Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Socialstyrelsen bör se över sina rekommendationer gällande adhd och tillkännager detta för regeringen.
Är vår skola för ensidig i sitt upplägg då den måste medicinera barn med adhd? Diskussionen gäller om barn som har svårt för att vara stilla skall medicineras till att göra så.
Siffror från 2017 visar att ca 50 000 barn i åldern 0–19 år medicineras. Antalet medicinerande barn ökade dessutom 11 gånger mellan 2006 och 2017. Vid universitetet van Amsterdam gjordes en studie om adhd-medicinernas (Ritalin och Concertas) påverkan på hjärnan. Den studien visar att i barns hjärnor påverkas den vita substansen av medicinerna. Hos vuxna fanns ingen påverkan av medicinerna. (5)
Inga laborationstester har etablerats för att diagnostisera adhd. Det är styrt från symtom. Detta framgår i DSM-5 som används som ett komplement till ICD-10. Där skrivs att uppskattat antal barn som har adhd är 8 % och vuxna 2,5 %. Alltså nästan vart tionde barn. Det kan inte vara rimligt att ge medicin för något som inte kan mätas.
Finns diagnosen adhd eller är det bara en naturlig variation? I en artikel 2015 i Farmaceuten.se menar neurologen att adhd inte finns.
I stället för att droga snart vart tionde barn och därigenom ge dem sämre förutsättningar i framtiden bör en avhållsamhet mot medicinering råda och terapihjälp på annat sätt erbjudas.
I en artikel som har publicerats i ”European Journal of Special Education” diskuteras inkluderingsbegreppet. Författarna menar att i många internationella studier handlar det bara om att elever med funktionsnedsättning placeras i vanlig klass. ”Utgångspunkten är att eleven skall anpassa sig till reguljär undervisning vars utformning aldrig ifrågasätts.”
Det sägs att minst 3 i varje klass har adhd. Trots löften om att klasstorleken skall minska har i snitt varje klass ökat med 1 elev. Är det då många elever som behöver hjälp kan det vara ogörligt för läraren. Är barn stökiga i skolan är det inte sällan läraren som kommer med förslag om utredning.
Föräldrar till barn som inte hänger med i skolan vill att barnet skall få en diagnos för att få hjälp. Det visar sig att kommuner där diagnos krävs för att få hjälp har högre antal elever med diagnos. Skolan har rätt att sätta in hjälp oberoende av diagnoser. (4)
Det kan inte vara rimligt att ge medicin för något som inte kan mätas. Dålig flexibilitet i skolrummet avhjälps med medicin som kan påverka barnets hjärna. Det borde kunna lösas på andra sätt, t.ex. med terapier och att titta på barnets livssituation.
Biverkningar av medicinen kan vara glömska och/eller magont, sömnsvårigheter, irritabilitet, trötthet, viktnedgång, ledsenhet.
|
Anne Oskarsson (SD) |
|