Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en oberoende utredning för att utreda älvdalskans ställning och lämplighet att erkännas som landsdelsspråk och tillkännager detta för regeringen.
De personer som viger sina liv åt att bevara olika delar av vår svenska kultur och identitet är hjältar. I Älvdalen finns ett stort antal sådana hjältar. Även om älvdalskan på många sätt är olik dagens svenska, så är de båda språken nära släkt och älvdalskan innehåller drag av gammal svenska. Det är en intressant del av det svenska kulturarvet. Språken är samtidigt så pass olika att språkforskare säger att älvdalskan är mer olik svenska, norska och danska än vad de tre senare språken är olika varandra.
Språk och mål är en viktig faktor för identitet och tillhörighet och underlättar det levande bevarandet av andra identitetsknutna traditioner och sedvänjor. Det ger också en hemvist för identiteten. Det är en ovärderlig tillgång i en alltmer rotlös nutid.
I december 2020 uppmanade Europarådet Sverige att erkänna älvdalskan som landsdels- eller minoritetsspråk. Det skulle säkra resurser över tid och den kontinuitet som bevarande- och utvecklingsarbetet behöver. En sak är säker, samhället bör anstränga sig för att bevara våra språk och mål. Det bör utredas om det även är lämpligt att erkänna älvdalskan formellt som landsdelsspråk.
Jag anser att en oberoende utredning bör tillsättas för att utreda älvdalskans ställning och lämplighet att erkännas som landsdelsspråk. Parallellt med utredningen bör tillräckliga resurser säkerställas för att Älvdalens kommun ska kunna stödja älvdalskans fortlevnad.
|
Staffan Eklöf (SD) |
|