En övervägande majoritet av Sveriges företagare anser, enligt återkommande enkätundersökningar, att regelbördan över tid har legat på en oförändrat hög nivå eller till och med ökat. Detta trots uttalade mål från politiken om minskad regelbörda. Under den förra mandatperioden eskalerade regelkrånglet, enligt Tillväxtverket, och företagens kostnader för nya eller ändrade regler ökade med 4,4 miljarder kronor endast under år 2017. Efter mycket om och men har regeringen nu äntligen levererat nya mål för förenklingspolitiken. Dessa var ursprungligen utlovade till förra årets budgetproposition. I skrivelsen beslutar och redovisar regeringen för dessa mål, bl.a. att regelverken ska utgå från proportionalitet och vara utformade så att de bidrar till att främja svenska företags tillväxt, konkurrenskraft samt innovations- och omställningsförmåga. Vidare ska de kostnader för svenska företag som följer av regler över tid minska som andel av BNP. Dessa mål och övriga som beskrivs i skrivelsen är i det stora hela rimliga och välkomna. Dock behöver dessa mål och visioner följas av handling och konkreta förslag på regelförenklingar. I sammanhanget är följande värt att beakta:
För det första konstaterar vi att tidigare mål misslyckats främst för att en samordnad, systematisk process eller arbetssätt med tydligt politiskt ansvar för förenklingspolitiken inom Regeringskansliet saknats. Att det i praktiken endast är Näringsdepartementet som driver frågan om regelförbättring duger inte. Det måste vara regeringens och departementens ansvar att samordnat sträva mot förenklingspolitikens mål. Att genomföra Förenklingsutredningens (SOU 2021:60) förslag blir därför mycket viktigt. Vidare har vi exempelvis länge efterfrågat ett systematiserat arbete gällande regelförenklingsarbetet med en särskild en arbetsordning där Regelrådet ges utökade mandat och rätt att stoppa en regel, till dess att konsekvenserna av regelförslaget har utretts på ett godtagbart sätt. Regeringen pekar i skrivelsen också på att konsekvensutredningarna behöver vidareutvecklas för att målen för förenklingspolitiken ska nås. Dock anges inte på vilket sätt konsekvensutredningarnas kvalitet ska förbättras och hur detta ska ske. Här är det angeläget med krav från regering och myndigheter att konsekvensutredningar måste vara tillfyllest för att regelförslag ska behandlas i den vidare processen. I detta sammanhang är det fullt rimligt och i linje med ovan anfört att införa ett systematiserat arbete gällande regelförenklingsarbetet och stärka Regelrådets roll i detta.
För det andra nämner skrivelsen om riksdagens tillkännagivande om att regeringen bör verka för att EU-direktiv genomförs i nationell rätt på ett sätt som inte missgynnar svenska företags konkurrenskraft. Gällande detta bör praxis vara att Sverige, om det inte återfinns synnerligen goda skäl, lägger sig på miniminivå vid implementering av EU-direktiv. Regeringen bör också överväga att införa EU-implementering som eget mål för förenklingspolitiken. Exempel på ett sådant mål kan vara: Vid implementering av EU-direktiv ska de genomföras i nationell rätt på ett sätt som inte missgynnar svenska företags konkurrenskraft.
|
Tobias Andersson (SD) |
|
|
Mattias Bäckström Johansson (SD) |
Eric Palmqvist (SD) |
|
Josef Fransson (SD) |
|