Terrorism har under flera århundraden varit ett sätt för individer eller grupper att med våld påverka ett samhälle. Den svenska lagen om terrorbrott baseras på ett rambeslut från EU där terrorism klassas som en gärning som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation om denna syftade till att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp, tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd eller destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer. Terrorism är inget nytt fenomen, utan har använts i århundraden av både stater och politiska grupper som ett sätt att få sin vilja igenom eller sprida skräck bland oliktänkande. På senare år har dock detta fenomen kommit att bli ett allt vanligare samtalsämne i den offentliga debatten som följd av växande våldsbejakande islamism där svenska medborgare valt att resa till konfliktzoner för att ansluta sig till terrororganisationer eller på annat sätt bistå med finansiering eller rekrytering åt dessa.
Det råder bred konsensus i Sverige kring de rättigheter och värden som slås fast i den svenska grundlagen. Oavsett partitillhörighet står de allra flesta av oss bakom individens okränkbarhet, demokratin samt åsikts- och religionsfrihet. Det råder även konsensus kring att terrorbrott är bland det grövsta brottet i straffskalan. Islamiska statens (IS) framväxt, och sedermera kollaps, har vi länge kunnat följa såväl i sociala medier som i våra främsta nyhetsorgan. Terrorgruppen hade som ambition att skapa ett kalifat med våldtäkter, slaveri, terrordåd och folkmord som medel för att nå detta mål. De som lämnat Sverige för att strida för IS eller som har deltagit till förmån för denna organisation är dessutom ett betydande säkerhetshot för vårt samhälle. Det är många svenskar som delar uppfattningen att dessa personer genom sina handlingar har förverkat sin rätt till medborgarskap. Denna hållning är både moraliskt och känslomässigt minst sagt rimlig då dessa åsikter inte hör hemma i vårt samhälle.
Bi- eller multilaterala ramavtal kan vara ett sätt att genom det internationella arbetet verka för en hantering där återsändande av dömda terrorister kan harmoniseras i flera olika länder. En sådan idé har hanterats i Europarådets parlamentariska församling tidigare, där stödet från medlemsländerna var omfattande. I närtid har vi sett hur andra länder framgångsrikt tagit ifrån dömda terrorister sitt medborgarskap. Det har skett i såväl Danmark och Belgien som Storbritannien, och den finska regeringen har infört det i sin lagstiftning. Sverige bör inte vara sämre, varför regeringen bör återkomma med förslag där terrordömda per automatik förlorar sitt medborgarskap och att personer med dubbelt medborgarskap snarast möjligt utvisas från Sverige utan möjligheten att återkomma.
|
Markus Wiechel (SD) |
Sara Gille (SD) |
|
Jennie Åfeldt (SD) |
Alexander Christiansson (SD) |