Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör ta initiativ i alla tillgängliga internationella organ såsom FN, OSCE, EU om hur ansvarsutkrävande kan ske i fråga om privata arméer och tillkännager detta för regeringen.
Dagens konflikter är inte längre primärt mellanstatliga. Dagens konflikter bedrivs ofta mellan statliga aktörer och grupper med minsta gemensamma nämnare som etnicitet, religion eller ideologisk övertygelse. Det senaste decenniet har det tillkommit en aktör, de privata aktörerna. Visst har det historiskt funnits privata arméer men vi ser nu hur privata aktörer skapar en dynamik i konflikter som det internationella samhället inte klarar av att hantera. Ett konkret och mycket aktuellt exempel är det ryska Wagnerförbandet. En privatarmé som finansieras av en Kremltrogen oligark. Wagner har de senaste åren dykt upp i en rad konfliktområden där Syrien och östra Ukraina är de mest kända exemplen. Vad få vet är att Wagner även opererat i Libyen, Centralafrikanska republiken, Sudan osv. Det innebär att Wagner agerar i områden där det inte är känt att Ryssland agerar i. Det står utom allt tvivel att Wagner går den ryska regimens ärenden men agerar ofta under radarn och med dold agenda. Wagner är inte den enda så kallade privata armén. I Ryssland finns också Shield och Patriot som båda förmodas ha opererat i t.ex. Syrien. Även USA har använt sig av privatarméer inte minst i Irak.
Problemet med den här typen av privata arméer om än med nära band till en regim är ansvarsutkrävandet inte minst i frågor som rör krigsbrott. Det ger också möjlighet för till exempel Ryssland att i de nämnda förneka inblandning i de krigsbrott som begås via privata arméer.
Det är uppenbart att det internationella samfundet inte klarat av att hantera den här typen av nya konfliktaktörer utifrån nuvarande praxis.
|
Maria Nilsson (L) |
|