Den största utmaningen rörande Sveriges unga är den utbredda psykiska ohälsan som idag råder. På tio år ökade psykisk ohälsa bland unga i åldern 10–17 år med över 100 procent enligt Socialstyrelsen och bland flickor i 15-årsåldern uppger en majoritet att de lidit av psykisk ohälsa i en rapport från Folkhälsomyndigheten.
Trots kännedomen om denna drastiska utveckling tredubblades köerna till barn- och ungdomspsykiatrin under den förra mandatperioden och endast tre regioner och landsting lyckades erbjuda hjälp inom utlovad tid under 2017. Detta bör ses som ett svek mot Sveriges unga och om ingen förändring sker snarast kommer det att få långsiktiga konsekvenser för både berörda individer och samhället i stort. Den dystra bilden beskriven ovan rådde redan innan pandemin greppade tag i vårt samhälle och att döma av rapporter från vår omvärld har den psykiska ohälsan vuxit ytterligare i spåren av pandemin.
Givet detta återfinns onekligen ett behov av att ytterligare resurser riktas till barn- och ungdomspsykiatrin, elevhälsan och Sveriges ungdomsmottagningar. Nedan följer även en rad konkreta åtgärder mot detta utbredda samhällsproblem.
Terminsvisa möten med mentor om hur det går borde kompletteras med terminsvisa möten med skolkuratorn om hur man faktiskt mår.
Psykisk ohälsa är inte schemalagd och då kan inte heller skolkuratorns tid på olika skolor vara det.
Skolpersonal ska ha en grundläggande förståelse för psykisk ohälsa för att kunna uppmärksamma fler som är drabbade och därmed koppla in elevhälsan i ett tidigt skede.
När en patient uteblir från psykiatrisk kontakt med vården behöver vården ta sitt ansvar och stämma av med patienten hur denne mår. Detta för att inte utebliven kontakt på grund av djup psykisk ohälsa ska kunna ske.
Det sista en ungdom ska behöva fundera över när denne söker vård är vilken instans som är korrekt att vända sig till. Bättre transparens och samordning är därför ett måste för att framöver säkerställa en ”En väg in”-liknande situation.
|
Tobias Andersson (SD) |
|