bevara verk och andra prestationer och i den utsträckning det är nödvän- digt. Inskränkningen är avsedd att bland annat lösa problem med föråldrad teknik eller nedbrytning av det ursprungliga exemplaret. Enligt direktivet bör inskränkningen möjliggöra framställning av exemplar med lämpliga verktyg, metoder eller tekniker för bevarande, i varje format och medium, i det antal som behövs, när som helst under ett verks livstid och i den ut- sträckning som krävs (skäl 27).

Framställning får vidare endast ske av verk och prestationer som finns permanent i kulturarvsinstitutionernas samlingar. Enligt direktivets skäl anses verk och andra prestationer ingå i kulturarvsinstitutionernas egna samlingar när exemplar av materialet ägs eller innehas permanent av in- stitutionen, till exempel som en följd av överlåtelse av äganderätt, licens- avtal, skyldigheter med avseende på pliktexemplar eller arrangemang för permanent förvar (skäl 29). Som Kungliga biblioteket pekar på torde alltså depositioner, dvs. sådana verk som biblioteken åtar sig att förvara på obe- stämd tid utan att äganderätten övergår, omfattas av inskränkningen.

Inskränkningen i 16 § ger redan i dag rätt att framställa exemplar för bevarandeändamål. Med bevarandeändamål avses framför allt kopiering av material i syfte att skydda de egna samlingarna (se till exempel prop. 2004/05:110 s. 158). Det rör sig bland annat om sådana fall där materialet är föråldrat och där kopiering måste ske för att bevara det. Möjligheterna till kopiering omfattar verk i alla former, till exempel när de finns i skriftlig form eller som inspelningar, och gäller alla typer av framställningstekniker som kan användas vid kopiering.

Det ändamål som avses i direktivet omfattas alltså redan av 16 § och den ger också utrymme för att framställa exemplar av sådant material som avses i direktivet. Visserligen innehåller 16 § inte någon uttrycklig begränsning till att kopiering endast får ske i den utsträckning som är nödvändigt för bevarandet, men det måste anses ligga i bevarande- kopieringens natur att det ska finnas ett verkligt behov av bevarande.

Bestämmelserna innehåller inte heller någon uttrycklig begränsning till att exemplar endast får framställas av verk som finns permanent i

institutionernas samlingar. Som redovisas i avsnitt 7.1 får Prop. 2021/22:278 medlemsstaterna behålla inskränkningar som är förenliga med till exempel

artikel 5.2.c i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället. Den artikeln innehåller i sin tur inte någon uttrycklig sådan begränsning. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att det inte behövs någon ytterligare lagändring för att genomföra direktivet i denna del.

7.5	Gemensamma bestämmelser om avtalsvillkor
	och tekniska åtgärder

Regeringens förslag: Avtalsvillkor som inskränker rätten att använda
ett verk eller annan prestation med stöd av de nya inskränkningarna för
forskning, undervisning eller bevarande ska vara ogiltiga.
Användning med stöd av de nya inskränkningarna för text- och data-
utvinning, undervisning och bevarande ska få ske även om verket eller
prestationen skyddas av en teknisk åtgärd.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen el-
ler har inga invändningar mot dem. Göteborgs universitet och Svensk
biblioteksförening anför att ytterligare åtgärder kan behövas för att
möjliggöra användning av verk och prestationer som skyddas av en teknisk
åtgärd.
Skälen för regeringens förslag
Vissa inskränkningar ska inte kunna åsidosättas genom avtal
Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att den tillåtna använd-
ningen enligt inskränkningarna för text- och datautvinning för forsknings-
ändamål, undervisning och bevarandeändamål (artiklarna 3, 5 och 6) inte
kan åsidosättas genom avtal (artikel 7.1). Det behöver därför införas be-
stämmelser om att avtalsvillkor som inskränker rätten att använda ett verk
eller en prestation med stöd av de nya inskränkningarna är ogiltiga. Något
hinder mot att låta en sådan reglering omfatta också inskränkningen för
undervisningsändamål i de avseenden förslagen i denna proposition går
längre än direktivet finns inte. En sådan ordning framstår också som lämp-
lig.
Verket ska få användas även om det skyddas av en teknisk åtgärd
Enligt direktivet ska användning med stöd av inskränkningarna för text-
och datautvinning, undervisning och bevarandeändamål (artiklarna 3–6)
få ske även om ett verk eller en prestation skyddas av en teknisk åtgärd
(artikel 7.2). Med en teknisk åtgärd avses varje verkningsfull teknik, an-
ordning eller komponent som har utformats för att vid normalt bruk hindra
eller begränsa exemplarframställning eller tillgängliggörande för allmän-
heten utan samtycke från upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare
(se 52 b § andra stycket, jfr artikel 6.3 i direktivet om upphovsrätten i in-
formationssamhället).		63

Prop. 2021/22:278 En sådan rätt till användning av ett verk eller en prestation som skyddas av en teknisk åtgärd finns redan för den användning som får ske enligt inskränkningen i 16 § till förmån för bibliotek och arkiv. Om en teknisk åtgärd hindrar sådan användning, får en domstol på yrkande av en berättigad användare förelägga rättsinnehavaren vid vite att möjliggöra för användaren att utnyttja verket (52 f §). Denna rätt till användning gäller dock inte för verk som tillgängliggjorts i enlighet med överenskomna avtalsvillkor på ett sätt som gör att enskilda kan få tillgång till verket genom överföring från en plats och vid en tidpunkt som de själva har valt (på begäran).

En motsvarande rätt till användning av ett verk eller en prestation som skyddas av en teknisk åtgärd bör införas för användning som sker även med stöd av de nya inskränkningarna. Till skillnad från vad som gäller i fråga om den befintliga inskränkningen i 16 § ska dock rätten inte kunna begränsas för verk eller prestationer som enligt avtal tillgängliggjorts för användning på begäran (se artikel 7.1, jfr artikel 6.4 fjärde stycket i direk- tivet om upphovsrätten i informationssamhället och även prop. 2017/18:241 s. 24 och 44).

Göteborgs universitet ifrågasätter om de föreslagna åtgärderna blir prak- tiskt genomförbara och Svensk biblioteksförening anser att enskilda som på grund av en teknisk skyddsåtgärd förhindras att utföra text- och datautvinning ska ges rätt att bryta igenom den om rättsinnehavaren inte möjliggör sådan utvinning inom viss tid efter att hindret påtalats. Al- ternativt bör underlåtenheten leda till någon form av sanktion.

I samband med genomförandet av direktivet om upphovsrätten i informationssamhället konstaterade regeringen att det inte är förenligt med det direktivet att låta berörda personer på egen hand kringgå tekniska åtgärder (se prop. 2004/05:110 s. 317). Att ge enskilda rätt att bryta igenom tekniska åtgärder som uppställts av rättsinnehavare kan inte heller bli aktuellt i detta fall. Det gäller även i situationer då ett sådant hinder påtalats. Enligt regeringens bedömning är det i stället lämpligt att låta de berättigade personerna enligt de nu aktuella inskränkningarna omfattas av samma reglering som i dag gäller för liknande fall. Enligt regeringens bedömning är denna möjlighet tillräcklig.

Som redovisas i avsnitt 7.2 gäller inskränkningen för allmän text- och datautvinning inte om rättsinnehavaren på lämpligt sätt har förbehållit sig den rätt till exemplarframställning som avses där. En teknisk skyddsåtgärd kan, om den uppfyller kraven för det, utgöra ett sådant förbehåll. I den situationen har användaren inte rätt att utnyttja inskränkningen och förut- sättningarna i 52 f § första stycket är därmed inte uppfyllda.

8	Kulturarvsinstitutioners användning av	Prop. 2021/22:278

	verk som inte finns i handeln
8.1	En ny gränsöverskridande avtalslicens

Regeringens förslag: En ny särskild avtalslicens ska införas.
Avtalslicensen ska göra det möjligt för bibliotek och museer som är
tillgängliga för allmänheten, arkiv samt institutioner för film- eller
ljudarvet att använda verk som ingår i de egna samlingarna, men som
inte finns i handeln. Den ska omfatta exemplarframställning och
tillgängliggörande för allmänheten.
Avtalslicensen ska inte gälla användning som sker i förvärvssyfte
eller om upphovsmannen hos någon av parterna meddelat förbud mot
att utnyttja ett verk.
När ett verk utnyttjas med stöd av nationella bestämmelser som
genomför direktivet i denna del, ska den upphovsrättsligt relevanta
åtgärden anses ske i det land där kulturarvsinstitutionen är etablerad,
om den är etablerad i ett land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES).
Samtliga till upphovsrätten närstående rättigheter ska omfattas av
bestämmelserna.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen
eller har inga invändningar mot dem. Svenska Arkivförbundet, Sveriges
Hembygdsförbund och Sveriges Museer efterfrågar en förstärkning av
mindre kulturarvsinstitutioners ställning vid ingåendet av licensavtal.
Sveriges Hembygdsförbund föreslår att Patent- och registreringsverkets
tillsynsansvar enligt lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av
upphovsrätt utökas till relationen mellan avtalsslutande parter. Kungliga
biblioteket efterfrågar ett förtydligande om att bestämmelserna även
omfattar icke offentliggjorda verk. Några remissinstanser, i huvudsak
upphovsmannaorganisationer, uttrycker motsatt uppfattning i fråga om
sådana verk. Sveriges Museer och Sveriges Kommuner och Regioner
(SKR) efterfrågar ett förtydligande av vad som avses med användning i
förvärvssyfte.
Skälen för regeringens förslag
En ny särskild avtalslicens
Direktivet innehåller bestämmelser om kulturarvsinstitutionernas
användning av verk (och andra skyddade prestationer) som ingår i de egna
samlingarna och som inte finns tillgängliga via sedvanliga kommersiella
kanaler (artiklarna 8–11). I direktivet benämns de utgångna verk.
Bestämmelserna syftar till att underlätta bland annat arkivs och biblioteks
digitalisering och tillhandahållande av sådana verk.
De verk som avses ska ingå i kulturarvsinstitutionens egna samlingar.
Verken ska också vara utgångna i direktivets mening. Ett verk ska anses
utgånget när det i god tro kan antas att verket i dess helhet inte är
tillgängligt	för allmänheten via sedvanliga kommersiella kanaler. En	65

Prop. 2021/22:278 rimlig ansträngning ska ha gjorts för att avgöra om det är kommersiellt

	tillgängligt eller inte (artikel 8.5).
	Benämningen utgångna verk är mindre lyckad. Det kan i ett
	upphovsrättsligt sammanhang leda tanken till att det är fråga om att
	skyddstiden för verket har gått ut. En benämning som bättre fångar vad
	som avses är verk som inte finns i handeln. Det stämmer också bättre
	överens med benämningen i flera andra språkversioner av direktivet (till
	exempel out-of-commerce works, œuvre indisponibles dans le commerce,
	och værker der icke længere forhandles i den engelska, franska respektive
	danska språkversionen av direktivet). Som Konstnärliga och Litterära
	Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) och Copyswede är inne på kan
	några språkversioner i och för sig ge intryck av att verket tidigare ska ha
	funnits i handeln. Organisationerna förordar därför en benämning som
	motsvarar direktivets danska språkversion, dvs verk som inte längre finns
	i handeln. Direktivet är emellertid tydligt i fråga om att också verk som
	aldrig förts i handeln omfattas av bestämmelserna (artikel 8.5, jfr skäl 30
	och 37).
	De kulturarvsinstitutioner som omfattas av bestämmelserna är bibliotek
	och museer som är tillgängliga för allmänheten, arkiv samt film- och
	ljudarvsinstitutioner (artikel 2.3).
	En kollektiv förvaltningsorganisation och en kulturarvsinstitution ska
	kunna ingå icke-exklusiva licensavtal beträffande de aktuella verken.
	Licensavtalen får inte vara kommersiellt betingade. De ska kunna omfatta
	förfogandena mångfaldigande, spridning och överföring till allmänheten
	inklusive tillgängliggörande för allmänheten på begäran. Avtalen ska
	vidare kunna omfatta rättsinnehavare som inte företräds av organisationen
	(artikel 8.1). Licensavtalen ska kunna avse användning av verk i alla
	medlemsstater. De ska alltså ha en gränsöverskridande effekt (artikel 9.1).
	Det finns redan i dag – med stöd av reglerna om avtalslicens – goda
	möjligheter för arkiv och bibliotek att erhålla icke-exklusiva licenser att
	använda verk som ingår i de egna samlingarna men som inte finns i
	handeln. Den särskilda avtalslicensen för arkiv och bibliotek ger dem
	möjlighet att framställa exemplar och tillgängliggöra offentliggjorda
	sådana verk för allmänheten (42 d §). Ett sådant avtal möjliggör emellertid
	inte gränsöverskridande användning (om inte motsvarande ordning finns
	även i det andra landet, och avtal om användning har ingåtts där).
	Dessutom begränsas de förfoganden som kan ske med stöd av den
	särskilda avtalslicensen för arkiv och bibliotek i vissa fall av att det måste
	vara fråga om offentliggjorda verk. Någon sådan begränsning finns inte i
	direktivet och någon sådan begränsning – som efterfrågas av några
	remissinstanser – bör därför inte heller i detta fall införas (jfr avsnitt 7.2).
	Direktivets bestämmelser har samtidigt en konstruktion som i grunden
	ligger nära de svenska avtalslicensbestämmelserna. I direktivets skäl anges
	det också att medlemsstaterna kan använda avtalslicenser för den
	licensieringsmekanism som ska finnas enligt direktivet (skäl 32).
	Det bör därför införas en särskild avtalslicens som ger kulturarvs-
	institutionerna möjlighet att ingå avtal om att använda verk som finns i de
	egna samlingarna men som inte finns tillgängliga i handeln.
	Avtalslicensen bör omfatta exemplarframställning och alla former av
	tillgängliggöranden för allmänheten som inte sker i förvärvssyfte, det vill
66	säga som inte syftar till att generera vinst.

Som föreslås i promemorian bör den nya avtalslicensen, utöver de verk Prop. 2021/22:278 och prestationer som skyddas av EU-rätten, också omfatta fotografiska

bilder.

Det finns en möjlighet för medlemsstaterna att föreskriva ytterligare specifika krav för att avgöra om ett verk ska kunna omfattas av den sär- skilda licensordningen. Som ett exempel nämns att medlemsstaterna kan införa ett brytdatum. Sådana krav ska dock inte gå längre än vad som är nödvändigt och rimligt, och ska inte utesluta möjligheten att fastställa att ett bestånd av verk som helhet inte finns tillgängligt kommersiellt, när det är rimligt att anta att samtliga verk inte finns tillgängliga kommersiellt (artikel 8.5). De obligatoriska krav som föreskrivs i direktivet, och som gäller i samtliga länder, framstår emellertid som tillräckliga. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att det inte finns skäl att utnyttja möjligheten att föreskriva ytterligare krav.

Det kan i detta sammanhang särskilt poängteras att användning med stöd av en ny särskild avtalslicens inte hindrar att verk som inte finns i handeln används också i andra fall med stöd av en annan avtalslicens eller ett annat avtal. Införandet av en ny särskild avtalslicens innebär inte heller något hinder mot att andra användare ingår avtal med stöd av andra bestämmelser som omfattar användning av verk som inte finns i handeln (jfr skäl 43).

Krav på att licensavtalen ingås av kollektiva förvaltningsorganisationer samt krav på representativitet och likabehandling

Den kollektiva förvaltningsorganisation som ska kunna ingå licensavtal ska, på grundval av sitt mandat, vara tillräckligt representativ i fråga om rättsinnehavare avseende den typ av verk som avses och de rättigheter som är föremål för licensen. Det krävs också att lika behandling garanteras alla rättsinnehavare i förhållande till licensvillkoren, dvs. såväl medlemmar som utanförstående rättsinnehavare (artikel 8.1). Licensen ska vidare sökas hos en organisation som är representativ för den medlemsstat där kulturarvsinstitutionen är etablerad (artikel 8.6).

Vad som avses med kollektiv förvaltningsorganisation definieras inte i direktivet. Däremot finns en sådan definition i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/26/EU av den 26 februari 2014 om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöver- skridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden (direktivet om kollektiv förvaltning av upphovsrätt, EUT L 84, 20.3.2014, s. 72, CELEX 32014L0026). En kollektiv förvaltningsorganisation är enligt definitionen där en organi- sation som har tillstånd enligt lag eller genom överlåtelse, licens eller annat avtal att som sitt enda eller huvudsakliga syfte förvalta upphovsrätt eller närstående rättigheter för mer än en rättighetshavare till gemensamt gagn för dessa rättighetshavare, och antingen ägs eller kontrolleras av sina medlemmar eller är organiserad på ideell basis eller båda delarna (artikel 3 i det direktivet). En motsvarande definition finns i 1 kap. 4 § lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt.

Det ligger nära till hands att anta att med kollektiv förvaltnings- organisation i artikel 8 i direktivet avses en sådan organisation som

definieras i artikel 3 i direktivet om kollektiv förvaltning av upphovsrätt.

Prop. 2021/22:278 En hänvisning till det direktivet finns också i skälen (skäl 34). Det bör därför vara en förutsättning för den nya avtalslicensen att avtalet har

	ingåtts med en sådan organisation.
	Organisationen ska vara tillräckligt representativ i fråga om rättsinne-
	havare avseende den typ av verk som avses och de rättigheter som är
	föremål för licensen. I fråga om rättsinnehavare avseende den typ av verk
	som avses måste det förstås på ett övergripande plan, till exempel
	upphovsmän till litterära verk eller bildkonst om licensen avser sådana
	verk. När det gäller rättigheter som är föremål för licensen innebär det att
	organisationen ska i tillräckligt hög grad förvalta rätten till exemplar-
	framställning och överföring till allmänheten, om det är dessa rättigheter
	som avtalet omfattar.
	För att en organisation som förvaltar upphovsrätt ska kunna ingå avtal
	med avtalslicensverkan krävs det att organisationen företräder ett flertal
	upphovsmän till i Sverige använda verk på området (42 a § första stycket).
	För att kunna utlösa avtalslicens krävs dessutom att organisationen är
	representativ för de rättigheter som aktualiseras i enskilda avtal.
	Avtalslicensen bygger på att organisationen ingår avtalet å sina
	medlemmars vägnar och att lagregeln utsträcker avtalet till att på samma
	sätt gälla också för de som inte är medlemmar. En förutsättning för detta
	är att organisationen har mandat från sina medlemmar att avtala om de
	ifrågavarande rättigheterna.
	När det gäller kravet på att licensen ska sökas hos en organisation som
	är representativ för den medlemsstat där kulturarvsinstitutionen är
	etablerad kan det konstateras att upphovsrättslagens regler om avtalslicens
	förutsätter att organisationen är representativ i förhållande till de verk som
	används på området i Sverige. En sådan organisation kan vara svensk eller
	utländsk, men kan förutsättas uppfylla direktivets krav på representativet.
	Enligt bestämmelserna om avtalslicens ska de upphovsmän som inte
	företräds av organisationen i fråga om ersättning som lämnas enligt avtalet
	vara likställda med de upphovsmän som organisationen företräder. Samma
	krav på likställighet finns i fråga om förmåner från organisationen vilka
	väsentligen bekostas genom ersättningen. Om en organisation till exempel
	använder ersättningarna för att ge stipendier så ska utanförstående
	upphovsmän ha samma rätt att delta i urvalet av stipendiater som de
	upphovsmän som företräds av organisationen. En utanförstående upphovs-
	man har vidare, oavsett dessa regler, alltid rätt att få ersättning som hänför
	sig till utnyttjandet av hans eller hennes verk (42 a § andra stycket).
	Som konstateras i promemorian måste upphovsrättslagens krav på
	representativitet och likabehandling anses uppfylla direktivets
	motsvarande krav. Det framstår också som rimligt att samma krav på
	representativitet och likabehandling som gäller i övrigt också ska gälla för
	de förvaltningsorganisationer som träffar de avtal som nu aktualiseras.
	De frågor som tas upp av Svenska Arkivförbundet, Sveriges
	Hembygdsförbund och Sveriges Museer om att bland annat förstärka
	mindre kulturarvsinstitutioners ställning vid ingåendet av licensavtal
	ligger utanför förevarande lagstiftningsärende (se även avsnitt 6). Det bör
	dock framhållas att lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt
	innehåller bestämmelser om hur parterna på marknaden ska förhålla sig
	till varandra i avtalsförhandlingar och hur licensvillkor får utformas. Bland
68	annat får en kollektiv förvaltningsorganisation inte tillämpa licensvillkor

som inte har saklig grund, eller licensvillkor som är diskriminerande. Prop. 2021/22:278 Vidare ska den ersättning som en kollektiv förvaltningsorganisation begär

för användning av verk och andra skyddade prestationer vara rimlig (9 kap.

1 och 2 §§). Patent- och registreringsverkets tillsynsansvar omfattar samtliga bestämmelser i lagen, även om ingripande i anledning av enskilda avtalsvillkor endast får ske genom ett föreläggande att inte tillämpa samma eller väsentligen samma villkor i liknande fall (12 kap. 1 och 3 §§).

Möjligheten att meddela förbud

Rättsinnehavare ska när som helst, enkelt och faktiskt, få utesluta sina verk från licensiering, antingen i allmänhet eller i specifika fall. Det ska också kunna ske efter att ett avtal har ingåtts (artikel 8.4).

När det gäller svenska avtalslicenser kan rättsinnehavaren i de flesta fall
meddela förbud mot förfogandet hos någon av de avtalsslutande parterna.
Det finns inga särskilda regler om när eller hur en rättsinnehavare ska
meddela eller formulera förbudet mot användning. Ett förbud kan alltså
meddelas när som helst och gälla för specifik användning eller användning
i allmänhet (jfr även avsnitt 9). En förbudsmöjlighet som utformas på det
sättet måste anses uppfylla direktivets krav. En möjlighet att meddela
förbud bör därför införas.
Vissa verk ska undantas från avtalslicensen
Enligt direktivet ska de nya bestämmelserna inte gälla om det är fråga om
uppsättningar av verk som har viss koppling till länder utanför EES
(artikel 8.7 första stycket). Med uppsättningar avses ett närmare avgränsat
bestånd eller en närmare avgränsad samling av verk.
De situationer som omfattas är då det finns belägg för att den aktuella
samlingen av verk i första hand består av verk som först har getts ut eller,
om utgivning inte har skett, först sänts ut i ett land utanför EES. Om det är
fråga om filmverk eller audiovisuella verk är det i stället avgörande om
samlingen i första hand består av sådana verk vars producent har sitt säte
eller sin hemvist i ett land utanför EES. Inte heller i sådana fall ska
bestämmelserna gälla. Detsamma gäller, slutligen, om samlingen i första
hand består av tredjelandsmedborgares verk och det inte har gått att
fastställa var verken getts ut eller sänts ut eller, i fråga om filmverk och
audiovisuella verk, var producenten har sitt säte.
Trots det som nu anförs kan en samling av verk som har en sådan
anknytning till ett tredjeland ändå omfattas av den nya avtalslicensen om
avtalet ingås med en kollektiv förvaltningsorganisation som är tillräckligt
representativ för rättighetshavarna i det landet (artikel 8.7 andra stycket).
Så kan till exempel vara fallet om en svensk organisation har avtal med en
systerorganisation i det andra landet som ger möjlighet att representera
deras medlemmar här.
De nya bestämmelserna behöver begränsas i enlighet med det som
anförs ovan.
Gränsöverskridande effekt
Direktivet förutsätter att en licens enligt de nya bestämmelserna ska
möjliggöra användning inom hela EES, om parterna till avtalet är överens
om det. Det ankommer, enligt artikel 9.1, på medlemsstaterna att säker-	69

Prop. 2021/22:278 ställa detta. I skälen anges att det bör stå de avtalsslutande parterna fritt att bestämma om licensers territoriella räckvidd, inbegripet möjligheten att omfatta alla medlemsstater (skäl 40).

Det är inte möjligt att i svensk lagstiftning reglera vad som ska vara tillåten eller otillåten användning i andra länder. Däremot bör det regleras att användning som sker i Sverige enligt avtal som har ingåtts i ett land inom EES med stöd av motsvarande bestämmelser där, ska vara tillåten. En möjlighet att åstadkomma detta är att föreskriva att den upphovs- rättsligt relevanta åtgärden uteslutande ska anses ske i den EES-stat där aktuell kulturarvsinstitution är etablerad, en s.k. ursprungslandsprincip.

Som framgår av nästa avsnitt behöver en sådan ursprungslandsprincip införas för att avgöra var den upphovsrättsligt relevanta åtgärden ska anses ske när det gäller användning med stöd av den inskränkning i upphovsrätten som ska gälla för det fall det inte finns möjlighet att licensiera användningen. Det framstår därför som lämpligast att välja en sådan reglering även när det gäller användning som sker med stöd av ett licensavtal som har sin grund i direktivets bestämmelser. En sådan ordning hindrar inte att parterna i det aktuella avtalet ändå begränsar i vilken utsträckning tillhandahållande får ske inom ett visst territorium eller inte. Regleringen bör utformas på motsvarande sätt som ovan föreslås beträffande gränsöverskridande undervisning (avsnitt 7.3).

8.2En ny inskränkning för användning av verk som inte finns i handeln

Regeringens förslag: En ny inskränkning i upphovsrätten ska införas. Den ska ge bibliotek och museer som är tillgängliga för allmänheten, arkiv samt institutioner för film- eller ljudarvet rätt att framställa exem- plar av verk som ingår i de egna samlingarna, men som inte finns i handeln. Verken ska få tillgängliggöras på internet, förutsatt att det inte sker i förvärvssyfte. Inskränkningen ska vidare endast gälla om det inte finns möjlighet att licensiera användningen med stöd av den nya avtals- licensen.

Inskränkningen ska inte gälla om upphovsmannen har meddelat förbud mot utnyttjandet.

När ett verk utnyttjas med stöd av nationella bestämmelser som genomför direktivet i denna del, ska den upphovsrättsligt relevanta åtgärden anses ske i det land där kulturarvsinstitutionen är etablerad, om den är etablerad i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Samtliga till upphovsrätten närstående rättigheter ska omfattas av bestämmelserna.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen

eller har inga invändningar mot dem. Sveriges Radio, Svenska Förläggareföreningen, Sveriges Författarförbund och Administration av litterära rättigheter i Sverige (ALIS) påtalar att ett verks status som tillgängligt i handeln kan variera över tid. Sveriges Författarförbund ifrågasätter med anledning av detta att kulturarvsinstitutionerna ska göra

bedömningen av ett verks status i detta avseende. Sveriges Radio efterfrågar åtgärder för att säkerställa att verk, som av kommersiella, rättighetsmässiga, publicistiska eller etiska skäl inte finns i handeln, inte åter tillgängliggörs. Sveriges Television (SVT) och Svenska Föreningen för Immaterialrätt (SFIR) ifrågasätter varför lagtexten endast anger att upphovsmannen – och inte andra rättsinnehavare – kan meddela förbud mot användning. Patent- och marknadsöverdomstolen föreslår att kravet på källangivelse utformas enligt direktivets ordalydelse och pekar på att bestämmelsen avviker från andra bestämmelser som nu föreslås, och som inte innehåller något krav på källangivelse.

Skälen för regeringens förslag: Enligt direktivet ska medlemsstaterna föreskriva en inskränkning i upphovsrätten som gäller då det saknas en kollektiv förvaltningsorganisation som uppfyller kraven på representativi- tet. Inskränkningen ska ge kulturarvsinstitutionerna möjlighet att tillgäng- liggöra de aktuella verken på internet. Det får endast ske i icke-kommer- siellt syfte på icke-kommersiella webbplatser. Till skillnad från avtals- licensen, som omfattar alla former av tillgängliggörande, är alltså inskränkningen begränsad till överföringar till allmänheten. En ytterligare förutsättning för att användningen ska vara tillåten är att namnet på upphovsmannen eller en annan identifierbar rättsinnehavare anges, om det inte visar sig vara omöjligt (artikel 8.2 och 8.3). För användning som sker med stöd av en sådan inskränkning ska vidare en ursprungslandsprincip gälla. Användningen ska anses äga rum endast i den medlemsstat där den kulturarvsinstitution som står bakom användningen är etablerad (artikel 9.2). I upphovsrättslagen finns inte någon sådan inskränkning eller ursprungslandsprincip. Det betyder att nya bestämmelser behöver införas.

Inskränkningen ska endast vara tillämplig på sådana typer av verk för vilka det saknas en tillräckligt representativ kollektiv förvaltnings- organisation. Om det finns en kollektiv förvaltningsorganisation som uppfyller kraven på representativitet, men som inte erbjuder licenser med stöd av den nya avtalslicensen, ska det däremot inte finnas möjlighet för kulturarvsinstitutionerna att i stället tillämpa inskränkningen (jfr även skäl 32).

Huruvida det finns någon kollektiv förvaltningsorganisation som uppfyller kravet på representativitet kan förändras över tid. Det finns därför inte anledning att överväga om det kan föreskrivas för vilka verks- typer inskränkningen ska vara tillämplig. En särskild förutsättning för inskränkningens tillämplighet bör i stället – som föreslås i promemorian – vara att det inte finns någon kollektiv förvaltningsorganisation som kan licensiera användningen med stöd av den nya avtalslicensen.

När det gäller kravet på att ett verk inte ska finnas tillgängligt i handeln ger direktivet inte någon ytterligare ledning för vilken bedömning som ska göras än vad som redogörs för i avsnitt 8.1. Att ett verk finns tillgängligt för utlån på bibliotek kan emellertid inte, som Svenska Förläggareföreningen menar, anses innebära att det finns tillgängligt i handeln på det sätt som nu är aktuellt. Som bland annat Sveriges Författarförbund för fram är det dock uppenbart att ett verks status i detta avseende kan förändras över tid. I likhet med övriga inskränkningar ansvarar naturligtvis alltid användaren för att villkoren för användning enligt en inskränkning är uppfyllda. I förevarande fall har också rättsinnehavaren en möjlighet att förbjuda användningen. Att som några

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278 remissinstanser är inne på, införa ytterligare förtydliganden i denna del

	framstår enligt regeringen därför inte som lämpligt.
	Direktivet ger inte utrymme för att – som Sveriges Radio efterlyser –
	begränsa inskränkningen så att den inte skulle gälla då kommersiella,
	rättighetsmässiga, publicistiska eller etiska skäl ligger bakom att verket
	inte finns i handeln. Det bör emellertid understrykas att de verk som kan
	komma i fråga för användning ska ingå i institutionernas samlingar. På så
	sätt är de typiskt sett redan tillgängliga för allmänheten. Inskränkningen
	gäller vidare bara om det inte finns någon kollektiv förvaltningsorganisa-
	tion som kan ingå avtal om användningen. Det ligger alltså i
	rättsinnehavarnas intresse att se till att det finns behöriga organisationer.
	Om det finns en sådan organisation som vill ingå avtal är det naturligtvis
	också möjligt att i avtalet reglera de aktuella frågorna och i dessa
	avseenden ger den nu aktuella avtalslicensen inte ett bredare utrymme än
	den som redan möjliggör för arkiv och bibliotek att tillgängliggöra sina
	samlingar (42 d §).
	Kravet på att upphovsmannen eller en annan identifierbar rättsinne-
	havare ska anges vid användning med stöd av inskränkningen gäller utöver
	upphovsmannens ideellrättsliga anspråk på att bli namngiven då verket
	används med stöd av en inskränkning i upphovsrätten. Upphovsmannens
	namn ska då alltid och oavsett vem som är rättsinnehavare anges i den
	omfattning och på det sätt som god sed kräver (jfr 3 och 11 §§). Den
	situation som regleras i förevarande artikel avser i stället att den som
	innehar rätten till verket, vare sig det är upphovsmannen eller någon
	annan, ska anges om det inte är omöjligt. Kravet är alltså ett annat än det
	krav på namn- och källangivelse som regleras i till exempel
	inskränkningen för undervisningsändamål (jfr avsnitt 7.3). Syftet torde
	också delvis vara ett annat, nämligen att den som faktiskt innehar
	rättigheterna till verket ska kunna göras uppmärksam på användningen och
	ges möjlighet att meddela förbud. En liknande bestämmelse finns sedan
	tidigare såvitt avser herrelösa verk (16 a § första stycket 8). Det bör därför
	införas en särskild skyldighet att, om det är möjligt, ange den eller de
	rättsinnehavare som är kända när ett verk utnyttjas (jfr prop. 2013/14:206
	s. 22).
	Rättsinnehavare ska också när det kommer till användning som sker
	eller kan komma att ske med stöd av inskränkningen när som helst, enkelt
	och faktiskt, få utesluta sina verk från licensiering, antingen i allmänhet
	eller i specifika fall. Ett sådant förbud ska kunna meddelas också efter att
	användningen har påbörjats (artikel 8.4).
	När inskränkningen är tillämplig och en kulturarvsinstitution förfogar
	över ett verk med stöd av inskränkningen eller har för avsikt att göra det,
	får det anses tillräckligt och lämpligt att det finns motsvarande möjlighet
	att förbjuda användning som vid licensiering med stöd av avtalslicens (jfr
	också avsnitt 9). Ett sådant förbud måste då meddelas till kulturarvs-
	institutionen. Det framstår som lämpligt att förbudsmöjligheten i denna del
	även i övrigt utformas på samma sätt som i bestämmelserna om
	avtalslicens. Att begreppet upphovsman används i lagen utesluter alltså
	inte att även den som förvärvat en rätt från upphovsmannen, dvs. en annan
	rättsinnehavare än upphovsmannen, kan ha rätt att meddela förbud. En
	rättsinnehavare som förvärvat den ekonomiska ensamrätten från
72	upphovsmannen genom en totalöverlåtelse förfogar ensam över rätten att

framställa exemplar av verket och göra det tillgängligt för allmänheten. Prop. 2021/22:278 Om förvärvet är av mer begränsad omfattning, kan dock beroende på omständigheterna förbudsmöjligheten ligga kvar hos upphovsmannen.

Huruvida upphovsmannen – eller annan rättsinnehavare – kan meddela förbud måste i princip anses följa hans eller hennes möjlighet att ge tillstånd till och agera rättsligt mot den typ av förfogande som aktualiseras genom inskränkningen (jfr. prop. 2012/13:141 s. 58).

Den ursprungslandsprincip som måste införas bör utformas på samma sätt som ovan föreslås beträffande gränsöverskridande undervisning (avsnitt 7.3, jfr även avsnitt 8.1).

8.3Särskild information i samband med användning

Regeringens förslag: Regeringen ska få meddela föreskrifter om att kulturarvsinstitutioner och kollektiva förvaltningsorganisationer ska lämna de uppgifter till EU:s immaterialrättsmyndighet som enligt direktivet ska tillgängliggöras på den webbportal som myndigheten tillhandahåller.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen

eller har inga invändningar mot dem. Sveriges Radio anser att tillgängliggörande av information på webbportalen ska vara en förutsättning för att användning ska få ske och att detta bör anges i lagtexten. ALIS avstyrker förslaget om att inte reglera vem av parterna i ett avtal som ska ansvara för informationen och menar att den skyldigheten bör läggas på kulturarvsinstitutionerna.

Skälen för regeringens förslag: Medlemsstaterna ska säkerställa att viss information finns tillgänglig avseende användning som sker eller kan komma att ske med stöd av den särskilda avtalslicensen eller den underliggande inskränkningen (artikel 10.1). Informationen ska finnas tillgänglig på en offentlig EU-gemensam webbportal.

Den information som ska göras tillgänglig är information som syftar till att identifiera de verk som omfattas av en licens som har beviljats med stöd av de nya bestämmelserna eller som används med stöd av inskränkningen. Informationen ska också avse möjligheten att meddela förbud. Slutligen ska information om parterna i licensavtalet, de territorier som omfattas och vilken användning som kan ske tillgängliggöras så snart informationen finns till hands. Informationen ska komma från kulturarvsinstitutioner och kollektiva förvaltningsorganisationer. Informationen ska vara tillgänglig på webbportalen minst 6 månader före det att verket görs tillgängligt för allmänheten. Webbportalen ska upprättas och förvaltas av EU:s immaterialrättsmyndighet (artikel 10.1). Medlemsstaterna kan också välja en ordning där informationen lämnas via en nationell myndighet, som i praktiken skulle vidarebefordra informationen från kulturarvs- institutionerna och de kollektiva förvaltningsorganisationerna till EU:s immaterialrättsmyndighet. Eftersom direktivet inte kräver det, finns det

emellertid inte skäl för en sådan ordning.

Prop. 2021/22:278	När det gäller frågan om huruvida tillgängliggörandet på webbportalen
	bör ses som en förutsättning för att användning med stöd av licensen eller
	inskränkningen ska få ske, vilket Sveriges Radio förespråkar, konstaterar
	regeringen följande. Regleringen om webbportalen är fristående från
	inskränkningen och syftar till att underlätta för rättsinnehavare att få
	kännedom om att deras verk används eller kan komma att användas och
	på så sätt förbättra deras möjligheter att utöva sin rätt att förbjuda
	användningen (se skäl 41). Den information som ska tillgängliggöras är
	relativt allmänt hållen. Den kan som regel inte väntas vara så pass
	detaljerad att samtliga enskilda verk som används eller kan komma att
	användas kan identifieras. De egentliga förutsättningarna för att använd-
	ningen ska vara tillåten med stöd av den särskilda licens- respektive
	inskränkningsordning som föreskrivs i direktivet regleras i stället
	uttömmande i artikel 8. Det bör därför enligt regeringen inte föreskrivas
	att tillgängliggörandet av information på webbportalen är en förutsättning
	för att användningen ska få ske.
	Kulturarvsinstitutioner	och	kollektiva förvaltningsorganisationer
	kommer, efter att ha registrerat sig som användare på webbportalen, ha
	möjlighet att på egen hand föra in informationen i portalen. Regeringen
	delar inte uppfattningen att det enbart bör åläggas kulturarvsinstitutionerna
	att göra detta. Regeringen instämmer alltså i promemorians bedömning att
	det saknas anledning att reglera vem av parterna till ett avtal som ska se
	till att den aktuella informationen tillgängliggörs. Det bör i stället lämnas
	till parterna att komma överens om hur de i det fallet fullgör skyldigheten
	att tillgängliggöra informationen. På så sätt ges också rättsinnehavarna,
	genom de kollektiva förvaltningsorganisationerna, inflytande över vilken
	information som ska tillgängliggöras. Det som nu sagts hindrar inte heller
	parterna från att i avtalet närmare reglera frågan. I de fall information ska
	lämnas i anledning av att ett verk används med stöd av inskränkningen, är
	det naturligtvis enbart kulturarvsinstitutionen som kan fullgöra
	skyldigheten.
	När det gäller frågan om vilken information som ska lämnas är utrymmet
	för medlemsstaterna att precisera detta i nationell rätt begränsat. I
	direktivet om föräldralösa verk finns en närliggande skyldighet för
	medlemsstaterna att säkerställa att information från kulturarvsinstitutioner
	om sådan användning som avses i det direktivet ska bli tillgänglig i en
	databas. Även i det direktivet är bestämmelserna om vilken information
	som ska lämnas så pass detaljerade att utrymmet för att i nationell rätt göra
	ytterligare preciseringar är begränsat. Regeringen konstaterade vid
	genomförandet av det direktivet att det saknas skäl att reglera
	informationsskyldigheten i lagstiftningen och att regler om det i stället
	borde tas in i en förordning (prop. 2013/14:206 s. 33). Det saknas skäl att
	göra någon annan bedömning i detta fall. Regeringen bör därför
	bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna den
	aktuella informationen	till	EU:s immaterialrättsmyndighet. I
	bemyndigandet bör hänvisas till de uppgifter som enligt direktivet ska
	lämnas till den myndigheten. Det finns inte någon anledning att begränsa
	den hänvisningen till direktivet i dess nuvarande lydelse. Bemyndigandet
	bör alltså gälla också för sådana uppgifter som enligt eventuella senare
	ändringar i direktivet kan komma att behöva lämnas till myndigheten
74	(s.k. dynamisk hänvisning).

Medlemsstaterna ska, om så är nödvändigt för rättsinnehavarnas Prop. 2021/22:278 allmänna kännedom, föreskriva att ytterligare lämpliga informations-

åtgärder vidtas avseende möjligheten för kollektiva förvaltningsorganisa- tioner att licensiera verk enligt förevarande licensieringssystem, de beviljade licenserna, användningarna inom ramen för den underliggande inskränkningen och de alternativ för att utesluta sina verk som finns för rättsinnehavare vid användning med stöd av förevarande licensierings- system eller underliggande inskränkning. De eventuella ytterligare lämpliga informationsåtgärderna ska vidtas i den medlemsstat där licensen inhämtas eller, om det är fråga om användning med stöd av den under- liggande inskränkningen, i den medlemsstat där kulturarvsinstitutionen är etablerad. Om verkens ursprung utgör belägg för att rättsinnehavarnas kännedom skulle stärkas på ett bättre sätt i andra medlemsstater eller tredjeländer ska sådana informationsåtgärder även omfatta de medlems- staterna och tredjeländerna (artikel 10.2).

Det har i lagstiftningsärendet inte identifierats något behov av särskilda informationsåtgärder. Det bör i det sammanhanget uppmärksammas att den allmänna informationsplikt beträffande avtal som ingås enligt bestämmelserna om avtalslicens som föreslås i denna proposition kommer att omfatta också de nu aktuella avtalen (se vidare avsnitt 9).

9Avtalslicenser

Regeringens förslag: En kollektiv förvaltningsorganisation ska vara skyldig att tillhandahålla rättighetshavare information om de möjligheter organisationen har att träffa avtal med avtalslicensverkan och om de avtal som ingås. Organisationen ska också tillhandahålla information om möjligheten för upphovsmän som inte företräds av organisationen att meddela förbud mot användning.

Informationsskyldigheten ska gälla också för de organisationer som inte är kollektiva förvaltningsorganisationer men som ingår avtal med avtalslicensverkan eller inkasserar viss ersättning enligt upphovs- rättslagen. Sådana organisationer ska också omfattas av vissa ytterligare bestämmelser som gäller för kollektiva förvaltningsorganisationer enligt lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt. Det gäller bestämmelser om möjligheterna för medlemmar och rättighetshavare att använda elektronisk kommunikation för att meddela sig med organisationen, om hantering av klagomål och om information om vissa representationsavtal.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker förslagen

eller lämnar dem utan invändning. Internationella Handelskammaren, Epidemic Sound och Svenska Föreningen för Immaterialrätt (SFIR) framför att kraven på den information som ska lämnas av en kollektiv förvaltningsorganisation bör utformas i närmare anslutning till direktivets ordalydelse. Journalistförbundet, Bildleverantörernas förening och

Prop. 2021/22:278 Epidemic Sound efterfrågar ett klargörande beträffande hur ett förbud mot användning ska vara utformat.

Skälen för regeringens förslag

Det svenska systemet med avtalslicenser är ett sådant system som avses i direktivet som underlättar kollektiv licensiering av upphovsrätt

Direktivet innehåller bestämmelser som syftar till att säkerställa att med- lemsstaterna ska kunna införa – eller behålla – regler som underlättar kollektiv licensiering av upphovsrätt, men ställer samtidigt vissa grund- läggande krav på sådana ordningar (artikel 12). Det är valfritt för medlemsstaterna att ha licensieringssystem. De licensieringssystem som avses är sådana som förekommer i vissa av medlemsstaterna, till exempel avtal med avtalslicensverkan, rättsliga mandat eller presumtioner om representation (artikel 12.1). De gör det möjligt för användare att med organisationer som företräder upphovsmän ingå avtal som ger rätt att använda även verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen.

I svensk rätt finns avtalslicenser, som är ett sådant system som avses i direktivet. Bestämmelserna om avtalslicens måste alltså uppfylla de krav som direktivet ställer upp.

Avtalslicenser kan bara användas på väl avgränsade områden

Medlemsstaterna ska säkerställa att det licensieringssystem som finns eller som införs endast tillämpas inom väl avgränsade användningsområden där det vanligtvis är så betungande och opraktiskt att inhämta tillstånd från enskilda rättsinnehavare att licensieringstransaktionen blir osannolik till följd av de egenskaper som kännetecknar användningen eller typerna av verk. Medlemsstaterna ska också säkerställa att ett sådant licensierings- system skyddar rättighetshavarnas legitima intressen (artikel 12.2).

I Sverige används avtalslicenser på områden där det förekommer utnyttjanden av en stor mängd verk och andra skyddade prestationer och där det på förhand ofta inte är möjligt att avgöra för vilka verk en licens måste inhämtas. Avtalslicenserna innebär att en användare genom ett avtal med en representativ organisation kan få alla de rättigheter som använda- ren behöver för sin verksamhet samtidigt som berörda rättighetshavare får ersättning. Den första avtalslicensbestämmelsen som infördes i upphovsrättslagen gällde utsändning av litterära och musikaliska verk i radio och tv (numera 42 e §). Därefter har systemet byggts ut genom att nya bestämmelser avseende andra användningsområden förts in (42 b– 42 d, 42 f och 42 g §§). De senaste ändringarna gjordes år 2013. Då infördes en generell avtalslicens som under vissa förutsättningar ger möjlighet till heltäckande avtal även i andra fall än som täcks av de särskilda avtalslicenserna (42 h §). För att den generella avtalslicensen ska kunna användas krävs det att det är fråga om ett avgränsat användningsområde. Det krävs också att det är en förutsättning för utnyttjandet att användaren genom avtalet med organisationen ges rätt att utnyttja verk av det slag som avses med avtalet trots att verkens upphovs- män inte företräds av organisationen. De särskilda avtalslicens- bestämmelserna bygger på samma principer.

Avtalslicenserna har utformats mot bakgrund av behovet av att avtal av Prop. 2021/22:278 ifrågavarande typ bara ingås på områden som är väl avgränsade. Det

handlar om områden där det inte är praktiskt möjligt att inhämta tillstånd från enskilda rättighetshavare för att lösa användningsbehoven. Ett viktigt syfte är att se till att inte nyttjanden sker under förhållanden där avtal saknas och rättighetshavarna därmed går miste om ersättning.

I direktivet ställs det inte något krav på att det avgränsade området ska
framgå direkt av medlemsstaternas lagstiftning. Tvärtom framgår det
tydligt att det är möjligt att i lagstiftningen ha en allmän bestämmelse och
att det närmare användningsområdet avgränsas inom ramen för
licensieringsförfarandet eller i beviljade licenser (skäl 49). Så är fallet med
den generella avtalslicensen. Det kan alltså konstateras att systemet med
avtalslicenser uppfyller direktivets krav på tillämpning inom endast väl
avgränsade användningsområden.
Organisationerna ska vara tillräckligt representativa
I direktivet ställs det krav på de förvaltande organisationernas represen-
tativitet. En organisation ska, på grundval av sitt mandat, vara tillräckligt
representativ i fråga om rättsinnehavare avseende den typ av verk som
avses och de rättigheter som är föremål för licensen för medlemsstaten
i fråga (artikel 12.3 a).
För att en organisation ska kunna träffa avtal med avtalslicensverkan
krävs det att organisationen företräder ett flertal upphovsmän till i Sverige
använda verk på det aktuella området (42 a § första stycket första
meningen upphovsrättslagen).
Kravet på de förvaltande organisationernas representativitet motsvarar
de krav som ställs på organisationer som ska kunna träffa licensavtal om
verk som inte finns i handeln (artikel 8). Som framgår av avsnitt 8.1, där
genomförandet av den artikeln behandlas, kan det konstateras att det krav
på representativitet som uppställs i upphovsrättslagen uppfyller direktivets
krav. Av skälen som särskilt knyter an till artikel 12 framgår det också att
det bör vara medlemsstaterna som fastställer de krav som ska uppfyllas av
organisationerna för att de ska anses vara tillräckligt representativa
(skäl 48).
Inte bara kollektiva förvaltningsorganisationer kan ingå avtal
Direktivet förutsätter att de aktuella avtalen ingås av förvaltnings-
organisationer som är föremål för de nationella regler som genomför
direktivet om kollektiv förvaltning av upphovsrätt (artikel 12.1). I Sverige
förekommer det att också organisationer som inte är kollektiva
förvaltningsorganisationer ingår avtal med avtalslicensverkan. Hit hör till
exempel flera fackförbund. Direktivet utesluter inte att dessa även
framöver kan ingå avtal med avtalslicensverkan. Avgörande är i stället om
organisationen är föremål för relevanta bestämmelser som reglerar
kollektiva förvaltningsorganisationer. Att bestämmelserna inte avser att
begränsa möjligheterna att ingå avtal för andra organisationer än de som
särskilt definieras som kollektiva förvaltningsorganisationer följer också
av artikel 12.4. Där anges att vissa bestämmelser om kollektiva
förvaltningsorganisationers förhållande till utanförstående rättsinnehavare
i direktivet om kollektiv förvaltning av upphovsrätt (bestämmelserna i	77
	77

Prop. 2021/22:278 artikel 7 i det direktivet) ska tillämpas på det licensieringssystem som medlemsstaterna kan införa eller behålla med stöd av artikel 12. En sådan regel hade inte varit nödvändig om endast kollektiva förvaltningsorgan- isationer omfattades. De aktuella bestämmelserna gäller alltid för de organisationerna.

Organisationer som träffar avtal med avtalslicensverkan är – med undantag för vissa bestämmelser i artikel 7 – redan i dag föremål för relevanta nationella regler som genomför direktivet om kollektiv förvaltning av upphovsrätt (1 kap. 3 § lagen [2016:977] om kollektiv förvaltning av upphovsrätt). De organisationer som kan träffa avtal med avtalslicensverkan är alltså som utgångspunkt också underställda det regelverk som krävs (se närmare nedan om förhållandet till artikel 7 i direktivet om kollektiv förvaltning av upphovsrätt).

Behandling av utanförstående rättsinnehavare

Direktivet kräver att rättsinnehavare vars rättigheter omfattas av avtal, men som inte företräds av den avtalsslutande organisationen, ska garanteras lika behandling. Sådana utanförstående rättsinnehavare ska också kunna undanta sina verk från det aktuella licensieringssystemet (artikel 12.3 b och c).

Motsvarande krav ställs i fråga om det särskilda gränsöverskridande licensieringssystem för verk som inte finns i handeln och som regleras i artikel 8. Som framgår av avsnitt 8.1 uppfyller svensk rätt kraven på lika behandling och möjligheten för rättsinnehavare att undanta sina verk från användning. Det gäller också i förhållande till det som kommer till uttryck i direktivets skäl 48 om att förbud kan meddelas såväl före som efter ett avtals ingående. När det gäller frågan om den närmare utformningen av ett förbud mot användning, som lyfts av bland andra Journalistförbundet och Bildleverantörernas förening, kan det konstateras att den avhandlades i samband med att den generella avtalslicensen infördes i Sverige (se prop. 2012/13:141 s. 58). Då konstaterades bland annat att ett förbud bör utformas på ett sådant sätt att användaren har en rimlig möjlighet att efterleva det. I det ligger att upphovsmannen bör precisera vilket eller vilka verk som avses med förbudet och om förbudet gäller all användning eller bara en viss typ av förfogande.

I detta sammanhang bör det också lyftas fram att det i ett fall inte är möjligt att meddela förbud mot användning med stöd av avtalslicens. Det gäller sådan användning som sker i samband med vidaresändningar av radio- och tv-sändningar (42 f §). Den bestämmelsen genomför dock i huvudsak två EU-direktiv (rådets direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel samt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/789 av den 17 april 2019 om fastställande av bestämmelser för utövandet av upphovsrätt och närstående rättigheter tillämpliga på vissa av sändarföretagens onlinesändningar och vidaresändningar av radio- och tv- program och om ändring av rådets direktiv 93/83/EEG). Dessa båda direktiv föreskriver obligatorisk kollektiv förvaltning vid vissa typer av vidaresändningar. Artikel 12 är inte tillämplig på bestämmelser om obligatorisk kollektiv förvaltning (artikel 12.4) och är inte avsedd att

påverka medlemsstaternas hittillsvarande möjligheter att ha sådana Prop. 2021/22:278 bestämmelser i nationell rätt (skäl 46, jfr även prop. 2021/22:153 s. 23).

Vissa anpassningar bör göras med anledning av kraven på lämpliga informationsåtgärder

Enligt direktivet ska också lämpliga informationsåtgärder vidtas. Det är rättsinnehavarna som ska kunna nås av informationen. Den ska avse möjligheterna att avtala om licenser av det ifrågavarande slaget, den licensiering som sker i enlighet med bestämmelserna och hur rättsinnehavarare ska gå till väga för att undanta verk från användning. Informationsåtgärderna ska vidtas från och med en rimlig tid före det att verken används i enlighet med en licens. Informationsåtgärderna ska vara effektiva, utan krav på att varje rättsinnehavare informeras personligen (artikel 12.3 d). Av skälen framgår att informationsåtgärderna bör vara ändamålsenliga under licensens hela giltighetstid och att de inte bör medföra en oproportionerlig administrativ börda för användare, förvaltningsorganisationer eller rättsinnehavare (skäl 48).

Det kan konstateras att det lämnas ett relativt stort utrymme för medlemsstaterna att bestämma på vilket sätt informationen ska till- handahållas. Det anges inte heller uttryckligen i direktivet vem som bör tillhandahålla informationen. Eftersom den bland annat ska avse den licensiering som sker är det dock rimligt att de organisationer som ingår avtal med avtalslicensverkan tillhandahåller informationen.

När det kommer till vilka informationsåtgärder som är lämpliga konstateras i promemorian att avtalslicensordningen som utgångspunkt är väl känd i Sverige. Även om några remissinstanser ifrågasätter promemo- rians konstaterande i denna del instämmer flera remissinstanser, både organisationer som företräder upphovsmän och aktörer på användarsidan, i den beskrivningen. Regeringen delar promemorians bedömning att behovet av de informationsåtgärder som föreskrivs i direktivet är mindre i de fall ett system med kollektiv licensiering med utsträckt verkan har funnits och använts under en längre tid jämfört med när ett sådant system införs i ett lands lagstiftning för första gången.

De informationsåtgärder som ska vidtas är vidare relativt allmänt hållna. Det gäller särskilt information om att det över huvud taget finns möjlighet för en viss organisation att träffa avtal med avtalslicensverkan. I den delen bedöms det fullt tillräckligt att organisationen tillhandahåller allmän information om att den kan träffa sådana avtal samt vilka förutsättningarna är för att ett sådant avtal ska kunna träffas och vad avtalet har för innebörd enligt lagstiftningen. Även när det gäller information om möjligheten att meddela förbud bör det vara tillräckligt att upplysa om de möjligheter till det som finns enligt lagstiftningen.

Information om den licensiering som sker är i regel av störst betydelse för de rättsinnehavare som inte företräds av den organisation som tillhandahåller informationen, men vars rättigheter omfattas av något eller flera av de avtal som organisationen ingår. Vägledande för hur pass detalj- erad informationen ska vara bör alltså vara att den ger enskilda rättsinne- havare tillräckligt underlag för att bedöma om deras verk omfattas av en viss typ av avtal som organisationen ingår.

Prop. 2021/22:278 Den grupp av rättsinnehavare som ska erbjudas skydd genom informa- tionen är i många fall mycket stor. I linje med detta anges det också uttryckligen i direktivet att det inte krävs att varje rättsinnehavare ska informeras personligen. Ett mål med informationsåtgärderna bör vara att utanförstående rättsinnehavare som inte är insatta i vilken typ av avtal med avtalslicensverkan som organisationen ingår och vilka möjligheter de har att förbjuda användning av sina verk ges en reell möjlighet att ta del av informationen. Det bör i regel vara tillräckligt att den aktuella informa- tionen tillhandahålls på organisationens webbplats. Sättet att tillhandahålla informationen bör emellertid inte begränsas till någon särskilt utpekad teknik.

Hur lång tid före ett utnyttjande som det är rimligt att informationen tillhandahålls får bedömas från fall till fall, utifrån bland annat utnyttjandets karaktär och rättsinnehavarens möjligheter och behov av att agera innan en användning aktualiseras. Det får anses vara tillräckligt att sådan information lämnas i tiden före det att en viss ny typ av licens erbjuds på marknaden. Det kan alltså inte anses följa av direktivet att information om varje enskilt avtal ska tillhandahållas på detta sätt.

Direktivet bör i denna del genomföras genom nya bestämmelser av den innebörd som beskrivs ovan. De tas lämpligast in i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt.

När det gäller den närmare utformningen av skyldigheten att lämna information förespråkar Internationella Handelskammaren, Epidemic Sound och SFIR att direktivets skrivning om att informationen ska avse möjligheten att undanta sina verk eller andra alster bör användas i stället för promemorians ”meddela förbud mot användning” i denna del. Internationella Handelskammaren föreslår vidare att direktivets krav på att informationsåtgärderna ska vara lämpliga och effektiva uttryckligen återges i lagtexten.

Bestämmelserna i artikel 12 riktar sig till de medlemsstater som önskar införa eller behålla sådana licensieringssystem som anges där och det är alltså medlemsstaterna som ska se till att den nationella lagstiftningen uppfyller kraven. Som konstateras ovan uppfyller de svenska avtalslicens- bestämmelserna dessa krav, bland annat när det gäller möjligheten att undanta verk från användning genom att just meddela förbud mot användning. Regeringen delar inte uppfattningen att det skulle föreligga någon praktisk skillnad mellan dessa begrepp. För att minimera risken för missförstånd bör också skyldigheten att lämna information om denna möjlighet uttrycks på samma sätt som i avtalslicensbestämmelserna. Vidare anser regeringen att promemorians förslag om vilken information som ska tillhandahållas av organisationerna och hur detta ska ske uppfyller direktivets krav på lämpliga och effektiva informationsåtgärder.

Vissa ytterligare krav ska ställas på de organisationer som ingår avtal

Vissa delar av direktivet om kollektiv förvaltning av upphovsrätt ska enligt förevarande direktiv tillämpas på de organisationer som ingår avtal. Det innebär att de bestämmelser i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt som genomför direktivet i dessa avseenden behöver vara tillämpliga för samtliga de organisationer som träffar avtal med avtalslicensverkan.

De bestämmelser i lagen om kollektiv förvaltning av upphovsrätt som Prop. 2021/22:278 avses är 4 kap. 3 § om möjligheterna att använda elektronisk kommunika-

tion för att meddela sig med organisationen, 10 kap. 4 § om att i vissa fall lämna uppgifter om förvaltningen, 10 kap. 8 § om hantering av klagomål och 11 kap. 12 § första stycket om information om vissa representations- avtal.

Regleringen om att i vissa fall lämna uppgifter om förvaltningen gäller redan för samtliga organisationer som träffar avtal med avtalslicensverkan (1 kap. 3 § samma lag). Övriga bestämmelser gäller endast för kollektiva förvaltningsorganisationer. De behöver alltså gälla även för övriga organisationer som träffar avtal med avtalslicensverkan.

De bestämmelser i lagen om kollektiv förvaltning som enligt nuvarande ordning gäller för samtliga organisationer som träffar avtal med avtals- licensverkan gäller också för organisationer som inkasserar privat- kopieringsersättning, följerättsersättning, tilläggsersättning och ersättning för visst utnyttjande med stöd av tvångslicens. Detsamma bör gälla för de ändringar som nu görs. De organisationer som inkasserar ersättningarna i dag är så vitt känt sådana som faller under definitionen av kollektiva förvaltningsorganisationer, för vilka reglerna alltså ändå gäller.

10Medling vid licensiering av filmverk för beställvideotjänster

Regeringens förslag: En medlare ska kunna utses för att hjälpa parter som vill ingå avtal om rättigheter som krävs för att tillhandahålla filmverk online på en tjänst för beställvideo.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan

invändning. Patent- och registreringsverket menar att promemorians förslag om möjlighet för en part att motsätta sig medling även bör gälla för tvister om ingående av avtal gällande radio- och tv-företag.

Skälen för regeringens förslag

Parterna bör kunna få hjälp av en medlare

Enligt direktivet ska medlemsstaterna underlätta för parter som vill ingå avtal om att tillgängliggöra audiovisuella verk via beställvideotjänster. Om parterna möter svårigheter vid avtalsförhandlingarna ska de kunna förlita sig på hjälp från ett opartiskt organ eller från medlare. Det opartiska organet eller medlaren ska bistå parterna vid deras förhandlingar och hjälpa dem att nå överenskommelser (artikel 13). Bestämmelserna syftar till att öka tillgången till film och tv inom EU.

På upphovsrättsområdet finns sedan tidigare en lagreglerad möjlighet för parter som vill ingå vissa licensavtal att få en medlare utsedd. Medlaren bistår parterna i deras avtalsförhandlingar. Regler om detta finns i lagen (2017:322) om medling i vissa upphovsrättstvister (medlingslagen). Syftet

Prop. 2021/22:278 med medlingen är att stimulera att avtal ingås. De möjligheter medlings- lagen erbjuder ligger i flera avseenden nära det som regleras i direktivet.

Om förhandlingar i fråga om ett avtal som omfattas av medlingslagen inte leder till att parterna ingår något avtal, får vardera parten ansöka om medling (3 § första stycket). En ansökan om medling ska göras hos Patent- och marknadsdomstolen inom viss tid (4 §). Domstolen beslutar om medling och utser medlare. Den som utses till medlare ska vara opartisk och i övrigt lämplig för uppdraget. Innan domstolen utser en medlare ska parterna ha fått tillfälle att yttra sig. Domstolen bestämmer också inom vilken tid medlingen senast ska vara avslutad (5 §). Domstolen får förlänga tiden för pågående medling efter ansökan av någon av parterna (6 §). Det är medlaren som beslutar om medlingsförfarandet (8 § första stycket), till exempel om någon av parterna ska yttra sig skriftligen och när och var ett eventuellt medlingssammanträde ska hållas. Medlaren ska utföra uppdraget opartiskt, ändamålsenligt och snabbt (8 § andra stycket). Medlaren har tystnadsplikt (15 §). Som huvudregel är det den eller de som har ansökt om medling som betalar kostnaderna för medlaren (16 §).

Medlingslagen är tillämplig på avtalstvister som gäller avtalslicenser enligt vissa närmare angivna bestämmelser i upphovsrättslagen. Den gäller dessutom vid motsvarande tvister som kan uppkomma när avtal om exemplarframställning ska ingås med svenska radio- och tv-företag eller när avtal om vidaresändning ska ingås med radio- eller tv-företag som verkställer utsändningar inom EES (1 §).

Medling enligt medlingslagen innebär en möjlighet till rättssäker och effektiv medling i samband med ingående av avtal på upphovs- rättsområdet. Medlingen innebär inte att någon av parterna tvingas att ingå ett avtal. Parternas avtalsfrihet påverkas alltså inte.

Redan i dag kan det i vissa fall förhålla sig så att ett avtal om att tillgängliggöra audiovisuella verk via en tjänst för beställvideo är av ett sådant slag att det faller under tillämpningsområdet för medlingslagen. I sådana fall finns det alltså redan med nuvarande reglering en förhandlings- mekanism som avses i direktivet att tillgå. Medlingslagens tillämpnings- område är dock för snävt för att uppfylla direktivets krav. För att svensk rätt ska vara förenlig med direktivet bör medlingslagen göras tillämplig vid samtliga de avtalstvister som anges i direktivet, det vill säga tvister som gäller licensieringen av rättigheter i syfte att tillgängliggöra audio- visuella verk via beställvideotjänster online. Med audiovisuella verk avses inte någonting annat än det som i upphovsrättslagen benämns filmverk och som i princip omfattar alla typer av produktioner med inspelad rörlig bild.

Vissa anpassningar för de nya avtalsförhandlingsfallen bör göras

En av förutsättningarna för att domstolen ska besluta om medling enligt medlingslagen är att det inte finns någon särskild anledning att avslå ansökan (5 § första stycket 4). Domstolen kan på den grunden avslå en ansökan för det fall det är helt klart att medlingen inte skulle kunna nå sitt syfte. Så kan till exempel vara fallet om en av parterna helt saknar intresse att träffa ett avtal med den andra parten efter det att tidigare medlingsförsök har gjorts. Det kan dock tänkas fall då en av parterna motsätter sig medling, men domstolen ändå beslutar om det.

Enligt direktivet bör det vara frivilligt för parterna att delta i medlingen Prop. 2021/22:278 (skäl 52). För de ytterligare avtalsförhandlingsfall som medlingslagen bör

omfatta med anledning av direktivet bör därför motparten, i enlighet med promemorians förslag, ha rätt att motsätta sig att medling beslutas. Som Patent- och registreringsverket påpekar leder en sådan ordning till att något olika förutsättningar krävs för att domstolen ska kunna besluta om medling i dessa fall jämfört med de som i dag omfattas av lagen. I de senare fallen har det dock, vad gäller avtalslicenser, ansetts finnas en särskild anledning att stödja att avtal kommer till stånd (se till exempel prop. 2016/17:119 s 17). Detta motiverar enligt regeringen den skillnad beträffande kraven för att medling ska kunna beslutas som myndigheten lyfter fram. Regeringen instämmer därför i promemorians förslag i denna del.

Medlingslagen innehåller vidare bestämmelser om att avtal fortsätter att tillämpas trots att avtalstiden har gått ut (s.k. prolongering, 13 §). Något förenklat innebär bestämmelserna att befintliga avtal mellan parterna i ett medlingsförfarande under vissa förutsättningar fortsätter att tillämpas under den tid som medlingen pågår och en viss tid därefter.

Bestämmelserna om prolongering har kommit till i syfte att under en tid undvika avtalslösa tillstånd på de områden som omfattas av de särskilda avtalslicenserna och där det har bedömts särskilt angeläget att undvika avtalslösa tillstånd.

Ordningen med prolongering har kritiserats, främst av företrädare för vissa rättsinnehavare. De principiella invändningar som framförts grundar sig på att upphovsmannens ensamrättigheter och avtalsfrihet sätts åt sidan.

Direktivets bestämmelser om införande av en förhandlingsmekanism beträffande beställvideotjänster syftar till att öka tillgången till film och tv inom EU. I grunden handlar det dock om verksamheter som går ut på att på kommersiella grunder tillhandahålla sådana tjänster. Det saknas anledning till att dessa avtal ska fortsätta att gälla på oförändrade villkor, om inte parterna på egen hand kan enas om en sådan lösning. Bestämmelserna om prolongering bör därför inte tillämpas vid sådan medling som nu möjliggörs.

11	Fria återgivningar av konstverk

Regeringens förslag: Ensamrätten för framställare av fotografiska
bilder ska inte omfatta fotografier vars huvudsakliga motiv utgörs av ett
konstverk för vilket upphovsrätt inte längre gäller.

Promemorians förslag stämmer delvis överens med regeringens. Den
begränsning som föreslås av fotografirätten i promemorian omfattar
endast fotografier vars huvudsakliga motiv utgörs av ett bildkonstverk.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan invändning. Ett antal remissinstanser, däribland Svenska
Arkivförbundet, Nationalmuseum, Riksarkivet, Sveriges Museer och
Riksantikvarieämbetet ifrågasätter, med hänvisning till andra
språkversioner av direktivet, om begreppet bildkonstverk omfattar alla		83

Prop. 2021/22:278 typer av verk som direktivet avser att täcka in. De efterfrågar i samman- hanget klargöranden i fråga om vad som gäller för bland annat brukskonst, byggnadskonst och fotografiska bilder. Liknande synpunkter framförs även av remissinstanser som Patent- och registreringsverket, Sveriges Radio, Kulturrådet, Patent- och marknadsöverdomstolen och Wikimedia. Några av remissinstanserna förespråkar också att förslaget även bör omfatta återgivningar av andra typer av verk, till exempel handskrifter. Wikimedia ger exempel på ett flertal olika tekniker för återgivning och menar att det bör förtydligas att sådana återgivningar utgör fotografiska bilder. Remissinstanser på rättighetshavarsidan, däribland Bildupphovs- rätt, Journalistförbundet, Svenska fotografers förbund, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) och Copyswede framhåller i stället vikten av att bestämmelsen begränsas till att avse fotografiska bilder av just bildkonstverk vars skyddstid gått ut, samt att det är viktigt att den svenska ordningen med fotografiska verk respektive

	fotografiska bilder inte äventyras.
	Skälen för regeringens förslag
	Rätten till fotografiska bilder behöver begränsas
	Enligt direktivet får medlemsstaterna i vissa fall inte ge skydd för
	återgivningar av bildkonstverk efter det att skyddstiden för verket har löpt
	ut. I direktivet framhålls att på bildkonstområdet bidrar upphovsrättsligt
	fri spridning av trogna återgivningar av verken till ökad tillgång till och
	främjande av kultur och tillgång till kulturarvet. Vidare anges att i den
	digitala miljön är skyddet för sådana återgivningar genom upphovsrätt
	eller närstående rättigheter oförenligt med upphörandet av verkets upp-
	hovsrättsliga skydd (skäl 53). I direktivet anges därför att medlemsstaterna
	ska säkerställa att – när skyddstiden för ett bildkonstverk upphört att gälla
	– allt material som härrör från mångfaldigandet av ett sådant verk inte
	omfattas av upphovsrätt eller närstående rättigheter, såvida inte materialet
	är originellt i det avseendet att det är upphovsmannens egen intellektuella
	skapelse (artikel 14).
	Ensamrätten att förfoga över ett verk gäller under upphovsrättens giltig-
	hetstid. Efter att den tiden har löpt ut (70 år efter upphovsmannens död) är
	det fritt fram för var och en att framställa exemplar av verket och att göra
	det tillgängligt för allmänheten. Ett exempel är när en tavla som målades
	för flera hundra år sedan avbildas och görs tillgänglig på internet. Det som
	direktivet tar sikte på är att medlemsstaterna inte får tillerkänna framställa-
	ren av en sådan återgivning någon form av ensamrätt till sin prestation.
	Återgivningar som är originella i det avseendet att de är upphovs-
	mannens egen intellektuella skapelse ska emellertid alltjämt åtnjuta skydd.
	Med upphovsman avses i det här sammanhanget skaparen av återgivning-
	en. Undantaget för återgivningar som har originalitet innebär alltså att
	återgivningar av tidigare upphovsrättsligt skyddade verk även i fortsätt-
	ningen ges upphovsrättsligt skydd. Det kan till exempel – som
	Bildupphovsrätt pekar på – röra sig om fall då återgivningen manifesteras
	i ett fotografiskt verk. För ett sådant skydd krävs dock att den som återger
	ett äldre bildkonstverk tillför någonting som innebär att återgivningen
	utgör en egen intellektuell skapelse. Det är alltså i dessa fall inte fråga om
84	mekaniska återgivningar.

De återgivningar av äldre bildkonstverk som enligt direktivet ska undantas från skydd är alltså sådana som i vissa medlemsstater ges skydd av någon upphovsrätten närstående rättighet som inte varit föremål för harmonisering inom EU (jfr skäl 53). Enligt svensk rätt har framställare av fotografiska bilder en till upphovsrätten närstående rättighet till bilden (49 a §). Rätten gäller även om bilden inte utgör ett upphovsrättsligt skyddat verk och omfattar också rena avbildningar av bildkonstverk med fotografisk teknik. I anledning av direktivet måste den rättigheten begränsas så att den inte gäller i vissa fall då bilden återger ett tidigare skyddat bildkonstverk.

Direktivet är inte helt otvetydigt i frågan om vad som ska gälla för en fotografisk bild som återger ett bildkonstverk som var skyddat av upphovsrätt vid tidpunkten då fotografiet framställdes, men vars skyddstid löper ut före skyddstiden för den fotografiska bilden. Det ligger emellertid nära till hands att tolka bestämmelserna på så sätt att fotografiet därefter inte heller ska vara skyddat. Bestämmelserna bör – som anges i promemorian – utformas i enlighet med detta.

Ett antal remissinstanser förespråkar att rätten till fotografisk bild bör begränsas också när det gäller återgivningar av andra typer av verk, till exempel handskrifter och andra litterära verk. Som bland annat Riksarkivet och Kulturrådet konstaterar är den närstående rätten till fotografiska bilder inte harmoniserad, vilket innebär att medlemsländerna själva har en möjlighet att bestämma skyddsomfånget. Direktivet hindrar alltså i och för sig inte att de begränsningar som nu ska görs i fotografirätten går längre än direktivet kräver.

Skyddet för fotografiska bilder har en lång tradition i Sverige. De ändringar som nu måste göras i anledning av direktivets bestämmelser har sin bakgrund i att det på EU-nivå identifierats att detta och liknande skydd som kan finnas i andra medlemsstater kan innebära svårigheter såvitt avser gränsöverskridande tillgång till en viss typ av äldre verk. Frågan om huruvida det finns anledning att ytterligare begränsa fotografirätten kräver överväganden som inte ryms i detta lagstiftningsärende. De ändringar som nu föreslås bör därför – i linje med det som föreslås i promemorian – begränsas till det som krävs för att genomföra direktivet (se även avsnitt 6). I detta sammanhang bör också påminnas om att den som innehar rätten till en fotografisk bild naturligtvis alltid är fri att tillåta olika typer av förfoganden, till exempel genom en ensidig förklaring eller genom att ge en så kallad Creative Commons licens.

Det bör införas ett generellt undantag i fotografirätten för fotografier som återger vissa verk vars skyddstid löpt ut

Av direktivet framgår att det endast är rena avbildningar av bildkonstverk som avses omfattas av den nu aktuella bestämmelsen (trogna återgiv- ningar), och inte till exempel fotografier där huvudmotivet är ett annat, men bildkonstverket också ingår. Det undantag från ensamrätten som nu föreslås bör utformas i enlighet med detta.

Direktivet syftar i denna del till att reglera användningen av trogna återgivningar i den digitala miljön. Med hänsyn till att bestämmelserna i artikeln har en generell utformning finns det dock inte anledning att

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278 begränsa dessa till att avse endast användning i den digitala miljön. Ett generellt undantag bör alltså införas i nu aktuellt avseende.

När det gäller de olika typer av tekniker för mångfaldigande, som lyfts fram av Wikimedia, vill regeringen framhålla att fotografirättens innehåll i övrigt inte är föremål för ändringar i detta lagstiftningsärende. Var gränserna går för vad som är att anse som en fotografisk bild enligt det nu gällande regelverket är en fråga för domstol att avgöra. Det kan samtidigt framhållas att bestämmelsen som utgångpunkt är teknikneutral, men att det för skydd krävs att fotograferingen har en självständig bildskapande betydelse (se rättsfallet NJA 1979 s. 70). Regeringen vill också framhålla att i den utsträckning en viss teknik faller utanför kategorin fotografiska bilder, så erbjuder upphovsrättslagen inte något skydd för prestationen, om den inte utgör ett upphovsrättsligt skyddat verk eller är att hänföra till någon av de övriga inom EU harmoniserade närstående rättigheterna. Detta gäller oavsett vad motivet för en sådan återgivning är. I sådana fall finns inte heller några upphovsrättsliga hinder att använda återgivningen.

Undantaget bör omfatta fotografier av alla typer av konstverk

Direktivet innehåller inte någon definition av uttrycket bildkonstverk och det är inte självklart hur bestämmelserna i praktiken ska avgränsas i detta avseende. Sådana konstnärliga verk som i upphovsrättslagen kategoriseras som alster av bildkonst bör dock med säkerhet omfattas (1 § första stycket 5). Hit hör till exempel fotografier, målningar, skulpturer, grafik samt alster i relief såsom medaljer och mynt. Även textiltryck, konstvävnad, mosaik och vissa typer av glas- och keramikarbeten kan vara att anse som alster av bildkonst. Huruvida också återgivningar av andra konstverk, som byggnadskonst och brukskonst, är avsedda att omfattas är desto svårare att avgöra. Flera remissinstanser pekar i detta sammanhang på att bland annat den engelska språkversionen – där uttrycket works of visual art används – talar för att så är fallet.

Som anges i promemorian talar samtidigt både den svenska och danska språkversionen för att tillämpningsområdet är begränsat till återgivningar av vad som i svensk upphovsrätt benämns bildkonst. Till det kan läggas att det knappast finns någon entydig definition heller av begreppet works of visual arts, som emellanåt anses omfatta också till exempel audiovisuella verk och i andra sammanhang ges en betydligt snävare innebörd. De diskussioner som hållits mellan EU-kommissionen och medlemsstaterna har också kretsat kring möjligheterna att fritt kunna återge äldre målningar och annan bildkonst. Vilken tolkning EU-domsto- len skulle göra av begreppet i nuvarande kontext är emellertid långt ifrån självklart.

Den svenska lagstiftaren förfogar själv över den begränsning av fotografirätten som nu ska göras under förutsättning att den i vart fall sträcker sig lika långt som direktivet kräver. Om det förslag som nu läggs fram – i likhet med promemorians förslag – endast omfattar bildkonst finns en risk att bestämmelserna skulle kunna komma att stå i strid med EU- domstolens tolkning av direktivets innebörd. Som Patent- och marknads- överdomstolen är inne på är det nämligen inte självklart att svensk domstol skulle kunna ge en sådan bestämmelse en vidare innebörd än vad det begreppet i dag har i upphovsrättslagen. Den risken undanröjs genom

bestämmelsen i stället omfattar återgivningar av konstverk, det vill säga Prop. 2021/22:278 utöver bildkonst även byggnadskonst och brukskonst (jfr prop. 2006/07:79

s. 21). I vart fall i någon utsträckning kan tillgängliggöranden av återgivningar av äldre byggnadskonst och brukskonst också stöta på samma svårigheter som alster av bildkonst. Som Wikimedia påpekar innebär detta också att den eventuella gränsdragningsproblematik som kan finnas i förhållandet mellan framför allt brukskonst och bildkonstverk undviks. Enligt regeringens uppfattning bör därför den begränsning av fotografirätten som nu görs omfatta inte bara bildkonst utan också andra konstverk.

12Framställare av presspublikationer

12.1	En ny närstående rättighet

Regeringens förslag: En ny närstående rättighet för framställare av
presspublikationer ska införas i upphovsrättslagen.
Den nya rättigheten ska ge den som har framställt en presspublikation
en uteslutande rätt att genom en informationssamhällets tjänst och för
användning online förfoga över presspublikationen genom att
framställa exemplar av presspublikationen och överföra den till
allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till den från en
plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.
Ensamrätten ska inte omfatta en användares förfogande som inte sker
i förvärvssyfte. Den ska inte heller omfatta hyperlänkningsåtgärder eller
användning av enstaka ord eller mycket korta utdrag ur en
presspublikation.
Ensamrätten ska gälla till utgången av det andra året efter det år då
presspublikationen offentliggjordes. Den ska också omfattas av i
huvudsak samma undantag och inskränkningar som övriga till
upphovsrätten närstående rättigheter.
De upphovsmän vars verk ingår i en presspublikation ska ha rätt till
en lämplig andel av de intäkter som framställaren av presspublikationen
får från tjänsteleverantörerna. Upphovsmännens rätt till ersättning ska
vara föremål för kollektiv förvaltning.

Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens.
I promemorian återges inte direktivets ordalydelse avseende enstaka ord
eller mycket korta utdrag i sin helhet.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker förslagen eller
lämnar dem utan invändning. Ett antal remissinstanser, däribland Bauer
Media, Twitter, Sveriges Tidskrifter, Meta och Bonnier News önskar
ytterligare förtydliganden avseende definitionen av begreppet
presspublikation. Patent- och registreringsverket, Svenska Tonsättares
Internationella Musikbyrå (STIM), Journalistförbundet, Konstnärliga och
Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) och Copyswede har
synpunkter på begreppet utgivare och önskar ytterligare förtydliganden i
den delen, alternativt att en annan terminologi används. Twitter, Tech		87

Prop. 2021/22:278 Sverige, Konstnärsnämnden, Bildupphovsrätt, Statens kulturråd, Administration av litterära rättigheter i Sverige (ALIS), KLYS, Copyswede, Konstnärernas Riksorganisation och Bildleverantörernas förening förespråkar att artikel 15.2 uttryckligen ska återges i lagtexten. Samma remissinstanser samt Sveriges Tidskrifter, Google och Journalistförbundet har synpunkter på utformningen av ensamrättens begränsning i förhållande till bland annat hyperlänkningsåtgärder och mycket korta utdrag ur presspublikationer. Flera av remissinstanserna vill i detta sammanhang att direktivets hela ordalydelse avseende mycket korta utdrag återges i lagtexten. Några av remissinstanserna önskar även ett ytterligare förtydligande av vad som ska anses vara ett mycket kort utdrag. Wikimedia och Twitter föreslår att ett uttryckligt undantag för faktauppgifter införs. Google och Twitter föreslår att även tidningsrubriker undantas. Upphovsmannaorganisationerna förespråkar att upphovsmän ska kunna rikta krav på ersättning direkt mot leverantörer av informationssamhällets tjänster och att ersättningsrätten ska omfatta även framställare av fotografiska bilder. Även Patent- och registreringsverket och Statens kulturråd önskar ett förtydligande om huruvida närstående rättigheter omfattas av ersättningsrätten. ALIS anser att vad som utgör lämplig ersättning till de ursprungliga upphovsmännen ytterligare bör preciseras.

Skälen för regeringens förslag

En ny närstående rättighet måste införas

I direktivet anges att den stora tillgången på presspublikationer online har lett till uppkomsten av nya onlinetjänster som till exempel nyhets- aggregatorer, där återanvändning av presspublikationer är ett viktigt inslag i affärsmodellen och en inkomstkälla. Eftersom utgivare av press- publikationer inte erkänns som rättsinnehavare är det ofta komplext och ineffektivt att licensiera och hävda rättigheter för presspublikationer som används av informationssamhällets tjänsteleverantörer i den digitala miljön (skäl 54). I direktivet finns därför bestämmelser om en ny rättighet för utgivare av presspublikationer (artikel 15). Upphovsrättslagen inne- håller inte några sådana bestämmelser och en ny till upphovsrätten närstående rättighet måste därför införas för att genomföra direktivet i denna del.

Vem och vad skyddas av den nya rättigheten?

Utgivare av presspublikationer ska tillerkännas en ny rättighet avseende viss användning av deras presspublikationer (artikel 15). Det är alltså utgivare av sådana publikationer som skyddas och föremålet för skyddet är presspublikationen som sådan.

En presspublikation definieras i direktivet som en samling av i huvudsak litterära verk av journalistiskt slag. Det kan inte förstås på något annat sätt än att textinnehållet ska vara det dominerande. Det krävs att samlingen utgör ett enskilt objekt av en tidskrift eller en regelbundet uppdaterad publikation under en gemensam titel, såsom en dagstidning eller en allmän tidskrift eller specialtidskrift. Det krävs också att samlingen har till syfte

att ge allmänheten information som avser nyheter eller andra teman och

att den publiceras i olika medier på initiativ av en tjänsteleverantör och under dennes redaktionella ansvar och kontroll. Från skyddet undantas tidskrifter som publiceras för vetenskapliga eller akademiska ändamål (artikel 2.4).

Även med utgångspunkt från denna definition är det inte alldeles självklart hur presspublikationer ska avgränsas i förhållande till andra typer av publikationer. I direktivet anges emellertid att definitionen endast bör omfatta journalistiska publikationer som ges ut i alla typer av medier, även pappersmedier, inom ramen för en ekonomisk aktivitet som utgör ett tillhandahållande av tjänster enligt unionsrätten. De presspublikationer som avses inkluderar till exempel dags-, vecko- och månadstidningar av allmänt eller särskilt intresse, inbegripet abonnemangsbaserade tidskrifter, samt nyhetswebbplatser. Skyddet bör dock, enligt direktivet, inte gälla webbplatser, till exempel bloggar, som publicerar information i samband med verksamhet där ingen tjänsteleverantör, såsom en nyhetsutgivare, är initiativtagare till eller har redaktionellt ansvar respektive kontroll över verksamheten (skäl 56).

Som anges i promemorian framstår det som klart att dagstidningar och tidskrifter (förutom de som uttryckligen undantas) omfattas av definitionen av presspublikationer. Även nyhetswebbplatser utan koppling till en fysisk utgivning omfattas så länge de uppfyller kravet på att vara en regelbundet uppdaterad publikation under en gemensam titel, har till syfte att ge allmänheten information som avser nyheter eller andra teman och publiceras på initiativ av en tjänsteleverantör och under dennes redaktionella ansvar och kontroll. Det handlar alltså i dessa fall om webbplatser som bedrivs under i princip samma förutsättningar som en traditionell tidning eller tidskrift. Som Sveriges Tidskrifter, Bonnier News och Bonnier Group är inne på torde även populärvetenskapliga publikationer omfattas. Sådana publikationer kan knappast anses publiceras för vetenskapliga eller akademiska ändamål.

Det framstår som lämpligt att en särskild bestämmelse innehållande definitionen av begreppet presspublikation införs i upphovsrättslagen på det sätt som föreslås i promemorian. Det bör framhållas att det som anges i artikel 2.4 om att publicering ska ske i olika medier, inte innebär någonting annat än att en presspublikation kan tillhandahållas i vilken typ av media som helst, om den i övrigt uppfyller det som anges i definitionen. Det är alltså inte fråga om att presspublikationen måste tillhandahållas i flera medier. Oklarheten i detta avseende bör inte föras över till lagtexten. Flera remissinstanser, däribland Journalistförbundet, är inne på att uttrycket publicera därför bör undvikas i den svenska lagtexten. Regeringen delar den uppfattningen. Uttrycket publicera och i än högre grad dess engelska motsvarighet publish används i upphovsrättsliga sammanhang i första hand för att beskriva en fysisk utgivning av ett verk. I förhållande till promemorians förslag bör det tydliggöras att det inte är fråga om någon sådan begränsning.

Direktivet innehåller inte någon särskild definition av vem som ska anses vara utgivare av en presspublikation, dvs. vem som är rättsinnehavare till presspublikationen. Redan av det skälet bör inte heller någon sådan definition – trots att det efterfrågas av flera remissinstanser – införas i upphovsrättslagen. Uttrycket utgivare av presspublikationer bör dock enligt direktivet förstås så att det innefattar tjänsteleverantörer, till

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278 exempel nyhetsutgivare eller nyhetsbyråer, när de ger ut presspublika- tioner.

Från dessa utgångspunkter och av det som framgår av definitionen av vad som utgör en presspublikation kan det alltså konstateras att utgivaren är den som tar initiativ till publiceringen och som på ett övergripande plan ansvarar för och utövar kontroll över verksamheten. Som konstateras i promemorian och påpekas av ett antal remissinstanser har utgivare här en annan innebörd än i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrund- lagen. I grundlagarna avses med begreppet ansvarig utgivare en på förhand utpekad person med ensamt ansvar för innehållet. Det kan också konstateras att utgivare i upphovsrättsliga sammanhang typiskt sett används för att beskriva den aktör som ger ut ett verk. För att ett verk ska anses utgivet krävs att exemplar av verket med upphovsmannens samtycke förts i handeln eller på något annat sätt har blivit spridda till allmänheten (8 § andra stycket upphovsrättslagen). Det är alltså fråga om ett tillhanda- hållande av ett fysiskt exemplar av verket. Det finns därför en risk för att begreppet utgivare, av samma anledning som gäller för uttrycket publicera, kan leda till missförstånd. Enligt regeringens uppfattning – som i detta avseende alltså avviker från promemorians – framstår det därför som lämpligare att i de bestämmelser som nu föreslås ange att rätten tillkommer den som framställer presspublikationen.

Skyddet gäller enligt direktivet för framställare som är etablerade i en medlemsstat (i praktiken EES). Den krets som ska omfattas av den nya rättigheten bör avgränsas i enlighet med detta. När det gäller framställare som är etablerade i ett annat land inom EES bör det – på samma sätt som gäller för den internationella tillämpningen av övriga rättigheter enligt upphovsrättslagen – göras genom bestämmelser i internationella upphovsrättsförordningen.

Begränsningar i förhållande till vem ensamrätten gäller

Den nya rätten för framställare av presspublikationer ska ge visst skydd i förhållande till den onlineanvändning av presspublikationer som vidtas av leverantörer av informationssamhällets tjänster. Samtidigt anges att ensamrätten inte ska gälla i förhållande till enskilda användares privata eller icke-kommersiella användning av presspublikationer (artikel 15.1).

Informationssamhällets tjänster definieras i artikel 2.5 som sådana tjänster som avses i artikel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 241, 17.9.2015 s. 1, Celex 32015L1535). I den senare bestämmelsen anges att det avser tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. I svensk lagstiftning finns motsvarande definition i 2 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen).

Vad som avses med enskild användare är inte närmare definierat i direktivet. Som anges i promemorian är det rimligt att utgå från att vad som avses är användare av det aktuella materialet och inte användare i egenskap av till exempel nyttjare av en tjänst. Det är inte heller självklart vad som i det här sammanhanget ska anses ligga i uttrycket enskild, vilket

i den engelska språkversionen av direktivet benämns individual. Språkligt kan det både i den svenska och i den engelska språkversionen omfatta såväl fysiska som juridiska personer. I den svenska språkversionen anges i skälen att undantaget omfattar enskilda personer. I den engelska språkversionen används dock uttrycket enskild användare (individual user) såväl i artikeltexten som i skälen. Detsamma gäller de danska och tyska språkversionerna.

Som framgår ovan har direktivets bestämmelser i denna del tillkommit mot bakgrund av det sätt på vilket innehåll från presspublikationer i dag kommersialiseras av andra i den digitala miljön. Mot den bakgrunden instämmer regeringen i den uppfattning som redovisas i promemorian att man från ensamrätten velat undanta privata och icke-kommersiella förfoganden oavsett om det är en fysisk eller juridisk person som står bakom användningen av materialet. Regeringen delar därmed inte den uppfattning som bland annat Sveriges Tidskrifter ger uttryck för om att undantaget endast omfattar fysiska personer.

Undantaget omfattar alltså såväl privat som icke-kommersiell användning. Huvudregeln träffar däremot endast förfoganden som vidtas av leverantörer av informationssamhällets tjänster. I det ligger att förfogandet ska ske inom ramarna för en sådan verksamhet. Privata förfoganden omfattas inte av den upphovsrättsliga ensamrätt som nu ges framställare av presspublikationer. Därtill kommer att en användning som är privat alltid torde vara av icke-kommersiell natur. Regeringen delar därför promemorians bedömning att det framstår som överflödigt att uttryckligen göra undantag för sådan användning på det sätt som bland annat Twitter och Meta föreslår. Undantaget bör därför omfatta enskilda användares förfoganden som inte sker i förvärvssyfte.

Ensamrättens närmare innehåll

Framställare av presspublikationer ska ges de rättigheter som anges i artiklarna 2 och 3.2 i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället (artikel 15.1). Artikel 2 i det direktivet tillerkänner upphovsmän och vissa innehavare av närstående rättigheter en ensamrätt att framställa exemplar. Artikel 3.2 tillerkänner vissa innehavare av närstående rättigheter en ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörande för allmänheten (av deras prestationer), på trådbunden eller trådlös väg, på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. Det innebär alltså en ensamrätt till tillgängliggöranden på begäran. Dessa upphovsrättsliga ensamrätter har genomförts i och genom hänvisningar till 2 § upphovsrättslagen.

Framställare av presspublikationer ges genom direktivet en i vissa avseenden motsvarande rätt till sina presspublikationer som till exempel framställare av upptagningar av ljud och rörliga bilder har till sina respektive upptagningar enligt direktivet om upphovsrätten i informationssamhället (artiklarna 2 och 3.2). Den närstående rättigheten för en framställare av sådana upptagningar hindrar att någon annan, utan tillstånd, framställer exemplar av upptagningen eller gör upptagningen tillgänglig för allmänheten. Det rör sig alltså om utnyttjanden av själva upptagningen. Ensamrätten för en framställare av upptagningar hindrar däremot inte att någon annan framför samma innehåll som finns på

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278 upptagningen och gör en egen upptagning. Inte heller hindrar den ensamrätten någon annan från att samtidigt ta upp samma innehåll på en egen upptagning. Det rör sig alltså om en rätt till produktionen som sådan.

I artikel 15.2 finns bestämmelser om hur den nya rättigheten förhåller sig till andra rättigheter som kan göras gällande till innehållet i en presspublikation. Enligt dessa ska den nya ensamrätten inte på något sätt påverka de rättigheter som unionsrätten ger upphovsmän och andra rättsinnehavare när det gäller de verk och andra prestationer som ingår i en presspublikation. Ensamrätten ska inte åberopas gentemot dessa upphovsmän och andra rättsinnehavare, och ska framför allt inte beröva dem rätten att utnyttja sina verk och andra prestationer oberoende av den presspublikation i vilken de ingår. När ett verk eller en annan prestation ingår i en presspublikation på grundval av en icke-exklusiv licens ska ensamrätten vidare inte åberopas för att förbjuda andra godkända användare att använda dem. Ensamrätten ska inte heller åberopas för att förbjuda användningen av verk eller andra prestationer vars skydd har upphört att gälla. I direktivet anges dessutom att ensamrätten inte ska omfatta rena fakta (skäl 57).

I promemorian görs bedömningen att det som anges i artikel 15.2 inte är avsett att utgöra undantag från ensamrätten, utan i stället utgör anvisningar till den nationella lagstiftaren i frågan om hur den nya ensamrätten ska förstås och avgränsas. Regeringen instämmer – i likhet med Sveriges advokatsamfund – i den bedömningen. Det som sägs där om att ensamrätten inte på något sätt ska påverka de rättigheter som unionsrätten ger upphovsmän och andra rättsinnehavare när det gäller de verk och andra prestationer som ingår i presspublikationen kan inte förstås på något annat sätt än att föremålet för ensamrätten endast är publikationen som sådan. Det kan alltså inte förhålla sig på det sättet att rättsinnehavaren till publikationen – som Sveriges Tidskrifter för fram – ges någon rätt till innehållet i presspublikationen. Avsikten är uppenbarligen inte heller att, som några remissinstanser är inne på, ge någon ny eller ytterligare rättighet till de upphovsmän och andra närstående rättighetshavare vars prestationer ingår i presspublikationen.

Den nya ensamrätten till mångfaldigande och tillgängliggörande för allmänheten omfattar alltså situationer där någon helt eller delvis förfogar över publikationen (såsom produktion betraktad) men lämnar förfoganden som i andra sammanhang innefattar innehållet opåverkade av den nya rättigheten. I detta avseende skiljer sig inte den nya rättigheten från de rättigheter som andra närstående rättighetshavare har. Mot den bakgrunden finns det enligt regeringen, trots de önskemål som ett antal remissinstanser för fram om detta, inte någon anledning att i svensk rätt införa bestämmelser som motsvarar det som enligt artikel 15.2 ska gälla för relationen mellan upphovsmän och andra rättsinnehavare till innehållet och framställaren av presspublikationen. Sådana bestämmelser riskerar snarare att leda till oklarhet kring ensamrättens innehåll. Detsamma gäller det som sägs om förhållandet till rena fakta som kan förekomma i publikationer eller till verk och andra skyddade prestationer för vilka skyddstiden löpt ut. Att sådana prestationer och företeelser används i andra sammanhang hindras inte av den ensamrätt till presspublikationer som nu föreslås.

Det bör i detta sammanhang understrykas att det som anförs ovan inte – som Bildupphovsrätt gör gällande – innebär att upphovsmännens eller andra rättighetshavares rättigheter till innehållet i presspublikationerna konsumeras. Inte heller innebär det ett ställningstagande i frågan om huruvida framställaren förvärvat samtliga rättigheter som ingår i publikationen eller inte. De bestämmelser som nu föreslås är begränsade till att tillerkänna framställaren en ny närstående rättighet. Som andra närstående rättigheter gäller den vid sidan av och utöver upphovsrätten och andra berörda rättigheter. Frågan om i vilken utsträckning upphovsmännen har överlåtit sina rättigheter till framställaren påverkas inte alls av dessa bestämmelser och det är heller inte avsikten med direktivet. Den frågan regleras även fortsättningsvis av de avtal som ingås mellan parterna.

Ytterligare avgränsningar av ensamrätten

Som konstateras ovan är den ensamrätt som nu ges till presspublikationer avgränsad bland annat på så sätt att den bara gäller i förhållande till förfoganden som vidtas av leverantörer av informationssamhällets tjänster. Direktivet föreskriver dock ytterligare ett antal begränsningar av ensamrätten.

Till att börja med ska ensamrätten bara gälla i förhållande till online- användning av verk och andra skyddade prestationer. Vad som avses med onlineanvändning definieras inte i direktivet. I promemorian görs bedöm- ningen att det som avses är användning på internet. Som bland annat Patent- och marknadsöverdomstolen är inne på finns det emellertid anledning att i detta avseende använda samma terminologi som i direktivet. Ensamrätten ska därmed omfatta sådan exemplarframställning som sker i syfte att möjliggöra användning online och det tillgänglig- görande av innehållet som sker i en sådan miljö.

Det skydd som den nya ensamrätten ger ska vidare inte gälla för hyperlänkningsåtgärder. Inte heller detta begrepp definieras närmare i direktivet, men måste förstås mot bakgrund av den debatt som omgärdade förhandlingarna där det bland annat uttrycktes oro för att den nya rättigheten skulle kunna begränsa möjligheterna att länka till artiklar på tidningarnas webbsidor.

När det allmänt gäller länkning på internet har EU-domstolen i ett antal avgöranden prövat frågan i vilken utsträckning en sådan åtgärd kan anses utgöra en överföring till allmänheten. Med undantag för medveten länkning till olovligt tillgängliggjort innehåll eller länkning som sker genom att vissa skyddsåtgärder som har vidtagits eller ålagts av en rättsinnehavare kringgås har domstolen konstaterat att det inte utgör en överföring till allmänheten att länka till innehåll på internet. Det har då handlat om huruvida länkningsåtgärden kan anses utgöra en överföring till allmänheten av det innehåll som länken hänvisar användaren till. Som Bildupphovsrätt pekar på är rättsläget beträffande länkning på internet inte helt lättöverskådligt. Som anges i promemorian framstår det dock som klart att direktivet inte avser att ändra det gällande rättsläget. Detta eftersom framställare av presspublikationer ska ges samma skydd som övriga rättighetshavare har enligt artiklarna 2 och 3.2 i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället.

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278	Som konstateras i promemorian tar undantaget i stället sikte på en annan
	aspekt av länkning, nämligen i vilken utsträckning utförandet av länken i
	sig kan anses innebära en exemplarframställning och en överföring till
	allmänheten av länkinnehållet som sådant. En hyperlänk kan typiskt sett
	bestå av ett klickbart kortare textavsnitt som kan förflytta läsaren till en
	annan del av till exempel ett dokument, en webbplats eller till ett dokument
	eller en sida på en helt annan webbplats. Undantaget innebär att den nya
	rättigheten inte hindrar sådan länkning, även om framställandet av länken
	och det efterföljande tillgängliggörandet av länken innebär att delar av en
	skyddad presspublikation utnyttjas genom att måldokumentets webb-
	adress kopieras och används i länken. En hypertextlänk till visst innehåll
	på en annan webbplats behöver dock inte bestå av måldokumentets
	webbadress. Ofta består hyperlänkar till tidningsartiklar enbart av artikelns
	rubrik. Länken till samma artikel kan dock representeras visuellt av i
	princip vad som helst, till exempel en bild från eller ett textutdrag ur
	artikeln. Som framgår nedan begränsas emellertid den nya ensamrätten
	också på det sättet att den inte omfattar enstaka ord eller mycket korta
	utdrag ur presspublikationer. Det bör rimligen innebära att skyddet är
	avsett att omfatta utdrag ur presspublikationer som är mer omfattande än
	så. Det förefaller rimligt att utgå från att denna bestämmelse inte är avsedd
	att kunna kringgås genom att använda ett sådant större utdrag med stöd av
	undantaget för hyperlänkning. Regeringen delar därmed inte den
	uppfattning som Google ger uttryck för om att undantaget för länkning
	lämnar utrymme för att samband med länkning därutöver kunna
	tillgängliggöra ytterligare material.
	Avgörande för frågan om hur mycket material från en presspublikation
	som fritt kan användas i samband med länkning torde alltså vara beroende
	av hur undantaget för enstaka ord och mycket korta utdrag ska förstås
	(artikel 15.1 fjärde stycket). Denna begränsning av ensamrätten
	aktualiseras nämligen främst när det kommer till den typ av utdrag (ofta
	ett kortare textutdrag och en bild) som förekommer i anslutning till en
	hyperlänk på vissa typer av tjänster, s.k. snippets eller rika länkar.
	Direktivet föreskriver inte uttryckligen hur kort ett utdrag måste vara
	eller vad det kan bestå av för att falla under undantaget. I direktivet anges
	dock att det är viktigt att uteslutandet av mycket korta utdrag tolkas så att
	det inte inverkar negativt på den avsedda effekten av de rättigheter som
	fastställs i direktivet (skäl 58). Det kan samtidigt konstateras att det redan
	gällande upphovsrättsliga skyddet för innehållet i en presspublikation
	begränsar möjligheterna att använda också korta utdrag. EU-domstolen
	har till exempel konstaterat att ett utdrag om i vart fall 11 ord kan skyddas
	av upphovsrätt, om det är originellt på så sätt att det är upphovsmannens
	egen intellektuella skapelse, medan enstaka ord faller utanför skyddet
	(EU-domstolens avgörande i mål C-5/08 [Infopaq International A/S]). Om
	”mycket kort” i det nu aktuella direktivet ska anses vara kortare (eller
	längre) än så ger direktivet inte något svar på. Ett antal remissinstanser,
	främst på rättighetshavarsidan, ifrågasätter promemorians bedömning av
	vad som kan anses utgöra ett kort utdrag. Framför allt förs den
	uppfattningen fram att undantaget för korta utdrag endast omfattar text och
	inte bild och video. Regeringen konstaterar att det inte är helt självklart
	hur regelverket ska förstås i detta avseende. Någon uttrycklig begränsning
94	till att endast omfatta textinnehåll innehåller undantaget emellertid inte.

Undantaget avser vidare utdrag ur presspublikationen, inte utdrag ur de ingående delarna. Det framstår från ett språkligt perspektiv som rimligt att ett sådant utdrag kan avse alla typer av innehåll som förekommer i publikationen. Att, som bland annat Bildupphovsrätt understryker, bilder inte anses kunna bli föremål för citat, saknar därmed också betydelse för bedömningen. Regeringen delar därför promemorians bedömning att även viss användning av bild och video kan aktualiseras enligt den nu aktuella bestämmelsen. Ytterst är frågan dock upp till EU-domstolen att bedöma.

Vad som utgör ett mycket kort utdrag bör – på samma sätt som gäller för den upphovsrättsliga bedömningen – avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, till exempel i förhållande till vad det rör sig om för material. I motsats till vad några av remissinstanserna anser framstår det enligt regeringen redan av den anledningen som olämpligt att i nationell rätt fastställa några närmare gränser för vad som ska anses utgöra ett mycket kort utdrag. Den bedömningen bör i stället överlåtas till rätts- tillämpningen. Ytterst är det naturligtvis EU-domstolens uppgift att tolka bestämmelsernas innebörd också i detta avseende.

Flera remissinstanser, däribland Bildupphovsrätt, KLYS och Copyswede, invänder mot att promemorians lagförslag inte uttryckligen återger det som anges i direktivet om enstaka ord, utan endast föreskriver att undantaget ska omfatta mycket korta utdrag. Regeringen instämmer i att också det som sägs i direktivet om enstaka ord bör återges i lagtexten. Att endast återge mycket korta utdrag i lagtexten skulle nämligen kunna uppfattas som att det är fråga om en bedömning av utdragets storlek i relation till det material som utdraget görs från. Av tydlighetsskäl bör därför hela direktivets ordalydelse i denna del återges i lagtexten.

Förhållandet till befintlig lagstiftning

Enligt artikel 15.3 ska artiklarna 5–8 i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället och bestämmelserna i direktivet om föräldralösa verk i tillämpliga delar gälla i fråga om den nya rätten för utgivare av presspublikationer. Detsamma ska gälla beträffande bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1564 av den 13 september 2017 om viss tillåten användning av vissa verk och andra alster som skyddas av upphovsrätt och närstående rättigheter till förmån för personer med blindhet, synnedsättning eller annan läsnedsättning och om ändring av direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EUT L 242, 20.9.2017, s. 6, Celex 32017L1564). Dessutom ska de nya inskränkningar och den avtalslicens som föreskrivs i förevarande direktiv tillämpas på den nya rättigheten.

Artikel 5 i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället anger de inskränkningar i upphovsrätten medlemsstaterna ska respektive får tillämpa i sin nationella lagstiftning. Hänvisningen till artikel 5 innebär att dessa bestämmelser ska gälla i förhållande till den nya rätten på samma sätt som de gäller för den ensamrätt som EU-rätten sedan tidigare till- erkänner upphovsmän och vissa andra närstående rättighetshavare. Det kan till exempel handla om inskränkningen för tillfälliga kopior utan självständig ekonomisk betydelse och den för medlemsstaterna frivilliga inskränkningen för citat. Detsamma gäller för de två andra nämnda

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278 direktiven som reglerar inskränkningar i upphovsrätten för s.k. herrelösa verk och till förmån personer med syn- eller annan läsnedsättning.

Artiklarna 6 och 7 i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället innehåller vissa skyldigheter för medlemsstaterna i fråga om att tillhandahålla skydd mot kringgående av tekniska skyddsåtgärder, till exempel kopieringsskydd eller kryptering, och avlägsnande av information om rättighetsförvaltning. Artikel 8 innehåller skyldigheter för medlemsstaterna att tillhandahålla sanktioner och andra möjligheter för rättsinnehavare att vidta vissa rättsliga åtgärder.

De svenska bestämmelserna om inskränkningar i upphovsrätten finns i

2 kap. upphovsrättslagen. Där föreslås också de nya inskränkningar som föreskrivs i förevarande direktiv att införas. Det framstår som rimligt att de inskränkningar som gäller i förhållande till exempelvis framställare av upptagningar av ljud eller rörliga bilder (46 §) som utgångspunkt ska gälla också för den nya rättigheten för framställare av presspublikationer. Det kan samtidigt konstateras att den nya ensamrätten i sig är begränsad på ett annat sätt än övriga ensamrätter, främst genom att den enbart omfattar förfoganden online och inte alls hindrar privatpersoners användning. Det

innebär till exempel att inskränkningen som möjliggör exemplarframställning för privat bruk (12 §) saknar betydelse i förhållande till den nya rättigheten, eftersom sådan kopiering ändå faller utanför ensamrättens omfång. De inskränkningsbestämmelser som möjliggör förfoganden som faller utanför ensamrätten bör därför inte göras tillämpliga på denna.

Artiklarna 6 och 7 i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället har genomförts i svensk lagstiftning genom bestämmelser i 6 a kap. upphovsrättslagen. Bestämmelser som svarar mot artikel 8 i samma direktiv finns i 7 kap. upphovsrättslagen. Dessa bestämmelser ska alltså kunna tillämpas i förhållande till den nya rätten till presspublikationer. Som föreslås i promemorian bör bestämmelser som möjliggör detta tas in i lagen.

Skyddstid

Skyddstiden för den nya närstående rättigheten anges i direktivet till två år efter utgivandet av presspublikationen. Den fristen ska beräknas från och med den 1 januari året efter dagen för utgivandet av presspublikationen (artikel 15.4).

Ett verk anses utgivet då exemplar av det med upphovsmannens sam- tycke förts i handeln eller på något annat sätt blivit spridda till allmänheten (8 § andra stycket upphovsrättslagen). Endast ett tillgängliggörande på internet innebär alltså inte att verket ska anses utgivet. Samtidigt står det klart att den nya närstående rättigheten ska gälla också sådana presspublikationer som enbart finns tillgängliga online. Med utgivning enligt direktivet måste alltså förstås åtgärder som – enligt upphovsrättslagen – utgör såväl utgivning som offentliggörande på annat sätt. Det bör komma till uttryck i bestämmelserna. Patent- och marknads- överdomstolen föredrar i detta avseende att uttrycket publiceras används, då detta ligger närmare den engelska språkversionen av direktivet. Som konstateras ovan används emellertid uttrycket publicera och än mer dess engelska motsvarighet typiskt sett för att beteckna just en fysisk utgivning

(se till exempel artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/116/EG om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter, EUT L 372, 27.12.2006, s. 12, Celex 32006L0116, skyddstidsdirektivet). I det här sammanhanget är det naturligtvis också angeläget att använda ett uttryck som redan har en tydlig innebörd i upphovsrättslagen. Ett verk anses enligt 8 § första stycket offentliggjort när det lovligen har gjorts tillgängligt för allmänheten vilket alltså täcker alla de olika typer av förfoganden som kan aktualiseras i det nu aktuella avseendet. Att den upphovsrättsliga skyddstiden knyts till offentlig- görandet av ett verk eller en annan prestation är också sedan tidigare vanligt förekommande (se till exempel 44 § och 45 § andra stycket). Regeringen gör alltså i detta avseende samma bedömning som görs i promemorian.

Beträffande publikationer som tillgängliggörs på internet görs typiskt sett löpande uppdateringar där enskilda artiklar tillgängliggörs och material tillförs vid olika tidpunkter utan att webbplatsen i övrigt ändras. Mot bakgrund av syftet med bestämmelsen kan skyddstiden beträffande sådana publikationer knappast förstås på något annat sätt än att den ska beräknas individuellt för det enskilda underliggande materialet som till- gängliggörs i presspublikationen, till exempel en artikel eller en bild. Det innebär inte att publikationen erhåller evigt skydd, utan att skyddstiden för de enskilda ingående delarna varierar i förhållande till såväl när skyddet uppkommer som när det upphör. Regeringen har förståelse för att SFIR ifrågasätter detta med utgångspunkt i att det är hela publikationen som är föremål för skydd. Ett annat synsätt – där publikationen vid beräknandet av skyddstiden ses som en enhet – skulle emellertid antingen innebära att skyddet upphörde att gälla efter 2 år också för de delar av publikationen som är nyare än så eller att skyddstiden för publikationen i dess helhet skulle gälla för evigt. Enligt regeringens uppfattning kan inte någon av dessa effekter vara de avsedda. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning i denna del.

Ersättning till upphovsmän

Medlemsstaterna ska föreskriva att upphovsmän till de verk som ingår i en presspublikation ska få en lämplig andel av de intäkter som framställare av presspublikationer erhåller för den användning av deras press- publikationer som leverantörer av informationssamhällets tjänster står för (artikel 15.5). Enligt direktivet bör detta inte påverka nationell rätt om äganderätt och utövande av rättigheter i samband med anställningsavtal, på villkor att denna rätt är förenlig med unionsrätten (skäl 59). Bestämmelsen tar sikte på intäkter som framställare av presspublikationer får från leverantörer av informationssamhällets tjänster för användning av deras presspublikationer som en följd av den nya ensamrätten. Bestämmelsen ger ingen närmare ledning i frågan om hur upphovsmännen ska få en lämplig del av dessa intäkter eller hur denna rätt till ersättning ska förvaltas. Hur ersättningen närmare ska utformas överlämnas alltså till den nationella lagstiftaren.

Som konstateras i promemorian påminner upphovsmännens rätt enligt förevarande artikel om den rätt till s.k. tilläggsersättning (45 a §) som tillkommer utövande konstnärer i vissa situationer och som också den

Prop. 2021/22:278

Prop. 2021/22:278	bygger på EU-direktiv (Europaparlamentets och rådets direktiv
	2011/77/EU av den 27 september 2011 om ändring av direktiv
	2006/116/EG om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående
	rättigheter, EUT L 265, 11.10.2011, s. 1, Celex 32011L0077). Den
	ersättningen avser att säkerställa att vissa kategorier av utövande
	konstnärer får del av den intäktsökning som förlängningen av skyddstiden
	för ljudupptagningar från 50 till 70 år ger upphov till. På samma sätt syftar
	bestämmelserna i förevarande direktiv till att säkerställa att
	upphovsmännen får del av de eventuella intäkter som den nya rättighet
	som nu införs kan leda till.
	Upphovsmännens rätt till ersättning från utgivare av presspublikationer
	kan genomföras på olika sätt i svensk rätt. En möjlighet är att genom
	avtalsrättsliga bestämmelser ge varje enskild upphovsman som överlåtit
	rättigheter till utgivaren rätt till en lämplig andel av de intäkter utgivaren
	får från tjänsteleverantörer som ingår avtal om utnyttjande av publika-
	tionen. En sådan ordning skulle som utgångspunkt innebära att det vore
	upp till varje enskild upphovsman att göra sin rätt gällande i detta
	avseende, vilket skulle kunna innebära praktiska svårigheter. Det kan
	också konstateras att en avtalsrättslig reglering framstår som mindre själv-
	klar i ljuset av att den ersättning som ska utgå inte är knuten till överlåt-
	elsen av upphovsmannens egna rättigheter, utan ska utgå från de intäkter
	framställaren har i anledning av de avtal som ingås med tjänsteleverantörer
	om överlåtelse av framställarens egen rätt och oberoende av omfattningen
	av upphovsmannens överlåtelse till utgivaren. Det är alltså inte fråga om
	en ersättningsrätt grundad på överlåtelse av upphovsrätt. Direktivet tycks
	vidare utgå från att det är upphovsmännen som kollektiv betraktat som ska
	få en lämplig andel av de intäkterna. Hur denna andel ska fördelas mellan
	upphovsmännen torde behöva bedömas bland annat mot bakgrund av varje
	enskild upphovsmans individuella bidrag till helheten.
	Mot denna bakgrund framstår det som lämpligt att på motsvarande sätt
	som gäller för utövande konstnärers rätt till tilläggsersättning föreskriva
	en ordning för kollektiv förvaltning av den nu aktuella ersättningsrätten.
	Enligt direktivet ska ersättningen vara lämplig. Några remissinstanser,
	däribland ALIS, efterlyser att ersättningens närmare storlek ska regleras i
	lagstiftningen. Det är emellertid inte självklart att ersättningen alltid och
	för olika typer av presspublikationer ska vara exakt densamma. Regering-
	en instämmer redan av det skälet i promemorians bedömning att denna
	fråga i stället bör lösas i förhandlingar mellan marknadens parter. Flera
	remissinstanser lyfter frågan om det inte i stället för en rätt till lämplig
	ersättning bör föreskrivas en rätt till skälig ersättning. Som ovan konsta-
	teras är det i förevarande fall emellertid inte fråga om en ersättning för
	överlåtna rättigheter. Ersättningsrätten gäller oavsett hur avtalsförhållan-
	det i övrigt ser ut mellan upphovsmannen och tidningsföretaget. Det finns
	därför anledning att särskilt markera det genom att använda ett annat
	uttryckssätt.
	Regleringen innebär inte att tidningsföretagen ges en ensamrätt att
	förhandla med de aktörer som kan komma att utnyttja presspublikationer
	online. I stället ges de en möjlighet att förhandla om licenser i förhållande
	till sin egen närstående rättighet. Någon rätt att företräda upphovsmännen,
	eller andra rättighetshavare, vid dessa förhandlingar ger de nya reglerna
98	inte. För att så ska vara möjligt krävs att tidningsföretaget förvärvat de

rättigheter som berörs. Det i sin tur är en fråga för de avtal som ingås Prop. 2021/22:278 mellan utgivarna och övriga berörda rättighetshavare.

Flera remissinstanser, däribland Bildupphovsrätt och Konstnärs- nämnden, menar att också framställare av fotografiska bilder bör omfattas av ersättningsrätten. Bauer Media och Journalistförbundet lyfter frågan om inte också andra rättighetshavare bör omfattas. Regeringen konstaterar att direktivet endast föreskriver att ersättning ska utgå till upphovsmännen. Direktivet saknar alltså en hänvisning till de närstående rättigheterna. Det framstår alltså som att en medveten avgränsning gjorts av EU-lagstiftaren i detta avseende. Att utöka kretsen av ersättningsberättigade skulle antingen leda till en omfördelning av medel från upphovsmännen eller till att en högre ersättning skulle behöva utges av framställarna. Mot den bakgrunden kan det enligt regeringen ifrågasättas om en utökning av ersättningsrätten till att även omfatta andra rättighetshavare är förenlig med direktivet. Ersättningsrätten bör i denna del därför utformas enligt direktivets ordalydelse.

12.2	En ny särskild avtalslicens

Regeringens förslag: En ny särskild avtalslicens ska införas. En
leverantör av en informationssamhällets tjänst ska, om avtalslicens
gäller, få överföra verk till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda
kan få tillgång till verken från en plats och vid en tidpunkt som de själva
väljer, om verken ingår i en presspublikation och utnyttjandet sker
online. Leverantören ska också få framställa sådana exemplar av verken
som är nödvändiga för överföringen. Den nya avtalslicensen ska gälla
även för samtliga närstående rättigheter.
Avtalslicensen ska inte gälla, om upphovsmannen hos någon av de
avtalsslutande parterna meddelar förbud mot utnyttjandet, eller om det
av andra skäl finns särskild anledning att anta att upphovsmannen
motsätter sig förfogandet. Även i övrigt ska samma skyddsregler gälla
som vid användning med stöd av övriga avtalslicenser.
Det ska ges möjlighet till medling när det gäller tvister om avtal enligt
den nya avtalslicensen.

Promemorians förslag stämmer inte överens med regeringens. I
promemorian föreslås inte någon ny särskild avtalslicens. I stället föreslås
att en medlare ska kunna utses för att hjälpa parter som vill ingå avtal om
rättigheter som krävs för att på begäran tillgängliggöra presspublikationer
på internet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan invändning. Flera remissinstanser inom mediasektorn,
däribland TU Medier, Sveriges Tidskrifter, Bonnier News och Schibsted,
samt upphovsmannaorganisationer som KLYS, Copyswede, Bildupphovs-
rätt och Journalistförbundet förespråkar dock att en särskild avtalslicens-
bestämmelse för användning av presspublikationer införs. Google efter-
lyser förtydliganden av medlingens frivilliga och icke-bindande karaktär.
Skälen för regeringens förslag: Den nya rättigheten för framställare av
presspublikationer har tillkommit i syfte att bland annat underlätta för
tidningsföretagen att ingå avtal med de leverantörer av		99

Prop. 2021/22:278 informationssamhällets tjänster som utnyttjar publikationerna. För såväl tidningsbranschen som tjänsteleverantörerna kan det naturligtvis vara

	betungande att ingå de avtal som är nödvändiga, inte minst i förhållande
	till tjänster som tillhandahåller material från många publikationer. Det
	gäller inte minst då det kan förhålla sig på det sättet att inte endast
	tidningsföretagets egen rättighet berörs, utan även rättigheter som alltjämt
	ligger kvar hos de upphovsmän och andra rättighetshavare som bidragit
	till publikationen. En möjlig väg för att komma till rätta med detta är att
	från lagstiftarens sida underlätta ingåendet av sådana avtal genom en
	särskild avtalslicens på området.
	I promemorian görs bedömningen att det inte finns tillräckliga skäl att
	föreslå en ny avtalslicens, bland annat då det redan finns möjligheter att
	ingå nödvändiga avtal med stöd av den generella avtalslicensen (42 h §).
	Flera av de remissinstanser som efterlyser en särskild avtalslicens
	understryker att avsaknaden av en sådan kan leda till en fragmentisering
	av avtalsmarknaden där enskilda aktörer kan få svårt att göra sin rätt
	gällande. Inte minst, menar man, finns en risk att upphovsmännen inte får
	den ersättning som de har rätt till.
	Den generella avtalslicensen möjliggör att marknadens parter på eget
	initiativ tar fram lämpligt utformade licenser. Regeringen har samtidigt
	förståelse för att detta emellanåt kan vara förenat med svårigheter, särskilt
	på nya eller föränderliga marknader. En särskild avtalslicens kan i en sådan
	situation, som KLYS och Copyswede lyfter fram, innebära ett ytterligare
	stöd för parterna. Mot den bakgrunden och då det naturligtvis är angeläget
	att avtal kommer till stånd på ett så enkelt sätt som möjligt även på det nu
	aktuella området, är det regeringens uppfattning att en ny särskild
	avtalslicens bör införas.
	Den nya avtalslicensen bör utformas i nära anslutning till den rättighet
	som nu föreslås för framställare av presspublikationer. Den bör därför ge
	utrymme för leverantörer av informationssamhällets tjänster att online och
	på begäran överföra verk och andra prestationer som ingår i
	presspublikationer. Det bör också göras möjligt att framställa de exemplar
	som krävs för detta. Genom en sådan utformning, särskilt då användningen
	är begränsad till prestationer inom ramarna för presspublikationer, uppnås
	en tillräckligt tydlig och lämplig avgränsning av bestämmelserna (jfr
	avsnitt 9). En sådan utformning är också i allt väsentligt densamma som
	gäller i Danmark.
	Som typiskt sett är fallet för övriga särskilda avtalslicenser bör
	upphovsmannen kunna meddela förbud mot användning hos någon av
	avtalsparterna. I detta fall finns det också – inte minst då det gäller
	användning på internet som kan antas få stor spridning – anledning att
	förbjuda användning i de situationer då det av andra skäl finns särskild
	anledning att anta att upphovsmannen motsätter sig förfogandet. Inte heller
	i övrigt finns det skäl att reglera utanförstående upphovsmäns rättigheter
	på något annat sätt än det som gäller för övriga avtalslicenser (se vidare
	avsnitt 9).
	Som konstateras i promemorian är det angeläget för såväl
	tidningsföretag som tjänsteleverantörer att det finns så goda förutsätt-
	ningar som möjligt att nå överenskommelser om utnyttjande av
	presspublikationer. Detsamma gäller i förhållande till de upphovsmän och
100	andra rättighetshavare som kan beröras av sådan användning. I

promemorian föreslås därför att medlingslagen görs tillämplig på tvister Prop. 2021/22:278 om avtal att göra presspublikationer tillgängliga på begäran. Regeringen

instämmer i bedömningen att det bör finnas en möjlighet till medling. Då det nu föreslås en särskild avtalslicens bör medlingslagens tillämplighet emellertid knytas till tvister i anledning av ett sådant avtal, på samma sätt som gäller för flertalet av de redan befintliga avtalslicenserna (se närmare om medling i upphovsrättstvister i avsnitt 10). Det bör i sammanhanget understrykas att medlingslagen inte innebär annat än att parterna erbjuds en möjlighet till medling. En part som inte vill ingå ett avtal kan alltså inte tvingas till detta.

13Fördelning av ersättning i vissa fall

Regeringens bedömning: Direktivets artikel 16 motiverar inte några genomförandeåtgärder.

Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller lämnar den utan

invändning.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 16 får medlemsstaterna föreskriva att om en upphovsman har överlåtit eller licensierat en rättighet till en utgivare, utgör överlåtelsen eller licensen en tillräcklig rättslig grund för utgivaren att ha rätt till en andel av kompensationen för användningen av verket inom ramen för ett undantag från, eller en inskränkning i, den rättighet som överlåtits eller licensierats. Detta ska inte påverka gällande och framtida regelsystem i medlemsstaterna som gäller rättigheter avseende offentlig utlåning.

Artikeln avser att möjliggöra för medlemsstaterna att reglera fördelningen av till exempel privatkopieringsersättning mellan upphovsmän och utgivare. Artikeln är fakultativ och kräver inte några genomförandeåtgärder. Det har för svensk del inte heller framkommit omständigheter som ger anledning att överväga några lagstiftningsåtgärder i anledning av direktivet i denna del.

14Upphovsrättsligt ansvar för vissa leverantörer av onlinetjänster

14.1	Utgångspunkter för genomförandet
Direktivets innehåll
I direktivet anges att onlinemarknaden för innehåll har blivit alltmer
komplex de senaste åren. Onlinetjänster som ger tillgång till en stor mängd
upphovsrättsskyddat innehåll som laddas upp av användarna har blivit
viktiga källor för tillgång till innehåll online. Tjänsterna är ett sätt att skapa
bredare	tillgång till kulturella och kreativa verk och erbjuder goda	101

Prop. 2021/22:278 möjligheter för de kulturella och kreativa branscherna att utveckla nya affärsmodeller. Tjänsterna möjliggör mångfald och gör innehåll lättill-

	gängligt, men de skapar även utmaningar när upphovsrättsskyddat innehåll
	laddas upp utan tillstånd från rättsinnehavarna. Enligt vad som anges i
	direktivet finns det en rättslig oklarhet när det gäller frågan om huruvida
	sådana tjänsteleverantörer ägnar sig åt upphovsrättsligt relevanta
	handlingar och behöver inhämta tillstånd från rättsinnehavarna för det
	innehåll som laddas upp av användarna. Oklarheten påverkar rättsinne-
	havarnas förmåga att avgöra om och på vilka villkor deras verk och
	prestationer används och deras möjligheter att få en lämplig ersättning för
	användningen. Det är därför viktigt att främja utvecklingen av licens-
	marknaden mellan rättsinnehavare och tjänsteleverantörer (skäl 61).
	Direktivet föreskriver mot denna bakgrund att vissa leverantörer av
	onlinetjänster, som möjliggör för sina användare att ladda upp och dela
	med sig av innehåll, ska ha ett upphovsrättsligt ansvar för det innehåll som
	görs tillgängligt på tjänsten (artikel 17). Vilka tjänster som omfattas
	behandlas närmare i avsnitt 14.2.
	Leverantörer av sådana tjänster ska som utgångspunkt anses överföra de
	verk som användarna laddar upp till allmänheten och ska inte kunna
	åberopa den ansvarsbegränsning som följer av artikel 14.1 i
	Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000
	om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt
	elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet, EGT L
	178, 17.7.2000 s. 1, Celex 32000L0031). De ska därför inhämta tillstånd
	för överföringen från rättsinnehavarna (artikel 17.1 och 17.3).
	Medlemsstaterna ska vidare se till att sådana tillstånd också omfattar de
	åtgärder (dvs. uppladdningar) som vidtas av användarna, om användarna
	inte agerar kommersiellt eller om de inte har betydande intäkter från sin
	verksamhet (artikel 17.2). Innebörden av bestämmelserna i dessa delar
	behandlas närmare i avsnitt 14.3 och 14.4.
	Även om utgångspunkten är att en tjänsteleverantör är upphovsrättsligt
	ansvarig för det innehåll som laddas upp, kan leverantören under vissa
	förutsättningar ändå gå fri från det ansvaret när verk och andra prestationer
	laddas upp utan tillstånd. Här krävs att leverantörerna gör vad de kan (best
	efforts i den engelska språkversionen) för att erhålla tillstånd. Det krävs
	också att leverantörerna i enlighet med höga branschstandarder för god
	yrkessed gör vad de kan för att säkerställa att skyddat innehåll, som
	rättsinnehavarna lämnat särskild information om, inte görs tillgängliga på
	tjänsterna (artikel 17.4). Slutligen krävs att leverantörerna agerar snabbt
	för att hindra tillgång till olovligt material när de uppmärksammas på
	förekomsten av sådant av rättsinnehavaren.
	Vid bedömningen av om en leverantör uppfyllt dessa skyldigheter ska
	alla relevanta faktorer beaktas och en proportionalitetsbedömning göras
	(artikel 17.5 och skäl 66). Särskilda regler finns för tjänsteleverantörer som
	är nya på marknaden (artikel 17.6). Vad leverantörerna måste göra i nu
	aktuella avseenden behandlas i avsnitt 14.5.
	Enligt direktivet får samarbetet mellan leverantörerna och rättsinnehav-
	arna inte leda till att det inte går att få tillgång till lagligt innehåll (artikel
	17.7 första stycket). Tillämpningen av artikeln får inte leda till någon
	allmän övervakningsskyldighet (artikel 17.8 första stycket). Medlems-
102	staterna ska vidare säkerställa att användarna kan förlita sig på vissa

inskränkningar i upphovsrätten när de använder de aktuella tjänsterna. Det handlar om användning för citat, kritik och recensioner och användning i karikatyr-, parodi- eller pastischsyfte (artikel 17.7 andra stycket). Tjänste- leverantörerna ska i sina användarvillkor informera användarna om att de kan använda verk och andra skyddade prestationer inom ramen för befintliga inskränkningar (artikel 17.9 fjärde stycket). Den närmare avgränsningen av regleringen i dessa delar behandlas i avsnitt 14.6.

Tjänsteleverantörerna ska vara skyldiga att lämna information till rättsinnehavare om de metoder som de använder för att uppfylla sina skyldigheter att hindra tillgång till olovligt material och om den använd- ning som sker på tjänsten inom ramarna för ingångna avtal (artikel 17.8 andra stycket). Denna informationsplikt behandlas i avsnitt 14.7.

Direktivet innehåller ytterligare ett antal bestämmelser som avser att skydda användare av tjänsterna. Direktivet ska inte på något sätt påverka legitim användning, som till exempel användning med stöd av en in- skränkning i upphovsrätten som föreskrivs i unionslagstiftningen, och det ska inte leda till identifiering av enskilda användare eller behandling av deras personuppgifter, utöver vad som redan följer av unionsrätten (artikel

17.9tredje stycket). Medlemsstaterna ska också se till att tjänste- leverantörerna tillhandahåller användarna en klagomåls- och avhjälp- ningsmekanism för tvister om att tillgången till visst innehåll har hindrats. Medlemsstaterna ska dessutom se till att det finns möjligheter till tvistlösning såväl i som utom domstol (artikel 17.9 första och andra styckena). De nu redovisade bestämmelserna behandlas närmare i avsnitt

14.8.I avsnitt 14.9 behandlas frågan om hur skyddet för användarna bör säkerställas.

Klargörande om plattformars ansvar enligt gällande rätt

Som redovisas ovan anges i direktivet – som bakgrund till det nya regelverket – att det finns en rättslig oklarhet när det gäller frågan om huruvida tjänsteleverantörerna ägnar sig åt upphovsrättsligt relevanta handlingar och behöver inhämta tillstånd från rättsinnehavarna för det innehåll som laddas upp av användarna. Efter det att direktivet antogs har EU-domstolen tagit ställning till denna fråga utifrån det hittills gällande regelverket (EU-domstolens avgörande den 22 juni 2021 i de förenade målen C-682/18 och C-683/18 [YouTube och Cyando]). I domen konstateras att en leverantör av till exempel en videodelningsplattform enbart genom att göra plattformen tillgänglig för allmänheten inte ägnar sig åt överföring till allmänheten av de verk som utan tillstånd laddas upp av användarna. I domen konstateras emellertid att en sådan tjänste- leverantör ändå under vissa förutsättningar kan anses överföra verken till allmänheten. Så är till exempel fallet när leverantören faktiskt känner till det olagliga tillgängliggörandet av skyddat innehåll på plattformen och avstår från att skyndsamt radera eller blockera åtkomsten till det. Detsamma gäller om leverantören visste eller borde ha vetat att skyddat innehåll ofta olagligen görs tillgängligt för allmänheten via plattformen av plattformens användare och leverantören avstår från att genomföra lämpliga tekniska åtgärder som man kan förvänta sig av en normalt aktsam leverantör i dennes situation för att på ett trovärdigt och effektivt sätt motverka intrång i upphovsrätten på plattformen.

Prop. 2021/22:278

103

Prop. 2021/22:278

104

EU-kommissionens vägledning

Idirektivet anges att EU-kommissionen ska anordna dialoger mellan berörda parter för att diskutera bästa praxis för samarbetet mellan tjänsteleverantörerna och rättsinnehavarna. Med beaktande av resultatet av dessa dialoger ska EU-kommissionen, i samråd med tjänsteleverantörer, rättsinnehavare, användarorganisationer och andra relevanta berörda parter, utfärda riktlinjer för tillämpningen av artikel 17 (artikel 17.10). Dialogerna syftar till att säkerställa en enhetlig tillämpning av sam- arbetsskyldigheten och att fastställa bästa praxis med avseende på lämpliga branschstandarder om god yrkessed (skäl 71). Mellan oktober 2019 och februari 2020 anordnade EU-kommissionen sex dialogmöten. Den 4 juni 2021 antogs vägledningen (COM (2021) 288, vägledning om artikel 17 i direktivet 2019/790 om upphovsrätt på den digitala inre mark- naden). I vägledningen anges att syftet med denna är att stödja ett korrekt och konsekvent genomförande av artikel 17 bland medlemsstaterna. Särskild tonvikt läggs på nödvändigheten av att uppnå en avvägning mellan de grundläggande rättigheterna och tillämpningen av undantag och inskränkningar. Vägledningen kan också, anges det, vara till hjälp för marknadsaktörerna när de följer nationell lagstiftning som genomför artikel 17. Vägledningen finns som bilaga till denna proposition (bilaga 2).

EU-domstolens dom beträffande vissa aspekter av artikel 17

Under 2019 väckte Polen talan mot parlamentet och rådet och begärde att EU-domstolen i första hand skulle ogiltigförklara delar av artikel 17 på den grunden att bestämmelserna utgör ett åsidosättande av rätten till yttrande- och informationsfrihet som garanteras genom artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (mål C- 401/19 [Polen mot parlamentet och rådet]). Den 15 juli 2021 gav den ansvariga generaladvokaten sitt förslag till avgörande i vilket han finner att bestämmelserna i artikel 17 inte står i strid med stadgan (härefter generaladvokatens förslag). Den 26 april 2022 meddelade EU-domstolen dom i målet (härefter EU-domstolens dom). Även EU-domstolen konstaterar att artikel 17 inte står i strid med stadgan. I förhållande till generaladvokatens förslag till avgörande är EU-domstolen mer kortfattad i sina resonemang om bestämmelsernas innebörd.

Allmänna utgångspunkter för genomförandet

Reglerna i artikel 17 har under det att direktivet förhandlades, men även därefter, varit föremål för en mycket omfattande debatt såväl i Sverige som i andra medlemsstater. Kritiken mot bestämmelserna har i första hand handlat om att de riskerar att begränsa yttrande- och informationsfriheten för de som använder sig av tjänster som omfattas av regelverket. Det var en av anledningarna till att riksdagen motsatte sig direktivet och att Sverige därmed slutligen röstade nej då direktivet antogs av rådet under våren 2019.

I promemorian fästs vid tolkningen av direktivet stor vikt vid EU- kommissionens vägledning och generaladvokatens förslag till avgörande. Dessa båda dokument har också stor betydelse för de preciseringar och förtydliganden som i förhållande till direktivet görs i promemorians lagförslag. Många remissinstanser invänder mot detta och att förslagen i

promemorian inte närmare följer direktivets text. Företrädare för rättig- hetshavarkollektivet men också tjänsteleverantörer och andra remiss- instanser pekar på att EU-kommissionens vägledning inte är bindande för medlemsstaterna och att vägledningen utsatts för hård kritik från flera håll. Många remissinstanser lyfter också fram att EU-domstolen kan komma att landa i helt andra slutsatser än vad generaladvokaten gör beträffande tolkningen av artikel 17 och menar att det är upp till EU-domstolen, och inte medlemsstaterna, att tolka bestämmelserna. De remissinstanser som i sina svar har fokus på bestämmelsernas effekter för användare är emellertid över lag betydligt mer positiva till promemorians utgångs- punkter i dessa avseenden.

Artikel 17 är komplicerad och ordalydelsen ger i flera avseenden utrymme för olika tolkningar. Att det förhåller sig på det sättet understryks också av de synpunkter remissinstanserna lämnar i detta lagstiftnings- ärende där uppfattningarna om vad bestämmelserna i centrala delar i prak- tiken innebär skiljer sig åt väsentligt. Det gäller till exempel vilka krav som ska ställas på tjänsteleverantörerna att agera mot olagliga uppladdningar, men också hur tjänsteleverantörerna ska agera för att skydda användarna.

Regelverket har tillkommit för att förbättra skyddet för upphovsrätten i den digitala miljön. Det berör dock också andra grundläggande intressen och rättigheter. Det gäller framför allt användarnas yttrande- och informationsfrihet, men även tjänsteleverantörernas näringsfrihet. Det framstår inte som rimligt att det nationella regelverk som nu ska införas är så otydligt att de närmare gränserna för de inblandade aktörernas respektive rättigheter och skyldigheter öppnar för så skilda tolkningar som direktivet uppenbart lämnar utrymme för.

EU-domstolen ger nu i sin dom vissa anvisningar för hur regelverket ska förstås. Domstolen bejakar emellertid också otydligheten i direktivets ordalydelse och understryker att det ankommer på medlemsstaterna att vid införlivandet i sin nationella rätt se till att de utgår från en tolkning av bestämmelserna som gör det möjligt att säkerställa en skälig avvägning mellan de grundläggande rättigheter som skyddas i stadgan.

Domstolen framhåller att direktivets bestämmelser förutsätter att det, beroende på omständigheterna, kan vara nödvändigt att låta tjänsteleverantörerna själva bestämma vilka konkreta åtgärder de ska vidta för att uppnå det eftersträvade resultatet. Det kommer i direktivet till uttryck bland annat genom bestämmelserna om att tjänsteleverantörerna ska ”göra vad de kan” i enlighet med ”höga branschstandarder för god yrkessed”. Det innebär att de nationella bestämmelser som genomför direktivet behöver vara tillräckligt flexibla för att tjänsteleverantörerna i förekommande fall ska kunna välja att vidta de åtgärder som är bäst anpassade till deras resurser och kapacitet och som är förenliga med andra skyldigheter och utmaningar som de har att beakta i sin verksamhet. Härvid har utvecklingen av teknik och branschpraxis betydelse. En sådan flexibel lösning är enligt EU-domstolen nödvändig för att respektera tjänsteleverantörernas näringsfrihet och den skäliga avvägningen mellan denna frihet, användarnas rätt till yttrande- och informationsfrihet samt rättsinnehavarnas rätt till immateriell egendom.

Sammanfattningsvis innebär EU-domstolens dom – enligt regeringens uppfattning – att den nationella lagstiftning som genomför direktivet kan

Prop. 2021/22:278

105

Prop. 2021/22:278 behöva vara mer specificerad än direktivet i fråga om hur balansen mellan de olika rättigheterna ska garanteras, samtidigt som den nationella lagstiftningen inte kan vara alltför detaljerad utan behöver ge utrymme för tjänsteleverantörerna att anpassa sina åtgärder till omständigheterna i det enskilda fallet.

Det åvilar alltså den nationella lagstiftaren att tolka innebörden av artikel 17 för att upprätthålla den nämnda balansen. Den tolkningen måste naturligtvis ta sin utgångpunkt i den ledning som EU-domstolen lämnar i fråga om hur reglerna ska förstås. EU-domstolen behandlar emellertid inte samtliga aspekter av artikel 17 och är inte lika detaljerad som general- advokaten och EU-kommissionen. De tolkningar som görs av general- advokaten och EU-kommissionen kan därför, enligt regeringens uppfattning, tjäna som exempel och utgångspunkt för hur ett nationellt genomförande närmare kan utformas för att upprätthålla den balans som EU-domstolen efterfrågar. Detta gäller naturligtvis särskilt då EU- domstolen i väsentliga delar bekräftar de utgångspunkter för bedömningen som generaladvokaten för fram och inte i något avseende ger uttryck för ett i grunden annat synsätt än generaladvokaten, men också eftersom generaladvokaten och EU-kommissionen båda ger uttryck för en mycket likartad tolkning av bestämmelserna. Vid bedömningen av vad direktivet i praktiken ställer för krav finns det alltså alltjämt anledning att fästa vikt vid det EU-kommissionen och generaladvokaten för fram.

Att det finns anledning att ge uttryck för en uppfattning om hur reglerna bör förstås innebär inte i sig att de nationella bestämmelsernas ordalydelse bör avvika från direktivets. Som konstateras i promemorian är artikeltexten emellertid i flera avseenden såväl oklar som svår att förena med andra delar av det sammantagna regelverk som artikel 17 utgör. Dessa otydligheter bör inte föras över i nationell rätt. Det gäller särskilt när bestämmelserna i direktivet ger utrymme för tolkningar som inte på ett tillfredsställande sätt säkerställer den balans som EU-domstolen understryker. Regeringen återkommer i det följande till vilka delar av bestämmelserna detta gäller och i vilken utsträckning det finns anledning att förtydliga dem i samband med genomförandet.

14.2Vilka tjänster omfattas av det nya regelverket?

Regeringens förslag: De nya bestämmelserna ska tillämpas på sådana informationssamhällets tjänster som har som ett huvudsyfte att lagra och ge allmänheten tillgång till en stor mängd verk som laddats upp online av tjänsternas användare, om tjänsteleverantören ordnar och marknadsför verken i vinstsyfte och tjänsten spelar en viktig roll på innehållsmarknaden genom att konkurrera med andra slags befintliga eller potentiella onlinetjänster för innehåll.

Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens. Det innehåller inte någon uttrycklig regel om att även potentiella andra slags onlinetjänster bör beaktas vid bedömningen av huruvida en tjänst spelar en viktig roll på innehållsmarknaden genom att konkurrera med andra onlinetjänster.

106

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser förordar på ett övergripande plan ett mer direktivsnära genomförande i denna del. Många remissinstanser, såväl företrädare för upphovsmän som andra rättighetshavare, men även andra aktörer, invänder mot att promemorians lagförslag inte endast omfattar artikeltexten utan även det som anges i direktivets skäl om att tjänsten ska spela en viktig roll på innehålls- marknaden genom att konkurrera med andra slags tjänster för innehåll. Denna uppfattning framförs av bland andra Administration av litterära rättigheter i Sverige (ALIS), Bildupphovsrätt, Copyswede, Film- och tv- producenterna, HBO, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Rättighetsalliansen, Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM), Svenskt Näringsliv och Svenska Föreningen för Immaterialrätt (SFIR). Även Epidemic Sound är av samma uppfattning och tillägger att det inte finns stöd i direktivet för slutsatsen att det ska handla om konkurrens med plattformar som själva laddar upp sitt material. Flera remissinstanser, däribland Meta, Google, Patent- och marknadsöverdomstolen och Wikimedia är dock positiva till förslaget och Meta förordar att ytterligare moment från skälen förs in i lagtexten.

De flesta remissinstanser som yttrar sig särskilt i frågan ifrågasätter att den icke-uttömmande lista över tjänster som faller utanför tillämpnings- området och som finns i direktivets definition av vilka tjänster som omfattas inte återges i lagtexten.

Många remissinstanser, inte minst på rättighetshavarsidan, är kritiska till flera av de uttalanden som görs i promemorian när det gäller tolkningen av bestämmelsernas innebörd. Kritik riktas av bland andra Bildupphovsrätt, Copyswede, KLYS, STIM, Rättighetsalliansen, Musik- förläggarna och Epidemic Sound när det gäller de slutsatser som dras i promemorian om att det i praktiken endast är de stora globala plattformarna som omfattas. Flera av dessa remissinstanser pekar särskilt på att en sådan avgränsning skulle göra undantaget för mindre, nystartade tjänster helt onödigt. Några av remissinstanserna lyfter också behovet av att bredda tillämpningsområdet i ljuset av EU-domstolens praxis när det gäller tjänster som faller utanför direktivet. I princip samtliga företrädare för rättighetshavare invänder mot promemorians slutsats att livesänd- ningar och plattformar för sådana sändningar faller utanför tillämpnings- området. Flera remissinstanser framför liknande synpunkter såvitt avser tjänster som tillhandahåller länkar till upphovsrättsskyddat material.

Skälen för regeringens förslag

Vilka tjänsteleverantörer omfattas?

Bestämmelserna om upphovsrättsligt ansvar gäller för de aktörer som i direktivet benämns onlineleverantörer av delningstjänster för innehåll. Med detta avses en leverantör av informationssamhällets tjänster som har som huvudsyfte eller ett av sina huvudsyften att lagra och ge allmänheten tillgång till en stor mängd upphovsrättsskyddade verk eller andra skyddade prestationer som laddats upp av dess användare och som leverantören ordnar och marknadsför i vinstsyfte (artikel 2.6). Vad som avses med informationssamhällets tjänster behandlas i avsnitt 12.

Definitionen måste förstås i ljuset av de skäl som knyter an till bestämmelserna. Här anges att direktivet endast bör inriktas på tjänster

Prop. 2021/22:278

107

Prop. 2021/22:278 som spelar en viktig roll på innehållsmarknaden online genom att de konkurrerar med andra onlinetjänster för innehåll, till exempel tjänster för

	streamning av ljudfiler och videor, för samma användargrupper. De
	tjänster som omfattas är tjänster där huvudsyftet, eller ett av huvudsyftena,
	är att lagra upphovsrättsskyddat innehåll och ge användarna möjlighet att
	ladda upp och dela en stor mängd av detta innehåll, i syfte att direkt eller
	indirekt generera vinst genom att organisera och marknadsföra innehållet
	i avsikt att locka en större publik, också genom att ordna det i kategorier
	och inkludera riktad marknadsföring (skäl 62). När det gäller den närmare
	bedömningen av om en viss tjänst lagrar och ger tillgång till en stor mängd
	upphovsrättsskyddat innehåll anges att bedömningen bör ske från fall till
	fall och att hänsyn därvid bör tas till en kombination av faktorer, till
	exempel tjänstens publik och antalet filer med upphovsrättsskyddat
	innehåll som tjänstens användare laddat upp (skäl 63).
	I artikel 2.6 anges ett antal typer av tjänster som inte omfattas. Hit hör
	leverantörer av tjänster som onlineencyklopedier utan vinstsyfte,
	fillagringsplatser för vetenskapligt och pedagogiskt material utan
	vinstsyfte, plattformar för utveckling och delning av programvara med
	öppen källkod, tjänster för elektronisk kommunikation i enlighet med vad
	som avses i direktiv (EU) 2018/1972, näthandelsplatser, samt molntjänster
	för företag och andra molntjänster som ger användarna möjlighet att ladda
	upp innehåll för eget bruk. I tillhörande skäl anges att direktivet inte bör
	omfatta tjänster som har ett annat huvudsyfte än att ge användarna
	möjlighet att ladda upp och dela en stor mängd upphovsrättsskyddat
	material i syfte att erhålla vinst från den verksamheten. Här anges också
	att ansvarsfrihetsmekanismen inte bör tillämpas på tjänsteleverantörer vars
	huvudsyfte är att bedriva eller möjliggöra piratkopiering av upphovsrätts-
	skyddat material (skäl 62).
	En bestämmelse om vilka tjänster och därmed tjänsteleverantörer som
	det nya regelverket ska tillämpas på bör föras in i den svenska lagtexten.
	Definitionen i artikeltexten är relativt allmänt hållen. Det som kommer till
	uttryck i skälen om att definitionen endast bör omfatta tjänster som spelar
	en viktig roll på innehållsmarknaden online genom att de konkurrerar med
	andra onlinetjänster för innehåll, återges inte uttryckligen i artikeltexten.
	Skrivningen framstår samtidigt som central för förståelsen av vilka tjänster
	som omfattas. I promemorian föreslås därför att direktivets skäl i denna
	del i förtydligande syfte förs in i lagtexten.
	Regeringen har förståelse för att många remissinstanser invänder mot
	detta. Som utgångspunkt finns det flera fördelar med att den svenska
	lagtexten i huvudsak motsvarar artikeltexten i direktivet. Risken för att
	lagstiftningen inte skulle stämma överens med framtida avgöranden från
	EU-domstolen minimeras. Typiskt sett bidrar det också till en ökad harmo-
	nisering bland medlemsstaterna. Detta är särskilt viktigt på ett område med
	snabb teknikutveckling, där nya typer av tjänster ständigt etableras och
	utvecklas och där alltför snäva definitioner riskerar att aktörer kan komma
	att falla utanför regelverket även i situationer där det knappast kan ha varit
	avsikten. Direktivets användning av relativa begrepp i kombination med
	den helhetsbedömning av samtliga omständigheter som enligt skälen ska
	göras från fall till fall talar också för att syftet varit att skapa en flexibel
	reglering där det ytterst är upp till rättstillämpningen att bedöma vilka
108	tjänster som faller in under definitionen. Som bland annat SFIR pekar på

utgör direktivets skäl just tolkningsdata för bestämmelserna i artiklarna. För rättighetshavarnas del finns naturligtvis också ett intresse av att det finns utrymme att tolka bestämmelserna så extensivt som möjligt. Den avgränsning som det s.k. konkurrenskriteriet i skälen utgör skulle minska dessa möjligheter.

Samtidigt framhåller EU-kommissionen i sin vägledning att medlems- staterna bör införliva och tillämpa de olika delarna i definitionen mot bakgrund av skälen (61–63) och att det där anges viktiga förtydliganden av de typer av tjänsteleverantörer som omfattas eller utesluts (vägledning- en s. 4). Ur ett harmoniseringsperspektiv kan det också konstateras att olika lösningar har valts i de medlemsstater som genomfört direktivet. Tyskland har till exempel valt att i sin nationella lagstiftning föra in de ovan nämnda momenten.

Det kan också konstateras att flera remissinstanser tycks vara av uppfattningen att de enda aktörer som inte ska omfattas av regelverket är de aktörer som uttryckligen undantas i artikel 2.6. Som framgår nedan är den uppfattningen inte riktig, men den ger uttryck för en tolkning av bestämmelsen som skulle innebära att väldigt många företeelser på internet omfattades av de nya skyldigheter som nu införs. Enligt rege- ringens uppfattning ska bestämmelserna inte tolkas så och det är olyckligt att de uppfattas på det sättet.

Det som anges i direktivets skäl innebär att de tjänster som direktivet avser att reglera är de tjänster som i dag erbjuder olicensierat användar- uppladdat innehåll på ett sådant sätt att de för användaren utgör ett alternativ till tjänster som tillhandahåller licensierat innehåll. Att det är problemet med sådant olicensierat innehåll som direktivet syftar till att lösa framgår också av den bakgrundsbeskrivning som ges i direktivets skäl (se till exempel skäl 61). Det rör det sig alltså om regler för de aktörer vars verksamhet gett upphov till den diskussion om värdeöverföring från rättsinnehavare till tjänsteleverantörer (det s.k. value gap) som i sin tur utgör grunden för att bestämmelserna kommit till. Det är också just dessa aktörer – och enbart dessa – som avhandlats under medlemsstaternas och EU-kommissionens diskussioner under det att direktivet förhandlades. Vid dessa diskussioner konstaterade också EU-kommissionen att man på europeisk nivå identifierat en handfull tjänster som skulle träffas av regel- verket.

Av skälen framgår det tydligt vilka tjänsteleverantörer som EU- lagstiftaren haft för avsikt att reglera. Det kan konstateras att den tydligheten inte fullt ut återspeglas i artikeltexten. Som anges i promemorian innehåller direktivets definition förvisso begrepp som måste ses i ljuset av den helhetsbedömning som ska göras enligt skälen. Kravet på att tjänsteleverantören ska ordna innehållet kan till exempel ges en tolkning utifrån skälen och det är då naturligt att det ska handla om ett ordnande som gör att det är möjligt att ta del av skyddade verk på ett sätt som är jämförbart med andra typer av innehållstjänster. Det är också möjligt att ge uttrycket ”en stor mängd upphovsrättsskyddat material” en tolkning med utgångspunkt från det som anges i skälen. I det fallet ligger det alltså nära till hands att dra slutsatsen att materialet ska vara av en sådan omfattning att det, rent innehållsmässigt, innebär att det uppstår en konkurrenssituation med andra tjänster och innehållsmarknaden därmed påverkas. Utifrån enbart definitionen är det emellertid svårare att

Prop. 2021/22:278

109

Prop. 2021/22:278 omedelbart dra slutsatsen att tjänstens publik, som utgör ett annat element som ska ingå i helhetsbedömningen, har någon betydelse för frågan om en viss tjänst träffas av bestämmelserna eller inte. Att också detta är en faktor som bör beaktas tydliggörs genom att konkurrenskriteriet anges i bestämmelsen på det sätt som föreslås i promemorian. Det blir då relevant att ta hänsyn till dels storleken på publiken, men framför allt i vilken utsträckning publiken tar del av en viss verkstyp på en tjänst. Det blir också tydligare att det måste göras en helhetsbedömning i det enskilda fallet.

Om direktivets breda definition (artikel 2.6) förs över oförändrad i nationell rätt kan det väcka frågor om inte också företeelser som enligt direktivets skäl och den exemplifierande listan på undantag uppenbart är avsedda att falla utanför tillämpningsområdet ändå omfattas av detta. Hit hör till exempel tjänster där användarna laddar upp innehåll de skapat helt själva och där det typiskt sett aldrig förekommer olovligt material. Andra exempel som förs fram och som skulle riskera att omfattas av en sådan bred tolkning av bestämmelsen är bloggar, forum och dejtingsajter.

Det vore enligt regeringens uppfattning olyckligt om regelverket skulle öppna för sådana tolkningar. Detta särskilt eftersom direktivet – som framgår i det följande – inte bara skapar en ordning för tjänsternas upphovsrättsliga ansvar, utan också ålägger dem skyldigheter i förhållande till användarna som kan vara betungande. Det är därför önskvärt med en så tydlig och förutsebar reglering som möjligt och det är viktigt att träffytan inte ger intryck av att vara bredare än vad som är avsett. Det gäller inte minst för leverantörer av delningstjänster, men också för de upphovsmän och andra rättsinnehavare som har ett intresse av att licen- siera eller skydda sina rättigheter och för de användare som vill kunna förlita sig på de regler som nu ska införas.

Mot denna bakgrund delar regeringen Patent- och marknadsöverdom- stolens uppfattning att reglerna bör förtydligas genom att det så kallade konkurrenskriteriet förs in i lagtexten. På så sätt görs det helt klart att tjänster som bloggar och dejtingsajter och en mängd andra företeelser men också tjänster som i huvudsak består av innehåll som användarna har skapat själva faller utanför tillämpningsområdet. Att konkurrenskriteriet tar sikte på att det ska handla om konkurrens med andra slags tjänster, det vill säga tjänster där användarna inte står för innehållet, framgår enligt regeringens uppfattning tydligt av direktivets skäl.

Bildupphovsrätt, KLYS och Copyswede påpekar i det sammanhanget att det på bland annat bildområdet inte finns samma slags lagliga alternativ att konkurrera med som på till exempel musik- och filmområdena. Regeringen kan emellertid inte se att detta i sig utgör ett problem. Till att börja med torde konkurrenskriteriet, som också anges i promemorian, inte bara avse konkurrens med befintliga tjänster. Även en delningstjänst som tillhandahåller material på ett sätt som försvårar etableringen av nya tjänster torde omfattas av regelverket. I förhållande till promemorians förslag finns det anledning att tydliggöra detta i lagtexten. Även med dessa utgångspunkter finns det emellertid anledning att påpeka att om en tjänst tillhandahåller bilder på ett sätt som gör att man kan ta del av dem där, i stället för att till exempel besöka ett museums webbsida där de också finns tillgängliga, kan det vara fråga om en sådan konkurrenssituation som avses i direktivet.

110

Hur stor måste en tjänst vara för att omfattas?

Många remissinstanser, däribland Internationella Handelskammaren, STIM, KLYS, Copyswede och Bildupphovsrätt lyfter i det här samman- hanget upp några uttalanden som görs i promemorian beträffande storleken på de tjänster som är avsedda att träffas av regelverket. Ett sådant uttalande är att bedömningen av vad som ska anses utgöra en stor mängd verk måste göras i relation till andra tjänster för delning av innehåll. Ett annat att definitionen avser att ringa in de stora delningstjänsterna och att det i praktiken handlar om de marknadsdominerande tjänsteleverantörerna vars verksamhet typiskt sett är global. Flera remissinstanser hänvisar här till att ett så högt ställt krav är orimligt, bland annat då det skulle göra undantaget för mindre, nystartade tjänster helt verkningslöst.

Det är naturligtvis ytterst upp till EU-domstolen att avgöra hur många verk som ska anses utgöra en stor mängd eller hur stor en tjänst i övrigt måste vara för att träffas av bestämmelserna. Regeringen vill dock för sin del framhålla följande. Bedömningar av om en tjänst är av tillräcklig storlek måste alltid i någon utsträckning ske i relation till andra tjänster. Det innebär inte – som någon remissinstans är inne på – att det bara skulle finnas utrymme för ett visst antal aktörer att samtidigt kunna uppfylla kravet. För att omfattas av regelverket krävs att tjänsten tillhandahåller användaruppladdat innehåll i en sådan omfattning och på ett sådant sätt att det påverkar innehållsmarknaden genom att det uppstår en konkurrens- situation i förhållande till andra typer av tjänster. Vilken mängd verk som krävs för att dessa förhållanden ska vara uppfyllda kan variera beroende på vilken marknad och verkstyp som är aktuell i det enskilda fallet, men det torde krävas att tjänsten är av en betydande storlek. Det innebär inte att det undantag som görs för nystartade tjänster skulle vara meningslöst. Som behandlas närmare under avsnitt 14.5 görs i artikel 17.6 vissa lättnader för nystartade tjänster som har en årsomsättning som understiger 10 miljoner euro och ett månatligt genomsnitt som inte överstiger 5 miljoner besökare. Det är alltså inte fråga om ett undantag för enbart små tjänster. I en svensk kontext är tvärtom 5 miljoner unika besökare per månad en synnerligen hög siffra.

Regeringen instämmer emellertid i uppfattningen att direktivet inte ställer upp något krav på att en tjänst ska vara marknadsdominerande eller ha en global verksamhet för att kunna omfattas av de nya reglerna. Även andra marknadspåverkande tjänster kan omfattas av regelverket. Det kan emellertid konstateras att det under lagstiftningsarbetet inte har kunnat identifieras någon svensk tjänsteleverantör som tillhandahåller innehåll på det sätt och i den omfattning som krävs. I praktiken innebär det att det regelverk som föreslås i denna proposition för svenskt vidkommande och tills vidare kommer att aktualiseras för just de stora globala aktörer som pekas ut i promemorian och av generaladvokaten.

Tjänster som inte omfattas av de nya bestämmelserna

Som framgår ovan innehåller direktivets definition också en uppräkning av ett antal typer av tjänster som inte omfattas. Flera remissinstanser, däribland SFIR, Twitter och Meta, menar att uppräkningen bör återges också i den svenska lagtexten, framför allt av tydlighetsskäl. Regeringen delar inte den uppfattningen. Uppräkningen utgör inte en uttömmande lista

Prop. 2021/22:278

111

Prop. 2021/22:278 på undantag från definitionen, utan endast en exemplifiering av vad som ska falla utanför denna. Eftersom det bland annat i ljuset av de förtydliganden av definitionen som nu görs är tydligt att dessa tjänster inte omfattas, finns det inte någon anledning att återge uppräkningen i den svenska lagtexten. Det finns alltså inte någon risk för att utelämnandet av dessa exempel skulle kunna leda till osäkerhet om huruvida de omfattas. Därmed skulle det inte heller leda till en ökad tydlighet att återge exemplen i bestämmelsen. Tvärtom riskerar uppräkningen att skapa osäkerhet kring vad som gäller för tjänster som inte heller omfattas av definitionen men som inte räknas upp. Som konstateras ovan visar också remissvaren att risken för sådana missuppfattningar är påtaglig. Regeringen gör alltså i detta avseende samma bedömning som i promemorian.

112

I direktivets skäl anges att den ansvarsfrihetsmekanism som regleras i direktivet inte bör omfatta tjänsteleverantörer vars huvudsyfte är att bedriva eller möjliggöra piratkopiering. Några remissinstanser, däribland Sveriges oberoende musikproducenter, anser att ett sådant krav bör föras in i lagen. Som framgår i det följande förutsätter emellertid ansvars- frihetsmekanismen att tjänsteleverantören agerar lojalt på flera olika sätt, bland annat när det gäller ansträngningar för att ingå licensavtal men också för att ta bort olovligt material och hålla det borta på tjänsten. En tjänst som agerar på det sätt som förutses för att komma i åtnjutande av ansvarsfrihet, kan inte samtidigt anses ha som huvudsyfte att bedriva eller möjliggöra piratkopiering. Det som anges i skälen i detta avseende behöver alltså inte regleras särskilt.

Tjänster som tillhandahåller livesändningar eller länkar

Nästan samtliga remissinstanser som företräder rättighetshavare vill att det tydliggörs att tjänster som tillhandahåller livesändningar, det vill säga linjära sändningar, omfattas av tillämpningsområdet. Detta dels då kravet på att tjänsten ska lagra materialet måste anses uppfyllt också i dessa fall, dels då den rätt till överföring till allmänheten som nu harmoniseras omfattar också linjära sändningar.

Regeringen instämmer som utgångpunkt i det som STIM, Rättighets- alliansen och Internationella Handelskammaren är inne på att det finns klara fördelar med en ordning som innebär att samma regler ska gälla för tjänster som tillhandahåller linjära sändningar som för tjänster som tillhandahåller innehåll på begäran. I många avseenden, och inte minst från rättighetshavarnas perspektiv, är det fråga om mycket närliggande företeelser där samma hänsyn och svårigheter, inte minst ekonomiska, ofta gör sig gällande. Under förhandlingarna om direktivet förekom det inte heller någon diskussion mellan medlemsstaterna utifrån vilken det går att dra slutsatsen att livesändningstjänster medvetet skulle ha uteslutits från tillämpningsområdet. Det kan samtidigt konstateras att diskussionen uteslutande kretsade kring tjänster som tillhandahåller innehåll på begäran.

Det är vidare riktigt att begreppet överföring till allmänheten, som i det här sammanhanget behandlas närmare nedan, omfattar också överföringar som sker live eller linjärt. Detta saknar dock i sig betydelse för frågan om vilka tjänster som omfattas av bestämmelserna. Den frågan regleras fullt ut i definitionen av de tjänsteleverantörer som bestämmelserna tar sikte på. Av definitionen framgår att leverantören ska lagra och ge allmänheten till-

gång till det innehåll som laddas upp av användarna. Med den betydelse som ordet lagra har i det allmänna språkbruket är det svårt att se det på något annat sätt än att materialet måste finnas fixerat på tjänsten under en tidsrymd som inte är alltför kort. De flyktiga exemplar som uppstår vid livesändningar kan därmed knappast anses innebära att innehållet lagras på tjänsten. EU-kommissionen konstaterar också att lagring avser innehållslagring som är mer än tillfällig (vägledningen s. 5).

Regeringen gör alltså i denna fråga samma bedömning som EU- kommissionen och som även görs i promemorian. Betydelsen av detta ska dock inte överdrivas. Typiskt sett torde tjänster som tillhandahåller livesändningar, och som i övrigt är sådana att de kan omfattas av regelverket, också tillhandahålla innehåll på begäran i en sådan utsträckning att det kan anses vara ett av tjänstens huvudsyften (se vidare nedan). Det bör också framhållas att den bedömning som nu görs inte – som några remissinstanser är inne på – innebär att livesändningstjänster undantas i det svenska genomförandet. Den tolkning som redovisas ovan tar sin utgångspunkt i direktivets ordalydelse som är densamma som nu föreslås för svensk del. Det är naturligtvis ytterst EU-domstolens uppgift att tolka direktivet också i detta avseende och här lämnar det svenska genomförandet samma tolkningsutrymme som direktivet.

När det därefter gäller tjänster som tillhandahåller länkar till innehåll, som alltså finns att tillgå på andra tjänster eller webbsidor, framstår det som uppenbart att dessa inte omfattas av definitionen. I ett sådant fall sker varken någon lagring eller uppladdning av det upphovsrättsligt skyddade materialet på tjänsten och uppladdningen av det upphovsrättsligt skyddade materialet behöver inte heller ha gjorts av tjänstens användare. Inte heller i detta avseende skiljer sig de bestämmelser som föreslås i denna proposition från direktivet.

Närmare om vissa andra begrepp

Enligt definitionen krävs att tjänsten har som huvudsakligt syfte, eller ett av sina huvudsakliga syften att lagra och ge tillgång till det uppladdade materialet. EU-kommissionens vägledning kan ge intryck av att kravet på huvudsakligt syfte är kopplat till leverantören och dennes verksamhet (vägledningen s. 5). Av direktivet framgår dock tydligt att det är tjänsten som ska ha detta som ett av sina huvudsyften. Att leverantören bedriver även annan verksamhet saknar alltså betydelse. För att tjänsten ska kunna anses ha som ett av sina huvudsyften att lagra och ge allmänheten tillgång till upphovsrättsligt skyddat innehåll, torde det krävas att delning av upphovsrättsligt skyddat material utgör ett av de mer framträdande inslagen i tjänsten. Samtidigt måste en helhetsbedömning göras också i detta avseende. Det är till exempel knappast avsikten att en tjänst som erbjuder delningsmöjligheter och där material delas i mycket stor omfatt- ning, ska falla utanför definitionen enbart på grund av att det inom ramarna för samma tjänst i huvudsak erbjuds andra funktioner. I dessa fall framstår det – trots det som bland annat Google anför om motsatsen – som rimligt att se varje klart avgränsbar del inom ramarna för en större plattform som en egen tjänst. Ett annat synsätt skulle öppna upp för ett kringgående av reglerna genom att slå ihop flera tjänster till en sammanhållen tjänst. Det

Prop. 2021/22:278

113

Prop. 2021/22:278 torde dock krävas att den avgränsbara delen är av sådant slag att den skulle kunna brytas ut och fungera som en självständig tjänst.

Som anges i promemorian bör det alltså anges i lagen att ett huvudsyfte med tjänsten ska vara att lagra och ge tillgång till det uppladdade materialet. I anledning av vad Epidemic Sound och SFIR för fram bör det understrykas att det inte finns någon betydelseskillnad mellan detta uttryck och det som anges i direktivet om att de tjänster som omfattas är de som har som huvudsyfte eller ett av sina huvudsyften.

Definitionens krav på vinstsyfte tar enligt ordalydelsen sikte på ordnandet och marknadsföringen av innehållet, dvs. de åtgärder leverantören vidtar för att organisera innehållet och för att med hjälp av detta locka en större publik till tjänsten. Det är alltså detta tillhanda- hållande av innehållet som ska syfta till att generera vinst. Huruvida leverantörens verksamhet i stort sker i vinstsyfte eller på andra grunder saknar däremot betydelse. Att leverantören tar ut en avgift eller tar emot donationer bör inte vara tillräckligt för att ett vinstsyfte ska föreligga, om intäkterna därifrån avser att enbart täcka driftskostnaderna för verksamheten. Omvänt gäller att, när det föreligger ett vinstsyfte, så saknar det betydelse om intäkterna härrör från reklam eller avgifter eller någon annan källa (jfr vägledningen s. 5). Även ett krav på sådant vinstsyfte bör alltså införas i lagen. Någon möjlighet att utelämna det, som Bildupphovsrätt är inne på, finns inte. Inte heller finns det någon möjlighet att vid bedömningen av vilka tjänster som omfattas eller inte, särskilt beakta sådana aspekter som lyfts fram av Copyswede och KLYS, till exempel att de verk som görs tillgängliga präglas av konstnärlig kvalitet och förnyelse, kreativitet och mångfald.

14.3Det upphovsrättsliga ansvaret

Regeringens förslag: När en användare gör ett verk tillgängligt för allmänheten genom att ladda upp det på tjänsten, ska även tjänsteleverantören anses överföra verket till allmänheten. I sådana fall ska inte vissa av bestämmelserna om begränsning av ansvar i e-handelslagen tillämpas.

Motsvarande ska gälla om uppladdningen avser en prestation som tillkommer en utövande konstnär, en framställare av en upptagning av ljud eller rörliga bilder, ett radio- eller tv-företag eller en framställare av en fotografisk bild.

Promemorians förslag stämmer i sak överens med regeringens. I för- hållande till promemorians förslag tydliggörs i propositionen att det undantag som görs från bestämmelserna i e-handelslagen enbart avser det upphovsrättsliga ansvaret. I promemorian görs också delvis en annan bedömning i fråga om huruvida livesändningar omfattas av det nya ansvaret.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem. Många remissinstanser, däribland STIM, Film- och tv-producenterna, Rättighetsalliansen, KLYS och Copyswede ifrågasätter dock de uttalanden som görs i promemorian om

114

att livesändningar inte omfattas av det upphovsrättsliga ansvaret för	Prop. 2021/22:278
tjänsteleverantörer.
Flera remissinstanser, däribland Google, Patent- och marknads-
överdomstolen, Sveriges Radio och Tech Sverige motsätter sig att ansvaret
omfattar även fotografiska bilder. Flera andra remissinstanser, till exempel
Bonnier News, Sveriges Tidskrifter och TU Medier menar å andra sidan att
bestämmelserna bör omfatta också den nya rättigheten för utgivare av
presspublikationer.
Svenskt Näringsliv, Svensk Handel och Tech Sverige ifrågasätter varför
inte också undantag görs från den begränsning av det straffrättsliga
ansvaret som följer av e-handelslagen. Twitter och AIPPI Sverige ifråga-
sätter om inte promemorians förslag om undantag från e-handelslagens
bestämmelser om civilrättslig ansvarsfrihet kan riskera att omfatta också
annat ansvar än det upphovsrättsliga.
Skälen för regeringens förslag
Allmänna utgångspunkter
Enligt direktivet ska medlemsstaterna föreskriva att de tjänsteleverantörer
som omfattas av definitionen vidtar en åtgärd som innebär en överföring
till allmänheten eller ett tillgängliggörande för allmänheten när de ger
allmänheten tillgång till upphovsrättskyddade verk eller andra prestationer
som har laddats upp av användarna. Tjänsteleverantörerna ska därför
erhålla ett tillstånd av de rättsinnehavare som avses i artikel 3.1 och 3.2 i
direktivet om upphovsrätten i informationssamhället, till exempel genom
ingåendet av ett licensavtal (artikel 17.1).
Direktivet utgår från den rättsliga osäkerhet som rådde vid tidpunkten
för antagandet när det gäller vilket upphovsrättsligt ansvar för innehållet
som de aktuella tjänsteleverantörerna har, och slår fast att de förfogar
upphovsrättsligt över det innehåll som användarna laddar upp. Därefter
har EU-domstolen prövat frågan om detta ansvar enligt hittillsvarande
regelverk (EU-domstolens avgörande den 22 juni i de förenade målen C-
628/18 och C-683/18 [YouTube och Cyando]). Av domen följer att en
tjänsteleverantör kan anses upphovsrättsligt ansvarig för innehållet redan
enligt gällande rätt, bland annat om leverantören under vissa förutsätt-
ningar inte agerar i förhållande till material som gör intrång i upphovsrätt
och som förekommer på tjänsten. Direktivet introducerar nu en annan –
och delvis omvänd – ordning för de tjänsteleverantörer som omfattas av
definitionen. Dessa ska som utgångspunkt anses upphovsrättsligt
ansvariga för innehållet. Som framgår nedan (avsnitt 14.5) kan de dock,
om de agerar på visst sätt, undgå detta ansvar.
Att tjänsteleverantörerna ska anses förfoga upphovsrättsligt över
innehållet innebär inte att det introduceras någon ny rättighet, utan enbart
att den sedan tidigare gällande ensamrätten till överföring till allmänheten
ska anses omfatta de åtgärder som regleras i detta direktiv såvitt avser vissa
aktörer och ageranden. För alla andra aktörer och ageranden kommer det
hittills gällande regelverket att vara fortsatt tillämpligt.
Som föreslås i promemorian bör det därför tas in regler i upphovsrätts-
lagen med innebörd att de tjänsteleverantörer som omfattas av definitionen
ska anses förfoga upphovsrättsligt över de verk som användarna laddar
upp på tjänsten.	115

Prop. 2021/22:278

116

Vilka förfoganden omfattas?

Av direktivet framgår att tjänsteleverantörerna ska anses överföra eller tillgängliggöra innehållet för allmänheten. Med överföring till allmän- heten avses alla former av tillgängliggöranden för allmänheten som sker från en annan plats än den där allmänheten kan ta del av verket, inbegripet att verket görs tillgängligt på ett sådant sätt att allmänheten kan ta del av det från en plats och vid en tidpunkt som de själva bestämmer. Med tillgängliggöra avses i direktivet alltså ett tillgängliggörande på begäran. Eftersom begreppet överföring till allmänheten omfattar såväl överför- ingar som tillgängliggöranden på begäran finns det anledning att i de regler som nu föreslås enbart använda begreppet överföring till allmänheten.

Det som nu anförs ger alltså utrymme för att alla former av överföringar som vidtas på en tjänst kan grunda upphovsrättsligt ansvar. Det gäller såväl innehåll som görs tillgängligt på begäran som innehåll som överförs linjärt, det vill säga live. Det skulle alltså innebära att linjära överföringar kan grunda ansvar om de vidtas på en tjänst som omfattas av de nya reglerna till följd av att där också tillhandahålls innehåll på begäran.

Det kan naturligtvis finnas skäl att ifrågasätta om detta kan ha varit EU- lagstiftarens avsikt. I promemorian görs också mot den bakgrunden bedömningen att linjära sändningar inte omfattas.

Medan tillämpningsområdet avgränsas av ett krav på att innehåll ska lagras på tjänsten ställer direktivet i det nu aktuella avseendet krav på att innehållet ska ha laddats upp. Regeringen anser att det från en rent språklig utgångspunkt därmed knappast går att dra slutsatsen att linjära sändningar inte skulle omfattas av leverantörernas ansvar. Regeringen delar också den uppfattning som många remissinstanser ger uttryck för att det finns ett värde i att de olika typer av tillhandahållanden som sker inom ramarna för en och samma tjänst hanteras på samma sätt. Regeringen gör alltså i detta avseende en delvis annan bedömning än i promemorian. Ytterst är det upp till EU-domstolen att tolka bestämmelsernas innebörd också i detta avseende och de svenska bestämmelserna bör utformas för att ge ett sådant tolkningsutrymme.

Vilka rättsinnehavare berörs?

Av artikel 17.1 andra stycket framgår att tjänsteleverantörerna, på grund av att de ska anses överföra innehållet till allmänheten, ska erhålla tillstånd från de rättsinnehavare som avses i artikel 3.1 och 3.2 i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället. De rättsinnehavare som avses där är upphovsmän, utövande konstnärer, framställare av upptagningar av ljud- eller rörliga bilder och radio- och tv-företag. Det är alltså i förhållande till innehavare av dessa rättigheter som de särskilda bestämmelserna om upphovsrättsligt ansvar är avsedda att gälla.

Direktivets avgränsning i denna del väcker några frågor. Till att börja med kan det konstateras att den närstående rättighet som enligt EU-rätten tillkommer producenter av databaser inte omfattas. Av större betydelse är att inte heller den nya rättigheten som enligt förevarande direktiv tillkommer framställare av presspublikationer omfattas. Flera remissinstanser, däribland TU Medier, Bonnier News och Sveriges Tidskrifter menar att också denna rättighet måste omfattas och lyfter bland annat fram att det framstår som ologiskt att ansvaret inte ska gälla för den

nya rättigheten som ges framställare av presspublikationer samtidigt som det i promemorian föreslås att den ska gälla i förhållande till rätten till fotografisk bild som inte är föremål för harmonisering inom EU.

Som anges i promemorian torde förklaringen till att framställare av presspublikationer lämnats utanför artikel 17 vara att bestämmelserna där i grunden syftar till att åstadkomma en ordning för att hantera enskilda användares uppladdningar av material som sker olovligen på vissa tjänster (jfr skäl 61). Den nya rättigheten för utgivare av presspublikationer gäller typiskt sett inte i förhållande till sådana utnyttjanden och uppladdningarna är därmed inte heller olovliga i nu aktuellt avseende. Som framgår nedan är artikel 17 dessutom uppbyggd på det sättet att tjänsteleverantörerna, för att undgå upphovsrättsligt ansvar, måste agera på visst sätt i förhållande till det material som laddas upp. Bland annat kan det bli aktuellt för tjänsteleverantören att hindra tillgången till material som rättighetshavaren särskilt bett om inte ska finnas tillgängligt där. Krav på ett sådant agerande är naturligtvis bara rimligt och möjligt om den uppladdning som användaren gjort faktiskt innebär ett intrång i den aktuella rättigheten och hela ansvarsordningen är uppbyggd utifrån den förutsättningen. Det finns alltså goda skäl för varför den nya rättigheten för utgivare av presspublikationer lämnats utanför artikel 17. Regeringen gör därför samma bedömning som promemorian i detta avseende. Att till exempel Danmark valt en annan ordning förändrar inte den bedömningen.

Det nu anförda innebär naturligtvis inte att det är fritt fram att på de nu aktuella tjänsterna använda sig av material från presspublikationer. Det ingående materialet är i regel är skyddat av rättigheter som tillkommer de ursprungliga upphovsmännen eller innehavare av andra närstående rättigheter, vilket begränsar hur materialet får användas. Dessutom ansvarar naturligtvis den som tillhandahåller en informationssamhällets tjänst och själv tillgängliggör material ur presspublikationer på ett sätt som faller innanför ensamrätten till sådana publikationer alltid och i alla sammanhang för att erforderliga tillstånd finns.

En för svenskt vidkommande särskild fråga är den om förhållandet till den närstående rättigheten för framställare av fotografiska bilder (49 a §). Denna rättighet är inte harmoniserad på EU-nivå. Ensamrätten för foto- grafer har dock getts en utformning som gör att den ligger mycket nära den egentliga upphovsrätten. Frågan om hur innehållet hanteras i den digitala miljön är, liksom för andra rättsinnehavargrupper, av mycket stor vikt för de professionella fotograferna. Det talar för att låta det nya regelverket gälla också i förhållande till de rättigheter som tillkommer framställare av fotografiska bilder.

Flera remissinstanser ifrågasätter om detta är möjligt. Google menar att det inte är tillåtet att inkludera ytterligare rättigheter eftersom artikel 17 gäller för de rättighetshavare som avses i artiklarna 3.1 och 3.2 i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället. Patent- och marknadsöver- domstolen bedömer att utrymmet för att i ett nationellt genomförande utöka tjänsteleverantörernas ansvar, med bindande verkan inom den harmoniserade inre marknad som direktivet är avsett att uppnå, är närmast obefintligt. Som exempel lyfter domstolen fram att det knappast är möjligt att med hänvisning till det svenska genomförandet förelägga en tjänste- leverantör att hindra tillgång till en intrångsgörande fotografisk bild inom

Prop. 2021/22:278

117

Prop. 2021/22:278 hela EU, om sådana bilder inte omfattas av regelverket även i övriga medlemsstater.

Regeringen konstaterar att det genom direktivet om upphovsrätten i informationssamhället redan finns en inom EU harmoniserad ensamrätt till överföring till allmänheten. Den gäller för de rättighetshavare som avses i artiklarna 3.1 och 3.2 i det direktivet. Dessa regler utesluter inte att medlemsstaterna ger motsvarande rätt också till andra rättighetshavarkate- gorier. I Sverige, liksom i flera andra medlemsstater, har framställare av fotografiska bilder en sådan rätt. Som anges i avsnitt 14.1 innebär dagens regelverk att sådana tjänsteleverantörer som omfattas av bestämmelserna i förevarande direktiv under vissa förutsättningar kan bli upphovsrättsligt ansvariga för det innehåll som laddas upp av tjänsternas användare. Det innebär att tjänsteleverantörerna, i de fall de tillhandahåller innehåll i Sverige, även måste förhålla sig till fotografirätten.

Genom bestämmelserna i artikel 17 etableras nu en särskild ordning för hur ensamrätten till överföring till allmänheten ska förstås i förhållande till leverantörer av vissa särskilda onlinetjänster. Det är alltså inte fråga om en ny rättighet utan en viss ytterligare harmonisering av den överföringsrätt som följer av direktivet om upphovsrätten i informationssamhället. Regeringen kan inte se att förevarande direktiv ställer upp några hinder för att, på samma sätt som tidigare, låta också denna harmonisering gälla i förhållande till sådana ytterligare rättighetshavare som sedan tidigare har en ensamrätt till överföring till allmänheten. Att det i artikel 17 görs en hänvisning till de rättighetshavare som avses i artikel 3.1 och 3.2 (i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället) har rimligen sin grund i att det är dessa rättighetshavare som har den inom EU harmoniserade ensamrätt som berörs av de nya reglerna.

Regeringen instämmer i och för sig i det som Patent- och marknads- överdomstolen pekar på om att det inte kommer att vara möjligt att, med hänvisning till den svenska fotografirätten, hindra tillgång till en intrångsgörande fotografisk bild inom hela EU. Direktivet förutser emellertid inte några sådana EU-vida förelägganden baserade på svensk rätt ens i förhållande till de rättigheter som sedan tidigare är harmoniserade och som uttryckligen regleras i direktivet.

Frågan är vidare inte om tjänsteleverantörer i Sverige ska behöva förhålla sig till fotografirätten eller inte. Frågan är i stället om man i förhållande till den rätten ska följa det tidigare regelverket eller – på samma sätt som för merparten av övriga rättigheter – de preciseringar som nu görs. I båda fallen medger regelverket att förelägganden riktas mot tjänsteleverantören om att hindra tillgången till en fotografisk bild som laddats upp på tjänsten och i båda fallen kommer ett sådant föreläggande bara kunna avse förfoganden som äger rum i Sverige. Att de tjänste- leverantörer som omfattas av artikel 17 kommer att möta ett delvis annat regelverk här än i andra medlemsstater är alltså en effekt av att EU-rätten möjliggör för medlemsstaterna att skydda också andra företeelser än de som varit föremål för harmonisering och så kommer att vara fallet oavsett det vägval som nu görs. Att tjänsteleverantörerna kommer att mötas av ett delvis fragmentiserat regelverk till följd av att medlemsländerna har olika inskränkningsbestämmelser och skyddar olika företeelser understryks för övrigt också av EU-domstolen (se domen punkt 86). Regeringen delar

118

därför den bedömning som görs i promemorian att det inte finns något Prop. 2021/22:278 hinder mot att också fotografiska bilder omfattas av de nya reglerna.

För såväl rättighetshavare som användare, men även i viss utsträckning tjänsteleverantörer, finns det naturligtvis klara fördelar med att inte behöva förhålla sig till flera olika regelverk. Detta särskilt eftersom det kan vara svårt att dra en skarp gräns mellan vad som utgör ett fotografiskt verk och vad som enbart skyddas som en fotografisk bild. Även fotografiska bilder bör därför omfattas av de nya bestämmelserna. Det är också samma bedömning som gjorts i både Danmark och Tyskland, som i likhet med Sverige har ett skydd för fotografiska bilder.

Förhållandet till e-handelsdirektivet

När en tjänsteleverantör vidtar en åtgärd som innebär en överföring till allmänheten ska den ansvarsbegränsning som fastställs i artikel 14.1 i e- handelsdirektivet inte gälla för de situationer som regleras i direktivet (artikel 17.3). Det förhållandet ska inte påverka tillämpningen av artikel 14.1 på dessa tjänsteleverantörer i andra situationer (artikel 17.3).

Artikel 14 i e-handelsdirektivet reglerar under vilka förutsättningar s.k. värdtjänster kan hållas ansvariga för det innehåll som lagras på tjänsten. Av artikeln framgår att en tjänsteleverantör som levererar någon av informationssamhällets tjänster bestående av lagring av information som tillhandahålls av tjänstemottagaren inte ska vara ansvarig för information som lagrats på begäran av en mottagare av tjänsten, under förutsättning att tjänsteleverantören inte hade kännedom om förekomsten av olaglig verksamhet eller olaglig information och, beträffande skadeståndsanspråk, inte var medveten om fakta eller omständigheter som gjort förekomsten av den olagliga verksamheten eller den olagliga informationen uppenbar. Detsamma gäller om tjänsteleverantören så snart denne fått sådan kännedom eller blivit medveten om detta handlat utan dröjsmål för att avlägsna informationen eller göra den oåtkomlig.

E-handelsdirektivet har genomförts i svensk rätt i huvudsak genom lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). I 18 § i den lagen – som motsvarar artikel 14 i e-handelsdirektivet – anges att en tjänsteleverantör som lagrar information som lämnats av en tjänstemottagare inte på grund av innehållet i informationen ska vara skyldig att ersätta skada eller betala sanktionsavgift, under förutsättning att leverantören inte känner till att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer och, när det gäller skyldighet att ersätta skada, inte är medveten om fakta eller omständigheter som gör det uppenbart att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer. Detsamma gäller om tjänsteleverantören, så snart denne får sådan kännedom eller medvetenhet, utan dröjsmål förhindrar vidare spridning av informationen. I 19 § i samma lag anges att en tjänsteleverantör som överför eller lagrar information för annan får dömas till ansvar för brott som avser innehållet i informationen endast om brottet har begåtts uppsåtligen.

Det finns alltså anledning att göra ett uttryckligt undantag från de regler om begränsning av ansvaret som i svensk rätt regleras i 18 § i e- handelslagen. I förhållande till promemorians lagförslag bör det

emellertid, som någon remissinstans är inne på, ytterligare tydliggöras att

119

Prop. 2021/22:278 detta endast gäller i förhållande till det upphovsrättsliga ansvar som nu regleras särskilt.

Som några remissinstanser är inne på är det inte lika självklart hur man bör förhålla sig till den straffrättsliga ansvarsbegränsningen i samma lag, som alltså innebär att straffansvaret begränsas till uppsåtliga gärningar (19 §). Varken direktivet eller annan reglering ställer emellertid krav på att undantag ska göras i förhållande till denna. Det uppställs alltså inga krav på att straffrättsliga sanktioner ska kunna kopplas till de grovt oaktsamma förfoganden som annars kan leda till straffrättsligt ansvar enligt upphovsrättslagen. Regeringen delar också den bedömning som görs i promemorian att det som utgångpunkt framstår som rimligt att straffansvaret för de tjänsteleverantörer som faller in under förevarande direktiv bör bedömas utifrån samma förutsättningar som gäller för andra tjänsteleverantörer som tillhandahåller användaruppladdat innehåll. Enligt regeringens uppfattning innebär detta inte, som Sveriges advokatsamfund är inne på, att reglerna blir mer svårtillämpade än om motsatt förhållningssätt hade valts. Oavsett vägval kan regeringen instämma i att regelverket inte är alldeles lättillämpat. Ansvarsbegränsningen i 19 § e- handelslagen bör – som föreslås i promemorian – alltså även fortsättnings- vis kunna göras gällande i förhållande till sådana ageranden som regleras i artikel 17. På så sätt blir det inte heller fråga om att i detta avseende, som SFIR är inne på, tillämpa olika straffrättsliga regler för tjänste- leverantörerna.

Regeringen har förståelse för den synpunkt som förs fram av Sveriges advokatsamfund att det borde övervägas att placera de nya bestämmelserna om ansvarsfrihet, som behandlas närmare nedan, i e- handelslagen. Det kan samtidigt konstateras att dessa bestämmelser enbart tar sikte på ansvarsfrihet i förhållande till förfogande enligt upphovsrättslagen. De hör naturligtvis också tätt samman med samtliga övriga bestämmelser som nu införs i anledning av artikel 17. Hit hör bland annat de bestämmelser som reglerar det upphovsrättsliga ansvaret. Enligt regeringens bedömning bör regelkomplexet hållas samman i en lag. Med den utgångspunkten framstår det som mer lämpligt att alla delar av regelverket förs in i upphovsrättslagen än i e-handelslagen.

14.4Tillstånd och verkan av ingångna avtal

Regeringens förslag: Om en tjänsteleverantör har tillstånd att överföra ett verk till allmänheten, ska tillståndet även anses omfatta den överföring till allmänheten som görs av användaren, under förutsättning att användaren inte agerar i förvärvssyfte eller användarens verksamhet inte genererar betydande intäkter.

	Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
	Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
	eller har inga invändningar mot det. STIM understryker att det är
	användarens förvärvssyfte som ska vara avgörande för om användaren
	omfattas av de tillstånd som inhämtas.
	Skälen för regeringens	förslag: Enligt direktivet	ska	tjänste-
120	leverantören erhålla tillstånd	från rättsinnehavarna. Det	kan	ske till

exempel genom ingående av licensavtal (artikel 17.1 andra stycket). Skyldigheten att erhålla tillstånd uttrycks som en följd av att tjänste- leverantörerna anses överföra innehållet till allmänheten. Som framgår av direktivet gäller skyldigheten att erhålla tillstånd enbart om sådant tillstånd att tillgängliggöra innehållet på tjänsten inte redan har inhämtats av användaren (skäl 69).

Artikel 17 innebär att tjänsteleverantörernas agerande under vissa förutsättningar ska anses utgöra en överföring till allmänheten på samma sätt som andra överföringar. Det följer av ensamrättens konstruktion att man behöver tillstånd för att förfoga över ett verk på det sättet. EU- kommissionens vägledning ger inte något tydligt uttryck för om medlemsstaterna bör lagreglera skyldigheten att erhålla tillstånd. En sådan reglering skulle innebära vissa svårigheter. Att särskilt reglera skyldigheten i detta fall – som Epidemic Sound är inne på – riskerar att ge intryck av att överföringsrätten eller skyldigheten att inhämta tillstånd eller båda, skulle betyda någonting annat i detta sammanhang än annars. Något stöd för det finns inte i direktivet. De exempel EU-kommissionen ger i sin vägledning på hur tillstånd kan inhämtas, genom individuella eller kollek- tiva avtal, kostnadsfritt eller genom avtalslicenser, skiljer sig inte heller från vad som allmänt gäller på upphovsrättsområdet. Därtill kommer att gränserna för tjänsteleverantörens ansvar att ingå licensavtal regleras sär- skilt i artikel 17.4 (se vidare avsnitt 14.5). En uttrycklig reglering av före- varande bestämmelse skulle alltså felaktigt kunna ge intryck av att skyldig- heten att erhålla tillstånd är absolut. Artikel 17.1 andra stycket bör därmed förstås som en påminnelse om att den som vill förfoga över upphovs- rättsligt skyddat innehåll måste ha tillstånd att göra detta. Den kräver inte några lagstiftningsåtgärder.

Direktivet reglerar också frågan om förhållandet mellan rättsinnehavare och användare, i de fall då tjänsteleverantören ingått ett avtal om överföring av innehåll på tjänsten. Medlemsstaterna ska föreskriva att ett tillstånd även ska omfatta åtgärder som faller under tillämpningsområdet för artikel 3 i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället och som vidtas av användarna av tjänsterna, förutsatt att de inte agerar i kommersiellt syfte eller, om de agerar i sådant syfte, intäkterna som verksamheten genererar inte är betydande (artikel 17.2). De åtgärder som avses är alltså den överföring till allmänheten som användaren gör när han eller hon laddar upp innehåll på tjänsten så att det kan tas emot av allmänheten. En bestämmelse med detta innehåll bör därför tas in i lagen.

Regeringen delar den uppfattning som STIM ger uttryck för att bedömningen av om användaren agerar i kommersiellt syfte inte enbart ska ske utifrån om användaren kommersialiserar innehållet. En kommersiell användare kan alltså anses agera i kommersiellt syfte även om uppladdningen av innehållet inte genererar intäkter. Det gäller till exempel när användaren genom innehållet gör reklam för en produkt eller för sin verksamhet. Det bör i sammanhanget också lyftas fram att användare som faller utanför den nu aktuella kategorin – och som därmed inte omfattas av de bestämmelser som föreslås – på samma sätt som i dag själva ansvarar för att inhämta tillstånd om de använder sig av någon annans skyddade material. Samtidigt finns det ingenting som hindrar att en tjänsteleverantör, på frivillig grund, ingår ett avtal med rättsinnehavare som omfattar också de förfoganden som vidtas av sådana aktörer.

Prop. 2021/22:278

121

Prop. 2021/22:278 EU-kommissionen anger i vägledningen att överföring till allmänheten bör förstås som att det däri ingår också den exemplarframställning som krävs för att möjliggöra överföringen. Tolkningen är, med utgångpunkt från att exemplarframställningsrätten inte alls berörs i direktivet, inte självklar. Samtidigt förhåller det sig på det sättet att regleringen av exempelvis tillståndens omfattning skulle bli mycket svårtillämpbar om bestämmelserna uppfattades på något annat sätt, kanske framför allt i förhållande till användarna. I linje med vad EU-kommissionen konstaterar i vägledningen bör det emellertid inte föreskrivas någon skyldighet för tjänsteleverantörerna att erhålla tillstånd för sådan exemplarframställning. Hur långt möjligheterna att framställa exemplar sträcker sig, för såväl tjänsteleverantörer som användare, får ytterst bedömas av EU-domstolen.

Någon remissinstans lyfter frågan om hur användarna ska veta vilka licenser som ingåtts och därmed vilket material de kan göra tillgängligt på tjänsten. Regeringen konstaterar i det avseendet att det som utgångspunkt ligger i tjänsteleverantörernas intresse att, för det fall avtal ingåtts, informera sina användare om vilka förutsättningarna är för att nyttja det aktuella materialet. Någon särskild reglering i detta avseende förutser direktivet inte och det framstår enligt regeringens uppfattning inte heller som nödvändigt.

14.5En ny ansvarsbegränsning för tjänsteleverantörer

Regeringens förslag: En tjänsteleverantör ska inte ansvara för en olovlig överföring om leverantören, i de fall denne har fått en välgrundad underrättelse från rättsinnehavaren, skyndsamt hindrar tillgång till innehållet. För att undgå ansvar ska leverantören därutöver ha gjort det som skäligen kan krävas för att få tillstånd för de överföringar till allmänheten som görs på tjänsten och för att säkerställa att innehåll som medför intrång i upphovsrätten till verk som rättsinne- havarna har försett leverantören med relevant och nödvändig information om, inte görs tillgängligt på tjänsten.

Vid bedömningen av om leverantören har gjort vad som skäligen kan krävas ska det särskilt beaktas vilken typ av tjänst leverantören tillhandahåller, vilken publik och omfattning tjänsten har, vilken typ av verk som användarna av tjänsten laddar upp samt vilka lämpliga och effektiva medel för att vidta åtgärder som finns tillgängliga på marknaden och leverantörens kostnad för dem.

De åtgärder tjänsteleverantören ska vidta för ansvarsfrihet ska inte hindra leverantören från att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter att inte hindra tillgång till lagligt innehåll.

Nystartade tjänster ska under vissa förutsättningar undantas från skyldigheten att göra det som skäligen kan krävas för att säkerställa att innehåll som medför intrång i upphovsrätten inte görs tillgängligt på tjänsten.

122

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Nästan alla

remissinstanser som företräder rättighetshavare, däribland STIM, KLYS, Copyswede, Rättighetsalliansen och Ifpi Sverige menar att promemorians terminologi innebär ett lägre krav på agerande från tjänsteleverantörernas sida än direktivet, när det gäller kravet att både agera för att erhålla licenser och hindra tillgång till visst anmält innehåll. Även Patent- och marknadsöverdomstolen menar att det inte finns skäl att avvika från direktivets ordalydelse i denna del. Google, Meta och Twitter framför motsatt uppfattning när det gäller kravet att agera för att erhålla licenser och menar att avtalsfrihet bör gälla i högre utsträckning för tjänsteleverantörer. Bland andra Wikimedia föredrar den terminologi som används i promemorian för att beskriva de krav som ställs på tjänsteleverantörerna.

De flesta remissinstanser på rättighetshavarsidan, däribland Ifpi Sverige, HBO, Rättighetsalliansen, KLYS och Copyswede menar att promemorians förslag och tolkning av direktivet vad gäller avvägningen mellan skyldigheten för tjänsteleverantörer att å ena sidan hindra tillgången till olovligt innehåll och å andra sidan inte hindra tillgång till lovligt innehåll är felaktig på ett övergripande plan. Några av dessa remissinstanser menar att den klagomålsmekanism, med möjlighet att återställa innehåll som felaktigt hindrats, som föreskrivs är tillräcklig i detta avseende.

Skälen för regeringens förslag

Direktivet

I direktivet regleras vad som ska gälla i stället för den ansvarsbegränsning som finns i e-handelsdirektivet (artikel 17.4). Tjänsteleverantörerna ska inte ansvara för en otillåten överföring om de agerar på visst sätt. För att undgå ansvar måste tjänsteleverantörerna visa att de har gjort vad de har kunnat för att erhålla ett tillstånd (artikel 17.4 a). De måste också visa att de, i enlighet med höga branschstandarder för god yrkessed, har gjort vad de har kunnat för att säkerställa att specifika verk för vilka rättsinnehavarna har försett tjänsteleverantörerna med relevant och nödvändig information inte är tillgängliga (artikel 17.4 b). Slutligen måste de också visa att de, efter att ha mottagit en tillräckligt välgrundad underrättelse från rättsinnehavarna, har agerat snabbt för att omöjliggöra åtkomst till de underrättade verken eller avlägsna dem från sina webbplatser, och har gjort vad de har kunnat för att motverka framtida uppladdningar enligt artikel 17.4 b (artikel 17.4 c). För nya aktörer görs vissa undantag (artikel 17.6).

Det sätt på vilket tjänsteleverantörerna förväntas agera för att undgå ansvar beskrivs i direktivet som skyldigheter (artikel 17.5). Även om det som utgångspunkt är fråga om en möjlighet för tjänsteleverantören att undgå det upphovsrättsliga ansvar som annars gäller är det, som också EU- domstolen tycks vara inne på, i praktiken fråga om skyldigheter eftersom det inte utan mycket långtgående konsekvenser är möjligt att avstå från att agera på det sätt som direktivet föreskriver (jfr EU-domstolens dom punkterna 54–58).

Direktivet innehåller en uppräkning av ett antal faktorer som ska beaktas vid bedömningen av om en tjänsteleverantör uppfyllt det som föreskrivs i

Prop. 2021/22:278

123

Prop. 2021/22:278 artikel 17.4. Bedömningen ska göras i ljuset av proportionalitetsprincipen och bland annat ska beaktas typen av tjänst, publiken och tjänstens omfattning samt vilken typ av verk som har laddats upp av tjänstens användare, liksom tillgången till lämpliga och effektiva medel och tjänsteleverantörens kostnad för dem (artikel 17.5).

Direktivet innehåller också andra bestämmelser som är viktiga för innebörden och förståelsen av den ansvarsbegränsning som föreskrivs i artikel 17.4. Bland annat anges det uttryckligen att samarbetet mellan tjänsteleverantörer och rättsinnehavare inte får leda till att det inte går att få tillgång till verk som laddats upp av användare och som inte gör intrång i upphovsrätt, inbegripet när sådana verk omfattas av ett undantag eller en inskränkning (artikel 17.7 första stycket). Vidare anges att tillämpningen av artikeln inte ska leda till någon allmän övervakningsskyldighet (artikel 17.8 första stycket).

Tjänsteleverantörerna ska göra det som skäligen kan krävas för att få tillstånd och hindra tillgång till visst material

Utgångspunkten för det regelverk som nu införs är att tjänsteleveran- törerna är upphovsrättsligt ansvariga för det innehåll som deras användare laddar upp utan tillstånd och att det därför åligger dem att – i de fall rättsinnehavarna är villiga till det – inhämta tillstånd för att överföra innehållet till allmänheten. Ansvaret är emellertid inte absolut och det kommer även fortsättningsvis vara så att olovligt material kan komma att laddas upp och göras tillgängligt via en tjänst som omfattas av artikel 17. Bestämmelserna om en ansvarsbegränsning syftar till att tjänsteleverantörerna inte ska behöva ta ansvaret för det intrång i upphovsrätten som detta innebär, men ställer samtidigt krav på agerande från leverantörens sida.

För att komma i åtnjutande av ansvarsfrihet måste tjänsteleverantören agera i tre avseenden. Tjänsteleverantören ska beträffande verksamheten i stort göra vad den kan för att få till avtal med rättsinnehavare och för att säkerställa att specifika verk, som rättsinnehavarna har försett tjänsten med relevant och nödvändig information om, inte görs tillgängliga på tjänsten. I konkreta fall av intrång som äger rum på tjänsten, ska tjänsteleverantören dessutom agera snabbt för att få intrånget att upphöra, om de mottagit en tillräckligt välgrundad underrättelse från den aktuella rättsinnehavaren.

När det gäller de två första momenten ska tjänsteleverantören alltså göra vad de kan (eng. made best efforts). Den svenska språkversionen kan ge intryck av att tjänsteleverantören närmast med alla till buds stående medel ska uppfylla de två momenten. Den engelska språkversionen ger ett likartat intryck. Uttrycket best efforts är vanligt förekommande i kontraktsrättsliga sammanhang, inte minst i de anglosaxiska länderna och innebär där ett mycket högt ställt krav på agerande. Som anges i promemorian innebär det emellertid inte att uttrycket ska anses ha samma innebörd här. Begreppet definieras inte i direktivet och det finns inte någon hänvisning till nationell rätt. Det är alltså fråga om ett självständigt uttryck

iEU-lagstiftningen. Som EU-kommissionen lyfter fram bör det bland annat tolkas mot bakgrund av syftet och målen med artikel 17 och hela texten i artikeln (vägledningen s. 9).

124

Som Patent- och marknadsöverdomstolen är inne på är direktivet i och för sig tydligt i det avseendet att det ska göras en helhetsbedömning av vidtagna åtgärder där samtliga omständigheter ska vägas in och en proportionalitetsbedömning göras. Sammantaget syftar bestämmelserna – som anges i skäl 66 – till att tjänsteleverantören ska vidta sådana åtgärder som en samvetsgill operatör skulle ha vidtagit, ett uttryck som tangerar EU-domstolens praxis på området.

Utifrån enbart artikeltexten är det emellertid inte alldeles enkelt att dra några säkra slutsatser om hur proportionalitetsbedömningen ska förhålla sig till kravet på best efforts. Den problematiken understryks också av att flera remissinstanser i förevarande lagstiftningsärende för fram att kravet på best efforts innebär att alla tjänster som berörs måste använda den senaste tekniken för igenkänning eller följa etablerad branschstandard. Regeringen har förståelse för denna uppfattning eftersom det i det avseendet anges att leverantören ska vidta best efforts i enlighet med höga branschstandarder för god yrkessed.

Det står emellertid klart att direktivet inte kan tolkas på det sättet. En sådan ordning beaktar inte proportionalitetsprincipen, bland annat eftersom den inte utgår från en individuell bedömning där den enskilde tjänsteleverantörens förutsättningar för att vidta åtgärder vägs in. Som EU-domstolen, med hänvisning till tidigare praxis, understryker kan det visa sig nödvändigt att låta tjänsteleverantörerna själva få bestämma vilka konkreta åtgärder de ska vidta för att uppnå det eftersträvade resultatet, vilket innebär att de kan välja att vidta de åtgärder som är bäst anpassade till deras resurser och kapacitet och som är förenliga med andra skyldigheter och utmaningar som de har att beakta i sin verksamhet. Ett sådant synsätt är enligt domstolen nödvändigt för att respektera tjänste- leverantörernas garanterade näringsfrihet (artikel 16 i stadgan) och den skäliga avvägningen mellan denna frihet, användarnas informations- och yttrandefrihet samt rättighetshavarnas immateriella rättigheter (EU- domstolens dom punkt 75).

Att direktivet å ena sidan ställer krav på best efforts och å andra sidan reglerar att åtgärderna ska vara proportionerliga och att hänsyn ska tas till ett flertal olika faktorer är alltså inte en alldeles lättillgänglig konstruktion och riskerar att leda till missuppfattningar avseende hur långt ansvaret sträcker sig. Regeringen delar därför promemorians uppfattning att ett krav på att tjänsteleverantörerna ska vidta de åtgärder som skäligen kan krävas i nu aktuellt avseende ger en bättre vägledning såvitt avser den hel- hetsbedömning som ska göras.

Det innebär inte, som många remissinstanser menar, ett lägre ställt krav i svensk rätt än vad direktivet ger uttryck för. Kravet på att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas omfattar såväl kravet på att göra det man kan och den proportionalitetsbedömning som ska göras och avser alltså att fullt ut motsvara det samlade regelverk som dessa båda utgångspunkter ger uttryck för. På så sätt underlättas också förståelsen av att tjänsteleve- rantörens ansvar inte sträcker sig längre än att vidta alla rimliga åtgärder och att leverantören inte är skyldig att göra orimliga uppoffringar (jfr i det avseendet EU-domstolens avgörande i mål C-314/12 [UPC Telekabel Wien] punkt 53). Det hindrar inte heller att EU-domstolens framtida praxis på området blir styrande för vad som ska anses utgöra en sådan åtgärd som

Prop. 2021/22:278

125

Prop. 2021/22:278 skäligen kan krävas. Som föreslås i promemorian bör alltså bestämmelserna genomföras på det sättet.

126

Åtgärder för att få tillstånd

Bestämmelserna i artikel 17 syftar i första hand till att främja utvecklingen av licensmarknaden mellan rättsinnehavare och tjänsteleverantörer. Skyldigheten att försöka erhålla tillstånd ska alltså ses mot den bakgrunden. I enlighet med det som sägs ovan ska tjänsteleverantören göra det som skäligen kan krävas för att erhålla tillstånd. Som anges i EU- kommissionens vägledning måste bedömningen av vilka krav som kan ställas på tjäns

		medling i vissa upphovsrättstvister ..................................	32
3	Ärendet och dess beredning ............................................................		34
4	Det upphovsrättsliga regelverket ....................................................		34
5	EU-direktivets innehåll ...................................................................		36
6	Utgångspunkter för förslagen i propositionen.................................		38
7	Nya inskränkningar i upphovsrätten ...............................................		39
	7.1	Allmänna utgångspunkter.................................................	39