Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av en förvaltande och allmän jakt på säl och tillkännager detta för regeringen.
Naturens resurser bör brukas och förvaltas på ett ansvarsfullt och uthålligt sätt. En resurs som nu för tiden inte nyttjas på ett sådant sätt är sälen. Tidigare jagades säl och samhället bistod t.o.m. med skottpengar på säl fram till 1974, då sälarna i Sverige fridlystes. Med undantag för epidemier har sälstammarna i Sverige nu vuxit till sig ordentligt och tillväxten i stammen beskrivs av vissa som närmast explosionsartad.
Det stora och växande antalet sälar äter stora mängder fisk. Därigenom uppstår en konkurrenssituation om tillgången på fisk som idag allvarligt hotar det småskaliga och kustnära svenska yrkesfisket. Enligt en utredning gjord inom Sveriges lantbruksuniversitet för några år sedan beräknades enbart knubbsälarna på västkusten äta upp lika mycket ål som motsvarar hela det svenska ålfisket. En art, ålen, som kan anses hotad om inte förvaltningsåtgärder genomförs, äts alltså i stora mängder upp av sälar, som är fridlysta men inte längre är utrotningshotade. Vi kan kalla det en målkonflikt.
Självklart har både sälen och det småskaliga kustnära svenska yrkesfisket ett existensberättigande. För att möjliggöra en samexistens av säl och yrkesfiskare kommer vi till slutsatsen att en allmän och för stammen förvaltande jakt på säl bör tillåtas. Förbudet mot allmän jakt på säl, som utfärdats av Helsingforskommissionen (Helcom) 1974, saknar numera relevans. Skyddsjakt är tillåten men bekymret är att den som yrkesmässigt utövar fiske sällan också är jägare. Av det skälet borde tillståndet att bedriva skyddsjakt på säl utvecklas till att inom ordnade former uppmuntra till en för sälstammen förvaltande allmän jakt på säl.
Med stöd i det ovan anförda bör därför riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en förvaltande allmän jakt på säl.
|
Anders Åkesson (C) |
|
|
Per Schöldberg (C) |
Sofia Nilsson (C) |