Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ge kommunerna rätt att bedriva kamerabevakning utan tillstånd från Datainspektionen och tillkännager detta för regeringen.
Skadegörelse är för många kommuner ett stort problem. Klotter, krossade fönster och anlagda bränder stör verksamheterna och gör att pengar som behövs till välfärden används till att reparera skadorna. Vissa kommuner anlitar ordningsvakter, andra har satt hoppet till bevakningskameror. När dåvarande Datainspektionen tog över tillståndshanteringen från länsstyrelserna i augusti 2018 var förväntningarna stora på att processen skulle bli smidigare. I stället har det blivit precis tvärtom. Väntetiden för att få handläggare tilldelad överstiger i dag ett år, och sedan tar självklart handläggningen ytterligare tid därefter.
Ovissheten och den långsamma hanteringen skapar frustation hos de ansvariga i berörda kommuner. Deras problem med skadegörelse fortgår, och kostnaderna blir en allt större belastning. Problemet med skadegörelse är förstås inte begränsat till kommunal egendom utan drabbar alla: företag, föreningar och enskilda personer. Enligt statistik från Brå handlades 235 000 skadegörelsebrott år 2020, vilket var en ökning med 30 200 brott eller 14 procent jämfört med året innan. En utredning bedrevs för 11 procent (25 100 brott) av de handlagda brotten, medan 89 procent (210 000 brott) direktavskrevs.
Kamerabevakning har en preventiv verkan, och dessutom kan den underlätta för beivrande av begångna brott genom att bidra med bevismaterial. Att regelverket kring tillståndsprövning, och statliga myndigheters oförmåga att inom rimlig tid handlägga ärenden, hindrar kommuner och andra från att vidta brottsförebyggande åtgärder är helt oacceptabelt. Därför borde kommunerna få rätt att bedriva kamerabevakning utan tillstånd från Integritetsskyddsmyndigheten.
|
Boriana Åberg (M) |
|