Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ta bort gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark och tillkännager detta för regeringen.
År 1954 skapades den nordiska passunionen. Politiker insåg att vi i Norden hade för mycket gemensamt för att inte kunna resa, handla och umgås fritt utan gränskontroller. Med en brexitomröstning bakom oss är det idag viktigare än någonsin att stå upp mot isolering och för gemenskap över gränser. Men Sverige fortsätter att upprätthålla gränskontroller mellan Sverige och Danmark.
Sverige är ett globalt land. Vi exporterar mycket, och svenskar rör sig över hela Europa. Vi borde föregå med EU:s bästa exempel, men i stället uppmuntrar gränskontrollerna de krafter i Europa som vill ha isolering och protektionism.
Var och ens möjlighet att flytta efter kärlek, utbildning och jobb har blivit en grundsten i det europeiska samarbetet och en naturlig del av livet för flera generationer av svenskar. Det skapar välstånd, och än viktigare: det skapar frihet. För att behålla detta välstånd och denna frihet är det viktigt att hålla det europeiska gränssamarbetet levande och inte nagga det i kanten.
Om denna frihet är viktig för Sverige så är den ännu viktigare för Skåne. Öresund är på sina ställen inte mycket bredare än Hallandsåsen, och om det är svårt att sätta ett värde på friheten att korsa gränser så är det mycket enklare att räkna på förlusterna som den stängda gränsen innebär i Skåne.
Sydsvenska handelskammaren har beräknat att Sveriges gränskontroller kostar landet närmare 1,5 miljarder kronor årligen. Det motsvarar ungefär 6 200 personers årslöner. Om gränskontroller återinfördes i alla EU:s länder så skulle det kosta mellan 150 och 500 miljarder bara för Sverige. Det är ungefär lika mycket som statsbudgeten för ett litet europeiskt land – inte undra på att EU-parlamentet har markerat mot förlängda gränskontroller.
För över 50 år sedan insåg nordiska politiker värdet av nordisk gemenskap utan gränser. När främlingsfientliga krafter kämpar för ett Europa där länder isolerar sig, så är ett tydligt ställningstagande för öppenhet och gemenskap en ödesfråga.
|
Niels Paarup-Petersen (C) |
|
|
Sofia Nilsson (C) |
Kristina Yngwe (C) |