Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda ett återinförande av straffet förvaringsstraff och tillkännager detta för regeringen.
Straffet internering som avskaffades 1981 innebar straff som tidsbestämdes till ett lägsta antal år. De som dömdes till internering var som regel återfallsförbrytare. Straffet som utmättes var en lägsta tid på 1–12 år för den intagnes vistelse på anstalt utan att någon maximitid angavs. Efter anstaltsvistelsen följde vård utom anstalt med möjlighet till återintagning. En interneringsnämnd tog beslut om den intagnes internering skulle upphöra.
När denna form av bestraffning upphörde var det därför att många ansåg att ett på det sättet tidsobestämt straff var grymt. Det kan sägas att den uppfattningen stämde rätt väl överens med de strömningar inom kriminalvårdspolitiken som var förhärskande på 70- och 80-talet.
När interneringsstraffet infördes på 1920-talet var det därför att man då såg att det behövdes nya, mera avskräckande straff, för att komma åt den då allt mer ökade grova brottsligheten.
Nu är läget likartat. Gängbrottslighet och det grova våldet i övrigt kräver kraftiga reaktioner från samhällets sida. Vi behöver kunna låsa in återfallsförbrytare och i övrigt farliga förbrytare så länge som det finns en uppenbar risk för återfall i grov brottslighet. Det är angeläget att skapa incitament till skötsamhet under fängelsevistelsen och till en övergång till en hederlig livsföring. Ett lämpligt utformat förvaringsstraff kan verksamt bidra till detta. Regeringen bör skyndsamt låta utreda ett återinförande av förvaringsstraff.
|
Lars Jilmstad (M) |
|