Ett moderniserat konsumentskydd

Regeringens proposition 2021/22:174

Ett moderniserat konsumentskydd	Prop.
	2021/22:174

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 mars 2022

Magdalena Andersson

Max Elger (Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår lagändringar i syfte att genomföra Europa- parlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG, 2005/29/EG och 2011/83/EU vad gäller bättre upprätthållande och modernisering av unionens konsumentskyddsregler.

Förslagen innebär en modernisering och anpassning till den ökade digi- taliseringen. Det måste framgå om den som erbjuder en produkt till försäljning på en marknadsplats online är näringsidkare eller inte. Vidare ställs krav på information om vilka de kriterier som främst bestämmer rankningen av digitalt presenterade produkter är och på vilket sätt det säkerställs att konsumentrecensioner kommer från konsumenter. Förslag- en innebär också att om en produkt tillhandahålls med angivande av att priset har sänkts ska uppgift om det tidigare priset anges. Distansavtals- lagens tillämpningsområde föreslås justeras till att omfatta avtal som innebär betalningsförpliktelser och vissa fall där personuppgifter till- handahålls. Näringsidkarens skyldighet att ge konsumenten information innan ett avtal ingås utvidgas. Vissa bestämmelser om ångerrätten i distansavtalslagen föreslås också ändras, bl.a. när det gäller digitalt inne- håll och digitala tjänster samt reparationer som har fullgjorts.

Regeringen föreslår dessutom att möjligheterna att påföra marknads- störningsavgift ska utvidgas och att det ska införas en möjlighet att påföra en näringsidkare en sanktionsavgift vid överträdelser av avtalsvillkors- lagen. Syftet är att skydda konsumenter mot allvarliga överträdelser av de konsumentskyddande reglerna.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2022.

Prop. 2021/22:174 2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden

Härigenom föreskrivs1 att det i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i kon- sumentförhållanden ska införas sju nya paragrafer, 9 c–9 i §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	9 c §
	Patent- och marknadsdomstolen
	ska på talan av Konsumentombuds-
	mannen besluta att en närings-
	idkare ska betala en sanktionsav-
	gift, om näringsidkaren eller någon
	som handlar på näringsidkarens
	vägnar uppsåtligen eller av oakt-
	samhet har använt ett sådant av-
	talsvillkor som
	– anges i 3 a §, eller
	– näringsidkaren har förbjudits
	att använda enligt 3 § genom ett av-
	görande som har fått laga kraft.
	Om Konsumentombudsmannen
	för ett visst fall beslutar att inte föra
	talan om sanktionsavgift, får en
	sammanslutning av näringsidkare
	väcka en sådan talan.
	9 d §
	Talan om att påföra en sank-
	tionsavgift för en överträdelse får
	inte tas upp till prövning, om över-
	trädelsen omfattas av ett förbud
	som har förenats med vite enligt
	denna lag och talan om utdömande
	av vitet har väckts.

	1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 av den 27 november 2019 om
	ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG,
6	2005/29/EG och 2011/83/EU vad gäller bättre upprätthållande och modernisering av
6	unionens konsumentskyddsregler, i den ursprungliga lydelsen.

Prop. 2021/22:174	upphävande av förordning (EG) nr
	2006/2004, och
	6. försvårande eller förmildran-
	de omständigheter	utöver	dem i
	1–5.
	Om överträdelsen	med	hänsyn

till särskilt överträdelsens art, var- aktighet och omfattning är mindre allvarlig eller om det finns synner- liga skäl för det, får domstolen bestämma en lägre avgift än vad som föreskrivs i 9 e § eller besluta att en avgift inte ska tas ut.

9 g §

Sanktionsavgiften tillfaller staten och ska betalas till Kammarkoll- egiet inom trettio dagar efter det att domen har fått laga kraft eller den längre tid som anges i domen.

Om avgiften inte betalas i tid ska Kammarkollegiet lämna den obe- talda avgiften för indrivning. Be- stämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

9 h §

En sanktionsavgift får dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts näringsidkaren inom fem år från det att överträdelsen upp- hörde.

En sanktionsavgift faller bort om domen inte har kunnat verkställas inom fem år från det att den fick laga kraft.

9 i §

För att säkerställa betalningen av ett anspråk på sanktionsavgift får domstolen besluta om kvarstad. I ett sådant fall tillämpas bestäm- melserna i 15 kap. rättegångs- balken.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

2.De nya bestämmelserna tillämpas inte på avtalsvillkor som har använts före ikraftträdandet.

2.2	Förslag till lag om ändring i	Prop. 2021/22:174
	prisinformationslagen (2004:347)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om prisinformationslagen (2004:347) dels att 12 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 7 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		7 a §
		Om en	produkt		tillhandahålls
		med angivande av att priset har
		sänkts ska även det tidigare priset
		anges.
		Det tidigare pris som ska anges
		ska vara det lägsta pris som
		näringsidkaren har			tillämpat för
		produkten	under		de senaste
		30 dagarna	före	prissänkningen.
		Om priset under denna tid har
		sänkts gradvis, ska i stället det pris
		som gällde före den första pris-
		sänkningen anges.
		Det tidigare priset behöver inte
		anges för varor som snabbt kan
		försämras eller bli för gamla.
	12 §2
Om en näringsidkare inte lämnar		Om en näringsidkare inte lämnar
prisinformation enligt	denna lag	prisinformation enligt				denna lag
eller enligt föreskrift som med-		eller enligt föreskrift som med-
delats med stöd av denna lag ska		delats med stöd av denna lag, ska
marknadsföringslagen	(2008:486)	marknadsföringslagen				(2008:486)
tillämpas, med undantag av be-		tillämpas.	Sådan	prisinformation
stämmelserna i 29–36 §§ om mark-		ska anses vara väsentlig enligt 10 §
nadsstörningsavgift. Sådan pris-		tredje stycket marknadsföringslag-
information ska anses vara väsent-		en.
lig enligt 10 § tredje stycket mark-
nadsföringslagen.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

2.Äldre bestämmelser gäller för prisinformation som har lämnats före ikraftträdandet.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 av den 27 november 2019 om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG, 2005/29/EG och 2011/83/EU vad gäller bättre upprätthållande och modernisering av unionens konsumentskyddsregler, i den ursprungliga lydelsen.

2 Senaste lydelse 2008:507.

digitalt innehåll: data som fram- ställs och tillhandahålls i digital form,

digital tjänst: en tjänst som gör det möjligt för konsumenten att ska- pa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form, eller att utbyta uppgifter eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas

Prop. 2021/22:174 2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59)
	om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler2

dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 1–3, 6, 7, 11–13 och 15 §§ och 3 kap. 6 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fem nya paragrafer, 1 kap. 5 §, 2 kap. 1 a, 2 b, 13 a och 14 a §§, och närmast före 1 kap. 5 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §3

I lagen avses med

distansavtal: avtal som ingås inom ramen för ett av närings- idkaren organiserat system för att träffa avtal på distans, om kommu- nikationen uteslutande sker på distans,

affärslokal: fast eller rörligt affärsställe där näringsidkaren varaktigt eller vanligen driver verksamhet,

avtal utanför affärslokaler: avtal som ingås

–då näringsidkaren och konsumenten samtidigt är närvarande på någon annan plats än i näringsidkarens affärslokal eller efter det att konsumenten lämnat ett anbud på en sådan plats,

–i näringsidkarens affärslokal eller med hjälp av ett medel för distans- kommunikation i omedelbar anslutning till att konsumenten kontaktats av näringsidkaren på någon annan plats där de samtidigt varit närvarande, eller

–under en utflykt som har organiserats av näringsidkaren i marknads- förings- eller försäljningssyfte,

digitalt innehåll: data som produ- ceras och tillhandahålls i digital form.

	1	Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 av den 27 november 2019 om
	ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG,
	2005/29/EG och 2011/83/EU vad gäller bättre upprätthållande och modernisering av
	unionens konsumentskyddsregler, i den ursprungliga lydelsen.
10	2	Senaste lydelse av lagens rubrik 2014:14.
10	3	Senaste lydelse 2020:169.

av konsumenten eller av andra användare av tjänsten,

distansavtal: avtal som ingås inom ramen för ett av närings- idkaren organiserat system för att träffa avtal på distans, om kommu- nikationen uteslutande sker på distans,

driftskompatibilitet: förmåga att fungera med annan hårdvara eller programvara än sådan som nor- malt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster,

kompatibilitet: förmåga att utan konvertering fungera med sådan hårdvara eller programvara som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

marknadsplats online: en tjänst som använder programvara, in- begripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applikation, som administreras av en näringsidkare eller för dennes räkning och som gör det möjligt för konsumenten att ingå distansavtal med andra när- ingsidkare eller konsumenter,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

personuppgifter: sådan informa- tion som avses i artikel 4.1 i Euro- paparlamentets och rådets förord- ning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning),

vara: lös sak, med eller utan digi- tala delar,

vara med digitala delar: lös sak som är integrerad eller samman- kopplad med ett digitalt innehåll eller en digital tjänst på ett sådant sätt att avsaknaden av det digitala innehållet eller den digitala

Prop. 2021/22:174

Detta kapitel gäller för ett avtal genom vilket en näringsidkare mot betalning överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför en tjänst åt en konsument. Med tjänst avses i detta kapitel också uthyrning av fast egendom.

Kapitlet gäller också för ett avtal genom vilket en näringsidkare i utbyte mot endast konsumentens personuppgifter ska tillhandahålla ett digitalt innehåll på något annat sätt än på ett fysiskt medium eller en digital tjänst åt en konsument. Detta gäller dock inte om person- uppgifterna behandlas av närings- idkaren endast för att uppfylla rättsliga krav som gäller för denne eller för att tillhandahålla det digi- tala innehållet eller den digitala tjänsten.

Prop. 2021/22:174

tjänsten gör att varan inte kan användas på det sätt som är avsett.

Behandling av personuppgifter

5 §

Bestämmelser om behandling av personuppgifter finns i Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG

(allmän dataskyddsförordning), i lagen (2018:218) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och i före- skrifter som har meddelats i anslut- ning till den lagen.

2 kap.

1 §4

Detta kapitel gäller för avtal varigenom en näringsidkare över- låter eller upplåter lös egendom till eller utför en tjänst åt en konsu- ment. Med tjänst avses i detta kapitel också uthyrning av fast egendom. För avtal om finansiella tjänster eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument gäller i stället 3 kap.

Detta kapitel gäller inte för avtal som

1. avser uthyrning för varaktigt boende,

2. avser uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten,

3. ingås med hjälp av en varu- automat eller annan liknande auto- mat eller i en automatiserad affärs- lokal,

4. ingås med en operatör genom användning av en offentlig telefon- automat,

4Senaste lydelse 2018:1338.

5.avser en tjänst som fullgörs genom användning av en telefon-, internet- eller faxuppkoppling, om tjänsten utförs vid ett enda tillfälle,

6.avser vadhållning, kasinospel eller andra lotteritjänster,

7.avser försäljning av livsmedel eller andra dagligvaror för hus- hållet som levereras till en konsu- ments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med regel- bunden utkörning, eller

8.omfattas av lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt eller omfattas av bestämmelserna om paketresor i paketreselagen (2018:1217).

Kapitlet gäller inte för avtal utanför affärslokaler, om det pris som konsumenten sammanlagt ska betala understiger 400 kronor.

I fråga om avtal om transport av personer gäller endast 3 § tredje stycket och 9 §.

Prop. 2021/22:174

För avtal om finansiella tjänster eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument gäller i stället 3 kap.

1 a §

Detta kapitel gäller inte för avtal som

1.avser uthyrning för varaktigt boende,

2.avser uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten,

3.ingås med hjälp av en varu- automat eller annan liknande auto- mat eller i en automatiserad affärs- lokal,

4.ingås med en operatör genom användning av en offentlig telefon- automat,

5.avser en tjänst som fullgörs genom användning av en telefon-, internet- eller faxuppkoppling, om tjänsten utförs vid ett enda tillfälle,

6.avser vadhållning, kasinospel eller andra lotteritjänster,

7.avser försäljning av livsmedel eller andra dagligvaror för hus- hållet som levereras till en konsu-

ments bostad eller arbetsplats i ett

Prop. 2021/22:174

distributionssystem med regel- bunden utkörning, eller

8. omfattas av lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt eller omfattas av bestämmelserna om paketresor i paketreselagen (2018:1217).

Kapitlet gäller inte för avtal utanför affärslokaler, om det pris som konsumenten sammanlagt ska betala understiger 400 kronor.

I fråga om avtal om transport av personer gäller endast 3 § tredje stycket och 9 §.

2 §5

Innan ett avtal ingås ska näringsidkaren ge konsumenten information om

1. sitt	namn,	organisations-	1. sitt	namn,	organisations-
nummer, telefonnummer och tele-			nummer,	telefonnummer, adress,
faxnummer	samt	sin adress och	e-postadress och andra medel för
e-postadress, och, om näringsidka-			kommunikation via		internet som
ren agerar för någon annans räk-			näringsidkaren tillhandahåller och
ning, dennes motsvarande uppgift-			som gör det möjligt för konsument-
er,			en att bevara uppgifter i en läsbar
			och varaktig form, och, om närings-

idkaren agerar för någon annans räkning, motsvarande uppgifter för den näringsidkaren,

2.varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper i den omfattning som är lämplig med hänsyn till varan eller tjänsten och till hur informationen ges,

3.varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter, eller, om priset inte kan anges i förväg, hur priset beräknas; om avtalet löper på obegränsad tid eller avser en prenumeration, ska även kostnaderna per faktureringsperiod och per månad anges,

4.personanpassning av priset på grund av automatiserat besluts- fattande,

4. kostnader för	leverans eller		5. kostnader för	leverans eller
porto och andra tillkommande kost-			porto och andra tillkommande kost-
nader,			nader,
5. kostnaden för att ett medel för			6. kostnaden för att ett medel för
distanskommunikation		används,	distanskommunikation		används,
om inte kostnaden är beräknad efter			om inte kostnaden är beräknad efter
normaltaxa,			normaltaxa,
6. villkoren för betalning samt			7. villkoren för betalning samt
för leverans eller	fullgörande på		för leverans eller	fullgörande på

5Senaste lydelse 2020:169.

något annat sätt och tidpunkt för					något annat sätt och tidpunkt för
leverans eller fullgörande; om av-					leverans eller fullgörande; om av-
talet ska ingås på näringsidkarens					talet ska ingås på näringsidkarens
webbplats, ska det i början av be-					webbplats, ska det i början av be-
ställningsprocessen anges vilka be-					ställningsprocessen anges vilka be-
talningssätt som godtas och om det					talningssätt som godtas och om det
finns några begränsningar för leve-					finns några begränsningar för leve-
ransen,					ransen,
7. handpenning eller andra eko-					8. handpenning eller andra eko-
nomiska garantier som konsu-					nomiska garantier som konsu-
menten ska lämna och de villkor					menten ska lämna och de villkor
som gäller för detta,					som gäller för detta,
8. den rätt som konsumenten har					9. den rätt som konsumenten har
att reklamera enligt lag, hur					att reklamera enligt lag, hur
reklamation kan göras och gatu-					reklamation kan göras och gatu-
adressen till det verksamhetsställe					adressen till det verksamhetsställe
dit konsumenten kan vända sig för					dit konsumenten kan vända sig för
att framställa klagomål,					att framställa klagomål,
9. huruvida och under vilka					10. huruvida och under vilka
förutsättningar det finns en ånger-					förutsättningar det finns en ånger-
rätt, tidsfristen och övriga villkor					rätt, tidsfristen och övriga villkor
för	ångerrätten,		hur	ångerrätten	för ångerrätten, hur ångerrätten ut-
utövas samt att det finns ett					övas samt att det finns ett standard-
standardformulär			för	utövande av	formulär för utövande av ånger-
ångerrätten,					rätten,
10. den skyldighet konsumenten					11. den skyldighet konsumenten
vid utövande av ångerrätten kan ha					vid utövande av ångerrätten kan ha
att på egen bekostnad återsända					att på egen bekostnad återsända
varan samt, vid distansavtal, kost-					varan samt, vid distansavtal, kost-
naden för att återsända varan om					naden för att återsända varan om
den är sådan att den inte kan					den är sådan att den inte kan åter-
återsändas med post,					sändas med post,
11. huruvida konsumenten är					12. huruvida konsumenten är
skyldig att		ersätta näringsidkaren			skyldig att	ersätta näringsidkaren
enligt 15 § 3 eller 4,					enligt 15 § 3 eller 4,
12. åtaganden från närings-					13. åtaganden från närings-
idkaren eller tillverkaren om att,					idkaren eller tillverkaren om att,
utöver vad som följer av lag, betala					utöver vad som följer av lag, betala
tillbaka det som betalats för varan,					tillbaka det som betalats för varan,
byta ut eller reparera den eller ut-					byta ut eller reparera den eller ut-
föra någon form av service på den,					föra någon form av service på den,
ifall	varan	inte	överensstämmer		ifall varan	inte överensstämmer
med uppgifter som lämnats i ut-					med uppgifter som lämnats i ut-
fästelser eller marknadsföring eller					fästelser eller marknadsföring eller
om det finns andra avvikelser från					om det finns andra avvikelser från
uppgifter som lämnats på ett sådant					uppgifter som lämnats på ett sådant
sätt,					sätt,
13. den assistans och service som					14. den assistans och service som
gäller efter försäljningen,					gäller efter försäljningen,

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 14. uppförandekoder som gäller för näringsidkaren och hur konsu- menten kan ta del av dem,

15. avtalets löptid,

16. kortaste giltighetstid för kon- sumentens skyldigheter enligt av- talet,

17. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller förnyas automatiskt,

18. funktionen hos digitalt inne- håll, inbegripet tekniska skydds- åtgärder, och, i den utsträckning näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas känna till det, vilken maskin- och program- vara som krävs för att använda det digitala innehållet, och

19. vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol.

Vid en auktion får informationen enligt första stycket 1 ersättas med motsvarande uppgifter om auk- tionsförrättaren, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation. Under samma förutsättning får in- formation enligt första stycket 8 om gatuadressen till det verksamhets- ställe dit konsumenten kan fram- ställa klagomål avse auktionsförrät- tarens verksamhetsställe.

15. uppförandekoder som gäller för näringsidkaren och hur konsu- menten kan ta del av dem,

16. avtalets löptid,

17. kortaste giltighetstid för kon- sumentens skyldigheter enligt av- talet,

18. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller förnyas automatiskt,

19. funktionen hos en vara med digitala delar, digitalt innehåll eller en digital tjänst, inbegripet tek- niska skyddsåtgärder,

20.kompatibilitet och drifts- kompatibilitet mellan varor med digitala delar, digitalt innehåll och digitala tjänster, i den utsträckning näringsidkaren känner till eller borde känna till det, och

21.vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol.

Vid en auktion får informationen enligt första stycket 1 ersättas med motsvarande uppgifter om auk- tionsförrättaren, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation. Under samma förutsättning får in- formation enligt första stycket 9 om gatuadressen till det verksamhets- ställe dit konsumenten kan fram- ställa klagomål avse auktionsförrät- tarens verksamhetsställe.

2 b §

Innan ett avtal ingås på en mark- nadsplats online ska den närings- idkare som tillhandahåller mark- nadsplatsen ge konsumenten in- formation om

1.de kriterier som främst be- stämmer rankningen av erbjudan- den som presenteras vid en sökning

I fråga om distansavtal ska infor- mationen enligt 2–2 b §§ ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distans- kommunikation som används. Sär- skild hänsyn ska tas till behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer. Informationen enligt 2 b § 1 ska ges i ett särskilt avsnitt i onlinegränssnittet och vara direkt och lätt tillgänglig från den plats där sökresultaten presenteras.

Om avtalet ska ingås genom ett sådant medel för distanskommu- nikation som gör att information endast kan ges i begränsad om- fattning eller under begränsad tid, ska åtminstone information enligt 2 § första stycket 1, i fråga om när- ingsidkarens namn och organisa- tionsnummer, 2–5, 16 och 18 ges med hjälp av det kommunika- tionsmedlet. Om det finns en ånger- rätt, ska information enligt 2 § första stycket 10 också ges med hjälp av kommunikationsmedlet.

och deras betydelse jämfört med Prop. 2021/22:174 andra kriterier,

2.huruvida den som erbjuder en vara, en tjänst eller digitalt inne- håll är näringsidkare eller inte, ba- serat på den uppgift om det som denne lämnat,

3.ifall den som erbjuder en vara, en tjänst eller digitalt innehåll inte är näringsidkare, att bestämmel- serna i denna lag och andra konsu- mentskyddande lagar inte gäller, och

4.i de fall förpliktelserna enligt avtalet är uppdelade mellan den som erbjuder en vara, en tjänst eller digitalt innehåll och den som tillhandahåller marknadsplatsen, hur förpliktelserna är uppdelade.

3 §6

I fråga om distansavtal ska infor- mationen enligt 2 och 2 a §§ ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som an- vänds. Särskild hänsyn ska tas till behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer.

Om avtalet ska ingås genom ett sådant medel för distanskommu- nikation som gör att information endast kan ges i begränsad om- fattning eller under begränsad tid, ska åtminstone information enligt 2 § första stycket 1, i fråga om näringsidkarens namn och org- anisationsnummer, 2–4, 15 och 17 ges med hjälp av det kommu- nikationsmedlet. Om det finns en ångerrätt, ska information enligt 2 § första stycket 9 också ges med hjälp av kommunikationsmedlet.

6 Senaste lydelse 2020:169.

Prop. 2021/22:174

Övrig information enligt 2 § första			Övrig information enligt 2 § första
stycket och 2 a § ska ges på något			stycket och 2 a § ska ges på något
annat lämpligt sätt i enlighet med			annat lämpligt sätt i enlighet med
kraven i första stycket i denna para-			kraven i första stycket i denna para-
graf.			graf.
Om avtalet ska ingås på närings-			Om avtalet ska ingås på närings-
idkarens webbplats, ska konsu-			idkarens webbplats, ska konsu-
menten särskilt uppmärksammas på			menten särskilt uppmärksammas på
innehållet i den information som			innehållet i den information som
ges enligt 2 § första stycket 2–4 och			ges enligt 2 § första stycket 2–5 och
15–17.			16–18.
		6 §7
Om näringsidkaren inte ger infor-			Om näringsidkaren inte ger infor-
mation i enlighet med 2–5 §§, ska			mation i enlighet med 2–5 §§, ska
marknadsföringslagen	(2008:486)		marknadsföringslagen			(2008:486)
tillämpas, med undantag av be-			tillämpas. Sådan		information		ska
stämmelserna i 29–36 §§ om mark-			anses vara väsentlig enligt 10 §
nadsstörningsavgift. Sådan in-			tredje	stycket	marknadsförings-
formation ska anses vara väsentlig			lagen.
enligt 10 § tredje stycket marknads-
föringslagen.
		7 §8
Om näringsidkaren	inte	före	Om	näringsidkaren		inte	före
avtalets ingående och på det sätt			avtalets ingående och på det sätt
som anges i 3 § eller	5 § första		som anges i 3 § eller			5 § första
stycket har gett sådan information			stycket har gett sådan information
om tillkommande kostnader		som	om tillkommande kostnader				som
anges i 2 § första stycket 4, är kon-			anges i 2 § första stycket 5, är kon-
sumenten inte skyldig att betala			sumenten inte skyldig att betala
dessa kostnader.			dessa kostnader.

11§9 Ångerrätten gäller inte för avtal som

1. avser en tjänst som har full-	1. avser en tjänst som har full-
gjorts, om konsumenten uttrycklig-	gjorts
en har samtyckt till att tjänsten	– mot betalning om konsumenten
börjar utföras och gått med på att	uttryckligen har samtyckt till att
det inte finns någon ångerrätt när	tjänsten börjar utföras och gått med
tjänsten har fullgjorts,	på att det inte finns någon ångerrätt
	när tjänsten har fullgjorts, eller
	– i utbyte mot endast konsument-
	ens personuppgifter,

7Senaste lydelse 2014:14.

8Senaste lydelse 2014:14.

9Senaste lydelse 2020:169.

2.avser en vara eller tjänst vars pris beror på sådana svängningar på marknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen,

3.avser en vara som har tillverkats enligt konsumentens anvisningar eller som annars har fått en tydlig personlig prägel,

4.avser en vara som snabbt kan försämras eller bli för gammal,

5.avser en vara som med bruten försegling inte lämpligen kan åter- lämnas på grund av hälso- eller hygienskäl och förseglingen har brutits av konsumenten,

6.avser en vara som till sin natur är sådan att den efter leverans samman- blandas med en annan vara på så sätt att varorna inte kan skiljas från varandra,

7.avser alkoholhaltig dryck till ett bestämt pris, när leverans inte kan ske inom 30 dagar och värdet på drycken vid leveransen beror på sådana svängningar på marknaden som näringsidkaren inte kan påverka,

8.avser en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat dator- program och förseglingen har brutits av konsumenten,

9.avser lösnummer av en tidning eller en tidskrift,

10.ingås vid en auktion, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation,

11. avser

digitalt

innehåll som

11. avser

tillhandahållande

levereras på något annat sätt än på

digitalt innehåll på något annat sätt

ett fysiskt medium, om konsu-

än på ett fysiskt medium om till-

menten

uttryckligen har samtyckt

handahållandet har påbörjats och,

till att leverans påbörjas och gått

ifall avtalet innebär en betalnings-

med på att det därigenom inte finns

förpliktelse för konsumenten,

någon ångerrätt,

– konsumenten uttryckligen

har

samtyckt till att tillhandahållandet

påbörjas och gått med på att det

därigenom inte finns någon ånger-

rätt, och

– näringsidkaren

antingen

gett

en bekräftelse på avtalet enligt 4 §

eller gett en kopia av eller en

bekräftelse

på avtalet enligt

5 §

andra stycket,

12. avser

kulturevenemang,

12. avser

kulturevenemang,

idrottsevenemang

eller

någon

idrottsevenemang

eller

någon

annan

liknande

fritidsaktivitet,

annan

liknande

fritidsaktivitet,

servering,

catering

eller

någon

servering,

catering

eller

någon

annan liknande tjänst, inkvartering,

varutransport

eller

biluthyrning,

varutransport

eller

biluthyrning,

om näringsidkaren ska tillhanda-

hålla tjänsten på en bestämd dag

eller under en bestämd tidsperiod,

eller

13. avser en brådskande repara-

tions- eller underhållsåtgärd vid ett

besök i konsumentens bostad, om

besöket äger rum på konsumentens

initiativ

och

uttryckliga

begäran

initiativ

och

uttryckliga

begäran

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 och reparations- eller underhållsåt- gärden omfattas av konsumentens begäran eller har ett direkt samband med denna.

och reparations- eller underhållsåt- gärden omfattas av konsumentens begäran eller har ett direkt samband med denna, eller

14.avser en tjänst som har full- gjorts, om konsumenten uttrycklig- en har begärt ett besök från när- ingsidkaren i syfte att denne ska ut- föra reparationsåtgärder och kon- sumenten uttryckligen har samtyckt till att tjänsten börjar utföras.

12 §10

Vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten får varan i sin besittning. Vid avtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.

Om avtalet avser flera varor eller en vara som består av flera delar, börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten får den sista varan respektive den sista delen av varan i sin besittning. I fråga om regelbunden leverans av varor under en viss tid börjar ångerfristen dock löpa när konsumenten får varorna från den första leveransen i sin besittning.

	I fråga om avtal om leverans av vatten, gas eller el, när försäljningen inte
	sker i en begränsad volym eller en fastställd kvantitet, och i fråga om avtal
	om leverans av fjärrvärme, börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet
	ingås. Detsamma gäller i fråga om avtal om digitalt innehåll som levereras
	på något annat sätt än på ett fysiskt medium.
	Ångerfristen enligt första–tredje			Ångerfristen enligt första–tredje
	styckena börjar aldrig löpa förrän			styckena börjar aldrig löpa förrän
	konsumenten har fått	information		konsumenten har fått information
	om ångerrätten enligt	2 § första		om ångerrätten enligt	2 § första
	stycket 9 på det sätt som anges i 3 §			stycket 10 på det sätt som anges i
	eller 5 § första stycket. Rätten att			3 § eller 5 § första stycket. Rätten
	ångra sig upphör dock senast ett år			att ångra sig upphör dock senast ett
	efter det att ångerfristen skulle ha			år efter det att ångerfristen skulle ha
	löpt ut om information hade getts			löpt ut om information hade getts
	på föreskrivet sätt.			på föreskrivet sätt.
			13 §11
	Om konsumenten	utövar	sin	Om konsumenten	utövar	sin
	ångerrätt, ska konsumenten		utan	ångerrätt, ska konsumenten		utan
	onödigt dröjsmål och senast inom			onödigt dröjsmål och senast inom
	14 dagar på egen bekostnad lämna			14 dagar på egen bekostnad lämna
	eller sända tillbaka varan till			eller sända tillbaka varan till
	näringsidkaren. Om näringsidkaren			näringsidkaren. Om näringsidkaren
	har gått med på att stå för kostnaden			har gått med på att stå för kostnaden
	för återsändande av varan eller inte			för återsändande av varan eller inte
	har gett konsumenten information			har gett konsumenten information
20	10 Senaste lydelse 2014:14.
	11 Senaste lydelse 2014:14.

enligt 2 § första stycket 10 på det	enligt 2 § första stycket 11 på det
sätt som anges i 3 § eller 5 § första	sätt som anges i 3 § eller 5 § första
stycket, ska kostnaden bäras av	stycket, ska kostnaden bäras av
näringsidkaren.	näringsidkaren.

Första stycket gäller inte, om näringsidkaren har erbjudit sig att hämta varan eller, vid avtal utanför affärslokaler, varan levererats till konsu- mentens bostad när avtalet ingicks och inte lämpligen kan återsändas med post. I sådana fall ska näringsidkaren på egen bekostnad hämta varan.

13 a §

Om konsumenten utövar sin ångerrätt avseende ett avtal om till- handahållande av digitalt innehåll eller en digital tjänst, ska konsu- menten avstå från att använda det digitala innehållet eller den digi- tala tjänsten och från att göra detta tillgängligt för annan. Närings- idkaren får, utom i fall som avses i 14 a § tredje stycket, hindra sådan användning.

14 a §

Om konsumenten utövar sin ångerrätt avseende ett avtal om tillhandahållande av digitalt inne- håll eller en digital tjänst, får när- ingsidkaren inte använda innehåll som konsumenten har tillhanda- hållit eller skapat vid användning- en av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och som inte är personuppgifter.

Näringsidkaren får dock an- vända sådant innehåll om det

1. inte har något annat använd- ningsområde än det digitala inne- håll eller den digitala tjänst som tillhandahålls av näringsidkaren,

2. endast rör konsumentens verk- samhet vid dennes användning av det digitala innehåll eller den digi- tala tjänst som tillhandahålls av näringsidkaren,

3. har satts samman med andra uppgifter av näringsidkaren och det inte är möjligt eller endast med oproportionella ansträngningar går att dela upp innehållet, eller

Prop. 2021/22:174

4. har skapats gemensamt med andra och innehållet kan användas av andra konsumenter.

På konsumentens begäran ska näringsidkaren tillgängliggöra så- dant innehåll som avses i första stycket för konsumenten, förutom i de fall som avses i andra stycket 1–3. Innehållet ska göras tillgäng- ligt utan kostnad, inom skälig tid och i ett allmänt använt, maskin- läsbart format.

15§12

Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten ersätta närings- idkaren för

1.förhöjda leveranskostnader på grund av konsumentens val av leveransmetod,

12Senaste lydelse 2020:169.

kvantitet, eller fjärrvärme, där leve- ransen påbörjats innan konsu- menten utövade ångerrätten, allt under förutsättning att konsu- menten uttryckligen, och i fråga om avtal utanför affärslokaler i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form, har begärt att leverans skulle påbörjas under ångerfristen, och näringsidkaren har gett konsumenten information enligt 2 § första stycket 9 och 11 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket.

kvantitet, eller fjärrvärme, där leve-	Prop. 2021/22:174
ransen påbörjats innan konsu-

menten utövade ångerrätten, allt under förutsättning att konsu- menten uttryckligen, och i fråga om avtal utanför affärslokaler i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form, har begärt att leverans skulle påbörjas under ångerfristen, och näringsidkaren har gett konsumenten information enligt 2 § första stycket 10 och 12 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket.

3kap. 6 §13

Om näringsidkaren inte ger infor-	Om näringsidkaren inte ger infor-
mation i enlighet med 3–5 §§ ska	mation i enlighet med 3–5 §§, ska
marknadsföringslagen (2008:486)	marknadsföringslagen (2008:486)
tillämpas, med undantag av be-	tillämpas. Sådan	information ska
stämmelserna i 29–36 §§ om mark-	anses vara väsentlig enligt 10 §
nadsstörningsavgift. Sådan infor-	tredje stycket	marknadsförings-
mation ska anses vara väsentlig	lagen.
enligt 10 § tredje stycket marknads-
föringslagen.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2022.

2.Äldre bestämmelser gäller för avtal som har ingåtts före ikraft- trädandet. Äldre bestämmelser gäller även om avtalet har ingåtts efter ikraftträdandet för information som näringsidkaren till grund för avtalet har lämnat före ikraftträdandet.

13 Senaste lydelse 2008:508.

Prop. 2021/22:174	2.4	Förslag till lag om ändring i
		marknadsföringslagen (2008:486)
	Härigenom föreskrivs1 i fråga om marknadsföringslagen (2008:486)
	dels att 3, 12, 22 a, 29 och 30–32 §§ ska ha följande lydelse,
	dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 12 a–12 c och 14 a §§, och
	närmast före 12 b, 12 c och 14 a §§ nya rubriker av följande lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		3 §
	I denna lag avses med
	affärsbeslut: ett beslut som fattas av en konsument eller en näringsidkare
	om huruvida, hur och under vilka förutsättningar en produkt ska köpas, om
	hela eller delar av köpesumman ska betalas, om produkten ska behållas
	eller överlåtas, eller om en avtalsenlig rättighet i samband med produkten
	ska utnyttjas, oavsett om konsumenten eller näringsidkaren beslutar att
	handla eller att avstå från att handla,
			digitalt innehåll: data som fram-
			ställs och tillhandahålls i digital
			form,
			digital tjänst: en tjänst som gör
			det möjligt för konsumenten att ska-
			pa, bearbeta, lagra eller få tillgång
			till uppgifter i digital form, eller att
			utbyta uppgifter eller interagera på
			annat sätt med uppgifter i digital
			form som laddas upp eller skapas
			av konsumenten eller av andra
			användare av tjänsten,
			driftskompatibilitet: förmåga att
			fungera med annan hårdvara eller
			programvara än sådan som nor-
			malt används med samma typ av
			varor med digitala delar, digitalt
			innehåll eller digitala tjänster,
	elektronisk post: ett adresserat eller på något annat sätt individualiserat
	elektroniskt meddelande i form av text, röst, ljud eller bild som sänds via
	ett allmänt kommunikationsnät och som kan lagras i nätet eller i
	mottagarens terminalutrustning tills mottagaren hämtar det,
	god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer
	som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknads-
	föring av produkter,
			kompatibilitet: förmåga att utan
			konvertering fungera med sådan
	1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 av den 27 november 2019 om
	ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG,
24	2005/29/EG och 2011/83/EU vad gäller bättre upprätthållande och modernisering av
24	unionens konsumentskyddsregler, i den ursprungliga lydelsen.

hårdvara eller programvara som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare,

marknadsplats online: en tjänst som använder programvara, inbe- gripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applikation, som administreras av en näringsidkare eller för dennes räkning och som gör det möjligt för konsumenten att ingå distansavtal med andra när- ingsidkare eller konsumenter,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

produkter: varor, tjänster,	fast	produkter: alla typer av varor
egendom, arbetstillfällen	och	och tjänster, även digitala tjänster,
andra nyttigheter.		digitalt innehåll, fast egendom och
		rättigheter och skyldigheter,
		rankning: den relativa position
		som en näringsidkare tilldelar pro-
		dukter så som de presenteras,
		organiseras eller vidarebefordras,
		oberoende av vilka tekniska medel
		som används för sådan presenta-
		tion, organisation eller vidarebe-
		fordran,
		vara: lös sak, med eller utan digi-
		tala delar,
		vara med digitala delar: lös sak
		som är integrerad eller sam-
		mankopplad med ett digitalt inne-
		håll eller en digital tjänst på ett
		sådant sätt att avsaknaden av det
		digitala innehållet eller den digi-
		tala tjänsten gör att varan inte kan
		användas på det sätt som är avsett.

12 §

Marknadsföringen är vilseledande om näringsidkaren i en framställning erbjuder konsumenter en bestämd produkt med en prisangivelse utan att följande väsentliga information framgår:

1.produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten,

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174	2. pris och jämförpris angivet på det sätt som framgår av 7–10 §§ pris-
	informationslagen (2004:347),
	3. näringsidkarens identitet och geografiska adress,
	4. villkor för betalning, leverans,	4. villkor för betalning, leverans

fullgörande	och	hantering av	och fullgörande om de avviker från
reklamationer	om	dessa avviker	vad som är normalt för branschen
från vad som är normalt för			eller produkten i fråga,
branschen eller produkten i fråga,

5.information om ångerrätt eller rätt att häva ett köp som ska lämnas till konsumenten enligt lag.

Marknadsföringen är också vilseledande om näringsidkaren i en fram- ställning erbjuder konsumenter flera bestämda produkter med en uppgift om ett gemensamt pris, utan att erbjudandet innehåller väsentlig informa- tion enligt punkterna 1–5 i första stycket.

	12 a §
	Om en konsument i en fram-
	ställning på en marknadsplats on-
	line erbjuds en bestämd produkt
	med en prisangivelse eller flera
	bestämda produkter med en uppgift
	om ett gemensamt pris, ska den
	näringsidkare som tillhandahåller
	marknadsplatsen informera konsu-
	menten om huruvida den som er-
	bjuder produkten är näringsidkare
	eller inte, baserat på den uppgift
	om det som denne lämnat. Informa-
	tionen ska anses vara väsentlig
	enligt 10 § tredje stycket.
	Rankning av produkter
	12 b §
	En näringsidkare som ger konsu-
	menter möjlighet att söka digitalt
	efter produkter ska informera om
	de kriterier som främst bestämmer
	rankningen av produkter som pre-
	senteras och deras betydelse jäm-
	fört med andra kriterier. Informa-
	tionen ska ges i ett särskilt avsnitt i
	onlinegränssnittet och vara direkt
	och lätt tillgängligt från den plats
	där sökresultaten presenteras.
	Informationen ska anses vara
	väsentlig enligt 10 § tredje stycket.
	Information om hur rankningen
	går till behöver inte lämnas av
	leverantörer av sökmotorer enligt
26	artikel 2.6 i Europaparlamentets

och rådets förordning (EU) Prop. 2021/22:174 2019/1150 av den 20 juni 2019 om

främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlings- tjänster.

Konsumentrecensioner

12 c §

En näringsidkare som ger till- gång till konsumentrecensioner av produkter ska informera om huru- vida näringsidkaren säkerställer att recensionerna kommer från konsumenter som har använt eller köpt produkterna och i så fall på vilket sätt det görs. Informationen ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket.

Marknadsföring av varor som identiska

14 a §

En näringsidkare får vid mark- nadsföring av en vara inte fram- ställa den som identisk med en vara som marknadsförs i andra med- lemsstater i Europeiska unionen, om varornas sammansättning eller egenskaper väsentligt skiljer sig åt och det inte är motiverat av legi- tima och objektiva skäl.

22 a §2

Vid andra avtal än distansavtal och avtal utanför affärslokaler enligt

1 kap. 2 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler ska näringsidkaren innan avtalet ingås ge konsumenten klar och begriplig information om

1.sitt namn och telefonnummer samt sin gatuadress och e-postadress,

2.produktens huvudsakliga egenskaper i den omfattning som är lämplig med hänsyn till produkten och till hur informationen ges,

3.produktens pris, inbegripet skatter och avgifter, eller, om priset inte kan anges i förväg, hur priset beräknas,

4.kostnader för leverans eller porto och andra tillkommande kostnader,

5.villkoren för betalning samt för leverans eller fullgörande på något annat sätt och tidpunkt för leverans eller fullgörande,

2 Senaste lydelse 2020:170.

Prop. 2021/22:174 6. den rätt som konsumenten har att reklamera enligt lag och hur reklamation kan göras,

7.åtaganden från näringsidkaren eller tillverkaren om att, utöver vad som följer av lag, betala tillbaka det som betalats för produkten, byta ut eller reparera den eller utföra någon form av service på den, ifall produkten inte överensstämmer med uppgifter som lämnats i utfästelser eller mark- nadsföring eller om det finns andra avvikelser från uppgifter som lämnats på ett sådant sätt,

8.den assistans och service som gäller efter försäljningen,

9.avtalets löptid,

10. villkoren	för att	säga	upp	10. villkoren	för att	säga upp
avtalet, om det gäller tills vidare				avtalet, om det gäller tills vidare
eller förnyas automatiskt, och				eller förnyas automatiskt,
11. funktionen hos digitalt inne-				11. funktionen hos en vara med
håll, inbegripet tekniska skydds-				digitala delar, digitalt innehåll eller
åtgärder, och, i den utsträckning				en digital	tjänst,	inbegripet
näringsidkaren	känner	till	eller	tekniska skyddsåtgärder, och

rimligen kan förväntas känna till det, vilken maskin- och program- vara som krävs för att använda det digitala innehållet.

12. kompatibilitet och drifts- kompatibilitet mellan varor med digitala delar, digitalt innehåll och digitala tjänster, i den utsträckning näringsidkaren känner till eller borde känna till det.

Informationsskyldigheten enligt första stycket gäller inte, om in- formationen framgår av sammanhanget. Informationsskyldigheten gäller inte heller i fråga om

		1. avtal som inte			innebär en
		betalningsförpliktelse			för	konsu-
		menten eller, i fråga om avtal om
		digitalt innehåll som levereras på
		något annat sätt än på ett fysiskt
		medium eller digitala tjänster, att
		konsumenten	ska	tillhandahålla
		personuppgifter på det sätt som
		anges i 2 kap. 1 § andra stycket
		lagen om distansavtal och avtal
		utanför affärslokaler,
	1. vardagliga avtal som fullgörs	2. vardagliga avtal som fullgörs
	omedelbart,	omedelbart,
	2. andra avtal om fast egendom	3. andra avtal om fast egendom
	än sådana som avser uthyrning av	än sådana som avser uthyrning av
	fast egendom, eller	fast egendom, eller
	3. avtal som anges i 2 kap. 1 §	4. avtal som anges i 2 kap. 1 a §
	andra stycket 1, 2 och 6–8 samt	första stycket 1, 2 och 6–8 samt
	fjärde stycket och i 3 kap. lagen om	andra stycket och i 3 kap. lagen om
	distansavtal och avtal utanför	distansavtal	och	avtal		utanför
28	affärslokaler.	affärslokaler.

		29 §3
En näringsidkare får åläggas att			En näringsidkare får åläggas att
betala en särskild avgift (marknads-			betala en särskild avgift (marknads-
störningsavgift)	om	näringsidka-	störningsavgift)	om	näringsidka-
ren, eller någon som handlar på när-			ren, eller någon som handlar på när-
ingsidkarens vägnar,		uppsåtligen	ingsidkarens vägnar,		uppsåtligen
eller av oaktsamhet har brutit mot			eller av oaktsamhet har brutit mot
– 7 §,			någon bestämmelse i denna lag
– 8 § och någon av bestämmel-			eller i bilaga I till direktiv
serna i 9, 10, 12–17 §§,			2005/29/EG.
– 18 §,
– 20 §, eller
– någon av	bestämmelserna i
bilaga I till direktiv 2005/29/EG.
Detsamma gäller om en närings-			Vid överträdelser av 5 § får
idkare uppsåtligen eller av oakt-			marknadsstörningsavgift åläggas
samhet bryter mot någon av be-			endast om överträdelsen omfattas
stämmelserna i			av ett beslut	om	förbud eller

–64 kap. 46 § socialförsäkrings- åläggande enligt denna lag som

balken,				har fått laga kraft.
– 7 kap.	3 §	alkohollagen
(2010:1622),
– 8 kap. 7 § första stycket, 8, 9
eller 14 § första eller andra stycket,
9 a kap. 10 och 11 §§ eller 15 kap.
4 § radio- och tv-lagen (2010:696),
– 11 §	lagen	(1995:1571)	om
insättningsgaranti när det gäller ett
erbjudande som inte är riktat bara
till andra än konsumenter,
– 4 kap. 1 § 2 eller 3, 3 §, 4 §
första stycket 2 eller 5 § 2 eller 3
lagen (2018:2088) om tobak och
liknande produkter.
Vad som sägs i första och andra				Det som anges i första och andra
styckena gäller också en närings-				styckena gäller också en närings-
idkare som uppsåtligen eller av				idkare som uppsåtligen eller av
oaktsamhet väsentligt har bidragit				oaktsamhet väsentligt har bidragit
till överträdelsen.				till överträdelsen.
Avgiften tillfaller staten.
			30 §
En marknadsstörningsavgift			får	Talan om att påföra en mark-
inte åläggas någon för en över-				nadsstörningsavgift för en över-
trädelse av ett förbud eller en				trädelse får inte tas upp till
underlåtelse att följa ett åläggande				prövning, om överträdelsen om-
som har meddelats vid vite enligt				fattas av ett förbud eller ett ålägg-
denna lag.				ande som har förenats med vite

3Senaste lydelse 2020:1035.

Prop. 2021/22:174

När marknadsstörningsavgiften fastställs ska domstolen ta hänsyn till

1. överträdelsens allvar med beaktande särskilt av dess art, varaktighet och omfattning,

2. åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att lindra eller av- hjälpa den skada som en konsument eller en annan näringsidkare har lidit,

3. tidigare överträdelser som näringsidkaren har gjort sig skyl- dig till,

4. i den utsträckning det framgår, den vinst som näringsidkaren har gjort eller förlust som undvikits genom överträdelsen,

Marknadsstörningsavgiften ska fastställas till lägst tio tusen kronor och högst fyra procent av närings- idkarens omsättning räkenskaps- året innan överträdelsen upphörde eller när näringsidkaren delgavs stämningsansökan, om den inte har upphört dessförinnan.

Prop. 2021/22:174

enligt denna lag och talan om ut- dömande av vitet har väckts.

31 §4

Marknadsstörningsavgiften ska fastställas till lägst tio tusen kronor och högst tio miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio
procent av näringsidkarens års-
omsättning.
Årsomsättningen ska avse om-			Om överträdelsen har	inträffat
sättningen	närmast	föregående	under näringsidkarens första verk-
räkenskapsår. Om		överträdelsen	samhetsår eller om uppgifter om
har skett	under näringsidkarens		årsomsättningen annars	saknas
första verksamhetsår eller om upp-			eller är bristfälliga, får årsomsätt-
gifter om	årsomsättning annars		ningen uppskattas. Avgiften får i ett
saknas eller är bristfälliga, får års-			sådant fall fastställas till ett belopp
omsättningen uppskattas.			i kronor motsvarande högst två
			miljoner euro.

Riktas talan mot flera näringsidkare ska avgiften fastställas särskilt för var och en av dem.

32 §5

När marknadsstörningsavgiften fastställs ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.

4Senaste lydelse 2016:793.

5Senaste lydelse 2016:793.

Prop. 2021/22:174

3Ärendet och dess beredning

Den 27 november 2019 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europa- parlamentets och rådets direktiv 98/6/EG, 2005/29/EG och 2011/83/EU vad gäller bättre upprätthållande och modernisering av unionens konsu- mentskyddsregler (ändringsdirektivet). Ändringsdirektivet reviderar fyra befintliga EU-direktiv. De nationella åtgärderna för att genomföra det nya direktivet ska antas i medlemsstaterna senast den 28 november 2021. Medlemsstaterna ska tillämpa bestämmelserna i direktivet fr.o.m. den 28 maj 2022. Ändringsdirektivet finns som bilaga 1.

Regeringen beslutade den 13 februari 2020 att ge en särskild utredare i uppdrag att ta ställning till hur ändringsdirektivet ska genomföras i svensk rätt (dir. 2020:13). Utredningen, som antog namnet Utredningen om ett moderniserat konsumentskydd, överlämnade i mars 2021 delbetänkandet Ett moderniserat konsumentskydd (SOU 2021:17). En sammanfattning av delbetänkandet finns i bilaga 2. Delbetänkandets lagförslag finns i bilaga 3.

Delbetänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissin- stanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finans- departementet (Fi2021/01503).

I detta lagstiftningsärende behandlar regeringen förslagen i delbetänk- andet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 27 januari 2022 att inhämta Lagrådets yttrande över det förslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådets synpunkter och förslag behandlas i avsnitt 5.8, 7.2, 7.4, 7.9.1, 8.2, 9.2.5, 9.2.6, 10.1, 10.3, 10.4, 10.5 och 11 och i författningskommen- taren. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag görs dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar.

4Ändringsdirektivet och dess genomförande

4.1Ändringsdirektivets innehåll och syfte

Europeiska kommissionen genomförde en översyn av det konsumenträtts- liga regelverket 2016 och 2017. I samband med översynen konstaterades att ändamålsenligheten i unionens konsumentskyddslagstiftning äventyras av en bristande medvetenhet hos både näringsidkare och konsumenter om konsumenters rättigheter och att möjligheter till kompensation skulle

kunna utnyttjas oftare. Enligt kommissionen saknas vidare verkligt

effektiva och proportionella sanktioner för att avskräcka från och möjlig- göra tillräckligt kännbara sanktioner för överträdelser inom unionen. Därtill identifierades ett antal områden där de gällande konsumentskydds- reglerna behövde moderniseras och anpassas till följd av den kontinuerliga digitaliseringen av konsumentmarknaden. Syftet med ändringsdirektivet är att åtgärda dessa brister samt att modernisera och anpassa det konsu- menträttsliga regelverket inom EU till den ökade digitaliseringen.

De fyra direktiv som revideras genom ändringsdirektivet är

–rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (avtalsvillkorsdirektivet),

–Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter (prisinformationsdirektivet),

–Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direk- tiv 97/7/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets för- ordning (EG) nr 2006/2004 (direktivet om otillbörliga affärsmetoder), och

–Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparla- mentets och rådets direktiv 97/7/EG (konsumenträttighetsdirektivet).

Ändringsdirektivet innehåller nio artiklar. I artiklarna 1–4 finns ändringar av de fyra direktiven. Artiklarna 5–9 innehåller vissa slutbestämmelser om kommissionens rapportering samt införlivande och ikraftträdande. Artiklarna 1–4 innebär en viss harmonisering av de sanktioner som kan aktualiseras vid överträdelser av de fyra direktivens konsumentskydds- regler. Medlemsstaterna ska bl.a. säkerställa att det finns en möjlighet att påföra sanktionsavgifter vid s.k. samordnade insatser inom EU vid över- trädelser av regler som genomför avtalsvillkorsdirektivet, direktivet om otillbörliga affärsmetoder och konsumenträttighetsdirektivet. I samtliga fyra direktiv harmoniseras dessutom i viss utsträckning kriterierna för hur allvaret i en överträdelse ska bedömas.

Vidare innehåller ändringsdirektivet andra ändringar av prisinforma- tionsdirektivet, direktivet om otillbörliga affärsmetoder och konsument- rättighetsdirektivet. Det ställs bl.a. krav på näringsidkare att informera om vilka kriterier som ligger till grund för rankning av sökresultat på webb- platser. Näringsidkare som tillhandahåller s.k. marknadsplatser online ska även ge viss annan information till konsumenter. Det rör sig bl.a. om in- formation om huruvida den som erbjuder en produkt på marknadsplatsen är näringsidkare eller inte. Näringsidkare som ger tillgång till konsument- recensioner av produkter ska informera om huruvida det säkerställs att recensionerna härrör från konsumenter som verkligen har använt eller köpt produkterna och i så fall på vilket sätt det görs. Vidare innebär ändringarna krav på reklammarkering av betalda sökresultat och förbud mot vidareför- säljning av biljetter till evenemang om näringsidkaren har köpt biljetterna genom användning av automatiserade medel.

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 Ändringsdirektivet innebär även vissa anpassningar till reglerna i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förord- ning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG (varudirektivet) samt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/770 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster (digitaldirek- tivet).

I direktivet om otillbörliga affärsmetoder införs dessutom ett krav på att medlemsstaterna ska se till att civilrättsliga påföljder i vissa fall kan aktualiseras vid överträdelser av direktivets regler.

I viss utsträckning lämnar ändringsdirektivet utrymme åt medlemsstat- erna att utforma regelverket på ett sätt som innebär ett mer långtgående konsumentskydd och att välja olika alternativa regleringar. Detta gäller bl.a. regler om prissänkningar, hemförsäljning och informationskrav på marknadsplatser online.

4.2Närmare om de fyra direktiv som revideras genom ändringsdirektivet

Avtalsvillkorsdirektivet antogs 1993. Det syftar till att skydda konsument- er från oskäliga avtalsvillkor och att harmonisera medlemsstaternas lag- stiftning i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en närings- idkare och en konsument. Direktivet innehåller bestämmelser om i vilka fall ett avtalsvillkor ska anses vara oskäligt samt vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt (artiklarna 3 och 4). I en bilaga till direktivet finns en vägledande, inte uttömmande, lista på villkor som kan anses oskäliga. Direktivet är ett s.k. minimi- harmoniseringsdirektiv. Det innebär att medlemsstaterna, inom det om- råde som omfattas av direktivet, får anta eller behålla bestämmelser som innebär ett starkare skydd för konsumenterna, förutsatt att dessa bestäm- melser är förenliga med EU-rätten. I svensk rätt har direktivet genomförts genom lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen). Avtalsvillkorsdirektivet ändrades i vissa avseenden genom antagandet av konsumenträttighetsdirektivet.

Prisinformationsdirektivet antogs 1998. Det föreskriver att försäljnings- pris och jämförpris ska anges på alla varor som konsumenter erbjuds av näringsidkare och syftar till att förbättra informationen till konsumenterna samt underlätta prisjämförelser. Även prisinformationsdirektivet är ett minimiharmoniseringsdirektiv. Medlemsstaterna får alltså anta eller be- hålla bestämmelser som är mer gynnsamma för konsumenterna. Direktivet har i svensk rätt genomförts genom bestämmelser i prisinformationslagen (2004:347).

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder antogs 2005. Det syftar till att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar kon- sumenternas ekonomiska intressen. Direktivet gäller otillbörliga affärs- metoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter före,

under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt (artikel 3). Prop. 2021/22:174 Endast affärsmetoder som direkt påverkar konsumentkollektivets ekono-

miska intressen omfattas (artiklarna 5.2 och 5.3). Direktivet är inte tillämp- ligt på affärsmetoder i förhållandet mellan näringsidkare eller som endast skadar konkurrenters ekonomiska intressen. I direktivet finns en general- klausul som innehåller ett generellt förbud mot otillbörliga affärsmetoder (artikel 5). Enligt den bestämmelsen ska en affärsmetod vara otillbörlig om den strider mot god yrkessed och innebär eller sannolikt kommer att innebära en avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhål- lande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden, eller den genomsnittliga grupp- medlemmen om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp. Direktivet om otillbörliga affärsmetoder innehåller även bestämmelser om vilseledande och aggressiva affärsmetoder (artiklarna 6–9) samt slut- bestämmelser, däribland artikel 13 som reglerar sanktioner. I bilaga I till direktivet finns den s.k. svarta listan. Den innehåller affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga. I de fall som anges i listan krävs inte någon bedömning av om genomsnittskonsumenten har påverkats av marknadsföringen. Direktivet är ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv. Det innebär en fullständig harmonisering av de frågor som omfattas av direk- tivet inom det s.k. samordnade området. Medlemsstaterna är förhindrade att införa eller behålla bestämmelser som avviker från det som föreskrivs i direktivet. Direktivet ger dock medlemsstaterna viss frihet när det gäller utformningen av tillsyns- och sanktionssystem. I svensk rätt har direktivet om otillbörliga affärsmetoder huvudsakligen genomförts genom mark- nadsföringslagen (2008:486).

Konsumenträttighetsdirektivet antogs 2011 och ersatte två äldre direktiv om konsumentskydd vid hemförsäljning respektive distansavtal. Syftet med direktivet är att åstadkomma ett konsumentskydd på hög nivå och därigenom bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att till- närma vissa aspekter av medlemsstaternas författningar avseende avtal som ingåtts mellan konsumenter och näringsidkare. Direktivets tillämp- ningsområde är brett. Den övervägande delen av bestämmelserna är tillämpliga på distansavtal och avtal utanför affärslokaler. I direktivet finns bestämmelser om näringsidkarens informationsskyldighet och om konsu- mentens ångerrätt. Det finns även bestämmelser om information som näringsidkare ska ge konsumenter i samband med andra avtal än distans- avtal eller avtal utanför affärslokaler och om andra konsumenträttigheter. Även konsumenträttighetsdirektivet är ett fullharmoniseringsdirektiv. Det har genomförts genom bestämmelser i flera lagar, framför allt lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtals- lagen), men även konsumentköplagen (1990:932), marknadsföringslagen, konsumentkreditlagen (2010:1846), lagen (1991:351) om handelsagentur och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Prop. 2021/22:174 4.3	Utgångspunkter för genomförandet av
	ändringsdirektivet

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 tredje stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). En medlemsstat behöver vid genomförandet inte använda sig av samma terminologi och systematik som i direktivet, så länge genomförandet innebär att det avsedda resultatet uppnås.

Det svenska genomförandet ska ske på ett sådant sätt att de krav som ändringsdirektivet ställer är uppfyllda. Samtidigt behöver det övervägas om nya regler också ska gälla för marknadsföring och avtal som faller utanför direktivets tillämpningsområde, t.ex. på sådana ageranden som inte är gränsöverskridande. Med en sådan lösning kan en dubbel reglering undvikas och nya bestämmelser passas in i det befintliga systemet (jfr t.ex. prop. 2019/20:120 s. 32).

5Moderniserade bestämmelser om otillbörlig marknadsföring

5.1Allmänt om behovet av ändringar i marknadsföringslagen

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder har genom ändringsdirektivet kompletterats med nya bestämmelser, huvudsakligen rörande vilseledande marknadsföring. I detta kapitel behandlas behovet av ändringar i mark- nadsföringslagen i syfte att genomföra ändringarna i direktivet. Även vissa ändringar i konsumenträttighetsdirektivet aktualiserar ändringar i mark- nadsföringslagen. Det gäller näringsidkarens skyldighet att informera om digitalt innehåll och digitala tjänster innan ett konsumentavtal ingås. Den frågan behandlas i avsnitt 7.4. I direktivet om otillbörliga affärsmetoder har, genom ändringsdirektivet, också införts nya bestämmelser om sanktioner och sanktionsavgifter. Dessa aktualiserar vissa ändringar i bestämmelserna om marknadsstörningsavgift i marknadsföringslagen. Den frågan behandlas i avsnitt 9.

5.2Definitioner av vissa begrepp i marknadsföringslagen

Regeringens förslag: Definitionen av produkter i marknadsförings- lagen ska ändras så att den överensstämmer med motsvarande definition i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Med produkt ska avses alla typer av varor och tjänster, även digitala tjänster, digitalt innehåll, fast egendom och rättigheter och skyldigheter.

Vidare ska en ny definition av begreppet marknadsplats online införas. Med marknadsplats online ska avses en tjänst som använder programvara, inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applikation, som administreras av en näringsidkare eller för dennes räkning och som gör det möjligt för konsumenten att ingå distansavtal med andra näringsidkare eller konsumenter. Därutöver ska en ny defini- tion av begreppet rankning införas, med vilket ska avses den relativa position som en näringsidkare tilldelar produkter så som de presenteras, organiseras eller vidarebefordras, oberoende av vilka tekniska medel som används för sådan presentation, organisation eller vidarebefordran.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred- ningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller uttalar sig inte särskilt om det. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) anför att det kan finnas behov av ytterligare defini- tioner av vissa begrepp, t.ex. ”onlinegränssnitt”, respektive förtydliganden av definitioner. Domstolen anser vidare att det bör övervägas om ”mark- nadsplats online” ska definieras på samma sätt i marknadsföringslagen och distansavtalslagen.

Skälen för regeringens förslag

Begreppet produkt

I den ursprungliga lydelsen av direktivet om otillbörliga affärsmetoder definierades produkt som ”alla typer av varor och tjänster, även fast egen- dom, rättigheter och skyldigheter” (artikel 2 c).

Genom ändringsdirektivet har ett tillägg gjorts i definitionen så att digi- tala tjänster och digitalt innehåll nu uttryckligen nämns. Nu definieras pro- dukt som ”alla typer av varor och tjänster, även fast egendom, digitala tjänster och digitalt innehåll samt rättigheter och skyldigheter”.

Bakgrunden till tillägget är att digitala tjänster och digitalt innehåll har fått en allt större betydelse i konsumenträttsliga sammanhang. I syfte att stärka den inre marknaden och att möta utvecklingen har digitaldirektivet antagits. I artikel 2.1 och 2.2 i det direktivet finns definitioner av begrep- pen digitala tjänster och digitalt innehåll.

Definitionen av begreppet produkt i marknadsföringslagen avviker något från definitionen i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Enligt 3 § marknadsföringslagen definieras produkt som ”varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter”. Denna definition fanns även i den tidigare marknadsföringslagen från 1995. Redan vid genom- förandet av direktivet om otillbörliga affärsmetoder konstaterades att definitionen av produkt inte helt överensstämde med definitionen i direktivet. Den bedömdes dock ha samma heltäckande innebörd och fördes därför över oförändrad till marknadsföringslagen. Av tidigare förarbeten framgår att uttrycket nyttighet innefattar såväl varor som tjänster, fast egendom, arbetstillfällen, elektrisk kraft, aktier, värdepapper, krediter och rättigheter av olika slag (se prop. 1994/95:123 s. 164 och prop. 1975/76:34

s.124 och 125).

Den gällande definitionen av produkter i marknadsföringslagen är av-

sedd att vara heltäckande. Den måste därför i och för sig anses omfatta

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 även digitala tjänster och digitalt innehåll. Även om digitalt innehåll som levereras på annat sätt än på ett fysiskt medium svårligen kan betraktas som en vara (lösöre), bör det i vart fall kunna sägas vara fråga om en ”annan nyttighet”. Den ändrade definitionen i direktivet torde alltså inte kräva en ändring av definitionen i marknadsföringslagen.

Trots detta har utredningen bedömt att det finns anledning att justera definitionen av produkt i marknadsföringslagen, så att den på ett tydligare sätt överensstämmer med direktivet. Digitala tjänster och digitalt innehåll är centrala begrepp på det konsumenträttsliga området och de har under senare tid fått en större betydelse i lagstiftningssammanhang. En definition av digitalt innehåll finns redan i distansavtalslagen och i avsnitt 8.2 föreslås att begreppet även definieras i marknadsföringslagen. Dessutom föreslås att begreppet digital tjänst definieras i distansavtalslagen och i marknadsföringslagen (se avsnitt 7.3 och 8.2). De båda begreppen är även centrala i den föreslagna nya konsumentköplagen. I förslaget till ny konsu- mentköplag finns bestämmelser om avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster samlade i ett separat kapitel (se prop. 2021/22:85).

Begreppet produkt i marknadsföringslagen bör mot denna bakgrund uttryckligen även omfatta digitala tjänster och digitalt innehåll. På så sätt blir det klart att marknadsföringslagens tillämpningsområde överensstäm- mer med direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Definitionen av pro- dukter i marknadsföringslagen bör således ändras. I samband med detta bör begreppen ”arbetstillfällen” och ”andra nyttigheter” slopas i defini- tionen. Dessa begrepp omfattas dock av formuleringen ”andra rättigheter och skyldigheter”. Den föreslagna ändringen innebär alltså ingen ändring i sak.

Begreppen marknadsplats online och rankning

Genom ändringsdirektivet införs definitioner av två nya begrepp i direk- tivet om otillbörliga affärsmetoder, marknadsplats online och rankning.

En marknadsplats online definieras som ”en tjänst som använder pro- gramvara inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applika- tion, som administreras av en näringsidkare eller för dennas räkning, som ger konsumenter möjlighet att ingå distansavtal med andra näringsidkare eller konsumenter”.

Begreppet rankning definieras som ”den relativa position som tilldelas näringsidkarnas produkter såsom de presenteras, organiseras eller vidare- befordras av näringsidkaren, oberoende av vilka tekniska medel som an- vänds för sådan presentation, organisation eller vidarebefordran”.

Båda begreppen har betydelse för förståelsen av de föreslagna bestäm- melserna om information vid köperbjudanden och konsumentrecensioner (se avsnitt 5.4 och 5.6). Det är inte uppenbart vad som avses med begreppen och det är enligt regeringen lämpligt att det införs definitioner av dem i marknadsföringslagen.

När det gäller den närmare utformningen av definitionen av marknads- plats online avviker den i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, som Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) påpekar, i den svenska språkversionen av ändringsdirektivet något från den som används i konsumenträttighetsdirektivet. I det sistnämnda direktivet står det

nämligen ”som gör det möjligt för konsumenter” i stället för ”som ger Prop. 2021/22:174 konsumenter möjlighet”. Definitionerna bör utformas i nära anslutning till

direktivtexten. Även om de två uttryckssätten visserligen knappast kan anses ha någon betydelseskillnad är det dock lämpligt att likalydande definitioner används vid genomförandet. Marknadsplats online bör därför i marknadsföringslagen definieras som en tjänst som använder program- vara, inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applikation, som administreras av en näringsidkare eller för dennes räkning och som gör det möjligt för konsumenten att ingå distansavtal med andra närings- idkare eller konsumenter.

Ytterligare definitioner av begrepp

Begreppet onlinegränssnitt, som Stockholms tingsrätt (Patent- och mark- nadsdomstolen) behandlar i sitt remissvar, definieras inte uttryckligen i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Uttrycket förekommer dock sedan tidigare i ett antal EU-förordningar.

Ett exempel är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/302 av den 28 februari 2018 om åtgärder mot omotiverad geo- blockering och andra former av diskriminering på grund av kunders natio- nalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG (EU:s geoblockeringsförordning). Där definieras onlinegränssnitt som mjukvara, däribland en webbplats eller en del därav och applikationer, däribland mobila applikationer, som drivs av en näringsidkare eller för dennes räkning, och vars syfte är att ge kunder åtkomst till näringsidkarens varor eller tjänster i syfte att ingå en transaktion gällande dessa varor eller tjänster (artikel 2.16).

Ett annat exempel är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004 (konsumentskydds- förordningen), där det finns en snarlik definition av begreppet som pro- gramvara, inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller en app- likation, som administreras av en näringsidkare eller för dennas räkning och som tjänar till att ge konsumenterna tillgång till näringsidkarens varor eller tjänster (artikel 3.15).

Det kan noteras att det även i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överens- stämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EU:s marknads- kontrollförordning) finns en definition av begreppet onlinegränssnitt. Vidare föreslås en definition av begreppet i förslaget till ny förordning om allmän produktsäkerhet (COM[2021] 346 final), som presenterades i juni 2021.

Regeringen konstaterar att det i skäl 25 till ändringsdirektivet hänvisas till begreppet onlinegränssnitt i EU:s geoblockeringsförordning och konsumentskyddsförordningen. Begreppet är alltså avsett att ha samma innebörd som i dessa förordningar. En EU-förordning ska ha allmän giltighet samt vara till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje

medlemsstat (artikel 288 andra stycket fördraget om Europeiska unionens

Prop. 2021/22:174 funktionssätt). Till skillnad från EU-direktiv ska alltså EU-förordningar inte genomföras i nationell rätt. I stället ska förordningsbestämmelser tillämpas av enskilda, myndigheter och domstolar som om de vore natio- nella författningsbestämmelser. Med beaktande av att innebörden av ut- trycket onlinegränssnitt i ändringsdirektivet härleds från bindande och direkt tillämpliga EU-förordningar finns det enligt regeringen inte behov av att införa en definition av begreppet i marknadsföringslagen.

Regeringen bedömer vidare att det inte heller i övrigt finns skäl att, med anledning av ändringarna i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, införa ytterligare definitioner.

	5.3	Marknadsföring av varor som identiska

	Regeringens förslag: Det ska införas en ny bestämmelse i marknads-
	föringslagen som innebär att en näringsidkare vid marknadsföring av
	en vara inte får framställa den som identisk med en vara som marknads-
	förs i andra medlemsstater i EU, om varornas sammansättning eller
	egenskaper väsentligt skiljer sig åt och det inte är motiverat av legitima
	och objektiva skäl.

	Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred-
	ningens förslag till rubrik till bestämmelsen är något annorlunda utformat.
	Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, bl.a. Sveriges Konsu-
	menter, tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Livs-
	medelsföretagen och Näringslivets regelnämnd anser att den sista delen av
	skäl 53 till ändringsdirektivet, om att information om skillnader mellan
	varor kan och bör ges på annat sätt än genom märkning av produkten, bör
	lyftas fram. Svensk Handel har liknande synpunkter samt betonar vikten
	av att tillämpningen av bestämmelsen sker på ett enhetligt sätt och att
	bedömningskriterierna är tydliga. Även Sveriges Annonsörer och TU –
	Medier i Sverige framhåller vikten av att bedömningskriterierna är tydliga
	så att det blir enkelt för annonsörer och företag att avgöra vad det innebär
	att egenskaperna väsentligt skiljer sig åt. Svea hovrätt anför att bestäm-
	melsen bör utformas i närmare anslutning till direktivtexten.
	Skälen för regeringens förslag
	Direktivregleringen
	Genom ändringsdirektivet har artikel 6.2 i direktivet om otillbörliga affärs-
	metoder fått ett nytt led, c. Enligt den nya bestämmelsen ska en affärs-
	metod anses vara vilseledande om den medför eller sannolikt kommer att
	medföra att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne
	normalt inte skulle ha fattat och metoden innebär marknadsföring av en
	vara i en medlemsstat såsom identisk med en vara som marknadsförs i
	andra medlemsstater, när varornas sammansättning eller egenskaper
	väsentligt skiljer sig åt, såvida det inte är motiverat av legitima och
	objektiva faktorer.
	I skäl 51–53 till ändringsdirektivet anges att marknadsföring i alla med-
	lemsstater av varor såsom identiska, när deras sammansättning eller egen-
40	skaper i själva verket väsentligt skiljer sig åt, kan vilseleda konsumenter

och medföra att de fattar ett affärsbeslut som de annars inte skulle ha fattat. En sådan metod kan därför anses strida mot direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Erfarenheterna från tillsynen har dock visat att det kan vara oklart för konsumenter, näringsidkare och nationella behöriga myndig- heter vilka affärsmetoder som inte är förenliga med direktivet. Syftet med den nya bestämmelsen är att klargöra detta. De behöriga myndigheterna bör vid tillämpningen ta hänsyn till om det är lätt för konsumenter att identifiera skillnader mellan varorna. Vidare bör hänsyn tas till en närings- idkares rätt att anpassa varor av samma märke till olika geografiska marknader på grund av legitima och objektiva faktorer, som nationell rätt, tillgång till råvaror eller råvarors säsongsbundenhet eller frivilliga strategier som syftar till att förbättra tillgången till hälsosamma och näringsriktiga livsmedel samt näringsidkares rätt att erbjuda varor av samma märke i förpackningar med olika vikt eller volym på olika geografiska marknader. Myndigheterna bör bedöma huruvida konsument- erna lätt kan identifiera sådana skillnader genom att undersöka tillgången till information och huruvida den är tillräcklig. Unionens relevanta sektorsspecifika regler och regler för varors fria rörlighet bör följas. Som Livsmedelsföretagen, Näringslivets regelnämnd och Svensk Handel framhåller framgår det också av skäl 53 till ändringsdirektivet att närings- idkarna generellt helst bör välja alternativ till att tillhandahålla information om skillnader i varornas märkning.

En ny bestämmelse om marknadsföring av varor som identiska

Vid bedömningen av om en näringsidkares marknadsföring är vilseledan- de mot konsumenter gäller marknadsföringslagens bestämmelser. Mark- nadsföring som är vilseledande enligt någon av bestämmelserna i 9, 10 eller 12–17 §§ marknadsföringslagen är att anse som otillbörlig om den påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett väl- grundat affärsbeslut (8 § marknadsföringslagen). Vad gäller marknads- föring av varor som identiska på det sätt som avses i ändringsdirektivet är det främst 10 § andra stycket 1 marknadsföringslagen som skulle kunna aktualiseras. Enligt den bestämmelsen får en näringsidkare inte använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet, och som rör produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egenskaper. Detta innebär t.ex. att det kan vara vilseledande att på en varas förpackning felaktigt ange eller ge sken av att varan har en viss kvalitet eller sammansättning, när så inte är fallet.

Utöver marknadsföringslagen finns det även speciallagstiftning som innehåller bestämmelser om krav på produktinformation, inte minst på EU-nivå. Vid konflikt mellan sådan speciallagstiftning på EU-nivå och bestämmelserna i direktivet om otillbörliga affärsmetoder har de först- nämnda företräde (artikel 3.4 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder).

Inom EU har det ansetts problematiskt att varor marknadsförs som identiska i olika medlemsstater, trots att de skiljer sig åt i sammansättning eller andra egenskaper, eftersom detta riskerar att vilseleda konsumenter. Regeringen delar utredningens bedömning att bestämmelsen om vilse- ledande marknadsföring i 10 § marknadsföringslagen i och för sig redan i dag skulle kunna vara tillämplig på sådan marknadsföring. Det kan därför

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 ifrågasattas om inte Sverige redan lever upp till direktivets krav i detta avseende. Direktivbestämmelsen har dock införts i syfte att särskilt lyfta fram den specifika typen av vilseledande som den tar sikte på. Det har inom EU bedömts att det är av vikt för rättssäkerheten att det införs en uttrycklig bestämmelse som reglerar det aktuella förhållandet. Mot den bakgrunden, och för att säkerställa att svensk rätt motsvarar direktivet fullt ut, bör det införas en ny bestämmelse i marknadsföringslagen som motsvarar bestämmelsen i direktivet. Den bör lämpligen placeras i en ny paragraf i anslutning till de redan gällande paragraferna om vilseledande förpackningsstorlekar.

Den aktuella direktivbestämmelsen tar sikte specifikt på marknadsföring av en vara i flera medlemsstater. Det skulle i och för sig vara möjligt att låta den svenska regleringen även omfatta marknadsföring av produkter i länder utanför EU. Som utredningen konstaterar är det dock svårt att över- blicka vilka konsekvenser en sådan reglering skulle få. Det finns en risk för att en så generell bestämmelse skulle bli alltför betungande för företag som är verksamma i Sverige. Som har redogjorts för finns det även möjlig- heter att med stöd av andra bestämmelser i marknadsföringslagen ingripa mot vilseledande marknadsföring. Sammantaget finns det skäl att begränsa tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen i marknadsförings- lagen på det sätt som framgår av direktivet. Den bör alltså endast gälla marknadsföring av varor inom EU. En särskild fråga är om bestämmelsen även ska gälla varor som marknadsförs inom Europeiska ekonomiska sam- arbetsområdet (EES). Eftersom något beslut om införlivande av direktivet ännu inte synes ha fattats av EES-kommittén bedömer regeringen att den föreslagna bestämmelsen endast bör omfatta varor som marknadsförs inom EU.

I direktivtexten används uttrycket ”legitima och objektiva skäl”. Lag- texten i marknadsföringslagen bör utformas i nära anslutning till direktivet och detta uttryck bör användas i den svenska lagtexten. Som Svensk Handel, Sveriges Annonsörer och TU – Medier i Sverige framhåller bör bestämmelsen också, för att främja en enhetlig tillämpning, utformas så att bedömningskriterierna är så tydliga som möjligt. Enligt regeringen upp- fyller utredningens förslag detta krav. Till skillnad från Svea hovrätt anser regeringen vidare inte att det finns skäl att utforma lagtexten i ännu närmare anslutning till direktivtexten än vad utredningen har föreslagit.

I förhållande till utredningens förslag bör rubriken justeras något för att det tydligt ska framgå att det är just marknadsföring av varor som identiska som avses.

5.4Information vid köperbjudanden

Regeringens förslag: Informationskravet i marknadsföringslagen när det gäller hantering av reklamationer när en näringsidkare väljer att ut- forma en framställning som ett köperbjudande ska tas bort.

Vid ett köperbjudande på en marknadsplats online ska den närings- idkare som tillhandahåller marknadsplatsen informera om huruvida den som erbjuder en produkt är näringsidkare eller inte, baserat på den upp- gift om det som denne lämnat. Informationen ska anses vara väsentlig

enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen, vilket innebär att marknadsföringen kan vara att anse som otillbörlig.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred- ningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Konsumentverket och Styrelsen för ackredi- tering och teknisk kontroll (Swedac) välkomnar att det införs en bestäm- melse om informationskrav vid köperbjudanden på en marknadsplats online eftersom det kan vara svårt för konsumenter att förstå vem som är deras avtalspart samt hur deras rättigheter och skyldigheter påverkas. Även Svensk Handel är positiv till bestämmelsen och anser att det är ett första steg i rätt riktning. Organisationen efterfrågar ansvar för marknadsplatser online i de fall då det saknas någon annan ansvarig aktör på den inre marknaden. Sveriges Konsumenter anser att förslaget att en näringsidkare som tillhandahåller plattformen måste tala om huruvida den som erbjuder varan är näringsidkare eller inte är bra, men skulle vilja ha en starkare reglering, såsom att näringsidkaren också ska vara skyldig att ange att en tredjepartsleverantör ensam är ansvarig för att säkerställa konsument- rättigheterna eller beskriva sitt eget specifika ansvar t.ex. gällande leverans, betalningsförmedlare eller utövande av ångerrätt. Sveriges Annonsörer och TU – Medier i Sverige framhåller vikten av att köp- erbjudanden är transparenta och innehåller all information som kan tänkas påverka konsumenternas köpbeslut. De sistnämnda remissinstanserna påpekar att förslagen måste vara praktiskt genomförbara för företagen och att komplicerade förfaranden kan riskera att få motsatt effekt.

Skälen för regeringens förslag

Information om hantering av reklamationer

Enligt artikel 7.4 d i direktivet om otillbörliga affärsmetoder ska närmare villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer, om de avviker från de krav som god yrkessed innebär, anses som väsentlig information vid ett köperbjudande. Genom ändringsdirektivet ändras detta på så sätt att kravet på tillhandahållande av information om hantering av reklamationer utgår ur bestämmelsen. Skälet till detta är att denna informa- tion har bedömts vara mest relevant i skedet innan ett avtal ingås, vilket regleras i konsumenträttighetsdirektivet (se skäl 40 till ändringsdirektivet).

Bestämmelserna om köperbjudanden i artikel 7.4 har genomförts i 12 § marknadsföringslagen. Av den paragrafen framgår vilken väsentlig information som en näringsidkare är skyldig att lämna konsumenter, om näringsidkaren väljer att utforma en framställning som ett köperbjudande. Det finns en uttömmande uppräkning av den väsentliga information som ska framgå för att köperbjudandet inte ska anses vara vilseledande. Att låta bli att lämna väsentlig information vid ett köperbjudande utgör en form av vilseledande utelämnande. Enligt 12 § första stycket 4 utgör villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer – om dessa avviker från vad som är normalt för branschen eller produkten i fråga

–sådan väsentlig information som näringsidkaren är skyldig att lämna. Eftersom direktivet om otillbörliga affärsmetoder utgör ett fullharmonise- ringsdirektiv får medlemsstaterna inte behålla eller införa bestämmelser

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 som avviker från direktivet om inget annat anges i direktivet. Detta innebär att bestämmelsen behöver ändras så att den motsvarar den nya lydelsen av artikel 7.4 d i direktivet. Kravet på att näringsidkaren ska tillhandahålla information om hantering av reklamationer bör alltså tas bort.

Köperbjudanden på en marknadsplats online

Genom ändringsdirektivet införs även ett nytt led, f, i artikel 7.4 i direk- tivet om otillbörliga affärsmetoder. Det gäller informationskrav vid köperbjudanden på s.k. marknadsplatser online. Vid ett köperbjudande på en marknadsplats online ska information ges om huruvida den tredje part som erbjuder produkterna är näringsidkare eller inte, på grundval av den tredje partens förklaring till leverantören av marknadsplatsen online. Informationsskyldigheten riktar sig till den näringsidkare som tillhanda- håller marknadsplatsen (se skäl 27 till ändringsdirektivet).

En marknadsplats online definieras i direktivet som en tjänst som använder programvara inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applikation, som administreras av en näringsidkare eller för dennas räkning, som ger konsumenter möjlighet att ingå distansavtal med andra näringsidkare eller konsumenter (se artikel 3.1 b). I avsnitt 5.2 har före- slagits att en definition av begreppet marknadsplats online ska införas i 3 § marknadsföringslagen.

I skäl 24–28 till ändringsdirektivet utvecklas bestämmelsens innebörd. Bakgrunden till informationskravet är att när konsumenter erbjuds pro- dukter på marknadsplatser online är både den som tillhandahåller mark- nadsplatsen online och den tredje part som erbjuder en produkt på mark- nadsplatsen delaktiga. Det kan, som även bl.a. Konsumentverket och Swedac, påpekar vara svårt för konsumenter som använder marknads- platsen att förstå vem som är deras avtalspart och hur deras rättigheter och skyldigheter påverkas. Därför finns det enligt vad som anges i skälen till direktivet behov av särskilda informationskrav i dessa situationer.

Bestämmelsen om köperbjudanden i artikel 7.4 bör, med viss språklig justering av utredningens förslag, komma till uttryck i marknadsförings- lagen i en ny paragraf. Det är, som Sveriges Annonsörer och TU – Medier i Sverige påpekar, av vikt dels att köperbjudanden är transparenta och innehåller information som kan påverka konsumenternas köpbeslut, dels att bestämmelsen är praktiskt genomförbar och inte onödigt komplicerad. Informationskravet bör uttryckas så att det riktar sig till den näringsidkare som tillhandahåller marknadsplatsen (se definitionen av begreppet leverantör av marknadsplats online i konsumenträttighetsdirektivet och övervägandena i avsnitt 7.3). Av bestämmelsen bör det framgå att den näringsidkare som tillhandahåller marknadsplatsen ska informera om huruvida den som erbjuder en produkt på marknadsplatsen är närings- idkare eller inte, baserat på den uppgift om det som denne lämnat. Det bör också framgå att informationen ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen. Det innebär att utebliven information med- för att marknadsföringen är vilseledande. För att ett sådant vilseledande ska vara otillbörligt krävs också att det påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut (8 § marknads- föringslagen).

Särskilda överväganden skulle krävas när det gäller ett sådant ansvar Prop. 2021/22:174 som Svensk Handel efterlyser för marknadsplatser online när det saknas

en ansvarig aktör på den inre marknaden. Beredningsunderlag saknas för att lämna sådana förslag i detta lagstiftningsärende. Detsamma gäller för den starkare reglering med ytterligare skyldigheter för näringsidkaren som Sveriges Konsumenter efterfrågar.

5.5	Rankning av produkter

Regeringens förslag: Det ska införas en ny bestämmelse i marknads-
föringslagen som innebär att en näringsidkare som ger konsumenter
möjlighet att söka digitalt efter produkter som erbjuds ska informera om
de kriterier som främst bestämmer rankningen av de produkter som
presenteras och deras betydelse jämfört med andra kriterier. Informa-
tionen ska ges i ett särskilt avsnitt i onlinegränssnittet och vara direkt
och lätt tillgänglig från den plats där sökresultaten presenteras. Informa-
tionen ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads-
föringslagen, vilket innebär att marknadsföringen kan vara att anse som
otillbörlig.
Informationskravet ska inte gälla för leverantörer av sökmotorer
enligt artikel 2.6 i EU:s plattformsförordning.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga
invändningar mot förslaget. Sveriges Konsumenter framhåller att förslaget
kommer att underlätta möjligheten till mer informerade och hållbara köp.
IT&Telekomföretagen och Visita påpekar vikten av att villkoren avseende
rangordning och sökresultat överensstämmer med de som ställs i EU:s
plattformsförordning. Svensk Handel framför liknande synpunkter och
anser vidare att det är bra att information om rankning av produkter är
tydlig, men att det är viktigt att det inte blir för mycket information att ta
in för konsumenterna samt en ökad administrativ och ekonomisk börda för
företagen. Näringsidkarna bör, enligt Svensk Handel, ges möjlighet att
kunna tillhandahålla sådan information på det mest effektiva sättet för att
synliggöra relevant information för konsumenten. Svensk Handel påpekar
vidare vikten av att näringsidkarna inte bör vara skyldiga att i detalj redo-
visa hur deras rankningsmekanismer fungerar. Sveriges Annonsörer och
TU – Medier i Sverige har liknande synpunkter när det gäller att närings-
idkaren bör ges möjlighet att kunna tillhandahålla information på det mest
effektiva sättet. Dessa remissinstanser påpekar att uppgifter om rankning
ska vara informativ, tydlig och lätt att ta till sig. Expedia Group instämmer
i förslaget att ordet ”gränssnitt” används i stället för ”webbplats” och
förespråkar att det språkbruk som används i direktivets text används när
det gäller centrala begrepp. Visita förespråkar transparens beträffande de
kriterier som ligger till grund för rankningen, för att konsumenterna ska
kunna göra ett korrekt val som inte grundar sig på vilket företag som har
betalat mest för att hamna högst upp i rankningen.
Skälen för regeringens förslag: Genom ändringsdirektivet införs en ny
bestämmelse i artikel 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder som		45

Prop. 2021/22:174 gäller informationskrav vid rankning av produkter som erbjuds digitalt. Bestämmelsen tar sikte på situationer då en näringsidkare ger konsumenter

	möjlighet att söka efter produkter som erbjuds av olika näringsidkare eller
	av konsumenter på grund av en sökning i form av ett nyckelord, en fras
	eller annan data som matas in i en dator för bearbetning av ett program.
	Oavsett var transaktionen slutligen ingås ska allmän information ges om
	de huvudparametrar som bestämmer rankningen av de produkter som
	presenteras för konsumenten till följd av sökningen och dessa parametrars
	relativa betydelse jämfört med andra parametrar. Informationen ska till-
	handahålls i ett särskilt avsnitt av onlinegränssnittet och vara direkt och
	enkelt tillgänglig från den sida där sökresultaten presenteras. Informa-
	tionen ska anses vara väsentlig.
	Ett i sammanhanget centralt begrepp är rankning. I direktivet definieras
	detta som den relativa position som tilldelas näringsidkarnas produkter
	såsom de presenteras, organiseras eller vidarebefordras av näringsidkaren,
	oberoende av vilka tekniska medel som används för sådan presentation,
	organisation eller vidarebefordran. I avsnitt 5.2 föreslås att en definition
	av begreppet rankning införs i 3 § marknadsföringslagen.
	Bakgrunden till det nya informationskravet om rankning av produkter är
	vissa transparenskrav vid rankning i Europaparlamentets och rådets för-
	ordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa
	villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmed-
	lingstjänster (EU:s plattformsförordning). Transparenskraven i förord-
	ningen omfattar ett stort antal onlinebaserade förmedlingstjänster, inbe-
	gripet marknadsplatser online, men kraven är endast tillämpliga för leve-
	rantören av den onlinebaserade förmedlingstjänsten i förhållande till andra
	näringsidkare som erbjuder varor och tjänster via förmedlingstjänsten.
	Inom EU har det bedömts att vissa kompletterande informationskrav bör
	införas i direktivet om otillbörliga affärsmetoder för att säkerställa transpa-
	rens även i förhållande till konsumenter.
	I skäl 20–23 till ändringsdirektivet framhålls att näringsidkare som ger
	konsumenter möjlighet att söka efter varor och tjänster, som resor,
	inkvartering och fritidsaktiviteter som erbjuds av olika näringsidkare eller
	av konsumenter, bör informera konsumenterna om de standardiserade
	huvudparametrar som bestämmer rankningen av de erbjudanden som
	presenteras för konsumenterna till följd av sökningen, samt deras relativa
	betydelse jämfört med andra parametrar. Informationen bör vara konkret
	och göras tillgänglig på ett enkelt, väl synligt och direkt sätt. Parametrar
	som bestämmer rankningen avser alla allmänna kriterier, processer, speci-
	fika signaler som införlivats med algoritmer eller andra anpassnings- eller
	nedprioriteringsmekanismer som används i samband med rankningen.
	För att genomföra direktivet krävs att en bestämmelse med ett mot-
	svarande informationskrav vid rankning av produkter införs i marknads-
	föringslagen. Regeringen delar Sveriges Konsumenters uppfattning att en
	sådan bestämmelse kan möjliggöra mer informerade och hållbara köp. I
	linje med vad Visita förespråkar kan bestämmelsen också främja transpa-
	rensen när det gäller de kriterier som ligger till grund för rankningen.
	Bestämmelsen bör begränsas till att gälla i situationer när näringsidkare
	ger konsumenter möjlighet att söka digitalt efter produkter. Den bör inte
	omfatta webbplatser m.m. där endast andra näringsidkare har möjlighet att
46	göra sökningar. En informationsskyldighet i sådana situationer skulle gå

utöver regleringen i direktivet och leda till en alltför stor informations- börda. Som Svensk Handel framhåller bör inte reglerna utformas på ett sätt som innebär att det blir för mycket information att ta in för konsumenterna, vilket skulle kunna innebära en ökad administrativ och ekonomisk börda för företagen. Inom ramen för vad som krävs för att ändringsdirektivet ska genomföras korrekt bör bestämmelsen, som Svensk Handel, Sveriges Annonsörer och TU – Medier i Sverige påpekar, vara utformad så att näringsidkaren kan tillhandahålla information på ett så effektivt, informa- tivt och tydligt sätt som möjligt.

Ordet huvudparametrar framstår i sammanhanget som något svårtill- gängligt. Lagtexten bör i stället lämpligen utformas så att näringsidkaren ska informera om de kriterier som främst bestämmer rankningen av de produkter som presenteras och deras betydelse jämfört med andra kriterier. Därigenom framgår också att, som Svensk Handel förespråkar, närings- idkaren inte är skyldig att i detalj redovisa hur rankningsmekanismerna fungerar.

Informationen bör anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket mark- nadsföringslagen. Vid brister i informationen kan det alltså bli fråga om ett vilseledande utelämnande, dvs. marknadsföringen kan vara att anse som otillbörlig.

Det bör av lagtexten framgå att informationen ska lämnas i ett särskilt avsnitt i onlinegränssnittet samt vara direkt och lätt tillgänglig från den plats där sökresultaten presenteras. Som har redogjorts för i avsnitt 5.2 förekommer begreppet onlinegränssnitt i andra EU-rättsliga sammanhang. Regeringen delar utredningens och Expedia Groups uppfattning att det är lämpligast att använda begreppet onlinegränssnitt i bestämmelsen i mark- nadsföringslagen.

Det nya informationskravet i direktivet är inte tillämpligt på leverantörer av sökmotorer enligt definitionen i artikel 2.6 i EU:s plattformsförordning. En sökmotor definieras i förordningen som en digital tjänst som gör det möjligt för användare att mata in sökfraser för att göra sökningar på i princip alla webbplatser eller alla webbplatser på ett visst språk på grund- val av en fråga om vilket ämne som helst i form av ett nyckelord, en röst- begäran, en fras eller någon annan inmatning och som returnerar resultat i vilket format som helst som innehåller information om det begärda inne- hållet. En leverantör av en sökmotor är en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller eller erbjuder sig att tillhandahålla, sökmotorer till konsu- menter. Dessa är redan enligt förordningen skyldiga att ange huvudpara- metrarna, vilka enskilt eller tillsammans är mest betydelsefulla vid bestäm- mandet av rankningen samt dessa huvudparametrars relativa betydelse, genom att tillhandahålla en lättillgänglig och allmänt tillgänglig beskriv- ning, som är enkelt och begripligt formulerad, på sina sökmotorer. För att det inte ska råda några oklarheter om när det nya informationskravet är tillämpligt bör det, med viss språklig justering av utredningens förslag, i den nya bestämmelsen införas ett undantag för sådana leverantörer av sökmotorer som avses i EU:s plattformsförordning.

Den nya bestämmelsen i marknadsföringslagen ska ha samma innebörd som den som framgår av ändringsdirektivet. Mot den bakgrunden finns det inte förutsättningar att därutöver, som IT&Telekomföretagen, Visita och Svensk Handel efterlyser, utforma villkoren i enlighet med de som gäller för rangordning och sökresultat i EU:s plattformsförordning. Såvitt kan

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 bedömas bör detta inte innebära problem i den praktiska tillämpningen av bestämmelsen.

	5.6	Konsumentrecensioner

	Regeringens förslag: Det ska införas en ny bestämmelse i marknads-
	föringslagen som innebär att en näringsidkare som ger tillgång till kon-
	sumentrecensioner av produkter ska informera om huruvida närings-
	idkaren säkerställer att recensionerna kommer från konsumenter som
	har använt eller köpt produkterna och i sådant fall på vilket sätt det görs.
	Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket
	marknadsföringslagen, vilket innebär att marknadsföringen kan vara att
	anse som otillbörlig.

	Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred-
	ningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.
	Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt
	över förslaget. Flera av dessa, bl.a. Sveriges Annonsörer och TU – Medier
	i Sverige, instämmer i utredningens förslag eller har inga invändningar mot
	det. Konsumentverket framhåller betydelsen av konsumentrecensioner när
	konsumenter fattar köpbeslut. Det är enligt myndigheten allt vanligare att
	webbsidor har positiva recensioner publicerade redan innan närings-
	idkarna har hunnit få några kunder. Sveriges Konsumenter påpekar att
	förslaget förhoppningsvis kommer att minska antalet falska recensioner
	och ge konsumenter en mer korrekt bild av andra konsumenters erfaren-
	heter. Expedia Group anser att tillägget är ett bra och viktigt sätt att säker-
	ställa en rättvis marknad och välinformerade konsumenter. Även Svensk
	Handel anser att förslaget är bra men att det är viktigt att informationskrav
	inte försvårar för konsumenterna.
	Skälen för regeringens förslag: Genom ändringsdirektivet införs en ny
	punkt 6 i artikel 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Bestämmelsen
	omfattar situationen då en näringsidkare ger tillgång till konsument-
	recensioner av produkter. Den innebär att näringsidkaren ska informera
	om huruvida näringsidkaren säkerställer att de publicerade recensionerna
	härrör från konsumenter som faktiskt har använt eller köpt produkterna
	och om så är fallet på vilket sätt detta har säkerställts. Denna information
	ska anses som väsentlig.
	I skäl 47 och 48 till ändringsdirektivet framhålls bl.a. att konsumenter
	förlitar sig i allt högre grad på konsumentrecensioner och konsument-
	rekommendationer när de fattar köpbeslut. När näringsidkare tillhanda-
	håller konsumentrecensioner av produkter bör de därför informera konsu-
	menterna om huruvida de har processer eller rutiner för att säkerställa att
	de publicerade recensionerna härrör från konsumenter som faktiskt har
	använt eller köpt produkterna. Om sådana processer eller rutiner finns bör
	näringsidkarna tillhandahålla information om hur kontrollerna utförs och
	ge tydlig information till konsumenter om hur recensioner behandlas, t.ex.
	om alla recensioner, oavsett om de är positiva eller negativa, läggs ut eller
	om recensioner har sponsrats eller påverkats av en avtalsförbindelse med
	en näringsidkare. Att påstå att recensioner av en produkt har lagts ut av
48	konsumenter som faktiskt har använt eller köpt den produkten när inga

rimliga och proportionella åtgärder har vidtagits för att säkerställa att Prop. 2021/22:174 recensionerna verkligen härrör från sådana konsumenter bör betraktas som

en otillbörlig affärsmetod som är vilseledande. Sådana åtgärder skulle kunna inkludera tekniska medel för att kontrollera tillförlitligheten hos den person som lägger ut en recension, t.ex. genom att begära information för att kontrollera att konsumenten faktiskt har använt eller köpt produkten. Bestämmelserna om konsumentrecensioner och konsumentrekommenda- tioner är inte avsedda att påverka sedvanlig och legitim praxis att i reklam göra överdrivna påståenden eller påståenden som inte är avsedda att upp- fattas i bokstavlig mening.

För att genomföra ändringsdirektivet krävs att en motsvarande bestäm- melse med informationskrav införs i marknadsföringslagen. Regeringen delar vad remissinstanserna, bl.a. Konsumentverket och Expedia Group, har framfört om bestämmelsens betydelse samt om att den kan bidra till en rättvis marknad och informerade konsumenter. Som Svensk Handel fram- håller bör dock reglerna inte utformas på ett sätt som innebär att det blir för mycket information för konsumenterna att ta till sig. Av bestämmelsen bör det, med viss språklig justering av utredningens förslag, framgå att en näringsidkare som ger tillgång till konsumentrecensioner av produkter ska informera om huruvida näringsidkaren säkerställer att recensionerna kommer från konsumenter som har använt eller köpt produkterna och i så fall på vilket sätt det görs. Informationen bör anses vara väsentlig enligt

10 § tredje stycket marknadsföringslagen, vilket innebär att marknads- föringen kan vara att anse som otillbörlig.

5.7Försäljning i en konsuments bostad och under utflykter

Regeringens bedömning: Det bör inte införas några särskilda begräns- ningar i lag när det gäller försäljning i en konsuments bostad eller under utflykter som organiseras av näringsidkaren i marknadsförings- eller försäljningssyfte.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte några synpunkter på bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Genom ändringsdirektivet har

artikel 3.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder fått en ny lydelse. Enligt den nya lydelsen hindrar direktivet inte medlemsstaterna från att anta bestämmelser för att skydda konsumenters berättigade intressen vad gäller aggressiva eller vilseledande marknadsförings- eller försäljnings- metoder i samband med en näringsidkares icke begärda besök i konsu- mentens hem eller utflykter som organiseras av en näringsidkare. Sådana bestämmelser ska vara proportionella, icke-diskriminerande och motivera- de med hänsyn till konsumentskyddet.

I skäl 54 till ändringsdirektivet framhålls att vissa särskilt aggressiva eller vilseledande marknadsförings- eller försäljningsmetoder i samband med besök i konsumentens hem eller under utflykter kan utsätta konsu- menterna för påtryckningar att köpa varor eller tjänster som de annars inte

skulle köpa eller inköp till mycket höga priser, ofta med omedelbar

Prop. 2021/22:174 betalning. Det framhålls i skälet att sådana metoder ofta riktar sig mot äldre personer eller andra utsatta konsumenter.

Av skäl 55 följer att det, genom ändringarna i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, har förtydligats att direktivet inte påverkar medlemsstater- nas frihet att anta nationella bestämmelser för att skydda konsumenternas intressen i de nämnda situationerna. Nationella bestämmelser skulle, enligt skälet, t.ex. kunna föreskriva att besök i konsumenters hem inte är tillåtet vissa tider på dagen eller att besök inte är tillåtet om konsumenten har förklarat att han eller hon inte godtar sådana besök. I skälet anges också att det skulle kunna handla om föreskrifter gällande betalningsrutiner.

Regeringen konstaterar att behovet av konsumentskydd i allmänhet är stort vid försäljning i en konsuments bostad och under utflykter. Konsu- menten är typiskt sett mindre väl förberedd på att ingå avtal jämfört med situationer där avtal ingås i en affärslokal. Försäljningsmetoderna kan också uppfattas som påträngande och leda till impulsköp som konsument- en efter närmare överväganden inte vill stå fast vid. Det finns emellertid i dessa situationer redan särskilda konsumentskyddande regler i distans- avtalslagen och marknadsföringslagen. Enligt den förstnämnda lagen har näringsidkaren bl.a. en särskilt omfattande skyldighet att informera konsu- menten innan ett avtal ingås och näringsidkaren ska ge konsumenten en kopia av avtalet eller en bekräftelse på avtalet. Vidare har konsumenten en rätt att frånträda avtalet inom 14 dagar (ångerrätt). När det gäller mark- nadsföringslagen ska marknadsföring stämma överens med god marknads- föringssed. Näringsidkaren får inte heller använda sig av aggressiva eller vilseledande affärsmetoder. Det finns även en bestämmelse i den s.k. svarta listan (punkt 25) som innebär att det under alla förhållanden är otillåtet att göra personliga besök i konsumentens hem och ignorera dennes anmodan om att lämna hemmet eller inte komma tillbaka, utom under de omständigheter och i den utsträckning som enligt nationell lagstiftning är motiverat för att få en avtalsmässig skyldighet fullgjord.

Som utredningen konstaterar är försäljning i konsumenters bostäder en viktig försäljningskanal för många företag i Sverige och branschen bidrar till sysselsättning för inte minst unga personer. Direkthandel kan vidare innebära fördelar för vissa konsumenter, som t.ex. har svårt att ta sig till butiker och känner osäkerhet inför att handla på distans. Försäljningsmeto- den kan visserligen upplevas som påträngande. Som har konstaterats finns det dock redan i dag regler som ger ett skydd för konsumenter mot påträng- ande och vilseledande marknadsförings- eller försäljningsmetoder i sam- band med besök i konsumentens bostad eller under utflykter. Det har enligt regeringen inte framkommit att det finns problem av sådan omfattning att det krävs ytterligare lagstiftning.

5.8Nya punkter i svarta listan

Regeringens bedömning: De nya punkterna i den lista med affärs- metoder som under alla förhållanden ska anses otillbörliga (den s.k. svarta listan) gäller enligt marknadsföringslagen automatiskt som svensk lag. Ytterligare lagstiftningsåtgärder bör därför inte vidtas.

50	Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. TU – Medier i Sverige, Prop. 2021/22:174 Svensk Handel och Expedia Group, tillstyrker eller har inte några invänd-

ningar mot bedömningen. Svensk Handel för fram att den nya punkten om sökresultat är bra ur konkurrenssynpunkt och att tillägget om konsument- recensioner förhoppningsvis kan verka avskräckande. Expedia Group anför att den svarta listan är tydlig och att det är positivt att samma regler får ett rakt genomslag i medlemsstaterna. Sveriges Annonsörer instämmer i utredningens bedömning, men förespråkar att terminologin där uttrycket ”svart lista” används ändras.

Skälen för regeringens bedömning

Allmänt om de nya punkterna i svarta listan

Bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder, den s.k. svarta listan, ändras genom artikel 3.7 i ändringsdirektivet. Det införs fyra nya punkter med affärsmetoder som under alla förhållanden ska anses otillbörliga. Detta innebär att det inte krävs att metoderna i fråga påverkar eller sanno- likt påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. De är otillbörliga oavsett vilket resultat de har lett till. Av artikel 5.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder framgår att förteckningen i bilagan till direktivet ska gälla i alla medlemsstater och att den får ändras endast genom en översyn av direktivet.

Sökresultat

Genom ändringsdirektivet införs en ny punkt i bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder som behandlar sökresultat. Enligt punkt 11a är det otillbörligt att tillhandahålla sökresultat som svar på en konsuments sökning på internet utan att, i fall då det rör sig om betald reklam eller då betalning skett specifikt för att uppnå en högre rankning av produkter, i sökresultaten tydligt informera om detta.

I skäl 18–20 till ändringsdirektivet framhålls att det har en stor inverkan på konsumenter att leverantörer av onlinesökfunktioner rankar kommersi- ella erbjudanden högre eller använder andra sätt för att ge dem en mer framskjuten placering i resultat vid sökningar på internet. Om en närings- idkare direkt eller indirekt har betalat en leverantör av onlinesökfunktioner för en högre rankning av en produkt i sökresultaten bör leverantören av onlinesökfunktionen, enligt vad som anges i skälen, informera kunderna om denna omständighet i en kortfattad, lättillgänglig och begriplig form. Det framgår vidare av skälen att indirekt betalning kan ha formen av en näringsidkares godtagande av alla former av ytterligare skyldigheter mot leverantören av onlinesökfunktionen vilket specifikt resulterar i en högre rankning.

Vidareförsäljning av biljetter

En ny punkt om biljetter införs i bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder genom ändringsdirektivet (23a). Enligt den är det otillbör- ligt att till konsumenter vidaresälja biljetter till kultur- och idrottsevene- mang om näringsidkaren har förvärvat dem genom användning av automatiserade medel för att kringgå eventuella begränsningar av antalet

Prop. 2021/22:174 biljetter som en person kan köpa eller andra regler som är tillämpliga på biljettköp.

Av skäl 50 till ändringsdirektivet framgår att det bör vara förbjudet för näringsidkare att till konsumenter vidaresälja biljetter till kultur- och idrottsevenemang som de har förvärvat genom användning av program- vara som ger näringsidkare möjlighet att köpa biljetter utöver de tekniska begränsningar som tillämpas av den primära biljettförsäljaren eller att kringgå andra tekniska medel som den primära försäljaren har infört för att säkerställa att biljetter finns tillgängliga för alla. Förbudet påverkar inte eventuella andra nationella åtgärder som medlemsstaterna kan vidta för att skydda konsumenters intressen samt säkra sin kulturpolitik och bred tillgång till kultur- och idrottsevenemang, exempelvis att reglera vidare- försäljningspriser på biljetter.

Konsumentrecensioner

Två nya punkter i bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder som behandlar konsumentrecensioner införs genom ändringsdirektivet (23b och 23c).

Enligt punkt 23b är det otillbörligt att uppge att recensioner av en pro- dukt har lagts ut av konsumenter som faktiskt har använt eller köpt pro- dukten utan att vidta rimliga och proportionella åtgärder för att säkerställa att recensionerna härrör från sådana konsumenter. Enligt punkt 23c är det otillbörligt att lägga ut eller ge en annan juridisk eller fysisk person i uppdrag att lägga ut falska konsumentrecensioner eller konsument- rekommendationer, eller ge en vilseledande bild av konsumentrecensioner eller konsumentrekommendationer på sociala medier för att göra reklam för produkter.

Enligt skäl 47 till ändringsdirektivet är bakgrunden att konsumenter i allt högre grad förlitar sig på konsumentrecensioner och konsument- rekommendationer när de fattar köpbeslut. Det bör därför betraktas som en otillbörlig affärsmetod att vilseleda konsumenter genom att påstå att recensioner av en produkt har lagts ut av konsumenter som faktiskt använt eller köpt den produkten när inga rimliga och proportionella åtgärder har vidtagits för att säkerställa att recensionerna verkligen härrör från sådana konsumenter. Sådana åtgärder anges kunna inkludera tekniska medel för att kontrollera tillförlitligheten hos den person som lägger ut en recension, t.ex. genom att begära information för att kontrollera att konsumenten faktiskt har använt eller köpt produkten.

Det bör vidare, enligt skäl 49 till ändringsdirektivet, vara förbjudet för näringsidkare att lägga ut falska konsumentrecensioner och konsument- rekommendationer, som s.k. gillanden på sociala medier, eller att ge andra i uppdrag att göra detta för att göra reklam för sina produkter, samt att manipulera konsumentrecensioner och konsumentrekommendationer, exempelvis genom att endast publicera positiva recensioner och radera negativa recensioner.

Som framgår av avsnitt 5.6 föreslår regeringen att det i marknadsförings- lagen införs en ny paragraf angående näringsidkares skyldighet att infor- mera om konsumentrecensioner.

Överväganden med anledning av de nya punkterna i svarta listan	Prop. 2021/22:174
Av 4 § första stycket marknadsföringslagen framgår att bilagan med den
s.k. svarta listan i direktivet om otillbörliga affärsmetoder gäller som
svensk lag. Bilagan kompletterar på detta sätt de allmänna bestämmelserna
i marknadsföringslagen. Listan är uppdelad i två avsnitt, med förbud mot
vilseledande respektive aggressiv marknadsföring. Bestämmelserna i
bilagan tillämpas i svensk rätt även när marknadsföringsmetoderna
används mot näringsidkare (se prop. 2007/08:115 s. 106–108).
Regeringen delar Svensk Handels och Expedia Groups förhoppningar
om att tilläggen i den svarta listan ska ha positiva effekter. När det gäller
Sveriges Annonsörers synpunkt på terminologin konstaterar regeringen att
uttrycket ”svart lista” har använts alltsedan direktivet om otillbörliga
affärsmetoder genomfördes i svensk rätt. För att det ska vara tydligt vad
som avses är det nödvändigt att i viss utsträckning använda den vedertagna
terminologin. Det kan samtidigt tilläggas att uttrycket inte används i lag-
texten.
I lagrådsremissen konstaterades att det, i samband med införandet av
marknadsföringslagen, beslutades att den svarta listan skulle utgöra svensk
lag genom en hänvisning i marknadsföringslagen. Detta innebär att de nya
punkterna automatiskt gäller som svensk lag fr.o.m. det datum som
ändringsdirektivet börjar gälla, vilket enligt artikel 7.1 är den 28 maj 2022.
Regeringen bedömde i lagrådsremissen att det inte behövdes någon änd-
ring i marknadsföringslagen för att genomföra artikel 3.7 i svensk rätt, men
att det följer av marknadsföringslagen att regeringen ska tillkännage den
nya lydelsen av bilagan i Svensk författningssamling. Lagrådet anför att
nya bestämmelser i svarta listan inte får läggas till grund för marknads-
störningsavgift utan att ha införlivats med den svenska rättsordningen och
att det måste finnas stöd i lag för att regeringen ska få göra det genom en
författningsföreskrift. Regeringen noterar i detta sammanhang att det av
4 § marknadsföringslagen framgår att den svarta listan gäller som lag i
Sverige och att regeringen tillkännager den aktuella bilagan i Svensk för-
fattningssamling. Denna metod för att genomföra den svarta listan i svensk
rätt ansågs när 2008 års marknadsföringslag infördes vara den mest
lämpliga (se prop. 2007/08:115 s. 106 och 107). Det finns inte anledning
att nu göra någon annan bedömning. Enligt regeringen innebär det angivna
förfarandet att den svarta listan genomförs korrekt i den svenska rätts-
ordningen.
Enligt marknadsföringslagen ska bestämmelserna i punkterna 1–31 i
bilagan tillämpas även om marknadsföringen riktar sig mot näringsidkare
(4 § tredje stycket). Regeringen bedömer att detta bör gälla även för de nya
punkterna. Eftersom det redan följer av lagtexten i 4 § tredje stycket
marknadsföringslagen behövs det inte någon ändring i den bestämmelsen.

5.9 Möjligheter till kompensation

Regeringens bedömning: Det bör inte göras några lagändringar med anledning av den nya bestämmelsen i direktivet om otillbörliga affärs- metoder om möjligheter till kompensation för konsumenter.

Prop. 2021/22:174 Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning

Direktivregleringen

Artikel 3.5 i ändringsdirektivet innebär att en ny bestämmelse om möjlig- heter till kompensation, artikel 11a, införs i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Enligt bestämmelsens första punkt ska konsumenter som skadats av otillbörliga affärsmetoder ha tillgång till proportionella och effektiva avhjälpande åtgärder, inbegripet skadestånd för den skada som konsumenten har lidit och, i relevanta fall, prisavdrag eller rätt att avsluta avtalet. Medlemsstaterna får fastställa villkoren för tillämpningen av dessa avhjälpande åtgärder och deras effekt. De får i lämpliga fall ta hänsyn till den otillbörliga affärsmetodens allvar och art, den skada konsumenten har lidit samt andra relevanta omständigheter. Enligt bestämmelsens andra punkt ska dessa avhjälpande åtgärder inte påverka tillämpningen av andra avhjälpande åtgärder som finns tillgängliga för konsumenter enligt unions- rätten eller nationell rätt.

Som framgår av skäl 16 till ändringsdirektivet är syftet med bestäm- melsen att säkerställa att konsumenter som skadats av otillbörliga affärs- metoder ska ha tillgång till avhjälpande åtgärder som kan undanröja följderna av dessa metoder. En tydlig ram för individuella avhjälpande åtgärder underlättar privata insatser för att upprätthålla lagstiftningen. Konsumenter bör på ett proportionellt och ändamålsenligt sätt ha rätt till skadestånd, och, i tillämpliga fall, till prisavdrag eller rätt att avsluta avtalet. Medlemsstaterna är inte förhindrade att behålla eller införa rätten till andra avhjälpande åtgärder som reparation eller omleverans för konsu- menter som har skadats av otillbörliga affärsmetoder i syfte att säkerställa att följderna av sådana metoder undanröjs fullständigt.

Allmänt om skadestånd enligt 37 § marknadsföringslagen

Enligt 37 § marknadsföringslagen ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller åläggande som har meddelats med stöd av 23, 24 eller 25 §§, eller mot 7 §, eller mot 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, eller mot någon av bestämmelserna i 18–22 a §§, eller mot någon av punkterna i bilaga I till direktivet om otillbörliga affärsmetoder ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare.

Enligt förarbetena (se prop. 1994/95:123 s. 108 och 109 samt 178 och

179)är syftet med skadeståndet att reglerna ska verka förebyggande och ge goda förutsättningar för att ekonomiskt kompensera de som har lidit skada till följd av otillbörliga marknadsföringsåtgärder. Vidare framgår att bestämmelsen i första hand tar sikte på det utomobligatoriska området, dvs. situationer där det inte finns ett avtalsförhållande mellan parterna som kan grunda rätt till skadestånd. Därutöver framgår att skadeståndet endast avser ren förmögenhetsskada. I frågor om bl.a. uppsåt, oaktsamhet, adekvat kausalitet och bevisbörda gäller allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Rätten till skadestånd enligt 37 § marknadsföringslagen gäller både för Prop. 2021/22:174 konsumenter och näringsidkare. I förarbetena (se prop. 1994/95:123 s. 112

och 179) anges att konsumenter i de flesta fall inte lider någon ersättnings- gill skada i samband med otillbörlig marknadsföring. Som exempel på en situation där skadestånd kan bli aktuellt nämns att en konsument genom vilseledande reklam lockats att åka till ett försäljningsställe förgäves. Reskostnaderna kan i ett sådant fall utgöra en ersättningsgill skada. Detsamma gäller eventuell förlorad arbetsinkomst för den tid som har lagts ned. Ett annat exempel som anges är onödiga kostnader i form av utgifter för en fastighetsvärdering på grund av vilseledande marknadsföring. Skadeståndet till näringsidkare kan bl.a. avse att kompensera negativ inverkan på omsättningen. Ersättning kan också betalas för utgifter som en näringsidkare har haft för att motverka följderna av en otillbörlig mark- nadsföring. Av 37 § andra stycket marknadsföringslagen framgår att när ersättningen till näringsidkare bestäms får hänsyn tas även till omständig- heter av annan än ekonomisk art. Regeln kan användas för att ytterligare balansera ersättningen för den förlust som den skadade näringsidkaren gjort, inklusive ersättning för förlorad goodwill.

Något om bestämmelser i andra lagar än marknadsföringslagen

Konsumentköplagen reglerar köp av lösa saker som en näringsidkare säljer till en konsument. Lagen gäller även i fall när säljaren inte är en närings- idkare, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare. Lagen inne- håller bl.a. bestämmelser om vad som avses med fel på varan och vilka påföljder som kan komma i fråga vid fel (16–22 a §§). Om en vara är felaktig kan avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller hävning av köpet komma i fråga. Dessutom får konsumenten kräva skadestånd och hålla inne betalningen (22 §). I 32–34 och 42 §§ finns regler om beräkningen och bestämningen av skadeståndets omfattning. Huvudprincipen är att konsumenten vid näringsidkarens avtalsbrott ska ha rätt till ersättning som medför att konsumenten försätts i samma ekonomiska situation som om avtalet fullgjorts på riktigt sätt, dvs. ersättning enligt det s.k. positiva kontraktsintresset (32 §). I bestämmelsen ges vissa exempel på ersättningsgilla skadeståndsposter. Bland dessa nämns ersättning för utgifter, inkomstförlust och prisskillnad.

Konsumenttjänstlagen (1985:716) är tillämplig på avtal om tjänster som näringsidkare utför åt konsumenter i fall då tjänsten avser arbete på lösa saker, dock ej behandling av levande djur. Den gäller även arbete på fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker och förvaring av lösa saker, dock ej förvaring av levande djur. I lagen finns bestämmelser om i vilka fall en tjänst ska anses vara felaktig. De påföljder som i så fall kan komma i fråga är avhjälpande, prisavdrag eller hävning av köpet samt skadestånd och innehållande av betalning (19–21, 31 och 33 §§).

Vissa typer av konsumenttjänster är helt eller delvis specialreglerade. Som exempel på sådan lagstiftning kan nämnas paketreselagen (2018:1217), fastighetsmäklarlagen (2021:516), lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter och lagen (2003:389) om elek- tronisk kommunikation. Utöver dessa finns bestämmelser om kontrakts-

brott även i köplagen (1990:931). I produktansvarslagen (1992:18) finns

Prop. 2021/22:174 bestämmelser som innebär att en konsument kan få skadestånd för en personskada och i vissa fall även sakskada som orsakats på grund av en säkerhetsbrist hos en produkt (1 §). En produkt anses ha en säkerhetsbrist, om produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas (3 §). Säkerheten ska bedömas bl.a. med hänsyn till hur produkten har marknadsförts.

Skadestånd kan även betalas ut vid förfaranden som utgör brottslig gärning, t.ex. bedrägeri. Skadeståndslagen (1972:207) är en ramlag som tillämpas i de fall där det inte finns någon kontraktsrättslig eller skade- ståndsrättslig speciallagstiftning eller allmänna avtalsrättsliga grundsatser som är tillämpliga. Den innebär bl.a. i vissa fall en rätt för den skade- lidande att få ersättning för såväl person- som sakskada (2 kap. 1 §). Ersättning för s.k. ren förmögenhetsskada kan också betalas ut om skadan orsakats genom brott (2 kap. 2 §).

Överväganden när det gäller möjligheter till kompensation

I syfte att uppfylla det nya kravet i artikel 11a i direktivet om otillbörliga affärsmetoder krävs att konsumenter som har skadats av otillbörliga affärs- metoder ges tillgång till proportionella och effektiva avhjälpande åtgärder, inbegripet skadestånd för den skada som konsumenten har lidit och, i rele- vanta fall, prisavdrag eller rätt att avsluta avtalet. Frågan är om de påföljder som finns i svensk rätt är tillräckliga eller om det krävs författnings- ändringar för att leva upp till direktivets krav.

När det gäller skadestånd kan det konstateras att direktivbestämmelsen är brett formulerad och att den inte innehåller någon begränsning på så sätt att den endast skulle gälla kontraktsrättsliga situationer.

Som har beskrivits ovan finns det i 37 § marknadsföringslagen en bestämmelse om rätt till skadestånd för konsumenter. Syftet med bestäm- melsen är att ekonomiskt kompensera de som har lidit skada till följd av otillbörliga marknadsföringsåtgärder. Som har konstaterats omfattar den i första hand utomobligatoriska situationer. Bestämmelsen täcker alla typer av överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits med stöd av direktivet om otillbörliga affärsmetoder. När det gäller överträdelser av den s.k. generalklausulen om god marknadsföringssed i 5 § marknads- föringslagen finns det dock en begränsning. Sådana överträdelser kan endast ge rätt till skadestånd om näringsidkaren har brutit mot ett förbud eller åläggande. I andra fall är möjligheten till skadestånd enligt bestäm- melsen utesluten. Regleringen innebär en viss begränsning av konsu- menters möjligheter att få ersättning för skador som de har drabbats av till följd av att näringsidkare begår överträdelser av artiklarna 5.1 och 5.2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Som har nämnts ovan ges medlemsstaterna dock rätt att bestämma villkoren för tillämpningen av de avhjälpande åtgärderna och deras effekt. Medlemsstaterna får i lämpliga fall ta hänsyn till den otillbörliga affärsmetodens allvar och art, den skada konsumenten har lidit samt andra relevanta omständigheter.

Regeringen instämmer i utredningens slutsats att kravet på att närings- idkaren har brutit mot ett förbud eller åläggande vid överträdelser av generalklausulen bör kunna anses utgöra ett sådant villkor för tillämpning- en som anges i direktivet och som medlemsstaterna har möjlighet att ta ställning till. Begränsningen när det gäller rätten till skadestånd har ansetts motiverad mot bakgrund av att ren förmögenhetsskada som allmän princip

i svensk rätt inte ersätts i utomobligatoriska förhållanden. Vidare har fram-	Prop. 2021/22:174
hållits att generalklausulen har ett vidsträckt tillämpningsområde. Med
hänsyn till detta framstår begränsningen av rätten till skadestånd vid över-
trädelser av generalklausulen som väl avvägd. Enligt regeringens bedöm-
ning måste begränsningen anses ligga inom det utrymme som medlems-
staterna har enligt direktivet att bestämma villkoren för tillämpningen av
skadeståndet och därmed också vara förenlig med direktivet. Även
begränsningen att näringsidkaren ska ha handlat med uppsåt eller oakt-
samhet för att konsumenten ska kunna få skadestånd enligt 37 § marknads-
föringslagen bedöms vara förenlig med den EU-rättsliga regleringen.
Även i andra lagar finns regler om rätt till skadestånd för konsumenter i
kontraktsrättsliga situationer, som kan aktualiseras när en konsument har
lidit skada på grund av en otillbörlig affärsmetod. Enligt konsumentköp-
lagen kan en konsument t.ex. få ersättning för skada som denne har
drabbats av till följd av att en vara inte överensstämmer med sådana upp-
gifter om varans egenskaper som säljaren har lämnat vid marknads-
föringen (30 §). En liknande bestämmelse om skadestånd finns i 31 § kon-
sumenttjänstlagen. Även bl.a. produktansvarslagen innehåller bestämmel-
ser om rätt till skadestånd för konsumenter i situationer kopplade till
näringsidkarens marknadsföring.
Regeringen bedömer mot den nu angivna bakgrunden att de skade-
ståndsbestämmelser som finns i marknadsföringslagen och andra konsu-
menträttsliga lagar uppfyller ändringsdirektivets krav på att konsumenter
ska ges rätt till skadestånd vid näringsidkares användning av otillbörliga
affärsmetoder.
Enligt ändringsdirektivet ska konsumenter, i relevanta fall, även ges
tillgång till andra avhjälpande åtgärder i form av prisavdrag eller rätt att
avsluta avtalet (hävning). Det framgår inte av direktivet vad som mer i
detalj avses med uttrycket relevanta fall. Med tanke på att medlemsstaterna
får fastställa villkoren för tillämpningen av de avhjälpande åtgärderna och
deras effekt bör det dock finnas ett visst utrymme att bestämma i vilka
situationer som påföljderna ska gälla, så länge det inte strider mot
direktivets krav på proportionalitet och effektivitet. Därtill kommer att en
medlemsstat även får ha andra påföljder än de som nämns i direktivet.
Påföljder i form av prisavdrag och hävning aktualiseras endast i
kontraktsrättsliga förhållanden. Detta tydliggörs i direktivtexten genom att
åtgärderna ska vara tillgängliga ”i relevanta fall”. Det är alltså inte fråga
om att en konsument ska ha rätt att häva köpet på grund av en i och för sig
otillbörlig marknadsföring om det inte finns något fel i varan eller tjänsten.
Som har beskrivits ovan innehåller både konsumentköplagen och konsu-
menttjänstlagen bestämmelser som ger konsumenter rätt till såväl pris-
avdrag som hävning av köpet i olika situationer. Dessa bestämmelser har
ett brett tillämpningsområde och knyter an till de paragrafer som handlar
om marknadsföringsansvaret. Det finns även bestämmelser som reglerar
konsumenters rätt till prisavdrag och hävning i andra lagar som rör
särskilda avtalstyper. Slutligen finns det också allmänna köprättsliga
principer som kan tillämpas på avtal som inte omfattas av tillämpnings-
området för de köprättsliga lagarna. Enligt regeringen måste dessa bestäm-
melser och allmänna principer anses innebära att konsumenter ges tillgång
till avhjälpande åtgärder i relevanta fall på det sätt som anges i ändrings-
direktivet.	57

Prop. 2021/22:174 Sammantaget bedömer regeringen att de regler som finns om rätt till påföljder i situationer när en konsument har drabbats av skada till följd av otillbörliga affärsmetoder är förenliga med EU-rättens krav på proportio- nalitet och effektivitet. Därtill kommer att det även finns andra avhjälpan- de åtgärder i svensk rätt, t.ex. rätt att kräva avhjälpande och omleverans samt att hålla inne betalning. Det finns således inte behov av författnings- ändringar med anledning av den nya bestämmelsen i direktivet om otill- börliga affärsmetoder om möjligheter till kompensation för konsumenter.

6Information om prissänkningar

	Regeringens förslag: Det ska införas en ny bestämmelse i pris-
	informationslagen som innebär att om en produkt tillhandahålls med
	angivande av att priset har sänkts även det tidigare priset ska anges.
	Det tidigare pris som ska anges ska vara det lägsta pris som närings-
	idkaren har tillämpat för produkten under de senaste 30 dagarna före
	prissänkningen. Om	priset	under denna tid har	sänkts	gradvis,	ska
	i stället det pris som gällde före den första prissänkningen anges.
	Skyldigheten att informera om prissänkningar ska inte gälla varor
	som snabbt kan försämras eller bli för gamla.

	Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred-
	ningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig i huvudsak
	bakom förslaget eller invänder inte mot det. Sveriges Konsumenter anför
	att bestämmelsen kommer att ge både konsumenter och näringsidkare
	tydliga regler om vad som gäller när en näringsidkare vill bjuda ut varor
	och tjänster till lägre priser		än sitt ordinarie pris. Stockholms tingsrätt
	(Patent- och marknadsdomstolen) förespråkar att det, på motsvarande sätt
	som i direktivet, förtydligas att det tidigare priset avser det pris som
	”näringsidkaren har tillämpat” under de senaste 30 dagarna före prissänk-
	ningen. Enligt domstolen bör det övervägas att utveckla vad som utgör
	”information om att priset på en produkt har sänkts”. Domstolen anser
	vidare att det bör klargöras att om prissänkningen har skett gradvis avses
	”det pris som gällde under de senaste 30 dagarna före den första prissänk-
	ningen”.
	Svea hovrätt anser att bestämmelsen bör utformas i närmare anslutning
	till direktivtexten. Energiföretagen Sverige anser att det behöver klargöras
	hur bestämmelsen om prissänkningar ska tillämpas på ett ändamålsenligt
	sätt på en marknad likt elmarknaden, där priserna är volatila. Vidare
	önskar organisationen att det tydliggörs att rabatter av det slag som tilläm-
	pas på elmarknaden inte omfattas av bestämmelsen. Konsumentverket är
	frågande till hur begreppet tidigare pris förhåller sig till ordinarie pris.
	Myndigheten är positiv till förslaget men ser samtidigt en risk för att
	näringsidkare kommer att frångå användningen av prissänkningar och i
	högre grad använda sig av jämförelser med rekommenderade priser i syfte
	att framhäva prisfördelar. Vidare är myndigheten positiv till att den nya
58	bestämmelsen ska	gälla	samtliga produkter	som	omfattas	av

prisinformationslagen. Småföretagarnas Riksförbund anför att det troligen Prop. 2021/22:174 räcker med en mindre modifiering – t.ex. att ändra något i en förpackning,

tillbehör, betaltid eller annat – för den näringsidkare som vill kringgå regeln. Svensk Handel understryker att undantaget för varor som snabbt kan försämras eller bli för gamla är viktigt. Expedia Group framhåller att förslaget även gäller tjänster, medan direktivet endast är tillämpligt för varor och föredrar en annan lagteknisk lösning. Enligt företaget skulle det vara en fördel om en komparativ studie gjordes för att inte det svenska regelverket ska skilja sig för mycket från övriga regler på den inre marknaden.

Sveriges Annonsörer anser att det i någon mån är befogat med en bestämmelse, men att det kan finnas en risk för att tillämpningen blir kom- plicerad och att det finns bestämmelser i marknadsföringslagen som tar sikte på prisangivelser och reapriser. Enligt organisationen är det för tillämpningen viktigt att det klargörs hur dessa bestämmelser överlappar varandra. TU – Medier i Sverige påpekar att det är självklart att påståenden om prissänkningar måste vara korrekta, tydliga och transparenta samt att det i svensk rättspraxis finns väl utvecklat vad som gäller avseende pris- sänkningar och liknande förfaranden, varför det får anses tveksamt om ytterligare reglering behövs. Svensk Dagligvaruhandel anför att det finns en risk för att förslaget får olyckliga och långtgående konsekvenser för dagligvaruhandeln, om inte dess annonsering undantas på det sätt som organisationen anser att förslaget ger en möjlighet till. Organisationen framhåller att reglerna kan tolkas som att de inte omfattar dagligvaru- aktörernas kampanjaktiviteter och att det finns en osäkerhet om vilka kampanjbudskap som omfattas av lagstiftningen. Enligt organisationen ger inte undantaget för varor som snabbt kan försämras eller bli för gamla tillräcklig vägledning kring vilka varor som omfattas och den anser att en bättre metod är att koppla undantaget till livsmedelslagstiftningen.

Skälen för regeringens förslag

Direktivregleringen

Genom ändringsdirektivet införs en ny artikel, 6a, i prisinformationsdirek- tivet som reglerar vilka uppgifter ett tillkännagivande av en prissänkning ska innehålla. Bestämmelsen är tillämplig när en näringsidkare tillkänna- ger en prissänkning av en vara som näringsidkaren har salufört tidigare.

Enligt den nya regleringen ska varje tillkännagivande om en pris- sänkning innehålla uppgift om det tidigare pris som näringsidkaren har tillämpat under en tidsperiod inte understigande 30 dagar före tillämpning- en av prissänkningen.

Medlemsstaterna får föreskriva andra regler för varor som sannolikt kan försämras eller har kort sista förbrukningsdatum. Om produkten har funnits på marknaden i mindre än 30 dagar får medlemsstaterna även föreskriva en kortare tidsperiod. För fall då prissänkningen ökats gradvis får medlemsstaterna föreskriva att det tidigare priset är priset utan pris- sänkningen före den första tillämpningen av prissänkningen.

Prop. 2021/22:174

Nuvarande bestämmelser

Prisinformationslagen genomför prisinformationsdirektivet och innehåller bestämmelser om den prisinformation som en näringsidkare ska lämna när denne tillhandahåller bestämda produkter.

Enligt 11 § prisinformationslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldigheten att läm- na prisinformation och om beräkningen av pris och jämförpris. Bemyndig- andet omfattar inte bara föreskrifter om uppgiftsskyldigheten som sådan, utan även bestämmelser om hur och på vilket sätt prisinformation ska läm- nas. Enligt 4 § förordningen (2009:607) med instruktion för Konsument- verket får myndigheten meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna prisinformation och om beräkningen av pris och jämförpris enligt pris- informationslagen. Med stöd av bestämmelsen har Konsumentverket med- delat föreskrifter om prisinformation (KOVFS 2012:01). Föreskrifterna innehåller bestämmelser om skyldigheten att lämna prisinformation och om beräkningsgrunderna för pris och jämförpris. Det framgår bl.a. att när en bestämd produkt bjuds ut i en försäljningslokal, i ett skyltfönster eller i omedelbar anslutning till säljstället ska priset och, i tillämpliga fall, jämförpriset anges. Prisinformationen ska som huvudregel vara skriftlig. Sådan prisinformation lämnas på varan eller dess förpackning, eller på en hyllkantsetikett, skylt eller på annat likvärdigt sätt i produktens omedel- bara närhet.

I prisinformationslagen finns inte någon bestämmelse som reglerar prissänkningar. Det finns dock vissa bestämmelser i marknadsförings- lagen som kan vara tillämpliga när en näringsidkare annonserar en pris- sänkning. Enligt 10 § marknadsföringslagen är det förbjudet för en näringsidkare att använda sig av felaktiga påståenden eller andra fram- ställningar som är vilseledande i fråga om en produkts pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda prisfördelar och betalningsvillkor. En närings- idkare får vidare enligt 17 § marknadsföringslagen vid marknadsföring av produkter endast använda uttrycket ”realisation” eller något annat uttryck med motsvarande innebörd om försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie sortiment, försäljningen sker under en begrän- sad tid, och priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

En ny bestämmelse om prissänkningar i prisinformationslagen

Redan i dag finns det alltså, som Sveriges Annonsörer konstaterar, bestäm- melser om prisinformation. Den nya bestämmelsen i prisinformations- direktivet innebär dock att det tillkommer en ny specifik reglering. I syfte att genomföra bestämmelsen behöver det därför införas en ny bestämmelse i prisinformationslagen. Det gäller trots att, som TU – Medier i Sverige framhåller, det redan i dag finns praxis i frågan vad som gäller för pris- sänkningar. I vilken närmare utsträckning bestämmelsen överlappar med den existerande regleringen i marknadsföringslagen är inte möjligt att ange, utan frågan om vilken eller vilka bestämmelser som är tillämpliga i ett visst fall får överlämnas till rättstillämpningen.

Av den nya bestämmelsen bör det framgå att om en produkt tillhanda- hålls med angivande av att priset har sänkts ska även det tidigare priset

anges. Utredningens förslag till lagtext bör justeras något för att detta ska Prop. 2021/22:174 framgå tydligare.

Tidigare pris

Vad som avses med tidigare pris bör, i enlighet med vad Svea hovrätt anfört, definieras i nära anslutning till direktivtexten. Regeringen delar vad Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) för fram om att det uttryckligen bör anges att vad som avses är det pris som näringsidkaren har tillämpat.

Regeringen instämmer i Sveriges Konsumenters uppfattning att bestäm-
melsen kan tydliggöra för både konsumenter och näringsidkare vad som
gäller när varor och tjänster bjuds ut till lägre priser än ordinarie pris.
Visserligen kan det inte uteslutas att, som Småföretagarnas Riksförbund
och Konsumentverket påpekar, en näringsidkare i vissa fall skulle kunna
försöka kringgå regeln eller utforma informationen på ett sätt som inte
träffas av bestämmelsen. Det utgör dock inte skäl att inte genomföra den
nya bestämmelsen i svensk rätt. Som har redovisats ovan finns det också
redan i dag andra bestämmelser om prisinformation som kan omfatta ett
sådant försök till kringgående. När det gäller hur det tidigare priset för-
håller sig till ordinarie pris, en fråga som Konsumentverket lyfter, konsta-
terar regeringen att det avgörande för vad som är ett tidigare pris i bestäm-
melsens mening är det som nu har angetts. Av detta följer att det inte är
avgörande om det priset också kan betecknas som ett ordinarie pris eller
inte.
Information om att priset har sänkts
Avgörande för bestämmelsens tillämpning är alltså att det är fråga om in-
formation om att priset på en produkt har sänkts. Det är således av be-
tydelse, vilket Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) och
Svensk Dagligvaruhandel påpekar, vad som avses med sådan information.
Det finns inte något förklarande skäl till ändringsdirektivet som närmare
utvecklar innebörden av bestämmelsen. Regeringen konstaterar dock att
det förhållandet att det krävs att det är fråga om information om en pris-
sänkning för att bestämmelsen ska vara tillämplig innebär att regleringen
inte påverkar näringsidkares frihet att variera sin prissättning, längden på
prissättningskampanjer, och inte heller prisjämförelser med andra närings-
idkares varor. Mer allmänna påståenden av innebörden att ett pris är lågt
eller på annat sätt förmånligt omfattas inte heller, eftersom det inte kan
sägas innebära i sig att det är fråga om information om en prissänkning.
Detsamma gäller för information om att konsumenten kan köpa två varor
till priset av en eller liknande erbjudanden. Bestämmelsens tillämpnings-
område omfattar prisinformation i vilken det anges att priset har sänkts.
Om en näringsidkare ett fåtal dagar före en säsongsutförsäljning höjer
priset strider det mot bestämmelsen om näringsidkaren anger att priset har
sänkts och som tidigare pris anger det höjda priset, eftersom det priset inte
är det lägsta pris som har gällt för produkten under de senaste 30 dagarna
före prissänkningen.
Det framstår som osannolikt att det på sådana volatila marknader som
elmarknaden skulle förekomma den typ av information om prissänkningar
som nu är aktuell. Till skillnad från Energiföretagen Sverige bedömer	61
	61

Prop. 2021/22:174

regeringen därför att det inte finns något behov av ett undantag för sådana marknader. Ett generellt och uttryckligt undantag för volatila marknader skulle inte heller vara förenligt med direktivbestämmelsens innebörd.

Bestämmelsen ska gälla för produkter

Direktivet är endast tillämpligt på varor. Bestämmelserna i prisinforma- tionslagen gäller dock produkter, dvs. varor, tjänster eller andra nyttig- heter, dock inte fast egendom och arbetstillfällen (2 § prisinformations- lagen). Som exempel på konsumentnyttigheter som omfattas av lagen kan nämnas telekommunikationstjänster och andra former av elektroniska kommunikationstjänster, elektrisk kraft, fjärrvärme, finansiella tjänster och nyttigheter av alla slag såsom inlåningstjänster, försäkringar och värdepappersfonder. I likhet med utredningen och Konsumentverket, och till skillnad från Expedia Group, anser regeringen att den nya bestäm- melsen om prissänkningar bör gälla samtliga produkter som omfattas av prisinformationslagen. Syftet att skydda konsumenter från vilseledande prissänkningar gör sig gällande inte bara i fråga om varor, utan även när det gäller tjänster och andra nyttigheter. Eftersom prisinformationsdirek- tivet inte harmoniserar regelverket beträffande annat än varor innebär EU-rätten inte heller något hinder mot en sådan ordning. Att det, som Expedia Group påpekar, saknas information om vilken ordning som kommer att gälla i andra länder medför inte någon annan bedömning.

Om en produkt har funnits på marknaden i mindre än 30 dagar följer det av den nya bestämmelsen att informationen ska innehålla det lägsta pris som näringsidkaren har tillämpat på produkten sedan den började säljas. Mot den bakgrunden finns det inte behov av en uttrycklig reglering för nya produkter som har funnits på marknaden i mindre än 30 dagar.

Prissänkningar som sker gradvis

I likhet med utredningen anser regeringen att det finns goda skäl för att utnyttja möjligheten till särreglering beträffande prissänkningar som sker gradvis. Det är vanligt förekommande, t.ex. vid säsongsutförsäljningar, att en näringsidkare först sänker priset på en produkt med t.ex. 20 procent för att sedan sänka priset med 50 och slutligen 70 procent. I ett sådant fall kommer näringsidkaren, med den föreslagna regleringen, att kunna ange det pris som tillämpades på produkten före sänkningen med 20 procent som det tidigare priset vid samtliga efterföljande prissänkningar. För prissänkningar som sker gradvis bör alltså den nya bestämmelsen i prisinformationslagen innehålla en bestämmelse om att informationen ska avse det pris som gällde före den första prissänkningen. Enligt regeringen framgår bestämmelsens innebörd såsom den uttrycks i direktivtexten med tillräcklig tydlighet även utan att det, som Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) förespråkar, anges att vad som avses är det pris som gällde under de senaste 30 dagarna före den första prissänkningen.

Varor som snabbt kan försämras eller bli för gamla

Som beskrivits ovan har medlemsstaterna möjlighet att göra undantag från kravet på information om prissänkningar för varor som sannolikt kan försämras eller har kort sista förbrukningsdatum. Ett liknande undantag finns i artikel 16 d i konsumenträttighetsdirektivet. Regeringen delar

Svensk Handels uppfattning om betydelsen av ett sådant undantag. I syfte Prop. 2021/22:174 att underlätta för näringsidkare att snabbt kunna genomföra prissänkningar

beträffande dessa varor, och därigenom undvika onödig värdeförstöring och matsvinn, bör möjligheten till särreglering användas. Det bör därför införas en särskild undantagsbestämmelse för varor av det aktuella slaget. Bestämmelsen bör formuleras på liknande sätt som 2 kap. 11 § 4 distans- avtalslagen, och omfatta varor som snabbt kan försämras eller bli för gamla. Det kan exempelvis vara fråga om livsmedel och växter. Kläder är ett exempel på en vara som inte omfattas av undantaget. Det är inte möjligt att, som Svensk Dagligvaruhandel efterfrågar, mer exakt och fullständigt redogöra för vilka varor som träffas av undantaget. Mot bakgrund av direktivtextens utformning och att den svenska lagtexten bör utformas i nära anslutning till den finns det inte heller möjlighet att koppla undantaget till livsmedelslagstiftningen på det sätt som Svensk Dagligvaruhandel föreslår. Enligt regeringen bör det överlämnas till rättstillämpningen att, i den mån gränsdragningsproblem uppstår, utveckla praxis kring frågan om undantagets tillämplighet i enskilda fall.

7Moderniserade bestämmelser om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

7.1Allmänt om behovet av ändringar i distansavtalslagen

Konsumenträttighetsdirektivet har i Sverige i huvudsak genomförts genom distansavtalslagen. I detta kapitel behandlas behovet av ändringar i den lagen i syfte att genomföra ändringarna i konsumenträttighetsdirektivet. Det rör till stor del frågor med anknytning till avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster. Det handlar bl.a. om näringsidka- rens skyldighet att ge information till konsumenten innan ett avtal ingås, konsumentens rätt att frånträda (ångra) ett avtal och verkningarna av att konsumenten frånträder avtalet. Vidare aktualiseras bl.a. frågor om konsu- menters rätt till information vid avtal som ingås på en s.k. marknadsplats online.

I konsumenträttighetsdirektivet har även införts nya bestämmelser om sanktioner och sanktionsavgifter. Regeringen återkommer till dessa frågor i avsnitt 9.3.

7.2Distansavtalslagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Bestämmelserna om avtal om varor och icke- finansiella tjänster i distansavtalslagen ska gälla för ett avtal genom vilket en näringsidkare mot betalning överlåter eller upplåter lös egen-

dom till eller utför en tjänst åt en konsument.

Prop. 2021/22:174

Bestämmelserna ska också gälla för ett avtal genom vilket en närings- idkare i utbyte mot endast konsumentens personuppgifter ska tillhanda- hålla ett digitalt innehåll på något annat sätt än på ett fysiskt medium eller en digital tjänst åt en konsument. Detta gäller dock inte om person- uppgifterna behandlas av näringsidkaren endast för att uppfylla rättsliga krav som gäller för denne eller för att tillhandahålla det digitala inne- hållet eller den digitala tjänsten.

Det ska tydliggöras att EU:s dataskyddsförordning och kompletter- ande svensk dataskyddslagstiftning alltid ska beaktas vid behandling av personuppgifter som sker i samband med avtal som omfattas av distans- avtalslagen.

Regeringens bedömning: Det finns inte behov av lagändringar med anledning av ändringarna i direktivet om undantag för passagerar- transporttjänster och varor som säljs exekutivt eller på annat sätt tvångs- vis med stöd av lag.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att bestämmelsen om näringsidka- rens skyldigheter enligt EU:s dataskyddsförordning ska vara placerad i anslutning till bestämmelserna om näringsidkarens skyldigheter vid från- träde av avtal (se avsnitt 7.10) och föreslår inte att det i lagen hänvisas till svensk dataskyddslagstiftning. Utredningens förslag till lagtext är också något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget och delar bedömningen, eller har inga synpunkter på dessa. Allmänna reklamationsnämnden och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet förordar att det i distansavtalslagen uttryckligen anges i vilken mån lagen omfattar exekutiva försäljningar. Kronofogdemyndigheten före- språkar att det införs en bestämmelse i distansavtalslagen om att den inte ska vara tillämplig på exekutiva försäljningar. Konsumentverket anför att det inte finns något skäl att undanta varor som säljs exekutivt, eller genom andra tvångsvisa försäljningar med stöd av lag, från distansavtalslagens tillämpningsområde. Allmänna reklamationsnämnden konstaterar att det är oklart vad konsumentens rätt att ångra avtalet har för praktisk betydelse när det gäller avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll. Om bestäm- melsen ska införas är nämnden tveksam till om ångerfristen bör börja löpa vid samma tidpunkt som för andra tjänster.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Svensk Handel och Sveriges Konsumenter är positiva till förslaget att låta benefika avtal falla utanför tillämpningsområdet. Fakultetsnämnden invänder dock mot att byten inte ska omfattas av regleringen. Nämnden föreslår även en språklig justering för att förtydliga att digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium och utförande av digitala tjänster inte bara omfattas av distansavtalslagen i de situationer som regleras i den nya bestämmelsen. Vidare föreslår fakultetsnämnden att upplåtelse av bostadsrätt uttryckligen undantas. Därutöver finns det, enligt fakultets- nämnden, en risk för att bestämmelsen läses som att digitala tjänster och varor endast omfattas under förutsättning att vederlaget enbart består i konsumentens personuppgifter, trots att dessa tjänster och varor ska omfattas också när vederlaget utgörs av betalning. Sveriges Konsumenter framhåller att det är bra att tillhandahållandet av personuppgifter också ses

som en sådan förpliktelse som innebär att distansavtalslagens regler blir	Prop. 2021/22:174
tillämpliga. Konsumentverket påpekar när det gäller passagerartransport-
tjänster att en ändring visserligen inte är nödvändig, men ser samtidigt ett
värde i att göra det tydligare för näringsidkare att de inte får debitera mer
än grundläggande samtalstariff.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Direktivregleringen
Av artikel 3 i konsumenträttighetsdirektivet jämförd med definitionerna
av bl.a. distansavtal, köpeavtal och tjänsteavtal i artikel 2 framgår att direk-
tivet gäller avtal mellan en näringsidkare och en konsument om köp av
varor och tjänster som innebär att konsumenten betalar eller åtar sig att
betala ett pris. Även avtal om digitalt innehåll omfattats av direktivet. Om
det digitala innehållet levereras på ett fysiskt medium (t.ex. cd eller dvd)
anses det i direktivets mening som en vara.
Avtal om digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett
fysiskt medium (strömning eller nedladdning) omfattas också av direk-
tivet, men klassificeras i detta sammanhang varken som köpeavtal eller
tjänsteavtal (se skäl 19). Direktivet gäller även avtal om fjärrvärme och
avtal om leverans av vatten, gas eller el (se skäl 25). För de nämnda avtals-
typerna finns det i direktivet vissa särskilda bestämmelser om informa-
tionskrav, beräkning av ångerfristen, undantag från ångerrätten och verk-
ningarna av att ett avtal ångras.
I samband med en uppföljning av genomförandet av direktivet uppmärk-
sammades inom kommissionen vissa frågor som gäller digitala tjänster i
förhållande till avtal om digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt
medium (se COM[2017] 259 final, Rapport från kommissionen till
Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av Europaparlamentets
och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsument-
rättigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparla-
mentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets
direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv
97/7/EG). Det hade visat sig att det i praktiken kan vara svårt att dra en
klar gräns mellan de två typerna av avtal. En komplikation i samman-
hanget var att avtal om utförande av digitala tjänster – till skillnad från
avtal om leverans av digitalt innehåll – omfattades av direktivet endast om
avtalet innebar att konsumenten skulle betala ett pris.
Ändringsdirektivet innebär att tillämpningsområdet för konsument-
rättighetsdirektivet har justerats i syfte att åstadkomma samstämmighet
med digitaldirektivet. Utgångspunkten är fortfarande att konsumenträttig-
hetsdirektivet är tillämpligt på avtal som innebär att konsumenten betalar
eller åtar sig att betala ett pris. När det gäller avtal om digitalt innehåll som
inte levereras på ett fysiskt medium och digitala tjänster är direktivet dock
även tillämpligt om avtalet inte innebär en betalningsskyldighet men
konsumenten tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla sina person-
uppgifter till näringsidkaren. Undantag görs för avtal genom vilka de
personuppgifter som tillhandahålls behandlas av näringsidkaren endast för
att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten eller för
att göra det möjligt för näringsidkaren att uppfylla rättsliga krav och
näringsidkaren inte behandlar uppgifterna för något annat ändamål.	65

Prop. 2021/22:174

Distansavtalslagens tillämpningsområde bör justeras för att stämma överens med ändringsdirektivet

Bestämmelser om avtal om lös egendom och icke-finansiella tjänster finns i 2 kap. distansavtalslagen. Kapitlet gäller för avtal genom vilka en näringsidkare överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför en tjänst åt en konsument (2 kap. 1 § första stycket). Kapitlet gäller alla typer av överlåtelser och upplåtelser såsom köp, byte, gåva, hyra och lån. Även egendom som överlåts eller upplåts gratis omfattas alltså. Regleringen kom att få detta tillämpningsområde vid införandet av den numera upp- hävda lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hem- försäljningsavtal. Några närmare överväganden när det gäller benefika avtal gjordes inte i samband med detta (jfr prop. 1999/2000:89 s. 23–36 och 73–76).

I samband med att konsumenträttighetsdirektivet genomfördes konsta- terades att det stod klart att direktivet, liksom regleringen i distans- och hemförsäljningslagen, omfattar avtal om överlåtelse och upplåtelse av lös egendom samt tjänsteavtal och att lagen därför även fortsättningsvis borde omfatta sådana avtal (se prop. 2013/14:15 s. 36). Denna bedömning gjordes trots att det framgick att konsumenträttighetsdirektivet var begränsat till att gälla avtal om varor och tjänster enligt vilka konsumenten ska betala ett pris (se definitionerna av köpeavtal, tjänsteavtal och distans- avtal i artikel 2).

Det kan alltså konstateras att distansavtalslagen har kommit att få ett vidare tillämpningsområde än konsumenträttighetsdirektivet, framför allt på det sättet att lagen även gäller benefika avtal. Det finns i och för sig inget som hindrar att en medlemsstat på detta sätt tillämpar direktivregle- ringen på områden som faller utanför tillämpningsområdet. Frågan är dock om det i vart fall numera finns tillräckliga skäl för detta.

För en bred tillämpning av lagen talar att det i och för sig generellt kan sägas vara positivt för konsumenter att få information om en vara som överlåts eller en tjänst som utförs. Konsumenten får klart för sig vilka huvudsakliga egenskaper varan eller tjänsten har och kontaktuppgifter till näringsidkaren m.m. I praktiken kan det finnas situationer då det inte framstår som givet om en konsument får en vara eller en tjänst som en gåva, eller om varan eller tjänsten i stället ingår i ett köp av andra varor eller tjänster. Genom en bred tillämpning uppstår inga gränsdragnings- svårigheter i dessa fall.

Det finns emellertid också skäl som talar mot en tillämpning av distans- avtalslagen på benefika avtal. Från konsumentskyddssynpunkt fyller ångerrätten knappast någon funktion i dessa fall. En konsument som ång- rar mottagandet av en gåva har inte fullgjort någon motprestation som ska återgå. Syftet med näringsidkarens informationsskyldighet enligt distans- avtalslagen är framför allt att det ska stå klart vilka rättigheter och skyldig- heter konsumenten har enligt avtalet, och att en konsument som vill ångra avtalet ska kunna utöva sin ångerrätt på det sätt som avses i lagen. Dessa intressen gör sig inte gällande vid benefika avtal. Dessutom måste beaktas att lagens omfattande informationsskyldighet såväl innan som efter det att ett avtal ingås kan innebära administration och kostnader i en näringsidkares verksamhet. Detta torde inte minst vara fallet för företag som är verksamma över gränserna inom EU. De kan behöva anpassa sin

verksamhet för att uppfylla de särskilda informationskrav som gäller i Sverige jämfört med andra medlemsstater i unionen. I sammanhanget bör beaktas att avtal om gratis tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster – t.ex. i form av gratis molntjänster eller gratisappar – numera förekommer i stor utsträckning. Till följd av den ökade digitali- seringen och utvecklingen av e-handeln har frågan om lagens tilläm- pningsområde kommit att få allt större praktisk betydelse. Vidare kan kon- stateras att den konsumentskyddande lagstiftningen i övrigt inte gäller benefika avtal. Sådana avtal omfattas inte heller av den föreslagna nya konsumentköplagen (se prop. 2021/22:85). Som har konstaterats är avsikt- en inom EU också att det ska säkerställas samstämmighet mellan tilläm- pningsområdet för konsumenträttighetsdirektivet och digitaldirektivet.

Vid en avvägning av de intressen som gör sig gällande instämmer rege- ringen – liksom Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Svensk Handel och Sveriges Konsumenter – i utredningens slutsats att det inte är motiverat att låta benefika avtal omfattas av regleringen i distans- avtalslagen, utan att lagens tillämpningsområde nu bör ändras så att det överensstämmer med konsumenträttighetsdirektivet.

Av artikel 3 i konsumenträttighetsdirektivet framgår att det ska tillämpas på avtal där konsumenten ”betalar eller åtar sig att betala priset” (se artikel

4.2a i ändringsdirektivet). I lagrådsremissen föreslogs att detta i distans- avtalslagen lämpligen kunde uttryckas så att lagen gäller avtal som innebär en ”betalningsförpliktelse” för konsumenten. Det uttrycket förekommer sedan tidigare i 2 kap. 9 § distansavtalslagen. Som Lagrådet för fram framstår dock ”mot betalning” som en bättre språklig lösning när det gäller den aktuella bestämmelsen.

Det föreslagna tillägget innebär att kapitlet – förutom benefika avtal – inte heller kommer att omfatta bytesavtal. Utredningen konstaterar att ångerrätten inte heller i dessa fall fyller någon egentlig praktisk funktion. En rätt att ångra ett bytesavtal innebär inte att konsumenten har rätt att få tillbaka pengar, utan endast den vara som konsumenten har använt för att byta med. Varken bestämmelserna i konsumenträttighetsdirektivet eller distansavtalslagen om verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt är heller utformade med tanke på bytesavtal. Den praktiska betydelsen av att bytesavtal inte skulle omfattas torde därmed vara begränsad och det är svårt att se att det skulle innebära någon försämring från konsument- skyddssynpunkt. Regeringen bedömer mot den bakgrunden, i likhet med utredningen och till skillnad från Juridiska fakultetsnämnden vid Stock- holms universitet, att det inte är problematiskt att byten undantas från regleringen i distansavtalslagen. När det gäller upplåtelse av bostadsrätt, där fakultetsnämnden föreslår ett uttryckligt undantag, har ett sådant inte omfattats av utredningens överväganden. Regeringen konstaterar att ett sådant förslag skulle förutsätta särskilda överväganden och att det saknas beredningsunderlag för att lämna ett sådant förslag i detta lagstiftnings- ärende.

För att uppfylla kraven i direktivet bör, vilket Sveriges Konsumenter framhåller betydelsen av, det i distansavtalslagen införas en särskild bestämmelse som gäller avtal om digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium och utförande av digitala tjänster. I linje med vad Lagrådet föreslår bör det formuleras på så sätt att 2 kap. distans- avtalslagen också gäller för ett avtal genom vilket en näringsidkare i utbyte

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 mot endast konsumentens personuppgifter ska tillhandahålla ett digitalt innehåll på något annat sätt än på ett fysiskt medium eller en digital tjänst åt en konsument. Kapitlet bör dock inte gälla när de personuppgifter som tillhandahålls behandlas av näringsidkaren endast för att uppfylla rättsliga krav som gäller för näringsidkaren eller för att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten (en motsvarande bestämmelse finns i 1 kap. 7 § förslaget till en ny konsumentköplag, se prop. 2021/22:85). Detta bör gälla även med beaktande av att, som Allmänna reklamations- nämnden påtalar, den praktiska betydelsen av att ångra ett sådant avtal inte är lika tydlig som när avtalet innebär en betalningsförpliktelse för konsu- menten. Enligt regeringen finns det vidare inte anledning att, på det sätt som Allmänna reklamationsnämnden föreslår, för fall när personuppgifter tillhandahålls särreglera när ångerfristen börjar löpa. I förhållande till ut- redningens förslag bör lagtexten, i enlighet med förslag från Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, justeras något för att undvika risken för feltolkningen att digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium och utförande av digitala tjänster bara omfattas av distansavtalslagen i de situationer som regleras i den nya bestämmelsen.

I sammanhanget kan framhållas att det inte är fråga om att införa någon ny rättslig grund för behandling av personuppgifter. Som utvecklas strax nedan gäller de skyldigheter som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), i det följande kallad EU:s dataskydds- förordning, även vid behandlingen av sådana personuppgifter som en kon- sument tillhandahåller näringsidkaren enligt den föreslagna bestämmel- sen.

En annan fråga rör det förhållandet att direktivet gäller köp av varor, medan distansavtalslagen gäller köp av lös egendom, och om det finns behov av någon författningsändring med anledning av detta. Enligt defini- tionen av varor i artikel 2.3 i direktivet (som hänvisar till artikel 2.5 i varu- direktivet) avses med varor alla lösa saker samt vatten, gas och elektricitet om de saluförs i begränsad volym eller bestämd kvantitet. Vidare omfattas även varor med digitala delar. Begreppet lös egendom i svensk rätt är vidare än begreppet varor i direktivets mening. Lös egendom omfattar bl.a. varor enligt direktivet. Dessutom omfattas t.ex. rättigheter av olika slag. Regleringen i distansavtalslagen innebär alltså att svensk rätt redan uppfyller de krav som ställs i direktivet. Det finns därför inte behov av några lagändringar i detta avseende. Vidare kan det konstateras att distans- avtalslagen redan är tillämplig på bl.a. avtal om hyra av lös egendom, vilka i direktivet snarast tycks benämnas som en typ av tjänster.

Näringsidkarens skyldigheter enligt EU:s dataskyddsförordning

I artikel 13.4 i konsumenträttighetsdirektivet har det införts en bestäm- melse med en upplysning om att näringsidkaren när det gäller konsument- ers personuppgifter ska uppfylla de skyldigheter som är tillämpliga enligt EU:s dataskyddsförordning. Detta innebär bl.a. att näringsidkaren om personuppgifter samlas in ska informera om ändamålen med behandlingen

och den rättsliga grunden för behandlingen (artikel 13 och 14). Principen Prop. 2021/22:174 om ändamålsbegränsning (artikel 5.1 b) och rätten till radering (artikel 17)

kan också vara av betydelse i dessa sammanhang.

Näringsidkarens skyldigheter i detta hänseende följer i och för sig redan av EU:s dataskyddsförordning. För tydlighets skull bör dock en upplys- ningsbestämmelse införas även i distansavtalslagen. Detta bör ske genom införandet av en ny paragraf, med tillhörande rubrik, med placering i

1 kap. distansavtalslagen som en inledande bestämmelse till lagen. I be- stämmelsen bör anges att bestämmelser om behandling av personuppgifter finns i EU:s dataskyddsförordning. Det bör dessutom föreskrivas att vid behandling av personuppgifter som omfattas av förordningen gäller även den kompletterande svenska lagstiftningen på området, dvs. lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförord- ning och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. En mot- svarande bestämmelse finns i den föreslagna nya konsumentköplagen (se prop. 2021/22:85).

Ändringen i undantaget om passagerartransporttjänster

I artikel 3.3 k i konsumenträttighetsdirektivet finns en bestämmelse som innebär att direktivet inte gäller för avtal om passagerartransporttjänster, med undantag för vissa särskilt utpekade bestämmelser. Bestämmelsen har nu ändrats så att artikel 21 har lagts till bland de artiklar som ska gälla även för dessa avtal (se ändringsdirektivet artikel 4.2 c). Av den artikeln fram- går att om näringsidkaren har en telefontjänst för kundkontakter i anslut- ning till avtal som ingåtts, ska medlemsstaterna se till att konsumenter som ringer upp näringsidkaren inte debiteras mer än grundläggande samtals- tariff. Detta ska dock inte påverka rätten hos dem som tillhandahåller tele- kommunikationstjänster att ta ut avgifter för sådana samtal.

Artikel 3.3 k har genomförts genom bestämmelser i 2 kap. 1 § fjärde stycket distansavtalslagen. Den senare bestämmelsen innebär att endast

3 § tredje stycket och 9 § gäller vid avtal om transport av personer. Om avtalet ingås på en webbplats ska näringsidkaren alltså även i dessa fall särskilt uppmärksamma konsumenten på viss information och konsu- menten är bunden av en beställning som medför en betalningsförpliktelse endast om den har tydliggjorts före beställningen och konsumenten uttryckligen har påtagit sig förpliktelsen.

Den nämnda artikel 21 har genomförts genom en bestämmelse i 3 a § avtalsvillkorslagen. Enligt den bestämmelsen ska ett avtalsvillkor anses oskäligt om det innebär att konsumenten är hänvisad till att använda ett telefonnummer med förhöjd taxa för att ta kontakt med näringsidkaren per telefon med anledning av ett mellan dem ingånget avtal. Syftet är att komma till rätta med avtalsvillkor som innebär att konsumenten är hänvisad till betalnummer vid kontakter med näringsidkaren, och att skydda konsumenten mot att då drabbas av oväntade samtalsavgifter (se prop. 2013/14:15 s. 62 och 63 samt 71). Tillämpningsområdet för avtals- villkorslagen är vidsträckt genom att lagen tillämpas på avtalsvillkor över hela konsumentområdet (se prop. 1994/95:17 s. 86). Bestämmelsen i 3 a § avtalsvillkorslagen är alltså redan tillämplig på avtal om passagerar- transporttjänster. Regeringen instämmer därför i utredningens bedömning

att det inte behövs någon lagändring för att genomföra den aktuella

Prop. 2021/22:174 ändringen i konsumenträttighetsdirektivet. Till skillnad från Konsument- verket anser regeringen således inte att det finns behov av en uttrycklig bestämmelse i distansavtalslagen.

Varor som säljs exekutivt eller på annat sätt tvångsvis med stöd av lag

I artikel 3.3 i konsumenträttighetsdirektivet har införts en ny bestämmelse som innebär att direktivet inte ska tillämpas på avtal om varor som säljs exekutivt eller på annat sätt tvångsvis med stöd av lag (se ändrings- direktivet artikel 4.2 c). Tidigare framgick detta av definitionen av varor i artikel 2.3, där det angavs att med varor avses alla lösa saker, utom saker som säljs exekutivt eller annars tvångsvis med stöd av lag. Det är alltså inte fråga om något nytt undantag. Utredningen har dock övervägt om det ändå finns anledning att göra några lagändringar i detta avseende.

Bestämmelser om exekutiv försäljning finns i 8–14 kap. utsöknings- balken. Utmätt egendom säljs genom Kronofogdemyndighetens försorg. Bestämmelser om försäljning av egendom tvångsvis med stöd av lag finns även i bl.a. konkurslagen (1987:672). Ett annat exempel är lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Eftersom direktivbestämmelsen innebär att sådana varor inte omfattas av direktivet och därmed det harmoniserade området står det Sverige fritt att välja om distansavtalslagen ska vara tillämplig även på sådana avtal.

Ett motsvarande undantag finns i direktiv 1999/44/EG om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (konsumentköpsdirektivet). Vid genomförandet av det direktivet gjordes bedömningen att det i svensk rätt är oklart om det konsumentköprättsliga regelverket alls är tillämpligt på exekutiv försäljning, och det överläm- nades åt rättstillämpningen att avgöra om köprättsliga regler bör komma till användning vid sådan försäljning (se prop. 2001/02:134 s. 23 och 24 samt prop. 2013/14:43 s. 14 och 15). Det ansågs lämpligt att frågan även fortsättningsvis lämnades öppen. I förslaget till ny konsumentköplag konstateras att konsumentsköpsdirektivets artikel motsvaras av artikel

3.4b i varudirektivet och bedömningen görs att det inte finns anledning att ändra den gällande ordningen (se prop. 2021/22:85 s. 56).

När det gäller annan typ av försäljning som sker tvångsvis med stöd av lag, bl.a. konkursbos försäljning av gäldenärens egendom, har det ansetts att vanliga köprättsliga felregler är tillämpliga och att konsumentköplagen kan tillämpas. Vid genomförandet av konsumentköpsdirektivet avstod regeringen från att införa undantag för sådana försäljningar, med moti- veringen att det skulle urholka konsumentskyddet (se prop. 2001/02:134 s. 23 och 24). Inte heller i förslaget till ny konsumentköplag föreslås något undantag (se prop. 2021/22:85 s. 56).

I samband med att det infördes en möjlighet för Kronofogdemyndig- heten att sälja utmätt lös egendom genom budgivning på internet (e-auktion) bedömdes att bestämmelserna om informationsskyldighet och ångerrätt i distansavtalslagen inte borde vara tillämpliga på exekutiv för- säljning av utmätt lös egendom, där såväl informationen inför som genom- förandet av auktionen och andra frågor om försäljningens bestånd är sär- skilt reglerade (se prop. 2013/14:43 s. 14 och 15). Detta ansågs vara i linje med att konsumenträttighetsdirektivet inte omfattar varor som säljs

exekutivt eller annars tvångsvis med stöd av lag. Någon särskild bestäm- Prop. 2021/22:174 melse om detta bedömdes inte vara nödvändig.

Som redogjorts för ovan har i tidigare sammanhang bedömningen gjorts att frågan om tillämpningen av köprättsliga regler bör lämnas öppen när det gäller varor som säljs exekutivt. Enligt regeringen finns det inte skäl att nu göra någon annan bedömning. Till skillnad från Allmänna reklama- tionsnämnden, Kronofogdemyndigheten och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, och i likhet med Konsumentverket, anser rege- ringen inte att det har framkommit skäl som medför att det i detta samman- hang bör göras lagändringar vad gäller varor som säljs exekutivt eller på annat sätt tvångsvis med stöd av lag.

7.3Definitioner av vissa begrepp i distansavtalslagen

Regeringens förslag: Det ska i distansavtalslagen införas definitioner av begreppen digital tjänst, vara, vara med digitala delar, kompatibilitet, driftskompatibilitet, marknadsplats online och personuppgifter:

•Med digital tjänst ska avses en tjänst som gör det möjligt för konsu- menten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form, eller att utbyta uppgifter eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsu- menten eller av andra användare av tjänsten.

•Vara ska avse lös sak, med eller utan digitala delar, och vara med digitala delar ska avse lös sak som är integrerad eller samman- kopplad med ett digitalt innehåll eller en digital tjänst på ett sådant sätt att avsaknaden av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten gör att varan inte kan användas på det sätt som är avsett.

•Med kompatibilitet ska avses förmåga att utan konvertering fungera med sådan hårdvara eller programvara som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster.

•Driftskompatibilitet ska definieras som förmåga att fungera med annan hårdvara eller programvara än sådan som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster.

•Marknadsplats online ska avse en tjänst som använder programvara, inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applikation, som administreras av en näringsidkare eller för dennes räkning och som gör det möjligt för konsumenten att ingå distansavtal med andra näringsidkare eller konsumenter.

•Personuppgifter ska avse sådan information som avses i EU:s data- skyddsförordning.

Definitionen av digitalt innehåll ska justeras så att den språkligt stämmer överens med definitionen i digitaldirektivet och avser data som framställs och tillhandahålls i digital form.

Prop. 2021/22:174 Regeringens bedömning: Det bör inte införas några särskilda defini- tioner av begreppen funktionalitet, leverantör av marknadsplats online, köpeavtal och tjänsteavtal i distansavtalslagen.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte någon definition av begreppet vara. Utredningens förslag till lagtext har också en något annorlunda språklig och redaktionell utformning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget och delar bedömningen, eller lämnar inte några synpunkter. Swedac och Konsumentverket välkomnar en definition av ”marknadsplats online”. Allmänna reklamationsnämnden anser att definitionerna av ”digitalt innehåll”, ”digital tjänst”, ”varor med digitala delar”, ”kompatibilitet” och ”driftskompatibilitet” är svårbegripliga och bör ses över. Även i övrigt anser nämnden att den språkliga utformningen bör ses över. Konsument- verket ser en risk för att begreppet ”funktionalitet” missförstås och anför att en definition skulle öka förståelsen för begreppet för såväl närings- idkare som konsumenter. Näringslivets Regelnämnd anför att ytterligare förtydliganden behövs vad gäller de nya reglerna för digitala tjänster och digitalt innehåll, eftersom det inte framgår tydligt vad som gäller för finansiella tjänster. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdom- stolen) anser att det kan finnas behov av ytterligare definitioner av vissa begrepp, t.ex. ”onlinegränssnitt”, respektive förtydliganden av defini- tioner. Det bör, enligt domstolen, övervägas om begreppet ”rankning” ska definieras i distansavtalslagen, på motsvarande sätt som i marknads- föringslagen. Domstolen anser även att det bör övervägas om begreppet ”marknadsplats online” ska definieras på samma sätt i marknadsförings- lagen och distansavtalslagen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Direktivregleringen

Genom ändringsdirektivet införs vissa nya definitioner i konsumenträttig- hetsdirektivet. Ett sådant begrepp är digital tjänst. Direktivet hänvisar beträffande detta begrepp till en definition i artikel 2.2 i digitaldirektivet. Med digital tjänst avses där en tjänst som gör det möjligt för konsumenten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form, eller en tjänst som gör det möjligt att utbyta eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller andra användare av den tjänsten.

En definition av digitalt innehåll har redan tidigare funnits i konsument- rättighetsdirektivet. Den ändring som görs innebär att det nu i stället hän- visas till en definition av samma begrepp i digitaldirektivet. Med digitalt innehåll avses där data som framställs och tillhandahålls i digital form.

Ändringsdirektivet innebär också att det införs en ny utvidgad definition av begreppet varor, motsvarande den som finns i varudirektivet. Enligt definitionen avses med varor: alla lösa saker (vatten, gas och elektricitet anses också vara varor i direktivets mening när de saluförs i begränsad volym eller bestämd kvantitet) och alla lösa saker som integrerar eller är sammankopplade med digitalt innehåll eller en digital tjänst på ett sådant

sätt att frånvaron av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten gör att varorna inte fungerar (varor med digitala delar).

Den nya konsumentköplagen föreslås innehålla nio nya definitioner, utöver begreppen konsument och näringsidkare som förs över från den tidigare lagen. De nya definitionerna gäller begreppen vara, vara med digitala delar, digitalt innehåll, digital tjänst, tillverkare, offentlig auktion, driftskompatibilitet, kompatibilitet och personuppgifter (se prop. 2021/22:85 s. 46–53 och 234–237).

Direktivet leder till ändringar i definitionerna i distansavtalslagen

Definitionen av begreppet digital tjänst bör, med viss språklig justering av utredningens förslag, införas i distansavtalslagen. Vidare bör definitionen av digitalt innehåll justeras så att den språkligt överensstämmer med definitionen i digitaldirektivet (och den föreslagna nya konsumentköp- lagen).

I samband med genomförandet av konsumenträttighetsdirektivet gjordes bedömningen att begreppet vara var tillräckligt tydligt i sig självt och att det inte var nödvändigt att införa en definition i den svenska lagen (se prop. 2013/14:15 s. 36). Det står också klart att vatten, gas och elektricitet utgör varor när de saluförs i begränsad volym eller bestämd kvantitet. Detta framgår även motsatsvis av de särskilda bestämmelserna i distansavtals- lagen om leverans av vatten, gas och el när försäljningen inte sker i en begränsad volym eller fastställd kvantitet (se 2 kap. 12 § tredje stycket och 15 § 4). I förslaget till ny konsumentköplag föreslås dock att det ska införas en definition av begreppet vara, då begreppet är centralt samt viktigt för förståelsen och tillämpningen av lagen. Enligt regeringen finns det inte anledning att göra någon annan bedömning beträffande distansavtalslagen. En definition av begreppet vara bör därför införas i distansavtalslagen. I lagen bör vara definieras som en lös sak. Det bör tydliggöras att när begreppet vara används i lagen omfattar det även en vara med digitala delar.

Även begreppet vara med digitala delar bör definieras. Det är av betydelse framför allt när det gäller gränsdragningen i förhållande till avtal om digitalt innehåll. I lagen finns också särskilda informationskrav för varor med digitala delar. Definitionen av digitalt innehåll bör utformas så att den språkligt överensstämmer med definitionen i digitaldirektivet och den föreslagna nya konsumentköplagen.

I konsumenträttighetsdirektivet har vidare införts en definition av begreppet funktionalitet. Det definieras som kapaciteten hos det digitala innehållet eller den digitala tjänsten att fungera på avsett vis. Begreppet funktionalitet tar sikte på informationskravet som har genomförts i 2 kap. 2 § första stycket 18 distansavtalslagen. Enligt bestämmelsen ska närings- idkaren informera om funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder. Bestämmelsen syftar till att konsumenten ska få allmän information om det digitala innehållets funktion för att kunna bilda sig en uppfattning om användningsområdet. Konsumenten ska få information om vilka tekniska skyddsåtgärder som har använts, vilket t.ex. innebär att information ska ges om huruvida det följer några särskilda begränsningar i möjligheten att använda innehållet till följd av att detta är skyddat mot exempelvis kopiering (se prop. 2013/14:15 s. 82). Regeringen instämmer

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 i utredningens bedömning att den nya definitionen av funktionalitet inte tillför något i sak när det gäller förståelsen av bestämmelsen. Att närings-

	idkaren ska informera om kapaciteten att fungera på avsett vis måste anses
	framgå redan av den gällande ordalydelsen. Regeringen anser mot denna
	bakgrund, till skillnad från Konsumentverket, att det inte finns behov av
	att införa en definition av begreppet funktionalitet i distansavtalslagen.
	Någon sådan definition finns inte heller i den föreslagna nya konsument-
	köplagen.
	I direktivet har vidare införts definitioner av begreppen kompatibilitet
	och driftskompatibilitet. Med kompatibilitet avses förmåga att utan
	konvertering fungera med sådan hårdvara eller programvara som normalt
	används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller
	digitala tjänster. Driftskompatibilitet avser i sin tur förmåga att fungera
	med annan hårdvara eller programvara än sådan som normalt används med
	samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala
	tjänster. Definitionerna är centrala vid tillämpningen av det nya föreslagna
	utvidgade informationskravet för varor med digitala delar, digitalt innehåll
	och digitala tjänster i 2 kap. 2 § distansavtalslagen (den föreslagna nya
	punkten 20) och i sig inte självklara till sin innebörd. Definitioner av
	begreppen bör därför, med viss språklig justering av utredningens förslag,
	införas i distansavtalslagen.
	I direktivet finns också en definition av begreppet marknadsplats online.
	Det avser en tjänst som använder programvara, inbegripet en webbplats,
	en del av en webbplats eller en applikation som administreras av en
	näringsidkare eller för dennas räkning, som gör det möjligt för konsument-
	er att ingå distansavtal med andra näringsidkare eller konsumenter. Även
	detta är ett centralt begrepp som, i enlighet med vad Swedac och Konsu-
	mentverket anför, bör, med viss språklig justering av utredningens förslag,
	definieras i distansavtalslagen. Begreppet leverantör av marknadsplats
	online behöver däremot inte definieras i lagen. Det förklaras i stället
	lämpligen i anslutning till den bestämmelsen där den aktualiseras (se
	avsnitt 7.5).
	I konsumenträttighetsdirektivet har vidare införts en definition av
	begreppet personuppgifter. Definitionen hänvisar till definitionen i artikel
	4.1 i EU:s dataskyddsförordning. Begreppet har betydelse dels när det
	gäller tillämpningsområdet för 2 kap. distansavtalslagen, dels i fråga om
	verkningarna av att konsumenten utövar sin ångerrätt. Även denna defini-
	tion bör, med viss redaktionell justering av utredningens förslag, tas in i
	distansavtalslagen. En motsvarande definition föreslås i den nya konsu-
	mentköplagen.
	Genom ändringsdirektivet justeras de tidigare definitionerna av begrep-
	pen köpeavtal och tjänsteavtal i vissa mindre avseenden (artiklarna 2.5 och
	2.6 i konsumenträttighetsdirektivet). Bedömningen har tidigare gjorts att
	det saknas behov av att föra in dessa definitioner i distansavtalslagen (se
	prop. 2013/14:15 s. 35 och 36). Det finns inte skäl att nu göra någon annan
	bedömning.
	I avsnitt 5.2 gör regeringen bedömningen att en särskild definition av
	onlinegränssnitt inte bör införas i marknadsföringslagen, vilket Stock-
	holms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) anser ska införas även i
	distansavtalslagen. Enligt regeringen finns det inte skäl att göra någon
74	annan bedömning när det gäller distansavtalslagen.

I konsumenträttighetsdirektivet har det införts en ny artikel med sär- Prop. 2021/22:174 skilda informationskrav för avtal som ingås på marknadsplatser online,

som behandlas i avsnitt 7.5. I den förekommer uttrycket rankning, vilket enligt den bestämmelsen ska definieras på samma sätt som enligt den nya definitionen av uttrycket i artikel 2.1 i direktivet om otillbörliga affärs- metoder. Någon definition av rankning införs dock inte i konsumenträttig- hetsdirektivet genom ändringsdirektivet. Som framgår av avsnitt 5.2 före- slås till följd av den nya definitionen i direktivet om otillbörliga affärs- metoder att rankning definieras i marknadsföringslagen. Regeringen anser, till skillnad från Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen), inte att det finns anledning att införa en särskild definition av uttrycket rankning även i distansavtalslagen. Enligt regeringen finns det inte heller i övrigt anledning att införa ytterligare definitioner.

När det gäller den språkliga utformningen av definitionerna, vilken Allmänna reklamationsnämnden påpekar i flera fall är svårbegriplig och efterlyst en översyn av, konstaterar regeringen att definitionerna bör utformas i nära anslutning till direktivtexten. Även om flera av definition- erna i utredningens förslag är förhållandevis komplicerade motsvarar de enligt regeringen vad som anges i direktivet, samtidigt som de inte är alltför svårförståeliga. Som framgår av avsnitt 5.2 delar regeringen Stock- holms tingsrätts (Patent- och marknadsdomstolen) bedömning att defini- tionen av marknadsplats online bör utformas på samma sätt i marknads- föringslagen och distansavtalslagen.

Beträffande vad Näringslivets Regelnämnd för fram angående behov av ytterligare förtydliganden av om reglerna för digitala tjänster och digitalt innehåll gäller för finansiella tjänster konstaterar regeringen att defini- tionerna visserligen gäller allmänt i distansavtalslagen. De materiella ändringarna i distansavtalslagen som nu föreslås omfattar dock 2 kap. distansavtalslagen, vilket inte är tillämpligt på finansiella tjänster utan på avtal om varor och icke-finansiella tjänster (2 kap. 1 §).

7.4Information innan ett avtal ingås

Regeringens förslag: Innan avtal om varor och icke-finansiella tjänster ingås ska näringsidkaren, utöver det sedan tidigare gällande kravet på att lämna information om sin e-postadress, även informera konsument- en om andra medel för kommunikation via internet som näringsidkaren tillhandahåller och som gör det möjligt för konsumenten att bevara upp- gifter i en läsbar och varaktig form. Om näringsidkaren agerar för någon annans räkning ska motsvarande uppgifter lämnas för den närings- idkaren.

Om priset har personanpassats på grund av automatiserat besluts- fattande ska näringsidkaren informera om det innan ett avtal ingås.

Näringsidkaren ska innan ett avtal ingås informera om funktionen hos en vara med digitala delar, digitalt innehåll eller en digital tjänst, inbegripet tekniska skyddsåtgärder.

Innan ett avtal ingås ska näringsidkaren informera om kompatibilitet och driftskompatibilitet mellan varor med digitala delar, digitalt

Prop. 2021/22:174

innehåll och digitala tjänster, i den utsträckning näringsidkaren känner till eller borde känna till det.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser med anledning av att det i konsumenträttighetsdirektivet införs en bestämmelse om att näringsidkaren ska informera om att det finns en rättslig garanti om avtalsenlighet, inte bara för varor, utan även för digitalt innehåll och digitala tjänster.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i sak med rege- ringens. Utredningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, bl.a. Sveriges Konsu- menter, tillstyrker förslaget och delar bedömningen, eller lämnar inte några synpunkter. Energiföretagen Sverige anser att det vore värdefullt med ytterligare exemplifieringar av vad som är att betrakta som ett person- anpassat pris och lyfter fram dels riktade erbjudanden från elhandlare som ursprungligen har kommit in via en webbsajt för prisjämförelser, dels erbjudanden riktade till lojala kunder. Konsumentverket välkomnar att uttrycket i en läsbar och varaktig form används i lagtexten. Verket instämmer i att begreppet rättslig garanti motsvarar reklamationsrätten och anser att det finns en risk att det leder till begreppsförvirring om uttrycket införs i lagen.

IT&Telekomföretagen och Svensk Handel framhåller vikten av att det tas fram vägledning till företagen om hur det ökade informationskravet ska uppfyllas och vilken information som ska ges, inte minst vad gäller den nya punkten om information kring kompatibilitet och driftskompatibilitet. Det för att skapa förutsebarhet och tydlighet också kring hur bl.a. begrepp som känner till eller rimligen kan förväntas ha känt till ska förstås. Småföretagarnas Riksförbund har liknande synpunkter och anför att kompatibilitet inte är ett enhetligt begrepp, att det kan bli ett avancerat forskningsprojekt att beskriva grader av kompatibilitet och att det är svårt att få fram en objektiv beskrivning av kompatibilitet. Enligt Småföretagar- nas Riksförbund är standarder och internationella standarder det enda säkra sättet att beskriva kompatibilitet, t.ex. operativsystem och version.

Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) påpekar att utredningens förslag, när det gäller näringsidkare som agerar för någon annans räkning, medför ett mer omfattande informationskrav än vad som följer av direktivet. Enligt domstolen bör det analyseras om det är motiverat. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår språkliga justeringar för att undvika feltolkningen att det vid förmedling räcker att lämna uppgifter om den näringsidkare för vilken förmedlingen sker. Fakultetsnämnden för även fram att om utmätning ska omfattas av lagen kan det behöva påpekas att bestämmelsen om vilken information som ska lämnas är tillämplig vid Kronofogdemyndighetens förmedling.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Näringsidkarens kontaktuppgifter

I artikel 6 i konsumenträttighetsdirektivet finns bestämmelser om vilken information som näringsidkaren ska ge konsumenten innan ett avtal ingås. Artikel 6.1 c har genom ändringsdirektivet ändrats på det sättet att ordet faxnummer har tagits bort. Vidare har ett tillägg gjorts om att

näringsidkare som utöver e-post tillhandahåller andra medel för kommunikation via internet och som garanterar att konsumenten kan lagra korrespondens med denne på ett varaktigt medium ska informera om dessa. Bestämmelsen syftar till att konsumenten enkelt ska kunna identifiera och kontakta näringsidkaren.

Direktivbestämmelsen har genomförts i 2 kap. 2 § första stycket 1 distansavtalslagen. Enligt bestämmelsen ska näringsidkaren innan ett avtal ingås ge konsumenten information om sitt namn, organisationsnummer, telefonnummer och telefaxnummer samt sin adress och e-postadress, och, om näringsidkaren agerar för någon annans räkning, dennes motsvarande uppgifter.

Kravet på att näringsidkaren ska informera om telefaxnummer behöver nu tas bort från den nämnda bestämmelsen i distansavtalslagen och ett tillägg behöver göras avseende andra medel för kommunikation via internet än e-post. I direktivet används begreppet varaktigt medium. I tidigare lagstiftningssammanhang har det bedömts lämpligare att i lag- texten använda uttrycket i en läsbar och varaktig form (se t.ex. formu- leringarna i 2 kap. 3 a § andra stycket och 2 kap. 4 § andra stycket distans- avtalslagen, se även prop. 2004/05:13 s. 44 och 45 och prop. 2013/14:15 s. 36). Uttrycket varaktigt medium förekommer därför inte i distansavtals- lagen. De båda begreppen har dock samma innebörd. I enlighet med detta, och i likhet med vad Konsumentverket anför, bör uttrycket i en läsbar och varaktig form användas även i den nu aktuella bestämmelsen.

Som Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) påpekar när det gäller näringsidkare som agerar för någon annans räkning framgår av direktivtexten endast att näringsidkaren ska tillhandahålla geografisk adress och identitet för den näringsidkare för vars räkning denna agerar, medan utredningens förslag innebär att uttrycket motsvarande uppgifter används. Regeringen konstaterar dock att det sistnämnda uttryckssättet har använts i 2 kap. 2 § första stycket 1 distansavtalslagen redan innan ändringsdirektivet antogs. De förändringar som föreslås i den relevanta bestämmelsen är enligt regeringen inte sådana att det nu finns skäl att formulera om bestämmelsen även i den delen. I förhållande till utredning- ens förslag bör lagtexten dock, på liknande sätt som Juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet föreslår, justeras något för att undvika risken för feltolkning när det gäller vilken information som ska lämnas vid förmedling.

Mot bakgrund av de överväganden som har gjorts i avsnitt 7.2 finns det enligt regeringen inte anledning att, som Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet efterfrågar, ange att lagen är tillämplig vid Krono- fogdemyndighetens förmedling.

Personanpassning av priset

I artikel 6 i konsumenträttighetsdirektivet har en ny bestämmelse, artikel

6.1ea, införts. Den innebär att näringsidkaren, om tillämpligt, ska infor- mera om att priset har personanpassats på grundval av automatiskt besluts- fattande. En bestämmelse med informationskrav vid personanpassning av priset på grund av automatiserat beslutsfattande bör mot den bakgrunden införas i distansavtalslagen.

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 I skäl 45 till ändringsdirektivet utvecklas innebörden av bestämmelsen. Bakgrunden är att näringsidkare kan personanpassa priset på sina erbju- danden till specifika konsumenter eller specifika grupper av konsumenter, baserat på automatiserat beslutsfattande och profilering av konsument- beteende, vilket ger näringsidkarna möjlighet att bedöma konsumenternas köpkraft. Konsumenterna bör därför tydligt informeras när det pris som anges har personanpassats på grundval av automatiserat beslutsfattande, så att de kan ta hänsyn till eventuella risker när de fattar sitt köpbeslut. Informationskravet bör inte vara tillämpligt på tekniker såsom s.k. dyna- misk prissättning i realtid som innebär att priset förändras på ett mycket flexibelt och snabbt sätt som svar på marknadsefterfrågan när dessa tekniker inte omfattar personanpassning på grundval av automatiserat be- slutsfattande. När det gäller Energiföretagen Sveriges önskemål om ytter- ligare exemplifiering av vad som är att betrakta som ett personanpassat pris anser regeringen att, utöver vad som nu har konstaterats, det är en fråga som det bör överlämnas till rättstillämpningen att tydliggöra.

Information om att det finns en rättslig garanti

Enligt artikel 6.1 l i konsumenträttighetsdirektivet ska näringsidkaren innan konsumenten blir bunden av ett avtal påminna konsumenten om att det finns en rättslig garanti om avtalsenlighet för varorna. Bestämmelsen har nu ändrats på det sättet att näringsidkaren även ska påminna om att det finns en rättslig garanti om avtalsenlighet för digitalt innehåll och digitala tjänster.

I 2 kap. 2 § distansavtalslagen finns inte någon särskild bestämmelse som uttryckligen nämner begreppet rättsliga garantier. I samband med genomförandet av direktivet infördes dock ett informationskrav som tog sikte på den rätt som konsumenten har att reklamera enligt lag (punkten 8). Vidare infördes ett informationskrav rörande garantier eller liknande utfästelser (punkten 12). Med anledning av vissa synpunkter från kommis- sionen om genomförandet av direktivet och att det saknades en definition av begreppet garanti har informationskravet i punkten 12 förtydligats så att det nu framgår att information ska ges om åtaganden från näringsidka- ren eller tillverkaren om att, utöver vad som följer av lag, betala tillbaka det som har betalats för varan, byta ut eller reparera den eller utföra någon form av service på den, ifall varan inte överensstämmer med uppgifter som har lämnats i utfästelser eller marknadsföring eller om det finns andra av- vikelser från uppgifter som har lämnats på ett sådant sätt. I samband med lagändringen konstaterades att begreppet rättsliga garantier inte definieras i direktivet och att det inte används i svensk förmögenhetsrättslig lagstift- ning men att det, till skillnad från kommersiella garantier, förefaller ta sikte på rättigheter och skyldigheter som följer av lag (se prop. 2019/20:63 s. 30).

Slutsatsen bör, på samma sätt som Konsumentverket gör, kunna dras att uttrycket rättslig garanti avser den rätt som en konsument har enligt lag att åberopa ett fel i en vara, digitalt innehåll eller en digital tjänst, dvs. rätten att reklamera. Det är alltså fråga om informationskravet i punkten 8. Bestämmelsen är redan i dag utformad på ett sådant sätt att den gäller alla avtal som omfattas av lagens tillämpningsområde, dvs. såväl köp av varor som digitalt innehåll och digitala tjänster. Det finns därför inte behov av

några lagändringar med anledning av den nya lydelsen av konsument- Prop. 2021/22:174 rättighetsdirektivet. Därigenom undviks också den risk för begrepps-

förvirring som Konsumentverket framhåller skulle kunna bli följden om begreppet skulle användas i lagtexten.

Information om funktionalitet, kompatibilitet och driftskompatibilitet

Enligt artikel 6.1 r) i konsumenträttighetsdirektivet ska näringsidkaren ge information om funktionen, inklusive användning av tekniska skyddsåt- gärder för digitalt innehåll. Enligt artikel 6.1 s) ska information ges om det digitala innehållets relevanta driftskompatibilitet med maskin- och pro- gramvara, enligt vad näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas ha känt till.

Informationskraven i de båda bestämmelserna har nu utvidgats till att även gälla varor med digitala delar och digitala tjänster. Enligt artikel

6.1s) ska näringsidkaren nu också informera om relevant kompatibilitet och driftskompatibilitet mellan varor med digitala delar, digitalt innehåll och digitala tjänster, enligt vad näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas ha känt till.

I konsumenträttighetsdirektivet har definitioner av begreppen funktio- nalitet, kompatibilitet och driftskompatibilitet införts. Dessa hänvisar till definitioner av samma begrepp i digitaldirektivet. I 2 kap. 2 § första stycket 18 distansavtalslagen finns en bestämmelse om näringsidkarens skyldighet att informera om funktionen hos digitalt innehåll. Bestämmelsen innebär att näringsidkaren innan avtal ingås ska informera om funktionen hos digi- talt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och, i den utsträckning näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas känna till det, vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet.

Informationskravet om funktionaliteten hos digitalt innehåll behöver utvidgas så att det även gäller varor med digitalt innehåll och digitala tjänster.

I syfte att göra regleringen överskådlig bör det utvidgade informations- kravet i fråga om kompatibiliteten och driftskompatibiliteten införas i en ny egen punkt. Bestämmelsen bör, med viss språklig justering av utred- ningens förslag, utformas i nära anslutning till direktivtexten. Av det skälet finns det inte förutsättningar att, som Småföretagarnas Riksförbund anför, i lagtexten koppla begreppet kompatibilitet till standarder. Vidare löses eventuella oklarheter i direktivet när det gäller informationskravet, för- hållanden som påpekas av bl.a. IT&Telekomföretagen och Svensk Handel, enligt regeringen bäst i rättstillämpningen.

I lagrådsremissen föreslogs att ”rimligen kan förväntas känna till” skulle användas för att beskriva näringsidkarens kännedom. Lagrådet invänder att det inte kan antas handla om någons förväntning på vad näringsidkaren känner till utan om vad näringsidkaren borde känna till och att det mång- tydiga ordet ”rimligen” bör undvikas. Regeringen noterar att förslaget i lagrådsremissen används i ändringsdirektivet och att ordet ”rimligen” inte

är en nymodighet i den konsumentköprättsliga lagstiftningen. Samtidigt är ”rimligen” ett ord som beroende på sitt sammanhang har mer än en betydelse och som riskerar att kunna missförstås (jfr prop. 2021/22:85 s. 69). Mot den bakgrunden instämmer regeringen i Lagrådets bedömning att formuleringen ”borde känna till” är att föredra.

Prop. 2021/22:174	7.5	Avtal som ingås på en marknadsplats online

	Regeringens förslag: Innan ett avtal ingås på en marknadsplats online
	ska den näringsidkare som tillhandahåller marknadsplatsen ge konsu-
	menten information om
	1. de kriterier som främst bestämmer rankningen av de erbjudanden
		som presenteras vid en sökning och deras betydelse jämfört med
		andra kriterier,
	2. huruvida den som erbjuder en vara, en tjänst eller digitalt innehåll
		är näringsidkare eller inte, baserat på den uppgift om det som denne
		lämnat,
	3. ifall den som erbjuder en vara, en tjänst eller digitalt innehåll inte är
		näringsidkare, att bestämmelserna i distansavtalslagen och andra
		konsumentskyddande lagar inte gäller, och
	4. i de fall förpliktelserna enligt avtalet är uppdelade mellan den som
		erbjuder en vara, en tjänst eller digitalt innehåll och den som till-
		handahåller marknadsplatsen, hur förpliktelserna är uppdelade.
	Informationen ska ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpas-
	sat till det medel för distanskommunikation som används. Informatio-
	nen om de kriterier som främst bestämmer rankningen av erbjudanden
	ska ges i ett särskilt avsnitt i onlinegränssnittet och vara direkt och lätt
	tillgänglig från den plats där sökresultaten presenteras.

	Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred-
	ningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.
	Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	lämnar inte några synpunkter. Konsumentverket ser positivt på att det
	införs ett informationskrav eftersom det underlättar för konsumenten att
	tillvarata sina intressen. Swedac tillstyrker särskilt bestämmelsen om att
	näringsidkaren ska informera om hur förpliktelserna enligt avtalet är
	uppdelade mellan den som erbjuder en vara, en tjänst eller digitalt innehåll
	och den som tillhandahåller marknadsplatsen. Juridiska fakultetsnämnden
	vid Stockholms universitet anser att det framstår som inkonsekvent att hän-
	synstagandet till särskilt utsatta personer inte skulle göra sig gällande
	beträffande den information som ska lämnas enligt 2 kap. 2 b § distans-
	avtalslagen. Fakultetsnämnden har även lagtekniska synpunkter.
	Skälen för regeringens förslag
	Direktivregleringen
	I konsumenträttighetsdirektivet har införts en ny artikel, 6a, med särskilda
	informationskrav för avtal som ingås på marknadsplatser online. Bak-
	grunden till detta (jfr skäl 24 till ändringsdirektivet) är att när konsumenter
	erbjuds produkter på marknadsplatser online är både den som tillhanda-
	håller marknadsplatsen och den som säljer produkten delaktiga i tillhanda-
	hållandet av den förhandsinformation som ska ges innan avtal ingås. Det
	kan vara svårt för konsumenter att förstå vem som är deras avtalspart och
	hur deras rättigheter och skyldigheter påverkas av detta.
	En marknadsplats online definieras i direktivet som en tjänst som an-
80	vänder programvara inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller

en applikation, som administreras av en näringsidkare eller för dennas Prop. 2021/22:174 räkning, som ger konsumenter möjlighet att ingå distansavtal med andra

näringsidkare eller konsumenter (se artikel 2.17). En leverantör av en marknadsplats online definieras som en näringsidkare som tillhandahåller en marknadsplats online till konsumenter (se artikel 2.18).

Enligt den nya artikel 6a ska leverantören av marknadsplatsen online, innan en konsument blir bunden av ett distansavtal eller ett motsvarande erbjudande på en marknadsplats online, utan att det påverkar tillämpning- en av direktivet om otillbörliga affärsmetoder, klart och tydligt, och på ett sätt som är lämpligt för medlet för distanskommunikation, ge konsu- menten information om följande:

–Allmän information, som tillhandahålls i ett särskilt avsnitt av online- gränssnittet och är direkt och enkelt tillgänglig från den sida där sök- resultaten presenteras, om de huvudparametrar som bestämmer rank- ningen, enligt definitionen i artikel 2.1 m i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, av erbjudanden som presenteras för konsumenten till följd av sökningen och dessa parametrars relativa betydelse jämfört med andra parametrar.

–Huruvida den tredje part som erbjuder varorna, tjänsterna eller det digitala innehållet är näringsidkare eller inte, på grundval av den tredje partens förklaring till leverantören av marknadsplatsen online.

–När den tredje part som erbjuder varorna, tjänsterna eller det digitala innehållet inte är en näringsidkare, att konsumenträttigheterna enligt unionens konsumentskyddslagstiftning inte är tillämpliga på avtalet.

–I tillämpliga fall, hur skyldigheterna enligt avtalet är uppdelade mellan den tredje part som erbjuder varorna, tjänsterna eller det digitala inne- hållet och leverantören av marknadsplatsen online. Denna information påverkar inte det ansvar som leverantören av marknadsplatsen online eller tredjepartsnäringsidkaren har när det gäller avtalet enligt annan unionsrätt eller nationell rätt.

Av artikeln framgår att medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämp- ningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden, får införa ytterligare informationskrav för leverantörer av marknadsplatser online. Sådana be- stämmelser ska vara proportionella, icke-diskriminerande och motiverade med hänsyn till konsumentskyddet.

Nya informationskrav för avtal som ingås på en marknadsplats online

De nya informationskraven för leverantörer av marknadsplatser online bör lämpligen införas genom en ny bestämmelse i distansavtalslagen. Rege- ringen delar Konsumentverkets och Swedacs inställning till informations- kraven när det gäller att dessa kan underlätta för konsumenten att tillvarata sina intressen. I syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning inom unionen bör informationskraven utformas i nära anslutning till direktivtexten. Bestämmelserna bör formuleras så att de riktar sig till den näringsidkare som tillhandahåller marknadsplatsen. Detta ligger i linje med direktivets definition av begreppet leverantör av en marknadsplats online och innebär

Prop. 2021/22:174 att det inte behöver införas någon särskild definition av detta begrepp i lagen (se avsnitt 7.3).

I avsnitt 5.4 och 5.5 föreslås att det även i marknadsföringslagen införs informationskrav om rankning och huruvida den som erbjuder en produkt på en marknadsplats online är näringsidkare. Dessa och de nu aktuella reglerna är i vissa avseenden överlappande. Som utredningen framhåller är dock även de bakomliggande direktiven utformade på det sättet. I artikel 6a i konsumenträttighetsdirektivet framhålls att informationskraven i bestämmelsen gäller utan att det påverkar tillämpningen av direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Med hänsyn till hur direktiven är utformade, och i syfte att undvika oklarheter, bör informationskraven i konsument- rättighetsdirektivet i sin helhet komma till uttryck i distansavtalslagen.

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det inte finns skäl att utnyttja möjligheten att införa ytterligare informationskrav utöver de som regleras i direktivet. Informationskraven i direktivet bedöms vara till- räckliga för att tillgodose konsumenternas behov av information vid avtal som ingås på en marknadsplats online.

Bestämmelserna i direktivet om hur informationen ska lämnas bör lämp- ligen genomföras genom ändringar i 2 kap. 3 § distansavtalslagen. Av paragrafens första stycke framgår att information enligt 2 kap. 2 och 2 a §§ ska ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Den bestämmelsen bör utvidgas till att även omfatta det nya informationskravet för näringsidkare som till- handahåller en marknadsplats online. Därigenom uppfylls de krav som direktivet ställer på hur informationen ska ges. I likhet med vad Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser bör hänsyn tas till särskilt utsatta personer på samma sätt som redan gäller för informationen enligt 2 kap. 2 och 2 a §§.

Eftersom det är fråga om information om hur information ska ges innan ett distansavtal ingås bör det vidare i 2 kap. 3 § distansavtalslagen införas en bestämmelse om att informationen om de kriterier som främst bestäm- mer rankningen av erbjudanden ska ges i ett särskilt avsnitt i onlinegräns- snittet och vara direkt och lätt tillgänglig från den plats där sökresultaten presenteras (jfr övervägandena i avsnitt 5.5 om informationskravet gällande rankning i marknadsföringslagen). I likhet med utredningen, och till skillnad från Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, bedömer regeringen att det är lämpligast att det görs i en ny mening i det första stycket i paragrafen.

7.6 Tjänster som börjar utföras under ångerfristen

Regeringens bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser med anledning av tilläggen i konsumenträttighetsdirektivet om tjänster som börjar utföras under ångerfristen.

	Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna har inte några synpunkter på bedömningen.
	Skälen för regeringens bedömning: I artikel 7 och 8 i konsument-
	rättighetsdirektivet finns vissa bestämmelser om ingående av distansavtal
82	och avtal utanför affärslokaler. Artikel 7.3 och 8.8 tar sikte på

tillhandahållandet av tjänster eller leverans av vatten, gas eller el i de fall när försäljningen inte sker i en begränsad volym eller en fastställd kvanti- tet. Om konsumenten vill att utförandet av tjänsten eller leveransen ska inledas redan under ångerfristen ska näringsidkaren kräva att konsumenten kommer in med en uttrycklig begäran om det. Vid avtal utanför affärs- lokaler ska begäran ges på ett varaktigt medium.

Bestämmelserna bör läsas tillsammans med artikel 14.3 som reglerar konsumentens skyldigheter vid frånträde av avtal. Om konsumenten ut- övar sin ångerrätt efter att ha lämnat in en begäran i enlighet med artiklarna

7.3eller 8.8 ska konsumenten betala näringsidkaren ett belopp som står i proportion till omfattningen av de tjänster som har tillhandahållits fram till dess att konsumenten underrättar näringsidkaren om att konsumenten ut- övar sin ångerrätt. Det finns även ett samband med regleringen i artikel 16.1, som innebär att ångerrätten inte gäller för avtal om tillhandahållande av en tjänst sedan tjänsten fullständigt utförts, såvida tjänsten har börjat utföras med konsumentens uttryckliga samtycke och konsumenten har medgett att ångerrätten går förlorad efter det att näringsidkaren har full- gjort avtalet.

Genom ändringsdirektivet har det förtydligats att artiklarna 7.3 och 8.8 gäller avtal som innebär en betalningsförpliktelse för konsumenten. Vidare har det tillagts att näringsidkaren ska begära att konsumenten medger att konsumentens ångerrätt går förlorad efter det att näringsidkaren full- ständigt utfört avtalet. Ändringarna innebär att bestämmelserna nu stäm- mer bättre överens med det nämnda undantaget från ångerrätten i artikel

16.1och konsumentens skyldigheter vid frånträde av avtalet i artikel 14.3. Vid genomförandet av konsumenträttighetsdirektivet infördes i distans- avtalslagen inte någon särskild bestämmelse om vad näringsidkaren ska kräva när en tjänst m.m. inleds under ångerfristen. Av 2 kap. 11 § 1 fram- går dock att ångerrätten inte gäller för avtal som avser en tjänst som har fullgjorts, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till att tjänsten börjar utföras och gått med på att det inte finns någon ångerrätt när tjänsten har fullgjorts. I 2 kap. 15 § 3 och 4 regleras vad konsumenten ska ersätta näringsidkaren för vid utövande av ångerrätten. Enligt punkten 3 ska kon- sumenten ersätta näringsidkaren med en proportionell andel av det av- talade priset, i den mån priset är skäligt, för en tjänst som delvis utförts innan konsumenten utövade ångerrätten, under förutsättning att konsu- menten uttryckligen, och i fråga om avtal utanför affärslokaler i en hand- ling eller i någon annan läsbar och varaktig form, har begärt att tjänsten skulle börja utföras under ångerfristen, och näringsidkaren har gett konsu- menten information enligt 2 § första stycket 9 och 11 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket. I punkten 4 finns en motsvarande bestämmelse för avtal om vatten, gas eller el, när försäljningen inte skett i en begränsad volym eller en fastställd kvantitet, eller fjärrvärme, där leveransen på-

börjats innan konsumenten utövade ångerrätten.

I enlighet med vad som ovan anförts framgår det av regleringen i distansavtalslagen att näringsidkaren måste kräva att konsumenten uttryckligen begär att tjänsten ska börja utföras, för att ha rätt till en andel av priset för en tjänst som delvis har utförts om konsumenten utövar sin ångerrätt innan ångerfristen löpt ut. Vidare förutsätter en tillämpning av undantaget från ångerrätten för tjänster som har fullgjorts att konsumenten har medgett att det inte finns någon ångerrätt. Som framgår av avsnitt 7.9.1

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 föreslås att det i bestämmelsen görs ett tillägg om att detta endast ska gälla för tjänster som har fullgjorts mot betalning. Enligt regeringen innebär det att svensk rätt lever upp till direktivets krav, inklusive de ändringar som nu införs genom ändringsdirektivet. Det behövs därför inga ytterligare lag- ändringar med anledning av de nu aktuella ändringarna i direktivet.

7.7 Näringsidkarens skyldighet att ge konsumenten ett standardformulär för utövande av ångerrätten

Regeringens bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser med anledning av ändringarna i konsumenträttighetsdirektivet om näringsidkarens skyldighet att ge konsumenten ett standardformulär för utövande av ångerrätten.

	Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna har inte några synpunkter på bedömningen.
	Skälen för regeringens bedömning: Artikel 8.4 i konsumenträttighets-
	direktivet innehåller en särskild bestämmelse för situationer då avtal ingås
	med hjälp av ett medel för distanskommunikation som medger ett be-
	gränsat utrymme eller en begränsad tid för att visa informationen. Så kan
	exempelvis vara fallet om avtalet ingås muntligen per telefon eller genom
	sms. I ett sådana fall måste viss närmare angiven information ges till kon-
	sumenten med det kommunikationsmedlet. Övrig information får lämnas
	på något annat lämpligt sätt i enlighet med kraven i artikel 8.1. Ett lämpligt
	sätt kan vara att näringsidkaren hänvisar konsumenten till någon annan
	informationskälla, t.ex. genom en länk till näringsidkarens webbplats där
	den relevanta informationen är direkt och lätt tillgänglig (skäl 36 till direk-
	tivet).
	I artikel 8.4 har det genom ändringsdirektivet förtydligats att standard-
	formuläret för utövande av ångerrätt i bilaga I B till direktivet inte behöver
	lämnas med det kommunikationsmedel som används för ingående av
	avtalet enligt bestämmelsen. Standardformuläret får lämnas på något annat
	lämpligt sätt i enlighet med kraven i artikel 8.1.
	Bestämmelsen i artikel 8.4 har sin motsvarighet i 2 kap. 3 § andra stycket
	distansavtalslagen. Bestämmelsen tar sikte på situationer då avtalet ska
	ingås genom ett sådant medel för distanskommunikation som gör att in-
	formation endast kan ges i begränsad omfattning eller under begränsad tid.
	Mot bakgrund av en dom från EU-domstolen (EU-domstolens dom av
	den 23 januari 2019, Walbusch Walter Busch, C-430/17, EU:C:2019:47)
	har bestämmelsen ändrats samtidigt som en ny bestämmelse har införts i
	2 kap. 2 a §. Sedan den 1 maj 2020 gäller att näringsidkaren innan ett avtal
	ingås, om det finns en ångerrätt, ska ge konsumenten ett standardformulär
	för utövande av ångerrätten. I de situationer som omfattas av 3 § andra
	stycket får standardformuläret ges på något annat lämpligt sätt i enlighet
	med kraven i första stycket i paragrafen. Det är alltså möjligt att t.ex. ingå
	avtal per telefon eller sms utan att samtidigt behöva ge konsumenten
	standardformuläret för utövande av ångerrätten genom det kommunika-
84	tionssättet. Formuläret kan exempelvis skickas med e-post eller finnas
84

tillgängligt på en webbplats dit konsumenten hänvisas (se prop. Prop. 2021/22:174 2019/20:63 s. 57). Vid telefonförsäljning finns det i 2 kap. 3 a § distans-

avtalslagen krav på att konsumenten efter samtalet skriftligen accepterar näringsidkarens anbud för att avtalsbundenhet ska uppstå.

Regeringen konstaterar att den svenska regleringen, efter lagändringen, överensstämmer med direktivets nya lydelse. Det behövs därför inga ytter- ligare lagändringar för att genomföra ändringarna i direktivbestämmelsen.

7.8Ångerfristen vid försäljning i konsumentens bostad och under utflykter

Regeringens bedömning: Ångerfristen bör inte förlängas vid avtal som ingås i samband med att en näringsidkare utan att konsumenten begärt det besöker konsumentens bostad eller utflykter som organiseras av en näringsidkare.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker bedömningen

eller lämnar inte några synpunkter. Konsumentverket för fram att det verkar vara en väl avvägd åtgärd för att stärka det civilrättsliga skydd som distansavtalslagen syftar till att förlänga ångerfristen till 30 dagar.

Skälen för regeringens bedömning: Genom ändringsdirektivet har artiklarna 9 och 10 i konsumenträttighetsdirektivet ändrats. De innehåller bestämmelser om konsumentens ångerrätt. I artikel 9 har det införts en ny punkt, 1a, som innebär att medlemsstaterna får anta bestämmelser om att ångerfristen förlängs till 30 dagar för avtal som ingås i samband med en näringsidkares inte begärda besök i konsumentens hem eller utflykter som organiseras av en näringsidkare, vars syfte eller resultat är marknadsföring eller försäljning av produkter till konsumenter. En förutsättning är att be- stämmelserna ska vara proportionella, icke-diskriminerande och moti- verade med hänsyn till konsumentskyddet. Som en följd av den nya be- stämmelsen har artiklarna 9.2, 10.2 och 14.4 b led i ändrats så att ånger- fristen i dessa bestämmelser får vara 30 dagar om medlemsstaterna har valt att utnyttja möjligheten i punkten 1a och förlängt ångerfristen till 30 dagar.

Syftet med ändringarna är att skydda konsumenter mot aggressiva eller vilseledande marknadsföringsmetoder. Medlemsstaterna ska ha frihet att anta nationella bestämmelser för att införa ett särskilt skydd för konsu- menter i de nämnda situationerna. Som beskrivs i avsnitt 5.7 har det även i direktivet om otillbörliga affärsmetoder införts möjligheter för medlems- staterna att anta nationella bestämmelser för att begränsa hemförsäljning och försäljning vid utflykter.

Bestämmelser om konsumentens ångerrätt finns i 2 kap. 10–16 §§ distansavtalslagen. Konsumenten har, med vissa undantag, rätt att ångra ett avtal inom 14 dagar. För avtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara börjar fristen löpa den dag då konsumenten får varan i sin besittning. Vid avtal om en tjänst börjar fristen i stället löpa den dag då avtalet ingås.

Regeringen konstaterar att det visserligen rör sig om situationer där det finns en särskild risk för överraskningseffekter och ett potentiellt psyko-

logiskt tryck på konsumenten. Som har redogjorts för i avsnitt 5.7 finns

Prop. 2021/22:174 det dock flera bestämmelser i marknadsföringslagen som är tillämpliga på de aktuella affärsmetoderna och vilka syftar till att skydda konsumenter mot aggressiva och vilseledande affärsmetoder. Till det kommer att bestämmelserna om informationsplikt och ångerrätten i distansavtalslagen innebär ett skydd för konsumenter mot oönskade impulsköp. Syftet med ångerrätten är att konsumenten alltid ska få en viss tid på sig för att överväga om han eller hon vill stå fast vid avtalet. En förlängd ångerfrist skulle visserligen ge konsumenten mer tid att överväga köpet. Regeringen delar också Konsumentverkets uppfattning att en förlängning av ånger- fristen i och för sig skulle kunna ha förutsättningar att stärka det civil- rättsliga skyddet i distansavtalslagen. Enligt regeringen är dock den frist på 14 dagar som i dag gäller för alla avtalstyper väl avvägd. Att införa en särskild frist för vissa avtalstyper riskerar att leda till ökad osäkerhet om vad som gäller. Möjligheten att förlänga ångerfristen för avtal som ingås vid försäljning i konsumentens bostad eller vid utflykter bör därför inte användas.

7.9Undantag från ångerrätten

I artikel 16 i konsumenträttighetsdirektivet anges ett antal undantags- situationer där medlemsstaterna inte får tillåta någon ångerrätt. Ändrings- direktivet innebär att det görs vissa ändringar och tillägg i artikeln. I detta avsnitt redogörs för dessa och för behovet av lagändringar.

7.9.1Avtal om digitala tjänster

Regeringens förslag: Ångerrätt ska inte gälla för avtal som avser en digital tjänst som har fullgjorts och som inte har fullgjorts mot betal- ning.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred- ningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt över förslaget. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet noterar att det inte är lätt att utläsa tydliga linjer ur den massa av undantag från ångerrätten som föreskrivs i konsumenträttighetsdirektivet, men att det finns föga utrymme för andra lösningar. Svensk Handel instämmer i utredningens uppfattning att vissa bestämmelser om ångerrätten behöver ändras så att de överensstämmer med direktivet. Svea hovrätt anser att bestämmelsen bör utformas i närmare anslutning till direktivtexten.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 16 a i konsumenträttighets- direktivet finns ett undantag från ångerrätten för avtal om tjänster som har fullgjorts under ångerfristen. Undantaget förutsätter att tjänsten har börjat utföras med konsumentens uttryckliga samtycke och att konsumenten medgett att ångerrätten går förlorad efter det att näringsidkaren fullgjort avtalet.

I bestämmelsen har ett tillägg gjorts som innebär att de angivna förut- sättningarna för undantaget från ångerrätten endast gäller om avtalet inne- bär en betalningsförpliktelse för konsumenten. Om avtalet inte innebär en

betalningsförpliktelse gäller undantaget från ångerrätten förutsättnings- Prop. 2021/22:174 löst. Det krävs alltså inte att konsumenten uttryckligen samtycker till att

tjänsten börjar utföras eller att konsumenten avstår från ångerrätten. Bestämmelsen bör läsas tillsammans med artikel 3.1a, som handlar om

direktivets tillämpningsområde, vilket har utvidgats så att direktivet nu inte bara gäller avtal som innebär en betalningsförpliktelse för konsument- en (dvs. där konsumenten betalar ett pris). I fråga om tillhandahållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium eller en digital tjänst gäller direktivet även om avtalet inte innebär en betalningsskyldig- het, men konsumenten tillhandahåller sina personuppgifter till närings- idkaren (se avsnitt 7.2). I praktiken innebär detta att konsumenten, om ett avtal gäller en digital tjänst och konsumenten tillhandahåller sina person- uppgifter, inte har någon ångerrätt sedan den digitala tjänsten har full- gjorts.

Konsumenträttighetsdirektivet har, i sin tidigare lydelse, i denna del genomförts i 2 kap. 11 § första stycket 1 distansavtalslagen. Enligt bestäm- melsen gäller inte ångerrätten för avtal som avser en tjänst som har full- gjorts, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till att tjänsten börjar utföras och gått med på att det inte finns någon ångerrätt när tjänsten har fullgjorts. Bestämmelsen behöver nu, som Svensk Handel och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet konstaterar, ändras så att den överensstämmer med direktivet. Det bör, som Lagrådet förordar, framgå att de förutsättningar som anges för undantaget från ångerrätten endast gäller om avtalet avser en tjänst som har fullgjorts mot betalning. Endast i sådana fall ska det krävas att konsumenten uttryckligen samtycker till att tjänsten börjar utföras och medger att det inte finns någon ångerrätt.

Till skillnad från Svea hovrätt anser regeringen inte att det finns skäl att utforma lagtexten i ännu närmare anslutning till direktivtexten.

7.9.2Avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll

Regeringens förslag: Ångerrätt ska inte gälla för avtal om tillhanda- hållande av digitalt innehåll på något annat sätt än på ett fysiskt medium, om tillhandahållandet har påbörjats.

För avtal som innebär en betalningsförpliktelse för konsumenten ska undantaget från ångerrätten förutsätta att konsumenten uttryckligen har samtyckt till att tillhandahållandet påbörjas och gått med på att det därigenom inte finns någon ångerrätt. Näringsidkaren ska vidare ha gett en bekräftelse på eller en kopia av avtalet enligt bestämmelserna i distansavtalslagen om hur information ska ges vid distansavtal respek- tive vid avtal utanför affärslokaler.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred- ningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar inte några synpunkter. Konsumentverket välkomnar att det införs en tredje förutsättning för undantag om avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 16 m i konsument-

rättighetsdirektivet finns ett undantag från ångerrätten som tar sikte på

Prop. 2021/22:174 tillhandahållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium. Ångerrätten gäller inte om tillhandahållandet inletts med konsumentens uttryckliga samtycke på förhand och konsumenten medgett att ångerrätten går förlorad.

I bestämmelsen har gjorts ett tillägg som innebär att de angivna förut- sättningarna för undantaget från ångerrätten endast gäller om avtalet inne- bär en betalningsförpliktelse för konsumenten. Om avtalet inte innebär en betalningsförpliktelse krävs det alltså inte att konsumenten uttryckligen samtycker till att tillhandahållandet påbörjas eller att konsumenten avstår från ångerrätten. Som har beskrivits ovan i avsnitt 7.9.1 ska ändringen läsas tillsammans med artikel 3.1a som rör direktivets tillämpningsom- råde. Det har utvidgats på det sättet att direktivet inte bara gäller avtal som innebär en betalningsförpliktelse för konsumenten. I fråga om tillhanda- hållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium gäller direktivet även om avtalet inte innebär en betalningsskyldighet, men om konsumenten tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla personupp- gifter till näringsidkaren (se närmare om detta avsnitt 7.2).

I fråga om avtal som innebär en betalningsförpliktelse för konsumenten, har det införts en ny tredje förutsättning för undantaget från ångerrätten. Det förutsätts i dessa fall att näringsidkaren har gett en bekräftelse i enlighet med artikel 7.2 eller 8.7. Vid distansavtal ska en bekräftelse på det ingångna avtalet alltså ha getts på ett varaktigt medium. Vid avtal utanför affärslokaler ska näringsidkaren ha tillhandahållit konsumenten en kopia av avtalet eller en bekräftelse på ett varaktigt medium.

Ändringarna i direktivet innebär att undantaget från ångerrätten i 2 kap. 11 § 11 distansavtalslagen, med viss språklig justering av utredningens förslag, behöver ändras så att det motsvarar den nya lydelsen av direktivet.

Enligt direktivet gäller vidare undantaget från ångerrätten endast om ”tillhandahållandet inletts” med konsumentens uttryckliga samtycke på förhand. Innebörden av detta måste vara att konsumenten innan tillhanda- hållandet inleds har ångerrätt. Det är först när tillhandahållandet inleds som konsumenten förlorar sin ångerrätt, t.ex. genom att konsumenten laddar ned ett musikstycke eller en e-bok som han eller hon köpt. Någon motsvarande begränsning av undantaget från ångerrätten finns inte i den aktuella bestämmelsen i distansavtalslagen. Regeringen anser, i likhet med utredningen och Konsumentverket, att det är lämpligt att detta justeras så att begränsningen kommer till uttryck i bestämmelsen. Lagtexten bör formuleras så att ångerrätt inte gäller om tillhandahållandet av det digitala innehållet har påbörjats.

För avtal som innebär en betalningsförpliktelse för konsumenten bör det i enlighet med ändringarna i direktivet framgå att undantaget från ånger- rätten förutsätter att konsumenten uttryckligen har samtyckt till att till- handahållandet inleds och gått med på att det därigenom inte finns någon ångerrätt samt näringsidkaren gett en bekräftelse på avtalet enligt 4 § (distansavtal) eller en kopia av avtalet alternativt en bekräftelse på avtalet enligt 5 § andra stycket (avtal utanför affärslokaler).

7.9.3	Avtal som ingås vid försäljning i konsumentens	Prop. 2021/22:174
	bostad och under utflykter

Regeringens bedömning: Undantagen från ångerrätten bör inte be- gränsas för avtal som ingås vid försäljning i konsumentens bostad eller under utflykter.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar inte några synpunkter. Konsumentverket anser att en begränsning av undantagen från ångerrätten är proportionellt.

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 16 i konsumenträttighets- direktivet har det lagts till en bestämmelse som ger medlemsstaterna möjlighet att avvika från undantagen från ångerrätten enligt första stycket a, b, c och e när det gäller avtal som ingås i samband med en näringsidkares inte begärda besök i konsumentens hem eller under utflykter som organi- seras av en näringsidkare i marknadsförings- eller försäljningssyfte. I de nämnda punkterna undantas tjänster som har fullgjorts och avtal om till- handahållande av varor eller tjänster vars pris beror på sådana svängningar på marknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan uppstå under den tid när ångerfristen löper. Vidare undantas avtal om varor som har tillverkats enligt konsumentens anvisningar eller som har getts en tyd- lig personlig prägel och avtal om förslutna varor som av hälsoskydds- eller hygienskäl inte lämpligen kan returneras och som öppnats av konsumenten efter det att de har levererats. För dessa avtal får medlemsstaterna alltså nu föreskriva att konsumenten ska ha ångerrätt om avtalen ingås vid för- säljning i konsumentens bostad och under utflykter.

En utvidgning av ångerrätten i de beskrivna situationerna skulle ge kon- sumenterna ett ökat skydd vid avtal utanför affärslokaler. Som nämnts kan det i dessa sammanhang finnas en särskild risk för överraskningseffekter och ett potentiellt psykologiskt tryck på konsumenten. Konsumenten skulle ges tid att överväga om denne vill stå fast vid avtalet. Samtidigt ska beaktas att direktivbestämmelsen tar sikte på ett begränsat antal varor och tjänster. Det kan också ifrågasättas om det är rimligt att en konsument ska kunna ångra t.ex. köp av en vara som har tillverkats enligt konsumentens anvisningar eller som har getts en tydlig personlig prägel. Det rör sig om varor som näringsidkaren normalt sett inte har i sitt sortiment och som denne kan få svårt att sälja till någon annan om konsumenten ångrar köpet. Samma överväganden gör sig gällande för varor som av hälsoskydds- eller hygienskäl inte lämpligen kan returneras och som har öppnats av konsu- menten efter det att de har levererats, t.ex. kosmetika och underkläder.

Vid en avvägning mellan de berörda intressena finns det enligt regering- en, till skillnad från vad Konsumentverket anser, inte anledning att införa ångerrätt i de situationer som avses i direktivet. Möjligheten som direktivet ger att begränsa undantagen från ångerrätten vid avtal som ingås vid försäljning i konsumentens bostad eller under utflykter bör därför inte användas.

Prop. 2021/22:174 7.9.4		Reparationer som har fullgjorts

	Regeringens förslag: Ångerrätt ska inte gälla för en tjänst som har full-
	gjorts, om konsumenten uttryckligen har begärt ett besök från närings-
	idkaren i syfte att denne ska utföra reparationsåtgärder och konsu-
	menten uttryckligen har samtyckt till att tjänsten börjar utföras.

	Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred-
	ningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.
	Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt
	över förslaget. Föreningen Installatörsföretagen tillstyrker förslaget och
	anför att den nuvarande regleringen innebär en börda för näringsidkare
	samt att behovet av konsumentskydd inte är lika uttalat när konsumenten
	på eget initiativ begär ett besök från näringsidkaren. Konsumentverket
	motsätter sig att det införs ett undantag för reparationsåtgärder som har
	fullgjorts och anser att den nuvarande regleringen är väl avvägd. Ett
	införande av undantaget riskerar, enligt myndigheten, också att leda till
	gränsdragningsproblem när det gäller begreppet ”reparationsåtgärder”.
	Sveriges Konsumenter och Villaägarnas Riksförbund är kritiska till att
	möjligheten att undanta vissa reparationstjänster från ångerrätten används
	samt anser att förslaget går för långt och kommer att gynna oseriösa före-
	tag, bl.a. i byggbranschen. De sistnämnda remissinstanserna förespråkar
	att ett tillägg görs om att konsumenten på eget initiativ ska ha kontaktat
	näringsidkaren för att undantaget ska vara tillämpligt.
	Skälen för regeringens förslag: I artikel 16 i konsumenträttighetsdirek-
	tivet har införts en möjlighet för medlemsstaterna att göra undantag från
	ångerrätten för tjänsteavtal när konsumenten uttryckligen har begärt ett be-
	sök från näringsidkaren i syfte att utföra reparationer. Medlemsstaterna får
	enligt undantaget föreskriva att konsumenten förlorar ångerrätten efter det
	att tjänsten fullständigt utförts, förutsatt att tjänsten har börjat utföras med
	konsumentens uttryckliga förhandssamtycke. Undantaget gäller endast
	avtal som innebär en betalningsskyldighet för konsumenten.
	Enligt distansavtalslagen gäller ångerrätt inte för avtal som avser en
	tjänst som har fullgjorts, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till
	att tjänsten börjar utföras och gått med på att det inte finns någon ångerrätt
	när tjänsten har fullgjorts (2 kap. 11 § 1).
	Om näringsidkaren har fullgjort tjänsten inom ångerfristen utan att kon-
	sumenten har avstått från ångerrätten har konsumenten kvar sin ångerrätt.
	I fall då konsumenten uttryckligen har begärt att tjänsten ska börja utföras
	under ångerfristen har näringsidkaren dock normalt rätt till ersättning för
	den del av tjänsten som har utförts innan konsumenten utövar sin ångerrätt
	(2 kap. 15 § 3 distansavtalslagen). Om tjänsten helt har fullgjorts innebär
	detta i regel att konsumenten ska betala hela det avtalade priset. När det
	gäller avtal utanför affärslokaler gäller ett särskilt formkrav för konsu-
	mentens begäran om att tjänsten ska börja utföras. Begäran ska lämnas i
	en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form. Ytterligare en
	förutsättning för att konsumenten ska bli ersättningsskyldig är att konsu-
	menten har fått information om ångerrätten enligt 2 kap. 2 § första stycket
	9 och 11 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket.
	I 2 kap. 11 § 13 distansavtalslagen finns ett särskilt undantag från
90	ångerrätten	för avtal som avser en brådskande reparations- eller

underhållsåtgärd vid ett besök i konsumentens bostad, om besöket äger rum på konsumentens initiativ och uttryckliga begäran och reparations- eller underhållsåtgärden omfattas av konsumentens begäran eller har ett direkt samband med denna. I sådana fall krävs alltså inte att konsumenten gått med på att det inte finns någon ångerrätt.

Den nya direktivbestämmelsen i artikel 16 medför att en medlemsstat får ha bestämmelser som innebär att ångerrätten avseende reparationer upphör när åtgärderna har fullgjorts, och det utan att det krävs att konsu- menten har meddelat att han eller hon har avstått från sin ångerrätt. Efter- som direktivregleringen är frivillig för medlemsstaterna att genomföra uppkommer frågan om det finns ett praktiskt behov av att ta bort kravet på avstående från ångerrätten i den situationen där konsumenten uttryckligen har begärt ett besök från näringsidkaren i syfte att utföra reparationer som inte är brådskande (jfr 2 kap. 11 § 1 distansavtalslagen).

Det nuvarande kravet på näringsidkare att innan avtalet börjar utföras fråga konsumenten om denne går med på att det inte finns någon ångerrätt när tjänsten har fullgjorts innebär en viss börda för näringsidkaren. Om näringsidkaren förbiser att ta upp frågan blir konsumenten visserligen normalt skyldig att ersätta näringsidkaren för den tjänst som utförts med stöd av bestämmelsen i 2 kap. 15 § 3 distansavtalslagen. Det kan dock vara så att näringsidkaren inte har tänkt på att informera om ångerrätten på det sätt som följer av lagen. Näringsidkaren går i sådant fall miste om ersätt- ningen för det arbete som har utförts.

Att en näringsidkare i den beskrivna situationen helt går miste om rätten till ersättning för en tjänst som har fullgjorts endast på grund av att närings- idkaren har brustit i sin informationsskyldighet kan tyckas innebära att konsumenten ges en omotiverat stor fördel i förhållande till näringsidka- ren. Behovet av skydd för konsumenten är många gånger inte heller, som Föreningen Installatörsföretagen framhåller, lika uttalat i situationer där konsumenten begär ett besök från näringsidkaren som vid traditionell hemförsäljning. När det gäller avtal om hantverkstjänster kan det i prakti- ken bero på tillfälligheter om avtalet ingås i konsumentens bostad eller t.ex. per telefon eller e-post. Om avtalet ingås per telefon eller e-post har konsumenten i många fall inte någon ångerrätt eftersom hantverkare ofta inte kan sägas ha ett organiserat system för att träffa avtal på distans (jfr definitionen av distansavtal i 1 kap. 2 § distansavtalslagen). Om avtal ingås i konsumentens bostad är huvudregeln däremot att konsumenten har ångerrätt. Gränsdragningarna mellan fall där konsumenten har eller inte har ångerrätt kompliceras ytterligare av det särskilda undantaget för brådskande reparationer i 2 kap. 11 § 13.

Sammantaget konstaterar regeringen att den nuvarande regleringen om ångerrätt som berör hantverkstjänster kan vara svår att följa för närings- idkare och i praktiken kan leda till otillfredsställande resultat. I likhet med Föreningen Installatörsföretagen, och till skillnad från Konsumentverket, Sveriges Konsumenter och Villaägarnas Riksförbund, anser regeringen därför att det, med viss språklig justering av utredningens förslag, finns anledning att använda möjligheten att införa det nya undantaget från ångerrätten. En sådan bestämmelse innebär att tjänsten är undantagen från ångerrätten även om näringsidkaren inte har krävt att konsumenten avstår från ångerrätten på det sätt som förutsätts i 11 § 1. Det behöver inte heller

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 vara fråga om en brådskande reparationsåtgärd. Konsumenten ska dock ha samtyckt till att tjänsten börjar utföras.

Eftersom det rör sig om ett fullharmoniseringsdirektiv finns det inte möjlighet att låta undantaget omfatta underhållsåtgärder eller hantverks- tjänster generellt. Det måste alltså begränsas till reparationsåtgärder. Genom att undantaget införs kommer det att, som Konsumentverket påpekar, ha betydelse vad som kan anses utgöra en reparationsåtgärd. Det bör överlämnas till rättstillämpningen att, i den mån gränsdragningspro- blem uppstår, utveckla praxis kring den frågan. Av direktivtexten framgår vidare att vad som avses är situationer när konsumenten uttryckligen har begärt ett besök från näringsidkaren. Bestämmelsen bör utformas i nära anslutning till direktivtexten. Det finns mot den bakgrunden inte förutsätt- ningar att, som Sveriges Konsumenter och Villaägarnas Riksförbund före- språkar, lägga till att konsumenten på eget initiativ ska ha kontaktat näringsidkaren. Regeringen konstaterar emellertid att det för att undan- taget ska aktualiseras det alltså krävs en uttrycklig begäran från konsu- menten och att konsumenten uttryckligen har samtyckt till att tjänsten börjar utföras. Till det kommer att, utöver att det måste vara fråga om en reparationsåtgärd, undantaget endast är tillämpligt när tjänsten har full- gjorts.

7.10Verkan av att konsumenten ångrar ett avtal om digitalt innehåll eller en digital tjänst

	Regeringens förslag: I distansavtalslagen införs bestämmelser som
	reglerar verkan av att konsumenten ångrar ett avtal om digitalt innehåll
	eller en digital tjänst.
	Näringsidkaren ska efter att konsumenten har använt sin ångerrätt
	inte få använda innehåll som konsumenten har tillhandahållit eller
	skapat vid användningen av det digitala innehållet eller den digitala
	tjänsten och som inte är personuppgifter. Sådan användning får dock
	förekomma om innehållet
	1. inte har något annat användningsområde än det digitala innehåll
	eller den digitala tjänst som tillhandahålls av näringsidkaren,
	2. endast rör konsumentens verksamhet vid dennes användning av det
	digitala innehåll eller den digitala tjänst som tillhandahålls av
	näringsidkaren,
	3. har satts samman med andra uppgifter av näringsidkaren och det inte
	är möjligt eller endast med oproportionella ansträngningar går att
	dela upp innehållet, eller
	4. har skapats gemensamt med andra och innehållet kan användas av
	andra konsumenter.
	På konsumentens begäran ska näringsidkaren tillgängliggöra sådant
	innehåll som konsumenten har tillhandahållit eller skapat förutom i de
	fall som anges i punkt 1–3 ovan. Innehållet ska tillgängliggöras utan
	kostnad, inom skälig tid och i ett allmänt använt, maskinläsbart format.
	Förutom i dessa fall får näringsidkaren hindra konsumentens framtida
92	användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.
92

Konsumenten ska efter att ha använt sin ångerrätt avstå från att använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och från att göra detta tillgängligt för annan.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att näringsidkarens rätt att hindra konsumentens användning av innehållet eller tjänsten ska regleras i en särskild paragraf. Utredningens förslag till lagtext är också något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt över förslaget. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) anser att det bör förtydligas att med ordet ”det” i den första punkten avses det digitala innehåll eller den digitala tjänst som tillhandahållits av näringsidkaren. Svea hovrätt anför att de föreslagna bestämmelserna om konsumentens skyldigheter och om att näringsidkaren får hindra framtida användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten bör utformas i närmare anslutning till direktivtexten.

Skälen för regeringens förslag

Direktivregleringen

I konsumenträttighetsdirektivet finns bestämmelser om verkan av att kon- sumenten utövar sin ångerrätt. Artikel 13 behandlar näringsidkarens skyldigheter och artikel 14 rör konsumentens skyldigheter. Bestämmel- serna gäller även i fråga om avtal om digitalt innehåll och digitala tjänster. Av dessa följer bl.a. att näringsidkaren ska betala tillbaka vad konsument- en har betalat till näringsidkaren, om konsumenten utnyttjar sin ångerrätt. Om ett digitalt innehåll levereras på ett fysiskt medium (t.ex. en dvd) ska konsumenten som regel på egen bekostnad lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren. Konsumenten kan i vissa fall bli skyldig att ersätta varans värdeminskning. Om avtalet gäller en digital tjänst ska konsu- menten ersätta näringsidkaren med en proportionell andel av det avtalade priset för en tjänst som delvis utförts innan konsumenten utövade ånger- rätten. Om konsumenten utövar sin ångerrätt i fråga om digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium, är konsumenten inte skyldig att betala för det som har levererats.

Ändringsdirektivet innebär att det har gjorts vissa tillägg i artiklarna 13 och 14 i konsumenträttighetsdirektivet som gäller avtal om digitalt innehåll och digitala tjänster. I det följande redogörs för dessa och för behovet av ändringar i distansavtalslagen.

Näringsidkarens skyldighet att avhålla sig från att använda innehåll och att tillgängliggöra det

Enligt artikel 13.5 i konsumenträttighetsdirektivet ska näringsidkaren avhålla sig från att använda något annat innehåll än personuppgifter som tillhandahållits eller skapats av konsumenten vid användning av det digi- tala innehåll eller den digitala tjänst som tillhandahålls av näringsidkaren, med undantag för innehåll som

–inte har något annat användningsområde än det digitala innehåll eller den digitala tjänst som tillhandahållits av näringsidkaren,

–endast rör konsumentens verksamhet vid användning av det digitala innehåll eller den digitala tjänst som tillhandahållits av näringsidkaren,

Prop. 2021/22:174

–har aggregerats med andra uppgifter av näringsidkaren och inte kan delas upp eller endast kan delas upp med oproportionella ansträng- ningar, eller

–har genererats gemensamt av konsumenten och andra, och andra kon- sumenter kan fortsätta att använda innehållet.

Enligt artikel 13.6 i direktivet ska näringsidkaren, med undantag för de situationer som avses i de tre första strecksatserna på konsumentens begäran, för konsumenten tillgängliggöra eventuellt annat innehåll än personuppgifter som tillhandahållits eller skapats av konsumenten vid användning av det digitala innehåll eller den digitala tjänst som tillhanda- hållits av näringsidkaren.

Enligt artikel 13.7 ska konsumenten ha rätt att hämta det digitala inne- hållet kostnadsfritt, utan hinder från näringsidkarens sida, inom skälig tid och i ett allmänt använt, maskinläsbart format.

Det bör införas en ny paragraf i distansavtalslagen där de nu beskrivna kraven regleras. Paragrafen bör utformas i nära överensstämmelse med direktivets ordalydelse. En motsvarande bestämmelse finns i 9 kap. 16 § i den föreslagna nya konsumentköplagen (se prop. 2021/22:85 s. 175–180 samt 292 och 293). På samma sätt som där bör orden ”aggregerats” och ”genererats” ersättas med de mer lättförståeliga begreppen ”satts samman” respektive ”skapats”. Regeringen instämmer vidare i påpekandet från Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) om att det bör förtydligas att med ordet ”det” i den första strecksatsen avses det digitala innehåll eller den digitala tjänst som tillhandahållits av näringsidkaren. Utredningens lagförslag bör därför justeras något för att detta ska framgå. Även i övrigt bör några smärre språkliga ändringar göras.

Konsumentens skyldigheter

I artikel 14.2 a i konsumenträttighetsdirektivet har en bestämmelse till- kommit om att konsumenten vid frånträde av avtalet ska avhålla sig från att använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och från att tillgängliggöra detta för tredje parter.

En ny bestämmelse om detta behöver införas i distansavtalslagen, lämp- ligen genom en ny paragraf i anslutning till övriga bestämmelser om kon- sumentens skyldigheter vid utövande av ångerrätten. Paragrafen bör ut- formas i nära överensstämmelse med direktivets ordalydelse. Till skillnad från Svea hovrätt anser regeringen inte att det finns skäl att utforma lagtexten i ännu närmare anslutning till direktivtexten än vad utredningen har föreslagit. I bestämmelsen bör anges att konsumenten, om ångerrätten utövas avseende ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller en digital tjänst, ska avstå från att använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och från att göra detta tillgängligt för annan.

Näringsidkarens rätt att hindra konsumentens användning av innehållet eller tjänsten

Enligt artikel 13.8 i konsumenträttighetsdirektivet får näringsidkaren vid frånträde av avtalet förhindra varje framtida användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten från konsumentens sida, särskilt genom att göra det digitala innehållet eller den digitala tjänsten otillgänglig

för konsumenten eller genom att avaktivera konsumentens användarkonto Prop. 2021/22:174 utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 13.6.

En ny bestämmelse behöver införas i distansavtalslagen som motsvarar bestämmelsen i direktivet och innebär att näringsidkaren får hindra konsumentens framtida användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Detta bör lämpligen ske i samma paragraf som när det gäller konsumentens skyldigheter.

8Information vid konsumentavtal som ingås i näringsidkarens affärslokal

8.1Information om garantier, assistans och service

Regeringens bedömning: Bestämmelserna i marknadsföringslagen om näringsidkarens skyldighet att informera om garantier, assistans och service bör inte ändras.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte några synpunkter på bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Artikel 5 i konsumenträttighets-

direktivet är tillämplig på alla typer av avtal som omfattas av direktivet utom distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Enligt artikel 5.1 ska näringsidkaren klart och tydligt lämna viss information till konsumenten innan denne blir bunden av ett avtal eller anbud, om inte informationen framgår redan av sammanhanget. Informationskraven påminner om dem som gäller för distansavtal och avtal utanför affärslokaler, men är inte lika omfattande.

Enligt artikel 5.1 e i konsumenträttighetsdirektivet ska näringsidkaren, förutom uppgiften om att det finns en rättslig garanti om avtalsenlighet för varor, i förekommande fall ge information om den service efter för- säljningen och de kommersiella garantier som gäller samt villkoren för dessa. Genom ändringsdirektivet har bestämmelsen utvidgats till att inte endast gälla varor utan även digitalt innehåll och digitala tjänster. Det har också förtydligats att näringsidkaren ska informera om den kundassistans som gäller efter försäljningen.

Direktivet har i denna del genomförts i 22 a § marknadsföringslagen. Paragrafen reglerar näringsidkarens informationsskyldighet innan ett konsumentavtal ingås och innebär att näringsidkaren vid andra avtal än distansavtal ska ge konsumenten klar och begriplig information om de förhållanden som följer av direktivet. Enligt första stycket punkten 7 ska näringsidkaren informera om åtaganden från näringsidkaren eller tillverkaren om att, utöver vad som följer av lag, betala tillbaka det som betalats för produkten, byta ut eller reparera den eller utföra någon form av service på den, ifall produkten inte överensstämmer med uppgifter som har lämnats i utfästelser eller marknadsföring eller om det finns andra avvikelser från uppgifter som lämnats på ett sådant sätt. Enligt punkten 8

Prop. 2021/22:174 ska information ges om den assistans och service som gäller efter försäljningen.

Informationskraven i punkterna 7 och 8 är utformade på ett sätt som är neutralt i förhållande till vilken produkt som avtalet gäller. Avtal om digi- talt innehåll och digitala tjänster omfattas alltså redan i dag av bestämmel- serna. Att så är fallet kommer att förtydligas genom den ändring av defini- tionen av produkt som föreslås i marknadsföringslagen (se avsnitt 5.2). Av punkten 8 framgår dessutom redan att den omfattar information om assistans. Svensk lag uppfyller alltså redan de krav som ställs i direktivet.

8.2Information om funktionalitet, kompatibilitet och driftskompatibilitet

Regeringens förslag: Vid konsumentavtal som ingås i näringsidkarens affärslokal ska näringsidkaren innan ett avtal ingås ge konsumenten information om funktionen, inte bara hos digitalt innehåll, utan även hos varor med digitala delar och digitala tjänster, inbegripet tekniska skyddsåtgärder.

Näringsidkaren ska, i den utsträckning denne känner till eller borde känna till det, informera om kompatibilitet och driftskompatibilitet mellan varor med digitala delar, digitalt innehåll och digitala tjänster.

Definitioner av begreppen digitalt innehåll, digital tjänst, vara, vara med digitala delar, kompatibilitet och driftskompatibilitet ska införas i marknadsföringslagen:

•Med digitalt innehåll ska avses data som framställs och tillhanda- hålls i digital form.

•Digital tjänst ska avse en tjänst som gör det möjligt för konsumenten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form, eller att utbyta uppgifter eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller av andra användare av tjänsten.

•Vara ska definieras som lös sak, med eller utan digitala delar, och vara med digitala delar ska definieras som lös sak som är integrerad eller sammankopplad med ett digitalt innehåll eller en digital tjänst på ett sådant sätt att avsaknaden av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten gör att varan inte kan användas på det sätt som är avsett.

•Kompatibilitet ska avse förmåga att utan konvertering fungera med sådan hårdvara eller programvara som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster.

•Definitionen av driftskompatibilitet ska omfatta förmåga att fungera med annan hårdvara eller programvara än sådan som normalt används med samma typ av varor med digitala delar, digitalt innehåll eller digitala tjänster.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår inte någon definition av begreppet vara.

Utredningens förslag till lagtext har också en något annorlunda språklig och redaktionell utformning.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt över förslaget. Svensk Handel anser att det, liksom för distansavtalslagen, är viktigt att det klargörs hur bedömningen ska göras när det gäller vad näringsidkare ”känner till eller rimligen kan förväntas känna till”. Närings- livets Regelnämnd anför att ytterligare förtydliganden behövs vad gäller de nya reglerna för digitala tjänster och digitalt innehåll, eftersom det inte framgår tydligt vad som gäller för finansiella tjänster. Svenska Bank- föreningen har liknande synpunkter och efterlyser ett förtydligande av om finansiella tjänster även undantas från de nya reglerna om digitala tjänster och digitalt innehåll i marknadsföringslagen, alternativt i vilken omfatt- ning som finansiella tjänster omfattas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5.1 g i konsumenträttig- hetsdirektivet är näringsidkaren skyldig att ge konsumenten information om funktionen, inklusive användning av tekniska skyddsåtgärder för digi- talt innehåll. Av artikel 5.1 h framgår att information ska ges om det digi- tala innehållets relevanta driftskompatibilitet med maskin- och program- vara enligt vad näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas ha känt till, där så är tillämpligt.

Genom ändringsdirektivet har artikel 5.1 g ändrats så att den även om- fattar varor med digitala delar och digitala tjänster. Även artikel 5.1 h har ändrats. Enligt den nya lydelsen ska näringsidkaren om tillämpligt infor- mera om relevant kompatibilitet och driftskompatibilitet mellan varor med digitala delar, digitalt innehåll och digitala tjänster, enligt vad näringsidka- ren känner till eller rimligen kan förväntas ha känt till.

Bestämmelserna i fråga har genomförts i 22 a § första stycket 11 mark- nadsföringslagen. Till följd av ändringsdirektivet behöver bestämmelsen ändras. I avsnitt 7.4 har föreslagits att motsvarande informationskrav i distansavtalslagen ändras så att det framgår att näringsidkaren ska infor- mera, inte bara om funktionen hos digitalt innehåll, utan även hos varor med digitala delar och digitala tjänster, i den utsträckning näringsidkaren känner till eller borde känna till det. Bestämmelsen i marknadsförings- lagen bör ändras på samma sätt. Som framgår av avsnitt 7.4 föreslås det i lagrådsremissen valda uttryckssättet ”rimligen kan förväntas känna till” i distansavtalslagen ändras till ”borde känna till”, med anledning av Lag- rådets synpunkter. Även om Lagrådet inte gör motsvarande anmärkning när det gäller 22 a § marknadsföringslagen bör en sådan ändring ske även där, i syfte att uppnå enhetlighet.

Bestämmelsen bör alltså, med viss språklig justering av utredningens förslag, formuleras i nära anslutning till direktivet och på samma sätt som motsvarande bestämmelse i 2 kap. distansavtalslagen. Det bör således framgå att näringsidkaren, i den utsträckning denne känner till eller borde känna till det, ska informera om kompatibilitet och driftskompatibilitet mellan varor med digitala delar, digitalt innehåll och digitala tjänster.

Eventuella oklarheter i direktivet – exempelvis när det gäller när näringsidkaren på angivet sätt ska anses känna till eller borde känna till kompatibiliteten, vilket Svensk Handel pekar på – bör enligt regeringen tydliggöras genom rättstillämpningen.

När det gäller de förtydliganden angående finansiella tjänster som Näringslivets Regelnämnd och Svenska Bankföreningen efterfrågar

Prop. 2021/22:174

Prop. 2021/22:174 konstaterar regeringen att finansiella tjänster redan i dag, genom 22 a § andra stycket 3 marknadsföringslagen, är undantagna från bestämmelsens tillämpningsområde (se även prop. 2013/14:15 s. 54 och 55). Någon förändring i detta avseende är inte avsedd.

I avsnitt 7.4 har redogjorts för att det i konsumenträttighetsdirektivet har införts flera nya definitioner – bl.a. av begreppen digital tjänst, varor, varor med digitala delar, funktionalitet, kompatibilitet och driftskompatibilitet. I fråga om begreppet digitalt innehåll hänvisas nu till en definition i digi- taldirektivet. En definition av digitalt innehåll finns redan i distansavtals- lagen. I avsnitt 7.3 föreslås att det i distansavtalslagen införs definitioner av vara, vara med digitala delar, digital tjänst, kompatibilitet och drifts- kompatibilitet. Bedömningen görs att begreppet funktionalitet i sig är tillräckligt tydligt och att det inte finns behov av att i distansavtalslagen införa en definition av det begreppet.

Regeringen har föreslagit att definitioner av bl.a. vara, vara med digitala delar, digitalt innehåll, digital tjänst, kompatibilitet och driftskompatibili- tet ska införas i den nya konsumentköplagen.

De nämnda begreppen har praktisk betydelse även vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna i marknadsföringslagen om information innan ett avtal ingås, som också genomför bestämmelser i konsument- rättighetsdirektivet. Definitionerna bör därför införas även i marknads- föringslagen. Någon särskild definition av funktionalitet bör inte införas i marknadsföringslagen.

	8.3	Undantag från informationsskyldigheten

	Regeringens förslag: Informationsskyldigheten i marknadsföringslagen
	ska inte gälla för avtal som inte innebär en betalningsskyldighet för kon-
	sumenten eller – i fråga om avtal om digitalt innehåll som levereras på
	något annat sätt än på ett fysiskt medium och om utförande av en digital
	tjänst – tillhandahållande av personuppgifter för behandling av närings-
	idkaren endast för att uppfylla rättsliga krav eller för att kunna fullgöra
	avtalet.

	Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred-
	ningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.
	Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt
	över förslaget. Svensk Handel instämmer i förslaget att informations-
	skyldigheten inte ska gälla vid avtal om gåvor och gratistjänster. Stock-
	holms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) anser att det skulle
	underlätta förståelsen om det framgick direkt av bestämmelsen vad som
	avses med tillhandahållande av personuppgifter, i stället för att det görs en
	hänvisning till distansavtalslagen.
	Skälen för regeringens förslag: Som har beskrivits i avsnitt 7.2 har
	tillämpningsområdet för konsumenträttighetsdirektivet förtydligats och
	justerats i syfte att åstadkomma samstämmighet med digitaldirektivet. Av
	artikel 3 i konsumenträttighetsdirektivet framgår nu att direktivet är tilläm-
	pligt på avtal mellan en konsument och en näringsidkare i vilket konsu-
	menten betalar eller åtar sig att betala ett pris. På samma sätt som i digital-
98	direktivet är konsumenträttighetsdirektivet även tillämpligt på avtal om

tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster där konsumenten Prop. 2021/22:174 visserligen inte betalar ett pris men tillhandahåller personuppgifter till

näringsidkaren. Undantag görs för avtal där de personuppgifter som till- handahålls endast behandlas av näringsidkaren för att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten eller för att göra det möjligt för näringsidkaren att uppfylla rättsliga krav, och näringsidkaren inte behandlar uppgifterna för något annat ändamål.

I avsnitt 7.2 har konstaterats att 2 kap. distansavtalslagen i dag har ett vidare tillämpningsområde än konsumenträttighetsdirektivet på det sättet att lagen även gäller benefika avtal. I det sammanhanget har bedömningen gjorts att det vid en avvägning av berörda intressen inte är rimligt att vid gåvor och gratistjänster belasta näringsidkaren med en så omfattande informationsskyldighet som lagen föreskriver. Det föreslås därför att tillämpningsområdet justeras så att det överensstämmer med direktivet.

Bestämmelsen i 22 a § marknadsföringslagen är formulerad så att infor- mationskraven gäller vid ingående av andra avtal än distansavtal och avtal utanför affärslokaler enligt 1 kap. 2 § distansavtalslagen.

Vid genomförandet av konsumenträttighetsdirektivet var syftet att in- formationsskyldigheten enligt 22 a § marknadsföringslagen, i den mån det var möjligt, skulle utformas på samma sätt som den motsvarande infor- mationsbestämmelsen i distansavtalslagen (se prop. 2013/14:15 s. 55). Detta bör enligt regeringen alltjämt vara utgångspunkten. Det finns därför anledning att justera tillämpningsområdet för 22 a § på samma sätt som har föreslagits när det gäller 2 kap. distansavtalslagen. Inte heller informa- tionsskyldigheten i marknadsföringslagen bör alltså, i enlighet med vad Svensk Handel anför, omfatta gåvor och gratistjänster. Avtal om digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium och digitala tjänster bör omfattas av informationskravet, även om avtalet inte innebär en betal- ningsförpliktelse men konsumenten ska tillhandahålla sina personupp- gifter. Informationsskyldigheten bör dock inte gälla när personuppgifter behandlas av näringsidkaren endast för att uppfylla rättsliga krav eller för att kunna fullgöra avtalet. Till skillnad från Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen), och i likhet med utredningen, anser regeringen att det sistnämnda förhållandet bör, med viss språklig justering av utred- ningens förslag, framgå genom en hänvisning till distansavtalslagen. På det sättet framgår tydligt den angivna kopplingen till distansavtalslagen.

9Utökade möjligheter att påföra marknadsstörningsavgift

9.1De nya sanktionsbestämmelserna

Genom ändringsdirektivet har nya bestämmelser om sanktioner införts i de fyra direktiv som revideras. I detta avsnitt behandlas frågor om genom- förandet av direktivregleringen i dessa delar. Först berörs behovet av ändringar i marknadsföringslagen (avsnitt 9.2). Därefter analyseras och

lämnas förslag på ändringar i distansavtalslagen (avsnitt 9.3) och

Prop. 2021/22:174 prisinformationslagen (avsnitt 9.4). Avslutningsvis berörs frågor om marknadsstörningsavgift i vissa andra lagar (avsnitt 9.5).

I avsnitt 10 återkommer regeringen till frågor om sanktionsavgifter i avtalsvillkorslagen.

9.2Behovet av ändringar i marknadsföringslagen

9.2.1Direktivregleringen

Genom artikel 3 i ändringsdirektivet har bestämmelserna om sanktioner i artikel 13 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder kompletterats.

Enligt artikel 13.1, som i sak motsvarar artikelns tidigare lydelse, ska medlemsstaterna fastställa sanktioner vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antagits enligt direktivet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att dessa verkställs. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Artikel 13.2, som är ny, föreskriver att medlemsstaterna ska säkerställa att följande icke-uttömmande och vägledande kriterier beaktas vid påför- andet av sanktioner, i lämpliga fall:

–överträdelsens art, allvar, omfattning och varaktighet,

–eventuella åtgärder som vidtagits av näringsidkaren för att mildra eller avhjälpa den skada som konsumenterna drabbats av,

–eventuella tidigare överträdelser som begåtts av näringsidkaren,

–den ekonomiska vinst som näringsidkaren erhållit eller förlust som denna undvikit på grund av överträdelsen, om relevanta uppgifter finns tillgängliga,

–i gränsöverskridande fall, sanktioner som näringsidkaren ålagts för samma överträdelse i andra medlemsstater i fall då information om sådana sanktioner finns tillgängliga via den mekanism som inrättats genom konsumentskyddsförordningen, och

–eventuella andra försvårande eller förmildrande faktorer som är tillämpliga på omständigheterna i fallet.

	Att kriterierna inte är uttömmande innebär att andra försvårande eller för-
	mildrande faktorer också kan beaktas i enskilda fall.
	I artikel 13.3 finns bestämmelser om sanktionsavgifter. Medlemsstater-
	na ska säkerställa att sanktionsavgifter kan påföras vid samordnade insats-
	er inom EU när sanktioner ska påföras i enlighet med artikel 21 i konsu-
	mentskyddsförordningen. Det handlar för det första om s.k. utbredda
	överträdelser. Med detta avses överträdelser av unionslagstiftning som har
	skadat, skadar eller sannolikt kommer att skada de kollektiva intressena
	för konsumenter som är bosatta i minst två andra medlemsstater än den där
	handlingen har sitt ursprung eller ägde rum alternativt där näringsidkaren
	är etablerad eller bevis eller näringsidkarens tillgångar som hänför sig till
	handlingen finns. Det rör sig även om överträdelser som har skadat, skadar
	eller sannolikt kommer att skada konsumenternas kollektiva intressen och
	som uppvisar gemensamma drag, t.ex. genom att göra bruk av samma
	olagliga metoder eller åsidosättande av samma intresse och som begås av
	samma näringsidkare och begås samtidigt i minst tre medlemsstater (artik-
100	el 3.3 i konsumentskyddsförordningen). För det andra omfattas utbredda
100

överträdelser med en unionsdimension (artikel 3.4 i konsumentskydds- Prop. 2021/22:174 förordningen). Detta är överträdelser som har skadat, skadar eller sannolikt

kommer att skada konsumenternas kollektiva intressen i minst två tredje- delar av de medlemsstater som tillsammans representerar minst två tredje- delar av unionens befolkning.

Det högsta beloppet för sådana sanktionsavgifter ska vara minst

4procent av näringsidkarens årliga omsättning i den eller de berörda med- lemsstaterna. Sanktionsavgifterna ska kunna påföras antingen via admini- strativa förfaranden eller genom inledande av rättsliga förfaranden, eller bådadera.

Medlemsstaterna får av konstitutionella skäl begränsa åläggandet av sanktionsavgifter till

– överträdelser av artiklarna 6–9 samt bilaga I till direktivet om otillbör- liga affärsmetoder (den s.k. svarta listan), och

– en näringsidkares fortsatta användning av en affärsmetod som den nationella behöriga myndigheten eller domstolen har konstaterat vara otillbörlig, när affärsmetoden inte utgör en sådan överträdelse som avses i det första ledet.

I artikel 13.4 finns regler som rör det fallet att en sanktionsavgift ska ålägg- as men information om näringsidkarens årliga omsättning inte finns till- gänglig. Medlemsstaterna ska då införa en möjlighet att påföra sanktions- avgifter till ett högsta belopp om minst 2 miljoner euro.

9.2.2Genomförandet av ändringsdirektivets generella bestämmelser om sanktioner

Regeringens bedömning: Sanktionssystemet i marknadsföringslagen bedöms uppfylla ändringsdirektivets krav på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner.

Ändringsdirektivets nya kriterier för påförande av sanktioner bör medföra ändringar i regleringen av fastställandet av marknadsstör- ningsavgift.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte några synpunkter på bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Enligt marknadsföringslagen får

en näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig förbjudas att fortsätta med den eller med någon annan liknande åtgärd (23 §). En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan information (24 §). En tjänsteleverantör enligt lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster som i strid med 10 § i den lagen låter bli att tillhandahålla sådana tekniska hjälpmedel som avses där får åläggas att tillhandahålla hjälpmedlen (25 §). Ett förbud eller åläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (26 §).

I marknadsföringslagen finns även bestämmelser om marknadsstör- ningsavgift. En näringsidkare får påföras en sådan avgift om näringsidka- ren, eller någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen

eller av oaktsamhet har brutit mot vissa särskilt utpekade bestämmelser i

101

Prop. 2021/22:174 marknadsföringslagen och andra lagar (29 §). Vid prövningen av om marknadsstörningsavgift ska påföras ska det beaktas hur allvarlig över-

	trädelsen är. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, varaktighet,
	omfattning och spridning (29 a §). När avgiften fastställs ska särskild
	hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått
	(32 §).
	Av artikel 13.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder framgår att
	medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelser av
	nationella bestämmelser som antagits enligt direktivet och vidta alla nöd-
	vändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. En i sak motsvarande
	bestämmelse har funnits redan i den ursprungliga lydelsen av artikeln. Vid
	införandet av marknadsföringslagen konstaterades att det svenska sank-
	tionssystemet väl tillgodosåg kraven i direktivet och att bestämmelserna
	därför i allt väsentligt kunde föras över till den nya marknadsföringslagen
	(se prop. 2007/08:115 s. 116 och 117). Det saknas anledning att nu göra
	någon annan bedömning. De nuvarande sanktionsmöjligheterna i mark-
	nadsföringslagen uppfyller kraven på effektiva, proportionella och
	avskräckande sanktioner.
	Frågan är dock hur de nya kriterierna vid påförande av sanktioner i
	artikel 13.2 i direktivet bör genomföras i marknadsföringslagen.
	Direktivet innebär att kriterierna endast behöver beaktas ”i lämpliga
	fall”. I skäl 8 till ändringsdirektivet framhålls att det kan förekomma fall
	där kriterierna inte är relevanta när det beslutas om sanktioner, särskilt i
	fråga om överträdelser som inte är allvarliga. Medlemsstaterna måste alltså
	inte låta kriterierna komma till uttryck generellt avseende alla sanktioner i
	nationell rätt, utan det finns ett utrymme för att begränsa tillämpningen av
	kriterierna till sanktioner för vilka de bedöms vara relevanta.
	Sanktionssystemet i marknadsföringslagen utgår från att vitesförbud
	eller -åläggande är de normala sanktionerna för att åstadkomma rättelse
	vid överträdelser av marknadsföringsrättsliga regler (se prop. 2015/16:168
	s. 26). Om domstolen bedömer att en marknadsföringsåtgärd är otillbörlig
	meddelar den som regel ett åläggande eller förbud. Detsamma gäller
	ålägganden att lämna information och att tillhandahålla tekniska hjälp-
	medel enligt 24 och 25 §§ marknadsföringslagen, i de fall en näringsidkare
	har underlåtit att lämna väsentlig information respektive att tillhandahålla
	vissa tekniska hjälpmedel enligt dessa bestämmelser.
	Det kan konstateras att kriterierna i direktivet inte är relevanta när det
	gäller sanktionerna förbud mot viss marknadsföring och åläggande att
	lämna information, även om de förenas med vite. Såväl ett förbud som
	ett åläggande ska regelmässigt förenas med vite enligt 26 § marknads-
	föringslagen. Det finns i det sammanhanget inte utrymme för att beakta
	kriterierna i direktivet. Även när det gäller bedömningen av vitets storlek
	gör sig i vart fall delvis andra omständigheter gällande än de som anges i
	direktivet. Bestämmelser om vitets storlek finns i 3 § lagen (1985:206) om
	viten. Vitet ska fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är
	känt om adressatens ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
	övrigt kan antas förmå denne att följa föreläggandet. Vitet ska alltså be-
	stämmas så att det blir verkningsfullt och därmed avhåller adressaten från
	att bryta mot det föreläggande som har meddelats.
	Som direktivet får förstås omfattas civilrättsliga sanktioner som t.ex.
102	skadestånd inte av de nya sanktionsbestämmelserna. Direktivet innehåller

andra bestämmelser som tar sikte på medlemsstaternas skyldighet att se Prop. 2021/22:174 till att konsumenter som har skadats av otillbörliga affärsmetoder ges till-

gång till avhjälpande åtgärder, däribland skadestånd (artikel 11 a). Över- vägandena beträffande dessa bestämmelser finns i avsnitt 5.9.

Marknadsstörningsavgiften är däremot en sådan sanktion som direk- tivets kriterier är lämpliga att tillämpa på, i vart fall när det gäller bedöm- ningen av avgiftens storlek. När det gäller frågan om en avgift över huvud taget ska påföras har bestämmelsen i 29 a §, som utredningen konstaterar, relativt nyligen införts i syfte att möjliggöra en enhetligare och mindre restriktiv tillämpning av sanktionen marknadsstörningsavgift. Med hänsyn till intresset av förutsebarhet framstod det som värdefullt att i lagtexten spegla hur sanktionen är avsedd att tillämpas. Regeringen instämmer i ut- redningens bedömning att en tillämpning av de nya kriterierna i direktivet om otillbörliga affärsmetoder vid bedömningen av om en avgift ska påföras skulle innebära en otydligare reglering och en osäkerhet om i vilka situationer en avgift ska påföras. I vart fall vissa av kriterierna har knappast någon större relevans för den frågan.

När det gäller bedömningen av marknadsstörningsavgiftens storlek är det däremot lämpligt att direktivets kriterier får genomslag. De omständig- heter som enligt 32 § marknadsföringslagen ska beaktas vid bedömningen av avgiftens storlek motsvarar i sak punkten a i artikel 13.2. Att bestäm- melsen utökas så att även de övriga kriterier som nämns i direktivet kommer till uttryck i lagtexten kan göra sanktionen ännu mer förutsebar och underlätta domstolarnas bestämmande av avgiftens storlek. Det är t.ex. rimligt att avgiften kan fastställas till ett högre belopp än annars om näringsidkaren tidigare har gjort sig skyldig till liknande överträdelser eller har gjort en stor vinst på grund av överträdelsen. Vid bedömningen av avgiftens storlek bör även kunna beaktas bl.a. om näringsidkaren har vidtagit åtgärder för att lindra eller avhjälpa den skada som konsumenterna har drabbats av. I gränsöverskridande situationer bör kunna beaktas sank- tioner som näringsidkaren har ålagts i andra medlemsstater inom EU.

Syftet med de nya kriterierna i direktivet är framför allt att underlätta en mer konsekvent tillämpning av sanktioner vid sådana gränsöverskridande överträdelser som omfattas av konsumentskyddsförordningen (se skäl

7 och 8 till ändringsdirektivet). I och för sig skulle det vara förenligt med direktivet att begränsa tillämpningen av kriterierna till sådana situationer. Det är dock lämpligt att kriterierna får en generell tillämpning i mark- nadsföringslagen. Därigenom ges möjlighet till väl avvägda lösningar, även när det gäller överträdelser som inte omfattas av konsumentskydds- förordningen.

9.2.3 Utvidgade möjligheter att besluta om marknadsstörningsavgift

Regeringens förslag: Möjligheten att enligt marknadsföringslagen be-
sluta om marknadsstörningsavgift ska utvidgas till att omfatta över-
trädelser av bestämmelserna i lagen generellt.
Uppräkningen i marknadsföringslagen av annan lagstiftning som
innehåller bestämmelser om påförande av marknadsstörningsavgift ska
tas bort.	103
	103

Prop. 2021/22:174

104

Vid överträdelser av generalklausulen i marknadsföringslagen ska marknadsstörningsavgift få åläggas endast om överträdelsen omfattas av ett beslut om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen som har fått laga kraft.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred- ningen föreslår inte någon begränsning till överträdelser som omfattas av ett beslut om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen som har fått laga kraft när det gäller överträdelser av generalklausulen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig i huvudsak bakom förslaget eller invänder inte mot det. Sveriges Konsumenter välkomnar förslaget. Konsumentverket framhåller att vissa överträdelser av marknadsföringslagen är allvarliga och att det finns behov av att kunna yrka på marknadsstörningsavgift för att kunna ge näringsidkare en kännbar sanktion. Även Spelinspektionen är positiv till att möjligheten att besluta om marknadsstörningsavgift utvidgas till att omfatta överträdelser av

5och 6 §§ marknadsföringslagen. Stockholms tingsrätt (Patent- och mark- nadsdomstolen) anser att det är ändamålsenligt att utöka möjligheterna att påföra marknadsstörningsavgift även för överträdelser i sådana situationer när det inte krävs enligt unionsrätten.

Svensk Handel, Svenska Bankföreningen, Finansbolagens Förening och Sveriges Annonsörer avstyrker förslaget eftersom det går längre än vad direktivet kräver. Enligt Svenska Bankföreningen minskar förslaget möjligheten till förutsebarhet och innebär risk för att legalitetsprincipen inte upprätthålls. Sveriges advokatsamfund, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Finansbolagens Förening anser att det saknas behov av bestämmelser i situationer som inte föranleds av Sveriges åtaganden enligt unionsrätten. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet noterar att utredningen inte behandlar frågan om konstitutio- nella skäl kan åberopas för att välja minimiomfattningen och för fram att det finns skäl som skulle kunna klassificeras som konstitutionella. Nämnd- en efterlyser vidare överväganden av möjligheten till en specialreglering av bedömningskriterierna för viten i marknadsföringslagen, vilken skulle ersätta bedömningskriterierna i 3 § lagen om viten. Svea hovrätt, Finans- bolagens Förening, Sveriges Annonsörer och TU – Medier i Sverige före- språkar att marknadsstörningsavgift endast ska kunna påföras vid fortsatta överträdelser för att inte komma i konflikt med det s.k. obestämdhets- förbudet.

Skälen för regeringens förslag

Möjligheten att påföra marknadsstörningsavgift behöver utvidgas

Som har beskrivits i avsnitt 9.2.1 innebär den nya regleringen i artikel 13.3 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder att medlemsstaterna ska säker- ställa att sanktionsavgifter kan påföras vid vissa gränsöverskridande över- trädelser av nationella bestämmelser som har antagits med stöd av direk- tivet. Detta gäller när sanktioner ska åläggas i enlighet med artikel 21 i konsumentskyddsförordningen, dvs. vid samordnade insatser inom EU. Det ska i dessa fall finnas en möjlighet att antingen ålägga sanktions- avgifter via administrativa förfaranden eller att inleda rättsliga förfaranden för åläggande av sanktionsavgifter, eller bådadera.

Marknadsstörningsavgiften utgör en sådan sanktionsavgift som avses i Prop. 2021/22:174 direktivet. I syfte att genomföra direktivet finns det alltså inte behov av att

införa någon ny typ av avgift.

Den gällande regleringen av marknadsstörningsavgiften i marknads- föringslagen innebär att Sverige i stora delar lever upp till direktivets krav. Marknadsstörningsavgift kan redan i dag påföras vid överträdelser av de bestämmelser som genomför artiklarna 6–9 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Det gäller 7 §, 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§ samt 18 och 20 §§ marknadsföringslagen. Avgift kan även påföras vid överträdelser av någon av bestämmelserna i bilaga I till direk- tivet (den s.k. svarta listan). Det finns inget som hindrar att en avgift beslutas vid samordnade insatser inom EU enligt artikel 21 i konsument- skyddsförordningen.

I direktivet finns även en bestämmelse om förbud mot otillbörliga affärs- metoder som strider mot god yrkessed (artikel 5.2). Artikeln har i svensk rätt sin motsvarighet i den s.k. generalklausulen i 5 § marknadsförings- lagen. Den innebär, tillsammans med 6 § marknadsföringslagen, ett förbud mot marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed. Sådan marknadsföring är att anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Det finns i dag ingen möjlighet att påföra marknadsstörnings- avgift vid överträdelser av 5 § marknadsföringslagen.

Som har beskrivits i avsnitt 5 föreslås att det införs fyra nya bestämmel- ser i marknadsföringslagen. Bestämmelserna rör köperbjudanden på en marknadsplats online, rankning av produkter, konsumentrecensioner och identiska varor. Bestämmelserna införs för att genomföra ändringar i artikel 6 och 7 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Artikel 13.3 inne- bär att det alltså behöver finnas en möjlighet att påföra marknadsstörnings- avgift även vid överträdelser av dessa bestämmelser.

Utöver de ovan nämnda bestämmelserna i marknadsföringslagen finns det i 22 a § en bestämmelse som genomför artikel 5 i konsumenträttighets- direktivet. Bestämmelsen reglerar näringsidkarens informationsskyldighet innan ett konsumentavtal ingås och innebär att näringsidkaren även vid andra avtal än distansavtal ska ge konsumenten klar och begriplig infor- mation om vissa uppräknade förhållanden. Bestämmelsens utformning an- sluter nära till motsvarande bestämmelse om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (2 kap. 2 § distansavtalslagen). Som närmare kommer att utvecklas i avsnitt 9.3 innebär ändringsdirektivet att även överträdelser av nationella bestämmelser som genomför ändringarna i konsumenträttig- hetsdirektivet ska kunna medföra en avgift. Någon sådan möjlighet finns inte i nuläget. Också när det gäller överträdelser av 22 a § marknads- föringslagen behöver det därför införas en möjlighet att påföra marknads- störningsavgift.

Möjligheten att påföra marknadsstörningsavgift bör inte begränsas till samordnade insatser

Skyldigheten enligt ändringsdirektivet att säkerställa att avgifter kan på- föras gäller endast vid samordnade insatser inom EU enligt artikel 21 i konsumentskyddsförordningen. Det är alltså möjligt att begränsa möjlig-

heten att påföra en avgift till sådana fall. Svensk Handel, Svenska

105

Prop. 2021/22:174 Bankföreningen, Finansbolagens Förening, Sveriges Annonsörer, Sveriges advokatsamfund och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet förordar också att det svenska genomförandet inte ska gå längre än så.

Regeringen konstaterar att det i dag inte finns någon begränsning till samordnade insatser när det gäller överträdelser av andra bestämmelser i marknadsföringslagen än de som nu är föremål för överväganden. Enligt regeringen talar det förhållandet i sig emot att införa en begränsning till samordnade insatser. Utgångspunkten bör vara att sanktionssystemet i marknadsföringslagen ska vara utformat på ett enhetligt sätt, förutsatt att det inte finns bärande skäl för en annan ordning.

Från konsumentskyddssynpunkt står det vidare klart att det finns anled- ning att se allvarligt inte endast på överträdelser som berör flera EU-med- lemsstater, utan även på överträdelser som främst drabbar den svenska konsumentmarknaden. Generalklausulen i 5 § marknadsföringslagen fyller en viktig funktion och omfattar överträdelser som inte täcks in av övriga bestämmelser i marknadsföringslagen. Den utgör den översta hel- täckande byggstenen i den inverterade pyramid som direktivet om otill- börliga affärsmetoders struktur brukar beskrivas som, och där bestämmel- serna om vilseledande respektive aggressiva affärsmetoder utgör de under- liggande byggstenarna (se prop. 2007/08:115 s. 69). Generalklausulen omfattar bl.a. marknadsföring som strider mot speciallagstiftning, Konsu- mentverkets föreskrifter och allmänna råd, normer som patent- och mark- nadsdomstolarna har skapat genom sin praxis samt andra vedertagna normer inom ramen för lagens syfte. Detsamma gäller de nya bestämmel- ser som föreslås i marknadsföringslagen och överträdelser av 22 a § mark- nadsföringslagen. Det kan enligt regeringen ofta vara fråga om överträdel- ser som är tillräckligt allvarliga för att en marknadsstörningsavgift ska vara påkallad.

En direktverkande sanktion i form av marknadsstörningsavgift har ett tydligare avskräckande och preventivt syfte än förbud och informations- ålägganden. Marknadsstörningsavgiften kan därmed vara mer effektiv i förhållande till företag som begår allvarliga överträdelser. Som har fram- hållits i tidigare lagstiftningssammanhang är användandet av marknads- störningsavgift viktigt för att upprätthålla respekten för det marknads- rättsliga regelverket (se prop. 2015/16:168 s. 24).

Sammantaget anser regeringen – i likhet med Sveriges Konsumenter, Konsumentverket, Spelinspektionen och Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) – att en möjlighet att besluta om marknadsstörnings- avgift vid överträdelser av de bestämmelser som nu är aktuella kommer att stärka konsumentskyddet och att detta intresse i hög grad gör sig gällande även när det gäller överträdelser som inte är föremål för en samverkande insats inom EU. Möjligheten att ta ut en avgift vid de överträdelser som aktualiseras enligt ändringsdirektivet bör därför inte begränsas på ett sådant sätt. Regeringen anser att den lösningen bör väljas framför en specialreglering av bedömningskriterierna för viten på det sätt som Juri- diska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet förespråkar. Vidare be- dömer regeringen att de skäl som kan anses tala emot en utvidgning av möjligheterna att påföra marknadsstörningsavgift inte kan betecknas som konstitutionella på det sätt som fakultetsnämnden lyfter.

106

Möjligheten att påföra marknadsstörningsavgift vid överträdelser av generalklausulen bör begränsas till fortsatta överträdelser

När det gäller överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits med stöd av artikel 5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder har med- lemsstaterna ett utrymme att begränsa påförandet av sanktionsavgifter till en näringsidkares fortsatta användning av en affärsmetod som den natio- nella behöriga myndigheten eller domstolen har konstaterat vara otillbör- lig. Medlemsstaterna får, men är inte skyldiga att, möjliggöra påförande av sanktionsavgifter första gången en näringsidkare gör sig skyldig till en överträdelse av en nationell bestämmelse som har antagits med stöd av artikel 5. För svensk del handlar det om överträdelser av generalklausulen i 5 § marknadsföringslagen. Det är alltså möjligt att begränsa möjligheten att påföra en avgift till situationer där domstol eller Konsumentombuds- mannen (KO) tidigare har ansett att en affärsmetod strider mot god mark- nadsföringssed och marknadsföringen förbjudits men där näringsidkaren trots detta fortsätter marknadsföringen och bryter mot förbudet. Alterna- tivet är att öppna upp för att överträdelser av generalklausulen – liksom övriga bestämmelser i marknadsföringslagen som genomför direktivet – generellt ska kunna leda till en marknadsstörningsavgift.

En utgångspunkt är att det ska vara förutsebart att ett visst handlande kan komma att leda till en avgift. En enskild ska i förväg kunna bedöma om en handling är laglig eller inte och vilken påföljd som eventuellt kan följa på handlingen.

Bestämmelsen om god marknadsföringssed i 5 § marknadsföringslagen har ett brett tillämpningsområde. God marknadsföringssed definieras i 3 § marknadsföringslagen som god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknads- föring av produkter. I tidigare förarbeten har det utvecklats vad som avses (se prop. 2007/08:115 s. 69–71). Vid bedömningen av vad som utgör god affärssed kan bl.a. det utomrättsliga normsystem som har utvecklats inom näringslivet, främst Internationella handelskammarens (ICC) regler för reklam och marknadskommunikation, men även andra uppförande- och branschkoder beaktas. Begreppet omfattar förutom god affärssed och god yrkessed också andra vedertagna normer för marknadsföring, exempelvis speciallagstiftning, de normer som domstolarna har skapat genom sin praxis samt andra internationellt vedertagna normer inom ramen för lagens syfte. Även Konsumentverkets föreskrifter och allmänna råd kan beaktas vid bedömningen.

Generalklausulen i 5 § marknadsföringslagen är utformad på ett gene- rellt sätt. Det finns dock situationer då det på förhand står klart att ett hand- lande inte är förenligt med god marknadsföringssed. Ett exempel på detta är klara överträdelser av den s.k. lagstridighetsprincipen som faller utanför tillämpningsområdet för punkten 9 i den s.k. svarta listan. Lagstridighets- principen innebär att marknadsföring som strider mot annan lagstiftning eller som är ägnad att leda till lagöverträdelser ska anses strida mot god marknadsföringssed. Andra exempel på handlanden som inte är förenliga med god marknadsföringssed är överträdelser av branschetiska regler, t.ex. ICC:s regler för reklam och marknadskommunikation. Ett annat handlande som helt klart strider mot god marknadsföringssed är när en näringsidkare vid kontakter med en konsument eller ett företag felaktigt påstår att ett

Prop. 2021/22:174

107

Prop. 2021/22:174 avtal har ingåtts som innebär förpliktelser i form av betalningsskyldighet. Det finns också bestämmelser i annan lagstiftning som tydligt anger att vissa handlanden är otillbörliga enligt 5 § marknadsföringslagen. Sådana bestämmelser finns i bl.a. lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter, spellagen (2018:1138) och lagen (2010:751) om betaltjänster.

Inom tillämpningsområdet för generalklausulen i marknadsföringslagen finns det alltså visserligen, i linje med vad Konsumentverket anför, situationer där det för en näringsidkare måste stå klart att ett handlande inte är förenligt med god marknadsföringssed. Därigenom motverkas i viss mån den oförutsebarhet som bl.a. Svenska Bankföreningen befarar. Den generella utformningen av generalklausulen medför dock enligt rege- ringen – i likhet med vad Svea hovrätt, Finansbolagens Förening, Sveriges Annonsörer, TU – Medier i Sverige och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet förordar – att det är motiverat att i lag begränsa möjligheten att påföra en marknadsstörningsavgift till fortsatta överträdel- ser. En marknadsstörningsavgift bör få åläggas endast om överträdelsen omfattas av ett beslut om förbud eller åläggande enligt marknadsförings- lagen som har fått laga kraft. Därigenom motverkas den oförutsebarhet som annars skulle finnas när det gäller vilka överträdelser som kan med- föra att en marknadsstörningsavgift påförs vid överträdelser av general- klausulen.

Överträdelser av bestämmelserna om obeställd reklam och information om garantier

Utöver de nämnda bestämmelserna som berörs av ändringsdirektivet finns det vissa andra bestämmelser i marknadsföringslagen som i dag inte kan leda till att en marknadsstörningsavgift döms ut. Detta gäller bestämmel- serna i 19, 20 a och 21 §§ marknadsföringslagen om obeställd reklam. De genomför vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (kommu- nikationsdataskyddsdirektivet). Syftet med direktivet är bl.a. att säker- ställa ett likvärdigt skydd av de grundläggande fri- och rättigheterna när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation.

Enligt 19 § marknadsföringslagen är huvudregeln att en näringsidkare vid marknadsföring till en fysisk person får använda elektronisk post och uppringningsautomater eller liknande system bara om personen har sam- tyckt till det på förhand. Kravet på samtycke ska dock, under vissa angivna förutsättningar, inte gälla inom ramen för ett befintligt kundförhållande. Regleringen innebär vidare att ett reklammeddelande som sänds med elektronisk post alltid måste innehålla en giltig adress till vilken mottagar- en kan sända en begäran om att marknadsföringen ska upphöra. Detta gäller även vid marknadsföring som riktas till juridiska personer.

I 20 a § marknadsföringslagen finns bestämmelser om marknadsföring av informationssamhällets tjänster med elektronisk post. Mottagaren får i sådana fall inte uppmanas att besöka webbplatser vars marknadsföring strider mot 9 § eller 10 § tredje stycket. Bestämmelsen syftar till att förhindra marknadsföring med elektronisk post som uppmanar mottagaren

att besöka en webbplats, vars marknadsföring inte uppfyller kravet på

108

reklamidentifiering eller strider mot förbudet mot vilseledande marknads- föring genom att väsentlig information om villkoren utelämnas.

Enligt 21 § marknadsföringslagen får en näringsidkare använda andra metoder för individuell kommunikation på distans än sådana som avses i 19 § om inte den fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden används. Bestämmelsen innehåller den s.k. opt-out-lösningen beträffande andra metoder för individuell kommunikation än dem som särskilt regleras i 19 §, vilket innebär att konsumenten i förväg aktivt ska ha motsatt sig sådan marknadsföring för att den ska vara otillåten.

I 22 § marknadsföringslagen finns en bestämmelse om information om garantier. En näringsidkare som vid marknadsföring erbjuder sig att genom en garanti eller liknande utfästelse under en viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap hos produkten vid försäljning, ska lämna köparen tydlig information om utfästelsens innehåll och de uppgifter som är nödvändiga för att köparen ska kunna göra den gällande. Information ska även lämnas om att köparens rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen. Utfästelsen och informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen. Bestämmelsen infördes 2002 i 1995 års marknadsföringslag (1995:450) och genomförde artiklarna 6.2 och 6.3 i konsumentköpsdirek- tivet. Vid införandet av 2008 års marknadsföringslag fördes den över till den lagen.

Bestämmelserna i 19–21 §§ genomför inte några bestämmelser i direk- tivet om otillbörliga affärsmetoder. Bestämmelsen i 22 § har visserligen ett samband med förbudet mot vilseledande marknadsföring i 10 § mark- nadsföringslagen, men inte heller den genomför någon av artiklarna i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Direktivet om otillbörliga affärs- metoder innebär alltså inte att det måste finnas en möjlighet att påföra marknadsstörningsavgift vid överträdelser av bestämmelserna. Frågan är om det ändå finns skäl att införa en sådan möjlighet.

När regeln om krav på samtycke för obeställd reklam infördes gjordes bedömningen att marknadsstörningsavgift är en väl kraftig sanktion beträffande obeställd reklam (se prop. 1999/2000:40 s. 22). Samma be- dömning gjordes beträffande den regeln och överträdelser av 22 § i sam- band med att 2008 års marknadsföringslag infördes (se prop. 2007/08:115 s. 121). Avseende 22 § framhölls att i första hand förbudet mot vilse- ledande marknadsföring i 10 § marknadsföringslagen borde vara tilläm- pligt om en näringsidkare på ett vilseledande sätt använder begreppet garanti eller begrepp med motsvarande innebörd och att marknadsstör- ningsavgift är en möjlig sanktion vid alla former av överträdelser av för- budet mot vilseledande marknadsföring.

Bestämmelserna om obeställd reklam syftar till att skydda enskildas in- tegritet och privatliv. De är viktiga från konsumentskyddssynpunkt. Kon- sumenter ska inte behöva riskera att bli kontaktade i marknadsföringssyfte via t.ex. e-post utan att konsumenten har samtyckt till det eller något av undantagen i 19 § andra stycket är tillämpligt. Konsumenter som har mot- satt sig marknadsföring per telefon ska inte bli uppringda av telefonför- säljare. Den tekniska utvecklingen har medfört att marknadsföring via tele- fon, e-post och sociala medier m.m. har ökat i omfattning och att fler kon- sumenter utsätts för oseriösa aktörer. Mot den bakgrunden blir det allt viktigare att det finns effektiva och avskräckande sanktioner som kan

Prop. 2021/22:174

109

Prop. 2021/22:174 användas mot näringsidkare som inte följer reglerna. En direktverkande sanktion i form av marknadsstörningsavgift är effektiv och avskräckande. Det finns mot den bakgrunden skäl att låta överträdelser av 19, 20 a och 21 §§ marknadsföringslagen omfattas av bestämmelserna om marknads- störningsavgift.

Bestämmelsen i 22 § marknadsföringslagen syftar till att konsumenter ska få information om garantier och liknande utfästelser. Även detta är viktigt ur ett konsumentperspektiv. Förslaget innebär att överträdelser av andra bestämmelser om näringsidkarens informationsskyldighet, t.ex. 22 a § marknadsföringslagen och 2 kap. 2–5 §§ distansavtalslagen, ska kunna medföra marknadsstörningsavgift. Det ligger i linje med detta att även överträdelser av 22 § ska kunna leda till en avgift.

I jämförelse med generalklausulen i marknadsföringslagen har bestäm- melserna om obeställd reklam och garantier en mer preciserad utformning. Det finns därför inte anledning att begränsa möjligheten att döma ut mark- nadsstörningsavgift på samma sätt som för generalklausulen.

Uppräkningen i 29 § andra stycket marknadsföringslagen av bestämmelser i annan lagstiftning bör tas bort

I 29 § andra stycket marknadsföringslagen finns en uttömmande upp- räkning av bestämmelser i andra lagar där marknadsstörningsavgift kan användas som sanktion, t.ex. socialförsäkringsbalken och alkohollagen (2010:1622). Bestämmelsen i andra stycket tillkom genom en ändring i 1995 års marknadsföringslag och fördes sedan över till 2008 års mark- nadsföringslag. I samband med införandet av bestämmelsen konstaterade regeringen att förändringen innebar att de marknadsrättsligt grundande be- stämmelserna avseende ljudradio och tv i alkoholreklamlagen (1978:763), tobakslagen (1993:581), lokalradiolagen (1993:120) samt radio- och TV- lagen (1996:844) även kunde leda till en avgift (se prop. 1995/96:160 s. 210). Därefter gjordes flera redaktionella ändringar i bestämmelsen i samband med ändringar i de uppräknade lagarna.

Utöver regleringen i 29 § andra stycket är det särskilt reglerat i respek- tive lag att marknadsstörningsavgift kan påföras. Exempelvis anges det i 7 kap. 8 § alkohollagen att ett handlande som strider mot 3 § kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 29–36 §§ marknads- föringslagen. Att en avgift kan påföras framgår alltså såväl av de upp- räknade lagarna som av 29 § andra stycket marknadsföringslagen. Den grundläggande sanktionsbestämmelsen finns i dag direkt i de uppräknade lagbestämmelserna. Bestämmelsen i marknadsföringslagen utgör alltså endast en upplysningsbestämmelse (jfr Lagrådets yttrande i prop. 2007/08:115 s. 307).

Frågan är om det finns skäl att behålla uppräkningen i 29 § andra stycket marknadsföringslagen eller om den bör tas bort. Ett argument för att be- hålla listan kan vara att det blir tydligt i vilka fall marknadsstörningsavgift kan bli aktuellt. Listan skulle dock behöva utökas med ett antal lagbestäm- melser. Det finns en risk för att den i så fall blir mindre överskådlig, vilket gör att det pedagogiska värdet av den minskar (jfr prop. 2019/20:120 s. 90 och 91 där det bedömdes att upplysningsbestämmelsen i 1 § andra stycket marknadsföringslagen skulle tas bort). Det kan också ifrågasättas om det

finns skäl att behålla den när tillämpningsområdet för avgiften föreslås

110

utvidgas till samtliga överträdelser av marknadsföringslagens bestäm- Prop. 2021/22:174 melser. Någon motsvarande uppräkning finns inte beträffande andra sank-

tioner såsom förbud och ålägganden.

Sammantaget instämmer regeringen i utredningens slutsats att det inte är motiverat att behålla listan i 29 § andra stycket marknadsföringslagen. Den bör därför tas bort.

9.2.4Behovet av följdändringar

Regeringens bedömning: Möjligheten att påföra marknadsstörnings- avgift vid överträdelser av generalklausulen i marknadsföringslagen bör inte medföra följdändringar i några andra lagar än marknadsförings- lagen.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår vissa följdändringar i socialförsäkringsbalken, radio- och tv-lagen, alkohollagen samt lagen om tobak och liknande produkter.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt över förslaget. Myndigheten för press, radio och tv tillstyrker förslaget att ändra i radio- och tv-lagen. Konsumentverket anser att de föreslagna ändringarna av sanktionshänvisningar i annexlagstiftning till marknads- föringslagen kräver ytterligare överväganden, för att det ska kunna säker- ställas att konsekvenserna av ändringarna blir de avsedda. Om hänvisning- en till 26 § marknadsföringslagen finns kvar i annan lagstiftning riskerar det, enligt verket, att skapa en felaktig uppfattning om att det endast är förbud vid vite som kan komma i fråga vid överträdelser av bestäm- melserna. Spelinspektionen har liknande synpunkter och anser att det bör tydliggöras vad hänvisningen i 15 kap. 4 § spellagen till 26 § marknads- föringslagen fyller för funktion eller övervägas om hänvisningen till bestämmelsen ska tas bort. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknads- domstolen) förespråkar att frågan om förslagen påverkar även de bestäm- melser i konsumentskyddande lagar som i dagsläget är undantagna regler- na om marknadsstörningsavgift, men som samtidigt hänvisar till 5 § mark- nadsföringslagen, hanteras i det fortsatta beredningsarbetet.

Skälen för regeringens förslag: I ett stort antal lagar finns bestämmel- ser som innehåller en hänvisning till marknadsföringslagens sanktions- system. Metoden att i specialförfattningar på det marknadsrättsliga området hänvisa till marknadsföringslagen är väl beprövad (se t.ex. prop. 2010/11:85 s. 52). Vissa av dessa lagar innehåller bestämmelser om att handlanden är otillbörliga enligt 5 § marknadsföringslagen. Sådana bestämmelser finns i

– 7 kap. 8 § lagen om tobak och liknande produkter,

– 15 kap. 4 § spellagen,

– 11 § lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölks- ersättning och tillskottsnäring,

– 6 a och 27 §§ konsumentkreditlagen,

– 7 kap. 8 och 9 §§ alkohollagen,

– 7 a kap. 2 § lagen om betaltjänster,

– 17 kap. 9 § radio- och tv-lagen (2010:696), och

111

Prop. 2021/22:174 – 64 kap. 46 § socialförsäkringsbalken.

112

För vissa av dessa i lagtexten särskilt utpekade överträdelser är det redan i dag möjligt att påföra marknadsstörningsavgift (se t.ex. ovan nämnda be- stämmelse i socialförsäkringsbalken). Förslagen till ändringar i 29 § mark- nadsföringslagen innebär att samtliga av dessa överträdelser kommer att kunna leda till en avgift. Det är alltså så, som Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) efterfrågar klargöranden kring, att förslagen påverkar även bestämmelser i dessa lagar, vilka hänvisar till 5 § marknads- föringslagen. Regeringen bedömer, i likhet med vad Myndigheten för press, radio och tv gör beträffande radio- och tv-lagen, att detta är mest lämpligt och att det inte finns anledning att göra undantag för dessa hand- landen. Regleringen innebär att domstolen ska göra en prövning i varje enskilt fall av om det finns skäl att påföra näringsidkaren en avgift.

Utredningen har föreslagit redaktionella ändringar i några av de aktuella bestämmelserna. Gemensamt för dessa är att de anger att ett visst hand- lande kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen. Eftersom regeringen föreslår att över- trädelser av generalklausulen i 5 § marknadsföringslagen ska kunna med- föra en marknadsstörningsavgift endast om överträdelsen omfattas av ett beslut om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen som har fått laga kraft bör inte formuleringarna tas bort. Det skulle begränsa möjlig- heten att påföra en marknadsstörningsavgift i förhållande till vad som gäller i dag.

Som Konsumentverket och Spelinspektionen konstaterar innehåller lagarna hänvisningar till 26 § marknadsföringslagen som reglerar vite. Det sättet att utforma hänvisningen på är vedertaget och förekommer i ett flertal lagar utöver de som nu är föremål för överväganden. Enligt reger- ingen framstår risken för feltolkningar inte som överhängande. Hänvis- ningen till 26 § marknadsföringslagen bör därför inte nu tas bort. Reger- ingen återkommer i avsnitt 9.5 till behovet av ändringar i andra lagar som hänvisar till marknadsföringslagens påföljdssystem.

9.2.5Beloppsgränserna för marknadsstörningsavgiften

Regeringens förslag: Den övre fasta beloppsgränsen för marknads- störningsavgiften ska ersättas med en procentuell beloppsgräns som innebär att marknadsstörningsavgiften ska fastställas till högst 4 procent av näringsidkarens omsättning räkenskapsåret innan över- trädelsen upphörde eller när näringsidkaren delgavs stämningsansökan, om den inte har upphört dessförinnan. Om näringsidkarens årsomsätt- ning måste uppskattas får avgiften fastställas till ett belopp i kronor motsvarande högst 2 miljoner euro.

Den övre gränsen som marknadsstörningsavgiften aldrig får överstiga om 10 procent av näringsidkarens årsomsättning ska tas bort.

Regeringens bedömning: Den undre beloppsgränsen för marknads- störningsavgiften om 10 000 kronor bör behållas.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att den övre gränsen om 10 procent av

näringsidkarens årsomsättning ska behållas. Den föreslår även att omsätt- ningen ska avse det närmast föregående räkenskapsåret. Utredningens för- slag till lagtext är också något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig i huvudsak bakom förslaget och bedömningen eller invänder inte mot dem. Spel- inspektionen konstaterar att en ökad möjlighet att besluta om marknads- störningsavgift vid överträdelser av spellagens marknadsföringsbestäm- melser, tillsammans med förslaget att ta bort den övre fasta beloppsgräns- en, leder till en minskad diskrepans mellan sanktionsmöjligheterna för till- synsmyndigheterna, vilket enligt myndigheten är positivt. Svensk Handel, Sveriges Annonsörer och TU – Medier i Sverige avstyrker förslaget och bedömningen, och menar att bestämmelsen bör utformas i överensstäm- melse med direktivets nivå om 4 procent av omsättningen. IT&Telekom- företagen anser att de skäl som utredningen lyfter fram för att behålla 10 procent som en övre gräns inte är tillräckliga och är av uppfattningen att den borde sättas till 4 procent. Även Finansbolagens Förening anser att en högre nivå behöver motiveras ytterligare. Svensk Dagligvaruhandel har liknande synpunkter och påpekar att en sanktion om 10 procent av årsomsättningen innebär en enorm affärsrisk.

Svenska Bankföreningen konstaterar att förslaget medför en avsevärd höjning av taket för medelstora och stora företag samt förespråkar direktivets lägstanivå om 4 procent. Näringslivets Regelnämnd anför att taket för marknadsstörningsavgiften på 10 procent är oproportionellt. Det riskerar, enligt nämnden, att leda till konkurrensnackdelar för svenska företag i förhållande till företag i andra medlemsstater och för konkurrens- snedvridande effekter mellan företag av olika storlek i Sverige. Sveriges advokatsamfund invänder att det utan en komplettering av beslutsunder- laget är svårt att bedöma vad som är en lämplig nivå utifrån hur det ser ut i närliggande länder. Enligt Konsumentverket kan begreppet ”närmast föregående räkenskapsår” enligt rättsfallet MD 2012:17 tolkas som att lagtexten utgör hinder för att tillämpa samma beräkningsgrund för marknadsstörningsavgiften som för konkurrensskadeavgiften, varför det kan finnas behov av ett förtydligande. Svea hovrätt anser att bestämmelsen bör utformas i närmare anslutning till direktivtexten.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Direktivregleringen

Enligt de nya sanktionsbestämmelserna i direktivet om otillbörliga affärs- metoder ska det högsta beloppet för sanktionsavgifter vara minst 4 procent av näringsidkarens årliga omsättning i den eller de berörda medlems- staterna (artikel 13.3). I fall då det saknas information om näringsidkarens årliga omsättning ska det högsta beloppet för sanktionsavgifter vara minst 2 miljoner euro.

Regleringen innebär att medlemsstaterna får behålla eller införa högre maximala omsättningsbaserade sanktionsavgifter. Medlemsstaterna får även basera sådana avgifter på näringsidkarens sammanlagda omsättning i hela världen eller utvidga reglerna till att omfatta andra överträdelser som inte omfattas av bestämmelserna i direktivet, men som har samband med artikel 21 i konsumentskyddsförordningen (se skäl 13 till ändringsdirek- tivet). Medlemsstaterna ges alltså ett utrymme att bestämma storleken på

Prop. 2021/22:174

113

Prop. 2021/22:174

114

avgifterna, så länge de angivna maximala beloppsgränserna inte under- skrids.

Den övre beloppsgränsen tas bort och den undre beloppsgränsen behålls

Gällande bestämmelser innebär att marknadsstörningsavgiften ska fast- ställas till lägst 10 000 kronor och högst 10 miljoner kronor (31 § mark- nadsföringslagen). Avgiften får dock inte överstiga 10 procent av närings- idkarens årsomsättning. Vidare framgår att årsomsättningen ska avse omsättningen närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas. I de fall en talan om marknadsstörningsavgift riktas mot flera näringsidkare ska avgiften fastställas särskilt för var och en av dem.

Innan beloppsgränserna för marknadsstörningsavgiften höjdes 2016 hade dessa varit oförändrade sedan sanktionen infördes 1995. Det lägsta beloppet var fem tusen kronor och det högsta beloppet var 5 miljoner kronor. Avgiften fick dock inte överstiga 10 procent av näringsidkarens årsomsättning. När beloppsgränserna infördes i marknadsföringslagen överensstämde dessa med de beloppsgränser som då gällde för konkur- rensskadeavgiften enligt 1993 års konkurrenslag. Beloppsgränserna avse- ende konkurrensskadeavgiften togs dock bort i och med att den nya kon- kurrenslagen (2008:579) trädde i kraft. Detta motiverades med att det inom EU-rätten saknades sådana och att de verkade sakna funktion (se prop. 2007/08:135 s. 144).

I samband med 2016 års ändringar i marknadsföringslagen övervägdes om motsvarande förändring borde göras i den lagen (se prop. 2015/16:168 s. 29). Det ansågs dock finnas betydande skillnader mellan de marknads- föringsrättsliga och konkurrensrättsliga regelverken som talade mot en ändring. Dessutom ansågs det vara av värde för domstolarna att vid utdömandet av marknadsstörningsavgift kunna hålla sig till ett närmare preciserat intervall. Sammantaget ansågs att det inte fanns skäl för en sådan ändring. I stället höjdes beloppsgränserna i syfte att möjliggöra fast- ställande av marknadsstörningsavgift inom ramen för ett större intervall där lämplig hänsyn kan tas till det aktuella företagets storlek.

Genom direktivregleringen står det nu klart att det är nödvändigt att ha en övre procentsats av näringsidkarens årliga omsättning som uppgår till minst 4 procent för att uppfylla EU-rättens krav. Den gällande belopps- gränsen om 10 miljoner kronor är därmed inte förenlig med direktivet. Att behålla den gränsen skulle medföra att vissa näringsidkare inte kan åläggas en avgift som uppgår till minst 4 procent av årsomsättningen. Den övre beloppsgränsen måste alltså tas bort för att svensk lag ska överensstämma med direktivet. Det finns dock enligt regeringen inte skäl att ta bort den nedre beloppsgränsen om 10 000 kronor.

Den övre beloppsgränsen om 10 miljoner kronor ersätts med en övre procentuell gräns om 4 procent av årsomsättningen

Den övre procentuella gränsen om 10 procent kompletterar det fasta beloppsintervallet enligt gällande rätt och innebär att marknadsstörnings- avgiften inte kan sättas alltför högt i förhållande till näringsidkarens års- omsättning. Utredningen anser att det finns skäl att behålla procentsatsen

om 10 procent i marknadsföringslagen som en övre procentuell gräns. Som utredningen konstaterar skulle en sänkning av procentsatsen kunna med- föra att en lägre avgift döms ut jämfört med vad som gäller i dag. Detta skulle kunna bli fallet avseende näringsidkare som har en årsomsättning mellan 100–250 miljoner kronor. En minskad diskrepans mellan sank- tionsmöjligheterna för tillsynsmyndigheterna skulle också – vilket Spel- inspektionen framhåller vikten av – kunna bli följden om den övre pro- centuella gränsen behölls.

Regeringen konstaterar dock – i linje med vad Svensk Handel, Sveriges Annonsörer, TU – Medier i Sverige, IT&Telekomföretagen, Finansbo- lagens Förening, Svensk Dagligvaruhandel, Svenska Bankföreningen, Näringslivets Regelnämnd, Sveriges advokatsamfund och Konsument- verket påpekar – att följden av att behålla den övre procentuella gränsen om 10 procent, i kombination med att den övre beloppsgränsen tas bort, skulle innebära att större företag riskerar mycket stora avgifter. För de större företagen skulle det innebära en markant skillnad i förhållande till den nuvarande regleringen. Regeringen anser, i likhet med flera av remiss- instanserna, att det behöver finnas tungt vägande skäl för en sådan ordning för att risken för så pass höga avgifter inte ska anses vara oproportionell. Regeringen bedömer inte att det finns några sådana skäl.

Sammantaget anser regeringen, i likhet med majoriteten av de remiss- instanser som uttalar sig i frågan, att taket för avgiften bör bestämmas i enlighet med direktivets miniminivå om 4 procent. Den nuvarande övre procentuella gränsen av årsomsättningen bör mot den bakgrunden tas bort.

Även med en procentsats om 4 procent kommer avgifterna att kunna fastställas till betydande belopp, och sanktionen ändå framstå som effek- tiv, proportionell och avskräckande. Som regeringen har framhållit i tidigare sammanhang finns det möjligheter att anpassa marknadsstörnings- avgiften efter såväl det aktuella företagets storlek och ställning på mark- naden som överträdelsens karaktär och omfattning (se prop. 2015/16:168 s. 29). Dessa förhållanden gör sig fortfarande gällande.

Vad som avses med årsomsättning

En fråga är om årsomsättningen bör begränsas till att avse årsomsättningen i den eller de berörda medlemsstaterna, vilket är tillåtet enligt ändrings- direktivet.

Enligt dagens reglering avses med omsättning näringsidkarens hela om- sättning. Det finns enligt regeringen fördelar med att behålla den nuvaran- de svenska ordningen. Som utredningen konstaterar synes den ha fungerat väl och innebär att KO och domstolar inte behöver utreda vilken marknad som berörts av förfarandet. Avgiftens storlek ska, som har beskrivits tidi- gare, avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det finns inte anledning att anta att den gällande ordningen skulle leda till alltför höga avgifter för företag. Mot den bakgrunden saknas det skäl att begränsa årsomsättningen till den eller de berörda medlemsstaterna.

Beträffande de fall där uppgifter om årsomsättningen saknas eller är bristfälliga får årsomsättningen på samma sätt som tidigare uppskattas. Regleringen behöver dock, utöver viss språklig justering av utredningens förslag, kompletteras med hänsyn till den nya lydelsen av artikel 13 i direktivet, genom att en övre gräns för marknadsstörningsavgiften införs

Prop. 2021/22:174

115

Prop. 2021/22:174 för dessa fall. Om årsomsättningen uppskattas får marknadsstörnings- avgiften som högst bestämmas till ett belopp som motsvarar 2 miljoner euro. Vilket belopp som i kronor motsvarar 2 miljoner euro bör bestämmas utifrån kronkursen den dag då ett beslut om marknadsstörningsavgift meddelas.

Vad som avses med ”närmast föregående räkenskapsår” och lagtextens utformning

Årsomsättningen ska enligt 31 § tredje stycket marknadsföringslagen avse omsättningen närmast föregående räkenskapsår. I ett avgörande från Marknadsdomstolen (MD 2012:17) argumenterade näringsidkaren för att omsättningen året före målets slutliga avgörande skulle ligga till grund för bedömningen, medan KO i stället gjorde gällande att omsättningen året före överträdelsen var avgörande. Marknadsdomstolen konstaterade att förarbetena inte gav någon klar vägledning i denna fråga, men att det inom konkurrensrätten var klarlagt att tidpunkten för målets avgörande är av central betydelse vid påförande av konkurrensskadeavgift. Domstolen ansåg att det fanns skäl för en sådan tillämpning även på marknadsrättens område. Bestämmelsens utformning ansågs dock svårligen kunna ges en annan innebörd än att det skulle vara föregående räkenskapsår räknat från tiden för överträdelsen som var avgörande.

Regeringen konstaterar, i likhet med utredningen, att lagtexten sedan tidigare är utformad på så sätt att årsomsättningen ska avse omsättningen närmast föregående räkenskapsår. Lagrådet invänder, i anslutning till den motsvarande bestämmelsen i avtalsvillkorslagen (se avsnitt 10.3), mot att i lagtext anvisa det närmast föregående räkenskapsåret som styrande utan att antyda vad ”närmast” ska relateras till och att avsaknad av ledning i det hänseendet är en defekt som inte kan botas med uttalanden i författnings- kommentaren. Enligt Lagrådet gör sig motsvarande synpunkter gällande för 31 § marknadsföringslagen och det mest naturliga anges vara att det närmast föregående räkenskapsåret bestäms med utgångpunkt i när över- trädelsen upphörde. Som anfördes i lagrådsremissen används visserligen samma uttryckssätt som i marknadsföringslagen i andra författningar. Regeringen delar dock Lagrådets uppfattning att det i förhållande till lagrådsremissen för marknadsföringslagens del bör förtydligas i lagtexten att det avgörande, i motsats till vad Konsumentverket är inne på, är när överträdelsen upphörde. Som Lagrådet föreslår bör det även framgå av lagtexten att om överträdelsen inte har upphört är det avgörande när näringsidkaren delgavs stämningsansökan.

Till skillnad från Svea hovrätt anser regeringen inte att det finns skäl att

–utöver vissa redaktionella ändringar som följer av att den övre belopps- gränsen tas bort och sänkningen av den procentuella beloppsgränsen – utforma lagtexten i ännu närmare anslutning till direktivtexten än vad utredningen har föreslagit.

9.2.6Bedömningen av avgiftens storlek

Regeringens förslag: När marknadsstörningsavgiften fastställs ska domstolen ta hänsyn till

116

1.överträdelsens allvar med beaktande särskilt av dess art, varaktighet och omfattning,

2.åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att lindra eller avhjälpa den skada som en konsument eller en annan näringsidkare har drabbats av,

3.tidigare överträdelser som näringsidkaren gjort sig skyldig till,

4.i den utsträckning det framgår, den vinst som näringsidkaren har gjort eller förlust som undvikits genom överträdelsen,

5.i gränsöverskridande fall, sanktioner som har påförts näringsidkaren för samma överträdelse i andra medlemsstater i EU, ifall informa- tion om sådana sanktioner finns tillgänglig via den mekanism som inrättats genom konsumentskyddsförordningen, och

6.försvårande eller förmildrande omständigheter utöver dem i 1–5.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred- ningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Svensk Handel ser det som positivt att det förtydligas hur bedömningen av marknadsstörningsavgiftens storlek ska göras. Spelinspektionen har liknande synpunkter och anför att det för näringsidkarna blir mer transparent och avgiften mer förutsebar när det av lagtexten framgår vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen. Myndigheten anser att det bör tydliggöras att aktörens finansiella ställning också ska beaktas vid fastställande av avgiften, för att säkerställa att av- gifterna kan bli avskräckande även för aktörer med betydande ekonomiska resurser och för att säkerställa proportionalitet. Konsumentverket ser pro- blem med kriteriet att åtgärder som har vidtagits av näringsidkaren för att mildra eller avhjälpa den skada som konsumenterna drabbats av ska be- aktas. Verket anför att det inte sällan kommer i kontakt med näringsidkare som kompenserar konsumenter först när myndigheten påpekar över- trädelserna i ett tillsynsärende eller en stämningsansökan. Det anser att en näringsidkare inte ska kunna dra någon nämnvärd nytta av ett sådant agerande. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) efter- lyser ett förtydligande av att bestämmelsen om sanktioner som har påförts näringsidkaren i andra medlemsstater i EU endast tar sikte på sanktioner som näringsidkaren har ålagts för ”samma överträdelse”. Svea hovrätt anser att bestämmelsen bör utformas i närmare anslutning till direktiv- texten.

Skälen för regeringens förslag: Som har redogjorts för ovan i avsnitt

9.2.2bedöms att direktivets kriterier vid påförande av sanktioner (artikel

13.2) bör genomföras på så sätt att de beaktas vid bedömningen av mark- nadsstörningsavgiftens storlek. Detta kommer, i linje med vad Svensk Handel och Spelinspektionen för fram, att göra avgiften mer förutsebar och underlätta domstolarnas bedömningar. Den gällande bestämmelsen i 32 § marknadsföringslagen om fastställande av marknadsstörningsavgiften motsvarar endast till viss del kriterierna i direktivet. Regleringen i mark- nadsföringslagen behöver alltså ändras så att den stämmer överens med direktivet.

Det är lämpligt att bestämmelsen formuleras i nära anslutning till direktivtexten. Enligt artikel 13.2 a i direktivet ska överträdelsens art, allvar, omfattning och varaktighet beaktas. Detta motsvarar i sak de

Prop. 2021/22:174

117

Prop. 2021/22:174 omständigheter som redan i dag ska beaktas vid bedömningen av om marknadsstörningsavgift ska påföras enligt 29 a § marknadsföringslagen,

	även om formuleringarna skiljer sig något åt. För att undvika oklarheter
	bör bestämmelsen formuleras så att hänsyn ska tas till överträdelsens allvar
	med beaktande särskilt av dess art, varaktighet och omfattning. Även
	artikel 13.2 b–f bör komma till uttryck i lagtexten.
	Mot bakgrund av bestämmelsernas innebörd – inklusive den pro-
	centuella beloppsgränsen när marknadsstörningsavgiften bestäms (se
	föregående avsnitt) – bedömer regeringen att ett uttryckligt tydliggörande
	av att aktörens finansiella ställning också ska beaktas vid fastställande av
	avgiften, på det sätt som Spelinspektionen föreslår, inte är nödvändigt.
	Regeringen anser därför inte att en sådan bestämmelse bör införas.
	Enligt punkten b i artikeln ska eventuella åtgärder som har vidtagits av
	näringsidkaren för att mildra eller avhjälpa den skada som konsumenterna
	drabbats av beaktas. När det gäller de problem Konsumentverket påpekar
	med att den typen av hänsyn beaktas konstaterar regeringen att det visser-
	ligen, till följd av direktivregleringen, behöver anges i bestämmelsen att
	den angivna typen av förhållanden ska beaktas. Den typen av åtgärder
	vidtagna av näringsidkaren är dock endast en av ett flertal olika faktorer
	som ska beaktas, vilket ger utrymme för domstolen att bestämma avgiften
	utifrån relevanta förhållanden i det enskilda fallet. Därigenom möjliggörs
	att avgiften bestäms på ett sådant sätt att en näringsidkare inte drar orimlig
	nytta av att inför hotet om en kännbar marknadsstörningsavgift börja agera
	(jfr prop. 1994/05:123 s. 106).
	Punkten b i direktivet aktualiserar även frågan om att direktivet endast
	reglerar förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter. Enligt svensk
	rätt har dock sedan lång tid tillbaka såväl konsumenter som andra närings-
	idkare ansetts behöva skydd från otillbörliga affärsmetoder (se 1 § mark-
	nadsföringslagen och t.ex. prop. 1970:57 s. 64). Detta innebär att en
	näringsidkare som har skadats av en annan näringsidkares marknadsföring
	har möjlighet att väcka talan vid domstol och att påföljderna i marknads-
	föringslagen kan aktualiseras även i ett sådant fall. Även om marknads-
	föringslagstiftningens främsta uppgift är att skydda konsumenterna har det
	ansetts angeläget att också näringslivets intressen tas till vara. Det finns
	inte skäl att göra skillnad i påföljdshänseende mellan marknadsföring som
	riktar sig mot konsumenter eller näringsidkare. Eftersom överträdelser
	som riktar sig mot andra näringsidkare inte omfattas av direktivets tillämp-
	ningsområde hindrar direktivet inte att Sverige även i fortsättningen låter
	bestämmelserna om påföljder i marknadsföringslagen vara tillämpliga på
	sådana överträdelser. Med hänsyn till detta bör det uttryckligen framgå av
	bestämmelsen att även åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att
	lindra eller avhjälpa den skada som en annan näringsidkare har drabbats
	av särskilt ska beaktas.
	Regeringen instämmer i påpekandet från Stockholms tingsrätt (Patent-
	och marknadsdomstolen) angående att punkten e, om sanktioner som har
	påförts näringsidkaren i andra medlemsstater i EU, endast tar sikte på
	sanktioner som näringsidkaren har ålagts för ”samma överträdelse” bör
	komma till uttryck. Utredningens lagförslag bör därför justeras något för
	att bättre överensstämma med direktivet. Till skillnad från Svea hovrätt
	anser regeringen inte att det, utöver mindre språkliga justeringar, finns
118	skäl att därutöver utforma lagtexten i ännu närmare anslutning till

direktivtexten än vad utredningen har föreslagit. Lagrådet tar upp frågan Prop. 2021/22:174 om hur det andra stycket i 32 § marknadsföringslagen, att näringsidkaren

får befrias från att betala avgiften om det finns synnerliga skäl för det, passar med regelsystemet i övrigt. Regeringen noterar att det i detta lagstiftningsärende är fråga om ändringar i delar av det befintliga sanktionssystemet i marknadsföringslagen, något som Lagrådet också påpekar. Förslagen föranleder exempelvis inte ändringar i 29 a § marknadsföringslagen, som reglerar att det vid prövningen av om marknadsstörningsavgift ska åläggas det ska beaktas hur allvarlig överträdelsen är. Mot den bakgrunden anser regeringen att det inte finns behov av att – utöver rent språkliga justeringar – överväga ändringar av den nuvarande ordningen i 32 § andra stycket marknadsföringslagen. Sådana justeringar skulle kräva en större översyn av sanktionssystemet i marknadsföringslagen än vad som är aktuellt i detta lagstiftningsärende.

9.2.7Situationer då en avgift inte ska få påföras

Regeringens förslag: Talan om att påföra en marknadsstörningsavgift för en överträdelse ska inte få tas upp till prövning om överträdelsen omfattas av ett förbud eller ett åläggande som har förenats med vite och talan om utdömande av vitet har väckts.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig i huvudsak bakom förslaget eller invänder inte mot det. Konsumentverket ser positivt på förslaget och anser att både förutsebarheten och legalitetsprincipen uppfylls genom explicit lagstöd. Svea hovrätt konstaterar att motsvarande bestämmelse i 3 kap. 7 § konkurrenslagen har trätt i kraft och att bestäm- melsen i marknadsföringslagen bör utformas på motsvarande sätt, i enlig- het med utredningens förslag. Nuvarande reglering skulle, enligt dom- stolen, riskera att komma i konflikt med ändringsdirektivet. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) anser att bestämmelsen kan leda till sämre förutsebarhet för en näringsidkare som är föremål för ett vitesförbud, men har inget att invända mot utredningens förslag. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet invänder att det inte finns tillräckliga skäl för att påföra avgift för överträdelser som tidsmässigt omfattas av ett vitesåläggande.

Svensk Handel och Finansbolagens Förening avstyrker förslaget eftersom det inte uppfyller de krav på förutsebarhet som ställs när det gäller sanktioner av straffrättslig karaktär, samt framhåller att ändrings- direktivet inte medför någon skyldighet att tillse att det ska vara möjligt att påföra marknadsstörningsavgift i varje enskilt fall. Enligt Svensk Handel kan det även vara problematiskt att talan om marknadsstörnings- avgift kan föras för en överträdelse av ett interimistiskt beslut. Sveriges advokatsamfund påpekar att legalitetsprincipen utgör en garanti för rättssäkerheten och att förslaget inte uppfyller de krav på förutsebarhet som ställs när det gäller sanktioner av straffrättslig karaktär. Näringslivets Regelnämnd har liknande synpunkter¸ som Svensk Dagligvaruhandel

ställer sig bakom, och anför att det kan ifrågasättas hur förslaget uppfyller

119

Prop. 2021/22:174 de krav som ställs på förutsebarhet enligt legalitetsprincipen vid straff- rättsliga sanktioner som böter.

Skälen för regeringens förslag

Den nuvarande regleringen

Marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har meddelats vid vite enligt marknadsföringslagen (30 § marknadsföringslagen). Syftet med bestämmelsen, som infördes redan i 1995 års marknadsföringslag, är att förhindra dubbla påföljder när ett förfarande som omfattas av ett förbud eller ett åläggande som har meddelats vid vite upprepas och därmed samtidigt kan bli föremål för en talan om utdömande av vitet och en talan om marknadsstörningsavgift. I förarbetena till 1995 års lag (prop. 1994/95:123 s. 118) angavs att både förbud eller åläggande och marknads- störningsavgift kunde komma i fråga med anledning av en och samma marknadsföringsåtgärd, eftersom förbud och ålägganden avser att hindra framtida överträdelser medan marknadsstörningsavgiften är en direkt- verkande sanktion och avser marknadsföring som har bedrivits. Konflikt kunde dock tänkas uppkomma mellan talan om utdömande av vite och påförande av marknadsstörningsavgift, eftersom det är fråga om två direkt- verkande sanktioner som har sin grund i samma marknadsföringsrättsliga ändamålsöverväganden. I sådana fall ansågs att vitet borde ha företräde.

Ändringsdirektivet och principen om att en person inte ska straffas för samma gärning mer än en gång

Av skäl 8 till ändringsdirektivet framgår att medlemsstaterna, utöver de vägledande kriterierna för tillämpning av sanktioner, också bör ta hänsyn till andra allmänna rättsprinciper som är tillämpliga vid åläggande av sank- tioner, såsom principen att en person inte ska straffas för samma gärning mer än en gång – ofta uttryckt som ne bis in idem – som kommer till ut- tryck i artikel 4.1 i det sjunde tilläggsprotokollet till den europeiska kon- ventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna (Europakonventionen). Enligt den artikeln gäller att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den staten. Förbudet hindrar både dubbelbestraffning (dvs. ett nytt straff vid ett annat tillfälle än det första) och en andra prövning av samma gärning. Ett motsvarande förbud finns i artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Det sjunde tilläggsprotokollet har införlivats i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det gäller därför som svensk lag. Av regeringsformen följer att föreskrifter inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen (2 kap. 19 § regeringsformen).

I lagstiftningsärenden på andra rättsområden har konstaterats att begrep- pet straff i den mening som avses i Europakonventionen även omfattar vite (se t.ex. prop. 2016/17:22 s. 228, prop. 2017/18:165 s. 60 och 61 samt

prop. 2020/21:51 s. 110 och 111). I dessa sammanhang har det mot

120

bakgrund av utvecklingen i svensk rätt bedömts att tidpunkten för när en domstolsprocess om utdömande av vite inleds bör vara avgörande för när ett hinder mot ett andra förfarande för samma gärning eller överträdelse uppkommer (jfr t.ex. rättsfallet NJA 2013 s. 502). Exempelvis gäller enligt

5kap. 13 § lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning att Finansinspektionen inte ska ingripa om en överträdelse omfattas av ett föreläggande om vite och den överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. När det gäller sanktioner för livsmedelsbrott föreskrivs på samma sätt i 30 § andra stycket livsmedelslagen (2006:804) att det inte ska dömas till ansvar eller beslutas om en sanktionsavgift för en överträdelse som omfattas av ett föreläggande om vite om överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Samma reglering finns i 12 § lagen (2019:59) med kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning där det framgår att en sanktionsavgift inte får tas ut för en överträdelse som omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite om överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Även bestämmel- serna i konkurrenslagen om när konkurrensskadeavgift får tas ut har, som Svea hovrätt påpekar, justerats i enlighet med detta (se 3 kap. 7 § konkurrenslagen och prop. 2020/21:51 s. 110–112 och 213). Regelverket för s.k. utredningsskadeavgift utformades på samma sätt (se 5 kap. 22 § konkurrenslagen). Bedömningarna har gjorts med hänvisning till utveck- lingen i praxis.

Hinder bör finnas först när talan om utdömande av vitet har väckts

Enligt ändringsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att sanktions- avgifter kan påföras vid överträdelser av nationella bestämmelser som genomför direktivet. Direktivet innehåller inte någon bestämmelse som motsvarar 30 § marknadsföringslagen och som hindrar att avgift påförs för en åtgärd som omfattas av ett vitesåläggande. Med hänsyn till detta kan det vara fråga om en inskränkning av den möjlighet att påföra sanktions- avgifter som domstolen ska ha enligt direktivet. Ett lojalt genomförande av direktivet kräver i så fall, i linje med vad Svea hovrätt framhåller, att förbudet tas bort eller att bestämmelsen ändras (jfr beträffande konkurrensskadeavgiften prop. 2020/21:51 s. 110).

En ordning som innebär att marknadsstörningsavgift kan påföras och ett vite dömas ut för samma överträdelse kan, som har beskrivits ovan, komma i konflikt med principen om ne bis in idem. I linje med de bedöm- ningar som har gjorts i andra sammanhang bör det dock enligt regeringen vara den tidpunkt när en domstolsprocess om utdömande av vite inleds som avgör när ett hinder mot ett andra förfarande för samma överträdelse uppkommer. Domstolen bör alltså inte vara förhindrad att påföra mark- nadsstörningsavgift för en åtgärd som i och för sig omfattas av ett vites- åläggande, men för vilken en talan om utdömande av vitet inte har väckts. Om ett utsatt vite inte bedöms vara tillräckligt effektivt, proportionellt och avskräckande i direktivets mening hindrar således inte de allmänna rätts- principer som är tillämpliga vid åläggande av sanktioner att talan om ut- dömande av marknadsstörningsavgift väcks i stället för att ansökan om utdömande av vitet görs.

Prop. 2021/22:174

121

Prop. 2021/22:174 Som utredningen konstaterar innebär en sådan ändring att det för var och en kommer att stå klart att en överträdelse kan leda till en marknads- störningsavgift. En näringsidkare som bryter mot marknadsföringslagens regler har alltså anledning att utgå från att en överträdelse kan leda till en marknadsstörningsavgift. Regeringen instämmer i vad Stockholms tings- rätt (Patent- och marknadsdomstolen) anför om att förutsebarheten för en näringsidkare som har ålagts ett förbud vid vite i någon mån visserligen minskar. Den angivna ordningen – som alltså ligger i linje med regleringen på andra områden – måste dock, som Konsumentverket för fram, anses vara i tillräcklig mån förutsebar för enskilda och godtagbar vad gäller kraven på införandet av sanktionsavgifter enligt ändringsdirektivet. Reger- ingen anser således – till skillnad från Svensk Handel, Finansbolagens Förening, Sveriges advokatsamfund, Näringslivets Regelnämnd och Svensk Dagligvaruhandel – inte att det finns hinder för en sådan lösning med beaktande av legalitetsprincipen, de krav på förutsebarhet som gäller för den aktuella typen av sanktioner eller i övrigt.

Regeringen bedömer, till skillnad från Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, att det mot den angivna bakgrunden finns tillräck- liga skäl för att, med viss språklig justering av utredningens förslag, ändra bestämmelsen i 30 § marknadsföringslagen så att en talan om att påföra en marknadsstörningsavgift för en överträdelse inte får tas upp till prövning om överträdelsen omfattas av ett förbud eller ett åläggande som har förenats med vite enligt lagen och talan om utdömande av vitet har väckts. Det blir därigenom tydligt att det finns ett processuellt hinder mot att ta upp en talan om utdömande av marknadsstörningsavgift till prövning i ett sådant fall. Liksom hittills bör paragrafen gälla även i fråga om interimis- tiska beslut. Det finns enligt regeringen, i motsats till vad Svensk Handel invänder, inte skäl som medför att den typen av beslut bör behandlas på något annat sätt.

Det har inte framkommit behov av att införa förbud mot att meddela förelägganden vid vite mot en aktör efter det att talan om utdömande av marknadsstörningsavgift har väckts. Enligt regeringen motiverar den eventuella risken för en sådan tillämpning av det nu aktuella regelverket inte att innebörden av dubbelbestraffningsförbudet enligt Europakonven- tionen i en sådan situation behöver komma till särskilt uttryck i lagtexten (jfr prop. 2020/21:172 s. 300).

	9.3	Behovet av ändringar i distansavtalslagen

	Regeringens förslag: Överträdelser av bestämmelserna i distansavtals-
	lagen om näringsidkares informationsskyldighet för avtal om varor och
	icke-finansiella tjänster ska kunna leda till utdömande av marknadsstör-
	ningsavgift. Detsamma ska gälla för överträdelser av bestämmelserna
	om näringsidkares informationsskyldighet vid avtal om finansiella
	tjänster och finansiella instrument.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt
	över förslaget. Föreningen Installatörsföretagen avstyrker förslaget i den
122	del det avser varor och icke-finansiella tjänster. Enligt föreningen är det

för långtgående och möjligheten till en begränsning till överträdelser av Prop. 2021/22:174 distansavtalslagen som är föremål för samordnade insatser inom unionen

bör användas. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universi- tet och Svensk Handel anser att marknadsstörningsavgift endast bör kunna dömas ut i samband med samordnade insatser.

Skälen för regeringens förslag

Direktivregleringen

Konsumenträttighetsdirektivet innehöll tidigare en bestämmelse om sank- tioner som uppställde krav på medlemsstaterna att fastställa bestämmelser om påföljder vid överträdelser av de nationella bestämmelserna som an- tagits enligt direktivet och att vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att de tillämpas (artikel 24.1). Påföljderna skulle vara effektiva, proportio- nella och avskräckande.

Artikel 4.13 i ändringsdirektivet innebär att artikel 24 om sanktioner i konsumenträttighetsdirektivet har fått en ny lydelse. Den nya lydelsen föreskriver att sanktionsavgifter ska införas för överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits enligt direktivet. Artikel 24 innehåller i sak motsvarande bestämmelser som artikel 13 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Medlemsstaterna ska alltså säkerställa att vissa angivna kriterier beaktas vid åläggandet av sanktioner, i lämpliga fall. Vidare finns bestämmelser om att medlemsstaterna ska säkerställa att när sanktioner ska åläggas i enlighet med artikel 21 i konsumentskyddsförordningen ska de inbegripa en möjlighet att antingen ålägga sanktionsavgifter via admini- strativa förfaranden eller inleda rättsliga förfaranden för åläggande av sanktionsavgifter, eller bådadera. Även regleringen av sanktionsavgiftens storlek motsvarar regleringen i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Behovet av ändringar i 2 kap. distansavtalslagen

Konsumenträttighetsdirektivet har genomförts framför allt genom bestäm- melser i distansavtalslagen. Direktivet ledde till relativt omfattande änd- ringar i 2 kap. distansavtalslagen, som gäller avtal om varor och icke- finansiella tjänster.

I2 kap. 2–5 §§ distansavtalslagen finns bestämmelser om att närings- idkaren ska ge konsumenten viss information innan och efter att ett avtal ingås. Informationsbestämmelserna har huvudsakligen marknadsrättsliga sanktioner kopplade till sig. Enligt 2 kap. 6 § distansavtalslagen ska mark- nadsföringslagen tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift, om en näringsidkare inte ger information enligt 2 kap. 2–5 §§ distansavtalslagen. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

Regleringen i direktivet motsvarar den i 2011 års direktiv och de överväganden som har gjorts beträffande utformningen av sanktions- bestämmelserna i samband med direktivets genomförande gör sig gällande även här (se prop. 2013/14:15 s. 64 och 65). Regeringen konstaterar därför att bestämmelserna om förbud och informationsålägganden vid vite som finns i marknadsföringslagen, och som blir tillämpliga i de fall närings- idkaren brister i sina skyldigheter, redan uppfyller kravet på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner.

123

Prop. 2021/22:174 I artikel 24.3 finns en skyldighet att införa bestämmelser om sanktions- avgifter för överträdelser av direktivet i vissa fall. Inledningsvis kan kon- stateras att det inte finns några bestämmelser om sanktionsavgifter i distansavtalslagen. Det behöver därför införas nya bestämmelser för att genomföra direktivet. Enligt regeringen ligger det nära till hands att låta reglerna om marknadsstörningsavgift tillämpas vid överträdelser av distansavtalslagen. Skyldigheten att införa sanktionsavgifter gäller dock, på samma sätt som för överträdelser av direktivet om otillbörliga affärs- metoder och avtalsvillkorsdirektivet, endast för överträdelser som är före- mål för samordnade insatser enligt artikel 21 i konsumentskyddsförord- ningen. Det finns alltså en möjlighet att begränsa reglerna om sanktions- avgifter till sådana överträdelser av distansavtalslagen som är föremål för samordnade insatser inom unionen, vilket förespråkas av Föreningen Installatörsföretagen Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Svensk Handel. Av samma skäl som när det gäller överträdelser av marknadsföringslagen (se avsnitt 9.2.3) anser regeringen dock att reglerna om marknadsstörningsavgift för överträdelser av distans- avtalslagen bör vara tillämpliga generellt. Reglerna bör alltså inte begränsas till överträdelser som är föremål för samordnade insatser inom unionen.

124

Bestämmelserna om näringsidkarens informationsskyldighet i 2 kap. 2–5 §§ distansavtalslagen genomför artiklar i konsumenträttighetsdirek- tivet. Överträdelser av dessa ska alltså kunna leda till en sanktionsavgift. Bestämmelsen i 2 kap. 6 § distansavtalslagen bör därför ändras så att även reglerna om marknadsstörningsavgift blir tillämpliga på överträdelser av bestämmelserna. Detta kan lämpligen åstadkommas genom att undantaget för bestämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen tas bort i 2 kap. 6 § distansavtalslagen.

Behovet av ändringar i 3 kap. distansavtalslagen

I 3 kap. distansavtalslagen finns bestämmelser om avtal om finansiella tjänster och finansiella instrument. Kapitlet genomför inte konsumenträt- tighetsdirektivet, utan Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster). Regleringen i 3 kap. distansavtalslagen är dock delvis uppbyggd på liknande sätt som 2 kap. distansavtalslagen. Näringsidkaren är enligt 3–5 §§ skyldig att ge konsumenten information innan ett avtal ingås och även viss information under avtalstiden. Även i 3 kap. distans- avtalslagen finns en bestämmelse om påföljder vid utebliven information (3 kap. 6 §). Av bestämmelsen framgår att om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 3–5 §§ ska marknadsföringslagen tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket mark- nadsföringslagen.

Det finns inte någon unionsrättslig skyldighet att kunna besluta om marknadsstörningsavgift vid överträdelser av 3 kap. distansavtalslagen. Utredningen har dock ändå ansett att det är lämpligt att införa en sådan möjlighet.

Artikel 11 i direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster Prop. 2021/22:174 reglerar påföljder. Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna föreskriva

lämpliga påföljder för leverantörer som inte följer de nationella bestäm- melserna som har antagits genom direktivet. Påföljderna ska vara effek- tiva, proportionella och avskräckande. Vid genomförandet av direktivet framhölls att marknadsföringslagens sanktioner i form av förbud och ålägganden vid viten utgör tillräckligt effektiva, proportionella och av- skräckande påföljder för att säkra efterlevnaden av den nya lagen (se prop. 2004/05:13 s. 77). I samband med det gjordes också bedömningen att det saknades behov av en möjlighet att utdöma marknadsstörningsavgift vid underlåtenhet att efterkomma lagens informationskrav (se prop. 2004/05:13 s. 89). Som skäl mot ett införande av marknadsstörningsavgift anfördes bl.a. att det inte under den tid som gått sedan distansavtalslagen trädde i kraft hade framkommit något som antydde att det skulle finnas problem med näringsidkare som mera regelmässigt underlät att ge information på föreskrivet sätt. Till stöd för detta angavs att det ännu inte väckts någon talan vid Marknadsdomstolen om åläggande att ge informa- tion enligt distansavtalslagen.

Regleringen i direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster hindrar inte att en möjlighet att påföra marknadsstörningsavgift införs. Regeringen delar utredningens uppfattning att det, i syfte att stärka kon- sumentskyddet, bör införas en möjlighet att kunna besluta marknadsstör- ningsavgift vid överträdelser av 3 kap. distansavtalslagen, trots att det inte finns någon unionsrättslig skyldighet att göra det. Utöver vikten av ett starkt konsumentskydd är det enligt regeringen lämpligt att bestäm- melserna i 2 kap. och 3 kap. distansavtalslagen är enhetliga.

På samma sätt som har beskrivits när det gäller behovet av ändringar i

2 kap. distansavtalslagen bör därför de föreslagna reglerna enligt rege- ringen, till skillnad från vad Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Svensk Handel förespråkar, vara tillämpliga generellt. De bör alltså inte begränsas till överträdelser som är föremål för samordnade insatser inom unionen.

9.4Behovet av ändringar i prisinformationslagen

Regeringens förslag: Överträdelser av prisinformationslagen ska kunna leda till utdömande av marknadsstörningsavgift.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt

över förslaget. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Svensk Handel invänder mot förslaget och anser inte att marknadsstör- ningsavgift ska kunna aktualiseras vid överträdelser av prisinformations- lagen, eftersom direktivet inte ställer krav på det.

Skälen för regeringens förslag: Prisinformationslagen innehåller en bestämmelse som innebär att marknadsföringslagen, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift, ska tillämpas om en näringsidkare inte lämnar prisinformation enligt lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen (12 §). Sådan information ska anses vara

125

Prop. 2021/22:174 väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen. De sanktioner som i dag finns tillgängliga är alltså främst förbud och åläggande.

Tidigare innehöll prisinformationsdirektivet en bestämmelse, artikel 8, som uppställde krav på medlemsstaterna att fastställa påföljder vid över- trädelser av de nationella bestämmelserna som antagits enligt direktivet och att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att dessa genom- förs. Påföljderna skulle vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Artikel 2.2 i ändringsdirektivet innebär att den nämnda artikel 8 har fått en ny lydelse. Den nya lydelsen innebär att sanktionerna som tidigare ska vara effektiva, avskräckande och proportionella samt att de vägledande kriterierna ska beaktas i lämpliga fall. Ändringsdirektivet ställer dock inte något krav på införande av sanktionsavgifter för överträdelser av prisin- formationsdirektivet. Det finns alltså ett utrymme för medlemsstaterna att själva reglera vilka sanktioner som ska finnas så länge de är effektiva, avskräckande och proportionella.

De påföljder som tillämpas i dag för att åstadkomma rättelse vid över- trädelser av reglerna i prisinformationslagen, främst förbud och åläggande, uppfyller de grundläggande kraven i ändringsdirektivet. Sverige är därmed inte skyldigt att införa sanktionsavgifter för sådana överträdelser.

Samtidigt finns det, som utredningen konstaterar, goda skäl för att även överträdelser av dessa bestämmelser ska kunna medföra en marknads- störningsavgift. Att konsumenter ges tillgång till god prisinformation är grundläggande vid all handel. Det finns därför anledning att se allvarligt på brister i sådan information. För att stärka konsumenternas rättigheter när det gäller prisinformation bör överträdelser av reglerna i prisinforma- tionslagen enligt regeringen, till skillnad från vad Juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet och Svensk Handel anser, kunna leda till att marknadsstörningsavgift döms ut.

9.5Marknadsstörningsavgift i andra lagar

Regeringens bedömning: Det bör inte införas möjligheter att påföra marknadsstörningsavgift vid överträdelser av andra konsument- skyddande lagar.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt

över bedömningen. Konsumentverket utesluter inte att marknadsstörnings- avgift kan vara en lämplig sanktion för vissa allvarligare överträdelser av måttfullhetskrav i speciallagstiftning. Möjligheten att överträdelser som innehåller måttfullhetskrav ska kunna leda till sanktioner kräver emellertid noggrant övervägande utifrån varje enskilt fall. Spelinspektionen anser att 15 kap. 3 § spellagen är tydlig och att överträdelser av den bör kunna medföra marknadsstörningsavgift. Enligt myndigheten krävs det inte ytterligare utredning för att konstatera detta.

Skälen för regeringens bedömning: Det finns hänvisningar till mark- nadsföringslagens påföljder, med undantag för reglerna om marknads- störningsavgift i 29–36 §§, i ett stort antal andra lagar på det konsument- rättsliga området än de som hittills har behandlats. Några exempel är

126

11 § konsumentkreditlagen, 2 kap. 9 § försäkringsavtalslagen (2005:104), Prop. 2021/22:174 2 kap. 11 § paketreselagen och 15 kap. 4 § spellagen.

Regeringen konstaterar, i likhet med Konsumentverket och Spelinspek- tionen, att det visserligen kan ifrågasättas om inte också överträdelser av ytterligare lagar och bestämmelser som innehåller hänvisningar till mark- nadsföringslagen borde kunna leda till att en marknadsstörningsavgift döms ut. Det handlar i flera fall om viktiga regleringar från konsument- skyddssynpunkt, där det finns ett intresse av att överträdelser kan leda till effektiva och avskräckande sanktioner. Sådana ändringar kräver dock, som Konsumentverket framhåller, noggranna överväganden i varje enskilt fall. Med hänsyn till beredningsunderlaget finns det inte förutsättningar att nu föreslå sådana ytterligare lagändringar.

10Bestämmelser om sanktionsavgift i avtalsvillkorslagen

10.1En möjlighet att besluta om sanktionsavgift

Regeringens förslag: Patent- och marknadsdomstolen ska på talan av Konsumentombudsmannen besluta att en näringsidkare ska betala en sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på närings- idkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har använt ett sådant avtalsvillkor som anges i bestämmelsen om betalnummer i avtalsvill- korslagen, eller som näringsidkaren har förbjudits att använda enligt 3 § avtalsvillkorslagen genom ett avgörande som har fått laga kraft.

Om Konsumentombudsmannen för ett visst fall beslutar att inte föra talan om sanktionsavgift, ska en sammanslutning av näringsidkare få väcka en sådan talan.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred- ningen föreslår inte någon begränsning till avtalsvillkor som närings- idkaren har förbjudits att använda enligt avtalsvillkorslagen. Utredningens förslag till lagtext är också annorlunda utformat.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig i huvudsak bakom förslaget eller invänder inte mot det. Konsumentverket och Sveriges Konsumenter tillstyrker förslaget. Det finns enligt Konsumentverket många villkor som är oskäliga och som innebär allvarliga överträdelser och konsumentskada. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni- versitet anser att det vore lämpligt att använda beteckningen marknads- störningsavgift även i avtalsvillkorslagen. Fakultetsnämnden förordar att vitesregleringen i avtalsvillkorslagen justeras på motsvarande sätt som nämnden har föreslagit för marknadsföringslagen, dvs. att det föreskrivs att vitesbestämningen ska underkastas bedömningskriterierna i artikel 8b punkten 3 i avtalsvillkorsdirektivet. Vidare anser fakultetsnämnden att en avgift endast ska införas för samordnade insatser. Svensk Handel anser inte att det finns behov av någon sanktionsavgift. Svea hovrätt och Finans- bolagens Förening förespråkar att sanktionsavgift endast ska kunna

127

Prop. 2021/22:174 påföras vid fortsatta överträdelser, eftersom det inte skulle komma i konflikt med obestämdhetsförbudet. Föreningen invänder också att möjligheten att påföra avgift bör begränsas till sådana situationer där det krävs en sådan möjlighet.

Skälen för regeringens förslag

Direktivregleringen

Enligt avtalsvillkorsdirektivet ska medlemsstaterna se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (artikel 7.1).

Det ska finnas bestämmelser om att personer eller organisationer som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse att skydda konsumenter får inleda ett ärende vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för att dessa ska avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra att sådana villkor används i fortsättningen (artikel 7.2).

De rättsliga åtgärderna får riktas mot flera sådana näringsidkare inom samma näringsområde eller sammanslutningar som använder eller rekom- menderar användandet av samma allmänna avtalsvillkor eller liknande villkor (artikel 7.3).

Ändringsdirektivet innebär att en ny artikel 8b om sanktioner införs i avtalsvillkorsdirektivet. Enligt artikeln ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits enligt direktivet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säker- ställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 8b punkten 1). Medlemsstaterna får begränsa sank- tioner till situationer där avtalsvillkor uttryckligen fastställts som oskäliga under alla omständigheter i nationell rätt, eller där en näringsidkare fortsätter att använda avtalsvillkor som har konstaterats vara oskäliga i ett slutligt avgörande som har fattats i enlighet med artikel 7.2 (artikel 8b punkten 2).

Artikel 8b innehåller i övrigt motsvarande bestämmelser som artikel 13 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Medlemsstaterna ska alltså säkerställa att vissa angivna kriterier beaktas vid påförandet av sanktioner, i lämpliga fall (artikel 8b punkten 3).

När sanktioner ska åläggas i enlighet med artikel 21 i konsumentskydds- förordningen ska de inbegripa en möjlighet antingen att ålägga sanktions- avgifter via administrativa förfaranden eller att inleda rättsliga förfaranden för åläggande av sanktionsavgifter, eller bådadera. Även regleringen av sanktionsavgiftens storlek motsvarar regleringen i direktivet om otill- börliga affärsmetoder (artikel 8b punkterna 4 och 5).

Gällande bestämmelser om sanktioner i avtalsvillkorslagen

Avtalsvillkorsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom avtalsvillkors- lagen. Lagen gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de er- bjuder varor och tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter. Syftet är framför allt att skydda konsumenter mot oskäliga bestämmelser i standard- avtal. Lagen innehåller såväl marknadsrättsliga som civilrättsliga bestäm-

melser.

128

Den marknadsrättsliga regleringen inleds med en allmän bestämmelse Prop. 2021/22:174 som innebär att om ett villkor med hänsyn till pris och övriga omständig-

heter är att anse som oskäligt mot konsumenten, får Patent- och marknads- domstolen förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligt samma villkor (3 §). En förutsättning är att det är påkallat från allmän synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse. Ett förbud ska förenas med vite om inte detta av särskilda skäl är obehövligt.

En ansökan om förbud får göras av KO och, för det fall KO beslutar att inte göra någon ansökan, av en sammanslutning av näringsidkare, konsu- menter eller löntagare (4 §). Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt att utgången i målet kan ha betydande intresse för medlemmarna i sammanslutningen får domstolen efter ansökan av sammanslutningen tillåta att den, vid sidan av en enskild part, medverkar i förfarandet och i samband med det åberopar bevisning (4 a §). Om det finns särskilda skäl får domstolen meddela förbud även för tiden till dess att det finns ett slut- ligt beslut, ett s.k. interimistiskt förbud (6 §). Talan om utdömande av vite förs vid Patent- och marknadsdomstolen av KO. Om vite har förelagts på talan av någon annan får talan om utdömande föras även av honom eller henne (9 §). En fråga om förbud får i fall som inte är av större vikt prövas av KO (7 §).

En möjlighet att besluta om sanktionsavgift när en näringsidkare använder oskäliga avtalsvillkor

Vid genomförandet av avtalsvillkorsdirektivet (se prop. 1994/95:17 s. 73) gjordes bedömningen att möjligheten enligt avtalsvillkorslagen för dom- stol att förbjuda ett oskäligt avtalsvillkor och att kombinera förbudet med ett vitesföreläggande innebar att lagen var väl förenlig med direktivets krav på sanktioner. De sanktionsbestämmelser som redan fanns i lagen vid direktivets genomförande behölls därför. Det saknas anledning att nu göra någon annan bedömning. De gällande bestämmelserna i avtalsvillkors- lagen måste i sig anses uppfylla kraven på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner i artikel 8b punkten 1 i direktivet.

Enligt artikel 8b punkten 4 ska medlemsstaterna säkerställa att sank- tionsavgifter kan påföras i vissa fall. Skyldigheten gäller – på samma sätt som för överträdelser av direktivet om otillbörliga affärsmetoder och konsumenträttighetsdirektivet – endast överträdelser som är föremål för samordnade insatser enligt artikel 21 i konsumentskyddsförordningen.

För att genomföra direktivet behöver det alltså, i motsats till vad Svensk Handel anför, införas en möjlighet att besluta om sanktionsavgifter vid överträdelser av avtalsvillkorslagen. Av samma skäl som har anförts beträffande överträdelser av marknadsföringslagen och distansavtalslagen bedömer regeringen – till skillnad från Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Finansbolagens Förening – att reglerna om sanktionsavgift inte bör begränsas till sådana överträdelser som är föremål för samordnade insatser inom EU. Från konsumentskyddssynpunkt finns det anledning att låta möjligheten att ta ut en avgift även omfatta över- trädelser som inte är föremål för samordnade insatser inom EU. Rege- ringen anser vidare att den angivna lösningen med sanktionsavgifter bör

väljas före den typ av justering av vitesregleringen som Juridiska

129

Prop. 2021/22:174 fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår. Det finns anledning att se allvarligt inte endast på överträdelser som berör flera EU-medlems-

	stater, utan även på sådana som främst drabbar den svenska konsument-
	marknaden. En direktverkande sanktion i form av en sanktionsavgift har
	också ett tydligt avskräckande och preventivt syfte. Därigenom kan den
	vara effektiv för att komma åt företag som begår allvarliga överträdelser.
	Direktivet möjliggör, som har konstaterats, för medlemsstaterna att be-
	gränsa sina sanktioner även i andra avseenden.
	När det till en början gäller möjligheten att begränsa påförandet av av-
	gifter till villkor som fastställts som oskäliga under alla omständigheter i
	nationell rätt kan konstateras att direktivet har en bilaga som innehåller en
	vägledande, inte uttömmande, lista över avtalsvillkor som kan anses
	oskäliga enligt artikel 3.3 i direktivet (direktivets villkorslista). Villkors-
	listan har inte kommit till uttryck i lagtext. Sverige har alltså valt att vid
	genomförandet inte införa några bestämmelser om avtalsvillkor som är
	oskäliga under alla omständigheter. De marknadsrättsliga bestämmelserna
	innehåller endast en mer generell bestämmelse om villkor som med hänsyn
	till pris och övriga omständigheter är att anse som oskäliga (3 §).
	En fråga är om möjligheten att ta ut en avgift bör begränsas till situa-
	tioner då domstol eller KO tidigare har funnit att ett visst avtalsvillkor är
	oskäligt och användningen av villkoret har förbjudits, men där närings-
	idkaren trots detta fortsätter att använda avtalsvillkoret och bryter mot för-
	budet.
	Regeringen konstaterar att det som har redogjorts för i avsnitt 9.2.3 om
	krav på förutsebarhet och tydlighet vid överträdelser av generalklausulen
	i marknadsföringslagen gör sig gällande även i detta sammanhang. Det ska
	alltså vara möjligt att i förväg bedöma om en handling är laglig eller inte
	och vilken påföljd som kan följa på handlingen. Det finns inom tilläm-
	pningsområdet för 3 § avtalsvillkorslagen, som Konsumentverket påpekar,
	situationer då det för en näringsidkare måste stå klart att ett handlande inte
	är förenligt med lagen. Det följer exempelvis av fast rättspraxis att avtals-
	villkor som strider mot tvingande konsumentskyddande bestämmelser i
	lag eller mot tvingande rättsprinciper ska anses oskäliga enligt 3 § avtals-
	villkorslagen. Detsamma gäller villkor som syftar till att kringgå tvingande
	bestämmelser. Även sådana villkor som har presenterats eller utformats på
	ett vilseledande eller oklart sätt, så att konsumenten inte kan förutse vilka
	konsekvenser villkoret får för honom eller henne, är normalt att anse som
	oskäliga (se t.ex. prop. 1994/95:17 s. 64 och 65 och rättsfallet NJA 2020
	s. 1025).
	I lagrådsremissen gjordes bedömningen att det inte var motiverat att i
	lag begränsa möjligheten att ta ut en avgift till fortsatta överträdelser. Ett
	skäl för att utforma regleringen på det sätt som föreslogs i lagrådsremissen
	är att det alltså finns situationer då det för en näringsidkare på förhand kan
	sägas stå klart att ett avtalsvillkor är oskäligt och där det är förutsebart att
	handlandet kan leda till en avgift. Regleringen i 3 § avtalsvillkorslagen får
	enligt regeringen även anses vara mer precis i sin utformning än general-
	klausulen i 5 § marknadsföringslagen. Som Sveriges Konsumenter påpekar
	kan det också verka avskräckande för företag som inte följer reglerna och
	samtidigt gynna seriösa företag.
	Lagrådet framhåller att en straffrättsliknande reglering som den före-
130	varande inte ska utgå från något underförstått förbud, utan att lagen ska ge

klar ledning beträffande det otillåtna handlande som vid överträdelse kan medföra en sanktion. Den som kan drabbas av en sanktionsavgift ska ha möjlighet att med ledning av lagtexten med rimlig säkerhet kunna sluta sig till såväl vad som är otillåtet som vad som är tillåtet. Enligt Lagrådet bör vissa entydigt bestämda fall anges vara otillåtna. Sådan entydighet menar Lagrådet får anses finnas när ett villkor antingen är oförenligt med 3 a § avtalsvillkorslagen om betalnummer eller är väsentligen samma som ett villkor som för näringsidkaren eller annan, i ett vägledande avgörande i sista instans, har förbjudits enligt 3 § avtalsvillkorslagen. Med sista instans avses Patent- och marknadsöverdomstolen eller Högsta domstolen, den sistnämnda instansen efter att överklagande har tillåtits enligt 1 kap. 3 § tredje stycket lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar.

Regeringen delar uppfattningen att det i de av Lagrådet angivna fallen får anses vara förutsebart för den som har att förhålla sig till regelverket vilka överträdelser som kan medföra en sanktionsavgift. Den av Lagrådet föreslagna lösningen saknar dock motsvarighet i tidigare lagstiftning och väcker även i övrigt flera frågor. Att endast beakta avgöranden i sista instans framstår som svårförenligt med ändringsdirektivet. En sådan reglering förefaller också i viss utsträckning stå i kontrast till att det är EU- domstolen som är den yttersta uttolkaren av begreppen i avtalsvillkors- direktivet. Frågan inställer sig även om innebörden av beslut om att inte meddela prövningstillstånd. Inte heller framstår det enligt regeringen som eftersträvansvärt med en reglering som påverkas på ett avgörande sätt av att en part väljer att inte överklaga till sista instans. Med beaktande av dessa förhållanden är det enligt regeringen inte lämpligt att koppla sanktionsavgiften till vägledande avgöranden i sista instans.

Lagrådet för även fram det alternativa förslaget att koppla sanktionsav- giften till dels sådana avtalsvillkor som anges i 3 a §, dels avtalsvillkor som är samma eller väsentligen samma som ett villkor som enligt 3 § näringsidkaren har förbjudits att använda, dels avtalsvillkor som är samma eller väsentligen samma som ett villkor som enligt 3 § annan näringsidkare har förbjudits att använda genom ett avgörande i sista instans. Även detta förslag innebär dock de beskrivna svårigheterna. Lämpligare är då enligt regeringen en reglering, i linje med Lagrådets förslag, som innebär att möjligheten att ta ut en avgift begränsas till situationer då näringsidkaren enligt 3 § har förbjudits att använda villkoret, men där näringsidkaren trots detta fortsätter att använda avtalsvillkoret. Därigenom begränsas utrymm- et för sanktionsavgifter till fortsatta överträdelser på det sätt som ändrings- direktivet tillåter. En sådan reglering tillgodoser enligt regeringen så långt möjligt vad Lagrådet efterfrågar, samtidigt som de beskrivna svårigheterna motverkas. Regeringen återkommer strax nedan, under rubriken ”Bestäm- melsernas närmare utformning”, till bestämmelsen om betalnummer i 3 a § avtalsvillkorslagen.

Enligt Lagrådet bör överträdelser leda till sanktionsavgift under samma förutsättningar som oskäliga avtalsvillkor får förbjudas enligt 3 § avtals- villkorslagen, dvs. att det ska vara motiverat från allmän synpunkt eller annars ligga i konsumenternas eller konkurrenternas intresse. Enligt reger- ingen framstår en sådan begränsning dock inte som förenlig med ändrings- direktivet.

Mot den bakgrunden bör alltså, i likhet med vad Svea hovrätt och Finansbolagens Förening anser, möjligheten att ta ut en sanktionsavgift

Prop. 2021/22:174

131

Prop. 2021/22:174

132

enligt avtalsvillkorslagen begränsas till fortsatta överträdelser på det nu angivna sättet.

I sammanhanget kan nämnas att artikel 8b punkten 2 i direktivet inte bara gäller sanktionsavgifter, utan alla typer av sanktioner. Det nuvarande sanktionssystemet, som har funnits sedan 1970-talet, bedöms dock fungera väl och en inskränkning av de nuvarande sanktionsmöjligheterna är inte aktuell. Möjligheten att förbjuda användningen av oskäliga avtalsvillkor enligt 3 och 7 §§ avtalsvillkorslagen bör alltså lämnas oförändrad.

Den lagstiftningstekniska lösningen

Frågan är då hur en reglering av sanktionsavgifter vid överträdelser av avtalsvillkorslagen bör utformas. Ett alternativ vore att låta reglerna om marknadsstörningsavgift i marknadsföringslagen tillämpas även vid över- trädelser av avtalsvillkorslagen. Detta skulle vara en lagstiftningstekniskt smidig lösning. Hänvisningar till bestämmelserna om marknadsstörnings- avgift i marknadsföringslagen finns redan i dag i en rad andra lagar. Det finns dock, som utredningen konstaterar, skäl som talar mot en sådan lös- ning. Som har beskrivits ovan innehåller avtalsvillkorslagen ett eget sank- tionssystem och det finns i dag inte några hänvisningar till bestämmelserna i marknadsföringslagen. Vidare är marknadsföringslagen tillämplig på otillbörlig marknadsföring medan avtalsvillkorslagen innehåller bestäm- melser om oskäliga avtalsvillkor. Systematiken i marknadsföringslagen innebär att bestämmelserna om marknadsstörningsavgift endast blir tillämpliga i de fall en domstol har funnit att marknadsföringen innebär en överträdelse av någon av de bestämmelser som anges i 29 § marknads- föringslagen. För att det ska vara fråga om en överträdelse krävs i de flesta fall också att domstolen har ansett att marknadsföringen påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs- beslut, det s.k. transaktionstestet (6 och 8 §§ marknadsföringslagen). Med hänsyn till hur avtalsvillkorslagen är uppbyggd, och den nuvarande syste- matiken i marknadsföringslagen, är det enligt regeringen inte lämpligt att låta bestämmelserna om marknadsstörningsavgift i marknadsföringslagen tillämpas vid överträdelser av avtalsvillkorslagen. Det bör därför införas särskilda bestämmelser om sanktionsavgift i den sistnämnda lagen.

Med beaktande av att avgiften bör regleras på det nu beskrivna sättet anser regeringen att det inte finns anledning att använda begreppet mark- nadsstörningsavgift i avtalsvillkorslagen på det sätt som Juridiska fakul- tetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår. Det skulle kunna riskera att leda till otydligheter, mot bakgrund av att marknadsstörningsavgiften har en specifik betydelse i marknadsföringslagen. I stället bör uttrycket sanktionsavgift användas för avgiften i avtalsvillkorslagen.

Krav på uppsåt eller oaktsamhet?

Det förekommer att regler om sanktionsavgifter inte innehåller något krav på uppsåt eller oaktsamhet. För att en sådan konstruktion ska vara försvar- bar från rättssäkerhetssynpunkt har det i andra sammanhang ansetts att det bör finnas stöd för en presumtion att överträdelser på området inte kan ske på annat sätt än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet (se prop. 2007/08:107 s. 23). En del avgiftsregler är i stället konstruerade så att på- förande av sanktionsavgift förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Ett sådant

exempel är bestämmelsen om marknadsstörningsavgift i 29 § mark- Prop. 2021/22:174 nadsföringslagen.

När det gäller oskäliga avtalsvillkor framstår det enligt regeringen som lämpligt att införa samma ordning som gäller enligt marknadsförings- lagen. Det bör alltså krävas uppsåt eller oaktsamhet för att påföra sank- tionsavgift enligt avtalsvillkorslagen.

Behörig domstol och talerätt i mål om sanktionsavgift

Behörig domstol i frågor om förbud enligt avtalsvillkorslagen är Patent- och marknadsdomstolen. Regeringen anser att det är lämpligt att samma domstol även blir behörig domstol när det gäller talan om sanktionsavgift.

På samma sätt som vid ansökan om förbud bör en talan om sanktions- avgift få väckas av KO. En särskild fråga är om det finns skäl att låta andra än KO få möjlighet att väcka talan om sanktionsavgift i vissa fall. Så är i dag fallet när det gäller ansökan om förbud. Om KO för ett visst fall be- slutar att inte göra någon ansökan, får ansökan göras av en samman- slutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare (4 § avtalsvillkors- lagen). Denna subsidiära talerätt innebär att kravet i artikel 7.2 som före- skriver att personer och organisationer som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse av att skydda konsumenter ska få anhängiggöra ett ärende om förbud mot ett oskäligt avtalsvillkor hos vederbörande domstol eller myndighet är uppfyllt (se prop. 1994/95:17 s. 70). Det kan även nämnas att en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av näringsidkare har subsidiär talerätt när det gäller talan om marknadsstörningsavgift (48 § andra stycket marknadsförings- lagen).

Som skäl för den subsidiära talerätten i marknadsföringslagen har angetts att det kan finnas överträdelser som främst angår näringsidkar- intressen, vilket stämmer mindre väl överens med KO:s uppgift att i första hand ta till vara konsumentintresset (se prop. 1994/95:123 s. 134).

Regeringen konstaterar att det kan finnas ett generellt näringsidkarin- tresse även i frågor om sanktionsavgift enligt avtalsvillkorslagen. Det bör därför införas en subsidiär talerätt för en sammanslutning av näringsidka- re. Det finns däremot inte anledning att tillåta en särskild talerätt för konsu- menter eller löntagare. Konsumentintresset bevakas av KO. Det finns inte heller anledning att tillåta enskilda näringsidkare att väcka talan.

Bestämmelsernas närmare utformning

Möjligheten att påföra sanktionsavgift bör regleras i en ny paragraf i av- talsvillkorslagen. Den bör lämpligen utformas så att det framgår att Patent- och marknadsdomstolen på talan av KO ska besluta att en näringsidkare ska betala en sanktionsavgift om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har använt ett sådant avtalsvillkor som näringsidkaren har förbjudits att använda enligt 3 § genom ett avgörande som har fått laga kraft. Som Lagrådet för fram bör ”ska” väljas i stället för det fakultativa ”får”. Det finns enligt rege- ringen inte behov av att ersätta formuleringen ”har förbjudits” med ”har befunnits vara oskäligt”, vilket Lagrådet anser att det kan finnas anledning att överväga.

133

Prop. 2021/22:174 Av paragrafen bör framgå att om KO för ett visst fall beslutar att inte föra talan om sanktionsavgift en sammanslutning av näringsidkare får väcka en sådan talan.

Lagrådet föreslår att de processuella frågorna om talerätt och behörig domstol regleras i en särskild paragraf. Enligt regeringen görs dock det lämpligast i den nu aktuella bestämmelsen. Det framstår som mest ända- målsenligt att direkt i bestämmelsen, på liknande sätt som gäller för 3 § avtalsvillkorslagen, reglera även de processuella frågorna. På det sättet framgår det redan inledningsvis vem som prövar frågor om sanktionsavgift och vilka aktörer som kan väcka en sådan talan. Det är ägnat att bidra till tydligheten av bestämmelsen.

Det bör även anges i lagen att avgiften tillfaller staten. Lagrådet sätter i fråga att sanktionsavgiften alltid ska tillfalla staten och framhåller att det kan inträffa att en sammanslutning av näringsidkare för en talan med partiell framgång och därför inte får full ersättning för sina rättegångs- kostnader, fastän sanktionsavgift döms ut. Möjligen gäller då, menar Lag- rådet, enligt allmänna principer att sammanslutningen har rätt att ur den utdömda avgiften gottgöra sig så att den får full kostnadstäckning. En sådan ordning skulle enligt Lagrådet inte motverka regleringens syfte. Av lagtexten framgår uttryckligen att sanktionsavgiften tillfaller staten. En sådan ordning ligger väl i linje med vad som gäller generellt för sanktions- avgifter. Även om den reglering som nu föreslås avviker från det som normalt gäller för sanktionsavgifter, genom att även en sammanslutning av näringsidkare har möjlighet att föra en talan om sanktionsavgift, saknas det enligt regeringen tillräckliga skäl för att införa en annan ordning i detta fall. Sammanslutningens intresse av att få ersättning för sina kostnader får anses vara tillräckligt tillgodosett genom möjligheten att få ersättning för rättegångskostnader. Regeringen noterar att det finns en motsvarande reglering sedan tidigare i 29 § marknadsföringslagen, utan att någon reglering av situationen har införts. I lagrådsremissen föreslogs att det förhållandet att avgiften tillfaller staten skulle regleras i bestämmelsen om möjligheten att påföra sanktionsavgift. Som Lagrådet påpekar är det dock lämpligare att det anges i den bestämmelse som reglerar hur avgiften ska betalas (se avsnitt 10.5).

I 3 a § avtalsvillkorslagen finns en bestämmelse som innebär att ett av- talsvillkor vid tillämpningen av 3 § ska anses oskäligt om det innebär att konsumenten är hänvisad till att använda ett telefonnummer med förhöjd taxa för att ta kontakt med näringsidkaren per telefon med anledning av ett mellan dem ingånget avtal. Bestämmelsen genomför artikel 21 i konsu- menträttighetsdirektivet. Som Lagrådet för fram får den anses vara allmänt veterlig och känd för den som överträder den. Även överträdelser av den bestämmelsen bör därför kunna leda till påförande av en sanktionsavgift, utan att omfattas av ett tidigare beslut om förbud. I lagrådsremissen före- slogs att bestämmelsen om betalnummer i avtalsvillkorslagen skulle ändras så att det framgår att den är tillämplig även vid påförande av en sanktionsavgift. Med de överväganden som nu har gjorts behövs inte den justeringen, i enlighet med vad Lagrådet påpekar.

134

10.2	Situationer då en avgift inte får påföras	Prop. 2021/22:174

Regeringens förslag: Talan om att påföra en sanktionsavgift för en
överträdelse får inte tas upp till prövning om överträdelsen omfattas av
ett förbud som har förenats med vite och talan om utdömande av vitet
har väckts.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningens förslag till lagtext är något annorlunda utformat.
Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdom-
stolen) påpekar att bestämmelsen kan leda till sämre förutsebarhet för en
näringsidkare som ålagts ett vitesförbud men har inget att invända mot ut-
redningens förslag. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
invänder mot förslaget och anser att det inte finns tillräckliga skäl för att
påföra avgift för överträdelser som tidsmässigt omfattas av ett vitesföre-
läggande. Svea hovrätt anser att förhållandena talar för utredningens
förslag att göra motsvarande ändring som i marknadsföringslagen. Svensk
Handel avstyrker förslaget eftersom det inte uppfyller de krav på förutse-
barhet som ställs när det gäller sanktioner av straffrättslig karaktär samt
framhåller att ändringsdirektivet inte medför någon skyldighet att tillse att
det ska vara möjligt att påföra sanktionsavgift i varje enskilt fall. Enligt
Svensk Handel kan det även vara problematiskt att talan om sanktions-
avgift kan föras för en överträdelse av ett interimistiskt beslut.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 9.2.7 har de principer som är
tillämpliga vid åläggande av den aktuella typen av sanktioner beskrivits,
inklusive principen att en person inte ska straffas för samma gärning fler
än en gång (ne bis in idem). Det som har beskrivits där gör sig gällande
även beträffande sanktionsavgiften i avtalsvillkorslagen.
Enligt ändringsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att effektiva,
proportionella och avskräckande sanktioner ska kunna påföras för över-
trädelser av avtalsvillkorsdirektivet. Sanktionsavgifter ska i vissa fall
kunna påföras vid överträdelser av nationella bestämmelser som genomför
direktivet. Av detta följer att en domstol inte bör vara förhindrad att besluta
om sanktionsavgift för en åtgärd som omfattas av ett vitesåläggande. Den
ordning som tillämpas på andra rättsområden, och som här skulle innebära
att sanktionsavgift inte får påföras när en talan om utdömande av vite har
väckts, är mer långtgående än det skydd mot dubbla lagföringar och dubbla
straff som följer av Europakonventionen. Om det utsatta vitet inte bedöms
vara tillräckligt effektivt, proportionellt och avskräckande i direktivets
mening finns alltså möjlighet för KO att välja att väcka talan om att påföra
en avgift i stället för att ansöka om utdömande av vitet.
Även om förutsebarheten för en näringsidkare som har ålagts ett vites-
förbud i någon mån kan sägas minska på det sätt som Stockholms tingsrätt
(Patent- och marknadsdomstolen) framhåller måste den angivna ordning-
en – som ligger i linje med regleringen på andra områden – anses, i motsats
till vad Svensk Handel anför, vara i tillräcklig mån förutsebar för enskilda
samt både förenlig med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen
och godtagbar vad gäller kraven på införandet av sanktionsavgifter enligt
ändringsdirektivet. Det överensstämmer också med regeringens förslag till
ändring av 30 § marknadsföringslagen om situationer där marknadsstör-
ningsavgift inte får påföras. I likhet med den regleringen anser regeringen		135

Prop. 2021/22:174 inte att det finns skäl att ha en särskild reglering för interimistiska beslut på det sätt som Svensk Handel efterlyser.

I likhet med vad Svea hovrätt anser och till skillnad från Juridiska fakul- tetsnämnden vid Stockholms universitets uppfattning bör det alltså, med viss språklig justering av utredningens förslag, införas en ny paragraf i avtalsvillkorslagen som innebär att talan om att påföra en sanktionsavgift för en överträdelse inte får tas upp till prövning, om överträdelsen omfattas av ett förbud som har förenats med vite enligt lagen och talan om utdöman- de av vitet har väckts.

	10.3	Beloppsgränser för avgiften

	Regeringens förslag: Sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 10 000
	kronor och högst 4 procent av näringsidkarens omsättning räkenskaps-
	året innan överträdelsen upphörde eller när näringsidkaren delgavs
	stämningsansökan, om den inte har upphört dessförinnan.
	Om överträdelsen har inträffat under näringsidkarens första verksam-
	hetsår eller om uppgifter om årsomsättningen annars saknas eller är
	bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas av domstolen. Avgiften får
	i ett sådant fall fastställas till ett belopp i kronor motsvarande högst
	2 miljoner euro.

	Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred-
	ningen bedömer att den övre gränsen ska vara 10 procent av närings-
	idkarens årsomsättning. Den föreslår även att omsättningen ska avse det
	närmast föregående räkenskapsåret. Utredningens förslag till lagtext är
	också något annorlunda utformat.
	Remissinstanserna: Svensk Handel anser att, om en möjlighet till sank-
	tionsavgift införs, den bör utformas i överensstämmelse med direktivets
	nivå på 4 procent av omsättningen för att bidra till en harmonisering av
	reglerna.
	Skälen för regeringens förslag: Enligt sanktionsbestämmelserna i av-
	talsvillkorsdirektivet ska det högsta beloppet för sanktionsavgifterna vara
	minst 4 procent av näringsidkarens årliga omsättning i den eller de berörda
	medlemsstaterna. I fall där det saknas information om näringsidkarens
	årliga omsättning ska det högsta beloppet för sanktionsavgifter vara minst
	2 miljoner euro (se artikel 1.4 och 1.5 i ändringsdirektivet).
	Regleringen innebär att medlemsstaterna får behålla eller införa högre
	maximala omsättningsbaserade sanktionsavgifter. Medlemsstaterna får
	även basera sådana avgifter på näringsidkarens sammanlagda omsättning
	i hela världen eller utvidga reglerna till att omfatta andra överträdelser som
	inte omfattas av bestämmelserna i direktivet, men som har samband med
	artikel 21 i konsumentskyddsförordningen (se skäl 13 till ändringsdirek-
	tivet). Medlemsstaterna ges alltså ett utrymme att bestämma storleken på
	avgifterna så länge de angivna maximala beloppsgränserna inte under-
	skrids.
	Enligt regeringen är det lämpligt att införa samma beloppsgränser för
	sanktionsavgiften enligt avtalsvillkorslagen som de som föreslås gälla för
	marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen. Dessa gränser
136	säkerställer EU-rättens krav på effektiva och avskräckande sanktioner där

lämplig hänsyn kan tas till det aktuella företagets storlek (se närmare om Prop. 2021/22:174 regeringens överväganden i avsnitt 9.2.5). Sanktionsavgiften ska alltså

fastställas till lägst 10 000 kronor och, i enlighet med vad Svensk Handel anser, högst 4 procent av näringsidkarens omsättning. I likhet med vad som har föreslagits i avsnitt 9.2.5 för marknadsföringslagens del bör, som Lagrådet föreslår och till skillnad från vad som föreslogs i lagrådsremiss- en, den avgörande tidpunkten för fastställandet av sanktionsavgiften vara räkenskapsåret innan överträdelsen upphörde eller när näringsidkaren del- gavs stämningsansökan, om den inte har upphört dessförinnan.

På samma sätt som beträffande marknadsstörningsavgiften saknas det skäl att begränsa årsomsättningen till den eller de berörda medlems- staterna. Med omsättning avses alltså näringsidkarens hela omsättning, utan begränsning till enbart den produkt eller marknad som förfarandet berört.

I de fall där överträdelsen har inträffat under näringsidkarens första verksamhetsår eller uppgifter om årsomsättningen annars saknas eller är bristfälliga får årsomsättningen uppskattas. Avgiften bör, i enlighet med artikel 8b punkten 5 i direktivet, i ett sådant fall fastställas till ett belopp i kronor motsvarande högst 2 miljoner euro. Beloppet är inte knutet till växelkursen en viss dag. Vilket belopp som motsvarar 2 miljoner euro bör därför bestämmas utifrån kronkursen den dag när beslut om sanktions- avgift meddelas (jfr prop. 2016/17:173 s. 555). Lagrådet ifrågasätter formuleringen att överträdelsen har inträffat under näringsidkarens första verksamhetsår, mot bakgrund av att en överträdelse inte inträffar som en naturhändelse och att formuleringen ger intryck av att det rör sig om en singulär händelse på ett sätt som inte lär vara den typiska situationen enligt

1 § avtalsvillkorslagen. Det saknas enligt Lagrådet anledning att i lag- texten ange just det fallet att överträdelsen är att hänföra till det första räkenskapsåret som förklaring till att uppgifter om årsomsättningen saknas. Enligt regeringen fyller formuleringen med en hänvisning till det första räkenskapsåret emellertid en funktion ur tydlighetshänseende. Den är också vanligt förekommande i andra lagar i liknande sammanhang. Det finns enligt regeringen anledning att använda den även i detta samman- hang.

Frågorna bör, med viss språklig justering av utredningens förslag, regleras i en ny paragraf i avtalsvillkorslagen.

10.4Bedömningen av avgiftens storlek

Regeringens förslag: När sanktionsavgiften fastställs ska domstolen ta hänsyn till

1.överträdelsens allvar med beaktande särskilt av dess art, varaktighet och omfattning,

2.åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att lindra eller avhjälpa den skada som en konsument har lidit,

3.tidigare överträdelser som näringsidkaren har gjort sig skyldig till,

4.i den utsträckning det framgår, den vinst som näringsidkaren har gjort eller förlust som undvikits genom överträdelsen,

137

Prop. 2021/22:174

138

6.försvårande eller förmildrande omständigheter utöver dem i 1–5.

Om överträdelsen med hänsyn till särskilt överträdelsens art, varaktig- het och omfattning är mindre allvarlig eller om det finns synnerliga skäl för det, får domstolen bestämma en lägre avgift än vad som föreskrivs i bestämmelsen om beloppsgränsen för avgiften, eller besluta att en avgift inte ska tas ut.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred- ningen föreslår inte att domstolen ska få bestämma en lägre avgift än vad som föreskrivs i bestämmelsen om beloppsgränsen för avgiften eller besluta att en avgift inte ska tas ut om överträdelsen med hänsyn till särskilt överträdelsens art, varaktighet och omfattning är mindre allvarlig. Utredningens förslag till lagtext är också något annorlunda utformat.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt över förslaget. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) efterlyser ett förtydligande av att bestämmelsen om sanktioner som har påförts näringsidkaren i andra medlemsstater i EU endast tar sikte på sank- tioner som näringsidkaren har ålagts för ”samma överträdelse”. Svea hov- rätt anser att bestämmelsen bör utformas i närmare anslutning till direk- tivtexten.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 8b punkten 3 finns en icke- uttömmande lista över kriterier som ska beaktas vid åläggandet av sank- tioner, i lämpliga fall. Kriterierna är samma som i artikel 13.2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, artikel 8.2 i prisinformationsdirektivet och artikel 24.2 i konsumenträttighetsdirektivet.

På motsvarande sätt som för överträdelser av marknadsföringslagen, prisinformationslagen och distansavtalsalgen bör kriterierna endast vara tillämpliga vid påförande av sanktionsavgift och inte vid beslut om förbud vid vite. Bestämmelsen i avtalsvillkorslagen bör – liksom motsvarande bestämmelse i marknadsföringslagen – formuleras i nära anslutning till direktivtexten. Regeringen instämmer även beträffande avtalsvillkors- lagen i påpekandet från Stockholms tingsrätt (Patent- och marknads- domstolen) om att det bör anges i bestämmelsen att sanktioner som har påförts näringsidkaren i andra medlemsstater endast tar sikte på sanktioner som näringsidkaren har ålagts för ”samma överträdelse”. Utredningens lagförslag bör därför justeras något för att bättre överensstämma med direktivet. Till skillnad från Svea hovrätt anser regeringen inte att det finns skäl att därutöver utforma lagtexten i ännu närmare anslutning till direktiv- texten än vad utredningen har föreslagit.

Näringsidkaren bör kunna befrias från att betala avgiften om det finns synnerliga skäl för det (jfr 32 § andra stycket marknadsföringslagen). Det kan t.ex. vara så att det på grund av efterföljande omständigheter i sällsynta undantagssituationer framstår som stötande att påföra en näringsidkare en sanktionsavgift.

Frågorna bör, med viss språklig justering av utredningens förslag, regleras i en ny paragraf i avtalsvillkorslagen.

I lagrådsremissen föreslogs att domstolen skulle bedöma hur allvarlig Prop. 2021/22:174 överträdelsen är när den prövar om en sanktionsavgift ska påföras. Det

föreslogs vidare att det skulle anges att det vid bedömningen ska tas särskild hänsyn till överträdelsens art, varaktighet och omfattning. Lag- rådet för fram att, om en reglering av betydelsen av överträdelsens allvar behövs, detta bör regleras i paragrafen om avgiftens storlek och kon- strueras som en fråga om avgiftseftergift. Regeringen delar, med beaktan- de av de överväganden som har gjorts i avsnitt 10.1, Lagrådets synpunkt i den delen. I en reglering som innebär att sanktionsavgift huvudsakligen ska komma i fråga i fall där näringsidkaren har förbjudits att använda avtalsvillkoret ligger visserligen ett visst inbyggt allvar i form av upprep- ningen. Det förhållandet medför dock inte att överträdelsen alltid bör vara att anse som så pass allvarlig att det är aktuellt med sanktionsavgift. I det sammanhanget kan nämnas att förbudet i de flesta fall kommer att vara förenat med vite. Ett vite och en sanktionsavgift fyller olika funktioner. Medan ett vite är handlingsdirigerande har en sanktionsavgift en bestraff- ande avskräckande effekt.

Om överträdelsen med hänsyn till särskilt dess art, varaktighet och omfattning är mindre allvarlig bör det således, i enlighet med vad Lagrådet föreslår, finnas en möjlighet för domstolen att bestämma en lägre sank- tionsavgift än annars eller bestämma att en avgift inte ska tas ut. Om- ständigheterna motsvarar i huvudsak de som räknas upp i 29 a § marknads- föringslagen. Viss vägledning kan därför hämtas ur förarbetena till den paragrafen (se prop. 2015/16:168 s. 25) och domstolspraxis, även om den nu behandlade bestämmelsen avser att sätta ned avgiften eller befria näringsidkaren från avgiften. Att särskild hänsyn ska tas till de uppräknade omständigheterna utesluter inte att det kan finnas andra omständigheter som bör beaktas i det enskilda fallet. Domstolen måste alltid göra en sam- lad bedömning av t.ex. graden av uppsåt och övriga förhållanden (se prop. 2015/16:168 s. 33).

I avsnitt 10.2 föreslås att talan om att påföra en sanktionsavgift för en överträdelse inte ska få tas upp till prövning om överträdelsen omfattas av ett förbud som har förenats med vite och talan om utdömande av vitet har väckts. Mot bakgrund av den bestämmelsens utformning innebär den före- slagna regleringen att det är möjligt med vad Lagrådet betecknar som spårväxling mellan ett förbud förenat med vite och en sanktionsavgift. Lagrådet betonar vikten av lagstöd för en sådan ordning. Som framgår av avsnitt 10.2 är den föreslagna ordningen enligt regeringen i tillräcklig mån förutsebar för enskilda samt både förenlig med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och godtagbar vad gäller kraven på införandet av sanktionsavgifter enligt ändringsdirektivet. Enligt regeringen innebär för- slagen att det finns sådant tydligt lagstöd som Lagrådet påtalar vikten av.

10.5Andra frågor som behöver regleras

Regeringens förslag: Sanktionsavgiften tillfaller staten och ska betalas till Kammarkollegiet inom 30 dagar efter det att domen har fått laga kraft eller den längre tid som anges i domen. Om avgiften inte betalas i

tid ska Kammarkollegiet lämna den obetalda avgiften för indrivning.

139

Prop. 2021/22:174

140

En sanktionsavgift får bara dömas ut om stämningsansökan har del- getts näringsidkaren inom fem år från det att överträdelsen upphörde.

En sanktionsavgift faller bort om domen inte har kunnat verkställas inom fem år från det att den fick laga kraft.

För att säkerställa betalningen av ett anspråk på sanktionsavgift får domstolen besluta om kvarstad. I ett sådant fall tillämpas bestämmel- serna i rättegångsbalken om kvarstad för fordran vid rättegång i tviste- mål.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att det ska anges att vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske. Utredningens förslag till lagtext är också något annorlunda utformat.

Remissinstanserna har inte några synpunkter på förslaget. Konsument- verket uppmärksammar dock att det, avseende rättegångskostnader i mål om utdömande av sanktionsavgift, redan finns bestämmelser i 9 b § avtals- villkorslagen. Något behov av komplettering finns dock inte enligt verket.

Regeringens förslag: Införandet av sanktionsavgift i avtalsvillkors- lagen medför att det behöver införas nya bestämmelser om förfarandet i sådana mål. Det rör sig om bestämmelser som reglerar betalning av avgift- en, preskription och kvarstad. De bör utformas med beaktande av de be- stämmelser som finns i 33–36 §§ marknadsföringslagen och som gäller marknadsstörningsavgift. Dessa frågor bör, med vissa språkliga justering- ar av utredningens förslag, regleras i nya paragrafer i avtalsvillkorslagen. Mot bakgrund av att frågan om sanktionsavgift ska prövas av domstol finns det inte behov av att ange att verkställighet får ske enligt utsöknings- balken (jfr 3 kap. 1 § utsökningsbalken).

Som Lagrådet föreslår bör det i bestämmelsen om hur sanktionsavgiften ska betalas anges att den tillfaller staten (se avsnitt 10.1).

I lagrådsremissen föreslogs att preskriptionsbestämmelsen skulle formu- leras som att en sanktionsavgift bara får dömas ut om stämningsansökan har delgetts ”den som anspråket riktar sig mot” inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Lagrådet framhåller att det bara kan vara den berörde näringsidkaren och föreslår att ordet ”näringsidkaren” används i stället. Regeringen konstaterar att det visserligen kan vara en samman- slutning av näringsidkare som väcker talan om sanktionsavgift och att båda parterna i en sådan situation alltså är näringsidkare. Risken för feltolk- ningar till följd av det bör dock inte överdrivas och Lagrådets förslag fram- står enligt regeringen som tydligare än förslaget i lagrådsremissen. Som Lagrådet är inne på innebär det förhållandet att överträdelsen har upphört att det aktuella avtalsvillkoret har slutat att användas i den mening som anges i 1 § avtalsvillkorslagen.

Som utredningen konstaterar gäller i fråga om rättegångskostnader i mål om utdömande av sanktionsavgift enligt 3 kap. 1 § lagen om patent- och marknadsdomstolar att 18 kap. rättegångsbalken om rättegångskostnader i tvistemål ska tillämpas. Som Konsumentverket påpekar finns det också i 9 b § avtalsvillkorslagen en bestämmelse om rättegångskostnader. Den innebär bl.a. att bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken inte ska tillämpas i mål enligt 3 § avtalsvillkorslagen och att domstolen i sådana mål får bestämma att vardera parten ska svara för sina rättegångskost- nader.

Mot den nu angivna bakgrunden behövs inte någon särskild ny reglering Prop. 2021/22:174 beträffande rättegångskostnader.

11Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2022. I fråga om avtalsvillkorslagen ska de nya bestämmelserna inte

tillämpas på avtalsvillkor som har använts före ikraftträdandet.

I fråga om prisinformationslagen ska äldre bestämmelser gälla för prisinformation som har lämnats före ikraftträdandet.

I fråga om distansavtalslagen ska äldre bestämmelser gälla för avtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser gäller även om avtalet har ingåtts efter ikraftträdandet för information som närings- idkaren till grund för avtalet har lämnat före ikraftträdandet.

I fråga om marknadsföringslagen ska äldre bestämmelser gälla för marknadsföring som har vidtagits före ikraftträdandet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred- ningens förslag till övergångsbestämmelser till avtalsvillkorslagen och distansavtalslagen har en annorlunda utformning. Utredningen föreslår även att lagändringarna ska träda i kraft den 28 maj 2022.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att erinra mot förslaget. Svensk Dagligvaruhandel anser att tidpunkten för ikraftträdande ska flyttas till ett senare tillfälle.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.1 i ändringsdirektivet ska medlemsstaterna senast den 28 november 2021 anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att följa direktivet. Bestämmel- serna ska tillämpas fr.o.m. den 28 maj 2022. De bestämmelser som genom- för ändringsdirektivet bör träda i kraft så snart som möjligt. Det finns inte förutsättningar att skjuta fram tidpunkten för ikraftträdande på det sätt som Svensk Dagligvaruhandel efterfrågar. Med hänsyn till den tid de åter- stående leden i lagstiftningsprocessen kan antas ta föreslås att lagändring- arna ska träda i kraft den 1 juli 2022.

När det gäller straff och skatter finns ett uttryckligt förbud mot retroaktiv lagstiftning i 2 kap. 10 § regeringsformen. Den grundläggande principen i svensk förmögenhetsrätt är också att ny lag inte ska få retroaktiv verkan. Huvudprincipen är att nya bestämmelser bara är tillämpliga på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. Denna princip har inte ansetts behöva komma till uttryck i lagtext om det handlar om nya bestämmelser som inte samtidigt upphäver äldre. Om det däremot är fråga om att ge äldre bestäm- melser ett nytt innehåll, kan det finnas skäl för särskilda övergångs- bestämmelser av innebörd att äldre bestämmelser ska tillämpas på avtal som har ingåtts före ikraftträdandet (se prop. 1984/85:110 s. 366 och 367 samt prop. 2019/20:63 s. 46). Ändringarna i distansavtalslagen innebär dels att nya bestämmelser införs, dels att befintliga bestämmelser om bl.a. informationskrav ändras. Dessutom införs en ny påföljd i form av

141

Prop. 2021/22:174 marknadsstörningsavgift. Enligt regeringen finns det, i linje med de angivna principerna, skäl för en övergångsbestämmelse med den ovan angivna innebörden. I linje med vad Lagrådet föreslår bör det också anges att äldre bestämmelser även gäller om avtalet har ingåtts efter ikraftträdan- det för information som näringsidkaren till grund för avtalet har lämnat före ikraftträdandet. Det sistnämnda undantaget tar sikte på fall där näringsidkaren före ikraftträdandet har fullgjort sin informationsskyldig- het beträffande ett avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.

Ändringarna i avtalsvillkorslagen innebär att det införs nya marknads- rättsliga bestämmelser om påförande av sanktionsavgifter. I lagråds- remissen föreslogs en övergångsbestämmelse av innebörd att de äldre bestämmelserna skulle gälla för avtalsvillkor som använts före ikraft- trädandet. Med anledning av Lagrådets synpunkter om att det inte finns några relevanta äldre bestämmelser anser regeringen att en mer ändamåls- enlig övergångsbestämmelse innebär att de nya bestämmelserna inte ska tillämpas på avtalsvillkor som har använts före ikraftträdandet.

Prisinformationslagen ändras på så sätt att det införs en ny informations- bestämmelse om prissänkningar och en möjlighet att påföra marknads- störningsavgift vid överträdelser av lagen. Dessutom föreslås såväl nya som ändrade bestämmelser i marknadsföringslagen. Med hänsyn till att det är fråga om nya respektive ändrade bestämmelser som reglerar påföljder för näringsidkare, däribland marknadsstörningsavgift, bedömer regeringen att det finns behov av övergångsbestämmelser beträffande dessa ändring- ar. Äldre bestämmelser bör gälla för prisinformation som har lämnats och för marknadsföring som har vidtagits före ikraftträdandet. Om en viss pris- information eller marknadsföring har lämnats respektive vidtagits både före och efter ikraftträdandet finns det inga hinder mot att tillämpa de nya bestämmelserna (jfr prop. 2015/16:168 s. 30).

12Konsekvenser

Regeringens bedömning: De föreslagna ändringarna innebär en tydligare och mer enhetlig reglering inom EU när det gäller marknads- föring och information till konsumenter, särskilt i situationer då avtal ingås digitalt. Ändringarna bedöms underlätta och leda till kostnads- besparingar, framför allt för företag som bedriver e-handel inom EU. På sikt bör regleringen kunna leda till bättre konkurrens och lägre priser för konsumenter.

Förslagen innebär även ett stärkt sanktionssystem vid överträdelser av det marknadsrättsliga regelverket. Detta kommer att verka avskräck- ande för företag som inte följer reglerna och på sikt gynna seriösa före- tag.

För företag kan det initialt finnas ett visst behov av utbildningsin- satser och anpassning av marknadsföring och avtalsvillkor. Det bedöms medföra begränsade kostnader.

142

Förslagen leder inte till några ökade kostnader för det allmänna och bedöms inte ha någon påverkan på jämställdheten mellan kvinnor och män.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig i huvudsak

bakom bedömningen eller invänder inte mot den. Regelrådet anser att konsekvensutredningen inte uppfyller kraven på en konsekvensutredning vid regelgivning. IT&Telekomföretagen och Svensk Handel ansluter sig till vad Regelrådet anför om att konsekvensanalysen är ofullständig och behöver fördjupas. Svensk Handel invänder vidare mot bedömningen att de föreslagna ändringarna kommer att underlätta och leda till kostnadsbe- sparingar framför allt för företag som bedriver e-handel. Det saknas, enligt Svensk Handel, också beräkningar eller uppskattningar av hur stora kost- nadsförändringarna är och organisationen framhåller att en konsekvens- analys måste genomföras med tanke på att ett stort antal företag av vari- erande storlek och branschtillhörighet berörs, framför allt e-handelsföretag som riktar sig till konsumenter.

Näringslivets Regelnämnd anför att implementering som går utöver vad direktivet kräver bör tydliggöras och motiveras samt alternativa lösningar och konsekvenser noggrant analyseras och övervägas. Det saknas, enligt nämnden, en noggrann analys och ett tillräckligt underlag som visar på att behov verkligen finns av utökade möjligheter att påföra marknadsstör- ningsavgift. Småföretagarnas Riksförbund anser att en modernisering hade behövt innebära en förenkling av regelverken, inklusive tydliga instruktioner för hur småföretag bör agera. Några sådana förslag finns, enligt förbundet, inte i delbetänkandet och det anges inte om särskild hänsyn har tagits till små företag vid utformningen av reglerna, trots att småföretag till stor del kommer att beröras av förslagen. Förbundet befarar att en konsekvens av förslagen blir att koncentrationen på marknaden ökar. Det föreslår därför att kompletterande utredning tas fram. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) menar att det förefaller sanno- likt att patent- och marknadsdomstolarna kommer att få en ökad tillström- ning av mål till följd av författningsförslagen, vilket skulle kunna innebära kostnadsökningar som inte ryms inom befintliga anslagsramar. Svea hovrätt har liknande synpunkter och framhåller att domstolarna skulle behöva pröva komplicerade legalitetsfrågor i flera av de mål i vilka det yrkas att marknadsstörningsavgift ska påföras.

Skälen för regeringens bedömning

I propositionen föreslås ändringar i prisinformationslagen, marknads- föringslagen och distansavtalslagen, som innebär en utökad informations- skyldighet för näringsidkare i vissa situationer och möjlighet att påföra marknadsstörningsavgift vid fler typer av överträdelser. Dessutom föreslås att den övre beloppsgränsen för marknadsstörningsavgiften tas bort. Det föreslås också att det införs en möjlighet att påföra en sanktionsavgift vid överträdelser av avtalsvillkorslagen. Inom ramen för tillämpningsom- rådena för de fyra direktiv som ändras genom ändringsdirektivet – som i stor utsträckning är fullharmoniserande – blir regleringen i allt väsentligt enhetlig inom EU.

Prop. 2021/22:174

143

Prop. 2021/22:174 I en del avseenden ger ändringsdirektivet medlemsstaterna utrymme att välja att införa viss reglering. Med några undantag har regeringen avstått från att föreslå sådan reglering. När det gäller prisinformationslagen föreslår regeringen dock att den nya bestämmelsen om prissänkningar inte ska gälla varor som snabbt kan försämras eller bli för gamla. Dessutom ska informationen vid prissänkningar som under de senaste 30 dagarna har skett gradvis avse det pris som tillämpades före den första prissänkningen.

Ifråga om distansavtalslagen föreslår regeringen att det införs ett undantag från ångerrätten för fullständigt utförda reparationsåtgärder, om konsu- menten uttryckligen har begärt ett besök från näringsidkaren i syfte att utföra reparationer och uttryckligen har samtyckt till att tjänsten börjar utföras.

Utanför direktivens tillämpningsområden är det möjligt att ha en natio- nell reglering. Regeringen föreslår bl.a. att möjligheterna att påföra mark- nadsstörningsavgift ska gälla även för överträdelser som inte omfattas av direktivens sanktionsbestämmelser. Även för avtalsvillkorslagen föreslås att sanktionsavgift ska kunna dömas ut för överträdelser som inte omfattas av sanktionsbestämmelserna i avtalsvillkorsdirektivet.

Konsekvenser för enskilda

En modernisering och ett bättre upprätthållande av den enhetliga regle- ringen inom EU, som de nya reglerna syftar till, bör på sikt kunna leda till en förbättrad medvetenhet bland konsumenter, bättre konkurrens på kon- sumentmarknaden och lägre priser för konsumenter (jfr skäl 1–3 till ändringsdirektivet).

Förslaget att marknadsstörningsavgift ska kunna påföras vid fler typer av överträdelser och införandet av sanktionsavgift i avtalsvillkorslagen innebär ett stärkt konsumentskydd, eftersom det kan antas att risken att drabbas av dessa sanktioner medför att företag får starkare incitament att följa regelverket. Detta är ägnat att motverka förekomsten av oseriösa företag.

De föreslagna bestämmelserna som ställer krav på näringsidkare att lämna viss information till konsumenter kommer att förbättra konsument- ernas möjligheter att fatta väl genomtänkta affärsbeslut. Det gäller bl.a. information om prissänkningar, personanpassning av priset på grund av automatiserat beslutsfattande, produkter som erbjuds på marknadsplatser online, rankning av produkter och konsumentrecensioner. Även de före- slagna bestämmelserna om ångerrätt vid avtal om digitalt innehåll och digitala tjänster innebär fördelar för konsumenter eftersom det blir tydligt vilka rättigheter och skyldigheter konsumenten har när han eller hon utövar sin ångerrätt.

Det föreslagna undantaget från ångerrätten för reparationsåtgärder som har fullgjorts medför visserligen en viss försvagning av konsumentskyd- det. Regeringen bedömer dock att det kan anses vara godtagbart eftersom behovet av konsumentskydd inte är lika uttalat i dessa situationer, då det är fråga om en tjänst som redan har fullgjorts efter att konsumenten uttryckligen har begärt ett besök från näringsidkaren och samtyckt till att tjänsten börjar utföras.

Sammantaget innebär förslagen att konsumenternas ställning stärks.

144

Konsekvenser för företag

Mot bakgrund av innehållet i ändringsdirektivet är utrymmet för olika vägval relativt begränsat. I flera avseenden där ändringsdirektivet ger med- lemsstaterna utrymme att välja att införa viss reglering avstås det också i lagrådsremissen från att föreslå sådan. Regeringen konstaterar vidare att det är svårt att ge en utförligare beskrivning av konsekvenserna på det sätt som Regelrådet, IT&Telekomföretagen, Svensk Handel och Näringslivets Regelnämnd efterfrågar. Det finns enligt regeringen inte anledning att in- hämta en mer omfattande konsekvensutredning, vilket Småföretagarnas Riksförbund förespråkar. Förslagen innebär en modernisering av regel- verken, där flera av bestämmelserna uttryckligen tar sikte på företeelser som har blivit en följd av bl.a. den kontinuerliga digitaliseringen av konsumentmarknaden. Förslagen har utformats med beaktande av att det så tydligt som möjligt ska framgå på vilka sätt företagen bör agera för att uppfylla de krav som bestämmelserna ställer.

Ändringarna i de aktuella EU-direktiven innebär i vissa avseenden en ökad harmonisering av regleringen på det marknadsrättsliga området. Det införs bl.a. nya enhetliga krav på information till konsumenter när det gäller rankning och konsumentrecensioner samt för företag som tillhanda- håller marknadsplatser online. Förslagen innebär också att det införs tyd- ligare regler om konsumenters rätt till information vid avtal om digitalt innehåll och digitala tjänster och verkningarna av att konsumenten utövar sin ångerrätt i sådana situationer. Förändringarna berör framför allt företag som bedriver e-handel. Regeringen delar, till skillnad från Svensk Handel, utredningens bedömning att det förhållandet att regleringen görs enhetlig inom unionen i sig är ägnat att underlätta och effektivisera verksamheten för dessa företag, då de inte behöver anpassa sin information till eller sina kontakter med konsumenter, i samband med att konsumenter utövar sin ångerrätt, beroende på i vilken medlemsstat konsumenten finns. Med en tydlig reglering är det vidare troligt att antalet missnöjda konsumenter som söker kontakt – och i förlängningen ger upphov till rättsliga tvister – blir färre, vilket kan innebära minskade kostnader för företag.

Förändringarna berör ett mycket stort antal företag av varierande storlek och branschtillhörighet. Det handlar framför allt om företag som bedriver e-handel riktad mot konsumenter. Förtydligandena i fråga om digitalt innehåll och digitala tjänster berör bl.a. företag som tillhandahåller video- och ljuddelningstjänster och andra typer av strömningstjänster. Ett annat exempel på företag som berörs av de föreslagna reglerna är sådana större företag som tillhandahåller marknadsplatser online.

Det kan initialt finnas ett visst behov av anpassning av marknadsföring och avtalsvillkor, vilket kan medföra kostnader i ett inledande skede. Bland annat kan företag behöva anpassa sig till nya informationskrav i olika marknadsförings- och avtalssituationer. De nya reglerna kan även medföra vissa marginella merkostnader för utbildningsinsatser. Före- tagens skyldigheter när det gäller behandling av personuppgifter följer redan av EU:s dataskyddsförordning, och är alltså inte en konsekvens av nu aktuella förslag.

En väl fungerande marknad förutsätter att konsumenterna är välinforme- rade. Bristande eller otydlig information får anses öka risken för att konsu- menter avstår från att köpa en produkt. Sett ur näringsidkarens perspektiv

Prop. 2021/22:174

145

Prop. 2021/22:174 finns det därför en risk för att bristande information till konsumenterna leder till en sämre avsättning på marknaden. Även konkurrensskäl talar för behovet av starka och upplysta konsumenter som genom medvetna val av produkter utnyttjar sina möjligheter att påverka produktionen.

146

Av de föreslagna bestämmelserna får en del anses vara huvudsakligen till förmån för företag. Detta gäller bl.a. förslaget om att utesluta gåvor och gratistjänster från tillämpningsområdet för 2 kap. distansavtalslagen. Förslaget innebär att företag i dessa situationer inte kommer att behöva ge konsumenter en sådan omfattande information som följer av lagen och att konsumenter inte heller har någon ångerrätt. Detta bör leda till en minskad administrativ börda och därmed lägre kostnader. Förslaget berör företag inom många olika branscher som erbjuder gratis varor och tjänster, inte minst tjänster som erbjuds digitalt via webbplatser och applikationer.

Förslagen innebär vidare en viss begränsning av konsumenters ångerrätt. Konsumenter ska inte längre ha ångerrätt när det gäller fullständigt utförda reparationsåtgärder, om konsumenten uttryckligen har begärt ett besök från näringsidkaren i syfte att utföra reparationsåtgärder och uttryckligen har samtyckt till att tjänsten börjar utföras. Förslaget kommer att få posi- tiva effekter för företag som erbjuder sådana tjänster, på så sätt att de inte riskerar att behöva återbetala ett belopp som konsumenten har betalat för en utförd tjänst.

Den föreslagna möjligheten att påföra marknadsstörningsavgift för fler typer av överträdelser och sanktionsavgift för överträdelser av avtalsvill- korslagen går visserligen, som Näringslivets Regelnämnd påpekar, längre än vad ändringsdirektivet kräver. Regeringen bedömer dock att dessa förslag på ett tydligt sätt är ägnade att gynna seriösa företag, genom att oseriösa företag som begår överträdelser av reglerna riskerar att drabbas av en kännbar och direktverkande sanktion i form av en avgift. Risken att påföras en avgift kommer således att ha en avskräckande verkan på oseriösa företag. I fråga om marknadsstörningsavgiftens storlek bedömer regeringen, med beaktande av att den övre procentuella gränsen av årsom- sättningen sänks från 10 till 4 procent, att de föreslagna ändringarna inte kommer att leda till någon generell höjning av avgifterna i förhållande till vad som gäller i dag.

Sammantaget kan förslagen inte antas medföra några ingripande ekono- miska följder eller andra negativa konsekvenser för företag. Regeringen bedömer, till skillnad från Småföretagarnas riksförbund, inte att det finns skäl att anta att förslagen skulle medföra en ökad koncentration på mark- naden. Förslagen innebär en tydligare och mer enhetlig reglering för före- tag av olika storlek som bedriver gränsöverskridande verksamhet inom EU. Ändringarna är ägnade att underlätta och effektivisera företagens verksamhet, vilket bör leda till kostnadsbesparingar för dem, särskilt för företag som är verksamma inom e-handeln.

Konsekvenser för det allmänna

För det allmänna kan de nya bestämmelserna komma att aktualisera vissa informationsinsatser. Detta berör framför allt Konsumentverket.

Som Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) och Svea hovrätt påpekar kan domstolarna komma att få en något ökad tillströmning av mål till följd av förslagen. Förslagen berör så gott som uteslutande

verksamheten vid patent- och marknadsdomstolarna. Det kan röra över- Prop. 2021/22:174 trädelser av de nya bestämmelserna i prisinformationslagen, distansavtals-

lagen och marknadsföringslagen samt även mål där det framställs yrkande om påförande av marknadsstörningsavgift eller sanktionsavgift. Mål där det framställs ett yrkande om marknadsstörningsavgift är inte vanligt före- kommande i domstolarna i dag. Det finns anledning att anta att det beror på att marknadsstörningsavgiften till sin karaktär är förbehållen de allvar- ligaste fallen. Även med beaktande av att marknadsstörningsavgifter och sanktionsavgifter föreslås kunna dömas ut vid fler typer av överträdelser är det fortsatt de allvarliga fallen som avgifterna tar sikte på, varför för- slagen inte kan tänkas leda till någon större ökning av antalet mål i dom- stolarna. Inte heller för överträdelser av de bestämmelser som föreslås införas kan det förväntas att det kommer medföra någon större måltill- strömning. I relativt stor utsträckning innebär förslagen också justeringar i redan befintliga bestämmelser. Regeringen anser mot den bakgrunden att det inte finns anledning att anta att antalet mål och ärenden i domstolarna kommer att öka i mer än begränsad utsträckning, och att dessa kommer medföra annat än en begränsad kostnadsökning för domstolarna. Det gäller även med beaktande av det som Svea hovrätt framhåller om att vissa mål kan förväntas innehålla svåra frågor.

Sammantaget bedömer regeringen att förslagen inte bör påverka arbets- belastningen hos myndigheter och domstolar mer än marginellt. Eventu- ella merkostnader bör därför kunna hanteras inom befintliga anslag.

Övriga konsekvenser

Förslagen bedöms inte ha någon betydelse för den kommunala självstyrel- sen, brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet, för offentlig service i olika delar av landet eller för möjligheten att nå de integrations- politiska målen.

De konsumenter som berörs av förslagen bedöms vara till lika stor del kvinnor som män. Det kan enligt regeringen inte sägas att någon av de föreslagna bestämmelserna på grund av sin utformning träffar kvinnor och män olika. Sammantaget bedöms förslagen inte ha någon påverkan på jämställdheten mellan kvinnor och män.

13Författningskommentar

13.1Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden

9 c § Patent- och marknadsdomstolen ska på talan av Konsumentombudsmannen besluta att en näringsidkare ska betala en sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har använt ett sådant avtalsvillkor som

–anges i 3 a §, eller

147

Prop. 2021/22:174 – näringsidkaren har förbjudits att använda enligt 3 § genom ett avgörande som har fått laga kraft.

148

Om Konsumentombudsmannen för ett visst fall beslutar att inte föra talan om sanktionsavgift, får en sammanslutning av näringsidkare väcka en sådan talan.

Paragrafen, som är ny och utformas med beaktande av Lagrådets förslag, möjliggör för Patent- och marknadsdomstolen att besluta om en sanktions- avgift. Paragrafen genomför artikel 8b i avtalsvillkorsdirektivet. Över- vägandena finns i avsnitt 10.1.

Enligt första stycket ska domstolen – på talan av KO – besluta om sank- tionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har använt ett avtalsvillkor som anges i 3 a §, dvs. om konsumenten är hänvisad till att använda ett telefon- nummer med förhöjd taxa för att ta kontakt med näringsidkaren per telefon med anledning av ett mellan dem ingånget avtal. Det kan även bli aktuellt med en sanktionsavgift för användandet av ett sådant avtalsvillkor som näringsidkaren har förbjudits att använda enligt 3 § genom ett avgörande som har fått laga kraft.

Av rättspraxis framgår att avtalsvillkor som strider mot tvingande kon- sumentskyddande bestämmelser i lag eller mot tvingande rättsprinciper ska anses oskäliga enligt 3 § avtalsvillkorslagen. Detsamma gäller villkor som syftar till att kringgå tvingande bestämmelser. Även sådana villkor som har presenterats eller utformats på ett vilseledande eller oklart sätt, så att konsumenten inte kan förutse vilka konsekvenser villkoret får för honom eller henne, är normalt att anse som oskäliga. (Se t.ex. rättsfallet NJA 2020 s. 1025 och prop. 1994/95:17 s. 64 och 65.)

Det är inte nödvändigt att uppsåt eller oaktsamhet kan konstateras hos den enskilde näringsidkaren själv eller, om det är fråga om en juridisk person, hos en person som intar en ledande ställning hos denna, utan det räcker att detta kan konstateras hos en person som handlar på närings- idkarens vägnar. Det kan vara fråga om en anställd eller en uppdragstagare (jfr prop. 1994/95:123 s. 175 och prop. 2007/08:115 s. 157 och 158).

Kravet på uppsåt eller oaktsamhet är i sak detsamma som gäller vid påförande av marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen (jfr prop. 1994/95:123 s. 103 och 104 samt 175).

I andra stycket finns en bestämmelse om subsidiär talerätt. Om KO för ett visst fall beslutar att inte föra talan, får en sammanslutning av närings- idkare väcka en sådan talan. Det ställs inte i lagen upp något krav på att en sammanslutning ska ha ett visst antal medlemmar eller en viss represen- tativitet (jfr prop. 1994/95:17 s. 99).

9 d § Talan om att påföra en sanktionsavgift för en överträdelse får inte tas upp till prövning, om överträdelsen omfattas av ett förbud som har förenats med vite enligt denna lag och talan om utdömande av vitet har väckts.

Paragrafen är ny och innehåller ett undantag från möjligheten att ta ut sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.

Bestämmelsen syftar till att förhindra att samma överträdelse blir före- mål för dubbla prövningar och sanktioner. Den tar sikte på det fallet att en näringsidkare har använt ett avtalsvillkor som är oskäligt och domstol enligt 3 § har förbjudit näringsidkaren att använda avtalsvillkoret vid

äventyr av vite. Om näringsidkaren därefter fortsätter att använda avtals- Prop. 2021/22:174 villkoret, och en ansökan om utdömande av vitet väcks vid domstol,

hindrar detta att ett förfarande om påförande av en sanktionsavgift för samma överträdelse inleds. Bestämmelsen hindrar däremot inte att en avgift påförs för en överträdelse som omfattas av ett förbud som förenats med vite om talan om utdömande av vitet inte har väckts. De principer som i allmänhet är tillämpliga vid påförande av sanktioner, såsom principen att en person inte ska straffas för samma gärning mer än en gång, ska dock tas hänsyn till även i detta sammanhang (jfr skäl 8 till ändringsdirektivet).

9 e § Sanktionsavgiften ska fastställas till lägst tio tusen kronor och högst fyra procent av näringsidkarens omsättning räkenskapsåret innan överträdelsen upp- hörde eller när näringsidkaren delgavs stämningsansökan, om den inte har upp- hört dessförinnan.

Om överträdelsen har inträffat under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får års- omsättningen uppskattas av domstolen. Avgiften får i ett sådant fall fastställas till ett belopp i kronor motsvarande högst två miljoner euro.

I paragrafen, som är ny, regleras beloppsgränserna för sanktionsavgiften. Ändringarna genomför artikel 8b punkterna 4 och 5 i avtalsvillkorsdirek- tivet. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 31 § marknadsföringslagen. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.

Första stycket, som utformas i allt väsentligt i enlighet med Lagrådets förslag, innebär att avgiften som lägst får fastställas till 10 000 kronor och inte får överstiga 4 procent av näringsidkarens omsättning räkenskapsåret innan överträdelsen upphörde eller när näringsidkaren delgavs stämnings- ansökan, om den inte har upphört dessförinnan. Det finns alltså inte någon fast övre beloppsgräns för avgiftens storlek.

Med omsättning avses näringsidkarens hela omsättning utan begräns- ning till den produkt eller marknad som förfarandet har handlat om. Beräk- ningen ska grunda sig på den aktuella näringsidkarens omsättning och alltså inte utgå från en hel koncerns omsättning om det är fråga om ett företag som ingår i en sådan (jfr prop. 1994/95:123 s. 176 och prop. 2007/08:115 s. 159).

Enligt andra stycket får årsomsättningen uppskattas om överträdelsen inträffar under en näringsidkares första verksamhetsår. Detta får göras även i andra fall när uppgifter om årsomsättningen saknas eller är brist- fälliga. Om uppgifter om årsomsättningen för det närmast föregående året saknas vid tidpunkten för domstolens avgörande får en uppskattning göras med stöd av andra tillgängliga uppgifter. I de fall då årsomsättningen upp- skattas får avgiften fastställas till ett belopp i kronor motsvarande högst 2 miljoner euro. Beloppet är inte knutet till växelkursen en viss dag. Vilket belopp som motsvarar 2 miljoner euro får bestämmas utifrån kronkursen den dag då ett beslut om sanktionsavgift meddelas (jfr prop. 2016/17:173 s. 555).

9 f § När sanktionsavgiften fastställs ska domstolen ta hänsyn till

1.överträdelsens allvar med beaktande särskilt av dess art, varaktighet och omfattning,

2.åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att lindra eller avhjälpa den

skada som en konsument har lidit,	149

Prop. 2021/22:174 3. tidigare överträdelser som näringsidkaren har gjort sig skyldig till,

4.i den utsträckning det framgår, den vinst som näringsidkaren har gjort eller förlust som undvikits genom överträdelsen,

5.i gränsöverskridande fall, sanktioner som har påförts näringsidkaren för samma överträdelse i andra medlemsstater i Europeiska unionen, ifall information om sådana sanktioner finns tillgänglig via den mekanism som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004, och

6.försvårande eller förmildrande omständigheter utöver dem i 1–5.

Om överträdelsen med hänsyn till särskilt överträdelsens art, varaktighet och omfattning är mindre allvarlig eller om det finns synnerliga skäl för det, får dom- stolen bestämma en lägre avgift än vad som föreskrivs i 9 e § eller besluta att en avgift inte ska tas ut.

	I paragrafen, som är ny, regleras sanktionsavgiftens storlek. Ändringarna
	genomför artikel 8b punkten 3 i avtalsvillkorsdirektivet. Övervägandena
	finns i avsnitt 10.4.
	Av första stycket framgår vilka omständigheter som ska beaktas vid
	bestämmandet av avgiftens storlek. Punkten 1 tar sikte på omständigheter
	som hänför sig till överträdelsen som sådan. Hänsyn ska tas till överträdel-
	sens allvar. Överträdelsens art, varaktighet och omfattning är av central
	betydelse för att fastställa hur allvarlig överträdelsen är. De uppräknade
	omständigheterna är delvis överlappande. Vid bedömningen av över-
	trädelsens art kan hänsyn tas till flera förhållanden. Bland annat kan det
	beaktas vilken typ av avtalsvillkor det är fråga om. Avtalsvillkor som
	strider mot tvingande konsumentskyddande lagstiftning eller klar och
	entydig rättspraxis talar för att överträdelsen är allvarlig. Att ett avtals-
	villkor har använts under lång tid eller i stor omfattning kan också tala för
	att överträdelsen är allvarligare än annars. Vid bedömningen av hur allvar-
	lig överträdelsen är ska hänsyn tas till samtliga omständigheter i det en-
	skilda fallet. Även andra omständigheter än de som anges i lagtexten kan
	alltså vara av betydelse. Graden av uppsåt liksom förslagenheten eller
	systematiken i handlandet kan beaktas.
	Enligt punkten 2 ska hänsyn tas till åtgärder som näringsidkaren kan ha
	vidtagit för att lindra eller avhjälpa den skada som en konsument har lidit.
	Det kan t.ex. bli fråga om att i mildrande riktning beakta att näringsidkaren
	i efterhand har gjort vad denne kunnat för att motverka eller reparera upp-
	komna skador.
	Enligt punkten 3 ska tidigare överträdelser som näringsidkaren har gjort
	sig skyldig till beaktas. Att en näringsidkare upprepar ett förfarande som
	tidigare har lett till påföljd är en omständighet som typiskt sett bör leda till
	att avgiften bestäms till ett högre belopp än vad som annars hade varit
	fallet. Vid bedömningen bör beaktas bl.a. omfattningen av de tidigare
	överträdelserna i förhållande till den överträdelse som aktualiserar
	påförande av avgiften och det tidsmässiga sambandet mellan överträdel-
	serna.
	Enligt punkten 4 kan den vinst som näringsidkaren har gjort eller förlust
	som undvikits genom överträdelsen beaktas i de fall detta framgår. Att
	näringsidkaren har gjort en vinst eller undvikit en förlust talar för att
150	avgiften bör bestämmas till ett högre belopp än annars.
150

Prop. 2021/22:174 Bilaga 1	EU:s direktiv om ett moderniserat konsumentskydd......	183
Bilaga 2	Sammanfattning av delbetänkandet Ett moderniserat
	konsumentskydd (SOU 2021:17) ...................................	205
Bilaga 3	Delbetänkandets lagförslag ............................................	210
Bilaga 4	Förteckning över remissinstanserna ...............................	241
Bilaga 5	Lagrådsremissens lagförslag ..........................................	242
Bilaga 6	Lagrådets yttrande ..........................................................	269
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 2022 .......		283

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................		5
2	Lagtext	..............................................................................................	6
	2.1	Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1512) om
		avtalsvillkor i konsumentförhållanden ...............................	6
	2.2	Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen
		(2004:347) ..........................................................................	9
	2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59) om
		distansavtal och avtal utanför affärslokaler ......................	10
	2.4	Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
		(2008:486) ........................................................................	24
3	Ärendet och dess beredning ............................................................		32
4	Ändringsdirektivet och dess genomförande....................................		32
	4.1	Ändringsdirektivets innehåll och syfte .............................	32
	4.2	Närmare om de fyra direktiv som revideras genom
		ändringsdirektivet.............................................................	34
	4.3	Utgångspunkter för genomförandet av
		ändringsdirektivet.............................................................	36
5	Moderniserade bestämmelser om otillbörlig marknadsföring.........		36
	5.1	Allmänt om behovet av ändringar i
		marknadsföringslagen ......................................................	36
	5.2	Definitioner av vissa begrepp i
		marknadsföringslagen ......................................................	36
	5.3	Marknadsföring av varor som identiska ...........................	40
	5.4	Information vid köperbjudanden ......................................	42
	5.5	Rankning av produkter .....................................................	45
	5.6	Konsumentrecensioner .....................................................	48
	5.7	Försäljning i en konsuments bostad och under
		utflykter ............................................................................	49
	5.8	Nya punkter i svarta listan................................................	50
	5.9	Möjligheter till kompensation ..........................................	53
6	Information om prissänkningar .......................................................		58
7	Moderniserade bestämmelser om distansavtal och avtal
	utanför affärslokaler........................................................................		63
	7.1	Allmänt om behovet av ändringar i
		distansavtalslagen.............................................................	63
	7.2	Distansavtalslagens tillämpningsområde..........................	63
	7.3	Definitioner av vissa begrepp i distansavtalslagen ...........	71
	7.4	Information innan ett avtal ingås ......................................	75
	7.5	Avtal som ingås på en marknadsplats online....................	80
	7.6	Tjänster som börjar utföras under ångerfristen.................	82
	7.7	Näringsidkarens skyldighet att ge konsumenten ett
		standardformulär för utövande av ångerrätten..................	84
	7.8	Ångerfristen vid försäljning i konsumentens bostad
		och under utflykter ...........................................................	85
	7.9	Undantag från ångerrätten ................................................	86

	konsumentens bostad och under utflykter ......	89
7.9.4	Reparationer som har fullgjorts ......................	90

		digitalt innehåll eller en digital tjänst ..............................	92
8	Information vid konsumentavtal som ingås i näringsidkarens
	affärslokal ......................................................................................		95
	8.1	Information om garantier, assistans och service ..............	95

		driftskompatibilitet ..........................................................		96
	8.3	Undantag från informationsskyldigheten ........................		98
9	Utökade möjligheter att påföra marknadsstörningsavgift ..............			99
	9.1	De nya sanktionsbestämmelserna ....................................		99
	9.2	Behovet av ändringar i marknadsföringslagen ..............		100
		9.2.1	Direktivregleringen.......................................	100
		9.2.2	Genomförandet av ändringsdirektivets
			generella bestämmelser om sanktioner .........	101
		9.2.3	Utvidgade möjligheter att besluta om
			marknadsstörningsavgift...............................	103
		9.2.4	Behovet av följdändringar ............................	111
		9.2.5	Beloppsgränserna för
			marknadsstörningsavgiften ...........................	112
		9.2.6	Bedömningen av avgiftens storlek................	116
		9.2.7	Situationer då en avgift inte ska få påföras...	119
	9.3	Behovet av ändringar i distansavtalslagen.....................		122
	9.4	Behovet av ändringar i prisinformationslagen...............		125
	9.5	Marknadsstörningsavgift i andra lagar ..........................		126
10	Bestämmelser om sanktionsavgift i avtalsvillkorslagen...............			127
	10.1	En möjlighet att besluta om sanktionsavgift..................		127
	10.2	Situationer då en avgift inte får påföras.........................		135
	10.3	Beloppsgränser för avgiften...........................................		136
	10.4	Bedömningen av avgiftens storlek ................................		137
	10.5	Andra frågor som behöver regleras ...............................		139
11	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................................			141
12	Konsekvenser		...............................................................................	142
13	Författningskommentar ................................................................			147

2. en varas värdeminskning i den	2. en varas värdeminskning i den
mån den beror på att konsumenten	mån den beror på att konsumenten
hanterat varan i större omfattning	hanterat varan i större omfattning
än som varit nödvändigt för att fast-	än som varit nödvändigt för att fast-
ställa dess egenskaper eller funk-	ställa dess egenskaper eller funk-
tion, under förutsättning att när-	tion, under förutsättning att när-
ingsidkaren har gett konsumenten	ingsidkaren har gett konsumenten
information enligt 2 § första stycket	information enligt 2 § första stycket
9 på det sätt som anges i 3 § eller	10 på det sätt som anges i 3 § eller
5 § första stycket,	5 § första stycket,
3. en proportionell andel av det	3. en proportionell andel av det
avtalade priset, i den mån priset är	avtalade priset, i den mån priset är
skäligt, för en tjänst som delvis	skäligt, för en tjänst som delvis
utförts innan konsumenten utövade	utförts innan konsumenten utövade
ångerrätten, under förutsättning att	ångerrätten, under förutsättning att
konsumenten uttryckligen, och i	konsumenten uttryckligen, och i
fråga om avtal utanför affärslokaler	fråga om avtal utanför affärslokaler
i en handling eller i någon annan	i en handling eller i någon annan
läsbar och varaktig form, har begärt	läsbar och varaktig form, har begärt
att tjänsten skulle börja utföras	att tjänsten skulle börja utföras
under ångerfristen, och närings-	under ångerfristen, och närings-
idkaren har gett konsumenten in-	idkaren har gett konsumenten in-
formation enligt 2 § första stycket	formation enligt 2 § första stycket
9 och 11 på det sätt som anges i 3 §	10 och 12 på det sätt som anges i
eller 5 § första stycket, och	3 § eller 5 § första stycket, och
4. en proportionell andel av det	4. en proportionell andel av det
avtalade priset, i den mån priset är	avtalade priset, i den mån priset är
skäligt, för vatten, gas eller el, när	skäligt, för vatten, gas eller el, när
försäljningen inte skett i en be-	försäljningen inte skett i en be-
gränsad volym eller en fastställd	gränsad volym eller en fastställd