Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att genomlysa polisens arbete med villkorsgivning för fotbollsevenemang i syfte att ändra strategisk inriktning till en mer dialoginriktad metod och tillkännager detta för regeringen.
Svensk fotboll är en folkrörelse. Runt om i landet samlas hundratusentals varje vecka för att antingen själva utöva sporten eller följa sitt favoritlag. För många av oss kan det vara en av veckans höjdpunkter. Fotbollen är inte bara en idrott, det är en gemenskap.
Vi supportrar hoppas förstås att fler ska få uppleva den stämning som finns på allsvenska arenor. Evenemangen är mer än själva spelet – de omges av sång, tifon och en inramning som stundtals håller världsklass.
Men för att kulturen på läktarna ska kunna fortsätta blomstra och dessutom utvecklas krävs det att alla ska kunna känna sig trygga som supportrar. Därför är det så viktigt med det arbete som många klubbar och supporterföreningar gjort under många år i samarbete med övriga delar av samhället för att komma till rätta med våld, sexism, homofobi och rasism. Även om inget evenemang är helt fläckfritt så har vi kommit en lång bit på vägen, tack vare dialog, samverkan och samarbete.
Den svenska dialogstrategin har visat sig framgångsrik och har dessutom starkt stöd i den forskning som handlar om säkerhet på fotbollsarenor. Vi har också mycket egen erfarenhet, och Sverige har internationellt stått som ett exempel på hur polis, klubbar och supportrar kunnat samverka för att förbättra säkerheten runt stora evenemang. Nyckeln har varit en kombination av dialog och tydlighet, och att förtroende har byggts utifrån en grundläggande uppfattning att alla inblandade vill samma sak: att många människor tryggt ska få njuta av fotboll.
Ironiskt nog hotas nu detta viktiga arbete av polisen själva. För några år sedan valde polisen själva att byta strategi och arbetssätt. Istället för dialog arbetar man nu med bestraffning och kollektiv skuldbeläggning. Om minsta lilla ordningsstörning sker på en arena med tiotusentals personer tar polisen till godtyckliga och trubbiga metoder som att dra ner på mängden supportrar som får vistas på en läktare eller förbud av flaggor och banderoller. I praktiken innebär villkoren som sätts upp ofta ett förbud av möjligheten att uttrycka supporterkultur. Metoderna skapar upplevelsen att polisen ser supportrarna i sig, alla supportrar, som problemet i stället för att rikta sitt arbete mot de i sammanhanget få personer som använder matcher för ordningsstörningar.
Ingenting tyder på att villkorsgivning enligt polisens metoder fungerar; tvärtom riskerar det att skapa otryggare arrangemang. Men än värre är kanske att metoden i längden hotar hela förtroendet för polisen som myndighet. Eftersom villkoren uppfattas som kollektiv bestraffning och som helt godtyckliga har stora grupper av supportrar och hela klubbar vänt sig mot polisens arbete, och respekten för regler och myndigheten som sådan eroderar. I förlängningen kan detta skapa arrangemang där fler väljer att bryta mot ordningsregler.
Om vi ska kunna återgå till dialog och samarbete krävs det att förtroendet mellan alla aktörer återupprättas. Då behöver hela polisens strategi genomlysas och förändras. På så sätt kan vi åter säkra ett gemensamt förtroendefullt samarbete mellan staten, idrotten och civilsamhället för att alla ska kunna gå tryggt på fotbollsmatcher med en levande supporterkultur.
|
Lorentz Tovatt (MP) |
|
|
Emma Hult (MP) |
Rasmus Ling (MP) |