Det följer av diskrimineringslagen (2008:567) och skollagen (2010:800) att huvudmännen har en skyldighet att aktivt arbeta mot sexuella trakasserier. I januari 2017 förtydligades reglerna bl.a. så att skolorna måste ha riktlinjer och rutiner för verksamheten i syfte att förhindra sexuella trakasserier (3 kap. diskrimineringslagen). Diskrimineringsombudsmannen (DO) utövar tillsyn av skolan utifrån diskrimineringslagen och utreder anmälningar om sexuella trakasserier. Skolinspektionen utövar tillsyn över att skollagens bestämmelser om kränkande behandling och trygghet och studiero efterlevs i skolorna.
I betänkandet Bättre skydd mot diskriminering (SOU 2016:87) konstateras det att elever som utsatts för sexuella trakasserier, det vill säga en form av diskriminering, i praktiken har sämre möjligheter till upprättelse och ersättning än elever som utsatts för annan kränkande behandling. Detta eftersom DO och Skolinspektionen har olika förhållningssätt till sina uppdrag. DO driver de fall som är principiellt intressanta att driva för att bilda prejudikat medan Barn- och elevombudet för vidare alla fall av kränkningar som drabbat ett enskilt barn. Det är problematiskt att skyddet för elever mot kränkningar på grund av kön, eller någon annan av diskrimineringsgrunderna, i praktiken blir försvagat på grund av dagens uppdelning mellan Skolinspektionens barn- och elevombud och DO.
Ett arbete pågår med att överväga om ansvaret för arbetet mot diskriminering, inklusive sexuella trakasserier, i skolan helt ska flyttas över från DO till Skolinspektionen. I väntan på detta bör, tills vidare, både DO och Barn- och elevombudet ha möjlighet att utreda kränkningar baserat på diskrimineringsgrunderna. DO skulle fortsatt kunna driva de principiella fallen i domstol. Alla elever som utsatts för kränkningar skulle kunna få upprättelse genom Barn- och elevombudet.
|
Annika Hirvonen (MP) |
|