Frågan om utvisning av migranter utan dokumenterat medborgarskap i hemlandet och migranter från länder som motsätter sig en återvandring har länge använts som ett slagträ mot den ansvarsfulla migrationspolitik som svenska folket vill ha och vårt land behöver. Det faktum att migranternas hemländer ibland ställer sig på tvären vid eventuell utvisning har blivit ett praktiskt och politiskt problem som hittills saknat lösning. Det är ofta non refoulement-principen som är orsaken bakom verkställighetshinder.
Att verkställandet av utvisningar är ett problem är ingen nyhet, mördare, barnvåldtäktsmän, förnedringsrånare och andra grova brottslingar som trots att de blivit dömda till utvisning blir kvar i Sverige. Därtill kommer naturligtvis problemet att alldeles för få utlänningar döms till utvisning från första början, något som i stort täcks upp av Sverigedemokraternas befintliga politik. Läget är med andra ord som så att för få döms till utvisning, och av dem som döms till utvisning är det långt ifrån alla som de facto lämnar landet. Just problematiken kring verkställighetshinder kan förväntas bli större den dagen då fler döms till utvisning.
Resonemang kring olika sätt att tvinga mottagarländerna till att ta emot de som ska utvisas har förts. Bland annat har nämnts hur man genom biståndspolitiken kan tvinga vissa länder till mottagande och hur EU i högre utsträckning har börjat väva in återtagandeklausuler i handels- och partnerskapsavtal med tredjeland. Detta är positivt men utgör på intet sätt en universallösning, och det är fortsatt svårt att utvisa migranter med osäker härkomst eller vars hemländer har bristfälligt fungerande statsapparater utan centralt registrerade medborgarskap. För att säkerställa ett smidigt och humant utvisningsförfarande kommer det alltså att krävas ytterligare åtgärder.
Israel, den enda väl fungerande demokratin i Mellanöstern, har precis som Europa varit utsatt för migrantströmmar och de problem som följer därav. År 2018 började man där diskutera en lösning på medborgarskapsproblematiken där ett av förslagen var att istället för utvisning till hemlandet lösa uppehållstillstånd/medborgarskap i tredjeland mot betalning till landet i fråga. I Israels fall var de aktuella tredjeländerna afrikanska stater. På så sätt kan man få till stånd ett praktiskt fungerande och nödvändigt utvisningsförfarande även då hemländerna vägrar mottagande eller då andra hinder föreligger. Australien har tredjelandsavtal med Papua Nya Guinea och Nauru för att komma runt utvisningsproblematiken och inte begränsas i sin verkställighet av non-refoulment-principen.
Dessa avtal med tredjeland kan utformas på många sätt och det är av det skälet inte lämpligt att här och nu precisera vad exakt en sådan överenskommelse bör innehålla, det blir en utrednings- och förhandlingsfråga. Det som däremot bör stå klart är att någon form av universallösning krävs som:
På detta sätt skulle Sverige på riktigt kunna utvisa individer som utgör ett hot mot rikets säkerhet eller som våldtagit kvinnor i Sverige men där det föreligger verkställighetshinder som i dag omöjliggör utvisning. Målsättning borde vara att vidta åtgärder som resulterar i att Sverige på sikt helt blir av med verkställighetshinder varför en nollvision gällande verkställighetshinder bör upprättas.
|
Tobias Andersson (SD) |
|