Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda införandet av en boplikt i Sverige på samma sätt som i våra grannländer Norge och Danmark och tillkännager detta för regeringen.
Samhällen som Klädesholmen, Kungshamn, Österlen, Smögen och Tanumstrand håller på att förlora eller har förlorat sin unika miljö som en levande landsbygd och lokalsamhälle. Levande samhällen ersätts med ett sterilt kulissamhälle för förmögna investerare och semesterfirare. När enbart kapitalet får styra pressas priser på bostäder upp och människor med vanliga löner kan inte konkurrera med kapitalstarka köpare. Det skapas även en konstgjord bostadsbrist som tvingar bofasta, barnfamiljer och unga att hyra under premisser att i semesterperioden flytta ut ur huset för att ägarna ska vistas i sommarhuset under några veckor i juli månad. Det är varken värdigt eller rättvist för någon, allra minst för barn som tvingas flytta runt. Verksamheter som affärer och lokalservice har svårt att bedriva verksamhet året runt då allt fler hus står tomma tio månader om året. Bostaden förvandlas från en rättighet eller trygghet samt en förutsättning för människor och lokalsamhällen att växa till en ren kapitalinvestering eller vilket värdepapper som helst.
I den svenska debatten upprepas påståendet att det finns en bostadsbrist. Bland den urbana eliten är lägenhet/radhus i stan, hus vid kusten och en fjällstuga snart det nya normala. Det är varken socialt eller klimatmässigt hållbart. Genom att införa en boplikt ökar vi nyttjandegraden i samhället av redan byggda bostäder istället för att skapa kulissamhällen och bostäder som står tomma.
I vårt västra grannland finns sedan flera år tillbaka en boplikt, i Danmark definierat som ägarens skyldighet att se till att bostadsfastigheten är bebodd. Den som äger ett åretrunthem där han eller hon inte bor själv är skyldig att hyra ut bostaden. Lagen bygger på politiska mål att undvika avfolkning av landsbygden, motverka bildandet av ”fritidshuskvarter” i områden som är anlagda för helårsboende samt förhindra ohämmad spekulation på bostadsmarknaden – och den därpå följande bostadsbristen.
Lika viktiga som bostäderna är de kommersiella fastigheterna eller verksamhetsfastigheterna. Att omvandla verkstäder och småskaliga industrier till ”fiskebodar” eller storskaliga båtgarage som säljs för miljoner är också att slå undan benen för en hållbar, lokal utveckling. Lokalsamhällen behöver verksamheter som finns året runt på samma sätt som man behöver människor som är åretruntboende.
Idag ansvarar kommuner för samhällsplanering, va-nät, avfallshantering, omsorg och brandkår m.m. även för invånare som inte bor och betalar skatt i kommunen. Kommuner behöver få en möjlighet att få kompensation för kostnader kopplade till fastigheter som inte är stadigvarande bostäder eller verksamheter inom kommunen. På detta sätt belastas inte lokalsamhällets skattekollektiv för att upprätthålla samhällsservice.
|
Nicklas Attefjord (MP) |
Elisabeth Falkhaven (MP) |
|
Anna Sibinska (MP) |
|