Tanken med skatteutjämningssystemet är att korrigera förutsättningar som kommuner varken kan eller bör ändra på. Ta till exempel en kommun som har så bra LSS-vård att många med detta behov flyttar till just den kommunen. Det bör inte bli en ekonomisk nackdel för kommunen. Samma sak om det plötsligt föds många fler barn i en kommun, eller om det är många fler äldre som lever längre i en annan. Faktorer vi inte vill att kommuner ska försöka påverka ska heller inte få för stora negativa ekonomiska konsekvenser. Landets geografi skapar också olika förutsättningar för att erbjuda kommunal service. Det är därför rimligt att staten säkerställer att hela landet kan leva. Helst bör detta ske genom ett bra utformat skattesystem som ger möjlighet för alla delar av Sverige att leva och utvecklas av de värden som skapas på respektive ort. Även ett frikommunförsök i syfte att identifiera lagar och riktlinjer som inte behövs, eller som på grund av olika förutsättningar och problem inte behöver vara samma för alla kommuner.
Till dess att alla kommuner tillåts och fullt ut kan stå på egna ben, behöver dock skatteutjämningssystemet bli rättvist och reformeras i syfte att fungera så som det är tänkt. Exempelvis utjämnas idag faktorer som kommuner både kan och borde styra. Arbetslöshet är kanske det mest allvarliga exemplet. År efter år kan kommuner ha en kontraproduktiv social- och arbetsmarknadspolitik som förpassar människor till bidrag och utanförskap istället för till jobb och egen försörjning.
Den senaste reformeringen av utjämningssystemet ändrade inte detta. Tvärtom undergräver dagens utjämningssystem kommunernas drivkrafter att ta ansvar för allt från byggande till ekonomin i stort. Genom att kompensera för dåligt beteende och straffa ansvarstagande kommuner skapas dåliga incitament för långsiktigt ansvarstagande vad gäller ekonomistyrning och kvalitet på verksamheter.
Genom att förändra utjämningssystemet kan vi minska slöseri med skattepengar och skapa incitament för kommuner att ta ansvar i alla led. Samma incitament skulle mest troligt också förbättra både företagsklimat och utbildningssystem.
I rapporten Kommunalråd utan ansvar visar rapportförfattarna från Timbro att utjämningssystemet har en marginaleffekt på hela 95 procent, vilket ibland till och med kan straffa kommuner som arbetat för att förbättra tillväxten. Utöver detta belönas kommuner som gör fel samtidigt som andra såsom exempelvis Österåker och Sundbyberg har en marginaleffekt på över 100 procent, vilket gör att kommunen förlorar ekonomiskt om de får en person att arbeta istället för att leva på bidrag. Dessa tillväxthämmande effekter av utjämningssystemet är direkt skadligt för hela landet. Det borde varit en självklarhet, att som första åtgärd vid en översyn av systemet åtgärda dessa destruktiva inslag, istället gick man i den senaste reformeringen i motsatt riktning. Vi måste komma ihåg, att när tillväxten hämmas, drabbar det inte enbart storstäder och tillväxtkommuner, utan hela Sverige. Som exempel står Stockholmsregionen idag för 25 % av Sveriges befolkning men för 50 % av skatteintäkterna.
Bara de bostäder som planeras byggas i Stockholm inom ramen för Sverigeförhandlingen kommer i moms ge staten 6 000 kronor per kvadratmeter nyproducerad bostad. Det innebär att statens momsintäkter från Stockholms län kommer överstiga 100 miljarder kronor de kommande åren. Att dagens skatteutjämningssystem så kraftigt missgynnar täthet, genom att blunda för de kostnader som uppstår på grund av tillväxt och ökande befolkning, är därför dessutom kontraproduktivt.
Det kommunala utjämningssystemet behöver istället reformeras på nytt så att enbart förutsättningar utjämnas, utan att ta bort incitament till att öka sina intäkter. En första åtgärd som vore relativt enkel att genomföra är att inte omfördela mellan kommuner. Istället kan staten kompensera de kommuner som idag får pengar i systemet. Då ställer vi åtminstone inte kommuner emot varandra och låter bli att straffa de kommuner som växer och tar ansvar. Redan idag skjuter staten till och står för majoriteten av pengarna i systemet, så det vore en förhållandevis enkel reform att genomföra. Givet att det också är staten som tar in en stor del av alla Sveriges skatter såsom arbetsgivaravgift, mervärdesskatt, bolagsskatt, punktskatter och statlig inkomstskatt är det också logiskt att det är staten som står för den utjämning som behövs till följd av de skattesystem man skapat.
Vidare behöver vi överväga möjligheten att dra in hela eller delar av utjämningsbidraget till de kommuner som inte tar ansvar för sin ekonomi. Malmö och Göteborgs stad är utjämningssystemets största bidragsmottagare och får hela 5,9 respektive 3,6 miljarder kronor i bidrag. Detta samtidigt som man inte ser över och effektiviserar sina system utan tvärtom, i exempelvis Malmö ökar framtida driftskostnader genom att man bygger inte bara en ny simhall utan två. Den senaste revideringen av skatteutjämningen som trädde i kraft och nu införts successivt från och med 2020 ändrade inte heller på detta. Utan Malmö får i dagens nya system fortfarande mer i utjämningsbidrag än vad Sveriges 52 minst befolkade kommuner får tillsammans.
Redan innan utjämningsystemet är reformerat på nytt skulle möjlighet till och krav på kommunerna att tillämpa motprestation för socialbidragstagare och uppföljning av felaktiga utbetalningar behöva införas, för att skynda på kommuners arbete med budgetkontroll.
Det kommunala utjämningssystemet bör sammanfattningsvis reformeras i syfte att
|
Ida Drougge (M) |
Josefin Malmqvist (M) |