Samhället är idag avsevärt mer digitaliserat än för bara ett år sedan. Närmast över en natt har Sverige tagit ett historiskt digitaliseringskliv. En stor del av befolkningen, men långt ifrån alla, har snabbt behövt ställa om till ett helt digitalt arbetsliv. Om det innan coronapandemin var svårt att föreställa sig hur vårt samhälle skulle se ut utan internet, är det idag en omöjlighet. Nästan över en natt skickades hundratusentals människor hem från jobbet, skolan och universitetet. Denna situation innebar för vissa individer en mindre förändring i vardagen. För andra innebar det en plötslig isolation. Grundläggande infrastrukturtjänster avstannade eller begränsades kraftigt, såsom exempelvis kollektivtrafik i större städer. Digitala arbetssätt har bidragit till att bära upp samhället, företagandet och jobben under tiden pandemin hanterats.
Näringslivet, föreningslivet, vardagen och välfärden blir allt mer digitalt. Därför är det också nödvändigt att alla människor i vårt land ska kunna vara uppkopplade och få möjlighet att nyttja digitaliseringens möjligheter. Coronapandemin har visat att Sverige behöver stärka grundläggande förutsättningar för arbete, undervisning och möten på distans. Distansundervisning i skolor har i praktiken visat sig fungera men det behövs tydligare former. Att arbeta på distans fungerar för de allra flesta som har möjligheten men bredband i hela landet är en förutsättning. Välfärdens möjligheter kan stärkas genom ökad kapacitet och tillit till nätläkare liksom med kraftiga satsningar på AI och ”remote sensing” i sjukvården. VR-utrustning och annan teknik som tillgång till videosamtal på äldreboenden kan göra vardagen mer dräglig för äldre när de inte kan ta emot besök. När kulturevenemang digitaliserades blev de tillgängliga för många fler, exempelvis människor i glesbygd, äldre och många med funktionsvariationer. Ökade satsningar på självkörande eller halvautonoma bussar, tåg och tunnelbanor kan säkerställa att kollektivtrafik går utan att utsätta personalen för risker. Drönare och drönarteknik kan främjas för att förenkla transporter av lättare varor till folk som bor eller befinner sig avlägset eller i glesbygd. Digitaliseringens möjligheter och utmaningar har nu blivit spridda brett i befolkningen. Det gäller att ta vara på det och samtidigt garantera en säker, robust och tillgänglig digital infrastruktur i hela Sverige.
Stora delar av den digitalisering i expressfart som nu ägt rum är positiv och bidrar på olika sätt till ett mer hållbart samhälle. Effekterna behöver nu gå från tillfälliga till permanenta, säkra och robusta lösningar. När vi lyckas med det får vi ett mer hållbart och starkare Sverige.
Sveriges it-utveckling är i grunden något att vara stolt över. I internationella mätningar hamnar Sverige regelbundet i topp. Det visar att vår it- och telekomutveckling verkligen går åt rätt håll. Det visar också att den it-politik som Centerpartiet ledde i alliansregeringen visade vägen framåt för Sverige. Men nu måste Sverige ta ytterligare steg framåt för att även ligga i framkant i nästa digitaliseringsfas.
Sverige och svenskt näringsliv har en stark position i den nya digitaliserade ekonomin som måste vårdas och utvecklas. Samtidigt finns en överhängande risk att byråkrati och regler bromsar digitaliseringens möjligheter för nya tjänster, nya idéer och arbetstillfällen. Dessutom har digitaliseringen kommit olika långt i den offentliga sektorn vilket påverkar möjligheterna till bättre service för medborgarna. Det offentliga Sverige behöver gå före och inte, som det hittills varit, ligga åratal efter. En ny svensk digital modell måste grundas på bejakande av individen och dess behov och på att garantera svenska medborgares säkerhet och integritet. Likaså är kvaliteten på den grundläggande möjligheten till digital kommunikation förhållandevis låg och utvecklas inte i den takt som digitaliseringen kräver.
Digitaliseringen kan bidra till ett mer hållbart samhälle. När möten och event digitaliseras bidrar det till minskat resande. Mångdubbelt fler kan delta via digitala kanaler vilket rätt nyttjat ökar demokratin. När kulturen digitaliseras blir den tillgänglig för människor som annars har begränsad tillgång till den.
Samtidigt kan de nya digitala hjälpmedlen om de är fel utformade bidra till ökad ohälsa. För att förhindra att detta sker behöver vi bland annat se ett närmare samarbete mellan verksamma inom beteendevetenskap och teknologin.
Existerande regler bör kontinuerligt anpassas till den nya digitala verkligheten. Skrivningar som kräver kontakt via analoga kanaler som brev eller fax bör ändras. Det måste vara möjligt för allmänhet och företag likväl som offentlig sektor att föreslå anpassningar och ändring av tillämpning av existerande regelverk som påverkar och påverkas av digitaliseringen. Ett exempel är ett breddat Regelråd, som också bör ha möjlighet att ta initiativ till anpassningar. Ny lagstiftning bör vara digitaliseringsredo och därmed vara enkel och tydlig. Lagstiftningen behöver använda begrepp som går på tvären mellan sakområden och utformas med inriktning på automatisering av handläggning och processer. Speciellt inom offentlig sektor, mellan olika offentliga verksamheter, måste utbytet bli helt digitaliserat.
Digitaliseringen av samhället förstärker en trend mot både globala nätverk och stora globala företag men också decentraliserade strukturer där växande småföretag blir alltmer avgörande för konkurrenskraften. Nya jobb skapas när startups växer och blir större, varför politiken måste fokusera på att underlätta denna resa för nya företag. Det digitaliserade samhället går också mer och mer mot decentralisering, med små företag och egenföretagare i nätverk.
För att sänka tröskeln till småskaligt företagande i bl.a. delningsekonomin krävs förenklade regler för mikroföretag, där exempelvis skatten tas ut som en enkel schablonskatt på omsättningen. Skatteverket måste också kunna erbjuda möjligheten att via digitala plattformar betala in skatten kontinuerligt och i realtid få information om ersättningar i trygghetssystemen uppdaterade och redovisade.
Idag ser vi att många start-ups lämnar Sverige eller köps upp. Det är viktigt för utvecklingen av den svenska digitala ekonomin att se över hur vi kan säkra att fler av de mest innovativa verksamheterna stannar kvar i Sverige, tex genom bättre möjligheter till investeringar. Det gynnar både ekonomin och den teknologiska kunskapsutvecklingen i Sverige.
EU:s copyrightdirektiv, Europaparlamentets och rådets direktiv 2019/790, har satt fokus på behovet av att säkra ersättning till kreatörer. För Centerpartiet är det avgörande att den enskildes rätt att yttra sig fritt bevaras. Internet och plattformar har inneburit en revolution för människors möjligheter till fritt skapande och yttrande. Det måste försvaras. Direktivets artikel 15 och 17 (tidigare 11 och 13) riskerar att urholka denna rätt. I implementeringen av direktivet bör friheten att yttra sig försvaras och stärkas samt mellanhänders grundläggande ansvar och skyldighet att framföra information oförvanskad och inte blockera den tydliggöras. Samtidigt behöver systematiska och storskaliga upphovsrättsbrott kunna bejakas i större omfattning än idag.
Det finns många exempel på områden där lagstiftningen inte är anpassad till den digitala verkligheten. Ett sådant är panoramafriheten där det efter beslut i Patent- och marknadsdomstolen inte är klart om man får dela bilder på offentlig konst digitalt utan att betala till konstnären. Att dela bilderna analogt är dock tillåtet. För att inte lagen ska få negativa konsekvenser behöver den moderniseras och bli teknikneutral, och bilder på offentlig konst bör kunna delas online utan restriktioner.
För första gången kan människa och maskin komplettera varandra och arbeta tillsammans för att uppnå bättre resultat och lösa problem vi tidigare trodde var omöjliga. Denna revolution innebär också att arbetsmarknaden förändras snabbt och människor måste ges möjligheten att möta de nya kraven och förutsättningarna. Då krävs omskolning och kompetensutveckling. Ingen vet i vilken omfattning eller i vilken takt arbetsuppgifter kommer att påverkas av ny teknik. Men, en sak är helt säker, vi kommer alla att påverkas. Så har det historiskt inte sett ut när stora strukturella förändringar sker. Erfarenheten visar att vissa grupper kan påverkas kraftigt av en strukturomvandling, exempelvis varvskrisen, samtidigt som andra inte påverkas alls. Detta är det signifikanta för denna omdaning. Om arbetskraften är förberedd på att ta tillvara på digitaliseringens möjligheter så kan det inte bara skapa fler jobb, det kan också bli en komparativ fördel för landet. Coronapandemin har visat att det är viktigt med en infrastruktur för vidareutbildning och kompetensutveckling som är digital både i sitt innehåll och i sin form.
Den digitala världen bygger på utbyte av data via strukturerad kommunikation. Vägar kommunicerar med bilar. Data skickas mellan vårdcentraler och sjukhus, mellan skolor och statliga myndigheter, mellan företag och kunder. Men inom många områden finns det ingen struktur över den offentliga datan samtidigt som det saknas struktur på den statliga it-infrastrukturen. Ingen tydlig differentiering av säkerhetsnivå för olika data. Ingen tydlig standard. Inga API:er som gör att det blir lätt att koppla ihop system. Det gör kommunikation mellan system långsam, ökar risken för felrapportering och gör att system byggs på nytt till varje region och kommun i stället för att bygga på standarder som ger effektivare kommunikation och billigare system genom återanvändning av redan utvecklade moduler. Staten ska ta en ledarroll i arbetet för standarder och skapandet av strukturerade data och API:er i svensk offentlig sektor i samarbete med SKR. Staten bör etablera en gemensam virtuell infrastruktur där data kan lagras säkert och decentraliserat med möjlighet till access från andra myndigheter efter behov.
Utgångspunkten för alla offentliga tjänster ska vara att de kan hanteras digitalt. Det öppnar även för nya lösningar som ökar medborgarnas insyn och möjlighet att interagera med offentliga myndigheter. Nya tjänster behöver utvecklas myndighetsövergripande med medborgaren i fokus. Denne ska inte behöva ta reda på vilken offentlig instans som sköter vilken fråga, något som idag ofta krävs för att kunna välja rätt tjänst. Det finns redan lösningar som kan hantera detta och det är därför dags att göra visionen om ”en väg in” till det offentliga Sverige till verklighet. Individen ska inte behöva skjutsas runt mellan myndigheter. Kommuner och regioner som stoppar in sin information i slutna system i stället för enhetliga system på nationell nivå gör att viktiga data inte kommer att kunna användas och det kommer både bli dyrare för samhället som helhet och leda till ineffektivitet. Den framtida utvecklingen stavas AI och då är det viktigt med stora mängder tillgängliga data för att tekniken ska nå sin fulla potential.
Offentliga myndigheter bör ha digital meddelandehantering, och inte fysisk post, som standard och det primära sättet att kommunicera till medborgarna och varandra. Utgångspunkten bör vara att alla medborgare ska kunna få sin post digitalt.
Den enskilda medborgaren bör ha ägarskap över sina data i offentliga system och veta hur och när de har använts. Undantag kan göras för särskilda specificerade tillfällen relaterat till exempelvis brottsutredning eller nationella säkerhetsintressen. Medborgaren ska enbart behöva lämna en specifik information en gång till det offentliga. Varje specifik information ska bara samlas in en gång och för en specifik anledning, vilket skall katalogiseras. Efter denna insamling ska det offentliga själva säkra att informationen är tillgänglig för de instanser som behöver den enligt överenskommen anledning, en så kallad Once Only Principle.
I Sverige finns en exceptionell tillgång till stora offentliga dataserier. Här finns också stor kunskap i både offentlig verksamhet och i det privata näringslivet om hur sådana data kan användas för att förbättra och förfina tjänster. Inom ramen för ett stärkt integritetsskydd bör möjligheten att enkelt, snabbt och billigt få tillgång till stora offentliga datasätt förbättras, inte minst för att säkra konkurrensneutraliteten mellan små och stora företag. Ett tydligt exempel på detta är Lantmäteriet. Öppna data ska vara utgångspunkten. Mindre företag ska kunna utmana de stora digitala jättarna. Samtliga myndigheter ska arbeta konsekvent med publicering av öppna data. Så skapar vi fler jobb och en samhällsvinst i miljardklassen enligt flera rapporter och erfarenheter från andra länder.
Liksom offentliga data bör ha öppenhet som grund bör även den kod som betalas av det offentliga bli öppen källkod. Så kan vi minska risken för beroende av andra länder och minska kostnaden för utveckling när myndigheter kan använda samma kod. Myndigheten för digital förvaltnings (DIGG) och Arbetsförmedlingens rekommendationer på området bör följas av fler myndigheter.
Staten bör även utveckla sin kompetens i analys och användning av data. Säker lagring av data är viktigt, men att skapa nytta av data är minst lika viktigt för att skapa en bättre välfärd. Upphandling av tjänster inom machine learning och AI lyser idag med sin frånvaro i offentlig upphandling.
Subventionering och avgifter inom den digitala sektorn slår idag snett. Globala jättar får tillgång till avgiftsfri energi till sina servrar medan svenska bolag får betala avgifter. Elektronik beläggs med kraftiga avgifter utifrån en förlegad syn på hur elektroniskt minne används. En översyn av skatter, avgifter och avdrag bör göras för att säkra en konkurrensneutral och tidsenlig lagstiftning. Särskilt angeläget i en sådan översyn är den så kallade ”kassettavgiften”. Avdraget för forskning och utveckling är ett viktigt instrument för att stärka tillväxten och företagens konkurrenskraft, och det är viktigt att digital utveckling kan utgöra grund för avdrag.
Bank-id har idag de facto-monopol på digital identitet i Sverige. Detta monopol måste utmanas då s.k. monokulturer måste elimineras på grund av de konsekvensmonopol de leder till när de har problem. Dessutom ska inte identifiering i välfärdssystem och andra lägen vara beroende av banker eftersom det bl.a. drabbar de som inte kan vara kunder till banker men måste kommunicera med det offentliga. Det finns idag alternativ till Bank-id och denna mångfald som börjar etablera sig måste erkännas av offentlig sektor. Valfrihet leder bl.a. till en förenkling för personer utan bank att få ett digitalt id.
Bank-id och e-legitimation är smidigt för många. Smidigt är det dock inte för gode män och förvaltare som hjälper andra med ekonomi och myndighetskontakter. Ärenden som förr kunde lösas via telefon eller blankett kräver idag antingen e-legitimation eller bank-id och dessa är strängt personliga. Det går idag inte att ta över en persons bank-id. Något som givetvis är en rimlig utgångspunkt. Dock finns det anledning att se över om det är möjligt att skapa en smidig lösning för gruppen gode män och förvaltare i användandet av digital identifiering. Inom välfärds- och familjerättsområdet bidrar digitalisering inte bara till en smidigare hantering. Ofta bidrar den till ökad trygghet och säkerhet för alla parter. Personuppgiftshantering vid vigsel är ett typiskt exempel där digitalisering kan bidra; ett område som idag är styrt av blanketter och vid tillfällen har visat sig leda till såväl felaktig och försenad handläggning.
Vi kan inte digitalisera samhället utan att få alla med därför är det viktigt att säkra att digitala identifikationer kan användas även om man inte har bankkonto eller har funktionshinder. Funktionen Mina Ombud skulle kunna utvecklas och implementeras som ett krav för digitala id-leverantörer som vill leverera till offentliga digitala tjänster.
Med allt fler digitala betalningar och ett allt större beroende av den digitala infrastrukturen för betalningar bör staten säkra att betalningar kan ske genom flera digitala lösningar. Finansinspektionen bör i nära samarbete med Post- och telestyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap säkra att robustheten i de digitala system som används för betalningar ökar och når den nivån samhället behöver. Utvecklingen av e-krona måste bejakas.
Ett antal megatrender påverkar det säkerhetsarbete som just nu pågår, varav några är att det samlade värdet på digitala system ökar och en allt större brist på kompetens och kunskap för att hantera interna risker. En annan central megatrend är att de digitala systemen grundas på allt färre tjänster som tillhandahålls av ett mindre antal producenter. Två konkreta exempel på detta är Swish och Bank-id. Skulle dessa två system sluta fungera blir konsekvenserna inte bara omedelbara utan närmast oöverblickbara. Med Swish ur funktion skulle ett centralt betalningsmedel förloras, vilket även skulle vara fallet med Bank-id. Vad gäller Bank-id skulle det även uppstå oerhörda problem med att sköta myndighetskontakter. En monopolaktör som BID (Mobilt Bank-id) förstör dynamik och utvecklingen vilket både försvårar och i vissa fall omöjliggör för andra leverantörer på området. Samtidigt hamnar hela risken i en tjänst.
År 2008 lanserades bitcoin, den första blockkedjan, med den bakomliggande drivkraften att skapa en möjlighet för människor att på ett oberoende sätt utföra värdeöverföringar utan inblandning av stater, banker och liknande institut som mellanhänder.
Det finns inget centrum eller styrande rättssubjekt bakom systemet, och kryptografiska lösningar i bitcoin medger säker autentisering mot systemet utan krav på koppling till användarens verkliga identitet. En bärande tanke bakom systemet är att vår integritet ska vara lika enkel att skydda i den digitala miljön som i den fysiska.
I Sverige finns det varken specifik reglering avseende saluföring av kryptovaluta eller krav på hur kryptovaluta ska nyttjas eller utvecklas. Det innebär dock inte att ansvaret är helt oreglerat, utan hänsyn måste tas till särskilda legala krav som kan bli aktuella i det enskilda fallet.
Under en längre tid har det funnits en debatt kring vilka banker som accepterar kryptotransaktioner och vilka som inte gör det. Vissa banker har också tydligt deklarerat sin restriktivitet kring transaktioner med kryptovalutor i syfte att förhindra bland annat penningtvätt. Flera företag som erbjuder pengaöverföringar till andra länder har fått sina banktjänster uppsagda med hänvisning till att det är en bransch med hög risk för penningtvätt och finansiering av terrorism.
Kraven på bankerna att upptäcka och rapportera misstänkta transaktioner har ökat, och i grunden handlar det om att de måste känna kunden och kunna säkerställa till vem och varför pengarna förs från en part till en annan.
I flera länder, liksom inom ramen för EU-samarbetet, pågår arbete med att utreda de juridiska baserna för hanteringen av kryptovalutor. Bland annat har ett stort antal länder gett ut vägledning kring hur kryptovalutor ska beskattas. Nu är det hög tid att se över regelverk för att underlätta hanteringen av kryptovalutor ur ett konsumentperspektiv.
Att en mångfald av personer med olika bakgrund, oavsett exempelvis kön, ålder och etnicitet, deltar fullt ut i samhällets digitalisering innebär att allas bakgrund, expertis och erfarenhet tas tillvara på. Det är både en rättvise- och en kvalitetsfråga. Detta gäller inte minst AI eftersom det är en helt igenom samhällsomdanande kraft. Utan mångfald riskerar vi exempelvis att gamla fördomar programmeras in och permanentas i AI-systemens algoritmer. Utbildning, forskning, ledningsgrupper i olika organisationer liksom forskning och olika nätverk är några av de arenor som behöver en mångfald av deltagare.
Vi kan konstatera att könsbalansen på it-utbildningar är skev och att kompetensförsörjningen därmed blir koncentrerad till män i majoritet. Detta är viktigt att beakta i politiska beslut även om politikens roll inte är att styra människors val. Snarare att uppmuntra till en bredd som i slutändan gynnar digitaliseringen i allmänhet och samhället i synnerhet. Kvinnors digitala kompetens bidrar till att minska könsskillnaderna på arbetsmarknaden. Förmågan att nyttja digitala verktyg för kompetensutveckling, nätverkande och ökad effektivitet spelar en avgörande roll när det kommer till att öka jämställdheten mellan könen.
När allt mer information om medborgarna finns digitalt är det också viktigt att säkra att obehöriga förvägras tillgång till, eller obehörig användning av, dessa data. Det gäller både i förhållande till enskilda obehöriga intrång och i relation till för exempel andra stater samt vid utbyte av data mellan organisationer. Den svenska offentlighets- och sekretesslagstiftningen ska vara en garant för individens integritet men man måste samtidigt ta höjd för vad data får användas till. Åtkomst måste begränsas inte bara gällande vem som kommer åt dem utan även vad de ska användas till. Samtidigt finns offentliga data om svenska medborgare i stor utsträckning placerat på servrar som andra länders regeringar enligt lag har tillgång till. Ett sådant exempel är amerikanska Cloud Act som kan ge USA:s regering och myndigheter tillgång till data på servrar ägda av amerikanska bolag eller dotterbolag till samma. Sverige ska säkra att känslig information om landets medborgare inte kan tillgås av andra länder. Tillgång till molntjänster måste säkras för myndigheter och andra offentliga verksamheter. DIGG eller särskild utredare behöver klargöra vilka krav som ska efterlevas. Regeringen behöver informera riksdagen om hur medborgarnas integritet kan säkras.
Sårbarheten i den digitala infrastrukturen är uppenbar med återkommande lagbrott, läckor och avbrott. För att förbättra säkerheten bör inom den verksamhet som grundlagts genom bl.a. implementation av NIS-Direktivet, nya säkerhetsskyddslagen och GDPR skapas en ”it-haverikommission”. Förslagsvis som en vidareutveckling av CERT-SE i samband med utvecklingen av cybersäkerhetscentret. Denna ska ansvara för att analysera incidenter, skapa rekommendationer och sprida råd, riktlinjer och information om nödvändiga förbättringar i system såväl över hela den offentliga sektorn som inom kritiska privata sektorer. It-haverikommissionen bör kunna utfärda tvingande åtgärder.
Förutom sårbarheten i sig är Sveriges internet också delvis föråldrat. En huvudsaklig anledning till detta är att svenskt internet är en centraliserad mix av nätverk och infrastruktur som är mycket känsligt för störningar. I grunden behöver internet byggas om för att få en decentraliserad robusthet. I princip hänger systemet idag på att Stockholm fungerar. En decentraliserad infrastruktur är helt nödvändig.
Minimisäkerhetsstandarder bör införas för att system och hårdvara ska kopplas på offentliga nätverk. Data från offentlig sektor under den tidigare nämnda Once Only Policy bör finnas på ett flertal datacentra placerade runt om i landet för att minska risken för nedsläckning vid attacker eller andra incidenter.
Ansvaret för den grundläggande digitala infrastrukturen som är krav för utbyte av information i Sverige är idag oklar. Post- och telestyrelsen (PTS) bör få ett tydligt övergripande ansvar för att den digitala kommunikationen fungerar över hela Sverige. Ett sådant uppdrag inkluderar att säkra att infrastrukturen är robust och att beroendet av ett fåtal noder i Stockholm försvinner. Konklusionerna från Särimnerprojektet utfört av SUNET och Netnod bör utvärderas och implementeras. Grundläggande funktioner i samhället måste vara tillgängliga för alla i samhället på lika villkor även när dessa är i digital form. Möjligheten att tillgängliggöra spårbar tid och frekvens till alla aktörer i samhället, och inte bara de som hör till sektorn elektronisk kommunikation har efterfrågats av PTS och bör utredas.
Kunskapen om och insatser mot deep fakes och andra teknologiska möjligheter med samhällsstörande konsekvenser bör stärkas inom säkerhetsapparaten.
Människor förtjänar och förväntar sig att få offentlig service bättre anpassad till sina behov och sin livssituation, vilket kräver en mer effektiv och digitaliserad offentlig sektor. Men idag släpar digitalisering inom offentlig sektor efter, det är ofta lättare att boka jorden-runt-resa än en läkartid på nätet. Offentlig sektor måste bli bättre på att utnyttja digitaliseringens möjligheter. Grundläggande för detta är Once Only Policy vilket inkluderar såväl katalog över API:er och data men också möjlighet att utbyta information mellan olika delar av offentlig sektor.
Ersättningsystem inom valfrihetssystemen bör anpassas på ett rationellt sätt, så att privata, offentliga och ideella utförare kan skapa nya digitala tjänster. Exemplet med digitala läkarbesök visar hur innovationer annars kan upplevas som ett ekonomiskt hot för regioner. Även i det fall där staten öronmärker medel inom välfärdsystemen bör de premiera digital innovation, i synnerhet sådan som kan kompensera för fysiska avstånd. Det finns ett starkt behov av att hitta en nationell lösning för att säkra patientens tillgänglighet till digitala vårdtjänster i hela landet.
Digitaliseringen har bara börjat, och tillgången till modern teknik och infrastruktur är av avgörande betydelse för Sveriges landsbygder. Bredbandsutbyggnaden måste fortsätta. Och inom ramen för de statliga satsningarna på bredband bör större hänsyn tas till gleshet. Staten behöver också säkerställa tillgången till bredband för de hushåll och företag som står utan uppkoppling i samband med avvecklingen av kopparnäten. Innan andra alternativ är på plats bör det inte vara tillåtet att avveckla befintliga kopparnät. I ett digitaliserat samhälle kan tillgång till internet och digitala tjänster vara såväl verksamhets- som livskritiskt. Tillgång till robusta uppkopplingar bör därför ses som en del av den svenska beredskapen. Investeringar som görs i infrastruktur som fiber och master måste vara tillgängliga för alla parter oavsett vem som äger fibern. Idag hindrar fiberägare ofta andra än de själva att hyra fiber. Detta har påpekats av OECD 2019. PTS såsom ansvarig för kommunikation i Sverige måste komma med förslag om hur vidare utbyggnad av fiber i Sverige ska kunna ske på ett så samhällsekonomiskt effektivt sätt som möjligt, speciellt givet in-, fast- och utelåsningseffekter som kan finnas på marknaden. Utbyggnaden kan med fördel ske i samarbete mellan blåljusmyndigheter, kommersiella aktörer och andra.
Sveriges medborgare ska kunna lita på att de har tillgång till den digitala världens möjligheter på ett säkert och hållbart sätt och att deras rättigheter och trygghet garanteras. Det oavsett var i landet de bor, väljer, vill, behöver eller råkar befinna sig.
|
Niels Paarup-Petersen (C) |
|
|
Lars Thomsson (C) |
Martin Ådahl (C) |
|
Peter Helander (C) |
Helena Lindahl (C) |
|
Per Schöldberg (C) |
Per Åsling (C) |
|
Helena Vilhelmsson (C) |
Alireza Akhondi (C) |
|
Aphram Melki (C) |
Rickard Nordin (C) |