Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skapa bättre förutsättningar för svensk parasport och tillkännager detta för regeringen.
Samtidigt som vi kan glädjas åt att de svenska paralympierna i veckan tagit många medaljer kvarstår stora utmaningar för att göra den svenska idrottsrörelsen jämlik och inkluderande. Det borde vara en självklarhet och vinsterna är många. Miljöpartiet presenterar därför tre förslag för att stärka rätten till idrott för alla.
De svenska paralympierna har genom åren varit många, men både nuvarande och före detta idrottare vittnar om samma sak: Att utöva idrott med en funktionsnedsättning kräver mycket mer än att bara ta sig till en träningsanläggning och utföra en aktivitet. Rätten till fysisk aktivitet avgörs på många platser i dag av om en anhörig har tid, ork och möjlighet att assistera. För många är det inte bara att hoppa på cykeln eller gå till bussen.
Många personer med funktionsnedsättning är beroende av färdtjänst. En person som åker färdtjänst kan i dag bli nekad att bli avsläppt vid en fritidsaktivitet i stället för vid hemmet efter skol- eller arbetsdagens slut. På färdtjänstresor får heller inte idrottsspecifika hjälpmedel såsom en extra rullstol tas med. För att ha möjlighet att delta i en idrottsaktivitet behöver tillgången till assistans och rätten till färdtjänstresor stärkas samt regelkrånglet för färdtjänstresor minska.
Ett viktigt steg för att stärka svensk parasport är att tillgängliggöra information om var personer med funktionsnedsättning kan träna. I dag fattas en samlad bild om vilka tillgänglighetsanpassade anläggningar som finns. Miljöpartiet vill att en kommun eller förening som får statligt bidrag också ska ha skyldighet att registrera idrottsanläggningar i den redan existerande tillgänglighetsdatabasen. Därutöver vill Miljöpartiet exempelvis ge SKR i uppdrag att göra en omfattande inventering av tillgänglighetsstatusen på idrottsanläggningar runtom i Sverige.
Om den svenska idrottsrörelsen ska bli verkligt jämlik krävs också att den i grund och botten speglar de behov som finns i samhället. I dag har 10–15 procent av befolkningen en funktionsnedsättning som innebär extra behov av stöd vid idrottande, men av idrottsrörelsens pengar är det långt ifrån 10 procent som går till parasporten. Därmed borde en större andel av de medel som går till idrotten framöver användas för att skapa bättre förutsättningar för svensk parasport, och skapa en jämställd svensk idrottsrörelse.
Det har också idrottsliga fördelar. Större satsningar leder till fler medaljer, vilket i sin tur leder till ett större intresse och fler utövare. Det är tydligt när vi jämför Sverige med ett land som Nederländerna, som allokerat parasporten pengar på ett sätt som tydligare speglar befolkningen. De är i stundande Paralympics på tionde plats i medaljligan, Sverige på fyrtiosjunde.
Vinsterna med ökad satsning på parasporten gäller även för samhället i stort. En person med funktionsnedsättning som tränar är oftare i arbete och behöver assistans i hälften så låg utsträckning, jämfört med en motsvarande person som tränar lite eller inte alls. I faktiska tal uppskattar Parasport Sverige att det samhällsekonomiska värdet kan vara i storleksordningen 100 000 kr per år och person som tränar i högre utsträckning. Med andra ord är det en stor skillnad, som översatt till samhällsekonomiska värden innebär betydande belopp.
Alltför länge har parasporten behandlats som något separat från svensk idrottsrörelse. Det syns i hur individers fri- och rättigheter systematiskt begränsas. I stället är mer resurser och ökade satsningar på stärkta fri- och rättigheter en smart investering. För vi tror att idrottens kraft är så pass stark att den är till för alla.
|
Emma Hult (MP) |
Nicklas Attefjord (MP) |