I propositionen lämnas förslag till genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1152 av den 20 juni 2019 om tydliga och förutsägbara arbetsvillkor i Europeiska unionen (arbetsvillkorsdirektivet).
Genom direktivet utökas bl.a. vilken skriftig information som arbetsgivare är skyldiga att lämna till arbetstagare om anställningsvillkor. Arbetsgivare ska ge information om bl.a. vad som gäller vid övertids- eller mertidsarbete, uppgift om rätt till utbildning samt vilka bestämmelser som ska följas om någon av parterna vill avsluta anställningsförhållandet. Det införs även en bestämmelse om att arbetsgivare som huvudregel inte ska ha rätt att förbjuda en arbetstagare att ha en annan anställning. Direktivet innehåller också bestämmelser om vissa minimikrav i fråga om arbetsvillkor. I vissa delar får medlemsstaterna tillåta arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal avvika från direktivets bestämmelser.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen har sedan lång tid varit att det är parterna som genom överenskommelser står för den närmare utformningen av arbetsvillkor. Det är en modell som varit framgångsrik och möjliggjort både avtal som är anpassade till olika branscher och en hög skyddsnivå för arbetstagare.
Kristdemokraterna värnar den svenska modellen – särskilt mot mer centraliserad EU-lagstiftning. Det är olyckligt att arbetsvillkorsdirektivet begränsar den svenska modellen och försämrar möjligheterna att reglera vissa villkor i kollektivavtal. Kristdemokraterna anser därför att det är viktigt att direktivet inte överimplementeras.
Artikel 1.3 i arbetsvillkorsdirektivet möjliggör för medlemsstaterna att besluta att inte tillämpa direktivet för anställda med ett anställningsförhållande där arbetstiden uppgår till i genomsnitt tre timmar eller mindre per vecka under en referensperiod på fyra på varandra följande veckor. Regeringen föreslår att detta undantag inte bör utnyttjas.
Att undanta vissa deltidsarbetande arbetstagare skulle innebära en administrativ lättnad för inte minst mindre företag som kan behöva arbetskraftsförstärkningar under en begränsad tidsperiod. Kristdemokraterna föreslår därför att riksdagen ställer sig bakom att undanta arbetstagare som arbetar högst tre timmar per vecka under en referensperiod om fyra på varandra följande veckor och tillkännager detta för regeringen.
Artikel 8.1 i arbetsvillkorsdirektivet föreskriver att provanställningar får vara i högst sex månader. I artikel 8.3 ges dock medlemsstaterna en möjlighet att föreskriva att provanställningstiden ska kunna förlängas om arbetstagaren under prövotiden varit borta från arbetet på grund av exempelvis sjukdom eller ledighet.
Kristdemokraterna förespråkar en ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, vilket skulle få fler arbetsgivare att våga anställa. Detta är viktigt för att de personer som i dag står utan ett jobb ska kunna komma in på arbetsmarknaden. För att öka flexibiliteten och få fler att våga anställa vill vi bl.a. utöka möjligheterna till provanställning.
Redan i dag finns i svensk rätt ett visst utrymme för att förlänga en provanställning på grund av att arbetstagaren varit borta från arbetet under prövotiden (se AD 2020 nr 53). Enligt vår mening finns det skäl att detta tydliggörs, dels i ljuset av att rättsläget är något oklart, dels i ljuset av direktivet. Vi föreslår därför att undantaget i artikel 8.3 ska utnyttjas och att det ska införas en uttrycklig bestämmelse i 6 § lagen (1982:80) om anställningsskydd om automatisk förlängning av provanställningen om arbetstagaren varit borta från arbetet under provanställningen. Vi föreslår en utformning enligt förslaget från 1992 års arbetsrättskommitté i SOU 1993:32. Det innebär att provanställningstiden ska förlängas i motsvarande mån som arbetstagaren varit borta på grund av semester, tjänstledighet eller semesterlönegrundande frånvaro som avses i 17–17 b §§ semesterlagen (1977:480).
|
Michael Anefur (KD) |
Sofia Damm (KD) |
|
Jakob Forssmed (KD) |
Hampus Hagman (KD) |
|
Hans Eklind (KD) |
Robert Halef (KD) |