År 1915 inleddes ett av historiens värsta folkmord, på armenier, assyrier/syrianer, greker, yazidier och andra minoriteter i Osmanska riket. Miljontals människor miste sina liv, och hundratusentals oskyldiga civila blev tvångsdeporterade från sina hem. Under dessa år begicks oerhört allvarliga krigsbrott mot mänskligheten, vilka kom att bli en inspirationskälla för Adolf Hitler som hänvisade till detta då han planerade att utrota Europas judar. Även i våra dagar har vi sett hur dessa minoriteter, tillsammans med muslimska shiamuslimer, varit de främsta offren under Islamiska statens brutala härjningar i stora delar av världen.
Än idag har offren fortfarande inte fått upprättelse och den fruktansvärda tragedin erkänns inte ens av alla. Så sent som i april 2019 valde Turkiets president Erdoğan att försvara deportationerna under det Osmanska riket med ett Twitterinlägg: ”Flyttningen av de armeniska gängen och deras anhängare, som slog det muslimska folket, inklusive kvinnor och barn, i östra Anatolien, var den mest rimliga åtgärden som skulle kunna vidtas under en sådan period.”
Över 100 år efter starten för folkmordet förnekas alltså fortfarande denna tragedi av Turkiets makthavare, och landets främsta företrädare ser delar av övergreppen, som man de facto erkänner, som fullt rimliga. Turkiet har därefter fortsatt att utan repressalier begå brott mot mänskligheten, samtidigt som omvärlden i många fall passivt sett på, vilket vi tyvärr också ser genom omfattande exempel i såväl Turkiet som grannländerna Syrien och Irak.
Seyfo erkändes av riksdagen redan 2010, vilket till viss del blev något av en upprättelse för alla de människor som idag bor i Sverige och som mist anhöriga under folkmordet. Det minsta Sverige kan göra för dessa människor är att lyfta upp exempelvis den 24 april eller annan passande dag som en nationell minnesdag för offren av folkmordet 1915.
Anställda inom polis och räddningstjänst riskerar i sin gärning hälsa och liv, arbetar under hård press och kämpar tillsammans för att erbjuda hjälp när en medmänniska behöver den som mest. Trots stenkastning och fara för sin egen säkerhet tar sig polis- och räddningstjänst in i områden för att hjälpa människor i fara, som en del av sin yrkesutövning. Det ska de ha all heder och respekt för.
Det finns även tillfällen då dessa dessutom gör mer än vad som krävs av dem, enbart för att på olika sätt skydda eller hjälpa vårt lands invånare. Det är dock inte ofta som dessa extraordinära insatser belönas. När samhället i stor utsträckning är beroende av dessa bör vi också uppmärksamma vardagshjältarna. Riksdagen bör därför inrätta en utmärkelse för extraordinära insatser genomförda av polis och räddningstjänst.
I flera delar av vårt land har kommuner valt att införa ett s.k. civilkuragepris för de invånare som genom civilkurage utmärkt sig på ett föredömligt sätt. Detta är ett enkelt sätt att visa uppskattning och kan samtidigt vara mycket betydelsefullt för enskilda individer. Av den anledningen bör riksdagen ge regeringen i uppgift att ta fram en modell där ett årligt civilkuragepris delas ut av riksdagen, exempelvis av riksdagens talman, till värdiga mottagare.
|
Markus Wiechel (SD) |
Björn Söder (SD) |