Den svenska mödra- och förlossningsvården är ur ett internationellt perspektiv mycket framstående. Ändå lider en stor grupp kvinnor i vårt land av befogad förlossningsrädsla.
Att gå igenom en förlossning med den psykiska påfrestning som förlossningsrädsla skapar innebär en reell risk för modern likväl som för barnet. Det enda acceptabla målet för en vårdapparat med ambitioner att vara världsledande är att ingen kvinna ska känna oro över sin förlossning, oavsett om det är rädsla över att inte få plats på BB, att få förlossningsskador eller att drabbas av förlossningsdepression. Ett nationellt vårdprogram bör tas fram genom en bred utredning som lägger fram förslag på åtgärder för att motverka ovanstående och närliggande exempel.
Mer forskning bör gå till eftervård och skador kopplade till förlossning och mödravård. Idag lämnar eftervården betydligt mer att önska på många håll i landet. Att få höra att allvarliga skador som uppstått under en förlossning ”hör till barnafödandet” är aningslöst och sorgligt. Ingen förtjänar att må dåligt, fysiskt eller psykiskt, efter att ha fött barn.
Idag, liksom i alla tider, läggs mer pengar på forskning som är förknippad med manssjukdomar än vad som görs på kvinnoåkommor. För att denna skeva fördelning ska korrigeras bör därför ytterligare resurser läggas på forskning som berör åkommor som drabbar kvinnor, likt förlossningsskador.
Eftervårdskontroller är avgörande för att säkerställa att moderns återhämtning går som förväntat, även känslomässigt och psykiskt. Trots detta är det tydligt att många nyblivna föräldrar upplever eftervården som eftersatt och underfinansierad i många regioner. Flertalet av de åkommor som drabbar mödrar under perioden efter förlossning kan förebyggas genom en eftervård som har sin utgångspunkt i den kvinnliga kroppen och de behov som följer på en förlossning. Mer resurser bör därför gå till att förbättra kontroller och vårdutbudet efter förlossningen.
|
Angelika Bengtsson (SD) |
|