Tiggeri är en situation som präglas av lidande. Ingen människa vill hamna i en sådan situation, men för få människor får i dag det stöd som krävs för att de ska ta sig ur den ovärdiga situation som det innebär att tigga.
Tusentals av de som tigger i Sverige är fattiga EU-migranter. Vissa befinner sig i vår del av Europa frivilligt. Andra har fallit offer för människohandel. Det finns organiserade ligor av kriminella som tjänar pengar på tiggare samtidigt som de drar in stora pengar på stölder, narkotikaförsäljning och prostitution.
EU:s medlemsstater har rätt att kräva att personer som är i landet längre än tre månader registrerar sig och Sverige bör införa ett krav på registrering för den EU-medborgare som har vistats här längre än tre månader för att undvika att utsatta människor kommer till Sverige för att tigga och här etablerar sig i permanent fattigdom. Tiggeri i Sverige är nämligen ingen långsiktig lösning för dessa utsatta människor. Istället riskerar det att bidra till att problemen förvärras och utanförskapet befästs. Målsättningen för svensk politik måste istället vara att situationen i hemländerna förbättras, och vi behöver via EU sätta press på dessa länder.
På grund av tiggeriet har social utsatthet och misär tyvärr blivit en självklar del av gatubilden. Olovliga bosättningar i form av tältläger, en koja i skogen, nedgångna fastigheter eller lekplatser blir ofta boendet under vistelsen i Sverige. De sanitära förhållandena är mycket dåliga, vilket leder till att de områden där dessa tillfälliga bostäder finns uppställda också präglas av nedskräpning och blir vanskötta. De olovliga bosättningarna kan inte accepteras och kommunerna behöver få större befogenheter att säkerställa att ordningsföreskrifterna följs. Ett beslut om avhysning behöver därför kunna gälla ett större område än idag, och ordningsvakter bör ha befogenhet att upprätthålla de lokala ordningsföreskrifterna.
Det gör något med ett samhälle, när barn varje dag ser hur vuxna går förbi utsatta människor som sitter på gatan. Det är en konsekvens av att tiggeriet har normaliserats och det bidrar till att urholka respekten för människovärdet. Vi kan inte fortsätta att se på när människor utnyttjas och utanförskapet upprätthålls. Sveriges kommuner behöver ha möjlighet att motverka tiggeriet, begränsa dess utbredning och sätta stopp för olovliga bosättningar genom lokala ordningsföreskrifter. Vi har ett moraliskt ansvar för dessa samhällets mest utsatta och vi måste ta det genom att visa vägen och leda dem bort från tiggeriet.
För att förbättra situationen i de fattiga EU-migranternas hemländer reses ofta krav på såväl stöd som sanktioner i förhållande till länder som exempelvis Rumänien och Bulgarien. Det är bra därför att det är i hemländerna som den långsiktiga lösningen på dessa utsatta människors problem finns, men vi måste också bli bättre på att se till så att de som befinner sig i Sverige för att tigga, bryter sin destruktiva livsstil och det mönster som gör att utsattheten upprätthålls. Kommuner måste ges bättre möjlighet att stoppa tiggeriet på vissa platser, och samtidigt erbjuda vägar bort från tiggandet. Ingen människa ska behöva sitta och tigga för att klara sin försörjning. Tiggeriet erbjuder inte vägar bort från fattigdom, det upprätthåller fattigdom och det kan vi i Sverige inte förhålla oss likgiltiga inför.
|
Christian Carlsson (KD) |
|