Det nära och institutionaliserade samarbetet mellan de nordiska länderna inleddes formellt sett med bildandet av Nordiska rådet 1952. Tio år senare tydliggjordes samarbetsformerna genom antagandet av rådets ”grundlag” Helsingforsavtalet som fick sin nuvarande utformning vid en revidering 1995. Rådet är samarbetsorgan för parlamenten i medlemsländerna och de till samarbetet knutna självstyrelseområdena. 1971 bildades Nordiska ministerrådet som sedan dess utgör samarbetsorgan för de nordiska regeringarna.
Det samarbete som bedrivs inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet är betydelsefullt för de nordiska länderna och Norden som region. Samarbetet ger de nordiska länderna en starkare röst i världen. Det gör oss mer konkurrenskraftiga. Och det ger oss fler verktyg för att hantera utmaningar och kriser. Men samarbetet är också av central betydelse för de nordiska ländernas medborgare. Genom samarbetet har banden mellan de nordiska länderna blivit starka, och den fria rörlighet som är en av hörnstenarna i det nordiska samarbetet behöver värnas. Norden behöver mer av samarbete, inte mindre.
Opinionsmätningar har visat att de nordiska medborgarna har en stark tilltro och tillit till det nordiska samarbetet. Ska det förtroendet bestå och förtjänas, måste samarbetet utvecklas. Norden och Nordiska rådet kan inte nöja sig med att vara stolta över det som åstadkommits, eller med det samarbete vi har i dag. Vi måste tillsammans aktivt arbeta för ett starkare, bättre och mer handlingskraftigt samarbete imorgon.
Under mer än ett år har covid-19-pandemin härjat i världen, i Sverige och i Norden. Pandemin har blottlagt enorma brister när det gäller de nordiska ländernas förmåga till handgripligt samarbete vid allvarliga händelser. Inför framtiden finns ett mycket starkt behov av att vitalisera och utveckla det nordiska samarbetet.
Den brist i det nordiska samarbetet som kanske blivit allra tydligast under pandemin handlar om oförmågan att värna rörligheten inom Norden. Här krävs ett mycket tätare samarbete ifall målet om den fria rörligheten i Norden ska överleva på sikt. För tusentals gränsarbetare har situationen under pandemin varit ohållbar. Men tyvärr är det inte första gången som gränser i Norden stängts på senare år. Och just detta – att gränser mellan våra länder under senare år återkommande stängts – är ett svaghetstecken och något som måste undvikas i framtiden. Den nordiska integrationen måste fortgå för att Norden ska stå starkare som region, och för att öka de nordiska ländernas konkurrenskraft.
Under 2019 enades Nordiska ministerrådet om visionen att Norden ska vara den mest integrerade och klimatsmarta regionen i världen år 2030. Det är en vision som förpliktigar. Såväl Nordiska ministerrådet som Nordiska rådet och de enskilda medlemsländerna måste aktivt bidra till att dessa målsättningar kan bli verklighet.
Det finns en rad områden där de nordiska länderna skulle tjäna på ett bättre fungerande samarbete. Exempelvis på det civilrättsliga området där möjligheten att leva och verka i hela Norden kan underlättas genom att länderna närmar sig varandra. Men frågor som rör trygghet, välfärd, kultur och utbildning är också viktiga delar i att knyta våra länder närmare varandra. På nästan varje politikområde finns frågor där det finns gemensam nordisk nytta med dialog och samarbete. Och i en rad frågor behöver samarbetet bli mer handgripligt än så.
Nordens kanske största tillgång är den fria rörligheten och passfriheten. På senare år har vi sett hur denna utmanats gång på gång. Under senare år har gränserna mellan de nordiska länderna flera gånger och på flera håll varit så gott som stängda. Vi har också sett att nya gränshinder uppstått. Nu senast under pandemin. På flera områden utmanas därmed kärnan i den nordiska grundlagen Helsingforsavtalet. Vi kan inte låta denna utveckling fortsätta om Norden ska vara den framgångsrika, klimatsmarta integrerade region som vi bestämt oss för att bli. Därför bör en samnordisk utredning tillsättas som utvärderar hur gränshinder kan motverkas och hur stängandet av gränser i Norden kan förhindras. Denna bör innefatta Gränshinderrådets roll och om ytterligare krav bör ställas för att upprätthålla den fria rörligheten i Norden.
En diskussion behöver också inledas kring Helsingforsavtalets ställning och innebörd och om uppenbara brott mot Helsingforsavtalet bör kunna överprövas eller leda till konsekvenser. I grunden handlar det om de nordiska medborgarnas möjlighet att ta tillvara de rättigheter som samarbetet mellan länderna innebär. Vidare bör det arbete som nu genomförs för att stärka samarbetet på det säkerhetspolitiska området vägas in för att eventuellt leda till justeringar i Helsingforsavtalet som säkerställer Nordens möjligheter att agera gemensamt i krissituationer.
Ett levande civilsamhälle och föreningsliv är grundläggande såväl för våra demokratiska samhällen som för den nordiska integrationen. Därför är också Nordiska rådets insatser för civilsamhället av stor betydelse. Möjligheterna till utbyte och samverkan behöver värnas.
För att människor fullt ut ska kunna dra nytta av den fria rörligheten inom Norden är det centralt att transporter och kommunikationer fungerar på ett tillfredsställande sätt. Den moderna tekniken möjliggör en övergång mot gemensamma biljettsystem inom kollektivtrafiken, något som bör vara en strävan. Vi vill också se ett ökat samarbete kring utbyggnad av kollektivtrafik i olika former, liksom sammanhållna järnvägsstråk. I linje med detta bör de nordiska länderna sträva efter att underlätta samplanering av infrastrukturprojekt som är av betydelse för gränsregioner och som underlättar rörligheten inom Norden. Det behövs former för ett tätare samarbete mellan nationella infrastrukturmyndigheter, liksom mellan kommuner och regioner över nationsgränserna. Allt detta understryker också behovet av att ett nordiskt ministerråd för transportfrågor inrättas, något som Nordiska rådet återkommande efterfrågat.
Vidare bör Norden vara ledande när det gäller fossilfritt flyg. Flera av de nordiska länderna har redan höga ambitioner när det gäller fossilfritt resande och detta bör tas tillvara och utvecklas även med gemensamma ansträngningar.
Rörlighet förutsätter även transparens och förutsägbarhet. De senaste åren har pendlare gång på gång fått nya besked om deras skattetillhörighet och även riskerat dubbelbeskattning. Det har även inneburit skattechock på hundratusentals kronor för vissa som inte har gjort annat än att jobba och betala skatt som man ska men som råkat bo och jobba på olika sidor av en gräns. Samtidigt kvarstår problemet att inbetalningar till socialförsäkringssystem i ett land överförs till utbetalningar i ett annat, med ofta sämre ersättningar till följd än vad inbetalningarna har varit baserade på. En översyn av avtal kring beskattning och socialförsäkring mellan Sverige och de övriga nordiska länderna behövs.
De gränsregionala informationstjänsterna är av stor betydelse för att förmedla information och kunskap till Nordens invånare, inte minst kopplat till rörlighet och den gemensamma arbetsmarknaden. Deras betydelse har tydliggjorts ytterligare de senaste åren och Sverige bör vara drivande för att säkerställa att dessa viktiga institutioner på bästa sätt kan tjäna medborgarna och därmed stärka det nordiska samarbetet.
Många av de områden där de nordiska länderna behöver stärka sitt samarbete skulle våra länder ha nytta av varje dag. Men de skulle också vara av mycket stor betydelse om vi ställs inför nya kriser och utmaningar. Det handlar om såväl klimatfrågan som säkerhetspolitiska kriser, hälsorisker och mycket annat.
Erfarenheterna av covid-19-pandemin visar tydligt att den gemensamma nordiska krisberedskapen behöver stärkas. När länder oberoende av varandra, på olika grunder, stängde gränser ledde det till förvirring, på vissa håll också till att krisen i bredare bemärkelse förvärrades. En rad exempel finns på hur enskilda medborgare i de nordiska länderna drabbats mycket konkret dels på grund av att arbetspendling omöjliggjorts, dels på grund av att det fått betydande konsekvenser för människors privatliv.
Inom Norden behövs operativa strategier för hur allvarliga samhällshändelser som drabbar Norden som helhet kan mötas. När det gäller just förmågan att hantera kriser finns för få funktioner på plats inom ramen för det nordiska samarbetet. Därför är det viktigt att den utvärdering som görs efter coronakrisen inte enbart ägnar sig åt rena krisberedskapsfrågor eller hälsopolitik utan också analyserar hur Norden bättre kan samarbeta på andra områden, exempelvis för att mota ekonomiska kriser och kraftigt stigande arbetslöshet till följd av omvälvande händelser. Sverige, liksom Nordens övriga länder, bör ta ansvar för att se till så att en grundlig utvärdering görs inte bara nationellt utan på nordisk nivå.
Ett exempel på hur de nordiska länderna genom gemensam arbetsmarknadspolitik kan stärka sitt samarbete kan vara att bygga upp gemensamma personalpooler inom samhällsviktiga områden. Detta kräver mer harmonisering av regelverk. I sammanhanget är det också viktigt att arbetet för att se till att nordiska medborgare har grundläggande kunskaper i nordiska språk säkerställs så att man har möjlighet att verka i grannländerna. Andra exempel på områden där samarbete kan minska sårbarheten inför framtida kriser är energiområdet och frågor som gäller livsmedelsförsörjning.
Sedan den så kallade Stoltenbergrapporten (Nordisk samarbeid om utenriks- og sikkerhetspolitikk) presenterades 2009 har försök gjorts att stärka samarbetet kring utrikespolitik, säkerhetspolitik och beredskapsfrågor. 2019 publicerades en utvärdering av detta arbete som visade att även om insatser gjorts har inget av de förslag som togs upp i Stoltenbergrapporten genomförts fullt ut genom de nordiska ländernas egna insatser. Därför har arbetet med en andra ”Stoltenbergrapport” inletts, och under 2019 antog Nordiska rådets session en strategi för samhällssäkerhet. Båda dessa processer visar sig nu vara mycket angelägna för att tidigare misstag inte ska återupprepas. Det är av största vikt att regeringen tillsammans med regeringarna i de övriga nordiska länderna och självstyrelseområdena agerar och för detta arbete framåt.
Covid-19-pandemin har påverkat alla delar av samhället. Trots att mått och steg har tagits för att stärka den nordiska krisberedskapen är det tydligt att långt fler insatser behövs. I dag utgör den nationella lagstiftningen kring läkemedel och sjukvårdsmaterial ofta ett hinder för att de nordiska länderna ska kunna utbyta läkemedel eller material med varandra i en pågående kris. De nordiska socialministrarna beslutade 2017 att tillsätta en nordisk arbetsgrupp för informations- och erfarenhetsutbyte om pris och subventioner på läkemedelsområdet, men ett gemensamt beredskapslager har inte etablerats.
Den bristande samordningen i de nordiska ländernas insatser för att hantera smittspridning och vårdens behov ställer krav på åtgärder. En utvärdering av de nordiska ländernas åtgärder på hälsoområdet kopplat till pandemin måste genomföras. Centerpartiet anser också att initiativ måste tas till en tydlig nordisk strategi för en gemensam medicinsk krisberedskap. Inom ramen för en sådan strategi bör förslag tas fram kring hur samordning av läkemedel och sjukvårdsmaterial mellan nordiska länder vid kris kan möjliggöras. Det kan exempelvis handla om att underlätta utbyte av materiel eller läkemedel. Vi vill också undersöka möjligheten att samordna upphandlingar av vaccin eller andra viktiga läkemedel. Eftersom den nordiska marknaden är större än den svenska kan det finnas stora fördelar med ett sådant system. Visserligen har EU tagit ett betydande ansvar i dessa frågor, men genom en tydligare samverkan mellan de nordiska länderna kan vi tillsammans täcka upp för de brister som uppstår även om EU tar stort ansvar.
Vidare finns skäl att lägga grunden för en digitaliserad realtidsinventering av förekomsten av kritiska/ovanliga medicinska produkter på sjukhus, i apotek etcetera. Detta för att minska behoven av att bygga upp lager. För vissa produkter kan det dock finnas skäl att överväga gemensamma lager.
Det finns en lång rad områden där ökat samarbete mellan Nordens länder skulle kunna leda till gemensam nordisk nytta. Energifrågorna har pekats ut som ett område där det finns stora vinster med ett utökat nordiskt samarbete, både med avseende på förutsättningarna att hantera klimatomställningen och för att åstadkomma en tryggare energiförsörjning. En rad förslag på detta område presenterades i rapporten Nordic Energy Co-operation: Strong today – stronger tomorrow (2017). Huvuddragen i den rapporten bör genomföras i så snabb takt som möjligt.
Ett ökat samarbete kring forskning och högre utbildning som också ligger i linje med ovan nämnda rapport kan också stärka den nordiska arbetsmarknaden och leda till att vår del av världen blir mer attraktiv för studenter. Det skulle vara ett led i att minska gränshindren och öka rörligheten. Som ett led i det bör också de forskningsinstitutioner som finns under det nordiska samarbetets paraply på sikt knytas samman och ges möjlighet att bli ett samnordiskt nätverksuniversitet.
Norden som helhet, och de nordiska länderna var för sig, har på flera områden länge varit drivande i jämställdhetsfrågor. Sedan mer än 40 år arbetar de nordiska länderna tillsammans för att öka jämställdheten på alla områden i samhället. Detta är dock inget skäl att luta sig tillbaka eller tro att arbetet är klart. Tvärtom.
Jämställdhet mellan könen är en av grunderna till att den nordiska modellen blivit så framgångsrik, och till att Norden på många sätt står sig starkt i internationella jämförelser. Det arbete som bedrivits och de erfarenheter vi gemensamt har är något vi kan, bör och ska dela med oss av till andra länder och samarbetsorganisationer. Så kan Norden bidra till jämställdhet inte bara i vår region utan också i andra delar av världen. Till stöd för detta finns exempelvis samnordisk statistik som kan användas och förklara våra erfarenheter och den utveckling i jämställdhetsfrågorna som Norden genomgått. Att fortsatt mäta och förklara jämställdhetspolitikens effekter och resultat är viktigt och ett arbete som bör fortsätta.
Samtidigt ser vi hur den gränshindersproblematik som tagits upp i den här motionen också drabbar jämställdheten. Medan verksamheter i mansdominerade yrken ges undantag försvåras arbetspendling för kvinnodominerade yrken. Detta är allvarligt och behöver belysas.
I gränsregioner, exempelvis mellan Sverige och Norge, föreligger behov av akututryckningar med ambulans eller helikopter över landsgränserna. Det så kallade medikolegala gränshindret innebär att norsk ambulanspersonal i helikoptrar och vägambulanser avkrävs svensk yrkeslegitimation om de ska kunna utföra akuta vårduppdrag på svenskt territorium. Helikopterförarna är få och lyckas söka legitimation, men processen beskrivs som mycket tidskrävande och administrativt betungande. Norska ambulansförare utgör en mycket större yrkesgrupp där processen för en svensk yrkeslegitimation är ännu mer oöverstiglig. Ansvarig svensk myndighet i detta fall är Socialstyrelsen. Ett annat exempel på där det gränsöverskridande samarbetet kan stärkas för att öka kvaliteten och tryggheten är inom mödravården.
Kopplat till strategin för den arktiska regionen har Centerpartiet tydligt pekat ut en lång rad prioriteringar. Den arktiska regionen är på sina håll ett av världens få kvarvarande orörda områden. Effekterna av klimatförändringarna syns snabbare i Arktis än på många andra håll, främst genom successivt minskande istäcke under sommarhalvåret. Regionen är hemvist för en omfattande artrikedom och en stor variation av känsliga ekosystem. Det är Centerpartiets mening att Arktis och dess orörda, sårbara områden ska värnas genom bevarande samt åtgärder som håller tillbaka exploateringstakten. Arbetssättet med grön infrastruktur passar inte i dessa områden, särskilt med tanke på att det ännu inte finns tydliga och etablerade definitioner av vad det innebär eller ska leda till. Att experimentera med nya, ej etablerade sätt och metoder för ekosystemskydd är inte lämpligt i denna region.
Det är viktigt att det nya ramverket inom FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD) sätter ambitionsnivån högt och att den arktiska biodiversiteten tas i särskilt beaktande. De arktiska havsområdena är ytterst känsliga och riskerar att exploateras ytterligare när isarna smälter. För att skydda dessa vill Centerpartiet att fler marina naturreservat bildas och att utvinning av olja, gas och mineraler från havsbotten begränsas. Det storskaliga industriella fisket utgör också ett hot, inte minst mot de arktiska ursprungsbefolkningarna och deras livnäring genom småskaligt fiske. Vi ser också gärna fler marina naturreservat i havsområden utanför nationell jurisdiktion.
Centerpartiet anser att regionens ekonomiska utveckling måste ske på ett så hållbart sätt som möjligt, givet Arktis mycket känsliga och sårbara miljöer. Det är av stor vikt att framtida exploatering och utveckling tar mycket stor hänsyn till konsekvenserna för miljön och de människor som lever och har sin livnäring i Arktis, inte minst regionens ursprungsbefolkning. Dock är det viktigt att göra skillnad på olika typer av exploatering och varje enskilt lands förutsättningar att göra det på ett hållbart och miljösäkert sätt.
Det är mycket viktigt att Sverige är en stark röst i de frågor som rör den arktiska regionen. Men det är samtidigt viktigt att de nordiska länderna, genom det nordiska samarbetet, förenar sina krafter för en hållbar utveckling i regionen. Därför bör också dessa frågor ges hög prioritet inom Nordiska rådet och dess ministerråd.
|
Linda Modig (C) |
Magnus Ek (C) |
|
Daniel Bäckström (C) |
Ola Johansson (C) |
|
Kerstin Lundgren (C) |
Lars Thomsson (C) |
|
Annika Qarlsson (C) |
Mikael Larsson (C) |