Enligt Sveriges regering utgör Förenta nationerna (FN) en central arena för Sveriges arbete med de globala utmaningarna. Genom FN bidrar Sverige till att förebygga konflikter, stödja fredsansträngningar, främja återuppbyggnaden av konfliktdrabbade stater samt verka för nedrustning och icke-spridning av kärnvapen. FN utgör också en viktig kanal för Sveriges humanitära arbete och för våra ansträngningar för att bekämpa fattigdom, främja en hållbar utveckling och bekämpa klimatförändringarna. Stärkandet av folkrätten och främjandet av de mänskliga rättigheterna och jämställdhetsfrågorna är andra prioriterade områden för Sverige i FN.
Av ovanstående kan man dra slutsatsen att Sverige inte bara historiskt sett, utan även i modern tid, i allra högsta grad erkänner FN som en mellanstatlig organisation som man tillskriver synnerlig vikt.
Ett tydligt exempel på detta är att FN:s konvention om barnets rättigheter har antagits som svensk lag så sent som den 1 januari 2020. Med detta som bakgrund finner jag det anmärkningsvärt att intentionerna i artikel 2 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inte redan implementerats till fullo i den svenska diskrimineringslagstiftningen som i många avseenden har just artikel 2 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som förlaga. I denna artikel kan man läsa:
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Sverige är idag ett i allt högre grad politiskt polariserat land och den tid då svenskarna utgjordes av en i stort homogen social och politisk grupp är sedan lång tid att betrakta som en historisk chimär. Idag förekommer det att politiska företrädare, föreningar och partier missgynnas eller rent av diskrimineras enbart på grund av deras politiska åskådning. Detta är ett demokratihotande missförhållande som måste mötas såväl med politisk signalpolitik som med möjlighet till rättsliga sanktioner. Ett samhälle i vilket många medborgare upplever att de inte vågar vara öppna med sin politiska ståndpunkt på grund av rädsla för repressalier lever inte upp till intentionerna i FN:s mänskliga rättigheter. Att kunna engagera sig politiskt är nämligen en grundläggande rättighet i en demokrati. Denna rättighet innebär att en medborgares politiska hemvist inte får ligga till grund för negativ särbehandling på arbetsmarknaden, inom kommunal, regional och statlig service, hos näringsidkare eller inom fackförbund. Denna rättighet bör därför regleras i svensk lag.
Till detta kommer att Sverige även har undertecknat den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I dess 14:e artikel står följande:
Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
Utifrån det som anförts i denna motion om mänskliga rättigheter och politisk åskådning som diskrimineringsgrund menar jag att svensk diskrimineringslagstiftning måste utökas så att även politisk åskådning omfattas av den.
|
Eric Palmqvist (SD) |
|