Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör söka medlemskap i Nato och tillkännager detta för regeringen.
Att säkerställa befolkningens trygghet och säkerhet – det är en statlig kärnuppgift. Inom landets gränser innebär detta ett fungerande polisväsende som kan skydda medborgare, deras liv och deras egendom. Parallellt med detta har staten uppdraget att skydda landets gränser mot angripare och yttre hot, vilket är ett militärt uppdrag. Den svenska försvarsförmågan är idag inte lika stark som den varit under perioder. Under det som benämns som kalla kriget så hade Sverige en förhållandevis högre försvarsförmåga än under senare år. Under hösten 2017 ingick regeringen tillsammans med bland andra Moderaterna en försvarsuppgörelse som syftar till att öka försvarsförmågan. Vi moderater har också signalerat att vi på sikt vill fördubbla försvarsanslagen, upp till en nivå som motsvarar två procent av BNP. Det är långsiktigt nödvändiga resursförstärkningar till Sveriges försvarsförmåga.
Ytterligare ett sätt att förstärka försvarsförmågan och öka Sveriges säkerhet är att ingå ett försvarssamarbete med andra länder. Av de val som står till buds är en anslutning till den västliga försvarsorganisationen Nato det enda rimliga, i en tid av oro i vår nära omvärld.
Sverige har, liksom Finland, redan idag ett intensivt och nära samarbete med Nato men utan att komma i åtnjutande av de försvarsgarantier som medlemmarna i nämnda försvarsallians har. Att inte vara fullvärdig medlem i Nato innebär två tungt vägande nackdelar. I det dagliga arbetet med svensk säkerhetspolitik innebär det att Sverige som nation inte har möjlighet att påverka strategiska och politiska beslut i försvarsorganisationen. Mer latent innebär det också att Sverige inte åtnjuter samma militära skydd som de fullvärdiga medlemmarna.
Resonemanget ovan sammanfattas väl i regeringens egen utredning Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57) på följande vis:
Ett Natomedlemskap skulle innebära att Sverige omfattas av de rättigheter och skyldigheter som Washingtonfördraget ger medlemmarna och där artikel 5 står i centrum. På ett vardagligt politiskt plan vore den mest uppenbara konsekvensen av Natomedlemskap att Sverige fick tillgång till en multilateral transatlantisk plattform för att driva svenska säkerhetspolitiska intressen.
Vi ser idag ett växande stöd i befolkningen för att Sverige ska ansluta sig till Nato. Att den försämrade säkerhetssituationen i vår nära omvärld, i Östersjöregionen, påverkar människors uppfattningar är uppenbart. Vi ser ett Ryssland som med marin- och luftstridskrafter uppträder provokativt över Östersjön, vilket för tankarna tillbaka till situationen under kalla kriget. Till det ska läggas annekteringen av delar av Ukraina. Sammantaget innebär det en säkerhetspolitiskt osäker situation i närheten av Sveriges gränser. Sverige hade under kalla krigets dagar kontakter med Nato. De var mycket hemliga och inte frekventa på samma sätt som idag. Den svenska politiken ser annorlunda ut idag än under kalla kriget men också Nato har förändrats.
Vi vill att det samarbete som Sverige redan idag har med Nato ska förstärkas. Vi vill också att det ska vara ett öppet och transparent samarbete, så långt det är säkerhetspolitiskt möjligt. Det viktigaste steget i detta är att bli fullvärdig medlem i Nato och vi vill att riksdagen ska ge regeringen detta till känna.
|
Lars Püss (M) |
Helena Storckenfeldt (M) |
|
Åsa Coenraads (M) |
|