Därför bör bättre möjligheter finnas för riksdagen att utkräva ansvar av den som utövar, eller har utövat, delegerad makt men inte hållit sig inom de angivna ramar som beslutats av riksdagen eller på något annat sätt har åsidosatt hänsyn som rimligen kan förväntas av någon i den aktuella tjänsteställningen. En självklar utgångspunkt vid ett utökat ansvarsutkrävande av statsråd är att konstitutionsutskottets roll som politisk granskare upprätthålls och att formerna för granskningen inte rubbas mer än vad som kan anses vara påkallat utifrån det aktuella ärendets natur. Möjligheten för konstitutionsutskottet att till Högsta domstolen överlämna ett beslutat åtal för prövning ska kvarstå oförändrad. Det är däremot rimligt att konstitutionsutskottet får fler verktyg till sitt förfogande för att kunna granska statsråden och deras tjänsteutövning och i vad mån dessa har åsidosatt sin tjänsteplikt.
Utöver effekten av att statsråden förhoppningsvis fattar klokare beslut om deras handlande riskerar att underställas en grundligare granskning än den som nu sker, skulle en reformerad ordning förhoppningsvis medföra ett stävjande av den utveckling som vissa tycker sig ha sett, nämligen att en del riksdagsledamöter alltmer verkar använda sig av KU-anmälningar för politiska nålstick. Så länge ådragen kritik mest är allmänt klandervärd för berört statsråd och regering, men utan någon egentlig risk för åtal eller dylikt, behöver man som anmälare inte heller känna något större ansvar för eventuella följder av sin anmälan. Skulle det emellertid föreligga en verklig och betydande risk för den som anmäls blir också ansvaret för den som anmäler mer påtagligt. Härigenom skulle förmodligen såväl digniteten på inlämnade anmälningar som KU:s anseende i stort öka.
En fråga som bör utredas inom en parlamentarisk kommitté är om konstitutionsutskottet borde kunna förelägga vite eller besluta om annan rättsverkan, såsom hämtning, för innevarande och före detta regeringsmedlemmar och andra personer som vägrar att inställa sig när KU kallar till utfrågning. En sådan process skulle eventuellt kunna ske via Högsta domstolen.
Utskottet borde även ha möjlighet att belägga berörda personer med sanningsplikt på motsvarande sätt som redan kan göras med tystnadsplikt. Vid misstanke om mened bör ärendet överlämnas till Högsta domstolen. På så sätt kan rättssäkerheten säkerställas utan att själva utskottets karaktär för den sakens skull förändras till att bli mer domstolsliknande, samtidigt som deltagandet i processen inte längre överlåts åt den granskades godtycke.
Ytterligare en angelägen fråga att utreda, förslagsvis i form av en parlamentariskt sammansatt kommitté, berör visst ansvarsutkrävande gentemot regeringen för det arbete som särskilt utsedda s.k. nationella samordnare bedriver på regeringens uppdrag. Nuvarande regelverk medger endast att en regering, alternativt ett enskilt statsråd, som misstänks äventyra kommunernas och myndigheternas grundlagsskyddade självständighet kan KU-anmälas samt underställas en misstroendevotering.
Denna kontrollmakt med påföljande sanktionsmöjligheter innehas då alltså av riksdagen. När motsvarande istället sker genom en av regeringen tillsatt samordnare med ett pådrivande uppdrag från regeringen saknas däremot någon tydlig ordning för att säkerställa efterlevnad av ansvar inför riksdagen. Då en tjänsteman inte kan KU‑anmälas eller röstas bort i riksdagen övergår ansvarsutkrävandet till regeringen, som alltså var den part som egentligen ville få den aktuella åtgärden utförd. Här uppstår en uppenbar intressekonflikt och ett osäkert rättsläge, vilket måste utredas och klargöras.
Utan att föregripa en sådan utredning skulle en framkomlig väg kunna vara att göra den som utsett samordnaren direkt ansvarig för dennes agerande. Med en potentiell risk att själv kunna drabbas av KU-anmälningar och/eller misstroendevotum finns en klar ansvarskedja och tydliga incitament att hålla respektive samordnare under uppsikt och inte som en agent genom vilken man handlar bortom riksdagens förmåga att utkräva ansvar. Vid ett avsättande eller avgång av statsråd skulle också av denne utsedda samordnares förordnanden automatiskt upphöra inom förslagsvis tre månader. Förordnanden som sträcker sig över regeringsombildningar, alternativt regeringsskiften, förutsätter då att ett nytt statsråd under denna tid skriftligen övertar ansvaret för av tidigare statsråd utsedda samordnare, för att dessa ska vara fortsatt giltiga. Utredningen bör överväga lämpligheten i att samordnare organiseras som egna myndigheter eller huruvida dessa, liksom till exempel statssekreterare, uteslutande bör inrymmas i Regeringskansliet.
Det svenska domstolsväsendets oberoende och självständighet är fundamentalt för en fungerande demokrati. I detta avseende anser Sverigedemokraterna att fler åtgärder för att stärka domstolarnas oberoende behöver genomföras. Inte minst i ljuset av att dessa här föreslås få en tydligare roll i granskningen av enskilda statsråd och andra som är föremål för riksdagens granskning. I sammanhanget bör även utredas hur Lagrådets roll kan stärkas, inte minst avseende granskningen av EU-rättsakters förenlighet med svensk rätt.
|
Matheus Enholm (SD) |
Fredrik Lindahl (SD) |
|
Mikael Strandman (SD) |
Per Söderlund (SD) |