Sverigedemokraterna är i grunden ett marknadsliberalt och handelsinriktat parti. Skapandet av ett gott näringslivsklimat för att såväl nya som gamla företag ska kunna verka och växa och att Sveriges anor som en innovationsdriven nation ska fortleva måste prioriteras. Behovet av effektivare tillståndsprövningar hör till detta och är en komplex fråga. Det visar inte minst de aktuella exemplen med Cementa, Kallak och Kaunis Iron. Problematiken med långa ledtider vid miljötillståndsprövningar är emellertid inte begränsad till gruvnäringen. Flera andra näringar vars verksamhet miljöprövas påverkas negativt. En konsekvens av detta är att såväl elnätsutbyggnad som industrisatsningar fördröjs eller uteblir.
Sammantaget pekar detta mot att det finns ett grundläggande problem med det svenska miljötillståndsförfarandet. Omställningen till ett fossilfritt och elektrifierat samhälle kräver en leveranssäker och fossilfri energiproduktion samt tillräcklig överföringskapacitet av el i hela landet.
Tillståndsprövningar handlar om att verksamheten hos företag som har en påverkan på miljön, exempelvis vatten, luft och mark, måste godkännas av mark- och miljödomstolen. Innan ansökan skickas in hålls samråd med berörda myndigheter, berörd kommun och andra intressenter, till exempel boende. Det tar dock inte slut i och med detta. Företag som verkar inom särskilda branscher måste också ansöka om ytterligare tillstånd under annan lagstiftning innan miljötillståndsfrågan kan prövas.
Det är av vikt att tillståndsprövningarna anpassas till verksamheternas förutsättningar på ett tydligt sätt. De olika tillståndsprövningar som en verksamhet genomgår behöver därför vara tydligt avgränsade och spegla det skede verksamheten befinner sig i. En uppdelad prövning i flera steg ska syfta till att minska investeringsrisken för verksamhetsutövaren och inte som en dubbelprövning.
Redan i miljöbalkens första paragraf framgår att ”mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas”. Dessa faktorer vägs sällan in, utan prövningarna har kommit att bli rena miljöprövningar i vilka de uppenbara samhällsekonomiska argumenten får stå tillbaka. Dessutom tillämpas miljöbalken idag på ett sätt som snarare syftar till individskydd än artskydd. Syftet ska vara att iaktta artskyddet men att mindre se till enskilda individer inom arten. Regeringen har tillsatt en utredning som ser över det nuvarande miljöprövningssystemet. Uppdraget ska redovisas senast den 15 december 2021. Därefter måste regeringen återkomma med konkreta förslag på förändrade regler för miljötillstånd i syfte att uppnå billigare, snabbare och effektivare tillståndsprocesser. Några förslag till förbättringar av systemet som vi vill peka på är:
I miljöbalken finns en möjlighet att vid ändring av en miljöfarlig verksamhet begränsa ett tillstånd till att enbart avse ändringen, så kallat ändringstillstånd. Det tidigare tillståndet för verksamheten måste ha ett samband med den ändring som föreslås. Utvärderingar konstaterar att möjligheten till ändringstillstånd har medfört kortare handläggningstider sedan den infördes 2005. Regeln innebär däremot endast en möjlighet att begränsa ett tillstånd till att endast avse ändring. I praktiken kräver myndigheter ofta att hela verksamheten ska prövas vid en förändring. Ett led i arbetet med att korta tillståndsprocessen vore att göra ändringstillstånd till huvudregel i miljöprövningsprocesser. Det centrala är att regeringen ska verka för att tillståndsprocesserna vid miljöprövning ska förenklas och förkortas.
Det är också angeläget att se över vilka verksamheter och projekt som behöver tillståndsprövas och undersöka om antalet kan minskas. Myndigheter kan även nyttja generella föreskrifter där det är möjligt. Vidare finns det anledning att se över kraven på bästa möjliga teknik i miljöbalken. Vid prövning av industrianläggningar förekommer regleringar på såväl nationell som europeisk nivå, något som kan ge upphov till oklarheter som leder till förseningar. Ett stort antal industrianläggningar berörs av de så kallade industriutsläppsbestämmelserna. Dessa kommer från industriutsläppsdirektivet (IED), som är implementerat i svensk lagstiftning. Direktivet ställer upp villkor om att bästa tillgängliga teknik ska användas och definierar vilken teknik som avses. Samtidigt ställs det även i svensk miljölagstiftning krav på att bästa möjliga teknik används utan att lika tydligt definiera vilken teknik som avses. Denna form av dubbelreglering byråkratiserar tillståndsprocesserna och riskerar att ge upphov till oklarheter om vilket av regelverken som ska ges företräde då tillståndsprövningen sker. I de fall sådana regelverk som medför denna typ av dubbelreglering förekommer bör regeringen verka för att undanröja oklarheter genom en harmonisering av den svenska lagstiftningen med IED‑direktivet.
När nya regler tas fram måste de stå i proportion till de mål och problem som reglerna är tänkta att lösa, vilket inte alltid är fallet. I förordning 2007:1244 regleras hur förvaltningsmyndigheter under regeringen ska arbeta med konsekvensanalyser vid införande av nya föreskrifter. I förordningen beskrivs hur arbetet med konsekvensanalyser ska utföras och redogöra för t.ex. vilken administration och vilka kostnader som uppstår. Vidare beskrivs vilka det är som drabbas och hur det påverkar konkurrensförmågan hos företag. Viktigt är att förvaltningsmyndigheterna konsekvent följer förordningens direktiv. Samtidigt kan förordningen stärkas. Detta inte minst kopplat till så kallad gold-plating, att en nationell regel går utöver Europeiska unionens minimilagstiftning och leder till högre kostnader nationellt och konkurrenssnedvridning inom unionen. I vår kommittémotion ”Mindre betungande regler och byråkrati för svenska företag” utvecklar vi vårt förslag på området.
I Sverige ägnar vi oss åt så kallad gold-plating och överimplementerar EU-regler på ett sätt som verkar hämmande för vår industriella utveckling. Det är fullt möjligt att inom ramarna för befintliga EU-regler öppna upp för fler undantag än vad som görs i Sverige. Praxis bör vara att Sverige, om det inte återfinns synnerligen goda skäl, lägger sig på en miniminivå vid implementering av EU-direktiv.
Det råder stor osäkerhet kring vad en miljökonsekvensbeskrivning, MKB, ska innehålla. Företag med lång erfarenhet och som har tillgång till all tänkbar expertis får av myndigheter sina miljökonsekvensbeskrivningar avfärdade med motiveringen att de håller för låg kvalitet eller är otillräckliga utan att vilka bristerna är tydligt kommuniceras. Att tydligt slå fast vad som ska ingå i en MKB och i vilken omfattning är viktigt. Det finns också ett behov av att tillståndsgivande myndigheter tidigt i processen prövar huruvida inlämnad MKB är tillräcklig eller behöver kompletteras. Utgångspunkten ska vara att den MKB som prövas rättsligt inte ska kunna avfärdas som otillräcklig eller på annat sätt bristfällig sent i processen. Således ska miljökonsekvensbeskrivningens tillräcklighet prövas separat och tidigt i tillståndsprocessen. När MKB är fastställd är det denna som ska prövas i miljöprövningen.
Vidare bör regeringen se över vilka verksamheter som ska, respektive inte ska, avkrävas en MKB, i syfte att underlätta för aktörer vars verksamhet inte kan befaras medföra betydande miljöpåverkan.
En del bolag, inte minst inom gruvnäringen, menar att tillståndsprocesserna är godtyckliga och att det inte går att förutse eller påverka resultatet oavsett hur mycket underlag de tar fram. Detta riskerar i förlängningen att urholka Sveriges attraktivitet. Målet ska vara att det sökande företaget endast behöver vända sig till en myndighet som för statens talan i tillståndsfrågan. Denne svarar därefter för att ta in expertutlåtanden från övriga berörda myndigheter som skall yttra sig endast i de frågor de ansvarar för. Myndigheten som bär ansvaret för hela tillståndsprocessen har att göra en samlad avvägning utifrån alla relevanta och kända uppgifter i ärendet.
Svensk gruv- och mineralnäring utgör en viktig del av vårt lands basindustri. Stora värden skapas inom denna industri. Betydande värdekedjor för Sveriges samlade export har sin grund i att vi har en inhemsk gruv- och mineralindustri som kan förse övrig industri med förädlad råvara. Gruv- och mineralindustrin är även starten på växande värdekedjor inom teknikinnovation, särskilt inom underjordsteknik, som når långt utanför Sveriges gränser.
En pragmatisk hållning från staten gällande regler i form av lagar, förordningar och föreskrifter bör gälla. Dessa har legitimitet i den mån de verkligen fyller ett behov. Företag ska förhålla sig och rapportera till så få myndigheter som möjligt och myndigheterna ska agera på ett främjande sätt genom att tydligare än vad som är fallet idag kommunicera och precisera vilka åtgärder det sökande företaget behöver vidta för att medges tillstånd. Gruvindustrin arbetar med långa investeringshorisonter. En förutsättning för att gjorda investeringar ska generera avkastning är långsiktiga politiska beslut och tillstånd att bedriva verksamheten. Regler som minskar förutsägbarheten för verksamheters möjlighet till fortlevnad bör därför undanröjas. Tidsbegränsade tillstånd skall endast användas undantagsvis och där det är särskilt påkallat.
I takt med att nya och förfinade brytnings- och utvinningsmetoder utvecklas och nya metaller och mineral efterfrågas på marknaden kan gamla och sedan länge nedlagda gruvor åter bli intressanta att utveckla. I de fall efterarbete till godtagbar standard inte har utförts och verksamheten avslutades före 1969 ansvarar staten för att hantera eventuella föroreningar och skador på miljön. Vi menar att ansvarsfördelningen mellan företag som vill göra en nyetablering på ett sådant område och staten måste utredas och förtydligas. Detta för att säkerställa att företag som gör nyetableringar på gammal industrimark inte ärver tidigare verksamheters försyndelser, något som skulle kunna ha en hämmande inverkan på investeringsviljan.
Sverige är i en situation med tilltagande effekt- och kapacitetsbrist i elnäten. Regeringens symboliska energipolitik skadar näringsliv, klimat och konsumenternas plånböcker. Leveranssäker elproduktion, kärnkraft, ersätts av väderberoende energislag samtidigt som nödvändiga förstärkningar av överföringskapacitet i elnäten dröjer. Detta inte sällan på grund av utdragna tillståndsprocesser som kan uppgå till 10–12 år vid etablering av nya elnät. Vilket leder till att samhällsutvecklingen stagnerar.
Riksdagen har nyligen antagit förslag från regeringen i syfte att det ska bli enklare att bygga ut elnätet i Sverige och att tillståndsprocesserna ska bli mindre resurskrävande för såväl elnätsföretag som berörda myndigheter. Vi menar dock att dessa förslag inte räcker. Vår målsättning är ett regelverk som medger en halvering av dagens ledtider. Vi anser att regeringen ska återkomma med fler förslag som möjliggör detta. Vidare menar vi att en förstärkning, uppgradering eller utökning av en befintlig kraftledning inte ska anses medföra en betydande miljöpåverkan. Detta bör därför också avspegla sig i hur regelverket kring sådana förändringar är utformat.
Cement är nyckelingrediensen i betong, som är en av de viktigaste komponenterna i uppförandet av hållbara byggnader och anläggandet av modern infrastruktur. Betong är också en förutsättning för gruvbrytning på stora djup och vid uppförandet av elproduktionsenheter såsom vindkraftverk. Cement är en färskvara och består till stor del av kalksten. Cement tillverkas typiskt sett nationellt och den svenska självförsörjningsgraden har historiskt varit god. Brytningen av kalksten har skett på många platser i landet men har de senaste decennierna koncentrerats i allt högre grad till gotländska Slite där merparten av den kalksten som används för svensk cementtillverkning bryts. Under 2020 meddelades företaget Cementa tillstånd att fortsätta med denna verksamhet. Beslutet överklagades och i juli 2021 beslutade Mark- och miljööverdomstolen att inte ge Cementa tillstånd för fortsatt kalkstensbrytning i Slite med hänvisning till att företagets undersökningar och miljökonsekvensbeskrivning var för bristfälliga för att kunna användas som beslutsunderlag. Beslutet innebär att Cementa inte får bryta kalksten i Slite efter 1 november 2021 och riskerar därmed att leda till en akut cementkris i Sverige. De negativa konsekvenserna detta skulle få för svensk bostadsproduktion, gruvnäring, infrastruktur och kraftproduktion är omfattande. Flera utredningar indikerar att hundratusentals arbetstillfällen nationellt är hotade. För att avvärja den mest akuta situationen har regeringen föreslagit ett tillfälligt undantag i miljöbalken. Den uppkomna situationen hade delvis kunnat undvikas genom de förslag som föreslås i denna motion. Utöver detta ser vi ett behov av en nationell plan för ett långsiktigt tryggande av Sveriges cementförsörjning. Inte minst mot bakgrund av slutsatserna i de rapporter som tydliggjort de omfattande konsekvenser cementbrist skulle leda till för vårt samhälle. Vi menar därför att en sådan plan behöver utarbetas av regeringen.
|
Eric Palmqvist (SD) |
|
|
Tobias Andersson (SD) |
Mattias Bäckström Johansson (SD) |
|
Josef Fransson (SD) |
|