Enhetlig och effektiv marknadskontroll
Betänkande av
2019 års marknadskontrollutredning
Stockholm 2020
SOU 2020:49
SOU och Ds kan köpas från Norstedts Juridiks kundservice. Beställningsadress: Norstedts Juridik, Kundservice, 106 47 Stockholm Ordertelefon:
Webbadress: www.nj.se/offentligapublikationer
För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Norstedts Juridik AB på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad
En kort handledning för dem som ska svara på remiss.
Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på regeringen.se/remisser
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet
Omslag: Elanders Sverige AB
Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2020
ISBN
ISSN
Till statsrådet Anna Hallberg
Regeringen beslutade den 13 juni 2019 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda behovet av kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för pro- dukter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. Syftet med utredningen var att
Till särskild utredare förordnades från och med den 12 augusti 2019 justitierådet Helena Rosén Andersson.
Som experter i utredningen förordnades från och med den 1 sep- tember 2019 chefsjuristen Anette Arveståhl, Styrelsen för ackrediter- ing och teknisk kontroll, rättssakkunnige Cecilia Cardner, Finans- departementet, ämnesrådet Susanne Classon, Miljödepartementet, kanslirådet Christian Finnerman, Utrikesdepartementet, produkt- säkerhetsexperten Mikael Holst, Arbetsmiljöverket, juristen Ieva Kisieliute, Boverket, juristen Dennis Lundin, Transportstyrelsen, departementssekreteraren Amina Makboul, Utrikesdepartementet, avdelningschefen Per Samuelsson, Elsäkerhetsverket, handläggaren
Hovrättsassessorn
Utredningen, som antagit namnet 2019 års marknadskontroll- utredning, överlämnar nu sitt betänkande Enhetlig och effektiv mark- nadskontroll (SOU 2020:49). Med detta är arbetet slutfört.
Stockholm i augusti 2020
Helena Rosén Andersson
Sara Fröding Linebäck
Innehåll
1.1Förslag till lag (2021:000) med kompletterande
bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning............... |
|
1.2 Förslag till lag om ändring i miljöbalken ............................... |
1.3Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen
(1977:1160).............................................................................. |
1.4Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1512)
om elektromagnetisk kompatibilitet ..................................... |
1.5Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1514)
om måttenheter, mätningar och mätdon............................... |
1.6Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:1684)
om |
1.7Förslag till lag om ändring i lagen (1993:584)
om medicintekniska produkter .............................................. |
1.8Förslag till lag om ändring i lagen (1995:669)
om märkning av skor .............................................................. |
1.9Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1118)
om marknadsföring av kristallglas ......................................... |
|
|
|
åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner......... |
5
Innehåll |
SOU 2020:49 |
1.22Förslag till lag om upphävande av lagen (2014:534) med kompletterande bestämmelser till EU:s
6
SOU 2020:49 |
Innehåll |
om personlig skyddsutrustning................................................ |
1.29Förslag till lag om upphävande av lagen (2018:550) med kompletterande bestämmelser till EU:s
energimärkningsförordning ................................................... |
1.30Förslag till lag om upphävande av lagen (2018:551) med kompletterande bestämmelser till EU:s
däckmärkningsförordning ...................................................... |
om gasanordningar.................................................................. |
|
|
|
om tobak och liknande produkter ......................................... |
7
Innehåll |
SOU 2020:49 |
1.40Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1709) om avgaskrav för vissa
1.46Förslag till förordning om ändring i förordningen (2008:245) om kemiska produkter och biotekniska
1.49Förslag till förordning om ändring i förordningen (2009:895) med instruktion för Styrelsen
8
SOU 2020:49 |
Innehåll |
|
|
(2011:703) om leksakers säkerhet........................................ |
1.61Förslag till förordning om ändring i förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan
9
Innehåll |
SOU 2020:49 |
3.3.2Förordningen om ackreditering och
|
marknadskontroll.................................................. |
|
10
SOU 2020:49Innehåll
4.3.2Marknadskontrollmyndigheternas verksamhet ... 192
4.3.3Marknadskontrollmyndigheternas
5.4.1Förordningen om marknadskontroll av varor
|
och annan närliggande tillsyn................................ |
|
Produktsäkerhetslagen .......................................... |
||
Sektorslagstiftning................................................. |
11
Innehåll |
SOU 2020:49 |
12
SOU 2020:49Innehåll
7.3.1Förordningens krav på nationell
komplettering ........................................................ |
7.3.2Behov av ändringar i svensk
7.4.3Sektorsövergripande lag som kompletterar
7.4.4Förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt
7.5Särskilt om unionslagstiftning inom miljöbalkens
tillämpningsområde .............................................................. |
7.5.1Marknadskontroll och de allmänna
|
hänsynsreglerna ..................................................... |
|
Århuskonventionen............................................... |
13
Innehåll |
SOU 2020:49 |
8.5.2Sekretessbestämmelser för vissa uppgifter
9.5Undersökningar på marknadskontrollmyndighetens
14
SOU 2020:49Innehåll
15
Innehåll |
SOU 2020:49 |
16
SOU 2020:49Innehåll
17
Innehåll |
SOU 2020:49 |
Bilagor |
|
|
Bilaga 1 |
Kommittédirektiv 2019:30........................................... |
|
EU:s marknadskontrollförordning ............................. |
18
Sammanfattning
Inledning
EU har antagit en ny förordning om marknadskontroll och överens- stämmelse för produkter. I betänkandet föreslås ändringar som syftar till att anpassa svensk lagstiftning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om mark- nadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011, här benämnd EU:s marknadskontrollförordning.
Syftet med EU:s marknadskontrollförordning är att göra reglerna på produktsäkerhetens område tydligare och mer enhetliga samt att förbättra och förenkla systemet för marknadskontroll av produkter på det harmoniserade området. En stärkt och mer enhetlig marknads- kontroll anses gynna såväl konsumenter som ekonomiska aktörer och bidrar till tillväxten genom att medverka till en väl fungerande inre marknad. En kraftfull tillsyn av produkter är också en förutsättning för att allmänintressen ska kunna skyddas och för att skapa bättre förutsättningar för en rättvis konkurrens på unionsmarknaden. EU:s marknadskontrollförordning reglerar hur medlemsstaternas mark- nadskontroll ska organiseras, finansieras och genomföras. Förord- ningen ska i huvudsak börja tillämpas från och med den 16 juli 2021.
Utredningen har haft i uppdrag att bland annat analysera vilka författningsändringar som kan behöva göras för att EU:s marknads- kontrollförordning ska kunna tillämpas på ett effektivt och ända- målsenligt sätt som stärker marknadskontrollen inom Sverige och EU.
19
Sammanfattning |
SOU 2020:49 |
Ny lag som kompletterar EU:s marknadskontrollförordning
EU:s marknadskontrollförordning omfattar produkter som regleras i ett stort antal svenska författningar, så kallad sektorslagstiftning. Utredningen föreslår att regleringen av marknadskontroll av pro- dukter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning ska samlas
ien ny sektorsövergripande lag som kompletterar
isektorslagstiftningen. Bland annat införs hänvisningar till den nya lagen samt upphävs bestämmelser som innebär dubbelreglering i för- hållande till EU:s marknadskontrollförordning.
Organisering av svensk marknadskontroll
EU:s marknadskontrollförordning ställer krav på att en eller flera nationella marknadskontrollmyndigheter utses av medlemsstaterna. Med utgångspunkt i att Sveriges decentraliserade organisering av marknadskontroll ska behållas föreslår utredningen att 13 av de stat- liga myndigheter som redan i dag ansvarar för marknadskontroll ska pekas ut som marknadskontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning. Det är Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, Folkhälsomyndigheten, Kemikalieinspektionen, Konsumentverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Statens energimyndighet, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) och Transportstyrelsen. Utredningen föreslår att kommuner inte längre ska vara marknadskontrollmyndigheter men att de allt- jämt ska utföra uppgifter som innebär marknadskontroll i samband med sin ordinarie tillsyn. Utredningen föreslår också att Swedac pekas ut som centralt samordningskontor enligt artikel 10.3 i EU:s marknadskontrollförordning. Bestämmelser om det centrala samord- ningskontoret och Marknadskontrollrådet ska framgå av en ny för- ordning med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt. För att möjliggöra ett effektivt samarbete och informationsutbyte mellan marknadskontrollmyndigheterna föreslår utredningen att det
20
SOU 2020:49 |
Sammanfattning |
ska införas bestämmelser om uppgiftsskyldighet och samordning mellan marknadskontrollmyndigheterna. Vidare införs bestämmelser om tystnadsplikt för den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning och den föreslagna lagen.
EU:s marknadskontrollförordning ställer vidare krav på att medlemsstaterna utser en eller flera ansvariga myndigheter för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Utredningen föreslår att Tullverket pekas ut som ansvarig myndighet enligt artikel 25.1 i EU:s marknadskontrollförordning.
Befogenheter
EU:s marknadskontrollförordning anger en miniminivå för de befogenheter medlemsstaterna ska tilldela sina marknadskontroll- myndigheter. Befogenheterna ska vara tillräckliga för att marknads- kontrollmyndigheterna ska kunna utföra lämpliga kontroller av pro- dukters egenskaper, till exempel genom dokumentkontroll eller fysiska kontroller. Kontrollerna kan ske i förebyggande syfte genom stickprovskontroller eller efter anmälan på grund av exempelvis en rapporterad olycka eller klagomål från allmänheten. Kontrollerna ska avse produkter som tillhandahålls både i fysiska butiker och över internet eller genom andra metoder för distansförsäljning. Utred- ningens förslag innebär i huvudsak att Sveriges marknadskontroll- myndigheter tilldelas de befogenheter som anges i artikel 14.4 i EU:s marknadskontrollförordning. Det gäller exempelvis befogenhet att begära information och handlingar, utföra oanmälda inspektioner på plats, få tillträde till lokaler, mark och transportmedel, införskaffa varuprover och kräva begränsningar av onlinegränssnitt så som webb- platser och applikationer.
Utredningen föreslår att befogenheten att utföra inspektioner på plats ska gälla samtliga verksamhetsutrymmen, även i bostäder. Oan- mälda inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmän- heten ska, på grund av det intrång det innebär i enskildas rätt till privatliv, endast få genomföras om det kan befaras att en produkt ut- gör en sådan allvarlig risk att det inte är möjligt att avvakta en anmäld inspektion eller att inspektionen annars skulle förlora i betydelse. En marknadskontrollmyndighet ska, vid en inspektion på plats, få om-
21
Sammanfattning |
SOU 2020:49 |
händerta handlingar och varuprover när det kan befaras finnas en allvarlig risk och den ekonomiska aktören inte omedelbart lämnar ut begärda handlingar eller varuprover, eller när det kan befaras att den ekonomiska aktören kommer att undanhålla, förvanska eller förstöra handlingar eller varuprover. Vid en inspektion på plats ska en mark- nadskontrollmyndighet också få begära handräckning av Krono- fogdemyndigheten och hjälp av Polismyndigheten.
Befogenheten att införskaffa varuprover begränsas genom att anonyma köp, det vill säga köp under dold eller fingerad identitet, endast ska få ske om det är nödvändigt för att uppnå syftet med kontrollen. Efter att ett sådant köp har genomförts ska den eko- nomiska aktören underrättas om det. Utredningen föreslår att en marknadskontrollmyndighet ska få förelägga en ekonomisk aktör att tillhandahålla kostnadsfria varuprover.
Det anges uttryckligen i den föreslagna lagen att befogenheten att kräva begränsningar eller varningsmeddelanden på onlinegräns- snitt inte gäller för de onlinegränssnitt som omfattas av yttrande- frihetsgrundlagens skydd.
Utredningen föreslår att en marknadskontrollmyndighet ska få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att harmoni- serad produktlagstiftning, EU:s marknadskontrollförordning, den föreslagna lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska följas. Ett föreläggande eller förbud ska få förenas med vite. Om en ekonomisk aktör inte följer ett föreläggande eller förbud eller om aktören inte går att nå, ska en marknadskontrollmyndighet själv få vidta lämpliga åtgärder för att få en bristande överensstämmelse att upphöra eller att eliminera en risk.
Utredningen föreslår en bestämmelse i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning som anger att en marknadskontrollmyndighet ska få återkräva alla kostnader för utförd marknadskontroll av en relevant ekonomisk aktör, om det vid kontrollen visar sig att produkten inte överensstämmer med gällande krav enligt tillämplig harmoniserad unionslagstiftning. Utredningen föreslår i denna del att det ska införas ett nytt bemyndigande som ger regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, rätt att meddela föreskrifter om ersättningen.
De beslut en marknadskontrollmyndighet fattar ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol eller, när besluten rör unionslagstift- ning inom miljöbalkens tillämpningsområde, mark- och miljödom-
22
SOU 2020:49 |
Sammanfattning |
stol. Det gäller förelägganden och förbud, beslut om marknads- kontrollåtgärder och sanktionsavgifter.
Sanktioner
I svensk sektorslagstiftning finns bestämmelser som reglerar sank- tioner vid överträdelser av all harmoniserad produktlagstiftning som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning. Sanktionerna skiljer sig åt för olika produktslag och utredningen föreslår därför att det införs nya enhetliga bestämmelser om vite och sanktionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning som ska ersätta sanktionsbestämmelserna i sektorslagstift- ningen. Bestämmelserna ska även vara tillämpliga vid överträdelser av EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen föreslår att en marknadskontrollmyndighet ska besluta att sanktionsavgift ska på- föras en ekonomisk aktör om aktören har överträtt en bestämmelse som ställer krav på den produkt som aktören tillhandahåller eller som medför skyldigheter för den ekonomiska aktören. Avgiften ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oakt- samhet, det vill säga ett strikt ansvar ska gälla. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte beslutas. Om det finns särskilda skäl eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut sanktionsavgiften får avgiften sättas ned. Avgiften ska vara lägst 15 000 kronor och högst 15 000 000 kronor. Utredningen föreslår att det ska införas ett nytt bemyndigande som ger regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, rätt att meddela föreskrifter om sanktionsavgiftens storlek.
Konsekvenser
Den föreslagna lagstiftningen har positiva effekter för marknads- kontrollmyndigheterna och för de ekonomiska aktörerna. Myndig- heternas möjligheter att kontrollera produkter och ingripa mot över- trädelser förbättras, vilket leder till säkrare produkter på marknaden och bättre förutsättningar för en rättvis konkurrens.
EU:s marknadskontrollförordning medför en höjd ambitions- nivå för marknadskontroll, vilket på sikt kan leda till behov av ökade anslag för utpekade marknadskontrollmyndigheter. De eventuella
23
Sammanfattning |
SOU 2020:49 |
kostnadsökningar som utredningens förslag i sig medför beträffande myndigheternas verksamhet blir så begränsade att de ryms inom ramen för befintliga anslag.
För en del ekonomiska aktörer kan förslagen medföra ökade kostnader för exempelvis återkrav för utförd marknadskontroll och höjda sanktionsavgifter. Det drabbar dock endast aktörer som själva bryter mot eller hanterar produkter som brister i överensstämmelse med gällande krav.
Marknadskontrollmyndigheternas utökade befogenheter och änd- rade sanktionsmöjligheter kan förväntas medföra en något ökad mål- tillströmning till allmänna förvaltningsdomstolar och mark- och miljödomstolar.
Den nya lagen och övriga författningsändringar föreslås träda i kraft den 16 juli 2021.
24
Summary
Introduction
The EU has adopted a new Regulation on market surveillance and compliance of products. This report proposes changes intended to adapt Swedish legislation to Regulation (EU) 2019/1020 of the European Parliament and of the Council of 20 June 2019 on market surveillance and compliance of products and amending Directive 2004/42/EC and Regulations (EC) No 765/2008 and (EU) No 305/2011, called the EU Market Surveillance Regulation here.
The purpose of the EU Market Surveillance Regulation is to make the rules in the area of product safety clearer and more uniform and to improve and simplify the system of market surveillance of prod- ucts in the harmonised area. Strong and more uniform market surveil- lance is held to benefit both consumers and economic actors and to contribute to growth by facilitating the smooth functioning of the internal market. Robust supervision of products is also essential to be able to protect public interests and create better conditions for fair competition in the Union market. The EU Market Surveillance Regulation regulates the organisation, financing and implementation of Member States’ market surveillance. In the main, the Regulation shall apply from 16 July 2021.
The remit of the Inquiry has included analysing what legislative amendments may be needed to be able to apply the EU Market Surveillance Regulation in an effective and appropriate way that strengthens market surveillance in Sweden and the EU.
25
Summary |
SOU 2020:49 |
New act supplementing the EU Market Surveillance Regulation
The EU Market Surveillance Regulation covers products regulated in a large number of Swedish statutes, known as ‘sectoral legislation’. The Inquiry proposes gathering the regulation of market surveillance of products covered by the EU Market Surveillance Regulation in a new
Organisation of market surveillance in Sweden
The EU Market Surveillance Regulation requires Member States to designate one or more national market surveillance authorities. On the basis that Sweden's decentralised organisation of market surveillance shall be retained, the Inquiry proposes that 13 of the central govern- ment agencies currently responsible for surveillance be designated as market surveillance authorities under Article 10(2) of the EU Market Surveillance Regulation. They are the Swedish Work Environment Authority, the Swedish National Board of Housing, Building and Planning, the Swedish National Electrical Safety Board, the Public Health Authority of Sweden, the Swedish Chemicals Agency, the Swedish Consumer Agency, the Swedish Medical Products Agency, the Swedish Civil Contingencies Agency, the Swedish Environmental Protection Agency, the Swedish Post and Telecom Agency, the Swedish Energy Agency, the Swedish Board for Accreditation and Conformity Assessment (SWEDAC) and the Swedish Transport Agency. The Inquiry proposes that municipalities should no longer be market surveillance authorities but that they should continue to perform tasks involving market surveillance in connection with their regular supervision. The Inquiry also proposes appointing SWEDAC as the single liaison office under Article 10(3) of the EU Market Surveillance Regulation. The provisions about the single liaison office and the Swedish Market Surveillance Council should be set out in a
26
SOU 2020:49 |
Summary |
new government ordinance containing provisions supplementing the EU Market Surveillance Regulation and other provisions on market surveillance. To enable effective cooperation and exchange of infor- mation between the market surveillance authorities, the Inquiry pro- poses introducing provisions about an information obligation and coordination between the market surveillance authorities. Provisions should be also introduced on an obligation to observe secrecy for persons handling a matter concerning market surveillance under the EU Market Surveillance Regulation and the proposed act.
The EU Market Surveillance Regulation also requires Member States to designate one or more authorities in charge of the control of products entering the Union market. The Inquiry proposes desig- nating the Swedish Customs as the authority in charge under Article 25(1) of the EU Market Surveillance Regulation.
Powers of the market surveillance authorities
The EU Market Surveillance Regulation specifies a minimum level of the powers that Member State have to confer on their market surveil- lance authorities. These powers have to be sufficient to enable the market surveillance authorities to perform appropriate checks on the characteristics of products through documentary checks or physical checks, for instance. These checks can be carried out for a preventive purpose through random checks or following notification on account of, for example, an accident reported or a consumer complaint. The checks have to refer to products offered for sale both in physical shops and online or through other means of distance sales. In the main, the Inquiry’s proposal means assigning Sweden’s market surveillance authorities the powers set out in Article 14(4) of the EU Market Surveillance Regulation. This applies, for example, to the powers to request information and documents, to carry out unan- nounced
The Inquiry proposes that the power to carry out
27
Summary |
SOU 2020:49 |
of the individual to privacy, only be permitted when it can be feared that a product is such a serious risk that it is not possible to await an announced inspection or the inspection would otherwise lose impor- tance. A market surveillance authority should, at
The power to acquire product samples is restricted in that anony- mous purchases, i.e. purchases under a concealed or assumed iden- tity, may only be made when essential to achieve the purpose of the check. After such a purchase has been carried out, the economic operator should be notified of it. The Inquiry proposes that a market surveillance authority should be able to order an economic actor to provide product samples free of charge.
The proposed act states explicitly that the power to require restric- tions or warnings to end users on online interfaces does not apply to online interfaces covered by the protection of the Fundamental Law on Freedom of Expression.
The Inquiry proposes that a market surveillance authority should be able to issue the orders and prohibitions needed for compliance with harmonised product legislation, the EU Market Surveillance Regulation, the proposed act or regulations issued pursuant to the act. It should be possible to combine an order or a prohibition with a conditional fine. If an economic operator does not follow an order or prohibition or if the operator cannot be reached, a market surveillance authority should itself be able to take appropriate measures to bring an instance of
The Inquiry proposes having a provision in the act containing provisions supplementing the EU Market Surveillance Regulation stating that a market surveillance authority should be able to reclaim all costs for market surveillance performed from a relevant economic operator if it turns out when a check is made that the product is non- compliant with applicable requirements under applicable harmonised Union law. Here, the Inquiry proposes the inclusion of a new autho-
28
SOU 2020:49 |
Summary |
risation giving the Government or the authority designated by the Government the right to issue regulations about reimbursement.
It should be possible to appeal the decisions made by a market surveillance authority to a general administrative court or, when the decisions concern Union law in the area of application of the Environ- mental code, a land and environment court. This applies to orders and prohibitions, decisions on market surveillance measures and penalties.
Penalties
Swedish sectoral legislation contains provisions regulating penalties for infringements of all harmonised product legislation covered by the EU Market Surveillance Regulation. The penalties are different for different kinds of products, and the Inquiry therefore proposes including new uniform provisions about conditional fines and admin- istrative fines in the act containing provisions supplementing the EU Market Surveillance Regulation to replace the penalty provisions in sectoral legislation. The provisions should also be applicable to infringements of the EU Market Surveillance Regulation. The fine should be levied even if the infringement did not occur intentionally or out of negligence, i.e. strict liability should apply. In minor cases no administrative fine should be imposed. If there are special reasons or if it would otherwise be unreasonable to impose the administra- tive fine in view of the circumstances, it should be possible to reduce the fine. The fine should be no less than SEK 15 000 and no more than SEK 15 000 000. The Inquiry proposes the inclusion of a new authorisation giving the Government or the authority designated by the Government the right to issue regulations about size of the administrative fine.
Impacts
The proposed legislation has positive effects for the market surveil- lance authorities and for the economic operators. The authorities’ possibilities of checking products and intervening against infringe- ments are improved, leading to safer products on the market and better conditions for fair competition.
29
Summary |
SOU 2020:49 |
The EU Market Surveillance Regulation means a higher level of ambition for market surveillance, which may lead, in the long term, to a need for higher appropriations for designated market surveil- lance authorities. The cost increases that the Inquiry’s proposals may result in regarding the authorities’ activities will be so limited that they are accommodated within existing appropriations.
For some economic operators, the proposals may result in higher costs due, for example, to the recovery of costs for market surveil- lance measures and higher administrative fines. However, this only affects operators who actually infringe against, or handle products not compliant with, the applicable requirements.
The expanded powers of market surveillance authorities and their amended possibilities of imposing penalties can be expected to result in a slight increase in the flow of cases to the general administrative courts and the land and environment courts.
The new Act and the other legislative amendments are proposed to enter into force on 16 July 2021.
30
1 Författningsförslag
1.1Förslag till lag (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets för- ordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011, här benämnd EU:s marknadskontrollförordning.
Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s marknadskontrollförordning.
Marknadskontrollmyndigheter
2 § Regeringen meddelar föreskrifter om vilka myndigheter som är marknadskontrollmyndigheter enligt EU:s marknadskontrollförord- ning.
Undersökningar
3 § En marknadskontrollmyndighet har den befogenhet att inleda undersökningar som anges i artikel 14.4 f) i EU:s marknadskontroll- förordning.
31
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
Information och handlingar
4 § En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i artikel 14.4
Inspektionsrätt
5 § En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i artikel 14.4 d) och e) i EU:s marknadskontrollförordning.
Befogenheten i artikel 14.4 e) omfattar även bostäder.
6 § En oanmäld inspektion enligt artikel 14.4 d) i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten får endast genomföras om det kan befaras att
1.en produkt utgör en sådan allvarlig risk att det inte är möjligt att avvakta en anmäld inspektion, eller
2.inspektionen annars skulle förlora i betydelse.
7 § Ett beslut om en inspektion i ett utrymme som inte är tillgäng- ligt för allmänheten ska innehålla uppgifter om
1.föremålet för inspektionen,
2.tidpunkten när inspektionen ska börja,
3.marknadskontrollmyndighetens befogenheter enligt 4, 5, 9 och 12 §§, och
4.möjligheten att överklaga beslutet enligt 28 §.
8 § När en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgäng- ligt för allmänheten inleds, ska en
9 § En marknadskontrollmyndighet får vid en inspektion på plats omhänderta sådana handlingar och liknande som avses i artikel 14.4
1.en produkt utgör en allvarlig risk och den ekonomiska aktören inte följer ett föreläggande om att omedelbart lämna ut handlingen eller varuprovet, eller
32
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
2.den ekonomiska aktören kommer att undanhålla, förvanska eller förstöra handlingar eller varuprover.
10 § En marknadskontrollmyndighet får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som anges i 9 § samt för att tillträde vid en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten ska kunna ske.
Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet eller avhysning. Kronofogdemyndigheten ska dock inte underrätta den som inspektionen ska genomföras hos innan verkställighet sker.
11 § En marknadskontrollmyndighet får begära att Polismyndig- heten lämnar den hjälp som behövs för att tillträde i samband med en inspektion ska kunna ske.
Varuprover
12 § En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i artikel 14.4 j) i EU:s marknadskontrollförordning.
Köp under dold eller fingerad identitet (anonymt köp) enligt artikel 14.4 j) i EU:s marknadskontrollförordning får endast ske om det är nödvändigt för att uppnå syftet med kontrollen.
Efter att en marknadskontrollmyndighet har genomfört ett anonymt köp enligt andra stycket, ska myndigheten underrätta den ekonomiska aktören om det, så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar i betydelse.
13 § En marknadskontrollmyndighet får förelägga en ekonomisk aktör att tillhandahålla kostnadsfria varuprover.
Begränsning av onlinegränssnitt
14 § En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i artikel 14.4 k) i EU:s marknadskontrollförordning.
Befogenheterna enligt första stycket gäller inte för de onlinegräns- snitt som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd.
33
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
När ändrade förhållanden föranleder det ska en marknadskontroll- myndighet besluta att en skyldighet att vidta en åtgärd enligt arti- kel 14.4 k) i EU:s marknadskontrollförordning inte längre ska gälla.
Förelägganden och förbud
15 § En marknadskontrollmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att harmoniserad produktlagstiftning, EU:s marknadskontrollförordning, denna lag och föreskrifter med- delade med stöd av lagen ska följas. Ett sådant föreläggande eller förbud kan riktas mot en eller flera berörda aktörer.
Om en ekonomisk aktör underlåter att följa ett föreläggande eller förbud enligt första stycket, eller om den relevanta ekonomiska aktören inte går att nå, får en marknadskontrollmyndighet själv vidta lämpliga åtgärder för att få en bristande överensstämmelse att upp- höra eller att eliminera en risk.
Omedelbar verkställighet
16 § En marknadskontrollmyndighet får bestämma att dess beslut enligt 15 § ska gälla omedelbart.
Ersättning för kostnader
17 § En marknadskontrollmyndighet får återkräva alla kostnader för utförd marknadskontroll av en relevant ekonomisk aktör, om det vid kontrollen visar sig att produkten inte överensstämmer med gällande krav enligt tillämplig harmoniserad unionslagstiftning.
Regeringen eller den marknadskontrollmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning för kostnader enligt första stycket.
Tystnadsplikt
18 § Den som utför marknadskontroll får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om under det att uppgifterna utfördes.
34
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretess- lagen (2009:400) i stället för första stycket.
Vite
19 § Ett föreläggande eller förbud enligt 15 § får förenas med vite. Frågor om utdömande av vite i förelägganden och förbud som med- delats enligt första stycket och som rör unionslagstiftning inom miljö-
balkens tillämpningsområde prövas av mark- och miljödomstol.
Sanktionsavgift
20 § En marknadskontrollmyndighet ska ålägga en ekonomisk aktör att betala en sanktionsavgift om aktören har överträtt en bestämmelse i harmoniserad produktlagstiftning eller i EU:s marknadskontroll- förordning som ställer krav på den produkt som aktören tillhanda- håller eller som medför skyldigheter för den ekonomiska aktören.
Sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.
I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte beslutas. Sanktions- avgiften får sättas ned helt eller delvis om det finns särskilda skäl eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.
21 § Regeringen eller den marknadskontrollmyndighet som reger- ingen bestämmer får meddela föreskrifter om sanktionsavgiftens stor- lek. Sanktionsavgiften ska uppgå till lägst 15 000 kronor och högst 15 000 000 kronor.
När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till hur all- varlig överträdelsen är, betydelsen av den bestämmelse som över- trädelsen avser och om samma ekonomiska aktör tidigare har ålagts en sanktionsavgift enligt denna lag.
Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.
22 § Innan en marknadskontrollmyndighet beslutar om sanktions- avgift ska den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig. En sanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas mot
35
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
inte har getts tillfälle att yttra sig inom fem år från det att över- trädelsen upphörde.
23 § Ett beslut om att ta ut en sanktionsavgift ska delges den av- giftsskyldige.
En sanktionsavgift ska betalas inom 30 dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften har delgetts den avgiftsskyldige, eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Beslutet om sanktionsavgift får efter sista betalningsdag verk- ställas enligt utsökningsbalken som ett beslut som vunnit laga kraft.
24 § Om ett beslut om sanktionsavgift inte har verkställts inom tio år från det att beslutet vann laga kraft, behöver avgiften inte betalas.
25 § En marknadskontrollmyndighet får inte besluta om sanktions- avgift för en överträdelse som har föranlett straff eller som omfattas av ett föreläggande eller förbud vid vite och samma överträdelse ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Straffbestämmelser
26 § Om ansvar för den som överträder 18 § finns bestämmelser i 20 kap. 3 § brottsbalken.
27 § För överträdelser av unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde gäller straffbestämmelser i 29 kap. miljöbalken.
Överklagande
28 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut som fattas med stöd av lagen och som rör unionslagstift- ning inom miljöbalkens tillämpningsområde får överklagas till mark- och miljödomstol.
36
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
29 § En miljöorganisation som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken har rätt att överklaga en marknadskontrollmyndighets beslut enligt denna lag som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämp- ningsområde.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
37
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.2Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken
dels att 26 kap.
dels att det ska införas tre nya paragrafer, 26 kap. 30 a och 32 a §§ samt 28 kap. 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
26kap.
30 §1
Iföljande
1. Europaparlamentets och rå- |
1. Europaparlamentets och rå- |
dets förordning (EG) nr 765/2008 |
dets förordning (EU) 2017/625 |
av den 9 juli 2008 om krav för |
av den 15 mars 2017 om offentlig |
ackreditering och marknadskontroll |
kontroll och annan offentlig verk- |
i samband med saluföring av pro- |
samhet för att säkerställa tillämp- |
dukter och upphävande av förord- |
ningen av livsmedels- och foder- |
ning (EEG) nr 339/93, och |
lagstiftningen och av bestämmelser |
|
om djurs hälsa och djurskydd, |
|
växtskydd och växtskyddsmedel |
|
samt om ändring av Europaparla- |
|
mentets och rådets förordningar |
|
(EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/ |
|
2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) |
|
nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, |
|
(EU) nr 652/2014, (EU) 2016/ |
|
429 och (EU) 2016/2031, rådets |
|
förordningar (EG) nr 1/2005 och |
|
(EG) nr 1099/2009 och rådets |
|
direktiv 98/58/EG, 1999/ 74/EG, |
|
2007/43/EG, 2008/119/ EG och |
|
2008/120/EG och om upphävande |
|
av Europaparlamentets och rådets |
|
förordningar (EG) nr 854/2004 |
1Senaste lydelse 2020:627.
38
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
2. Europaparlamentets och rå- dets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verk- samhet för att säkerställa tillämp- ningen av livsmedels- och foder- lagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparla- mentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396 /2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/ 429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/ EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/ EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/ EG samt rådets beslut 92/438/ EEG.
I förordningen (EU) 2017/625 finns även bestämmelser om annan offentlig verksamhet som syftar till att säkerställa att vissa
39
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
30 a §
I fråga om statliga myndig- heters kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel.
Det som anges om skyldighet att utföra kontroll efter anmälan i nödvändig utsträckning i 1 §, åtals- anmälan i 2 § och tillsynsvägled- ning i 3 a § ska gälla även i fråga om statliga myndigheter som ut- övar kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020.
31 §2
Vid sådan kontroll eller annan |
Vid sådan kontroll eller annan |
offentlig verksamhet som avses i |
offentlig verksamhet som avses i |
30 § ska det som anges i 3, 3 a, 4, |
30 § ska det som anges i 1 a, 3, |
6 och 8 §§ om tillsyn, tillsyns- |
3 a, 4, 6 och 8 §§ om tillsyn, till- |
vägledning och tillsynsmyndig- |
synsvägledning och tillsynsmyn- |
heter gälla i fråga om kontroll, |
digheter gälla i fråga om kontroll, |
annan offentlig verksamhet och |
annan offentlig verksamhet och |
kontrollmyndigheter enligt de |
kontrollmyndigheter enligt de |
30 §. Detta gäller dock inte om |
30 §. Detta gäller dock inte om |
annat följer av förordningarna. |
annat följer av förordningarna. |
32 §3
Vid sådan kontroll eller annan offentlig verksamhet som avses i
30 § ska det som anges
1.i 9 § gälla förelägganden och förbud som behövs för att de EU- förordningar som anges i 30 § ska följas,
2Senaste lydelse 2020:627.
3Senaste lydelse 2020:627.
40
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
2.i 14, 17, 18 och 26 §§ gälla beslut som de behöriga myndig- heterna meddelar enligt förord- ningarna,
3.i 22 b § gälla ersättning och kostnader för prov som har läm- nats enligt förordningarna, och
4.i 28 § gälla testköp som de behöriga myndigheterna gör.
Första stycket gäller inte om annat följer av förordningarna.
2.i 14, 17, 18 och 26 §§ gälla beslut som kontrollmyndigheterna meddelar enligt förordningarna, och
3. i 28 § gälla testköp som kontrollmyndigheterna gör.
Vid sådan kontroll och annan offentlig verksamhet som avses i 30 § 1 ska även det som anges i 22 b § gälla ersättning och kostnader för prov som har lämnats enligt förordningen.
Vid sådan kontroll och annan offentlig verksamhet som avses i 30 § 2 ska även det som anges i 21 § gälla upplysningar och hand- lingar som behövs för kontrollen.
Första, andra och tredje styckena gäller inte om annat följer av för- ordningarna.
32 a §
Vid sådan kontroll som avses i
30 § 2 ska tillsynsmyndigheten läm- na upplysningar om kontrollen till statliga myndigheter enligt föreskrif- ter meddelade av regeringen.
28kap. 1 a §
I fråga om statliga myndigheters kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord-
41
FörfattningsförslagSOU 2020:49
ning i stället för vad som sägs i detta kapitel.
29 kap.
11 §4
Om en gärning som avses i 2, 2 a, 2 b, 2 c, 3, 3 a eller 3 b §, 4 § första stycket 2, 4 a §, 5 § 1 eller 7 a, 8 eller 9 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den fram- står som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen.
Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken. Om gärningen är straffbar både enligt detta kapitel och enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling men ansvar inte kan dömas ut enligt den lagen, döms till ansvar enligt detta kapitel.
Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.
Om en gärning som avses i 1– |
Om en gärning som avses i 1– |
9 §§ kan föranleda miljösanktions- |
9 §§ kan föranleda miljösanktions- |
avgift och inte kan antas föranleda |
avgift eller sanktionsavgift enligt |
annan påföljd än böter, får åtal |
lagen (2021:000) med kompletter- |
väckas av åklagare endast om åtal |
ande bestämmelser till EU:s mark- |
är påkallat från allmän synpunkt. |
nadskontrollförordning, och inte |
|
kan antas föranleda annan på- |
|
följd än böter, får åtal väckas av |
|
åklagare endast om åtal är på- |
|
kallat från allmän synpunkt. |
30 kap.
3 §
Tillsynsmyndigheten beslutar |
Tillsynsmyndigheten eller den |
om miljösanktionsavgift. |
myndighet som bedriver sådan |
|
kontroll som avses i 26 kap. 30 § |
|
beslutar om miljösanktionsavgift. |
|
Första stycket gäller inte stat- |
|
liga myndigheter som utför kontroll |
|
enligt förordning (EU) 2019/1020. |
4Senaste lydelse 2019:496.
42
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
Innan tillsynsmyndigheten be- slutar om avgift skall den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig.
Innan myndigheten beslutar om avgift ska den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
43
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.3Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160) att det ska införas tre nya paragrafer, 7 kap. 1 b § samt 8 kap. 3 a och 11 §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
7 kap.
1 b §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
i stället för vad som sägs i detta kapitel.
8 kap.
3 a §
Det ska inte dömas till ansvar enligt 1 eller 2 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
11 §
Vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den
44
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020, tillämpas 20–
25§§ i lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
i stället för
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelser- nas ikraftträdande ska sanktionsbestämmelserna i denna lag tillämpas.
45
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.4Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1512) om elektro- magnetisk kompatibilitet5
dels att 7 och 8 §§ ska upphöra att gälla, dels att 10 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, och närmast före 1 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Marknadskontroll |
|
1 a § |
|
I fråga om tillsyn som innebär |
|
marknadskontroll enligt Europa- |
|
parlamentets och rådets förordning |
|
(EU) 2019/1020 av den 20 juni |
|
2019 om marknadskontroll och |
|
överensstämmelse för produkter och |
|
om ändring av direktiv 2004/42/ |
|
EG och förordningarna (EG) |
|
nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 |
|
gäller lagen (2021:000) med kom- |
|
pletterande bestämmelser till EU:s |
|
marknadskontrollförordning |
|
i stället för vad som sägs i denna lag. |
|
Detsamma gäller vid överträdelser |
|
av krav på produkter eller skyldig- |
|
heter för en ekonomisk aktör som |
|
regleras i den harmoniserade pro- |
|
duktlagstiftning som anges i bilaga I |
|
till förordning (EU) 2019/1020. |
5Senaste lydelse av
7§ 2016:362
8§ 2016:362.
46
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
10§6
Ansvar enligt 9 § ska inte dömas ut om
1.gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller överträdel- sen är ringa, eller
2. gärningen omfattas av be- |
2. gärningen kan leda till en |
||
stämmelser om sanktionsavgift en- |
sanktionsavgift |
enligt |
lagen |
ligt 7 §. |
(2021:000) med |
kompletterande |
|
|
bestämmelser till EU:s marknads- |
||
|
kontrollförordning. |
|
|
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelser- nas ikraftträdande gäller de upphävda bestämmelserna i 7 och 8 §§ fortfarande.
6Senaste lydelse 2016:362.
47
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.5Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, och närmast före 3 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Marknadskontroll |
|
3 a § |
|
I fråga om tillsyn som innebär |
|
marknadskontroll enligt Europa- |
|
parlamentets och rådets förordning |
|
(EU) 2019/1020 av den 20 juni |
|
2019 om marknadskontroll och |
|
överensstämmelse för produkter och |
|
om ändring av direktiv 2004/42/ |
|
EG och förordningarna (EG) |
|
nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 |
|
gäller lagen (2021:000) med kom- |
|
pletterande bestämmelser till EU:s |
|
marknadskontrollförordning |
|
i stället för vad som sägs i denna lag. |
|
Detsamma gäller vid överträdelser |
|
av krav på produkter eller skyldig- |
|
heter för en ekonomisk aktör som |
|
regleras i den harmoniserade pro- |
|
duktlagstiftning som anges i bilaga I |
|
till förordning (EU) 2019/1020. |
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelser- nas ikraftträdande ska sanktionsbestämmelserna i denna lag tillämpas.
48
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.6Förslag till lag om upphävande av lagen (1992:1684) om
Härigenom föreskrivs att lagen (1992:1684) om
Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.
49
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.7Förslag till lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska produkter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:584) om medicin- tekniska produkter att det ska införas två nya paragrafer, 4 a och 17 a §§, och närmast före 4 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Marknadskontroll |
|
4 a § |
|
I fråga om tillsyn som innebär |
|
marknadskontroll enligt Europa- |
|
parlamentets och rådets förordning |
|
(EU) 2019/1020 av den 20 juni |
|
2019 om marknadskontroll och |
|
överensstämmelse för produkter och |
|
om ändring av direktiv 2004/42/ |
|
EG och förordningarna (EG) |
|
nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 |
|
gäller lagen (2021:000) med kom- |
|
pletterande bestämmelser till EU:s |
|
marknadskontrollförordning |
|
i stället för vad som sägs i denna lag. |
|
Detsamma gäller vid överträdelser |
|
av krav på produkter eller skyldig- |
|
heter för en ekonomisk aktör som |
|
regleras i den harmoniserade pro- |
|
duktlagstiftning som anges i bilaga I |
|
till förordning (EU) 2019/1020. |
50
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
17 a §
Det ska inte dömas till ansvar enligt 17 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
51
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.8Förslag till lag om ändring i lagen (1995:669) om märkning av skor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:669) om märkning av skor att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, och närmast före 3 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Marknadskontroll |
|
3 a § |
|
I fråga om tillsyn som innebär |
|
marknadskontroll enligt Europa- |
|
parlamentets och rådets förordning |
|
(EU) 2019/1020 av den 20 juni |
|
2019 om marknadskontroll och |
|
överensstämmelse för produkter och |
|
om ändring av direktiv 2004/42/ |
|
EG och förordningarna (EG) |
|
nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 |
|
gäller lagen (2021:000) med kom- |
|
pletterande bestämmelser till EU:s |
|
marknadskontrollförordning |
|
i stället för vad som sägs i denna lag. |
|
Detsamma gäller vid överträdelser |
|
av krav på produkter eller skyldig- |
|
heter för en ekonomisk aktör som |
|
regleras i den harmoniserade pro- |
|
duktlagstiftning som anges i bilaga I |
|
till förordning (EU) 2019/1020. |
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
52
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.9Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:1118) om marknads- föring av kristallglas7
dels att 6 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 5 § ska lyda ”Tillsyn”,
dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, och närmast före 4 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Marknadskontroll |
4 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
istället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldig- heter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade pro- duktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförord- ning.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
7Senaste lydelse av 6 § 2008:500.
53
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.10Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner
dels att 7 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas tre nya paragrafer, 6 a, 15 a och 15 b §§, samt närmast före 6 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
Marknadskontroll |
|
|
6 a § |
|
|
I fråga om statliga myndig- |
|
|
heters tillsyn som innebär mark- |
|
|
nadskontroll enligt Europaparla- |
|
|
mentets |
och rådets förordning |
|
(EU) 2019/ 1020 av den 20 juni |
|
|
2019 om |
marknadskontroll och |
|
överensstämmelse för produkter och |
|
|
om ändring av direktiv 2004/42/ |
|
|
EG och |
förordningarna (EG) |
|
nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 |
|
|
gäller lagen (2021:000) med kom- |
|
|
pletterande bestämmelser till EU:s |
|
|
marknadskontrollförordning |
|
i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldig- heter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade pro- duktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
54
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
7 §
Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av den eller de myndig- heter som regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
55
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.11Förslag till lag om ändring i fordonslagen (2002:574)
Härigenom föreskrivs i fråga om fordonslagen (2002:574) dels att 5 kap. 2 och 8 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 5 kap. 3 d §, och närmast före 5 kap. 3 d § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
5kap. 2 §
Ansvar enligt denna lag in- träder inte, om straff kan dömas ut enligt brottsbalken eller enligt lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
8Tidigare 3 d § upphävd genom 2010:39.
56
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
kapitel. Detsamma gäller vid över- trädelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoni- serade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
8 §9
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fordons beskaffenhet och utrustning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om de kontrollformer som avses i denna lag när det gäller
1.kontrollens omfattning och besiktningsorganens verksamhet,
2.förutsättningarna för godkännande vid kontroll,
3.förelägganden och körförbud,
4.förutsättningarna för att bruka vissa fordon,
5.utbildnings- och kompetenskrav för
a)besiktningstekniker, och
b)polismän och bilinspektörer som utför kontroller enligt 2 kap. 10 och 12 §§, och
6.avgifter.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1.registrering, ibruktagande, försäljning, saluföring och använd- ning av fordon, system, komponenter, separata tekniska enheter, fordonsdelar och annan utrustning till fordon,
2.att ett typgodkännande av fordon ska upphöra att gälla när nya krav som är tillämpliga på den godkända fordonstypen, varianten eller versionen blir obligatoriska,
3.tillverkares tillhandahållande av information och dokumenta- tion om fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter,
4. tillsynen över efterlevnaden |
4. tillsynen över efterlevnaden |
av denna lag och av föreskrifter |
av denna lag och av föreskrifter |
som har meddelats med stöd av |
som har meddelats med stöd av |
lagen och över efterlevnaden av |
lagen, |
Europaparlamentets och rådets för- |
|
9Senaste lydelse 2017:274.
57
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
ordning (EU) nr 167/2013 av den 5 februari 2013 om godkännande och marknadskontroll av jord- bruks- och skogsbruksfordon, i den ursprungliga lydelsen, samt av Europaparlamentets och rådets för- ordning (EU) nr 168/2013 av den 15 januari 2013 om godkännande av och marknadskontroll för två- och trehjuliga fordon och fyrhjul- ingar, i den ursprungliga lydelsen,
5.skyldighet för besiktningsorganen att rapportera genom- förande och utfall av fordonsbesiktningar och de uppgifter som i övrigt behövs för att Transportstyrelsen och Styrelsen för ackredi- tering och teknisk kontroll ska kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter enligt 5 kap. 3 a §,
6.avgifter för Transportstyrelsens tillsyn enligt 5 kap. 3
7.avgifter för tillsyn och ärendehandläggning enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 om godkänn- ande och marknadskontroll av jordbruks- och skogsbruksfordon, i den ursprungliga lydelsen, samt enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 om godkännande av och mark- nadskontroll för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar, i den ursprungliga lydelsen.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
58
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.12Förslag till lag om ändring i lagen (2006:263) om transport av farligt gods
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:263) om transport av farligt gods
dels att 16 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 12 a §.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
12 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
istället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldig- heter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade pro- duktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
16 §
Den som uppsåtligen eller av |
Den som uppsåtligen eller av |
grov oaktsamhet bryter mot 2 § |
grov oaktsamhet bryter mot 2 § |
första stycket skall dömas till |
första stycket ska dömas till |
böter eller fängelse i högst ett år. |
böter eller fängelse i högst ett år. |
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § andra stycket döms till böter om
1. ansvar inte kan dömas ut enligt första stycket, och
59
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
2. överträdelsen avser någon annan föreskrift än 2 § första stycket.
Om ett brott enligt första |
Om ett brott enligt första |
|||
eller andra stycket med hänsyn |
eller andra stycket med hänsyn |
|||
till risken för skador på liv, hälsa, |
till risken för skador på liv, hälsa, |
|||
miljö eller egendom och övriga |
miljö eller egendom och övriga |
|||
omständigheter är att anse som |
omständigheter är att anse som |
|||
ringa, skall penningböter dömas |
ringa, ska penningböter |
dömas |
||
ut. |
|
ut. |
|
|
Ansvar enligt denna paragraf döms inte ut, om |
|
|
||
1. gärningen |
begåtts av en |
1. gärningen |
begåtts |
av en |
säkerhetsrådgivare och avser en |
säkerhetsrådgivare och avser en |
|||
uppgift som skall utföras av |
uppgift som ska utföras av |
|||
säkerhetsrådgivare, |
säkerhetsrådgivare, |
|
||
2. gärningen |
är belagd med |
2. gärningen |
är belagd med |
|
strängare straff i brottsbalken eller |
strängare straff i brottsbalken eller |
|||
29 kap. 1 eller |
2 § miljöbalken, |
29 kap. 1 eller 2 § miljöbalken, |
||
eller |
|
|
|
|
3. gärningen utgör överträdelse |
3. gärningen utgör överträdelse |
|||
av ett föreläggande eller förbud |
av ett föreläggande eller förbud |
|||
som förenats med vite. |
som förenats med vite, eller |
|||
|
|
4. gärningen kan leda till en |
||
|
|
sanktionsavgift |
enligt |
lagen |
|
|
(2021:000) med |
kompletterande |
|
|
|
bestämmelser till EU:s marknads- |
||
|
|
kontrollförordning. |
|
|
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
60
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.13Förslag till lag om ändring i lagen (2008:112) om ekodesign
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:112) om ekodesign att det ska införas en ny paragraf, 12 a §, och närmast före 12 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Marknadskontroll |
12 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
istället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldig- heter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade pro- duktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
61
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.14Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (2010:500)
Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartslagen (2010:500) dels att 13 kap. 9 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 12 kap. 3 a §, och närmast före 12 kap. 3 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
12kap. Marknadskontroll
3 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
i stället för vad som sägs i detta kapitel.
13kap. 9 §
Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är be- lagd med straff i brottsbalken, eller om gärningen utgör överträdelse av ett föreläggande eller förbud som förenats med vite.
62
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
63
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.15Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen10 (2010:900) dels att 11 kap. 26 § ska upphöra att gälla,
dels att 11 kap. 37 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 11 kap. 1 a §, och närmast före 11 kap. 1 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
11kap. Marknadskontroll
1 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
i stället för vad som sägs i detta kapitel. Detsamma gäller vid över- trädelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoni- serade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
10Senaste lydelse av 11 kap. 26 § 2018:59.
64
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
37§11
Ett föreläggande enligt 19, 20, |
Ett föreläggande enligt 19, 20, |
21, 22, 23, 24, 25 eller 26 § eller |
21, 22, 23, 24 eller 25 § eller ett |
ett beslut om förbud enligt 25, |
beslut om förbud enligt 25, 30, |
30, 31, 32, 32 a eller 33 § får för- |
31, 32, 32 a eller 33 § får förenas |
enas med vite. |
med vite. |
Vitet får inte förvandlas till fängelse.
Frågor om utdömande av vite prövas av mark- och miljödomstol.
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelser- nas ikraftträdande ska sanktionsbestämmelserna i denna lag tillämpas.
11Senaste lydelse 2014:900.
65
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.16Förslag till lag om ändring i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar att 3 kap. 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
3 kap.
1 §12
Mål om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet, vattenanläggningar och ersättning vid vattenverksamhet samt om utdömande av vite enligt miljöbalken efter särskild ansökan av myn- dighet prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område verk- samheten i huvudsak bedrivs, har bedrivits eller kommer att bedrivas. Mål om utövande av verksamhet vid anläggningar som ingår i ett sammanhängande system för hantering, bearbetning, lagring och slut- förvaring av använt kärnbränsle eller kärnavfall prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område någon av anläggningarna ligger eller är avsedd att ligga.
Mål om ersättning vid skada eller intrång enligt 28 kap.
Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. miljöbalken prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område den skade- görande verksamheten i huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i 32 kap. 3 § miljöbalken kan begära pröv- ning av ersättningsfrågan vid den mark- och miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller kommer att bedrivas.
Mål om utdömande av vite |
Mål om utdömande av vite |
enligt plan- och bygglagen |
enligt plan- och bygglagen |
(2010:900) efter särskild ansökan |
(2010:900) och lagen (2021:000) |
av myndighet prövas av den mark- |
med kompletterande bestämmelser |
och miljödomstol inom vars om- |
till EU:s marknadskontrollförord- |
råde myndigheten ligger. |
ning efter särskild ansökan av myn- |
|
dighet prövas av den mark- och |
12Senaste lydelse 2015:686.
66
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
miljödomstol inom vars område myndigheten ligger.
Mål som har överklagats till mark- och miljödomstol prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område förvaltningsmyndig- heten eller kommunen som först har prövat ärendet ligger, om inte annat följer av bestämmelser som avses i sjunde stycket.
Mål enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster eller mot- svarande äldre lagstiftning där mark- och miljödomstol är första in- stans prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område den allmänna eller allmänförklarade
Särskilda bestämmelser om vilken mark- och miljödomstol som är behörig finns i annan lag.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
67
SOU 2020:49Författningsförslag
24 §
En tillsynsmyndighet har rätt |
En tillsynsmyndighet har rätt |
att på begäran få de upplysningar |
att på begäran få de upplysningar, |
och handlingar som behövs för |
handlingar och provexemplar som |
tillsynen. |
behövs för tillsynen. |
För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt till tillträde till om- råden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och får göra under- sökningar och ta prover. För ett prov som myndigheten tar betalas inte ersättning.
Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för tillsynen.
27 §
Avgifter enligt denna lag får tas ut för tillståndsprövning, tillsyn, provtagning och undersökning av prov, godkännande av föreståndare, godkännande av explosiv vara och beslut om huruvida en vara är att
anse som en explosiv vara. |
|
För sådan tillsyn som utgör |
För tillsyn enligt 22 § får avgift |
marknadskontroll enligt denna lag |
för tillsynen och för provtagning |
får avgift för tillsynen och för prov- |
och undersökning av prov av varan |
tagning och undersökning av prov |
tas ut endast om det vid under- |
av varan tas ut endast om det vid |
sökningen visar sig att varan inte |
undersökningen visar sig att varan |
uppfyller ställda krav. |
inte uppfyller ställda krav. |
|
30§13
I ringa fall döms inte till ansvar enligt denna lag.
Till ansvar enligt 28 eller 29 § |
Till ansvar enligt 28 eller 29 § |
döms det inte om gärningen är |
döms det inte om gärningen är |
belagd med straff i brottsbalken |
belagd med straff i brottsbalken |
eller lagen (2000:1225) om straff |
eller lagen (2000:1225) om straff |
för smuggling. |
för smuggling, eller om gärningen |
|
kan leda till en sanktionsavgift en- |
|
ligt lagen (2021:000) med komplet- |
|
terande bestämmelser till EU:s |
|
marknadskontrollförordning. |
13Senaste lydelse 2017:264.
69
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
70
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.18Förslag till lag om ändring i avgasreningslagen (2011:318)
Härigenom föreskrivs i fråga om avgasreningslagen (2011:318) att det ska införas två nya paragrafer, 34 a och 39 a §§, och närmast före 34 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Marknadskontroll |
34 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
istället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldig- heter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade pro- duktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
71
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
39 a §
Det ska inte dömas till ansvar enligt 38 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
72
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.19Förslag till lag om ändring i drivmedelslagen (2011:319)
Härigenom föreskrivs i fråga om drivmedelslagen (2011:319) att det ska införas två nya paragrafer, 22 a och 33 a §§, och närmast före 22 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Marknadskontroll |
22 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
istället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldig- heter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade pro- duktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
73
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
33 a §
Det ska inte dömas till ansvar enligt 33 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
74
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.20Förslag till lag om ändring i lagen (2011:579) om leksakers säkerhet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:579) om leksakers säkerhet14
dels att 24, 25 och
dels att rubrikerna närmast före 24, 25, 27,
dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, och närmast före 3 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Marknadskontroll |
|
3 a § |
|
Bestämmelser om marknads- |
|
kontroll finns i lagen (2021:000) |
|
med kompletterande bestämmelser |
|
till EU:s marknadskontrollförord- |
|
ning. Detsamma gäller bestämmel- |
|
ser om sanktioner vid överträdel- |
|
ser av krav på produkter eller |
|
skyldigheter för en ekonomisk aktör |
|
som regleras i den harmoniserade |
|
produktlagstiftning som anges i |
|
bilaga I till Europaparlamentets |
|
och rådets förordning (EU) 2019/ |
|
1020 av den 20 juni 2019 om mark- |
|
nadskontroll och överensstämmelse |
|
för produkter och om ändring av |
|
direktiv 2004/42/EG och förord- |
|
ningarna (EG) nr 765/2008 och |
|
(EU) 305/2011. |
14Senaste lydelse av 25 § 2014:658.
75
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
4 §
I denna lag betyder
1.leksak: en vara som helt eller delvis är utformad eller avsedd för barn under 14 år att leka med,
2.tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en leksak för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis,
3.utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första gången av en leksak på unionsmarknaden,
4.tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en leksak eller som låter konstruera eller tillverka en leksak och saluför denna leksak, i eget namn eller under eget varumärke,
5.tillverkarens representant: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och som enligt skriftlig fullmakt från till- verkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,
6.importör: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i unionen och släpper ut en leksak från ett tredjeland på unionsmark- naden,
7.distributör: varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan, utöver tillverkaren eller importören som tillhandahåller en leksak på marknaden,
8.ekonomisk aktör: tillverkaren, importören, tillverkarens repre- sentant och distributören,
9.harmoniserad standard: en standard som, på grundval av en be- gäran från Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 6 i Europa- parlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och före- skrifter, antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan som upptas
ibilaga I till det direktivet,
10. ackreditering: den betyd- |
10. ackreditering: den betyd- |
else som anges i Europaparla- |
else som anges i Europaparla- |
mentets och rådets förordning |
mentets och rådets förordning |
(EG) nr 765/2008 av den 9 juli |
(EG) nr 765/2008 av den 9 juli |
2008 om krav för ackreditering |
2008 om krav för ackreditering |
och marknadskontroll i samband |
och upphävande av förordning |
med saluföring av produkter och |
(EEG) nr 339/93, |
upphävande av förordning (EEG) |
|
nr 339/93, |
|
76
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
11.bedömning av överensstämmelse: en process där det visas huruvida specificerade krav avseende en leksak har uppfyllts,
12.återkallelse: varje åtgärd för att dra tillbaka en leksak som redan tillhandahålls slutanvändaren,
13.tillbakadragande: varje åtgärd för att förhindra att en leksak i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden,
14. marknadskontroll: |
den |
14. marknadskontroll: |
den |
verksamhet som bedrivs och de åt- |
betydelse som anges i förordning |
||
gärder som vidtas av myndig- |
(EU) 2019/1020, och |
|
|
heterna för att se till att leksakerna överensstämmer med de tillämp- liga krav som fastställs i relevant unionslagstiftning om harmoniser- ing, och inte hotar hälsan, säker- heten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset, och
15.
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelser- nas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 32 § fortfarande.
77
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.21Förslag till lag om ändring i lagen (2013:849) om
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2013:849) om
dels att 2 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 2 a §, och närmast före 2 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
2 § |
|
Regeringen får utse ett eller |
Regeringen får utse ett eller |
flera behöriga organ (artikel 4.1) |
flera behöriga organ (artikel 4.1) |
som prövar ansökningar om till- |
som prövar ansökningar om till- |
delning av |
delning av |
villkoren för att använda detta |
villkoren för att använda detta |
(artikel 9) samt utför marknads- |
(artikel 9). |
övervakning och kontroll av an- vändningen av
Marknadskontroll
2 a §
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning. Detsamma gäller sanktioner vid överträdelser av krav för an- vändningen av
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
78
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.22Förslag till lag om upphävande av lagen (2014:534) med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
Härigenom föreskrivs att lagen (2014:534) med kompletterande be- stämmelser till EU:s textilmärkningsförordning ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.
79
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.23Förslag till lag om ändring i lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar
dels att
dels att rubriken närmast före 26 § och rubrikerna närmast före
dels att 26 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
26 §
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i artiklarna 15.3 och
Marknadskontroll ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelser- nas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 30 § fortfarande.
80
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.24Förslag till lag om ändring i tullagen (2016:253)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullagen (2016:253) att 1 kap. 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1kap. 4 §15
Tullverket ska på begäran till- |
Tullverket ska på begäran till- |
handahålla följande myndigheter |
handahålla följande myndigheter |
uppgifter som förekommer hos |
uppgifter som förekommer hos |
Tullverket och som rör import |
Tullverket och som rör import |
eller export av varor: |
eller export av varor: |
– Arbetsmiljöverket, |
– Arbetsmiljöverket, |
– Boverket, |
– Boverket, |
– Elsäkerhetsverket, |
– Elsäkerhetsverket, |
– Havs- och vattenmyndig- |
– Folkhälsomyndigheten, |
heten, |
– Havs- och vattenmyndig- |
– Kemikalieinspektionen, |
heten, |
– Kommerskollegium, |
– Kemikalieinspektionen, |
– Konsumentverket, |
– Kommerskollegium, |
– Kronofogdemyndigheten, |
– Konsumentverket, |
– Livsmedelsverket, |
– Kronofogdemyndigheten, |
– Läkemedelsverket, |
– Livsmedelsverket, |
– Myndigheten för press, radio |
– Läkemedelsverket, |
och tv, |
– Myndigheten för press, radio |
– Myndigheten för samhälls- |
och tv, |
skydd och beredskap, |
– Myndigheten för samhälls- |
– Naturvårdsverket, |
skydd och beredskap, |
– Post- och telestyrelsen, |
– Naturvårdsverket, |
– Skatteverket, |
– Post- och telestyrelsen, |
– Skogsstyrelsen, |
– Skatteverket, |
– Statens energimyndighet, |
– Skogsstyrelsen, |
– Statens jordbruksverk, |
– Statens energimyndighet, |
– Statistiska centralbyrån, |
– Statens jordbruksverk, |
– Strålsäkerhetsmyndigheten, |
– Statistiska centralbyrån, |
|
– Strålsäkerhetsmyndigheten, |
15Senaste lydelse 2018:401.
81
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
– Styrelsen för ackreditering |
– Styrelsen för ackreditering |
och teknisk kontroll, |
och teknisk kontroll, |
– Sveriges riksbank, och |
– Sveriges riksbank, och |
– Transportstyrelsen. |
– Transportstyrelsen. |
Tullverket ska på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen upp- gifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor.
I lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tullverkets verk- samhet finns bestämmelser om Tullverkets behandling av uppgifter i vissa fall.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
82
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.25Förslag till lag om ändring i radioutrustningslagen (2016:392)
Härigenom föreskrivs i fråga om radioutrustningslagen (2016:392) dels att
dels att rubrikerna närmast före
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
11 §
Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer (marknads- kontrollmyndigheter) ska utöva marknadskontroll av radioutrust- ning som omfattas av denna lag.
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i artiklarna 15.3 och
isamband med saluföring av pro- dukter och upphävande av förord- ning (EEG) nr 339/93.
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelser- nas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 16 § fortfarande.
84
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.26Förslag till lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732)
Härigenom föreskrivs i fråga om elsäkerhetslagen (2016:732) dels att 50 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 36 a §, och närmast före
36 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Marknadskontroll |
36 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
istället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldig- heter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade pro- duktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
50 §
Till ansvar enligt denna lag ska inte dömas i ringa fall eller om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
avgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
86
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.27Förslag till lag om ändring i lagen (2016:768) om marin utrustning
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2016:768) om marin utrust- ning
dels att
dels att rubriken närmast före 17 § och rubrikerna närmast före 18, 19 och 23 §§ ska utgå,
dels att 17, 22 och 24 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
17 §
Regeringen bestämmer vilken eller vilka myndigheter som ska utöva marknadskontroll av marin utrustning och i övrigt utöva till- syn över att denna lag och före- skrifter som har meddelats i anslut- ning till lagen följs.
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i artiklarna
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om marknadskontroll och övrig tillsyn.
87
FörfattningsförslagSOU 2020:49
22 §
Regeringen eller den myndig- |
Regeringen eller den myndig- |
het som regeringen bestämmer |
het som regeringen bestämmer |
får meddela föreskrifter om av- |
får meddela föreskrifter om av- |
gifter för ärendehandläggning, |
gifter för ärendehandläggning och |
marknadskontroll och övrig till- |
tillsyn enligt denna lag och enligt |
syn enligt denna lag och enligt |
föreskrifter som har meddelats |
föreskrifter som har meddelats |
med stöd av lagen. |
med stöd av lagen samt om av- |
|
gifter för marknadskontroll enligt |
|
förordning (EG) nr 765/2008, i |
|
den ursprungliga lydelsen. |
|
24 § |
|
Den som har tagit befattning |
Den som har tagit befattning |
med ett ärende som gäller mark- |
med ett ärende som gäller tillsyn |
nadskontroll eller övrig tillsyn en- |
enligt denna lag får inte obehör- |
ligt denna lag får inte obehörigen |
igen röja eller utnyttja vad denne |
röja eller utnyttja vad denne har |
har fått veta om någons affärs- |
fått veta om någons affärs- eller |
eller driftsförhållanden. |
driftsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekre- tesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelser- nas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 23 § fortfarande.
88
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.28Förslag till lag om upphävande av lagen (2018:125) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
Härigenom föreskrivs att lagen (2018:125) med kompletterande be- stämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.
Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för överträdelser som har skett före den 16 juli 2021.
89
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.29Förslag till lag om upphävande av lagen (2018:550) med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning
Härigenom föreskrivs att lagen (2018:550) med kompletterande be- stämmelser till EU:s energimärkningsförordning ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.
90
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.30Förslag till lag om upphävande av lagen (2018:551) med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning
Härigenom föreskrivs att lagen (2018:551) med kompletterande be- stämmelser till EU:s däckmärkningsförordning ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.
91
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.31Förslag till lag om upphävande av lagen (2018:1178) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar
Härigenom föreskrivs att lagen (2018:1178) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.
Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för överträdelser som har skett före den 16 juli 2021.
92
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.32Förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter
dels att 7 kap. 16 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 7 kap. 16 ska utgå, dels att 8 kap. 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 7 kap. 8
10 kap. 8 §, och närmast före 7 kap. 8 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
7kap. Marknadskontroll
8 a §
I fråga om Folkhälsomyndig- hetens tillsyn som innebär mark- nadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överens- stämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/ 2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletter- ande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel.
8 b §
Kommuner ska inom sina an- svarsområden enligt 7 kap. utföra de uppgifter som ankommer på en marknadskontrollmyndighet enligt artiklarna 11.1 a) och b), 11.2 och
93
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
3, 17 och 18 i förordning (EU) 2019/1020.
När kommuner utför uppgifter enligt första stycket som innebär kontroll av att en produkt som till- handahålls på marknaden upp- fyller gällande krav i harmoniserad produktlagstiftning, ska de till ut- pekad marknadskontrollmyndig- het lämna de uppgifter som behövs för att marknadskontrollmyndig- heten ska kunna fullgöra sina upp- gifter enligt artiklarna 16, 19, 20 och 34 i förordning (EU) 2019/1020.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgifts- skyldigheten enligt andra stycket.
8 c §
Vid sådan kontroll som avses i 8 b § ska det som anges i 9, 12, 15,
8 kap.
2 §
En kommun får ta ut avgifter för sin tillsyn av den som bedriver tillståndspliktig försäljning enligt 5 kap. 1 § och av den som bedriver anmälningspliktig försäljning enligt 5 kap. 15 §.
För sådan tillsyn som utgör marknadskontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 får avgift för kom- munens verksamhet tas ut endast om det vid kontrollen visar sig att produkten inte uppfyller gällande krav.
94
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
3 §
Folkhälsomyndigheten får ta ut avgifter för sin tillsyn över att tillverkare och importörer av tobaksvaror följer 2 kap. 1, 2 och 6 §§.
Bestämmelser om avgifter för tillsyn som utgör marknadskontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 finns i lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
10kap. 8 §
Det ska inte dömas till ansvar enligt detta kapitel om gärningen kan leda till en sanktionsavgift en- ligt lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
95
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.33Förslag till förordning (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna förordning kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om mark- nadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EU:s marknadskontrollförordning) och lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Förordningen innehåller även bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
Marknadskontrollmyndigheter
2 § I bilaga 1 till denna förordning framgår vilka myndigheter som är marknadskontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknads- kontrollförordning och deras ansvarsområden.
3 § När fler än en marknadskontrollmyndighet delar marknads- kontrollansvaret för produkter som omfattas av samma unionsrätts- akt, ska myndigheterna samordna sina åtgärder om kontrollen avser samma produkt eller om åtgärderna riktar sig mot samma ekono- miska aktör.
Uppgiftsskyldighet
4 § En marknadskontrollmyndighet ska till en annan marknads- kontrollmyndighet lämna de uppgifter som behövs för att den ska kunna utföra sina marknadskontrolluppgifter.
96
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
Centralt samordningskontor
5 § Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll är centralt samordningskontor enligt artikel 10.3 i EU:s marknadskontrollför- ordning.
6 § Det centrala samordningskontoret ska i samråd med berörda myndigheter ta fram underlag och förslag till nationella samordnade ståndpunkter och till Sveriges nationella strategi för marknadskontroll samt överlämna detta till regeringen (Utrikesdepartementet).
Det centrala samordningskontoret ska årligen följa upp den natio- nella strategi som ska upprättas enligt artikel 13 i EU:s marknads- kontrollförordning.
7 § Marknadskontrollmyndigheterna i bilaga 1 till denna förord- ning ska bistå det centrala samordningskontoret med underlag till nationella samordnade ståndpunkter, den nationella strategin och uppföljning av den.
8 § Det centrala samordningskontoret ska administrera det infor- mations- och kommunikationssystem som avses i artikel 34 i EU:s marknadskontrollförordning.
9 § Det centrala samordningskontoret ansvarar för ordförande- skapet och sekretariatsfunktionen i Marknadskontrollrådet.
Marknadskontrollrådet
10 § Vid Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll finns ett råd för marknadskontroll (Marknadskontrollrådet).
Marknadskontrollrådet består av de myndigheter som framgår i bilaga 2 till denna förordning samt Kommerskollegium och Tullverket. Varje myndighet ska meddela det centrala samordningskontoret vem eller vilka som representerar myndigheten i rådet.
Även andra organ än de myndigheter som anges i andra stycket får på inbjudan av Marknadskontrollrådet delta vid möten i rådet.
11 § Marknadskontrollrådet ska besluta en arbetsordning.
97
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
12 § Marknadskontrollrådet ska
1.fungera som ett nationellt samordningsorgan i frågor om mark- nadskontroll,
2.främja samverkan och effektivitet i kontrollen,
3.organisera kontinuerligt erfarenhetsutbyte,
4.ansvara för spridning av allmän information om marknads- kontroll,
5.underlätta allmänhetens och näringslivets kontakter med mark- nadskontrollmyndigheterna, och
6.årligen utarbeta och genomföra en handlingsplan över gemen- samma åtgärder för att uppfylla punkterna
13 § Marknadskontrollrådet ska samråda med och inhämta syn- punkter av betydelse för marknadskontroll från myndigheter och från företrädare för näringsliv, konsumenter och andra intressenter.
14 § Myndigheterna i bilaga 2 till denna förordning ska årligen ut- arbeta och genomföra program för marknadskontroll och följa upp tidigare års program. Myndigheterna ska ge in dessa till det centrala samordningskontoret.
15 § Myndigheterna i bilaga 2 till denna förordning ska informera allmänheten om sin verksamhet och lämna motsvarande information till det centrala samordningskontoret.
Systemet för snabbt informationsutbyte
16 § Konsumentverket ska ansvara för att lämna information till Europeiska kommissionen i systemet för snabbt informationsutbyte (Safety Gate) enligt artikel 19.1 och artikel 20 i EU:s marknads- kontrollförordning.
Marknadskontrollmyndigheterna i bilaga 1 till denna förordning ska lämna Konsumentverket den information som verket behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt första stycket.
Information enligt första och andra styckena ska lämnas utan dröjsmål.
98
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden
17 § Tullverkets uppgifter och befogenheter för kontroll av pro- dukter som förs in på unionsmarknaden framgår i tullförordningen (2016:287).
Sanktionsavgifter
18 § En sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletter- ande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska betalas till Kammarkollegiet.
Bemyndiganden
19 § Marknadskontrollmyndigheterna i bilaga 1 till denna förord- ning får inom sitt respektive ansvarsområde meddela föreskrifter om sanktionsavgifter enligt 21 § lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
20 § Marknadskontrollmyndigheterna i bilaga 1 till denna förord- ning får inom sitt respektive ansvarsområde meddela föreskrifter om ersättning för kostnader för utförd marknadskontroll enligt 17 § lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
99
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
Bilaga 1
Förteckning över marknadskontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning och deras ansvarsområden.
1.Arbetsmiljöverket är marknadskontrollmyndighet för produk- ter som omfattas av
a) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/42/EG av den
17 maj 2006 om maskiner och om ändring av direktiv 95/16/EG, b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/68/EU av den
15 maj 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av tryckbärande anordningar,
c) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/29/EU av den
26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av enkla tryckkärl,
d) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/34/EU av den
26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer, utom när det gäller elektrisk utrust- ning, och
e) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG och som är avsedd för yrkesmässig användning, eller som kan antas komma att användas yrkesmässigt.
2.Boverket är marknadskontrollmyndighet produkter som om- fattas av
a) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 av den 9 mars 2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och om upphävande av rådets direktiv 89/106/EEG,
b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/33/EU av den
26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om hissar och säkerhetskomponenter till hissar, och
c) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/424 av den 9 mars 2016 om linbaneanläggningar och om upphävande av direktiv 2000/9/EG.
100
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
3.Elsäkerhetsverket är marknadskontrollmyndighet för produk- ter som omfattas av
a) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den
18 juni 2009 om leksakers säkerhet när det gäller produkternas elekt- riska egenskaper,
b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU av den
26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet,
c) Europarlamentets och rådets direktiv 2014/34/EU av den
26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer och som utgör elektrisk utrustning, d) Europarlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU av den
26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser,
e) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den
16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphäv- ande av direktiv 1999/5/EG i fråga om radioutrustnings egenskaper när det gäller elsäkerhet, och
f) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG när det gäller gasrelaterade risker som orsakas av faror av elektriskt eller elektro- magnetiskt ursprung.
4.Folkhälsomyndigheten är marknadskontrollmyndighet för pro- dukter som omfattas av
a) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaks- varor och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/ 37/EG.
5.Kemikalieinspektionen är marknadskontrollmyndighet för produkter som omfattas av
a) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2003/2003 av den 13 oktober 2003 om gödselmedel,
101
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
b)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 648/2004 av den 31 mars 2004 om tvätt- och rengöringsmedel,
c)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1021 av den 20 juni 2019 om långlivade organiska föroreningar,
d)Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/42/EG av den 21 april 2004 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska fören- ingar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa färger och lacker samt produkter för fordonsreparationslackering och om ändring av direktiv 1999/13/EG,
e)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphäv- ande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens för- ordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kom- missionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG,
f)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpack- ning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direk- tiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006,
g)Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet när det gäller produkternas bränn- barhet och kemiska egenskaper,
h)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 av den 16 september 2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet, utom utrustning i fartyg,
i)Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/65/EU av den 8 juni 2011 om begränsning av användning av vissa farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning,
j)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och använd- ning av biocidprodukter,
k)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 av den 16 april 2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006, utom utrustning i fartyg, och
102
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
l)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/852 av den 17 maj 2017 om kvicksilver och om upphävande av förordning (EG) nr 1102/2008.
6.Konsumentverket är marknadskontrollmyndighet för produk- ter som omfattas av
a) Rådets direktiv 69/493/EEG av den 15 december 1969 om till- närmning av medlemsstaternas lagstiftning om kristallglas,
b) Europaparlamentets och rådets direktiv 94/11/EG av den 23 mars 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författ- ningar beträffande märkning av material som används i huvudbestånds- delarna av skodon som saluförs i detaljistledet,
c) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den
18 juni 2009 om leksakers säkerhet, i den utsträckning någon annan myndighet inte utpekas som ansvarig,
d) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 66/2010 av den 25 november 2009 om ett
e) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textil- produkter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG, och
f) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 om personlig skyddsutrustning och som är avsedda för privat bruk, eller som kan antas komma att användas för privat bruk i inte obe- tydlig omfattning.
7.Läkemedelsverket är marknadskontrollmyndighet för produk- ter som omfattas av
a) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/79/EG av den
27 oktober 1998 om medicintekniska produkter för in
b) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1223/2009 av den 30 november 2009 om kosmetiska produkter, utom avseende brandfarliga och explosiva varors egenskaper, utsläppande och till- handahållande på marknaden,
103
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
c)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/745 av den 5 april 2017 om medicintekniska produkter, om ändring av direk- tiv 2001/83/EG, förordning (EG) nr 178/2002 och förordning (EG) nr 1223/2009 och om upphävande av rådets direktiv 90/385/EEG och 93/42/EEG, och
d)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/746 av den 5 april 2017 om medicintekniska produkter för in
8.Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är marknads- kontrollmyndighet för produkter som omfattas av
a) Rådets direktiv 75/324/EEG av den 20 maj 1975 om tillnärm- ning av medlemsstaternas lagar och andra författningar beträffande aerosolbehållare,
b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/35/EU av den
16 juni 2010 om transportabla tryckbärande anordningar och om upphävande av rådets direktiv 76/767/EEG, 84/525/EEG, 84/526/ EEG, 84/527/EEG och 1999/36/EG,
c) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/29/EU av den
12 juni 2013 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av pyrotekniska artiklar,
d) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/28/EU av den
26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk, och
e) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bräns- len och om upphävande av direktiv 2009/142/EG, i den utsträckning någon annan myndighet inte utpekas som ansvarig.
9.Naturvårdsverket är marknadskontrollmyndighet för produk- ter som omfattas av
a) Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den
20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall,
b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/53/EG av den
18 september 2000 om uttjänta fordon,
104
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
c)Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/66/EG av den 6 september 2006 om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer och om upphävande av direktiv 91/157/ EEG, och
d)Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/19/EU av den 4 juli 2012 om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elekt- ronisk utrustning (WEEE).
10.Post- och telestyrelsen är marknadskontrollmyndighet för produkter som omfattas av
a) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den
16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upp- hävande av direktiv 1999/5/EG utom radioutrustnings egenskaper när det gäller elsäkerhet.
11.Statens energimyndighet är marknadskontrollmyndighet för produkter som omfattas av
a) Rådets direktiv 92/42/EEG av den 21 maj 1992 om effektivi- tetskrav för nya värmepannor som eldas med flytande eller gasfor- migt bränsle,
b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den
21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter,
c) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller driv- medelseffektivitet och andra väsentliga parametrar,
d) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU.
12.Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll är marknads- kontrollmyndighet för produkter som omfattas av
a) Rådets direktiv 75/107/EEG av den 19 december 1974 om till- närmning av medlemsstaternas lagstiftning om flaskor som tjänar som mätbehållare,
b) Rådets direktiv 76/211/EEG av den 20 januari 1976 om till- närmning av medlemsstaternas lagstiftning om färdigförpackning av vissa varor efter vikt eller volym,
105
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
c)Rådets direktiv 80/181/EEG av den 20 december 1979 om till- närmning av medlemsstaternas lagstiftning för måttenheter och om upphävande av direktiv 71/354/EEG,
d)Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/45/EG av den 5 september 2007 om fastställande av bestämmelser för färdigför- packade varors nominella mängder, om upphävande av rådets direk- tiv 75/106/EEG och 80/232/EEG samt om ändring av rådets direk- tiv 76/211/EEG,
e)Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/34/EG av den 23 april 2009 om gemensamma föreskrifter för både mätdon och metrologiska kontrollmetoder,
f)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/31/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av
g)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/32/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av mätinstrument.
13.Transportstyrelsen är marknadskontrollmyndighet för pro- dukter som omfattas av
a) Rådets direktiv 70/157/EEG av den 6 februari 1970 om till- närmning av medlemsstaternas lagstiftning om tillåten ljudnivå och avgassystemet för motorfordon,
b) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG av den
13 oktober 1998 om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av rådets direktiv 93/12/EEG,
c) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/14/EG av den 8 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus, d) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/64/EG av den
26 oktober 2005 om typgodkännande av motorfordon med avseende på återanvändning,
e) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/40/EG av den
17 maj 2006 om utsläpp från luftkonditioneringssystem i motorfor- don och om ändring av rådets direktiv 70/156/EEG,
106
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
f)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 av den 20 juni 2007 om typgodkännande av motorfordon med avse- ende på utsläpp från lätta personbilar och lätta nyttofordon (Euro 5 och Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon,
g)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 78/2009 av den 14 januari 2009 om typgodkännande av motorfordon med av- seende på skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter, om ändring av direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiven 2003/102/EG och 2005/66/EG,
h)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 79/2009 av den 14 januari 2009 om typgodkännande av vätgasdrivna motorfor- don och om ändring av direktiv 2007/46/EG,
i)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 595/2009 av den 18 juni 2009 om typgodkännande av motorfordon och moto- rer vad gäller utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon samt om ändring av förordning (EG) nr 715/2007 och direktiv 2007/46/EG och om upp- hävande av direktiven 80/1269/EEG, 2005/55/EG och 2005/78/EG,
j)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 661/2009 av den 13 juli 2009 om krav för typgodkännande av allmän säkerhet hos motorfordon och deras släpvagnar samt av de system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för dem,
k)Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 av den 16 september 2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet och som utgör utrustning i fartyg,
l)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 av den 5 februari 2013 om godkännande och marknadskontroll av jordbruks- och skogsbruksfordon,
m)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 av den 15 januari 2013 om godkännande av och marknadskontroll för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar,
n)Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/53/EU av den 20 november 2013 om fritidsbåtar och vattenskotrar och om upp- hävande av direktiv 94/25/EG,
o)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/90/EU av den 23 juli 2014 om marin utrustning och om upphävande av rådets direktiv 96/98/EG,
107
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
p)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 av den 16 april 2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006 och som utgör utrustning i fartyg,
q)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 540/2014 av den 16 april 2014 om motorfordons ljudnivå och om utbytesljud- dämpningssystem och om ändring av direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiv 70/157/EEG,
r)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1628 av den 14 september 2016 om krav för utsläppsgränser vad gäller gas- och partikelformiga föroreningar samt typgodkännande av förbrän- ningsmotorer för mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg, om ändring av förordningarna (EU) nr 1024/ 2012 och (EU) nr 167/2013 samt om ändring och upphävande av direktiv 97/68/EG,
s)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/858 av den 30 maj 2018 om godkännande av och marknadskontroll över motorfordon och släpfordon till dessa fordon samt av system, kom- ponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon, om ändring av förordningarna (EG) nr 715/2007 och (EG) nr 595/2009 samt om upphävande av direktiv 2007/46/EG, och
t)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2018/1139 av den 4 juli 2018 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 2111/2005, (EG) nr 1008/2008, (EU) nr 996/2010, (EU) nr 376/2014 och direktiv 2014/30/EU och 2014/53/EU, samt om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 552/2004 och (EG) nr 216/2008 och rådets förordning (EEG) nr 3922/91.
108
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
Bilaga 2
Förteckning över myndigheter som enligt 10 § ingår i Marknads- kontrollrådet
Arbetsmiljöverket
Boverket
Elsäkerhetsverket
Folkhälsomyndigheten
Inspektionen för vård och omsorg
Kemikalieinspektionen
Konsumentverket
Läkemedelsverket
Myndigheten för press, radio och tv
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap
Naturvårdsverket
Post- och telestyrelsen
Socialstyrelsen
Statens energimyndighet
Strålsäkerhetsmyndigheten
Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
Transportstyrelsen
109
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.34Förslag till förordning om ändring i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljöförordningen (1977:1166) att 15 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
15 §16
Tillsynsmyndigheten ska genom åtgärder som avses i 7 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) verka för en tillfredsställande arbets- miljö. Tillsynen ska inriktas på att bevaka att arbetsgivarna planerar och bedriver sin verksamhet så att arbetsmiljökraven tillgodoses. Vid tillsynen ska en helhetsbedömning eftersträvas.
Tillsynsmyndigheten ska göra anmälan till Konsumentombuds- mannen om den finner att det finns skäl för ingripande enligt mark- nadsföringslagen (2008:486) mot marknadsföring som riktas till arbets- givare.
I fråga om arbete som utförs i hemmet ska inspektionsbesök ske endast på begäran av den arbetsgivare eller arbetstagare som berörs, eller om det finns någon annan särskild anledning till det. Motsvar- ande ska gälla för arbete som utförs av den som driver verksamhet utan arbetstagare eller utan att ha annan arbetstagare anställd än familjemedlem.
I fråga om tillsyn på fartyg gäller bestämmelser i fartygssäker- hetslagen (2003:364) och med stöd av lagen meddelade föreskrifter i stället för vad som sägs i denna förordning.
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s
16Senaste lydelse 2008:514.
110
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
marknadskontrollförordning och med stöd av lagen meddelade före- skrifter i stället för vad som sägs i denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
111
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.35Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1992:1094) om av- gifter vid Kronofogdemyndigheten att 3 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
3 §17
Någon avgift tas inte ut, om
1.ansökan avvisas,
2.ansökan inte föranleder någon verkställighetsåtgärd till följd av att sökanden inte betalar förskott som Kronofogdemyndigheten be- gär enligt 4 § första eller andra stycket,
3.målet redovisas utan någon utredningsåtgärd därför att gälde- nären är försatt i konkurs eller har beviljats skuldsanering eller F- skuldsanering, eller
4.utmätning går åter enligt 3 kap. 8 § tredje stycket konkurslagen (1987:672).
Någon avgift tas heller inte ut vid handräckning enligt
– 34 a § skogsvårdslagen (1979:429),
– 5 kap. 10 eller 17 § konkurrenslagen (2008:579),
– 3 § andra stycket lagen (2010:1010) om kreditvärderingsinstitut,
– 3 kap. 1 § andra stycket lagen (2013:287) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om
– 13 § lagen (2013:388) om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler,
– 4 kap. 8 § lagen (2016:1306) |
– 4 kap. 8 § lagen (2016:1306) |
med kompletterande bestämmel- |
med kompletterande bestämmel- |
ser till EU:s marknadsmissbruks- |
ser till EU:s marknadsmissbruks- |
förordning, eller |
förordning, |
– 3 § lagen (2017:244) om kon- |
– 3 § lagen (2017:244) om kon- |
troller och inspektioner på plats |
troller och inspektioner på plats |
av Europeiska byrån för bedrägeri- |
av Europeiska byrån för bedrägeri- |
bekämpning. |
bekämpning, eller |
17Senaste lydelse 2017:249.
112
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
– 10 § lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
113
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.36Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:1066) om måttenheter, mätningar och mätdon
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1993:1066) om mått- enheter, mätningar och mätdon18
dels att 7 a och 7 b §§ ska upphöra att gälla, dels att 7 och 8 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
7§19
Tillsyn över att lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon samt föreskrifter meddelade med stöd av lagen följs utövas av
1.Livsmedelsverket och den kommunala nämnd som utövar offentlig kontroll när det gäller föreskrifter om färdigförpackade livsmedel, och
2.Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, när det gäller föreskrifter i övrigt.
Bestämmelser om sådan tillsyn och om sanktionsavgift finns i 5– 6 a §§ lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon
Bestämmelser om sådan tillsyn som innebär marknadskontroll en- ligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknads- kontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direk- tiv 2004/42/EG och förordning- arna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och sanktionsavgifter finns i lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
18Senaste lydelse av
7a § 2016:331
7b § 2016:331
19Senaste lydelse 2016:331.
114
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
8§20
Styrelsen för ackreditering och |
Styrelsen för ackreditering och |
teknisk kontroll får besluta om |
teknisk kontroll får besluta om |
avgifter för kontroll av mätdon |
avgifter för kontroll av mätdon |
och färdigförpackade varor som |
och färdigförpackade varor som |
omfattas av styrelsens tillsyn. Av- |
omfattas av styrelsens tillsyn. |
gifterna ska bestämmas så att de |
Föreskrifter om sådana avgifter |
täcker kostnaderna för denna till- |
meddelas av styrelsen efter sam- |
syn. Föreskrifter om sådana av- |
råd med Ekonomistyrningsverket. |
gifter meddelas av styrelsen efter |
|
samråd med Ekonomistyrnings- |
|
verket. |
|
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
20Senaste lydelse 2016:331.
115
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.37Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:670) om märkning av skor
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1995:670) om märk- ning av skor att det ska införas en ny paragraf, 5 a §, och närmast före 5 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Marknadskontroll |
|
5 a § |
|
Vid tillsyn som innebär mark- |
|
nadskontroll enligt Europaparla- |
|
mentets och rådets förordning (EU) |
|
2019/1020 av den 20 juni 2019 |
|
om marknadskontroll och överens- |
|
stämmelse för produkter och om |
|
ändring av direktiv 2004/42/EG |
|
och förordningarna (EG) nr 765/ |
|
2008 och (EU) nr 305/2011 gäller |
|
lagen (2021:000) med kompletter- |
|
ande bestämmelser till EU:s mark- |
|
nadskontrollförordning och med |
|
stöd av lagen meddelade föreskrif- |
|
ter i stället för vad som sägs i 7 och |
|
8 §§. |
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
116
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.38Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:940) om av- gifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken att 8 kap. 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
8kap. 2 §21
En myndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov i samband med tillsyn i fråga om kemiska produkter, biotek- niska organismer och varor enligt 14 kap. miljöbalken ska ersättas av den vars verksamhet provtagningen avser, om inte 26 kap. 22 b § 2 miljöbalken är tillämplig.
Vid sådan kontroll som avses i
26 kap. 30 § 2 miljöbalken gäller det som anges i artikel 15 i Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 i stället för första stycket.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
21Senaste lydelse 2011:26.
117
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.39Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:944) om för- bud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter att 22 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
22§22
Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljö- tillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap. 4,
Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/ 1020 av den 20 juni 2019 om mark- nadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förord- ningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordning- en finns i förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning samt bestämmelser om mark- nadskontroll i övrigt.
22Senaste lydelse 2020:639.
118
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.40Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1709) om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:1709) om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner23
dels att 7 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 7 § ska utgå,
dels att det ska införas en ny paragraf, 8 a §, med följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
8 a § |
|
Kommuner ska inom sitt an- |
|
svarsområde enligt 8 § utföra de |
|
uppgifter som ankommer på en |
|
marknadskontrollmyndighet enligt |
|
artiklarna 11.1 a) och b), 11.2 och |
|
3, 17 och 18 i Europaparlamentets |
|
och rådets förordning (EU) 2019/ |
|
1020 av den 20 juni 2019 om mark- |
|
nadskontroll och överensstämmelse |
|
för produkter och om ändring av |
|
direktiv 2004/42/ EG och förord- |
|
ningarna (EG) nr 765/2008 och |
|
(EU) nr 305/2011. |
|
När kommuner utför uppgifter |
|
enligt första stycket som innebär |
|
kontroll av att en produkt som |
|
tillhandahålls på marknaden upp- |
|
fyller gällande krav i harmoniserad |
|
produktlagstiftning, ska de till ut- |
|
pekad marknadskontrollmyndighet |
|
lämna de uppgifter som behövs för |
|
att marknadskontrollmyndigheten |
|
ska kunna fullgöra sina uppgifter |
|
enligt artiklarna 16, 19, 20 och 34 |
|
i förordning (EU) 2019/1020. |
23Senaste lydelse av 7 § 2018:100.
120
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten i andra stycket.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
121
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.41Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:1084) om buller från viss utomhusutrustning
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2001:1084) om buller från viss utomhusutrustning att det ska införas en ny paragraf, 9 a §, med följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
9 a § |
|
Kommuner ska inom sitt an- |
|
svarsområde enligt 9 § utföra de |
|
uppgifter som ankommer på en |
|
marknadskontrollmyndighet enligt |
|
artiklarna 11.1 a) och b), 11.2 och |
|
3, 17 och 18 i Europaparlamentets |
|
och rådets förordning (EU) 2019/ |
|
1020 av den 20 juni 2019 om |
|
marknadskontroll och överensstäm- |
|
melse för produkter och om ändring |
|
av direktiv 2004/42/EG och för- |
|
ordningarna (EG) nr 765/2008 |
|
och (EU) nr 305/2011. |
|
När kommuner utför uppgifter |
|
enligt första stycket som innebär |
|
kontroll av att en produkt som |
|
tillhandahålls på marknaden upp- |
|
fyller gällande krav i harmoniserad |
|
produktlagstiftning, ska de till ut- |
|
pekad marknadskontrollmyndighet |
|
lämna de uppgifter som behövs för |
|
att marknadskontrollmyndigheten |
|
ska kunna fullgöra sina uppgifter |
|
enligt artiklarna 16, 19, 20 och 34 |
|
i förordning (EU) 2019/1020. |
122
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten i andra stycket.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
123
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.42Förslag till förordning om upphävande
av förordningen (2004:13) om
Härigenom föreskrivs att förordningen (2004:13) om
124
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.43Förslag till förordning om ändring i förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2005:220) om retur- system för plastflaskor och metallburkar att 12 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
12§24
Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljö- tillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 26 kap. 3 § tredje stycket miljöbalken och 2 kap. 25 § miljötillsynsförordningen.
Bestämmelser om straff finns i 29 kap. miljöbalken. Bestämmelser om marknads-
kontroll finns i Europaparlamen- tets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstäm- melse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordning- en finns i förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning samt bestämmelser om mark- nadskontroll i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
24Senaste lydelse 2020:699.
125
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.44Förslag till förordning om ändring i bilskrotningsförordningen (2007:186)
Härigenom föreskrivs i fråga om bilskrotningsförordningen (2007:186) att 48 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
48§25
Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljö- tillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 26 kap. 3 § tredje stycket miljöbalken samt 2 kap. 4, 29 och 30 §§ miljötillsynsför- ordningen.
Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i Europaparlamen- tets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstäm- melse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordning- en finns i förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning samt bestämmelser om mark- nadskontroll i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
25Senaste lydelse 2020:643.
126
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.45Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:951) med instruktion för Post-
och telestyrelsen
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:951) med in- struktion för Post- och telestyrelsen att 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
4§26
Post- och telestyrelsen har till uppgift att
1.främja tillgången till säkra och effektiva elektroniska kommu- nikationer, inbegripet att se till att samhällsomfattande tjänster finns tillgängliga, och att främja tillgången till ett brett urval av elektroniska kommunikationstjänster,
2.främja utbyggnaden av och följa tillgången till bredband och mobiltäckning i alla delar av landet, inbegripet att skapa förutsätt- ningar för samverkan mellan myndigheter som kan bidra till utbygg- naden av bredband,
3.svara för att möjligheterna till radiokommunikation och andra användningar av radiovågor utnyttjas effektivt,
4.svara för att nummer ur nationella nummerplaner utnyttjas på ett effektivt sätt,
5.främja en effektiv konkurrens,
6.övervaka pris- och tjänsteutvecklingen,
7.bedriva informationsverksamhet riktad till konsumenter,
8.följa utvecklingen när det gäller säkerhet vid elektronisk kom- munikation och uppkomsten av eventuella miljö- och hälsorisker,
9.pröva frågor om tillstånd och skyldigheter, fastställa och ana- lysera marknader samt utöva tillsyn och pröva tvister enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,
10.meddela föreskrifter enligt förordningen (2003:396) om elek- tronisk kommunikation,
11.upprätta och offentliggöra planer för frekvensfördelning till ledning för radioanvändningen samt offentliggöra information av allmänt intresse om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen,
26Senaste lydelse 2019:1061.
127
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
12.tillhandahålla information om frekvensanvändning till Euro- peiska radiokommunikationskontorets frekvensinformationssystem (EFIS),
13. vara marknadskontrollmyn- |
13. vara marknadskontrollmyn- |
||
dighet enligt radioutrustningslagen |
dighet |
enligt |
förordningen |
(2016:392), |
(2021:000) med |
kompletterande |
|
|
bestämmelser till EU:s marknads- |
||
|
kontrollförordning samt bestämmel- |
||
|
ser om marknadskontroll i övrigt, |
||
14.vara tillsynsmyndighet enligt lagen (2016:561) med komplet- terande bestämmelser till EU:s förordning om elektronisk identifi- ering och ge stöd och information till myndigheter och enskilda när det gäller betrodda tjänster,
15.följa utvecklingen när det gäller toppdomäner med geografiska namn som har anknytning till Sverige,
16.vara tillsynsmyndighet enligt lagen (2006:24) om nationella toppdomäner för Sverige på internet samt meddela föreskrifter en- ligt förordningen (2006:25) om nationella toppdomäner för Sverige på internet,
17.verka för robusta elektroniska kommunikationer och minska risken för störningar, inbegripet att upphandla förstärkningsåtgär- der, och verka för ökad krishanteringsförmåga,
18.verka för ökad nät- och informationssäkerhet i fråga om elek- tronisk kommunikation, genom samverkan med myndigheter som har särskilda uppgifter inom
19.lämna råd och stöd till myndigheter, kommuner och regioner och till företag, organisationer och andra enskilda i frågor om nät- säkerhet,
20.vara tvistlösnings- och tillsynsmyndighet enligt lagen (2016:534) om åtgärder för utbyggnad av bredbandsnät och ansvara för informationstjänsten för utbyggnad av bredbandsnät enligt samma lag, och
21.vara tillsynsmyndighet enligt lagen (2018:1174) om informa- tionssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
128
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.46Förslag till förordning om ändring i förordningen (2008:245) om kemiska produkter och biotekniska organismer
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2008:245) om kemiska produkter och biotekniska organismer att 34 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
34§27
Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljö- tillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap. 4, 21, 22 och
Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i Europaparlamen- tets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstäm- melse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordning- en finns i förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning samt bestämmelser om mark- nadskontroll i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
27Senaste lydelse 2020:706.
129
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.47Förslag till förordning om ändring i fordonsförordningen (2009:211)
Härigenom föreskrivs i fråga om fordonsförordningen28 (2009:211) dels att 1 kap. 9 och 10 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 3 kap. 9 a § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
3kap.
9a §29
Nationellt typgodkännande för |
Nationellt typgodkännande för |
||
system, komponenter och sepa- |
system, komponenter och sepa- |
||
rata tekniska enheter meddelas |
rata tekniska enheter meddelas |
||
på grundval av provning som har |
på grundval av provning som har |
||
utförts av ett provningsorgan som |
utförts av ett provningsorgan som |
||
ackrediterats enligt Europaparla- |
ackrediterats enligt Europaparla- |
||
mentets och rådets förordning |
mentets |
och rådets |
förordning |
(EG) nr 765/2008 av den 9 juli |
(EG) nr 765/2008 av den 9 juli |
||
2008 om krav för ackreditering |
2008 om krav för ackreditering |
||
och marknadskontroll i samband |
och upphävande av |
förordning |
|
med saluföring av produkter och |
(EEG) |
nr 339/93 |
och lagen |
upphävande av förordning (EEG) |
(2011:791) om ackreditering och |
||
nr 339/93 och lagen (2011:791) |
teknisk kontroll, eller av ett prov- |
||
om ackreditering och teknisk |
ningsorgan som ackrediterats i |
||
kontroll, eller av ett provnings- |
motsvarande ordning i något annat |
||
organ som ackrediterats i mot- |
land inom Europeiska ekono- |
||
svarande ordning i något annat |
miska samarbetsområdet |
||
land inom Europeiska ekono- |
|
|
|
miska samarbetsområdet. |
|
|
|
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
28Senaste lydelse av
1kap. 9 § 2015:933
1kap. 10 § 2015:933.
29Senaste lydelse 2011:812.
130
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.48Förslag till förordning om ändring i offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641)
Härigenom föreskrivs att bilagan till offentlighets- och sekretess- förordningen (2009:641) ska ha följande lydelse.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
Bilaga30
Verksamheten består i |
Särskilda begränsningar i |
|
sekretessen |
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
119. tillsyn enligt produktsäker- |
sekretessen |
enligt |
9 § |
första |
||
hetslagen (2004:451) |
|
stycket 1 gäller inte, om intresset |
||||
|
|
|
av allmän kännedom om förhåll- |
|||
|
|
|
ande som rör risk för skada på per- |
|||
|
|
|
son har sådan vikt att uppgiften |
|||
|
|
|
bör lämnas ut |
|
|
|
121. tillsyn |
enligt |
lagen |
sekretessen |
enligt |
9 § |
första |
(1998:1707) |
om åtgärder |
mot |
stycket 1 gäller inte vid tillsyn |
|||
buller och avgaser från mobila |
över produktsäkerheten hos varor |
|||||
maskiner |
|
|
som är avsedda för konsumenter |
|||
|
|
|
eller kan antas komma att använ- |
|||
|
|
|
das av konsumenter, om intres- |
|||
set av allmän kännedom om för- hållande som rör risk för skada på person har sådan vikt att upp- giften bör lämnas ut
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
147. stöd |
enligt |
förordningen |
sekretessen gäller endast |
enligt |
(2016:448) om stöd för strateg- |
9 § första stycket 1 sekretessen |
|||
isk användning av spetsteknik för |
gäller inte beslut i ärenden |
|
||
hållbar stadsutveckling |
|
|
||
149. stöd |
enligt |
förordningen |
sekretessen gäller endast |
enligt |
(2016:989) |
om |
statsbidrag till |
9 § första stycket 1 sekretessen |
|
film |
|
|
gäller inte beslut i ärenden |
|
30Senaste lydelse 2020:717. Ändringen innebär bland annat att punkterna 120, 148, 151 och
152tas bort.
131
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
150.utredning och tillsyn hos Patent- och registreringsverket enligt lagen (2016:977) om kollek- tiv förvaltning av upphovsrätt
153. tillsyn |
enligt |
lagen |
(2018:1174) |
om informations- |
|
säkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
162. marknadskontroll enligt lagen |
sekretessen gäller inte beslut i |
(2021:000) med kompletterande |
ärenden. |
bestämmelser till EU:s marknads- |
|
kontrollförordning |
sekretessen enligt 9 § första |
|
stycket 1 gäller inte om intresset av |
|
allmän kännedom om förhållande |
|
som rör människors hälsa och |
|
säkerhet, miljön eller redligheten i |
|
handeln eller ett liknande allmän- |
|
intresse har sådan vikt att upp- |
|
giften bör lämnas ut |
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
132
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.49Förslag till förordning om ändring i förordningen (2009:895) med instruktion för Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2009:895) med in- struktion för Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
att 2 och 9 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
2§31
Myndigheten ska särskilt ansvara för
1.ordningar för bedömning av överensstämmelse/teknisk prov- ning och kontroll, inbegripet att
– i Europeiska unionen (EU), internationellt och nationellt verka för öppna och harmoniserade tekniska kontrollordningar, ackredi- teringssystem och normer för ömsesidigt godtagande av resultat från provningar, certifieringar och andra bevis om överensstämmelse som undanröjer tekniska handelshinder,
– upprätthålla och vidareutveckla öppna, kostnadseffektiva och behovsanpassade ordningar för teknisk kontroll och bedömning av överensstämmelse i övrigt som står i överensstämmelse med princi- perna inom EU och som bidrar till att underlätta internationell handel,
– vara
2.ackrediteringsverksamhet, inbegripet att
– vara nationellt ackrediterings- |
– vara nationellt ackrediterings- |
organ i enlighet med Europaparla- |
organ i enlighet med Europaparla- |
mentets och rådets förordning |
mentets och rådets förordning |
(EG) nr 765/2008 av den 9 juli |
(EG) nr 765/2008 av den 9 juli |
2008 om krav för ackreditering och |
2008 om krav för ackreditering och |
marknadskontroll i samband med |
upphävande av förordning (EEG) |
saluföring av produkter och upp- |
nr 339/93, |
hävande av förordning (EEG) |
|
nr 339/93, |
|
–främja och utveckla ett nationellt system för ackreditering som möter nationell och internationell acceptans,
31Senaste lydelse 2014:1316.
133
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
3. anmälda och utsedda organ, inbegripet att
–anmäla och utöva tillsyn över organ som enligt lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll ska anmälas för uppgifter i samband med bedömning av överensstämmelse enligt bestämmelser som gäller inom EU,
4. samordning av marknadskontroll, inbegripet att
– tillsammans med andra myn- |
– tillsammans med andra myn- |
digheter verka för en effektiv och |
digheter verka för en effektiv och |
behovsanpassad marknadskontroll |
behovsanpassad marknadskontroll |
nationellt och inom EU, bl.a. |
nationellt och inom EU, bl.a. |
genom marknadskontrollrådet och |
genom Marknadskontrollrådet och |
genom tillämpning av Europaparla- |
genom tillämpning av Europaparla- |
mentets och rådets förordning (EG) |
mentets och rådets förordning (EU) |
nr 765/2008, |
2019/1020 av den 20 juni 2019 |
|
om marknadskontroll och över- |
|
ensstämmelse för produkter och om |
|
ändring av direktiv 2004/42/EG |
|
och förordningarna (EG) nr 765/ |
|
2008 och (EU) nr 305/2011, |
|
– vara centralt samordnings- |
|
kontor enligt artikel 10.3 i förord- |
|
ning (EU) 2019/1020, |
5. reglerad mätteknik och ädelmetallkontroll, inbegripet att
–upprätthålla ett behovsanpassat regelverk för reglerad mätteknik till skydd mot oriktiga mängduppgifter vad gäller varor och nyttig- heter samt mot oriktiga angivelser av finhalter hos ädelmetallarbeten, vilket ska syfta till konkurrens på lika villkor, skapa goda förutsätt- ningar för internationell handel samt bidra till en effektiv inre marknad,
–utöva tillsyn och marknadskontroll över produkter inom det egna ansvarsområdet, och
6. riksmätplatser, inbegripet att
–utöva tillsyn över riksmätplatserna så att de uppfyller kraven i internationella standarder.
Myndigheten ska i övrigt bevaka och delta i internationellt sam- arbete inom sina ansvarsområden och se till att de regelverk och rutiner som myndigheten ansvarar för är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag.
134
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
9§32
Vid myndigheten finns ett marknadskontrollråd. Närmare bestämmelser om rådet finns i för- ordningen (2014:1039) om mark- nadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
32Senaste lydelse 2014:1040.
135
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.50Förslag till förordning om ändring i luftfartsförordningen (2010:770)
Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartsförordningen (2010:770) att 13 kap. 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
13kap. 2 §
Till ansvar enligt denna för- ordning döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brotts- balken, luftfartslagen (2010:500) eller annan lag, eller om gärningen utgör överträdelse av ett förelägg- ande eller förbud som förenats med vite.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
136
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.51Förslag till förordning om ändring i förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2010:1075) om brand- farliga och explosiva varor33
dels att 23 och 24 §§ ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 23 § ska lyda ”Information och samråd”.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
33Senaste lydelse av
23§ 2016:380
24§ 2016:380.
137
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.52Förslag till förordning om ändring
i miljötillsynsförordningen (2011:13)
Härigenom föreskrivs i fråga om miljötillsynsförordningen (2011:13)34 dels att 2 kap. 35 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 2 kap. 35 § ska utgå, dels att 1 kap. 4 och 5 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 1 kap. 1 a och 2 a §§, med följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1 kap.
1 a §
Denna förordning innehåller även bestämmelser som komplet- terar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknads- kontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förord- ningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011.
2 a §
I fråga om statliga myndigheters kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning i stället för vad som sägs i 1 och 2 kap. i denna förordning.
34Senaste lydelse av 2 kap. 35 § 2020:647.
138
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
4§35
Bestämmelserna i 26 kap. miljöbalken ska tillämpas vid tillsyn över att de
Av 26 kap.
5§36
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i Europaparlamen- tets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och mark- nadskontroll i samband med salu- föring av produkter och upphäv- ande av förordning (EEG) nr 339/93.
En myndighet som enligt denna förordning utövar tillsyn ska, när bestämmelserna om marknads- kontroll i förordning (EG) nr 765/ 2008 är tillämpliga, utföra de upp- gifter som enligt den förordningen ankommer på en marknadskontroll- myndighet och får inte vidta till- synsåtgärder som strider mot den förordningen.
I den utsträckning det särskilt anges i 2 kap. ska en myndighet dess- utom tillämpa förordning (EG) nr 765/2008 genom att
1.inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,
35Senaste lydelse 2011:702.
36Senaste lydelse 2012:864.
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
2.utarbeta program för sin mark- nadskontroll och göra programmen tillgängliga för allmänheten enligt artikel 18.5,
3.underrätta Europeiska kom- missionen och medlemsstater i Euro- peiska unionen enligt artiklarna
18.5och 18.6,
4.tillhandahålla information enligt artiklarna 20.1, 22.1, 22.2 och 23.2,
5.samarbeta med andra enligt artikel 24.1, och
6.delta i den verksamhet som avses i artiklarna 25.3 och 26.2.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
140
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.53Förslag till förordning om ändring i plan- och byggförordningen (2011:338)
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och byggförordningen37 (2011:338)
dels att 8 kap.
dels att 1 kap. 6 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1kap. 6 §38
Med tillsyn avses i denna förordning 1. tillsyn som utövas
a)direkt gentemot den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd, eller
b)i enlighet med bestämmelserna om tillsyn över kommunala beslut och planförelägganden i 11 kap.
bygglagen (2010:900), eller |
|
2. marknadskontroll enligt |
2. marknadskontroll enligt |
a) Europaparlamentets och råd- |
a) Europaparlamentets och råd- |
ets förordning (EG) nr 765/ 2008 |
ets förordning (EU) 2019/1020 |
av den 9 juli 2008 om krav för |
av den 20 juni 2019 om marknads- |
ackreditering och marknadskontroll |
kontroll och överensstämmelse för |
i samband med saluföring av pro- |
produkter och om ändring av direk- |
dukter och upphävande av för- |
tiv 2004/42/EG och förordning- |
ordning (EEG) nr 339/93, |
arna (EG) nr 765/2008 och (EU) |
|
nr 305/2011, |
b)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 av den 9 mars 2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och om upphävande av rådets direktiv 89/106/EG, eller
37Senaste lydelse av
8kap. 3 § 2018:103
9kap. 25 § 2018:103.
38Senaste lydelse 2018:1872.
141
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
c)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/424 av den 9 mars 2016 om linbaneanläggningar och om upphävande av direktiv 2000/9/EG.
1.Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelser- nas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 9 kap. 25 § fortfarande.
142
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.54Förslag till förordning om ändring i förordningen (2011:703) om leksakers säkerhet
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2011:703) om lek- sakers säkerhet39
dels att
dels att rubrikerna närmast före 13, 17, 19 och 20 §§ ska utgå, dels att 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1 §
Denna förordning gäller sådana Denna förordning gäller sådana leksaker som omfattas av lagen leksaker som omfattas av lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. (2011:579) om leksakers säkerhet. Förordningen innehåller också be-
stämmelser om marknadskontroll som kompletterar Europaparlamen- tets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknads- kontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
Termer och uttryck som används i lagen om leksakers säkerhet har samma betydelse i denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
39Senaste lydelse av 20 § 2018:1062.
143
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.55Förslag till förordning om ändring i förordningen (2012:861) om farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2012:861) om farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning att 17 och 34 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
17 §
Om bedömningen av överensstämmelse enligt 13 § visar att ut- rustningen uppfyller kraven, ska tillverkaren förse den färdiga utrust- ningen med
Bestämmelser om |
Bestämmelser om |
ning finns i lagen (2011:791) om |
ning finns i lagen (2011:791) om |
ackreditering och teknisk kontroll |
ackreditering och teknisk kontroll |
samt i artikel 30 i Europaparla- |
samt i artikel 30 i Europaparla- |
mentets och rådets förordning |
mentets och rådets förordning |
(EG) nr 765/2008 av den 9 juli |
(EG) nr 765/2008 av den 9 juli |
2008 om krav för ackreditering |
2008 om krav för ackreditering |
och marknadskontroll i samband |
och upphävande av förordning |
med saluföring av produkter och |
(EEG) nr 339/93. |
upphävande av förordning (EEG) |
|
nr 339/93. |
|
34§40
Bestämmelser om tillsyn finns |
Bestämmelser om tillsyn finns |
i 26 kap. miljöbalken, miljötill- |
i 26 kap. miljöbalken och miljö- |
synsförordningen (2011:13) och |
tillsynsförordningen (2011:13). |
artiklarna
Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap. 4, 21, 22 och
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i Europaparlamen- tets och rådets förordning (EU)
40Senaste lydelse 2020:648.
144
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstäm- melse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordning- en finns i förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning samt bestämmelser om mark- nadskontroll i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
145
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.56Förslag till förordning om ändring i förordningen (2013:850) om
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2013:850) om EU- miljömärket att 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
2 § |
|
Miljömärkning Sverige Aktie- |
Miljömärkning Sverige Aktie- |
bolag är det behöriga organ som |
bolag är det behöriga organ som |
prövar ansökningar om tilldelning |
prövar ansökningar om tilldelning |
av |
av |
för att använda detta (artikel 9) |
för att använda detta (artikel 9). |
samt utför marknadsövervakning |
|
och kontroll av användningen av |
|
|
|
3§41
Vid Miljömärkning Sverige |
Vid Miljömärkning Sverige |
Aktiebolags handläggning av ären- |
Aktiebolags handläggning av ären- |
den som gäller ansökan om till- |
den som gäller ansökan om till- |
delning av |
delning av |
villkoren för att använda detta |
villkoren för att använda detta |
(artikel 9) eller marknadsövervak- |
(artikel 9) tillämpas följande be- |
ning och kontroll av användningen |
stämmelser i förvaltningslagen |
av |
(2017:900): |
tillämpas följande bestämmelser i |
|
förvaltningslagen (2017:900): |
|
–5 § om legalitet, objektivitet och proportionalitet,
–10 § om partsinsyn,
–
–23 § om utredningsansvaret,
–24 § om när man får lämna uppgifter muntligt,
–25 § om kommunikation,
–31 § om dokumentation av beslut,
–32 § om motivering av beslut, och
41Senaste lydelse (2018:1081).
146
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
–33 och 34 §§ om underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till.
Bestämmelserna i 10 och 25 §§ förvaltningslagen hindrar inte att Miljömärkning Sverige Aktiebolag hemlighåller
1. identiteten hos den som enligt artikel 10.2 har framställt ett klagomål som rör en produkt som är märkt med
2. uppgifter som omfattas av sekretessavtal mellan Miljömärk- ning Sverige Aktiebolag och någon annan.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
147
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.57Förslag till förordning om ändring i förordningen (2013:413) om kosmetiska produkter
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2013:413) om kos- metiska produkter att 12 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
12§42
Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljö- tillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap. 4, 23, 31, 34 och 35 §§ miljötillsynsförordningen.
Bestämmelser om avgifter finns i 27 kap. miljöbalken och i för- ordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljö- balken.
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i Europaparlamen- tets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstäm- melse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordning- en finns i förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning samt bestämmelser om mark- nadskontroll i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
42Senaste lydelse 2020:652.
148
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.58Förslag till förordning om ändring i förordningen (2014:425) om bekämpningsmedel
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2014:425) om be- kämpningsmedel att 6 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1kap. 6 §43
Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljö- tillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap. 4,
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i Europaparlamen- tets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstäm- melse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordning- en finns i förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning samt bestämmelser om mark- nadskontroll i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
43Senaste lydelse 2020:693.
149
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.59Förslag till förordning om ändring i förordningen (2014:520) med instruktion för Statens energimyndighet
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2014:520) med in- struktion för Statens energimyndighet att 3 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
3 §44
Statens energimyndighet ska
1.ha ett samlat ansvar för information och för att ta fram under- lag och göra beräkningar i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/ EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1513,
2.vara behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1938 av den 25 oktober 2017 om åtgärder för att säkerställa försörjningstryggheten för gas och om upphävande av förordning (EU) nr 994/2010,
3.till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap vartannat år redovisa ett identifieringsarbete av potentiella europeiska kritiska infrastrukturer inom undersektorerna olja och gas enligt rådets direktiv 2008/114/EG av den 8 december 2008 om identifiering av, och klassificering som, europeisk kritisk infrastruktur och bedöm- ning av behovet att stärka skyddet av denna,
4.vidta åtgärder för att förstärka, utveckla och följa upp insat- serna inom ramen för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU och inom ramen för genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade pro- dukter,
44Senaste lydelse 2019:1304.
150
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
5.fullgöra Sveriges uppgiftsskyldighet enligt kapitel V i avtalet om ett internationellt energiprogram (IEP) som undertecknades i Paris den 18 november 1974 (SÖ 1975:50) och de uppgifter för kris- åtgärder som följer av avtalet,
6.fullgöra de uppgifter som följer av rådets direktiv 2009/119/EG av den 14 september 2009 om skyldighet för medlemsstaterna att inneha minimilager av råolja och/eller petroleumprodukter,
7.bevaka att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 106/2008 av den 15 januari 2008 om ett gemenskapsprogram för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning följs,
8.ansvara för genomförandeåtgärder enligt artikel 4.4 i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om upp- hävande av rådets direktiv 93/76/EEG,
9.främja och bevaka utvecklingen på marknaderna för energi- tjänster och energieffektiva produkter samt uppmärksamma behov av åtgärder för att undanröja hinder som hämmar utvecklingen på dessa marknader i enlighet med vad som anges i artikel 18 i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG,
10.ansvara för årlig uppföljning av kumulativ energibesparing i enlighet med riktlinjer i regeringens plan för genomförande av artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU,
11.se till att informationen om tillgängliga energieffektivitets- mekanismer och de finansiella och rättsliga ramarna tydligt redovisas och sprids till alla berörda marknadsaktörer i enlighet med vad som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU,
12.uppmuntra tillhandahållandet av information till banker och andra finansinstitut om möjligheter att delta i finansieringen av åt- gärder för att förbättra energieffektiviteten i enlighet med vad som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU,
13.i enlighet med vad som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU, tillsammans med berörda aktörer, däribland lokala och regionala myndigheter, främja initiativ för att informera, medvetandegöra och utbilda medborgarna om fördelarna med och de praktiska detaljerna kring åtgärder för att förbättra energieffek- tiviteten,
151
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
14.som kontoföringsmyndighet enligt lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter fullgöra de uppgifter som ankommer på den nationella administratören i kommissionens förordning (EU) nr 389/2013 av den 2 maj 2013 om upprättande av ett unionsregister
ienlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och Europaparlamentets och rådets beslut nr 280/2004/EG och nr 406/2009/EG samt om upphävande av kommissionens förord- ningar (EU) nr 920/2010 och (EU) nr 1193/2011, vilket inkluderar administration av konton för Europeiska unionens system för han- del med utsläppsrätter, konton för Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG av den 23 april 2009 om medlemsstaternas insatser för att minska sina växthusgasutsläpp i enlighet med gemen- skapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020 (ansvarsfördelningsbeslutet) samt konton för Sveriges nationella register under Kyotoprotokollet,
15.som tillsynsmyndighet för ursprungsgarantier för el vara med- lem i Association of Issuing Bodies (AIB) för Sveriges räkning,
16. vara marknadskontroll- |
16. vara |
marknadskontroll- |
myndighet enligt lagen (2018:550) |
myndighet |
enligt förordningen |
med kompletterande bestämmelser |
(2021:000) |
med kompletterande |
till EU:s energimärkningsförord- |
bestämmelser till EU:s marknads- |
|
ning och lagen (2018:551) med |
kontrollförordning samt bestämmel- |
|
kompletterande bestämmelser till |
ser om marknadskontroll i övrigt, |
|
EU:s däckmärkningsförordning, |
|
|
17.vara behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/941 av den 5 juni 2019 om riskberedskap inom elsektorn och om upphävande av direktiv 2005/89/EG, och
18.vid tillämpningen av förordning (EU) 2019/941
a)särskilt samverka med Affärsverket svenska kraftnät i syfte att säkerställa ett effektivt utarbetande och korrekt genomförande av riskberedskapsplaner samt att underlätta förebyggande och utvär- dering av elkriser och informationsutbyte om sådana, och
b)beakta de underlag som Affärsverket svenska kraftnät tar fram enligt förordningen.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
152
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.60Förslag till förordning om upphävande av förordningen (2014:535) om marknadskontroll av textilprodukter
Härigenom föreskrivs att förordningen (2014:535) om marknads- kontroll av textilprodukter ska upphöra att gälla den 16 juli 2021.
153
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.61Förslag till förordning om ändring i förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn45 följande
dels att
dels att rubrikerna närmast före 2, 3 och 5 §§ ska utgå,
dels att rubriken till förordningen samt 1 och
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
|
Förordning om |
Förordning om ömsesidigt |
|
|
marknadskontroll av varor och |
erkännande av varor |
|
|
annan närliggande tillsyn |
|
|
|
1 §46 |
|
|
|
Denna förordning kompletterar följande |
|
||
1. Europaparlamentets och rådets |
1. rådets |
förordning |
(EG) |
förordning (EG) nr 765/2008 av |
nr 2679/98 |
av den 7 december |
|
den 9 juli 2008 om krav för ackre- |
1998 om den inre marknadens sätt |
||
ditering och marknadskontroll i |
att fungera i samband med den |
||
samband med saluföring av pro- |
fria rörligheten för varor mellan |
||
dukter och upphävande av för- |
medlemsstaterna, och |
|
|
ordning (EEG) nr 339/93, såvitt |
|
|
|
avser marknadskontroll av varor, |
|
|
|
2. Europaparlamentets och |
2. Europaparlamentets |
och |
|
rådets förordning (EU) 2019/515 |
rådets förordning (EU) 2019/515 |
||
av den 19 mars 2019 om ömse- |
av den 19 mars 2019 om ömse- |
||
sidigt erkännande av varor som |
sidigt erkännande av varor som |
||
är lagligen saluförda i en annan |
är lagligen saluförda i en annan |
||
medlemsstat och om upphävande |
medlemsstat och om upphävande |
||
av förordning (EG) nr 764/2008, |
av förordning (EG) nr 764/2008. |
||
och |
|
|
|
45Senaste lydelse av 10 § 2020:146.
46Senaste lydelse 2020:146. Ändringen innebär bland annat att punkten 1 tas bort och att num- reringen därefter justeras.
154
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
3. rådets förordning (EG) nr 2679/98 av den 7 december 1998 om den inre marknadens sätt att fungera i samband med den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna.
Förordningen innehåller även andra bestämmelser om marknads- kontroll och om underrättelse- och rådgivningsskyldighet i vissa fall.
Förordningen innehåller även andra bestämmelser om under- rättelse- och rådgivningsskyldig- het i vissa fall.
|
18 § |
|
Kommerskollegium, Styrelsen |
Kommerskollegium ska hålla |
|
för ackreditering och teknisk kontroll |
regeringen och berörda myndig- |
|
och Konsumentverket ska hålla |
heter underrättade om informa- |
|
regeringen och berörda myndig- |
tion av särskild betydelse för |
|
heter underrättade om informa- |
tillämpningen av denna förord- |
|
tion av särskild betydelse för |
ning. |
|
tillämpningen av denna förord- |
|
|
ning. |
|
|
|
19 § |
|
En statlig marknadskontroll- |
En marknadskontrollmyndig- |
|
myndighet ska informera Kom- |
het ska informera Kommerskolle- |
|
merskollegium om det finns anled- |
gium om det finns anledning att |
|
ning att invända mot en harmoni- |
invända mot en harmoniserad stan- |
|
serad standard enligt artikel 11 i |
dard enligt artikel 11 i Europa- |
|
Europaparlamentets |
och rådets |
parlamentets och rådets förord- |
förordning (EU) nr 1025/2012 |
ning (EU) nr 1025/2012 av den |
|
av den 25 oktober 2012 om euro- |
25 oktober 2012 om europeisk |
|
peisk standardisering och om änd- |
standardisering och om ändring |
|
ring av rådets direktiv 89/686/ |
av rådets direktiv 89/686/EEG |
|
EEG och 93/15/EEG samt av |
och 93/15/EEG samt av Europa- |
|
Europaparlamentets |
och rådets |
parlamentets och rådets direktiv |
direktiv 94/9/EG, |
94/25/EG, |
94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, |
95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, |
97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/ |
|
2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/ |
EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG |
|
23/EG och 2009/105/EG samt |
och 2009/105/EG samt om upp- |
|
om upphävande av rådets beslut |
hävande av rådets beslut 87/95/ |
|
155
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
87/95/EEG och Europaparlamen- |
EEG och Europaparlamentets och |
|
tets och rådets beslut 1673/2006/ |
rådets beslut 1673/2006/ EG, eller |
|
EG, eller ett förslag till en sådan |
ett förslag till en sådan standard |
|
standard på den grunden att stan- |
på den grunden att standarden inte |
|
darden inte uppfyller de krav som |
uppfyller de krav som den syftar |
|
den syftar till att uppfylla. |
till att uppfylla. |
|
|
20 § |
|
Kommerskollegium, Styrelsen |
Kommerskollegium ska ge |
|
för ackreditering |
och teknisk |
råd till andra myndigheter om |
kontroll och Konsumentverket ska, |
tillämpningen av denna förord- |
|
inom ramen för sina respektive |
ning. |
|
ansvarsområden, ge råd till andra |
|
|
myndigheter om |
tillämpningen |
|
av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
156
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.62Förslag till förordning om ändring i förordningen (2016:98) om fritidsbåtar och vattenskotrar
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2016:98) om fritids- båtar och vattenskotrar
dels att 12 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 12 § ska utgå, dels att 1 och 15 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det närmast före 13 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Information och samråd” samt att det närmast före 14 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Identifikationskod”.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1 § |
|
Denna förordning gäller sådana |
Denna förordning gäller sådana |
produkter som omfattas av lagen |
produkter som omfattas av lagen |
(2016:96) om fritidsbåtar och |
(2016:96) om fritidsbåtar och |
vattenskotrar. Förordningen inne- |
vattenskotrar. Termer och uttryck |
håller också bestämmelser om mark- |
som används i lagen om fritids- |
nadskontroll som kompletterar |
båtar och vattenskotrar har samma |
Europaparlamentets och rådets för- |
betydelse i denna förordning. |
ordning (EG) nr 765/2008 av den |
|
9 juli 2008 om krav för ackrediter- |
|
ing och marknadskontroll i samband |
|
med saluföring av produkter och |
|
upphävande av förordning (EEG) |
|
nr 339/93. Termer och uttryck |
|
som används i lagen om fritids- |
|
båtar och vattenskotrar har samma |
|
betydelse i denna förordning. |
|
15 § |
|
Transportstyrelsen får med- |
Transportstyrelsen får med- |
dela föreskrifter om avgifter enligt |
dela föreskrifter om avgifter för |
29 § lagen (2016:96) om fritids- |
utfärdande av tillverkarkod och |
båtar och vattenskotrar och före- |
identifikationskod för anmälda |
skrifter om avgifter för utfärdande |
organ enligt 14 §. Sådana avgifter |
av tillverkarkod och identifika- |
får tas ut av de aktörer som an- |
157
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
tionskod för anmälda organ en- ligt 14 §. Sådana avgifter får tas ut av de aktörer som ansvarar för att produkten uppfyller föreskrivna krav när produkten tillhandahålls eller släpps ut på marknaden eller när den tas i bruk. Avgifterna får bestämmas upp till full kostnads- täckning.
svarar för att produkten upp- fyller föreskrivna krav när pro- dukten tillhandahålls eller släpps ut på marknaden eller när den tas i bruk. Avgifterna får bestämmas upp till full kostnadstäckning.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
158
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.63Förslag till förordning om ändring i tullförordningen (2016:287)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullförordningen (2016:287) att 1 kap. 1 § och 4 kap.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1kap. 1 §
I denna förordning finns bestämmelser som kompletterar
–Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen och de förordningar som meddelas med stöd av den förordningen,
–Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013 av den 12 juni 2013 om tullens säkerställande av skyddet för im- materiella rättigheter och upphävande av rådets förordning (EG) nr 1383/2003,
–Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2005 av den 26 oktober 2005 om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur gemenskapen,
– Europaparlamentets och råd- ets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av pro- dukter och upphävande av förord- ning (EEG) nr 339/93, och
–tullagen (2016:253).
Uttryck som används i denna förordning har samma betydelse som i förordning (EU) nr 952/ 2013, förordning (EU) nr 608/ 2013, förordning (EG) nr 1889/ 2005, förordning (EG) nr 765/2008 och tullagen.
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
4kap. 19 §
Tullverket ska utföra de upp- gifter som enligt artiklarna
20 §
Om Tullverket har kostnader |
Om Tullverket har kostnader |
för förvaring, hantering och lik- |
för förvaring, hantering och lik- |
nande på grund av att verket har |
nande på grund av att verket har |
skjutit upp varors övergång till |
skjutit upp varors övergång till |
fri omsättning med stöd av arti- |
fri omsättning med stöd av arti- |
kel 27.3 i förordning (EG) nr 765/ |
kel 26.1 i förordning (EU) 2019/ |
2008, ska kostnaderna ersättas av |
1020, ska kostnaderna ersättas av |
den ansvariga marknadskontroller- |
den ansvariga marknadskontroll- |
ande myndigheten. |
myndigheten. |
21 §
Tullverket får, efter att ha gett de marknadskontrollmyndigheter som ingår i Marknadskontroll- rådet tillfälle att yttra sig, med- dela föreskrifter om verkställig- heten av artiklarna
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
160
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.64Förslag till förordning om ändring i förordningen (2016:363) om elektromagnetisk kompatibilitet
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2016:363) om elek- tromagnetisk kompatibilitet
dels att 13 och
dels att det ska införas en ny paragraf, 15 a §, och en ny rubrik närmast före 15 a § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Sanktioner |
|
15 a § |
|
Vid överträdelser av krav på |
|
produkter eller skyldigheter för en |
|
ekonomisk aktör som regleras i den |
|
harmoniserade produktlagstiftning |
|
som anges i bilaga I till förordning |
|
(EU) 2019/1020, tillämpas 20– |
|
25 §§ i lagen (2021:000) med kom- |
|
pletterande bestämmelser till EU:s |
|
marknadskontrollförordning i stället |
|
för |
1.Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelser- nas ikraftträdande ska sanktionsbestämmelserna i denna lag tillämpas.
161
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.65Förslag till förordning om ändring i radioutrustningsförordningen (2016:394)
Härigenom föreskrivs i fråga om radioutrustningsförordningen (2016:394)
dels att 9 och 10 §§ ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 9 § ska utgå, dels att 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det närmast före 11 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Information och samråd”.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1 § |
|
Denna förordning gäller radio- |
Denna förordning gäller radio- |
utrustning som omfattas av radio- |
utrustning som omfattas av radio- |
utrustningslagen (2016:392). För- |
utrustningslagen (2016:392). |
ordningen innehåller också bestäm- melser om marknadskontroll som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/ 2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknads- kontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
162
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.66Förslag till förordning om ändring i förordningen (2016:770) om marin utrustning
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2016:770) om marin utrustning
dels att 4 § ska upphöra att gälla,
dels att 1 och 3 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det närmast före 7 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Information och samråd” och att det närmast före 10 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Utfärdande av certifikat”.
Nuvarande lydelse |
|
Föreslagen lydelse |
|
1 § |
|
Denna förordning gäller marin |
Denna förordning gäller marin |
|
utrustning som omfattas av lagen |
utrustning som omfattas av lagen |
|
(2016:768) om marin utrustning. |
(2016:768) om marin utrustning. |
|
Förordningen innehåller också be- |
|
|
stämmelser om marknadskontroll |
|
|
som kompletterar Europaparlamen- |
|
|
tets och rådets förordning (EG) |
|
|
nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om |
|
|
krav för ackreditering och mark- |
|
|
nadskontroll i samband med salu- |
|
|
föring av produkter och upphävande |
|
|
av förordning (EEG) nr 339/93. |
|
|
|
3 § |
|
Transportstyrelsen |
utövar |
Transportstyrelsen utövar till- |
marknadskontroll och övrig tillsyn |
syn enligt lagen (2016:768) om |
|
enligt lagen (2016:768) om marin |
marin utrustning. |
|
utrustning och är marknads- |
|
|
kontrollmyndighet enligt |
förord- |
|
ning (EG) nr 765/2008 i fråga om marin utrustning.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
163
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.67Förslag till förordning om ändring i förordningen (2016:1128) om fluorerade växthusgaser
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2016:1128) om fluorerade växthusgaser att 3 och 46 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
3 §
I denna förordning avses med ackrediterat certifieringsorgan en fysisk eller juridisk person som genom att uppfylla kraven i Inter- nationella standardiseringsorganisationens och Internationella elektro- tekniska kommissionens standard för bedömning av överensstäm- melse med allmänna krav på organ som certifierar personer
ISO/IEC 17024:2003) |
|
|
|
|
|
1. är |
ackrediterad |
enligt |
1. är |
ackrediterad |
enligt |
Europaparlamentets och |
rådets |
Europaparlamentets och |
rådets |
||
förordning (EG) nr 765/2008 av |
förordning (EG) nr 765/2008 av |
||||
den 9 juli 2008 om krav för ackre- |
den 9 juli 2008 om krav för ackre- |
||||
ditering |
och marknadskontroll i |
ditering och upphävande av för- |
|||
samband med saluföring av pro- |
ordning |
(EEG) nr 339/93 och |
|||
dukter och upphävande av förord- |
lagen (2011:791) om ackreditering |
||||
ning (EEG) nr 339/93 och lagen |
och teknisk kontroll, eller |
|
|||
(2011:791) om ackreditering och |
|
|
|
||
teknisk kontroll, eller |
|
|
|
|
|
2.i ett annat land i Europeiska unionen eller Europeiska eko- nomiska samarbetsområdet eller i Turkiet är ett certifieringsorgan som
a) har ackrediterats av ett ackrediteringsorgan som uppfyller kraven i Internationella standardiseringsorganisationens och Inter- nationella elektrotekniska kommissionens standard för bedömning av överensstämmelse med allmänna krav på ackrediteringsorgan som ackrediterar organ för bedömning av överensstämmelse (ISO/IEC 17011:2004), eller
b) på annat sätt visar att motsvarande kvalitetskrav är uppfyllda i fråga om oberoende och teknisk och yrkesmässig kompetens, om de uppgifter som personen ska fullgöra avser sådant som krävs för att första gången släppa ut en produkt på marknaden.
164
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
46§47
Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljö- tillsynsförordningen (2011:13).
Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap. 4, 21, 27 och
Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i Europaparlamen- tets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstäm- melse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordning- en finns i förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning samt bestämmelser om mark- nadskontroll i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
47Senaste lydelse 2020:655.
165
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.68Förslag till förordning om ändring i förordningen (2016:1129) om ozonnedbrytande ämnen
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2016:1129) om ozon- nedbrytande ämnen att 15 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
15 §48
Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljö- tillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 2 kap. 4, 21, 27 och
Bestämmelser om avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.
Bestämmelser om marknads- kontroll finns i Europaparlamen- tets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstäm- melse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/ EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 och i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Bestämmelser om fördelningen av marknadskontrollansvaret för produkter som regleras i förordning- en finns i förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning samt bestämmelser om mark- nadskontroll i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
48Senaste lydelse 2020:656.
166
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.69Förslag till förordning om ändring
i elsäkerhetsförordningen (2017:218)
Härigenom föreskrivs i fråga om elsäkerhetsförordningen (2017:218) dels att 40 § ska upphöra att gälla,
dels att det närmast före 41 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Information och samråd”.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
167
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
1.70Förslag till förordning om ändring i förordningen (2018:127) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2018:127) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skydds- utrustning
dels att
dels att rubrikerna närmast före 2 och 4 §§ ska utgå, dels att 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1 § |
|
Denna förordning innehåller |
Denna förordning innehåller |
bestämmelser i anslutning till |
bestämmelser som kompletterar |
lagen (2018:125) med kompletter- |
Europaparlamentets och rådets |
ande bestämmelser till EU:s för- |
förordning (EU) nr 2016/425 av |
ordning om personlig skyddsutrust- |
den 9 mars 2016 om personlig |
ning. Förordningen innehåller |
skyddsutrustning och om upp- |
också bestämmelser som komplet- |
hävande av rådets direktiv 89/686/ |
terar Europaparlamentets och råd- |
EEG (EU:s förordning om per- |
ets förordning (EU) nr 2016/425 |
sonlig skyddsutrustning). |
av den 9 mars 2016 om personlig |
|
skyddsutrustning och om upp- |
|
hävande av rådets direktiv 89/686/ |
|
EEG (EU:s förordning om per- sonlig skyddsutrustning).
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
168
SOU 2020:49 |
Författningsförslag |
1.71Förslag till förordning om ändring i förordningen (2018:1179) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2018:1179) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar
dels att
dels att rubrikerna närmast före 2 och 8 §§ ska utgå, dels att 1 och 7 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
|
Föreslagen lydelse |
|
|
|
1 § |
|
I denna förordning finns be- |
I denna förordning finns be- |
||
stämmelser i anslutning till lagen |
stämmelser som kompletterar |
||
(2018:1178) med kompletterande |
Europaparlamentets och rådets |
||
bestämmelser till EU:s förordning |
förordning (EU) 2016/426 av den |
||
om gasanordningar. Förordningen |
9 mars 2016 om anordningar för |
||
innehåller också bestämmelser som |
förbränning av gasformiga bräns- |
||
kompletterar Europaparlamentets |
len och om upphävande av direk- |
||
och |
rådets förordning |
(EU) |
tiv 2009/142/EG (EU:s förord- |
2016/426 av den 9 mars 2016 om |
ning om gasanordningar). |
||
anordningar för förbränning av |
|
||
gasformiga bränslen och om upp- |
|
||
hävande av direktiv 2009/142/EG |
|
||
(EU:s förordning om gasanord- |
|
||
ningar). |
|
|
|
|
|
7 § |
|
Marknadskontrollmyndigheter- |
En marknadskontrollmyndighet |
||
na ska på sina respektive områden |
ska fullgöra de uppgifter som an- |
||
fullgöra de uppgifter som ankom- |
kommer på medlemsstaterna en- |
||
mer |
på medlemsstaterna |
enligt |
ligt artiklarna 37.6, 37.8, 38.1, 38.2, |
artiklarna 37.6, 37.8, 38.1, 38.2, |
39.1, 39.3, 39.4 och 40 i EU:s för- |
||
39.1, 39.3, 39.4 och 40 i EU:s |
ordning om gasanordningar. |
||
förordning om gasanordningar. |
|
||
169
Författningsförslag |
SOU 2020:49 |
Om en marknadskontrollmyndighet för Sveriges räkning invänt mot ett beslut som en marknadskontrollmyndighet i en annan med- lemsstat har fattat om en anordning eller ett tillbehör ska den svenska marknadskontrollmyndigheten skyndsamt informera regeringen.
Denna förordning träder i kraft den 16 juli 2021.
170
2Utredningens uppdrag och arbete
2.1Utredningens uppdrag
Utredningen ska enligt kommittédirektivet (dir. 2019:30, bilaga 1) utreda behovet av kompletterande bestämmelser till Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EU:s marknadskontrollförordning). Syftet med utredningen är att förordningen ska kunna tillämpas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt som stärker marknadskontrollen inom Sverige och EU.
Utredningen ska bland annat
•göra en översyn av den svenska sektorslagstiftning som komplet- terar och genomför den unionslagstiftning som anges i bilaga I till förordningen,
•analysera om förordningen medför behov av ändringar eller kom- pletteringar i offentlighets- och sekretesslagstiftningen,
•föreslå vilka myndigheter som ska utöva marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning och fastställa ansvarsfördel- ningen mellan dem,
•analysera hur bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförord- ning om ett centralt samordningskontor kan kompletteras i svensk rätt, bland annat för att tillgodose en effektiv samordning mellan berörda myndigheter,
171
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2020:49 |
•föreslå vilka befogenheter som statliga marknadskontrollmyndig- heter ska ha och ta ställning till hur befogenheterna ska tilldelas och utövas,
•analysera vilka sanktionsbestämmelser som behöver införas för att följa kravet på sanktioner vid överträdelser av EU:s marknads- kontrollförordning och den unionslagstiftning som anges i bilaga II till förordningen, och
•föreslå vilken myndighet som ska vara ansvarig för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden enligt EU:s mark- nadskontrollförordning, och
•analysera vilka befogenheter och sanktionsmöjligheter som kom- muner ska ha i sådan verksamhet som innebär kontroll av pro- dukter.
Utredningen ska slutligen, i mån av tid, se över reglerna om
Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 augusti 2020.
2.22016 års marknadskontrollutredning
Utgångspunkter
Enligt kommittédirektivet ska utredningen i sitt arbete beakta 2016 års marknadskontrollutrednings betänkande Marknadskontrollmyn- digheter – befogenheter och sanktionsmöjligheter (SOU 2017:69).
2016 års marknadskontrollutredning hade i uppdrag att kartlägga vilka myndigheter som bedriver marknadskontroll i Sverige. Syftet med kartläggningen var att identifiera eventuella brister i styrningen och samordningen av myndigheternas arbete samt möjligheter till effektivisering. I uppdraget ingick också bland annat att kartlägga de befogenheter och sanktionsmöjligheter som marknadskontrollmyn- digheterna i Sverige har och att analysera om och hur skillnaderna påverkar myndigheternas förutsättningar att bedriva en effektiv marknadskontroll.
I betänkandet föreslog utredningen en ny lag om marknadskontroll.
172
SOU 2020:49 |
Utredningens uppdrag och arbete |
Lagförslaget
Utgångspunkten för den föreslagna lagen om marknadskontroll var att den i sin helhet skulle vara den huvudsakliga regleringen av mark- nadskontroll i Sverige. Sammanfattningsvis bedömde utredningen att den nuvarande regleringen i olika sektorsspecifika lagar kan göra marknadskontrollen svåröverskådlig och att det skulle innebära en ökad tydlighet både för myndigheter och för enskilda ekonomiska aktörer om regler om myndigheternas befogenheter och sanktions- möjligheter samlades i en lag. Utredningen bedömde även att för- slaget skulle kunna bidra till en mer enhetlig myndighets- och dom- stolspraxis på området.
För att undvika kollisioner med sektorslagarna föreslog utred- ningen att lagen skulle innehålla en bestämmelse som angav att om sektorslag eller föreskrifter innehåller bestämmelser som avviker från en bestämmelse i den föreslagna lagen skulle sektorslagens bestäm- melser ges företräde framför regleringen i den föreslagna lagen. Ut- redningen ansåg sig sakna resurser för att föreslå de följdändringar som skulle krävas i sektorslagarna, anslutande förordningar eller myndighetsföreskrifter men påtalade att en granskning av samtliga sektorslagar skulle behöva göras i förhållande till den föreslagna lagen.
Remissvar
Betänkandet har remissbehandlats. En del av de synpunkter som inkommit i remissvaren behandlas av utredningen i relevanta delar i respektive avsnitt.
2.3Utredningsarbetet
Utredningens arbete inleddes i augusti 2019. Arbetet har bedrivits på sedvanligt sätt. Under arbetet har utredningen haft sju samman- träden med de experter som har knutits till den, varav ett tvådagars- möte. Den förordnade experten från Arbetsmiljöverket har inte deltagit vid de tre sista sammanträdena. Till följd av den situation som uppstod under våren 2020 med anledning av spridningen av sjukdomen
173
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2020:49 |
utredningens arbetspromemorior med preliminära bedömningar och förslag diskuterats. Däremellan har sekretariatet haft fortlöpande kontakter med experterna.
I kommittédirektivet anges att information och synpunkter ska inhämtas från berörda myndigheter, kommuner och andra relevanta aktörer. Samråd med berörda myndigheter har till stor del skett med de myndigheter som har varit representerade i expertgruppen. Utredningen har också i vissa frågor haft kontakter med Folkhälso- myndigheten, Energimyndigheten, Konsumentverket, Läkemedels- verket, Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, Post- och tele- styrelsen och Jordbruksverket. När det gäller kommuner har infor- mation och synpunkter inhämtats genom Sveriges Kommuner och Regioner. Utredningen har även mottagit gemensamma synpunkter från miljöförvaltningarna i Stockholm och Malmö. I december 2019 träffade utredningen representanter från Tullverket och Svensk Handel. I januari 2020 deltog utredningen vid Marknadskontroll- rådets möte. Syftet med kontakterna och mötena har varit att fånga upp information, kunskap och synpunkter utifrån myndigheternas och organisationernas perspektiv. I samma syfte har utredningen haft samråd med Finansdepartementet, Socialdepartementet, Infrastruk- turdepartementet, Näringsdepartementet och Miljödepartementet. Utredningen har också haft kontakter med medarbetare från Skatte- verket i syfte att få en ökad kunskap om handläggningen av ärenden som rör fingerade personuppgifter. I frågor som har samband med regleringen av onlinegränssnitt har utredningen haft kontakter med främst Internetstiftelsen men också med bransch- och arbetsgivar- organisationen IT & Telekomföretagen. Vid sidan av ovanstående har utredningen blivit kontaktad av Patent- och registreringsverket gällande kopplingen mellan immaterialrätt och marknadskontroll.
2.4Avgränsningar och vissa begrepp
Avgränsningar
Det ska redan inledningsvis klargöras att betänkandet endast behand- lar lagstiftning och kontroll av produkter inom det harmoniserade området i enlighet med förteckningen i bilaga I till EU:s marknads- kontrollförordning.
174
SOU 2020:49 |
Utredningens uppdrag och arbete |
Det ska vidare klargöras att uppdraget är omfattande och behand- lar ett stort antal rättsakter inom skilda områden med flera berörda myndigheter och aktörer. Utredningen har därför med hänsyn till den givna utredningstiden inte haft möjlighet att se över reglerna om
Begrepp
Utredningen utgår så lång det är möjligt från den begreppsanvänd- ning som finns i EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen vill dock framhålla att användningen av begreppet ”tillsyn” inte fullt ut motsvarar förordningens användning av samma begrepp.
Flera begrepp som är centrala för utredningen, exempelvis mark- nadskontroll, ekonomisk aktör och allvarlig risk, definieras i arti- kel 3 i EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen redovisar definitionerna i relevanta avsnitt i betänkandet. I EU:s marknads- kontrollförordning används begreppet ”produkt” ett flertal gånger. Det finns inte någon definition av vad som avses med begreppet. I den sektorslagstiftning som genomför olika
I betänkandet benämns Europaparlamentets och rådets förord- ning (EU) 2019/1020 genomgående för EU:s marknadskontrollför- ordning. På samma sätt används benämningen förordning (EG) nr 765/2008 för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och mark- nadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphäv- ande av förordning (EEG) nr 339/93.
175
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2020:49 |
2.5Betänkandets disposition
Betänkandet är indelat i 15 kapitel. Kapitel
Den översyn av berörd sektorslagstiftning som utredningen har gjort redovisas i kapitel 6. Utifrån översynen och EU:s marknads- kontrollförordning redovisar utredningen därefter i kapitel 7 behovet av ändringar som utredningen identifierat och det sätt som utred- ningen valt för att reglera dessa.
I kapitel
I kapitel 13 redovisas utredningens överväganden avseende ikraft- trädande- och övergångsbestämmelser och i kapitel 14 redovisar utred- ningen sin konsekvensanalys. Författningskommentarerna finns i kapitel 15.
176
3Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll
3.1Inledning
En av hörnstenarna inom EU är principen om den fria rörligheten för varor på den inre marknaden. Principen innebär att varor ska kunna cirkulera fritt mellan EU:s medlemsländer och
För att uppnå fri rörlighet för varor har EU bland annat antagit ett stort antal gemensamma regler med produktkrav som gäller i alla medlemsstater. Reglerna bygger oftast på tillämpning av gemen- samma standarder. Sådana enhetliga regler finns för bland annat maskiner, kemikalier och leksaker. Reglerna är tänkta att underlätta för till exempel produkttillverkare som bara behöver förhålla sig till gemensamma produktstandarder för att kunna sälja sin produkt på hela den inre marknaden. Det i sin tur kan även gynna konsumenter som får tillgång till ett större utbud av produkter, vilket ökar kon- kurrensen på marknaden, vilket i sin tur kan leda till sänkta priser, ökad kvalitet och snabbare produktutveckling.
Det är som huvudregel tillverkarens ansvar att en produkt upp- fyller gällande krav och det krävs inte någon förhandskontroll av produkten från myndighetshåll innan den släpps ut på marknaden. För att säkerställa att produkter på marknaden överensstämmer med gällande krav används i stället marknadskontroll. Marknadskontroll syftar inte bara till att upptäcka och undvika farliga produkter och produkter som inte uppfyller vissa funktionskrav, utan även till att säkerställa en väl fungerande inre marknad. Genom att tillverkare vars produkter inte uppfyller gällande krav kan hindras från att sälja sina produkter, motverkas osund konkurrens samtidigt som slut- användare skyddas från farliga produkter. För att upprätthålla en hög
177
Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
skyddsnivå för produkter och förhindra en snedvriden konkurrens är det nödvändigt att marknadskontroll sker likvärdigt inom hela EU.
I detta kapitel redogörs översiktligt för hur systemet med reglering av produkter och marknadskontroll på den inre marknaden fungerar. Närmare information om hur de unionsrättsakter som det hänvisas till har genomförts och kompletterats i svensk rätt återfinns i kapitel 5.
3.2Den fria rörligheten inom EU för varor
3.2.1EU:s tullunion och den inre marknaden
EU består av en tullunion, det vill säga medlemsstaterna har en gemensam yttre gräns mot omvärlden. EU:s tullunion omfattar all handel med varor. Som en del av genomförandet av EU:s tullunion tillämpar medlemsstaterna bland annat ett enhetligt system för import- tullar för varor från länder utanför EU. Detsamma gäller medlems- staternas handelspolitik gentemot länder utanför EU. Tullar på import och export och avgifter med motsvarande verkan får inte förekomma inom unionen.
3.2.2Principen om ömsesidigt erkännande
Grundprinciperna för varors fria rörlighet framgår av artiklarna 34 och 35 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF- fördraget). Av artiklarna följer att medlemsstaterna är förhindrade att vidta åtgärder som hindrar handel med varor mellan medlems-
178
SOU 2020:49 |
Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll |
staterna. Reglerna omfattar dels direkta förbud och restriktioner mot införsel1 av varor, dels åtgärder som mer indirekt hindrar varu- handeln.
Det finns en omfattande rättspraxis från
I artikel 36 i
1Med införsel avses varor som förs in till ett
2Se
179
Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
Principen om ömsesidigt erkännande följer ursprungligen av EU- domstolens tolkning av
3.2.3Harmonisering genom gemensamma krav
Som komplement till principen om ömsesidigt erkännande har ett stort antal regler utfärdats på
Rättsakter som innehåller produktregler har utformats enligt två olika metoder. Rättsakter enligt den så kallade gamla metoden inne- håller detaljerade tekniska krav på produktegenskaper. Sedan mitten av
3Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 av den 9 juli 2008 om förfaran- den för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut nr 3052/95/EG.
4Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömse- sidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upp- hävande av förordning (EG) nr 764/2008.
5Den nya metoden befästs i Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den
9juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG.
180
SOU 2020:49 |
Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll |
Rättsakter enligt den nya metoden innehåller endast de grundlägg- ande krav som en produkt ska uppfylla. De närmare tekniska detal- jerna återfinns i stället i standarder som utarbetats av europeiska standardiseringsorgan på uppdrag av kommissionen. Standarderna är inom de flesta sektorer frivilliga för tillverkaren att tillämpa men en produkt som uppfyller de krav som anges i standarden förutsätts också uppfylla rättsaktens krav. En tillverkare kan välja att inte tillämpa standarden utan i stället visa att produkten uppfyller gällande krav på annat sätt.
Standarder uppdateras regelbundet för att motsvara den tekniska utvecklingsnivån i samhället. Detta innebär att den faktiska krav- nivån på produkterna förändras över tid utan att lagstiftningens grundläggande krav ändras. Efter det att harmoniserade standarder har reviderats och uppdaterats för att motsvara den tekniska utveck- lingsnivån kan alltså produkter som tidigare har fått släppas ut på marknaden bedömas inte längre uppfylla kraven för detta.
Rättsakter som utformats enligt den nya metoden innehåller, för- utom grundläggande krav, också regler om bedömning av överens- stämmelse, det vill säga en bedömning av att produkterna uppfyller de krav som anges i rättsakterna. I de harmoniserade rättsakterna finns en grunduppsättning förfaranden för bedömning av överens- stämmelse. I vissa fall ska provning och certifiering av produkter utföras av organ som har kompetensbedömts för uppgiften och god- känts av medlemsstaten. Dessa organ ska anmälas till kommissionen och kallas ofta för ”anmälda organ”. Organen är ofta privaträttsliga. Rutinerna för vilka provningar som krävs varierar för olika produkt- områden och det finns vanligen inget krav på att varje enskild pro- dukt ska vara provad innan den släpps ut på marknaden. Många gånger är det till exempel tillräckligt att tillverkningsprocessen är kontrollerad, eventuellt i kombination med stickprovskontroller av producerade varor.
Tillverkaren ska i de flesta fall upprätta en teknisk dokumentation och en
181
Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
krav. Produkter som omfattas av en rättsakt enligt den nya metoden ska i normalfallet även förses med
Systemet för kontroll av produkter enligt den nya metoden bygger på att det är tillverkarens ansvar att en produkt som släpps ut på marknaden uppfyller gällande krav och är provad och märkt på ett korrekt sätt. Tillverkarens ansvar manifesteras genom att denne för- ser produkten med
3.3Reglering av marknadskontroll
3.3.1Syftet med reglering av marknadskontroll
Den nya metoden att utforma rättsakter med produktregler har inneburit att det tidigare systemet med förhandskontroller av pro- dukter har ersatts med ett system där tillverkaren som huvudregel ansvarar för att produkter uppfyller gällande krav. För att likväl säkerställa att produkter på den inre marknaden uppfyller gällande krav används marknadskontroll. Med marknadskontroll avses endast myndigheters kontroll av produkter efter att de har släppts ut på marknaden. Marknadskontroll kan avse många aspekter utöver kon- troll av om en vara är farlig för människor. Det kan även gälla kon- troll av krav som motiveras med hänsyn till miljön eller funktions- krav, till exempel att radioutrustning ska fungera störningsfritt. Syftet med marknadskontroll är således vidare än att enbart undvika farliga eller bristfälliga produkter. Avsikten är också att skapa förut-
6För vissa produkter gäller andra märkningar än CE, exempelvis är energimärkning obliga- toriskt för bland annat vitvaror och
182
SOU 2020:49 |
Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll |
sättningar för en sund konkurrens på unionsmarknaden. På så vis stärks den inre marknaden för varor.
3.3.2Förordningen om ackreditering och marknadskontroll
Harmoniserade rättsakter utformade enligt den nya metoden inne- håller en skyldighet för medlemsstaterna att bedriva marknads- kontroll i en sådan omfattning att produkter som inte uppfyller gällande krav upptäcks. Rättsakterna innehåller dock vanligen inte några mer preciserade regler om hur eller i vilken omfattning mark- nadskontroll ska bedrivas.
Sedan år 2010 är marknadskontroll reglerat på en sektorsöver- gripande nivå genom förordning (EG) nr 765/2008. Syftet med de gemensamma reglerna om marknadskontroll är att se till att kontroll bedrivs på ett likvärdigt sätt i samtliga medlemsstater och för samt- liga reglerade produktområden. Förordningen innehåller bestäm- melser om hur marknadskontroll ska bedrivas, om hur myndigheter ska agera när de hittar farliga produkter och hur de då ska informera kommissionen och marknadskontrollmyndigheter i andra länder. Förutom bestämmelser om hur marknadskontroll ska bedrivas inom EU avseende produkter som omfattas av harmoniserad unionslag- stiftning så innehåller förordningen regler om kontroll av produkter från länder utanför EU, det vill säga import i unionsrättslig mening. Förordningen riktar sig mot medlemsstaterna och är direkt bindande för dessa.
I förordning (EG) nr 765/2008 definieras marknadskontroll som den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av de offent- liga myndigheterna för att se till att produkterna överensstämmer med de krav som fastställs i relevant harmoniserad unionslagstiftning och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset (artikel 2.17).
Närmare bestämmelser om marknadskontroll finns i förordningens tredje kapitel. Av artikel 15.1 följer att förordningen tillämpas på pro- dukter som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning. Om det finns marknadskontrollbestämmelser i sektoriella rättsakter har de bestämmelserna företräde framför förordningens bestämmelser. Enligt artikel 16.1 och 16.2 är varje medlemsstat skyldig att bedriva marknadskontroll och se till att produkter som kan äventyra använ-
183
Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
darens hälsa eller säkerhet, eller på något annat sätt inte uppfyller kraven i harmoniserad unionslagstiftning, tas bort från marknaden. I artikel 19 finns bestämmelser som riktar sig till marknadskontroll- myndigheterna och som är tillämpliga i deras verksamhet. Myndig- heterna ska enligt artikel 19.1 göra kontroller i tillräcklig omfattning av produkters egenskaper genom dokumentkontroll eller genom fysisk kontroll av produkten. Myndigheter får också kräva informa- tion från tillverkare, deras representanter, importörer och distribu- törer, vilket innefattar rätt till tillträde till lokaler och rätt att ta prov- exemplar av produkter. Myndigheterna får dessutom förstöra eller göra produkter obrukbara om de utgör en allvarlig risk.
Enligt artiklarna 20 och 22 ska medlemsstaterna säkerställa att marknadskontrollmyndigheterna vidtar nödvändiga åtgärder för sådana produkter som utgör en allvarlig risk och som kräver ett snabbt ingripande samt att marknadskontrollmyndigheterna utan dröjsmål informerar kommissionen. Det system som ska användas är systemet för snabbt informationsutbyte, Safety Gate (tidigare Rapex).
Artiklarna
Förordning (EG) nr 765/2008 innehåller gemensamma bestäm- melser för hur
184
SOU 2020:49 |
Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll |
skriven bedömning av överensstämmelse. Endast tillverkaren eller tillverkarens representant får
Förordning (EG) nr 765/2008 innehåller även gemensamma krav för ackreditering inom EU (kapitel II). Med ackreditering avses ett formellt erkännande om att ett organ är kompetent att utföra vissa specificerade tjänster, till exempel provning eller kontroll. De så kallade anmälda organ som arbetar med att kontrollera att produkter uppfyller gällande krav enligt produktlagstiftningen är ofta ackredi- terade. Ackreditering är av stor betydelse för en väl fungerande mark- nadskontroll men berörs inte närmare i detta betänkande.
Förordning (EG) nr 765/2008 kompletteras i svensk rätt av för- ordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. När det gäller ackreditering och
Under år 2014 utvärderade kommissionen den harmoniserade lagstiftningen på produktområdet och konstaterade stora brister gällande implementering av den unionsrättsliga lagstiftningen om marknadskontroll. Enligt kommissionen berodde detta dels på att uppgiften till sin natur är svår att utföra, dels på att det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller resurser och tek- nisk expertis. Kommissionen lade fram ett förslag till ny lagstiftning som ledde till att Europaparlamentet och rådet i juni 2019 antog EU:s marknadskontrollförordning. Den nya marknadskontrollför- ordningen, som i huvudsak ska tillämpas från och med den 16 juli 2021, behandlas i kapitel 4.
185
Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
3.3.3Det allmänna produktsäkerhetsdirektivet
Regler om marknadskontroll på
Direktivet omfattar alla produkter som är avsedda för, eller rim- ligen kan komma att användas av, konsumenter. Direktivet gäller även beträffande produkter som tillhandahålls inom ramen för en tjänst. För att direktivet ska vara tillämpligt krävs vidare att produkten tillhandahålls eller ställs till förfogande i kommersiell verksamhet. Detta gäller oavsett om produkten tillhandahålls mot betalning eller inte, och oavsett om produkten är ny, begagnad eller renoverad. Från tillämpningsområdet undantas begagnade produkter som tillhanda- hålls som antikviteter och vissa produkter som ska repareras eller renoveras innan de tas i bruk (artikel 2 a).
Medlemsstaterna är skyldiga att se till att tillverkare och distribu- törer iakttar sina skyldigheter enligt direktivet, så att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra (artikel 6.1). Medlemsstaterna ska därför inrätta tillsynsmyndigheter som övervakar att produkterna överensstämmer med säkerhetskraven. Medlemsstaterna ansvarar också för att tillsynsmyndigheterna har tillräckliga befogenheter och att dessa befogenheter utövas (artikel 6.2).
Medlemsstaterna ska fastställa påföljder vid överträdelse av de skyldigheter som följer av direktivet. Påföljderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 7). Artikel 8.1 innehåller en exemplifierande uppräkning av de befogenheter som tillsynsmyndig- heterna kan ha enligt direktivet. Tillsynsmyndigheterna får för samt-
7Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95 av den 3 december 2001 om allmän produkt- säkerhet.
186
SOU 2020:49 |
Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll |
liga produkter anordna lämpliga kontroller av produkternas säker- hetsegenskaper, begära nödvändiga upplysningar av berörda parter eller göra stickprovskontroller. För produkter som under vissa för- hållanden kan medföra risker får myndigheterna kräva att produkten förses med varningar eller ställa förhandsvillkor innan produkten marknadsförs. För produkter som kan vara farliga får tillsynsmyndig- heterna temporärt förbjuda leverans, leveranserbjudande eller expo- nering av produkten. För en farlig produkt får tillsynsmyndig- heterna förbjuda att den släpps ut på marknaden och vidta nödvän- diga åtgärder för att säkerställa att förbudet efterlevs.
För en farlig produkt som redan finns på marknaden får tillsyns- myndigheterna besluta att produkten ska dras tillbaka från markna- den och i samband därmed varna konsumenterna för de risker som den medför. Myndigheterna får också besluta att produkten ska åter- kallas från konsumenterna och att återkallade produkter ska för- störas. En återkallelse ska tillgripas som sista utväg när frivilliga insatser inte är tillfredsställande eller är otillräckliga (artikel 8.2). I de fall en produkt medför en allvarlig risk ska tillsynsmyndig- heterna skyndsamt vidta lämpliga åtgärder (artikel 8.3). De åtgärder som tillsynsmyndigheten ska vidta enligt artikel 8 kan rikta sig mot tillverkaren, distributören eller varje annan person som kan beröras av åtgärder som avser att undanröja riskerna med en produkt.
Produktsäkerhetsdirektivet har i svensk rätt genomförts genom produktsäkerhetslagen (2004:451), produktsäkerhetsförordningen (2004:469) samt förordningen (1993:1322) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror. Kommissionen har aviserat att den avser att lägga fram ett förslag till en ny rättsakt för allmän produktsäkerhet under hösten 2020.
3.3.4Förordningen om offentlig kontroll
Inom EU finns redan ett omfattande gemensamt regelverk inom
187
Gällande unionsrättslig reglering av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
melser om hur medlemsstaternas kontroll ska organiseras och be- drivas.
Den rättsliga ramen för den offentliga kontrollen finns i förord- ning (EU) nr 2017/625 om offentlig kontroll8. Genom förordningen ges de behöriga myndigheterna verktyg för att övervaka att före- tagen lever upp till sina skyldigheter enligt lagstiftningen. De pro- dukter som omfattas av EU:s förordning om offentlig kontroll är därför undantagna från tillämpningsområdet för EU:s marknads- kontrollförordning.
8Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växt- skyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förord- ningen om offentlig kontroll).
188
4 EU:s marknadskontrollförordning
4.1Inledning
Europaparlamentet och rådet beslutade den 20 juni 2019 att anta en ny förordning om marknadskontroll och överensstämmelse för pro- dukter, EU:s marknadskontrollförordning. Förordningen finns i svensk lydelse som bilaga 21. Förordningen har antagits med beak- tande av
Syftet med EU:s marknadskontrollförordning är att göra reglerna på produktsäkerhetens område tydligare och mer enhetliga samt att förbättra och förenkla systemet för marknadskontroll av produkter. En stärkt och mer enhetlig marknadskontroll anses gynna såväl kon- sumenter som ekonomiska aktörer3 och bidrar till tillväxten genom att medverka till en väl fungerande inre marknad. I skälen till EU:s marknadskontrollförordning framhålls att en kraftfull tillsyn av pro-
1Bilaga 2 är EU:s marknadskontrollförordning i den ursprungliga lydelsen som publicerades i Europeiska unionens officiella tidning L 169 av den 25 juni 2019. Genom en rättelse som publi- cerades i Europeiska unionens officiella tidning L 37 av den 10 februari 2020 ändrades ordalydelsen av skäl (40) samt artikel 14.4 j).
2Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
3Med ekonomisk aktör avses tillverkare, tillverkares representanter, importörer, distributörer, leverantörer av distributionstjänster och andra fysiska eller juridiska personer som omfattas av skyldigheter avseende tillverkning av produkter, tillhandahållande av dem på marknaden eller ibruktagande av dem i enlighet med relevant harmoniserad unionslagstiftning (se artikel 3.13 i EU:s marknadskontrollförordning). Se vidare avsnitt 4.3.4 om begreppet ekonomisk aktör.
189
EU:s marknadskontrollförordning |
SOU 2020:49 |
dukter är en förutsättning både för skyddet av allmänintressen och för att skapa förutsättningar för utveckling av en rättvis konkurrens på unionsmarknaden. Det behövs därför regler för att säkerställa till- synen, oberoende av om produkterna släpps ut på marknaden på eller utanför internet och oberoende av om de tillverkas i EU eller inte. Mot denna bakgrund innehåller förordningen gemensamma bestäm- melser om bland annat nationell marknadskontroll, kontroll av pro- dukter vid EU:s yttre gräns och gränsöverskridande samarbete.
Det kan här nämnas att EU:s marknadskontrollförordning är framförhandlad på engelska. I den svenska översättningen används ofta ordet tillsyn för det engelska ordet ”enforcement”. I flera fall är översättningen oproblematisk men vid tolkning av bestämmelserna i förordningen är det viktigt att beakta att begreppet tillsyn kan behöva ges en något annorlunda innebörd än vad som vanligtvis är fallet. Annars finns det risk för att bestämmelserna inte får samma betydelse på svenska som avsetts i den engelska versionen.
EU:s marknadskontrollförordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Vissa av förordningens be- stämmelser är dock allmänt hållna och förutsätter att det finns mer detaljerade föreskrifter i nationell rätt som preciserar förordningen och möjliggör en effektiv tillämpning av nationella myndigheter. Utredningens överväganden i dessa delar redovisas i kapitel 7.
4.2Tillämpningsområde
Bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning utgör ett ram- verk som kompletterar och stärker befintliga bestämmelser i harmo- niserad unionslagstiftning på produktområdet. Förordningen gäller för produkter som omfattas av den harmoniserade unionslagstift- ning som förtecknas i bilaga I till förordningen, och tillämpas i den mån det inte finns några särskilda bestämmelser med samma syfte i harmoniserad unionslagstiftning som på ett mer specifikt sätt regler- ar särskilda aspekter av marknadskontroll och tillsyn (artikel 2.1). Genom att tillämpningsområdet är begränsat till produkter som om- fattas av unionsrättsakterna i bilaga I har förordningen ett snävare tillämpningsområde än förordning (EG) nr 765/2008. Vidare anges i skäl (6) att vissa produktslag som omfattas av harmoniserad unions- lagstiftning uttryckligen undantagits från bestämmelserna om mark-
190
SOU 2020:49 |
EU:s marknadskontrollförordning |
nadskontroll, så som livsmedel, foder, humanläkemedel, veterinär- medicinska läkemedel, levande växter och djur, produkter av mänskligt ursprung samt produkter av växter och djur med direkt koppling till deras framtida fortplantning. Förordningens bestämmelser om kontroll av produkter vid EU:s yttre gräns gäller emellertid alla produkter som omfattas av unionsrätten, i den mån specifika bestämmelser om hur sådana kontroller ska organiseras inte finns i annan unionsrätt (artikel 2.2). I likhet med förordning (EG) nr 765/2008 har bestäm- melserna som rör kontroll av produkter vid EU:s yttre gräns alltså ett bredare tillämpningsområde.
EU:s marknadskontrollförordning omfattar produkter som till- handahålls fysiska och juridiska personer som är bosatta eller etable- rade i EU, oavsett om produkten tillhandahålls dem i egenskap av konsumenter eller som professionella slutanvändare i deras indust- riella eller yrkesmässiga verksamhet och oavsett om det sker mot betalning eller gratis (artikel 3.1 och 3.21). Produkter som säljs över internet eller genom andra metoder för distansförsäljning anses ha tillhandahållits på marknaden om försäljningserbjudandet är riktat till slutanvändare i EU, till exempel om aktören på något sätt riktar sin verksamhet mot en medlemsstat (artikel 6). Vid den bedöm- ningen är det relevant att ta hänsyn till exempelvis vilka geografiska områden som det är möjligt att sända till, vilka språk som används för erbjudandet eller för beställnings- och betalsätt. När det gäller försäljning över internet är det inte tillräckligt att en webbplats finns tillgänglig i den medlemsstat där slutanvändaren är bosatt eller etablerad (skäl 15).
EU:s marknadskontrollförordning hindrar inte att medlemsstater vidtar mer specifika åtgärder enligt det allmänna produktsäkerhets- direktivet4 och den påverkar inte tjänstelevererande mellanhänders ansvar vid
4Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95 av den 3 december 2001 om allmän produkt- säkerhet.
5Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspek- ter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden.
191
EU:s marknadskontrollförordning |
SOU 2020:49 |
4.3Marknadskontroll i medlemsstaterna
4.3.1Organisation av marknadskontroll
IEU:s marknadskontrollförordning definieras begreppet marknads- kontroll som den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av marknadskontrollmyndigheterna för att säkerställa att produkter överensstämmer med de krav som fastställs i relevant harmoniserad unionslagstiftning samt att säkerställa skydd av det allmänintresse som omfattas av den lagstiftningen (artikel 3.3). I artikel 10.1 fram- går att det är medlemsstaterna som ska organisera och genomföra marknadskontrollen i enlighet med förordningen.
I artikel 10.2 framgår att medlemsstaterna ska utse en eller flera marknadskontrollmyndigheter i sitt territorium och ange behörig- hetsområdena för var och en av dessa myndigheter. Om medlems- staten har flera marknadskontrollmyndigheter ska deras respektive uppgifter vara tydligt definierade och det ska inrättas kommunika- tions- och samordningsmekanismer för att myndigheterna ska kunna samarbeta och fullgöra sina uppgifter på ett effektivt sätt (artikel 10.6).
Medlemsstaten ska även tillsätta ett centralt samordningskontor som ansvarar för att representera en samordnad ståndpunkt för marknadskontrollmyndigheterna och de myndigheter som ansvarar för kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden samt för att meddela nationella strategier för marknadskontroll (arti- kel 10.3 och 10.4).
4.3.2Marknadskontrollmyndigheternas verksamhet
Bestämmelser om marknadskontrollmyndigheternas verksamhet finns i artikel 11. Myndigheternas övergripande uppgift är att säker- ställa en effektiv marknadskontroll inom sitt territorium, att ekono- miska aktörer vidtar åtgärder för att deras produkter ska överens- stämma med lagstiftningen samt att åtgärder vidtas om den ekono- miska aktören underlåter att vidta korrigerande åtgärder. Som en del i den verksamheten ska marknadskontrollmyndigheterna utföra kontroller av produkters egenskaper genom dokumentkontroller och fysiska kontroller eller kontroller i laboratorium. Marknads- kontrollmyndigheterna ska utöva sina befogenheter och utföra sina uppgifter oberoende, objektivt och opartiskt.
192
SOU 2020:49 |
EU:s marknadskontrollförordning |
Marknadskontrollmyndigheterna ska enligt artikel 17 utföra sin verksamhet med en hög grad av öppenhet och ska göra all informa- tion som kan var relevant för att skydda slutanvändarnas intressen tillgänglig för allmänheten. Samtidigt ska marknadskontrollmyndig- heten respektera principen om konfidentialitet samt om yrkes- och affärshemligheter och skydda personuppgifter i enlighet med unions- rätten och nationell rätt.
4.3.3Marknadskontrollmyndigheternas befogenheter
I artikel 14 finns bestämmelser om marknadskontrollmyndigheters befogenheter. Marknadskontrollmyndigheter ska utöva befogenhet- erna effektivt, ändamålsenligt och i enlighet med proportionalitets- principen. Medlemsstaten får avgöra om befogenheterna ska kunna utövas direkt av marknadskontrollmyndigheten själv inom ramen för dess myndighetsutövning, med hjälp av andra myndigheter eller först efter ansökan till domstol. I artikel 14.4 anges en lista med mini- mibefogenheter som marknadskontrollmyndigheterna åtminstone ska tilldelas:
a)befogenhet att kräva att ekonomiska aktörer tillhandahåller vissa handlingar, tekniska specifikationer, data eller uppgifter om över- ensstämmelse och produktens tekniska aspekter,
b)befogenhet att kräva att ekonomiska aktörer tillhandahåller vissa uppgifter om leveranskedjan, om distributionsnätets utformning, om antalet produkter på marknaden och om andra produkt- modeller som har samma tekniska egenskaper som den berörda produkten,
c)befogenhet att kräva att ekonomiska aktörer tillhandahåller vissa uppgifter för bedömning av äganderätten till webbplatser,
d)befogenhet att utföra oanmälda inspektioner på plats och fysiska kontroller av produkter,
e)befogenhet att få tillträde till lokaler, mark eller transportmedel som den berörda ekonomiska aktören använder för ändamål som har samband med dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke,
f)befogenhet att inleda undersökningar på eget initiativ,
193
EU:s marknadskontrollförordning |
SOU 2020:49 |
g)befogenhet att kräva att ekonomiska aktörer vidtar lämpliga åt- gärder för att få en bristande överensstämmelse att upphöra eller att eliminera en risk,
h)befogenhet att vidta lämpliga åtgärder om en ekonomisk aktör underlåter att vidta lämpliga korrigerande åtgärder eller om den bristande överensstämmelsen eller risken består, inbegripet att förbjuda eller inskränka tillhandahållandet av en produkt på marknaden eller besluta att en produkt dras in eller återkallas,
i)befogenhet att fastställa påföljder enligt de regler om sanktioner som medlemsstaten fastställer,
j)befogenhet att införskaffa6 varuprover, även under fingerad iden- titet, att inspektera varuproverna och demontera dem, och
k)befogenhet att, när inga andra effektiva medel står till buds för att eliminera en allvarlig risk,
i)kräva att innehåll som hänvisar till produkterna avlägsnas från ett onlinegränssnitt, eller att kräva tydlig visning av en varning när slutanvändarna använder onlinegränssnittet, eller
ii)om en begäran enligt i) inte har iakttagits, kräva att leveran- törer av informationssamhällets tjänster begränsar åtkomsten till onlinegränssnittet, inbegripet genom att begära att en relevant tredje part genomför sådana åtgärder.
Medlemsstaterna får enligt artikel 15 ge marknadskontrollmyndig- heten rätt att återkräva alla kostnader för sin verksamhet från den ekonomiska aktören i fall av bristande överensstämmelse.
Om en produkt som omfattas av harmoniserad lagstiftning och som används enligt sitt syfte kan äventyra användarnas hälsa eller säkerhet, eller inte stämmer överens med tillämplig harmoniserad lagstiftning, ska marknadskontrollmyndigheten enligt artikel 16 vidta åtgärder. I första hand ska myndigheten kräva att den relevanta ekonomiska aktören inom en angiven tidsfrist vidtar korrigerande åtgärder. Om den ekonomiska aktören underlåter att vidta korrige- rande åtgärder eller om den bristande överensstämmelsen eller risken kvarstår, ska marknadskontrollmyndigheten i andra hand säkerställa
6Ordet ”införskaffa” har ersatt ordet ”köpa” i den ursprungliga lydelsen av artikel 14.4 j), se rättelse publicerad i Europeiska unionens officiella tidning L 37 av den 10 februari 2020.
194
SOU 2020:49 |
EU:s marknadskontrollförordning |
att produkten dras tillbaka, återkallas eller att dess tillhandahållande på marknaden förbjuds eller inskränks och att information om detta sprids.
När det gäller produkter som utgör en allvarlig risk ska mark- nadskontrollmyndigheten enligt artikel 19 säkerställa att produkten dras tillbaka eller återkallas när det inte finns andra effektiva medel att tillgå för att eliminera den allvarliga risken, och att tillhanda- hållandet av den förbjuds.
4.3.4Ekonomiska aktörer
I skälen (12 och 13) till EU:s marknadskontrollförordning betonas att hela leveranskedjan bör förväntas agera ansvarsfullt och uppfylla alla krav när de släpper ut eller tillhandahåller produkter på mark- naden. Det ska dock alltjämt vara tillverkaren som har det slutliga ansvaret för att produkterna överensstämmer med kraven i harmo- niserad lagstiftning. Med hänsyn till den globala marknaden och allt mer komplexa leveranskedjor har definitionen av ekonomiska aktö- rer breddats i förhållande till den gällande förordning (EG) nr 765/2008. Syftet är att ge marknadskontrollmyndigheterna möj- lighet att hantera nya former av ekonomisk verksamhet. I artikel 3.13 definieras ekonomiska aktörer som tillverkaren, tillverkarens repre- sentant, importören eller distributören, leverantören av distributions- tjänster eller en annan fysisk eller juridisk person som omfattas av skyldigheter avseende tillverkning av produkter, tillhandahållande av dem på marknaden eller ibruktagande av dem i enlighet med relevant harmoniserad unionslagstiftning.
För att det ska vara möjligt att ingripa och vidta korrigerande åtgärder för produkter är det viktigt att det finns en ekonomisk aktör som marknadskontrollmyndigheten kan kontakta. För vissa produkt- områden har det ansetts särskilt viktigt att marknadskontrollmyndig- heterna har en motpart som är etablerad i EU. I artikel 4 framgår det därför att vissa produkter7 bara får släppas ut på unionsmarknaden om det finns en ekonomisk aktör som är etablerad inom EU och som är ansvarig för att utföra vissa uppgifter som anges i artikel 4.3. Om tillverkaren är etablerad i EU är denne ansvarig ekonomisk
7I artikel 4.5 anges den unionslagstiftning för vars produkter kravet på en etablerad ekonomisk aktör gäller. Det gäller till exempel byggprodukter, personlig skyddsutrustning, maskiner, lek- saker, pyrotekniska artiklar och elektrisk utrustning.
195
EU:s marknadskontrollförordning |
SOU 2020:49 |
aktör. Om tillverkaren inte är etablerad i EU kan antingen en impor- tör, en leverantör av distributionstjänster eller en representant för tillverkaren med skriftlig fullmakt8 vara ansvarig ekonomisk aktör.
Enligt artikel 4.4 ska kontaktuppgifter till den ansvariga ekono- miska aktören anges på produkten, dess förpackning, på omslaget eller i ett medföljande dokument. Den ansvariga ekonomiska aktö- ren har i vissa fall skyldigheter redan enligt den sektorsspecifika unionslagstiftningen men ska utöver de uppgifterna även utföra vissa uppgifter enligt artikel 4.3. Det handlar om att ge marknadskontroll- myndigheterna information och dokumentation, informera mark- nadskontrollmyndigheterna om aktören har skäl att tro att en produkt utgör en risk samt att samarbeta med marknadskontrollmyndig- heterna och bland annat se till att korrigerande åtgärder vidtas vid fall av bristande överensstämmelse.
Ekonomiska aktörer är skyldiga att samarbeta med marknads- kontrollmyndigheterna beträffande åtgärder som kan undanröja eller minska risker som produkter tillhandahållna på marknaden av dessa aktörer medför (artikel 7). Medlemsstaterna ska införa förfaranden för att ge ekonomiska aktörer information om införlivande och genomförande av harmoniserad unionslagstiftning som är tillämplig på produkter (artikel 8).
Ekonomiska aktörer ska enligt artikel 18 ges tillfälle att yttra sig inom viss tid innan en marknadskontrollmyndighet fattar ett beslut, meddelar ett föreläggande eller vidtar en åtgärd. När det väl har skett ska varje sådan åtgärd, beslut eller föreläggande meddelas den be- rörda ekonomiska aktören och det ska då framgå på vilka grunder de baseras. Om en åtgärd, ett beslut eller ett föreläggande är brådskande på grund av bland annat hälso- eller säkerhetskrav behöver den eko- nomiska aktören inte ges tillfälle att yttra sig i förväg. I sådana fall ska den ekonomiska aktören ges möjlighet till detta så snart som möjligt i efterhand och marknadskontrollmyndigheten ska skynd- samt se över åtgärden, beslutet eller föreläggandet.
8Se artikel 3.9, 3.11 och 3.12 för definition av respektive ekonomisk aktör.
196
SOU 2020:49 |
EU:s marknadskontrollförordning |
4.4Kontroll vid EU:s yttre gräns
I skäl (52) till EU:s marknadskontrollförordning betonas vikten av en noggrann kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden innan de övergår till fri omsättning. I artikel 3.26 definieras pro- dukter som förs in på unionsmarknaden som produkter från tredje- land avsedda att släppas ut på EU:s marknad eller avsedda för privat användning eller konsumtion inom EU:s tullområde och som hän- förts till tullförfarandet för övergång till fri omsättning.9
Medlemsstaterna ska enligt artikel 25 utse ansvariga myndigheter för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Myndig- heterna ska ha de befogenheter och resurser som krävs för ett korrekt utförande av sina uppgifter. De ska få information av mark- nadskontrollmyndigheterna om produktkategorier och ekonomiska aktörer för vilka en högre risk för bristande överensstämmelse har konstaterats. Myndigheterna ska kontrollera produkter som om- fattas av unionsrätten och som hänförts till tullförfarandet för över- gång till fri omsättning (artikel 25.3). Om det vid sådan kontroll kon- stateras brister i förhållande till unionsrätten, ska myndigheten skjuta upp övergången till fri omsättning och omedelbart underrätta marknadskontrollmyndigheterna om det (artikel 26). Myndigheten ska i vissa fall på begäran av en marknadskontrollmyndighet vägra övergång till fri omsättning om en produkt anses utgöra en allvarlig risk eller om den inte överensstämmer med tillämplig unionsrätt (artikel 28). Myndigheten får destruera eller på annat sätt göra en produkt obrukbar om den utgör en risk för slutanvändarnas hälsa och säkerhet och det bedöms vara nödvändigt och proportionellt.
När det gäller produkter som omfattas av unionsrätten och som antingen är i tillfällig lagring eller som hänförts till ett annat tullför- farande än övergång till fri omsättning, ska tullmyndigheterna på införselplatsen vidarebefordra information om produkterna om de har skäl att tro att de inte överensstämmer med unionsrätten eller att de utgör en risk. Informationen ska skickas till det behöriga tull- kontoret i bestämmelsemedlemsstaten (artikel 25.4).
9Det vanligaste tullförfarandet vid import är övergång till fri omsättning. Andra alternativ är tillfällig införsel, slutanvändning, aktiv förädling och import efter passiv förädling. Utöver de ovannämnda förfarandena kan produkter också hänföras till tullager- och transiteringsförfar- ande. I utredningens arbete är det endast tullförfarandet övergång till fri omsättning som kommer beröras närmare.
197
EU:s marknadskontrollförordning |
SOU 2020:49 |
4.5Gränsöverskridande samarbete
I skäl (50) till EU:s marknadskontrollförordning framhålls vikten av att medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter samarbetar med varandra på ett effektivt sätt. Det föreskrivs därför i förordningen att det ska finnas ett effektivt samarbete och informationsutbyte mellan medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter samt mellan marknadskontrollmyndigheterna, kommissionen och EU:s berörda byråer (artikel 22.1). Marknadskontrollmyndigheter ska hjälpa var- andra att få tillgång till relevant information genom ömsesidig assistans (artikel 22) samt efter begäran vidta tillsynsåtgärder åt varandra
(artikel 23).
För att information om produkter som utgör en allvarlig risk snabbt ska nå kommissionen ska marknadskontrollmyndigheterna enligt artikel 20 använda systemet för snabbt informationsutbyte, benämnt Safety Gate (tidigare Rapex).
Enligt artikel 34 ska kommissionen vidareutveckla och underhålla ett kommunikationssystem för insamling, behandling och lagring av information i frågor som rör tillsyn av harmoniserad unionslagstift- ning. Det kommunikationssystem som avses är det som nu benämns ICSMS10. I samma artikel åläggs medlemsstaternas centrala samord- ningskontor och marknadskontrollmyndigheter en skyldighet att lägga in information i kommunikationssystemet, till exempel infor- mation om de produkter för vilka det gjorts en ingående kontroll av att kraven är uppfyllda. Även tullmyndigheterna ska i vissa fall över- föra information från de nationella tullsystemen till ICSMS. Kom- missionen ska anta genomförandeakter för att ange närmare detaljer kring genomförandet av bestämmelserna om ICSMS.
Genom EU:s marknadskontrollförordning inrättas ett unions- nätverk för produktöverensstämmelse (artikel 29). Syftet är att nät- verket ska fungera som en plattform för strukturerad samordning och samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter och kommissionen och göra marknadskontrollrutinerna enhetliga inom EU så att marknadskontrollen blir effektivare. Nätverket ska bestå av representanter från varje medlemsstat samt representanter från kommissionen och grupper för administrativt samarbete (ADCO- grupper). I förordningen anges närmare bestämmelser för nätverkets,
10Information and Communication system for Market Surveillance.
198
SOU 2020:49 |
EU:s marknadskontrollförordning |
I syfte att effektivisera marknadskontrollen får kommissionen samarbeta med och utbyta information med anknytning till mark- nadskontroll med tillsynsmyndigheter i tredje länder eller internatio- nella organisationer (artikel 35).
4.6Sanktioner
I artikel 41 åläggs medlemsstaterna att fastställa regler om sanktio- ner för överträdelse av förordningen och viss harmoniserad unions- lagstiftning. Medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att reglerna om sanktioner tillämpas i enlighet med natio- nell rätt. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och av- skräckande.
199
5Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige
5.1Inledning
Det är viktigt att de produkter som omfattas av den fria rörligheten för varor inom EU uppfyller krav som tillgodoser en hög skyddsnivå för allmänna intressen som exempelvis hälsa och säkerhet, konsu- mentskydd och miljöskydd, samtidigt som den fria rörligheten för varor inte begränsas mer än nödvändigt. För att säkerställa detta ska medlemsstaterna utföra marknadskontroll. Med marknadskontroll avses den verksamhet och åtgärder som ansvariga myndigheter gör för att kontrollera att produkter på marknaden överensstämmer med gällande krav, exempelvis krav på att produkten ska vara säker att använda, att den ska ha vissa egenskaper eller funktioner, eller ha genomgått vissa kontroller.
Marknadskontroll syftar även till att främja en sund konkurrens på den inre marknaden. Produkter som inte uppfyller gällande krav snedvrider konkurrensen för ekonomiska aktörer som säljer pro- dukter som uppfyller kraven inom EU. För en rättvis inre marknad krävs lika konkurrensvillkor för alla ekonomiska aktörer och att aktörerna skyddas mot osund konkurrens. Ett sätt att uppnå detta är genom effektiv och likvärdig marknadskontroll.
Marknadskontrollen i Sverige utförs i huvudsak av ett tjugotal statliga myndigheter och i varierande omfattning även av kommuner enligt såväl horisontella som sektorsspecifika författningar. Myndig- heternas marknadskontrollansvar för olika produkter sammanfaller med få undantag med deras föreskriftsansvar.
Frågor om organisation av marknadskontroll i Sverige och för- hållandet till annan tillsyn är av särskild betydelse för utredningens
201
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
SOU 2020:49 |
arbete. I detta kapitel redogör utredningen inledningsvis för begreppet marknadskontroll och hur det enligt utredningens mening förhåller sig till begreppet tillsyn. Därefter följer en beskrivning av hur man i Sverige har organiserat arbetet med marknadskontroll och fördelat ansvaret mellan marknadskontrollmyndigheterna. Sedan ges en över- siktlig presentation av Tullverkets, Kommerskollegiums och kommu- nernas roller när det gäller marknadskontroll i Sverige. Avslutningsvis redogörs för den svenska regleringen kring marknadskontroll.
5.2Begreppet marknadskontroll
Begreppet ”marknadskontroll” är ett unionsrättsligt begrepp som infördes i Sverige i samband med anslutningen till EES år 1994.1 Unionsrättsligt används begreppet endast för kontroll av produkter som sker enligt harmoniserad unionslagstiftning efter att produk- terna släppts ut på marknaden.2 Begreppet tycks ha fått en något vidare mening i Sverige och kan innefatta all form av kontroll av att produkter på marknaden överensstämmer med gällande krav, oav- sett kravens rättsliga form.3 I förordningen (2014:1039) om mark- nadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn definieras begrep- pet som ”den verksamhet som en statlig myndighet eller en kommun bedriver och de åtgärder som den vidtar för att se till att en vara som tillhandahålls på marknaden uppfyller gällande krav” (2 §).
Såväl begreppet marknadskontroll som dess förhållande till annan tillsyn har på ett förtjänstfullt sätt beskrivits i flera tidigare betän- kanden och utredningen återger fritt från dessa i relevanta delar. I kapitel 3 har utredningen redogjort för den unionsrättsliga defini- tionen av begreppet marknadskontroll. I detta avsnitt är avsikten att redogöra för innebörden av begreppet i nationell rätt och särskilja det från begreppet tillsyn.
1I det allmänna produktsäkerhetsdirektivet och i vissa enskilda produktdirektiv används i svensk översättning i stället begreppet ”marknadsövervakning” som är en mer direkt översättning av det engelska begreppet ”market surveillance”.
2Se definition i artikel 2.17 i förordning (EG) nr 765/2008.
3Utöver kontroll enligt harmoniserad unionslagstiftning avses också kontroll med stöd av bestämmelser som genomför det allmänna produktsäkerhetsdirektivet samt kontroller enligt nationella regler på
202
SOU 2020:49 |
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
5.2.1Definitionen av marknadskontroll
Genom definitionen av marknadskontroll i förordningen om mark- nadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn begränsas begrep- pet marknadskontroll till kontroll av produkter som tillhandahålls på marknaden. Kontroller i konstruktions- eller produktionsskedet liksom regelbunden kontroll eller besiktning för att kontrollera om en produkt som används fortfarande uppfyller gällande krav omfattas i de allra flesta fall inte.4 Detta överensstämmer även med den unions- rättsliga användningen av begreppet enligt vilken kontroll under konstruktions- och tillverkningsskedet inte utgör marknadskontroll eftersom tillverkaren i dessa skeden ännu inte tagit ansvar för pro- dukternas överensstämmelse genom till exempel
Ofta utförs marknadskontroll i två steg. Det första innebär över- vakning av marknaden, direkt genom inspektion eller indirekt med
4Från detta finns emellertid undantag beroende på unionsrättslig reglering, se till exempel Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/35/EU av den 16 juni 2010 om transportabla tryckbärande anordningar och om upphävande av rådets direktiv 76/767/EEG, 84/525/EEG, 84/526/EEG, 84/527/EEG och 1999/36/EG där marknadskontroll även omfattar aktiviteter och åtgärder från offentliga myndigheter under transportabla tryckbärande anordningars livs- cykler där även mellanliggande inspektioner, exceptionella kontroller och användning ingår.
5Kommissionens riktlinjer i 2016 års blå bok om genomförandet av EU:s produktbestäm- melser, s. 5 och 13.
6Exempelvis kan det gälla hissar eller stora industrimaskiner som inte finns tillgängliga för mark- nadskontroll innan de har tagits i drift (bruk) av slutanvändaren. De tillhandahålls inte i färdig- monterat skick i butiker eller på andra försäljningsställen. Kontrollen av att den ansvariga ekonomiska aktören uppfyllde de föreskrivna kraven för produkten när den togs i drift kan i dessa fall göras först efter att produkten, till exempel en maskin, har sålts och är installerad hos slutanvändaren.
203
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
SOU 2020:49 |
hjälp av olika informationskällor. Inspektioner kan avse bland annat dokumentationskontroll, fysiska kontroller av produkter och labora- torietester. I det andra steget ska upptäckta problem åtgärdas. Det kan ske antingen genom frivillig rättelse av den aktuella aktören eller genom tvingande myndighetsåtgärder. Åtgärder som kan bli aktuella är till exempel försäljningsförbud, tillbakadragande av produkter från marknaden eller återkallande av produkter från slutanvändare.
Marknadskontrollmyndigheterna har också till uppgift att sam- verka med andra myndigheter, såväl nationellt som i andra medlems- stater, och företrädare för organisationer och näringsliv i frågor som rör marknadskontroll. Det kan till exempel gälla utbyte av informa- tion om produkter som varit föremål för kontroll och informations- givning om vilka regelverk som är tillämpliga för en viss produkt. Det arbetet syftar till att fler produkter ska uppfylla gällande krav och får därmed ses som en del av marknadskontrollen.
5.2.2Förhållandet till begreppet tillsyn
Bestämmelser som rör marknadskontroll finns i ett stort antal svenska lagar, förordningar och föreskrifter. Begreppet marknadskontroll används emellertid inte genomgående i de olika rättsakterna, utan i vissa fall återfinns bestämmelser om kontroll av produkter i stället under benämningen tillsyn.7 Det finns därför anledning att här beröra hur begreppet marknadskontroll förhåller sig till begreppet ”tillsyn”.
Begreppet tillsyn förekommer i ett stort antal svenska författ- ningar. Någon enhetlig och vedertagen definition av begreppet finns dock inte i svensk rätt. Enligt regeringen bör tillsynsbegreppet främst användas för ”verksamhet som avser självständig granskning för att kontrollera om tillsynsobjekt uppfyller krav som följer av lagar och andra bindande föreskrifter och vid behov kan leda till beslut om åtgärder som syftar till att åstadkomma rättelse av den objektsansvarige”.8 Tillsyn är med andra ord verksamhet som syftar till att granska en aktörs efterlevnad av gällande regelverk. Tillsyn innebär också rätten att besluta om åtgärder för att avhjälpa fel och brister.
7Några exempel på detta är miljöbalken och miljötillsynsförordningen (2011:13), arbetsmiljö- lagen (1977:1160) och arbetsmiljöförordningen (1977:1166), lagen (2010:1011) om brand- farliga och explosiva varor, lagen (1995:669) om märkning av skor och lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet.
8Regeringens skrivelse 2009/10:79 En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn, s. 14.
204
SOU 2020:49 |
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
Tillsyn kan avse vitt skilda verksamheter och riktas vanligtvis mot ett föremål, en anläggning, en verksamhet eller en typ av vara, så kallade tillsynsobjekt. Tillsynsobjekten kan vara privata eller offent- liga. I förhållande till detta är marknadskontroll en mer avgränsad form av tillsyn eftersom den enbart avser produkter och riktar sig mot ekonomiska aktörer.
En fråga som berörts i tidigare betänkanden och skrivelser är om aktiviteter som rådgivning, information och rätten att utfärda före- skrifter ska anses ingå i begreppet tillsyn. Tillsynsutredningen ansåg att så inte skulle vara fallet.9 Inte heller regeringen har ansett att det är lämpligt att tillsynsmyndigheten uppträder som konsult och ger råd om hur tillsynsobjekten ska agera i specifika ärenden. Enligt regeringen kan det dock inom vissa tillsynsområden finnas skäl för att även rekommendationer och vägledning ska vara en del av till- synen.10 Ett sådant exempel är miljöbalkens område. Tillsyn enligt 26 kap. 1 § miljöbalken är ett medel för att säkerställa syftet med lag- stiftningen och de föreskrifter som meddelats med stöd av balken. Tillsyn enligt bestämmelsen består av verksamhet som innebär att kontrollera att lagen följs och att vidta åtgärder för att åstadkomma rättelse om så inte sker. Med tillsyn avses också verksamhet som syftar till att genom rådgivning och information skapa förutsätt- ningar för att balkens ändamål ska kunna tillgodoses. Exemplet visar att tillsynsbegreppet i detta fall har getts en vidare innebörd än den definition av begreppet som regeringen gett uttryck för eftersom även informations- och rådgivning omfattas av miljöbalkens tillsyns- begrepp.11
Som utredningen redogör för ovan, se avsnitt 5.2.1, omfattar marknadskontroll viss förebyggande verksamhet, till exempel infor- mationsgivning till ekonomiska aktörer. I den aspekten kan en myn- dighets marknadskontrollansvar anses gå utöver vad som i de flesta fall omfattas av myndighetens tillsynsansvar.
Sammanfattningsvis kan sägas att marknadskontroll utgör en sär- skild form av tillsyn där det – utöver kontroll av produkter som till- handahålls på marknaden – även ingår andra förebyggande åtgärder som syftar till att produkter ska uppfylla gällande krav, så som infor-
9Tillsyn – förslag om tydligare och effektivare tillsyn (SOU 2004:100).
10Regeringens skrivelse 2009/10:79 En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn, s. 18.
11Det ska noteras att Miljötillsynsutredningen har föreslagit en snävare definition av uttrycket tillsyn i sitt betänkande Miljötillsyn och sanktioner – en tillsyn präglad av ansvar, respekt och enkel- het (SOU 2017:63).
205
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
SOU 2020:49 |
mationsgivning och erfarenhetsutbyte. Det som i huvudsak skiljer marknadskontroll från annan tillsyn är att marknadskontroll avser produkter och att den alltid sker först efter att produkten har satts på marknaden.
5.3Den svenska organisationen av marknadskontroll
5.3.1Fördelning av ansvaret
Sverige har ett decentraliserat system för marknadskontroll och ansvaret för marknadskontroll är uppdelat mellan ett tjugotal statliga myndigheter som har olika ansvarsområden enligt sektorsspecifika författningar. Därtill utövar Sveriges 290 kommuner tillsyn som i vissa fall utgör marknadskontroll.
Uppdelningen utgår oftast från olika egenskaper eller risker hos produkterna snarare än själva produktslaget, till exempel att en pro- dukt är avsedd att användas på arbetsplatser respektive för privat bruk eller att den är brandfarlig. Det medför att det kan finnas flera ansvariga myndigheter för samma produktslag men för olika egen- skaper hos produkten. Anledningen till att Sverige har valt denna upp- delning är främst att den har bedömts bäst tillgodose behovet av teknisk kompetens hos ansvarig myndighet när det gäller den prak- tiska tillämpningen. Kontrollverksamheten innebär ofta komplice- rade bedömningar, särskilt vid ingripanden eller formella invänd- ningar mot standarder. Ett exempel på ett delat ansvar är leksaker, för vilka Konsumentverket har huvudansvaret för marknadskontrollen medan Kemikalieinspektionen utövar marknadskontroll när det gäller leksakers brännbarhet och kemiska egenskaper samt Elsäkerhets- verket när det gäller leksakers elektriska egenskaper utom strålning.
För att marknadskontrollen ska fungera på ett effektivt och rätts- säkert sätt i Sverige krävs ett välfungerande samarbete mellan mark- nadskontrollmyndigheterna. Att en produkt kan falla in under flera olika regelverk kan som ovan nämnts innebära att mer än en mark- nadskontrollmyndighet ansvarar för kontrollen av en och samma produkt, vilket kan kräva myndighetsöverskridande samordning för en effektiv marknadskontroll. I de fall flera myndigheter ansvarar för olika delar av ett gemensamt regelverk kan det uppstå svåra gräns- dragningsfrågor kring ansvarsfördelningen och oklarhet kring vilken marknadskontrollmyndighet som ska ansvara för att kontrollera
206
SOU 2020:49 |
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
vissa produkter. En effektiv samordning på nationell nivå är också viktigt för att kunna bedriva ett väl fungerande samarbete inom EU. För att underlätta och administrera sådant samarbete har Marknads- kontrollrådet skapats.
5.3.2Marknadskontrollrådet
Rådets medlemmar och uppgifter
Marknadskontrollrådet är det nationella samordningsorganet för marknadskontroll i Sverige. Rådets uppgifter, funktion och samman- sättning regleras i förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. Marknadskontrollrådet finns vid Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) som ansvarar för ordförandeskap och sekretariat (5 och 9 §§). Rådet består av 17 stat- liga marknadskontrollmyndigheter12 samt Kommerskollegium och Tullverket (6 §). Det finns andra statliga myndigheter som har ansvar för kontroll av produkter men som inte ingår i Marknadskontroll- rådet, till exempel Jordbruksverket och Livsmedelsverket. De stat- liga marknadskontrollmyndigheternas verksamhet har kartlagts och beskrivits i betänkandet Marknadskontrollmyndigheter – befogenheter och sanktionsmöjligheter (SOU 2017:69).
Marknadskontrollrådet fungerar framför allt som ett forum för informations- och erfarenhetsutbyte mellan myndigheter och har bland annat till uppgift att fungera som ett samordningsorgan i frågor om marknadskontroll, främja samverkan och effektivitet i kontrollen, underlätta allmänhetens och näringslivets kontakter med marknadskontrollmyndigheterna, främja samarbete med marknads- kontrollmyndigheter i andra medlemsländer och årligen utarbeta och genomföra en nationell handlingsplan för marknadskontroll (7 §). Marknadskontrollrådet ska även samråda med och inhämta synpunkter av betydelse för marknadskontroll från myndigheter, företrädare för näringsliv, konsumenter och andra intressenter (8 §).
12Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, Energimyndigheten, Inspektionen för vård och omsorg, Kemikalieinspektionen, Konsumentverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för press, radio och tv, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Socialstyrelsen, Strålsäkerhetsmyndigheten, Swedac, Transportstyrelsen och Folkhälsomyndigheten.
207
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
SOU 2020:49 |
Kommerskollegium
Kommerskollegium är Sveriges myndighet för utrikeshandel, EU:s inre marknad och handelspolitik. De arbetar för frihandel och för att den fria rörligheten på EU:s inre marknad ska få genomslag. Kom- merskollegium medverkar i Marknadskontrollrådet då marknads- kontroll är en del i den övergripande regleringen av varors fria rör- lighet på den inre marknaden, där Kommerskollegium har särskild kompetens och särskilda funktioner.
Kommerskollegium utses i 14 § förordningen om marknads- kontroll av varor och annan närliggande tillsyn till kontaktpunkt enligt artikel 9 i förordning (EU) 2019/51513. De har också tillsammans med Swedac och Konsumentverket en rådgivande funktion enligt förord- ningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn (20 §).
Tullverket
Tullverket har till uppgift att ta in tull, skatter och andra avgifter. Tullverket utgör även en viktig del i gränsskyddet med uppgift att övervaka och kontrollera trafiken till och från Sverige så att bestäm- melser om in- och utförsel av varor följs. Det innefattar att åtgärder vidtas i syfte att säkerställa EU:s och dess invånares säkerhet och skydd, samt skyddet av miljön. Tullverket har härigenom en viktig funktion i kontrollen av produkter från tredje land, men verket utför inte marknadskontroll.
Som utredningen redogjort för i kapitel 3 ställs i artiklarna
13Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömse- sidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008. EU:s förordning om ömsesidigt erkännande definierar de nationella myndigheternas och företagens rättigheter och skyldigheter när en myndighet vill av- vika från principen om ömsesidigt erkännande och förbjuda en produkt som lagligen säljs i en annan medlemsstat.
208
SOU 2020:49 |
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
samt att ansvarig marknadskontrollmyndighet ska ersätta Tull- verkets eventuella kostnader för förvaring, hantering och liknande på grund av att verket har skjutit upp varors övergång till fri omsätt- ning. Dessutom ges Tullverket rätt att i de delar som rör verkets verksamhet meddela föreskrifter om verkställigheten av de nämnda artiklarna i förordning (EG) nr 765/2008. De marknadskontroll- myndigheter som ingår i Marknadskontrollrådet ska då först ges tillfälle att yttra sig.
Bestämmelserna tillämpas så att vid kontroll av varor som anmälts till övergång till fri omsättning har Tullverket rätt att ingripa vid misstanke om att en vara innebär allvarlig fara för hälsa, säkerhet eller miljön, om varan saknar medföljande dokument eller märkning eller om varan har försetts med falsk eller vilseledande
5.3.3Kommunerna
Marknadskontroll i Sverige bedrivs inte bara av statliga myndigheter utan även kommuner bedriver och medverkar i marknadskontroll- verksamhet. Kommunerna är inte representerade i Marknadskontroll- rådet.
Kommunernas ansvar när det gäller marknadskontroll återfinns i den sektorsspecifika lagstiftningen. Kommuner är på motsvarande sätt som statliga myndigheter bundna av bestämmelserna i unions- rätten.14 Inom unionsrätten saknar det således betydelse om det är
14Se bland annat
209
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
SOU 2020:49 |
en kommun eller en statlig myndighet som är ansvarig eftersom båda är en del av det allmänna. För de unionsrättsakter som behöver kom- pletteras med nationella bestämmelser och som innebär skyldigheter för kommunerna i den mening som avses i 8 kap. 2 § 3 regerings- formen, krävs emellertid stöd i lag.15 Därför ges regeringen genom lagen (2014:140) om bemyndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn möjlig- het att meddela föreskrifter om kommunernas skyldigheter i verk- samhet som bedrivs för att kontrollera varor, till exempel avseende kommunernas skyldighet att lämna information till vissa myndig- heter vid beslut om åtgärder som rör den fria rörligheten för varor.16
Såväl den statliga marknadskontrollmyndigheten som den kommu- nala nämnden kan i olika avseenden fatta beslut om hur en produkt ska hanteras eller förbjuda försäljning av den. Beslut av de kommu- nala nämnderna kan dock inte få nationell verkan. På kemikalie- området kan till exempel både Kemikalieinspektionen och en kom- mun i olika avseenden fatta beslut om hur kemikalier ska hanteras eller förbjuda saluföring av en produkt. Kemikalieinspektionen an- svarar för kontroll av primärleverantörer medan kommunerna verkar på den lokala nivån och huvudsakligen ansvarar för detaljhandels- ledet. Kommuner bedriver även marknadskontroll inom Läkemedels- verkets område över kosmetiska och hygieniska produkter samt inom Transportstyrelsens område när det gäller vissa mobila maskiner. Av utredningens översyn av sektorslagstiftningen i kapitel 6 framgår närmare i vilka fall kommunerna har ett marknadskontrollansvar.
5.3.4Något om omfattningen av svensk marknadskontroll
Det är en svår uppgift att försöka beskriva omfattningen av svensk marknadskontroll i siffor. Marknadskontroll sker inom flera sektorer, omfattar olika produktslag och ännu flera produkter. Dessutom ut- för myndigheterna kontroller i mycket varierande utsträckning. Det finns därför inte någon enhetlig statistik att tillgå. Eftersom utred- ningens arbete utgår ifrån ny reglering på
15I 8 kap. 2 § 3 regeringsformen stadgas att föreskrifter ska meddelas genom lag om de avser grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen samt kommunernas befogenheter i övrigt och deras åligganden.
16Se prop. 2013/14:49, Marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn, s.
210
SOU 2020:49 |
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
nadskontroll sker i Sverige i dag. Däremot är det relevant för att i någon mån kunna förstå vilken påverkan som utredningens förslag kommer att ha, framför allt på myndigheternas arbete.
Genom Marknadskontrollrådets försorg har utredningen skickat en förfrågan till de marknadskontrollmyndigheter som berörs av EU:s marknadskontrollförordning angående hur många marknadskontroll- ärenden de hade år 2019. De svar som utredningen fått redovisas översiktligt nedan. Vid en jämförelse mellan olika marknadskontroll- myndigheters uppgifter ska noteras att flera ärenden kan gälla samma produkt och att ett ärende kan omfatta mer än en produkt.
Kemikalieinspektionen har redovisat flest ärenden, drygt 730, varav en majoritet, 580 ärenden, var proaktiva17. Även Transport- styrelsen har redovisat ett stort antal ärenden, drygt 540, varav majo- riteten, drygt 440, var reaktiva ärenden. Vidare har Elsäkerhetsverket redovisat 435 ärenden totalt varav merparten, 340, var proaktiva. Som en jämförelse har Folkhälsomyndigheten redovisat 1 ärende vilket var reaktivt och Post- och telestyrelsen har redovisat 14 ären- den, alla proaktiva. Arbetsmiljöverket har redovisat nästan 250 ären- den, varav drygt 220 var reaktiva. För Konsumentverket är mot- svarande siffror nästan 300 ärenden varav knappt 200 var reaktiva. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har redovisat 44 ären- den varav 40 reaktiva. Boverket inledde drygt 100 ärenden varav majo- riteten, 70, var proaktiva. Även för Energimyndigheten var majo- riteten ärenden, nästan 60 av knappt 70 ärenden totalt, proaktiva. Utöver vad som redovisas har flera myndigheter också haft vissa ärenden i samarbete med Tullverket.
Utredningen drar inga slutsatser utifrån de siffror marknads- kontrollmyndigheterna har angett. I stället redovisas siffrorna som en bakgrund och för att belysa att det finns stora skillnader mellan marknadskontrollmyndigheternas verksamhet i Sverige i dag.
5.4Svenska bestämmelser om marknadskontroll
Av såväl förordning (EG) nr 765/2008 som sektorsspecifika EU- förordningar följer att Sverige har en skyldighet att bedriva mark- nadskontroll. Förordningen (EG) nr 765/2008 kompletteras i svensk rätt genom förordningen om marknadskontroll av varor och annan
17Begreppen proaktiv och reaktiv marknadskontroll beskrivs ovan i avsnitt 5.2.1.
211
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
SOU 2020:49 |
närliggande tillsyn. Därutöver finns regler om marknadskontroll i produktsäkerhetslagen (2004:451) och produktsäkerhetsförordningen (2004:469) samt i sektorsspecifika författningar.
5.4.1Förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn
Avsikten med förordningen, som när den infördes ersatte tre svenska rättsakter18, var att den skulle förenkla och förtydliga den svenska regleringen av marknadskontroll. Förordningen innehåller framför allt bestämmelser om nationellt och internationellt samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter. Förordningen innehåller även bestämmelser avseende Marknadskontrollrådet, dess verksam- het och organisation. Förordningen reglerar även myndigheternas skyldigheter att upprätta, genomföra, följa upp och publicera planer för marknadskontrollverksamheten, liksom skyldigheter att informera kommissionen och andra medlemsländer om beslut om begränsande åtgärder för saluförande av produkter. Den innehåller vidare särskilda informations- och rådgivningsskyldigheter för Kommerskollegium, Konsumentverket och Swedac.
Förordningen kompletterar tre unionsrättsakter: förordning (EG) nr 765/2008 om ackreditering och marknadskontroll, förordning (EU) 2019/515 om ömsesidigt erkännande på varuområdet samt för- ordning (EG) nr 2679/98 om den inre marknadens sätt att fungera i samband med den fria rörligheten för varor.
5.4.2Produktsäkerhetslagen
Produktsäkerhetslagen syftar till att säkerställa att alla varor och tjänster som företag erbjuder konsumenter ska vara säkra och inte orsaka skada på person. Lagen genomför Europaparlamentets och
18Förordningen (2005:895) om marknadskontroll av varor, förordningen (2009:52) om kontakt- punkt och informationsförfaranden angående tillämpning av ömsesidigt erkännande av tekniska regler för produkter samt förordningen (1999:762) om informationsskyldighet vid hinder för den fria rörligheten av varor.
212
SOU 2020:49 |
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
rådets direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet (det allmänna produktsäkerhetsdirektivet).19
Produktsäkerhetslagen omfattar alla varor som tillhandahålls kon- sumenter (2 §). Lagens bestämmelser om säkerhetskrav, presumtion för uppfyllande av säkerhetskraven och bedömningskriterier ska inte tillämpas när det gäller risker som omfattas av särskilda säkerhetskrav i någon annan författning eller i en
Lagen ger tillsynsmyndigheterna befogenhet att förelägga närings- idkare som tillhandahåller eller har tillhandahållit varor eller tjänster att lämna upplysningar samt tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande för utredning om efterlevnaden av lagen. Tillsynsmyndig- heten har även rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där varor hanteras, dock inte bostäder (26 §). Vidare har tillsynsmyndigheten möjlighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för lagens efterlevnad
Den näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bland annat bestämmelserna om att varor och tjänster som till- handahålls av näringsidkare ska vara säkra, kan åläggas att betala en sanktionsavgift (37 § första stycket). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller föreläggande som har meddelats vid vite (38 §). Sanktionsavgiften prövas av förvaltnings- rätt efter ansökan av tillsynsmyndigheten (39 §). Sanktionsavgiften
19Det allmänna produktsäkerhetsdirektivet utgör inte sådan harmoniserad unionslagstiftning för vilken bestämmelserna om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 är tillämplig, vilket innebär att den tillsyn som myndigheterna utövar med stöd av produktsäkerhetslagen inte är marknadskontroll i unionsrättslig mening. För de sektorsspecifika regelverk där förord- ning (EG) nr 765/2008 är tillämplig kan även bestämmelser i produktsäkerhetslagen vara tillämp- liga i fråga om konsumentprodukter. I förordning (EG) nr 765/2008 anges nämligen att tillämp- ningen av förordningen inte får hindra marknadskontrollmyndigheterna att vidta mer specifika åtgärder som föreskrivs i direktiv 2001/95/EG.
213
Gällande nationell rätt och organisation av marknadskontroll i Sverige |
SOU 2020:49 |
ska fastställas till lägst 5 000 och högst 5 000 000 kronor. Den får dock inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning under föregående räkenskapsår. När sanktionsavgiften fastställs ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte dömas ut. Avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det (41 §).
Beslut om förelägganden eller förbud kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (44 §).
5.4.3Produktsäkerhetsförordningen
Produktsäkerhetsförordningen har samma syfte som produktsäker- hetslagen. Av förordningen framgår att Konsumentverket är den myndighet som utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i produktsäkerhetslagen samt de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen.
5.4.4Sektorslagstiftning
Krav på att marknadskontroll ska bedrivas finns även i ett stort antal svenska lagar och förordningar som avser specifika produktslag, så kallad sektorslagstiftning. En del av utredningens uppdrag är att göra en översyn av den sektorslagstiftning som genomför eller kom- pletterar de rättsakter som EU:s nya marknadskontrollförordning omfattar. Utredningen har därför kartlagt de 70 direktiv och förord- ningar som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning och systematiskt granskat vilka svenska regleringar som införlivar direk- tivens bestämmelser och kompletterar förordningarnas regelverk samt vilken marknadskontrollmyndighet som är ansvarig för mark- nadskontrollen avseende respektive unionsrättsakt. I kapitel 6 redo- visar utredningen denna översyn.
214
6Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning
6.1Inledning
I Sverige är marknadskontroll reglerat i ett stort antal lagar och förordningar som avser specifika produktslag, så kallad sektorslag- stiftning. Reglering finns både för produkter inom det harmoniserade området och för produkter som enbart regleras i nationell rätt. En del i utredningens uppdrag är att göra en översyn av den sektorslag- stiftning som genomför eller kompletterar de rättsakter som om- fattas av EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen har därför kartlagt de 70 direktiv och förordningar som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning och den nationella reglering som inför- livar unionsrättsakternas bestämmelser i svensk rätt.
Detta kapitel redovisar resultatet av utredningens översyn. Det är inte en uttömmande översyn av all sektorslagstiftning som reglerar marknadskontroll av produkter i Sverige utan enbart av den sektors- lagstiftning som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning. I flera fall är sektorslagstiftningen tillämplig även för andra produkter än de som omfattas av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s mark- nadskontrollförordning. Utredningen har då begränsat översynen till de delar som direkt berörs av förordningen. Från översynen har även undantagits bestämmelserna i produktsäkerhetslagen (2004:451). Ett flertal av de berörda unionsrättsakterna omfattar produkter som i vissa fall används av konsumenter. I de fall produkterna är avsedda för konsumenter eller kan antas komma att användas av konsumenter gäller även produktsäkerhetslagens bestämmelser. Denna reglering presenteras översiktligt i kapitel 5 avsnitt 5.4.2.
Resultatet av översynen presenteras sektorsvis. Under varje sek- tor redovisas de relevanta unionsrättsakterna, berörd svensk sektors- lagstiftning och de specifika bestämmelser som rör marknadskontroll.
215
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Vidare redovisas nuvarande fördelning av ansvar för marknadskontroll eller tillsyn, vilka befogenheter och sanktionsmöjligheter ansvariga myndigheter har samt vissa övriga frågor som exempelvis reglering kring ekonomisk ersättning och forum för överklagande av beslut. Redovisningen ligger till grund för utredningens överväganden och förslag till kompletteringar i svensk lagstiftning för att EU:s marknads- kontrollförordning ska kunna tillämpas effektivt. Dessa presenteras i sin tur i kapitel
6.2Arbetsmiljösektorn
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på flera unionsrätts- akter som omfattar produkter inom arbetsmiljösektorn. Fyra direk- tiv har genomförts i svensk rätt genom arbetsmiljölagen. De redo- visas gemensamt nedan. Därefter redovisas sektorslagstiftningen för personlig skyddsutrustning.
6.2.1Maskiner, tryckkärl och utrustning för potentiellt explosiva miljöer
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/42/EG av den 17 maj 2006 om maskiner och om ändring av direktiv 95/16/EG (se bilaga I punkt 19 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/29/EU av den 26 feb- ruari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av enkla tryckkärl (se bilaga I punkt 48 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europarlamentets och rådets direktiv 2014/34/EU av den 26 feb- ruari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer (se bilaga I punkt 53 i EU:s marknadskontrollförordning), och
216
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/68/EU av den 15 maj 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av tryckbärande anordningar (se bilaga I punkt 57 i EU:s marknadskontrollförordning).
Direktiven har genomförts i svensk rätt i arbetsmiljölagen (1977:1160) och arbetsmiljöförordningen (1977:1166). När det gäller direktiv 2014/34/EU är även elsäkerhetslagen (2016:732) och el- säkerhetsförordningen (2017:218) tillämpliga. Direktiven genomförs även genom Arbetsmiljöverkets föreskrifter på området.1 De be- stämmelser som reglerar Elsäkerhetsverkets marknadskontroll av- seende direktiv 2014/34/EU redogörs i avsnitt 6.7. Även Myndig- heten för samhällsskydd och beredskap har gett ut föreskrifter som genomför direktiv 2014/34/EU.2 Dessa föreskrifter innehåller dock inte några produktkrav utan enbart krav på vilken utrustning som ska användas i en explosionsfarlig miljö som orsakas av brandfarliga varor.
Bestämmelser om marknadskontroll
I artikel 4 i direktiv 2006/42/EG finns en generell bestämmelse om marknadskontroll som anger att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att endast sådana maskiner får släppas ut på marknaden eller tas i drift som uppfyller de tillämpliga bestämmelserna i direktivet och som inte äventyrar hälsa och säker- het för personer samt i förekommande fall husdjur eller egendom, när de har installerats och underhålls på riktigt sätt samt används för avsett ändamål eller under rimligen förutsebara villkor. I artikel 11 anges att medlemsstaterna ska vidta åtgärder om maskiner som omfattas av direktivet kan äventyra hälsa och säkerhet för personer, husdjur och egendom.
1AFS 2008:3 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om maskiner, ändrad genom AFS 2009:5, 2011:1, 2011:7, 2014:22 och 2016:10. För produkter som släppts ut på marknaden före den 29 decem- ber 2009 tillämpas nu upphävda AFS 1993:10. AFS 2016:1 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om tryckbärande anordningar, AFS 2016:2 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om enkla tryckkärl och AFS 2016:4 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om utrustning och skyddssystem som är av- sedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer.
2SRVFS 2004:7 Föreskrifter om explosionsfarlig miljö vid hantering av brandfarliga gaser och vätskor.
217
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Direktiv 2014/29/EU, direktiv 2014/34/EU och direktiv 2014/ 68/EU hänvisar avseende marknadskontroll till förordning (EG) nr 765/2008 och det anges att artiklarna 15.3 och
Varken arbetsmiljölagen eller arbetsmiljöförordningen innehåller några uttryckliga bestämmelser om marknadskontroll eller hänvis- ningar till förordning (EG) nr 765/2008. Av arbetsmiljölagens för- arbeten framgår att Arbetsmiljöverket bedriver marknadskontroll inom ramen för tillsynen av efterlevnaden av arbetsmiljölagstift- ningen samt att befogenheter att ingripa på området finns i 7 kap. arbetsmiljölagen som reglerar tillsyn (prop. 2007/08:65 Genomför- ande av det nya maskindirektivet, m.m., s. 16). I 3 kap. 8 § arbets- miljölagen anges att den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter en maskin, ett redskap, skyddsutrustning eller annan tek- nisk anordning ska se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, när den släpps ut på marknaden, avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning. Vidare anges i 7 kap. 1 § samma lag att Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över att lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen följs.
I Arbetsmiljöverkets föreskrifter finns hänvisningar till förord- ning (EG) nr 765/2008. Exempelvis hänvisar AFS 2016:4 om utrust- ning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer till artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 avseende Arbetsmiljöverkets rätt att hos ekonomiska aktörer ta ut ett eller flera exemplar för provning vid marknadskontroll.
Marknadskontrollmyndigheter
Enligt förordningen (2007:913) med instruktion för Arbetsmiljö- verket ansvarar myndigheten bland annat för vissa frågor om marknadskontroll i den utsträckning frågorna inte ska hanteras av någon annan. Enligt 2 § 3 i förordningen har Arbetsmiljöverket sär- skilt till uppgift att ansvara för marknadskontroll av produkter som omfattas av bland annat direktiv 2006/42/EG, direktiv 2014/68/EU, direktiv 2014/29/EU och direktiv 2014/34/EU.
När det gäller direktiv 2014/34/EU delas marknadskontroll- ansvaret med Elsäkerhetsverket. Enligt 40 § elsäkerhetsförordningen är Elsäkerhetsverket marknadskontrollmyndighet enligt förordning
218
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
(EG) nr 765/2008 när det gäller elektrisk utrustning som omfattas av direktiv 2014/34/EU.
Befogenheter vid marknadskontroll
I 7 kap. arbetsmiljölagen finns bestämmelser om Arbetsmiljöverkets tillsyn över att lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen följs. Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar, handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs för tillsynen (3 §). Tillsynsmyndigheten har också rätt till upplysningar om produkter som används i entreprenadförhållan- den eller vid legotillverkning samt om produkter som har överlåtits (4 §). För sin tillsyn ska tillsynsmyndigheten ges tillträde till arbets- ställe och får där göra undersökningar och ta prov. Arbetsmiljöverket har rätt till tillträde även till ett arbetsställe som tillhör annan än den som tillsynen utövas mot. Polismyndigheten ska lämna den hand- räckning som behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna utöva tillsynen (5 §). Arbetsmiljöverket får meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska följas (7 §). Sådana förelägganden eller förbud får riktas mot alla som har skyddsansvar enligt arbetsmiljölagen, i första hand arbetsgivare, men även tillverkare och importörer av bland annat maskiner, se hänvisning till 3 kap. 8 § arbetsmiljölagen. Om någon inte följer ett föreläggande får Arbetsmiljöverket besluta att rättelse ska ske på den enskildes bekostnad. Arbetsmiljöverket kan ålägga till exempel tillverkare och importörer att lämna varnings- information eller återkalla en produkt (11 §). Innehållet i ett sådant åläggande ska motsvara vad som anges i
219
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Sanktionsmöjligheter
De sanktionsmöjligheter som finns enligt arbetsmiljölagen är vite, sanktionsavgifter och straffansvar. Arbetsmiljöverket får förena före- lägganden och förbud med vite (7 kap. 7 § arbetsmiljölagen). Före- lägganden att lämna varningsinformation eller att återkalla en pro- dukt ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (7 kap. 11 § samma lag).
Arbetsmiljöverket får meddela föreskrifter om sanktionsavgifter (18 § arbetsmiljöförordningen). Sådana sanktionsavgifter får enligt 8 kap.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett före- läggande eller förbud som har meddelats av Arbetsmiljöverket döms till böter eller fängelse i högst ett år (8 kap. 1 § arbetsmiljölagen). Det gäller dock inte om föreläggandet eller förbudet har förenats med vite. Därutöver döms till böter om någon lämnar oriktiga upp-
220
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
gifter om förhållanden av vikt när en tillsynsmyndighet har begärt upplysningar, handlingar eller prov (8 kap. 2 § samma lag).
Övrigt
Arbetsmiljöverket får förordna att dess beslut ska gälla omedelbart (9 kap. 5 § arbetsmiljölagen).
När det gäller ekonomisk ersättning gäller att Arbetsmiljöverket inte betalar ersättning för de prov myndigheten tar ut på arbets- ställen (7 kap. 5 § arbetsmiljölagen). För övrigt gäller att den vars verksamhet har varit föremål för tillsyn ska ersätta tillsynsmyndig- heten för sådana kostnader för undersökning av prov som har varit skäligen påkallade. För sådan granskning av maskiner, redskap, skyddsutrustningar eller andra tekniska anordningar, som utförs av Arbetsmiljöverket på uppdrag av den som avser att överlåta eller upplåta anordningen eller i övrigt för dennes räkning, betalas en avgift som bestäms av verket (22 § arbetsmiljöförordningen).
I arbetsmiljölagen finns en bestämmelse om tystnadsplikt (7 kap.
13 §). Bestämmelsen reglerar inte särskilt befattning med ärenden som rör marknadskontroll. För det allmännas verksamhet finns en hänvisning till 10 kap.
Arbetsmiljöverkets beslut i enskilda fall enligt arbetsmiljölagen eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (9 kap. 2 § arbetsmiljölagen).
6.2.2Personlig skyddsutrustning
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upp- hävande av rådets direktiv 89/686/EEG (se bilaga I punkt 62 i EU:s marknadskontrollförordning).
221
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Förordningen kompletteras i svensk rätt av lagen (2018:125) och förordningen (2018:127) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Arbetsmiljöverket har gett ut föreskrifter på området.3
Bestämmelser om marknadskontroll
Kapitel VI i förordning (EU) 2016/425 reglerar marknadskontroll i EU, kontroll av anordningar och tillbehör som förs in på unions- marknaden samt EU:s förfarande i fråga om skyddsåtgärder. I arti- kel 37 anges att artiklarna 15.3 och
Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning hänvisar till ovan nämnda artiklar i förordning (EG) nr 765/2008 avseende bestämmelser om marknads- kontroll.
Marknadskontrollmyndigheter
Marknadskontrollansvaret enligt förordning (EU) 2016/425 är upp- delat mellan Arbetsmiljöverket och Konsumentverket. Konsument- verket utövar marknadskontroll enligt lagen med kompletterande
3AFS 1996:7 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om utförande av personlig skyddsutrustning. Före- skrifterna har upphävts men gäller fortfarande för personlig skyddsutrustning som släppts ut på marknaden under direktiv 89/686/EEG fram till den 21 april 2019.
222
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning när det gäller personlig skyddsutrustning som är avsedd för privat bruk, eller som kan antas komma att användas för privat bruk i inte obetydlig omfattning (2 § förordningen med kompletterande be- stämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). I samma förordning anges att Arbetsmiljöverket utövar marknads- kontroll enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning när det gäller personlig skyddsutrustning som är avsedd för yrkesmässig användning, eller som kan antas komma att användas yrkesmässigt (3 §). Enligt samma förordning ska Konsumentverket och Arbetsmiljöverket lämna upp- gifter till varandra i den utsträckning som behövs för att respektive myndighet ska kunna utföra sin marknadskontroll (4 och 5 §§).
Arbetsmiljöverkets uppgift att ansvara för marknadskontroll över produkter som omfattas av förordning (EU) 2016/425 framgår även i 2 § 3 förordningen med instruktion för Arbetsmiljöverket.
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att marknadskontrollmyndigheterna får kräva att de ekonomiska aktörerna ska tillhandahålla sådan dokumentation och information som myndigheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. De får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
Polismyndigheten ska, på begäran av marknadskontrollmyndig- heten, i vissa fall lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Marknadskontrollmyndigheten får meddela de
223
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas (4 § nämnda lag).
Sanktionsmöjligheter
De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning är vite och sanktionsavgift. Enligt 5 § nämnda lag ska ett förelägg- ande eller förbud eller ett beslut enligt förordning (EG) nr 765/2008 förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Enligt 9 § ska en ekonomisk aktör åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekono- miska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot kraven i förordning (EU) 2016/425. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller för en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och
Övrigt
Marknadskontrollmyndigheterna får bestämma att deras beslut om föreläggande eller förbud eller beslut om annan åtgärd enligt förord- ning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (6 § lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsut- rustning). Av 7 § samma lag följer att ekonomiska aktörer ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att den personliga skyddsutrust- ningen inte uppfyller kraven i förordning (EU) 2016/425. Marknads- kontrollmyndigheten ska ersätta den ekonomiska aktören för varu- prover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.
224
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
För den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknads- kontroll enligt förordning (EU) 2016/425 gäller tystnadsplikt. För det allmännas verksamhet ska i stället offentlighets- och sekretess- lagen tillämpas (8 §).
Marknadskontrollmyndigheternas beslut om förelägganden, för- bud och ekonomisk ersättning får överklagas till allmän förvaltnings- domstol (10 §).
6.3Aerosolbehållare, brandfarliga och explosiva varor
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Rådets direktiv 75/324/EEG av den 20 maj 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar beträffande aerosolbehållare (se bilaga I punkt 4 i EU:s marknadskontrollför- ordning),
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/29/EU av den 12 juni 2013 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om till- handahållande på marknaden av pyrotekniska artiklar (se bilaga I punkt 45 i EU:s marknadskontrollförordning), och
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/28/EU av den 26 feb- ruari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk (se bilaga I punkt 47 i EU:s marknadskontroll- förordning).
Direktiven har genomförts i svensk rätt genom lagen (2010:1011) och förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor, samt för aerosolbehållare även i förordningen (2008:245) om kemiska produkter och biotekniska organismer. Myndigheten för samhälls- skydd och beredskap har gett ut föreskrifter på området.4
4MSBFS 2015:6 föreskrifter om tillhandahållande av pyrotekniska artiklar och ammunition, MSBFS 2016:5 föreskrifter om produktkrav på explosiva varor för civilt bruk och plastiska sprängämnen, MSBFS 2018:1 föreskrifter om aerosolbehållare samt MSBFS 2019:1 om han- tering av explosiva varor.
225
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Bestämmelser om marknadskontroll
I artikel 10 i direktiv 75/324/EEG anges att medlemsstater som upp- märksammar att aerosolbehållare på goda grunder kan antas medföra fara för hälsa och säkerhet, trots att de motsvarar direktivets krav, har rätt att provisoriskt förbjuda försäljning av dessa behållare eller förena försäljningen med särskilda villkor. Medlemsstaterna åläggs vidare i artikel 9 att vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att märken eller påskrifter som kan förväxlas med föreskriven märkning av aerosolbehållare används.
I direktiv 2013/29/EU regleras marknadskontroll i kapitel 5. Enligt artikel 38 ska medlemsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att pyrotekniska artiklar endast släpps ut på marknaden om de, när de förvaras på rätt sätt och används för sitt avsedda ända- mål, inte medför fara för människors hälsa och säkerhet. I samma artikel hänvisas till artiklarna 15.3 och
Direktiv 2014/28/EU innehåller snarlika marknadskontrollbestäm- melser som direktiv 2013/29/EU (artikel
Lagen om brandfarliga och explosiva varor innehåller bestämmel- ser om tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter och beslut som meddelats i anslutning till lagen (21 §). Tillsynsmyndigheter är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och de kommuner där hanteringen av brandfarliga eller explosiva varor sker. Utöver en skrivning om att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ut- övar marknadskontroll innehåller lagen inte några bestämmelser som specifikt rör marknadskontroll. Av lagens förarbeten framgår dock att marknadskontrollen är en del av den tillsyn som regleras i lagen och att marknadskontrollmyndigheten ska ha de befogenheter som tillkommer tillsynsmyndigheterna. I författningskommentaren till 22 § lagen om brandfarliga och explosiva varor anges att sådan tillsyn som innefattar marknadskontroll inte kan överlåtas till kom- munerna eftersom en överträdelse av reglerna kan kräva att samtliga varor stoppas i Sverige (prop. 2009/10:203 Ny lag om brandfarliga och explosiva varor, s. 73).
226
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
I 23 och 24 §§ förordningen om brandfarliga och explosiva varor anges att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är marknads- kontrollmyndighet enligt artikel 19, 24.2, 26, 27.2 och 29 i förord- ning (EG) nr 765/2008 och att myndigheten ska
1.inrätta förfaranden enligt artikel 18.2,
2.utföra de uppgifter som följer av artiklarna
3.samarbeta med andra i enlighet med artikel 24.4.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap åläggs vidare att ge viss information till Europeiska kommissionen och andra medlems- stater om explosiva varor som inte uppfyller gällande krav samt att för Sveriges räkning invända mot vissa beslut av marknadskontroll- myndigheter i andra medlemsstater (24
Marknadskontrollmyndighet
Av 22 § lagen om brandfarliga och explosiva varor framgår att Myn- digheten för samhällsskydd och beredskap utövar marknadskontroll över
1.brandfarliga och explosiva varors egenskaper, utsläppande och tillhandahållande på marknaden, samt
2.sådana produkter som används för hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och för vilka myndigheten har utfärdat före- skrifter.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har i ett tidigare betänkande framhållit att myndighetens mandat att bedriva marknads- kontroll avseende aerosolbehållare endast omfattar aerosolbehållare som innehåller brandfarlig vara och att marknadskontrollansvaret för övriga aerosolbehållare ännu inte är fördelat (SOU 2017:69 Marknadskontrollmyndigheter – befogenheter och sanktionsmöjligheter s. 141).
227
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i förordningen om brandfarliga och explosiva varor framgår att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Av Myndigheten för samhällsskydd och bered- skaps skyldighet att utföra uppgifter enligt bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en pro- dukt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen (24 § lagen om brandfarliga och explosiva varor). För tillsynen har tillsynsmyndigheten vidare rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och får göra undersökningar och ta prover. Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och föreskrifter och beslut som har meddelats i anslutning till lagen ska efterlevas (25 § samma lag). Om en aktör inte följer vad som angivits i föreläggandet eller förbudet får tillsynsmyndigheten be- sluta om rättelse på dennes bekostnad. Ett sådant beslut får meddelas även utan att något föreläggande eller förbud först har meddelats, om tillsynsmyndigheten med hänsyn till risken för allvarliga skador eller av andra särskilda skäl anser att en rättelse bör göras utan dröjsmål.
228
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Sanktionsmöjligheter
Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite (25 § lagen om brandfarliga och explosiva varor). Vissa brott mot bestämmelser i lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen är straffsanktionerade i
Övrigt
En myndighet får besluta att dess beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska gälla även om beslutet överklagas (35 § lagen om brandfarliga och explosiva varor).
Tillsynsmyndigheter enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor betalar inte ut ersättning för prov som myndigheten tar i sam- band med sin tillsyn (24 §). För sådan tillsyn som utgör marknads- kontroll får avgift för tillsynen och för provtagning och undersök- ning av prov av varan tas ut endast om det vid undersökningen visar sig att varan inte uppfyller ställda krav (27 §). Myndigheten för sam- hällsskydd och beredskap har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifternas storlek när det gäller den egna verksamheten (25 § 9 förordningen om brandfarliga och explosiva varor).
Tystnadsplikt gäller för den som har tagit befattning med ett ärende som avses i lagen (33 § lagen om brandfarliga och explosiva varor). När det gäller det allmännas verksamhet hänvisas i stället till offentlighets- och sekretesslagen.
Beslut som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fattar enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor eller enligt före- skrifter som har meddelats i anslutning till lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (34 § nämnda lag).
229
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
6.4Buller från utomhusutrustning
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/14/EG av den 8 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus (se bilaga I punkt 12 i EU:s marknadskontrollförordning).
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner och förord- ningen (2001:1084) om buller från viss utomhusutrustning.
Bestämmelser om marknadskontroll
I direktiv 2000/14/EG används i den svenska språkversionen ordet marknadsövervakning i stället för marknadskontroll. Medlems- staterna åläggs i artikel 5 att vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att utrustning som omfattas av direktivet kan släppas ut på mark- naden eller tas i bruk endast om den överensstämmer med kraven i direktivet, är försedd med
I lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner finns bestämmelser om tillsyn över lagens efterlevnad men lagen innehåller inte några bestämmelser som direkt korresponderar med artikel 5 och 9 i direktivet. Förordningen om buller från viss utom- husutrustning hänvisar till förordning (EG) nr 765/2008 när det gäller bestämmelser om
230
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Marknadskontrollmyndigheter
Transportstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av förordningen och föreskrifter som meddelats med stöd av förord- ningen (9 § förordningen om buller från viss utomhusutrustning). Därtill ska den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utöva lokal tillsyn i varje kom- mun. Tillsynsmyndigheterna ska samarbeta när det är påkallat. Enligt uppgift från Transportstyrelsen utövar de tillsyn hos tillverkare, importörer och försäljningsorganisationer som verkar centralt eller nationellt medan kommunerna ansvarar för tillsyn av lokala försälj- ningsställen. De flesta produktkrav kontrolleras av Transportstyrelsen men kommunerna kontrollerar bland annat märkning. I lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner anges att reger- ingen ska bestämma vilken eller vilka myndigheter som ska utöva tillsyn över lagens efterlevnad. Sambandet mellan lagens och förord- ningens bestämmelser om tillsyn och tillsynsmyndighet framgår inte tydligt. När det gäller ansvar på grund av överträdelse enligt förord- ningen om buller från viss utomhusutrustning samt om över- klagande av en förvaltningsmyndighets beslut i enskilda fall hänvisas dock till lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner (13 § nämnda förordning).
Befogenheter vid marknadskontroll
Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen och föreskrifter som har med- delats med stöd av lagen ska efterlevas (8 § lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner). Tillsynsmyndigheten får även förelägga den som tillverkar, importerar eller saluför mobila maskiner eller motorer till dessa att utan ersättning till myndigheten lämna de upplysningar och handlingar, tillhandahålla de mobila maski- ner, motorer och motordelar samt utföra de undersökningar som behövs för tillsynen (9 §). Tillsynsmyndigheten har vidare rätt till till- träde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, hos tillverkare, importörer och saluförare av mobila maskiner eller motorer till dem och får där utföra undersökningar och provningar. Polismyndigheten ska lämna det biträde som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten får besluta att tillverkare, importörer och salu-
231
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
förare av mobila maskiner eller motorer genom annonsering eller på något annat lämpligt sätt ska informera berörda användare om sådana fel som framkommit och som bör åtgärdas (11 §).
Sanktionsmöjligheter
Tillsynsmyndigheten får förena förelägganden och förbud med vite (10 § lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner). Lagen innehåller även straffbestämmelser i
Övrigt
Transportstyrelsen har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner (11 § förordningen om buller från viss utom- husutrustning med hänvisning till 9 § förordningen [1998:1709] om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner).
Beslut av förvaltningsmyndighet i enskilda fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (16 § lagen om åtgärder mot buller och avgaser från vissa mobila maskiner).
6.5Byggprodukter, hissar och linbanor
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 av den 9 mars 2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och om upphävande av rådets direk-
232
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
tiv 89/106/EEG (se bilaga I punkt 38 i EU:s marknadskontroll- förordning),
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/33/EU av den 26 feb- ruari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om hissar och säkerhetskomponenter till hissar (se bilaga I punkt 52 i EU:s marknadskontrollförordning), och
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/424 av den 9 mars 2016 om linbaneanläggningar och om upphävande av direktiv 2000/9/EG (se bilaga I punkt 61 i EU:s marknadskontroll- förordning).
Unionsrättsakterna har kompletterats och genomförts i svensk rätt i plan- och bygglagen (2010:900) och plan- och byggförordningen (2011:338). Boverket har gett ut föreskrifter på området.5
Bestämmelser om marknadskontroll
Kapitel VIII i förordning (EU) nr 305/2011 innehåller bestämmelser om marknadskontroll och skyddsåtgärder. Enligt artikel 56 ska med- lemsstaternas marknadskontrollmyndigheter vidta åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att en byggprodukt som omfattas av en harmoniserad standard eller en europeisk teknisk bedömning som utfärdats för den inte uppnår angivna prestanda och utgör en risk för uppfyllandet av de grundläggande kraven för byggnadsverk. Mark- nadskontrollmyndigheterna ska ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla nödvändiga åtgärder för att få produkten att överensstämma med tillämpliga krav, särskilt med den angivna pre- standan, eller för att dra tillbaka eller återkalla produkten från mark- naden (artikel 56). Även i fråga om byggprodukter som uppfyller förordningens krav men som ändå utgör en risk för uppfyllandet av de tekniska kraven på byggnadsverk, människors hälsa eller säkerhet eller andra aspekter av skydd i allmänhetens intresse, ska den eko- nomiska aktören åläggas att vidta åtgärder (artikel 58). Om en med-
5Boverkets byggregler BFS 2011:6 – föreskrifter och allmänna råd, Boverkets föreskrifter och allmänna råd (2013:7) om språkkrav för prestandadeklarationer och vissa andra handlingar om byggprodukter, Boverkets föreskrifter och allmänna råd BFS 2011:10 om tillämpning av euro- peiska konstruktionsstandarder (eurokoder), Boverkets föreskrifter och allmänna råd BFS 2011:12 om hissar och vissa andra motordrivna anordningar och Boverkets allmänna råd (2016:16) om ersättning för provningskostnader vid marknadskontroll av byggprodukter.
233
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
lemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den ålägga den berörda ekonomiska aktören att åtgärda bristen eller, om den kvarstår, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda att byggprodukten tillhandahålls på marknaden eller se till att den dras tillbaka eller återkallas från marknaden (artikel 59).
I förordning (EU) 2016/424 anges att artiklarna 15.3 och
Även direktiv 2014/33/EU innehåller en hänvisning till artik- larna 15.3 och
I 11 kap. plan- och bygglagen finns bestämmelser om tillsyn. I 26 § hänvisas till artiklarna
1.informera allmänheten om sin verksamhet enligt artikel 17.2,
2.inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,
3.utarbeta program för sin marknadskontroll, skicka underrättelser om detta och göra det tillgängligt för allmänheten enligt arti- kel 18.5,
4.utföra de uppgifter som följer av artiklarna
5.samarbeta med andra enligt artikel 24.4.
Boverket får dessutom förstöra eller på annat sätt göra produkter obrukbara enligt artikel 29.4 i förordning (EG) nr 765/2008 (8 kap. 5 § plan- och byggförordningen).
234
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Marknadskontrollmyndighet
Boverket ska i egenskap av marknadskontrollmyndighet enligt för- ordning (EG) nr 765/2008 utöva marknadskontroll över byggpro- dukter som omfattas av förordning (EU) nr 305/2011, direktiv 2014/ 33/EU och förordning (EU) 2016/424 (8 kap. 3 § plan- och bygg- förordningen). Av samma förordning följer att Boverket ansvarar för tillsyn över bestämmelserna om krav på byggprodukters lämplighet även i fråga om byggprodukter som inte omfattas av förordning (EU) nr 305/2011 eller förordning (EU) 2016/424 (8 kap. 5 a §).
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom att Boverket utpekas som marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 får de befogenheter som fram- går av den förordningen anses tillämpliga för myndigheten. Av arti- kel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att Boverket får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nöd- vändig åtgärd. Av Boverkets skyldighet att utföra uppgifter enligt bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myn- digheten har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda till- handahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
Av 11 kap. plan- och bygglagen framgår följande avseende tillsyn över lagen,
235
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
på begäran få de upplysningar och handlingar från byggherren som behövs för tillsynen över
a)få tillgång till produkter för kontroll,
b)på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och
c)få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder (8 §).
Om det behövs får en tillsynsmyndighet begära att en handling ska översättas till svenska. Polismyndigheten ska lämna det biträde som behövs för tillträde (9 §).
När det gäller byggprodukter som inte omfattas av förordning (EU) nr 305/2011 eller förordning (EU) 2016/424 (här relevant för hissar enligt direktiv 2014/33/EU), får en tillsynsmyndighet i det enskilda fallet besluta om det föreläggande eller förbud som behövs från skyddssynpunkt (11 kap. 25 §). Efter ansökan av tillsynsmyn- digheten får Kronofogdemyndigheten inom tio år från den över- trädelse som föreläggandet avser, besluta om handräckning för att genomföra sådana åtgärder (11 kap. 39 §).
Avseende byggprodukter som omfattas av förordning (EU) nr 305/2011 eller förordning (EU) 2016/424 har tillsynsmyndig- heten befogenhet att bland annat kräva av ekonomiska aktörer att de vidtar korrigerande åtgärder eller själv vidta åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av en byggprodukt som inte upp- fyller gällande krav eller som brister vad gäller formell överensstäm- melse (11 kap. 26 §). Även när det gäller byggprodukter som upp- fyller kraven men som likväl utgör en risk för hälsa och säkerhet får myndigheten kräva att den ekonomiska aktören vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att byggprodukten inte längre utgör någon risk eller för att dra tillbaka eller återkalla produkten. Tillsyns- myndigheten får i det enskilda fallet besluta om det föreläggande som behövs för att kraven på byggprodukten ska uppfyllas.
236
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Sanktionsmöjligheter
Av 11 kap. 37 § plan- och bygglagen framgår att förelägganden enligt bland annat 25 och 26 §§ samma kapitel får förenas med vite. Vitet får inte omvandlas till fängelse.
I plan- och bygglagen finns bestämmelser om byggsanktionsavgift (11 kap.
1.den som när överträdelsen begicks var ägare till den fastighet eller det byggnadsverk som överträdelsen avser,
2.den som begick överträdelsen, eller
3.den som har fått en fördel av överträdelsen.
Tillsynsmyndigheten ansvarar själv för indrivning av byggsanktions- avgifter (9 kap. 4 § plan- och byggförordningen).
Övrigt
Beslut om förbud när det gäller byggprodukter som inte omfattas av förordning (EU) nr 305/2011 eller förordning (EU) 2016/424 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms (11 kap. 38 § andra stycket plan- och bygglagen).
Om en produkt vid tillsyn visar sig inte uppfylla gällande krav, ska den som tillverkar eller representerar den som tillverkar och den som importerar eller saluför byggprodukter ersätta tillsynsmyndig- heten för kostnader vid provtagning och undersökning av prov (11 kap. 8 b § plan- och bygglagen). Om det finns särskilda skäl ska den som tillverkar eller representerar den som tillverkar och den som importerar eller saluför byggprodukter få ersättning från tillsyns- myndigheten för produkter tillsynsmyndigheten får tillgång till för sin tillsyn (11 kap. 8 c § plan- och bygglagen).
237
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Den som i ett ärende som gäller tillsyn enligt lagen eller
Beslut av en statlig förvaltningsmyndighet enligt plan- och bygg- lagen får överklagas till mark- och miljödomstol (13 kap. 6 § plan- och bygglagen). Även frågor om utdömande av vite prövas av mark- och miljödomstol (11 kap. 37 § samma lag).
6.6Elektromagnetisk kompatibilitet
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU av den 26 feb- ruari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet (se bilaga I punkt 49 i EU:s marknadskontrollförordning).
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1992:1512) och förordningen (2016:363) om elektromagnetisk kompatibilitet. Lagen och förordningen innehåller även bestämmelser som går ut- över det som regleras i
Bestämmelser om marknadskontroll
Kapitel 5 i direktiv 2014/30/EU innehåller bestämmelser om mark- nadskontroll. I artikel 37 anges att artiklarna 15.3 och
6
238
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att en apparat som omfattas av direktivet utgör en risk för aspekter av skydd i allmän- hetens intresse. Om apparaten inte uppfyller direktivets krav ska berörd ekonomisk aktör åläggas att vidta korrigerande åtgärder, dra tillbaka apparaten från marknaden eller återkalla den. För produkter med formell bristande överensstämmelse ska i första hand berörd ekonomisk aktör åläggas att vidta åtgärder, i andra hand medlems- staten vidta åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållan- det av apparaten på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden.
Lagen om elektromagnetisk kompatibilitet innehåller inte några uttryckliga bestämmelser om marknadskontroll men anger vissa befogenheter för den tillsynsmyndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs. I förordningen om elektromagnetisk kompatibilitet anges att Elsäkerhetsverket vid marknadskontroll ska utföra de uppgifter som följer av artiklarna 18.2,
Marknadskontrollmyndighet
I förordningen om elektromagnetisk kompatibilitet anges Elsäker- hetsverket som såväl tillsynsmyndighet över nämnda förordning som marknadskontrollmyndighet när det gäller apparater enligt förord- ning (EG) nr 765/2008, (12 och 13 §§).
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom att Elsäkerhetsverket utpekas som marknadskontrollmyn- dighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 får de befogenheter som framgår av den förordningen anses tillämpliga för myndigheten. Av artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att Elsäkerhets- verket får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan
239
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av pro- dukterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Av Elsäkerhetsverkets skyldighet att utföra uppgifter enligt bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Av artikel 29 i förord- ning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara. Det ska noteras att artikel 29 inte anges i uppräkningen i 13 § förordningen om elektromagnetisk kompatibilitet.
Elsäkerhetsverket är även tillsynsmyndighet enligt förordningen om elektromagnetisk kompatibilitet. Som tillsynsmyndighet har myn- digheten enligt 3 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet rätt att i den utsträckning som behövs för tillsynen
1.få del av upplysningar och handlingar,
2.hos den som tillverkar, saluför, hyr ut eller till Sverige för in ut- rustning, få tillgång till utrustning för att kontrollera den, och
3.få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder.
Om tillsynsmyndigheten inte får del av handlingar, tillgång till ut- rustning eller tillträde till ett område, en lokal eller ett utrymme trots att myndigheten har rätt till det enligt 3 §, får Kronofogdemyndig- heten besluta om särskild handräckning efter ansökan av tillsyns- myndigheten. En tillsynsmyndighet får, om det är påkallat från skydds- synpunkt, i det enskilda fallet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas (6 § samma lag).
240
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Sanktionsmöjligheter
En tillsynsmyndighet får förena ett föreläggande eller förbud med vite (6 § andra stycket lagen om elektromagnetisk kompatibilitet). En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift om aktören eller någon som handlar på aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot förordningen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den (7 § lagen om elektromagnetisk kompat- ibilitet och 16 § förordningen om elektromagnetisk kompatibilitet). Närmare bestämmelser om sanktionsavgiftens storlek finns i
1.för en överträdelse av ett beslut om förbud som har förenats med vite eller för att ett föreläggande som har förenats med vite inte har följts,
2.om överträdelsen är ringa, eller
3.om ansökan har delgetts den som anspråket riktas mot senare än fem år efter det att överträdelsen upphörde.
Avgiften behöver inte tas ut om det finns synnerliga skäl för det. Avgiften ska betalas inom trettio dagar efter att beslutet om att ta ut avgiften fått laga kraft och skyldigheten att betala avgiften upphör om beslutet inte har kunnat verkställas inom fem år från det att beslutet fik laga kraft. Sanktionsavgiften ska fastställs av förvaltnings- domstol efter ansökan av tillsynsmyndigheten (8 § lagen om elektro- magnetisk kompatibilitet).
I
241
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Övrigt
En tillsynsmyndighets beslut om förbud omedelbart och får verk- ställas utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft (12 § lagen om elektromagnetisk kompatibilitet). Av samma bestämmelse framgår att en tillsynsmyndighets beslut enligt lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltnings- domstol.
En ekonomisk aktör från vilken Elsäkerhetsverket tagit utrust- ning i samband med tillsyn, ska erhålla ersättning motsvarande inköps- pris, inklusive mervärdesskatt, samt kostnader för frakt (6 kap. 1 och 2 §§
6.7Elsäkerhet
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europarlamentets och rådets direktiv 2014/34/EU av den 26 feb- ruari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning
ipotentiellt explosiva atmosfärer (se bilaga I punkt 53 i EU:s marknadskontrollförordning), och
•Europarlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU av den 26 feb- ruari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser (se bilaga I punkt 54
iEU:s marknadskontrollförordning).
Direktiven är införlivade i svensk rätt genom elsäkerhetslagen (2016:732) och elsäkerhetsförordningen (2017:218). Elsäkerhetsver- ket har gett ut föreskrifter på området.7 Även Arbetsmiljöverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har gett ut före- skrifter som genomför direktiv 2014/34/EU, se avsnitt 6.2.1.
7
242
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Bestämmelser om marknadskontroll
Kapitel 5 i direktiv 2014/34/EU och kapitel 4 i direktiv 2014/35/EU innehåller bestämmelser om marknadskontroll. Båda direktiven hän- visar till artiklarna 15.3 och
Elsäkerhetslagen innehåller inte några uttryckliga bestämmelser om marknadskontrollåtgärder men anger vissa befogenheter för den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn enligt lagen och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Elsäkerhetsverket vid marknadskontroll ska utföra de uppgifter som följer av artiklarna 18.2,
Marknadskontrollmyndigheter
I elsäkerhetsförordningen anges Elsäkerhetsverket som såväl till- synsmyndighet enligt elsäkerhetslagen som marknadskontrollmyn- dighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 när det gäller elektrisk utrustning som omfattas av direktiv 2014/34/EU och direktiv 2014/ 35/EU (39 och 40 §§ elsäkerhetslagen).
243
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
När det gäller direktiv 2014/34/EU delas marknadskontroll- ansvaret med Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket har ansvar för marknadskontroll avseende de produkter som omfattas av direktivet utom såvitt avser elektrisk utrustning. De bestämmelser som reglerar Arbetsmiljöverkets marknadskontroll avseende direktiv 2014/34/EU redogörs för i avsnitt 6.2.1.
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom att Elsäkerhetsverket utpekas som marknadskontrollmyn- dighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 får de befogenheter som framgår av den förordningen anses tillämpliga för myndigheten. Av artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att Elsäkerhets- verket får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av pro- dukterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra pro- dukter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Av Elsäkerhetsverkets skyldighet att utföra uppgifter enligt bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Av artikel 29 i förord- ning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara. Det ska noteras att arti- kel 29 inte anges i uppräkningen i 40 § elsäkerhetsförordningen.
Elsäkerhetsverket är även tillsynsmyndighet enligt elsäkerhets- lagen. I den egenskapen har myndigheten rätt att få de upplysningar och ta del av de handlingar som myndigheten begär för tillsynen (37 §). Tillsynsmyndigheten har vidare rätt att få tillträde till om- råden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder (38 §). Om det behövs för tillsynen, får tillsynsmyndigheten hos den som till- verkar, representerar den som tillverkar, importerar eller distribuerar en elektrisk utrustning ta ut ett eller flera exemplar för provning av elektrisk utrustning som är avsedd att anslutas till en elektrisk
244
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
anläggning, eller har införts eller ska införas på marknaden (39 §). Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs vid tillträde och provning (40 §). Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att de föreskrifter som omfattas av tillsynen ska följas (41 §). En tillsynsmyndighet får vidare enligt 43 § samma lag
4.förbjuda användning av en elektrisk anläggning som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egen- dom kan uppstå,
5.förbjuda tillhandahållande eller användning av elektrisk utrustning som är i ett sådant skick eller används på ett sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå eller som inte är kontrollerad, provad, besiktigad eller dokumenterad enligt gällande föreskrifter, och
6.helt eller delvis förbjuda tillhandahållande av elinstallationstjänster som inte uppfyller kraven i lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, om ett tidigare föreläggande inte följts och det finns skäl att befara att det medför fara för elsäkerheten.
Sanktionsmöjligheter
En tillsynsmyndighet får förena sina förelägganden och förbud med vite (41 § andra stycket och 43 § andra stycket elsäkerhetslagen). Uppsåtliga eller oaktsamma brott mot säkerhetskrav i lagen eller före- skrifter är straffsanktionerade (49 § 4 elsäkerhetslagen). Till ansvar döms inte om gärningen är ringa eller om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken. Den som har åsidosatt ett vitesförelägg- ande får inte dömas till straff enligt elsäkerhetslagen för gärning som omfattas av föreläggandet.
Övrigt
En tillsynsmyndighets föreläggande eller förbud omedelbart (41 § andra stycket och 43 § andra stycket elsäkerhetslagen).
En ekonomisk aktör från vilken Elsäkerhetsverket tagit utrustning i samband med tillsyn, ska erhålla ersättning motsvarande inköps- pris, inklusive mervärdesskatt, samt kostnader för frakt (5 kap. 1 och 2 §§
245
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
inte uppfyller gällande krav ska den ekonomiska aktören ersätta El- säkerhetsverket för dess kostnader för inköp av utrustningen och kostnaden för provningen.
Tillsynsmyndighetens beslut om att få upplysningar, ta del av hand- lingar, tillträde, uttag av provexemplar samt förelägganden och för- bud överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (53 § elsäkerhets- lagen).
6.8Energisektorn
6.8.1Ekodesign
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (se bilaga I punkt 32 i EU:s marknadskontrollförordning).
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2008:112) och förordningen (2016:187) om ekodesign. Direktivet är ett ramdirek- tiv och innehåller inte några tekniska krav på de produkter som om- fattas. Kraven införs genom produktspecifika genomförandeåtgärder som antas genom Kommissionens förordningar som är direkt gäll- ande i medlemsländerna. Direktiv 2009/125/EG gäller för alla energi- relaterade produkter utom transporter. Det finns ett stort antal genom- förandeåtgärder, det vill säga produktspecifika
Bestämmelser om marknadskontroll
Direktiv 2009/125/EG använder i den svenska språkversionen ordet marknadsövervakning i stället för marknadskontroll. I artikel 3 i direk- tivet anges att medlemsstaterna ska utse myndigheter med ansvar för
246
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
marknadskontroll. Medlemsstaterna ska fastställa de behöriga myn- digheternas arbetsuppgifter, befogenheter och organisationsstruk- tur, och de behöriga myndigheterna ska ha rätt att
a)i adekvat omfattning utföra lämpliga kontroller av produkters överensstämmelse samt ålägga tillverkaren eller dess representant att dra tillbaka icke överensstämmande produkter från marknaden,
b)begära in alla nödvändiga upplysningar från de berörda parterna, samt
c)ta stickprov på produkterna och kontrollera deras överensstäm- melse.
Lagen och förordningen om ekodesign nämner inte specifikt mark- nadskontroll men innehåller reglering av tillsynen över efterlevnaden av svensk reglering och genomförandeåtgärder i artikel 15 i direk- tiv 2009/125/EG. Det framgår av förarbeten till lagen om ekodesign att marknadskontroll utgör en del av tillsynsverksamheten, till exem- pel genom provtagning och undersökningar (se prop. 2007/08:36 Genomförande av ekodesigndirektivet, s. 27).
Marknadskontrollmyndighet
Statens energimyndighet, Energimyndigheten, är tillsynsmyndighet enligt lagen om ekodesign och ska se till att lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt föreskrifterna i en genom- förandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG följs (3 § för- ordningen om ekodesign). Det gäller dock bara i den utsträckning som det inte finns relevanta bestämmelser om tillsyn i någon annan författning.
Befogenheter vid marknadskontroll
Energimyndigheten får i egenskap av tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt föreskrifterna i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG ska följas (14 § lagen om ekodesign). Ett sådant föreläggande får avse att en tillverkare, dennes representant eller i vissa fall en importör ska
247
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
tillhandahålla de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen. Ett sådant föreläggande gäller omedelbart (15 §). Tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till den verksamhet som tillsynen avser, dock inte bostäder (16 §). Tillsynsmyndigheten har enligt samma bestämmelse rätt till biträde av Polismyndigheten.
Sanktionsmöjligheter
Tillsynsmyndigheten får förena ett föreläggande eller förbud med vite (14 § lagen om ekodesign).
Övrigt
Tillverkaren av en energirelaterad produkt eller energirelaterad del eller tillverkarens representant ska ersätta Energimyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov i de fall pro- dukten eller delen visat sig inte uppfylla gällande ekodesignkrav (4 § förordningen om ekodesign).
Tillsynsmyndighetens beslut om förelägganden eller förbud får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (18 § lagen om ekodesign). Andra beslut, till exempel om tillträde till lokaler, får inte överklagas. I 5 § förordningen om ekodesign hänvisas till 40 § förvaltningslagen (2017:900) avseende bestämmelser om överklagande till allmän för- valtningsdomstol.
6.8.2Vissa värmepannor
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Rådets direktiv 92/42/EEG av den 21 maj 1992 om effektivitetskrav för nya värmepannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle (se bilaga I punkt 7 i EU:s marknadskontrollförordning).
Direktivet har upphävts i stora delar genom Kommissionens för- ordning (EU) nr 813/2013 om genomförande av Europaparlamentets
248
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
och rådets direktiv 2009/125/EG med avseende på krav på ekodesign för pannor och värmepumpar för rumsuppvärmning samt pannor eller värmepumpar med inbyggd tappvarmvattenberedning. Endast artikel 7.2, artikel 8 och bilagorna 3, 4 och 5 som handlar om för- farandet för bedömning av överensstämmelse och krav på anmälda organ, ska fortsatt gälla, se artikel 9 i förordning (EU) nr 813/2013. Direktiv 92/42/EEG genomfördes tidigare i svensk rätt genom Boverkets föreskrifter BFS 2011:11, Boverkets föreskrifter och all- männa råd om effektivitetskrav för nya värmepannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle. Med anledning av Kommissionens förordning (EU) nr 813/2013 har Boverket ändrat sina föreskrifter och de alltjämt gällande delarna av direktiv 92/42/EEG är införlivade i svensk rätt genom BFS 2011:11 – EVP 3 med ändringar till och med BFS 2015:5 – EVP 5, Boverkets föreskrifter och allmänna råd om förfarande för bedömning av överensstämmelse för nya värme- pannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle.
Bestämmelser om marknadskontroll
De bestämmelser i direktiv 92/42/EEG som alltjämt är gällande, reglerar certifiering av överensstämmelse hos serietillverkade pannor. Det finns inte några bestämmelser som gäller marknadskontroll- åtgärder.
Marknadskontrollmyndighet
Boverket var tidigare utpekad marknadskontrollmyndighet för direktiv 92/42/EEG, se tidigare lydelse av 8 kap. 3 § plan- och bygg- förordningen, ändrad genom SFS 2016:773. Det finns inte längre någon utpekad marknadskontrollmyndighet för direktivet men Boverket har alltjämt bemyndigande att meddela föreskrifter om be- styrkande av överensstämmelse med gällande krav på värmepannor och anordningar till värmepannor (10 kap. 16 § plan- och byggför- ordningen). Boverket har framfört att det inte finns behov av till- synsansvar över direktiv 92/42/EEG eftersom direktivet inte inne- håller några produktkrav. Produktkraven finns i stället i genomför- andeförordning (EU) nr 813/2013, som antagits med stöd av direk- tiv 2009/125/EG. Som framgår av avsnitt 6.8.1 är Energimyndigheten
249
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
tillsynsmyndighet enligt lagen om ekodesign och ska se till att lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt föreskrif- ter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG följs.
6.8.3Däck- och energimärkning
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•förordning (EG) nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märk- ning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar (se bilaga I punkt 34 i EU:s marknadskontrollförord- ning) och
•förordning (EU) 2017/1369 av den 4 juli 2017 om fastställande av en ram för energimärkning och om upphävande av direktiv 2010/30/EU (se bilaga I punkt 68 i EU:s marknadskontrollför- ordning).
Förordningarna har kompletterats i svensk rätt genom lagen (2018:551) med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärk- ningsförordning och lagen (2018:550) med kompletterande bestäm- melser till EU:s energimärkningsförordning.
Bestämmelser om marknadskontroll
Förordning (EG) nr 1222/2009 använder i den svenska språkversionen ordet marknadsövervakning i stället för marknadskontroll. I för- ordningens artikel 12 anges att medlemsstaterna i enlighet med för- ordning (EG) nr 765/2008 ska säkerställa att de myndigheter som ansvarar för marknadsövervakning kontrollerar överensstämmelsen avseende
Artikel 8 i förordning (EU) 2017/1369 innehåller bestämmelser om marknadskontroll. Där anges att artiklarna
250
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
kräva kostnaderna för inspektion av handlingar och provning av fysiska produkter från leverantörerna vid bristande överensstämmelse. Enligt artikel 9 måste medlemsstaternas marknadskontrollmyndig- heter vidta åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att en produkt som omfattas av förordningen utgör en risk för aspekter av skyddet av allmänintresse, till exempel miljöskydds- och konsumentskydds- aspekter.
Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärk- ningsförordning innehåller en hänvisning till artiklarna
Marknadskontrollmyndighet
Energimyndigheten är marknadskontrollmyndighet enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärk- ningsförordning (3 § 16 förordningen [2014:520] med instruktion för Statens energimyndighet).
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 i såväl lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning som lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärk- ningsförordning framgår att Energimyndigheten i egenskap av mark- nadskontrollmyndighet har de befogenheter som framgår ibland annat av artikel 19 och 29 i förordning (EG) nr 765/2008. Energimyn- digheten får därmed kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de eko- nomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Myndigheten får även förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska
251
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
Marknadskontrollmyndigheten får besluta om de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att
Sanktionsmöjligheter
Marknadskontrollmyndigheten får förena ett föreläggande eller för- bud eller ett beslut enligt förordning (EG) nr 765/2008 med vite (5 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärknings- förordning respektive lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning).
Övrigt
Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut om före- läggande eller förbud eller beslut enligt förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s däckmärkningsförordning respektive lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s energimärkningsförordning).
En leverantör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kost- nader för granskning av handlingar samt för provtagning och under- sökning av prov, om det vid kontrollen visar sig att produkten inte uppfyller kraven enligt den aktuella förordningen. Om det finns särskilda skäl för det, ska marknadskontrollmyndigheten ersätta en leverantör för varuprover och liknande (8 och 9 §§ ovan nämnda lagar).
Respektive lag innehåller en bestämmelse om tystnadsplikt för den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt
Överklagande ska ske till allmän förvaltningsdomstol (11 § i respek- tive lag).
252
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
6.9
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 66/2010 av den 25 november 2009 om ett
Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom lagen (2013:849) och förordningen (2013:850) om
Bestämmelser om marknadskontroll
I artikel 10 i förordning (EG) nr 66/2010 regleras marknadsöver- vakning och kontroll av
Den svenska regleringen av
Marknadskontrollmyndighet
Miljömärkning Sverige Aktiebolag är det behöriga organ som prövar ansökningar om tilldelning av
8Prop. 2012/13 :179
253
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Befogenheter vid marknadskontroll
Befogenheterna vid marknadsövervakning och kontroll av EU- miljömärket framgår av artikel 10 i förordning (EG) nr 66/2010. Enligt artikeln ska användaren av
Sanktionsmöjligheter
Förbudet mot falsk eller vilseledande reklam eller användning av märken eller logotyper som leder till förväxling av
Talan om förbud och vite enligt marknadsföringslagen får väckas av Konsumentombudsmannen, en näringsidkare som berörs av mark- nadsföringen eller en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Någon möjlighet för Miljömärkning Sverige Aktie- bolag att använda vite vid förbud med stöd av artikel 10 i förordning (EG) nr 66/2010 finns inte.
9Se Ds 2012:58
254
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Övrigt
I4 § lagen om
Miljömärkning Sverige Aktiebolags beslut om tilldelning samt för- bud mot att använda
När det gäller sanktioner enligt marknadsföringslagen ska talan väckas vid Patent- och marknadsdomstolen (46 a § marknadsförings- lagen).
6.10Gasanordningar
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bräns- len och om upphävande av direktiv 2009/142/EG (se bilaga I punkt 63 i EU:s marknadskontrollförordning).
Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom lagen (2018:1178) och förordningen (2018:1179) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar.
Bestämmelser om marknadskontroll
Kapitel V i förordning (EU) 2016/426 reglerar marknadskontroll i EU, kontroll av anordningar och tillbehör som förs in på unions- marknaden samt EU:s förfarande i fråga om skyddsåtgärder. I arti- kel 36 anges att artiklarna 15.3 och
255
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
2008 ska tillämpas på anordningar och tillbehör som omfattas av förordningen. Medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter ska vidta åtgärder när de har tillräckliga skäl att anta att en anordning eller ett tillbehör utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för husdjur eller egendom. Marknadskontrollmyndigheten ska ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta korrigerande åt- gärder, dra tillbaka anordningen från marknaden eller återkalla den (artikel 37). Även när anordningen uppfyller kraven i förordningen men ändå utgör en risk ska den ekonomiska aktören åläggas att vidta åtgärder (artikel 39). Om en medlemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den enligt artikel 40 ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller, om den kvarstår, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av anordningen eller tillbehöret på mark- naden eller se till att de återkallas eller dras tillbaka från marknaden.
Även lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s för- ordning om gasanordningar hänvisar till artiklarna 15.3 och
Marknadskontrollmyndigheterna ska på sina respektive områden fullgöra de uppgifter som följer av artiklarna 18.2,
24.4i förordning (EG) nr 765/2008 (6 § förordningen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar). Likaså anges i 7 § samma förordning att marknadskontrollmyndig- heterna ska fullgöra de uppgifter som följer av artiklarna 37.6, 37.8, 38.1, 38.2, 39.1, 39.3, 39.4 och 40 i förordning (EU) 2016/426. När det gäller information och samarbete mellan myndigheterna hän- visas till förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn.
Marknadskontrollmyndigheter
Ansvaret för marknadskontroll enligt förordning (EU) 2016/426 är uppdelat mellan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Elsäkerhetsverket och Livsmedelsverket. Myndigheten för samhälls- skydd och beredskap har det huvudsakliga ansvaret för marknads- kontroll men Elsäkerhetsverket utövar marknadskontroll när det gäller gasrelaterade risker som orsakas av faror av elektriskt eller
256
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
elektromagnetiskt ursprung och Livsmedelsverket när det gäller material och delar som används vid tillverkningen av en anordning och som kan komma i kontakt med livsmedel eller dricksvatten (2– 4 §§ förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar). Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har en samordnande funktion när det gäller marknads- kontroll av anordningar och tillbehör (5 § samma förordning).
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att marknadskontrollmyndigheterna får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. De får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontrollmyndigheternas skyldighet att utföra upp- gifter i bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheterna har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndig- heten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
Marknadskontrollmyndigheterna får i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten när de vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förord- ning (EG) nr 765/2008 (3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar). Marknadskontrollmyn- digheterna får vidare meddela de förelägganden och förbud som behövs för att förordning (EU) 2016/426 ska följas (4 § samma lag).
257
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Sanktionsmöjligheter
De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar är vite och sanktionsavgift. Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut om åtgärd enligt förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (5 §). En eko- nomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om aktören eller någon som handlar för dennes räkning uppsåtligen eller av oakt- samhet har brutit mot de skyldigheter som gäller för ekonomiska aktörer enligt förordning (EU) 2016/426 (9 §). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en under- låtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och
Övrigt
Marknadskontrollmyndigheterna får bestämma att deras beslut om förbud eller föreläggande enligt 4 § eller ett beslut enligt förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (6 § lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar).
Om det vid en kontroll visar sig att en anordning eller ett till- behör inte uppfyller uppställda krav ska en ekonomisk aktör ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prov (7 §). Av samma bestämmelse framgår att en ekonomisk aktör ska få ersättning från marknadskontrollmyndigheten för varuprover eller liknande, om det finns särskilda skäl för det.
För den som har tagit befattning med ett ärende som gäller mark- nadskontroll enligt förordning (EU) 2016/426 gäller tystnadsplikt (8 §). När det gäller det allmännas verksamhet hänvisas i stället till offentlighets- och sekretesslagen.
258
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Marknadskontrollmyndigheternas beslut om förelägganden och förbud samt om ekonomisk ersättning får överklagas till allmän för- valtningsdomstol (10 §).
6.11Gödselmedel
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2003/2003 av den 13 oktober 2003 om gödselmedel (se bilaga I punkt 14 i EU:s marknadskontrollförordning).
Förordningen upphör att gälla den 16 juli 2022 och ersätts då av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1009 om fast- ställande av bestämmelser om tillhandahållande på marknaden av EU- gödselprodukter och om ändring av förordningarna (EG) nr 1069/2009 och (EG) nr 1107/2009 samt om upphävande av förordning (EG) nr 2003/2003. Statens jordbruksverk, Jordbruksverket, har på upp- drag av regeringen analyserat behovet av lag- och förordningsänd- ringar följd av den nya förordningen. Jordbruksverket redovisade sitt uppdrag i mars 2020 och föreslog då en ny lag och förordning om tillhandahållande på marknaden av
Förordning (EG) nr 2003/2003 har kompletterats i svensk rätt genom lagen (1992:1684) och förordningen (2004:13) om
Bestämmelser om marknadskontroll
Enligt artikel 15 i förordning (EG) nr 2003/2003 får medlems- staterna tillfälligt förbjuda utsläppande på marknaden av
10SJVFS 2004:39 Statens jordbruksverks föreskrifter om
259
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Lagen om
Marknadskontrollmyndighet
Jordbruksverket utövar tillsyn över efterlevnaden av förordning (EG) nr 2003/2003, lagen om
Befogenheter vid marknadskontroll
Tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där gödselmedel hanteras och där göra undersök- ningar och ta prover (5 § lagen om
Sanktionsmöjligheter
De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen om
260
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Övrigt
Jordbruksverket har bemyndigats att föreskriva att särskilda avgifter får tas ut för kontroll som utövas enligt förordning (EG) 2003/2003, lagen om
Jordbruksverkets beslut i fråga om tillsyn överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (10 § lagen om
6.12Kosmetiska produkter
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1223/2009 av den 30 november 2009 om kosmetiska produkter (se bilaga I punkt 35 i EU:s marknadskontrollförordning).
Förordningen kompletteras i svensk rätt genom miljöbalken, miljö- tillsynsförordningen (2011:13), förordningen (2013:413) om kosme- tiska produkter och förordningen om kemiska produkter och bio- tekniska organismer. Läkemedelsverket har gett ut föreskrifter på området.11
Bestämmelser om marknadskontroll
I den svenska språkversionen av förordning (EG) 1223/2009 används uttrycket marknadsövervakning i stället för marknadskontroll. I artikel 22 åläggs medlemsstaterna att utföra adekvata kontroller av kosmetiska produkter och ekonomiska aktörer i lämplig omfattning, med hjälp av produktinformationsdokument och vid behov fysiska undersökningar och laboratorieundersökningar. Medlemsstaterna ska ge sina marknadskontrollmyndigheter de befogenheter, resurser och kunskaper som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt. Om en produkt inte uppfyller förordningens krav ska
11LVFS 2013:10 om kosmetiska produkter, LVFS 2014:1 om ändring i (LVFS 2013:10) och LVFS 1997:4 om analysmetoder för kontroll av sammansättningen av kosmetiska och hygie- niska produkter.
261
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
behöriga myndigheter kräva att ansvarig person vidtar lämpliga åt- gärder, inklusive korrigerande åtgärder för att bringa produkten i överensstämmelse. Om det krävs omedelbara åtgärder vid allvarlig risk för människors hälsa, eller den ansvariga personen inte vidtar nödvändiga åtgärder, ska den behöriga myndigheten vidta alla lämp- liga åtgärder för att förbjuda eller begränsa den kosmetiska pro- duktens tillhandahållande på marknaden (artikel 25). Även för pro- dukter som uppfyller förordningens krav ska myndigheterna vidta provisoriska åtgärder, om de kan konstatera eller har skälig anled- ning att misstänka att produkten utgör en allvarlig risk för männi- skors hälsa (artikel 27).
26 kap. miljöbalken innehåller allmänna bestämmelser om tillsyn. Tillsynen ska säkerställa syftet med miljöbalken och de föreskrifter som har meddelats med stöd av den.
Miljötillsynsförordningen ska tillämpas vid tillsyn enligt miljö- balken och innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheternas upp- gifter enligt 26 kap. 3 § miljöbalken. Miljötillsynsförordningen hän- visar till förordning (EG) nr 765/2008 när det gäller marknadskontroll (1 kap. 5 §). En myndighet som enligt miljötillsynsförordningen ut- övar tillsyn ska, när bestämmelserna om marknadskontroll i förord- ning (EG) nr 765/2008 är tillämpliga, utföra de uppgifter som enligt den förordningen ankommer på en marknadskontrollmyndighet och får inte vidta tillsynsåtgärder som strider mot den förordningen (1 kap. 5 a §). Läkemedelsverket ska dessutom ska fullgöra de upp- gifter som följer av artiklarna 18.2,
Förordningen om kosmetiska produkter hänvisar i fråga om till- syn till bestämmelserna i miljöbalken och miljötillsynsförordningen.
Marknadskontrollmyndigheter
Läkemedelsverket har ansvar för tillsyn i fråga om kosmetiska pro- dukter enligt förordning (EG) nr 1223/2009 och förordningen om kosmetiska produkter, med undantag för frågor som rör produkter- nas brandfarliga, oxiderande eller explosiva egenskaper (2 kap. 23 § miljötillsynsförordningen). För brandfarliga och explosiva varors egen- skaper, utsläppande och tillhandahållande på marknaden har i stället
262
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap marknadskontroll- ansvar (22 § lagen om brandfarliga och explosiva varor).
Försvarsinspektören för hälsa och miljö eller en kommunal nämnd ska utföra vissa uppgifter enligt förordning (EG) nr 1223/2009 (2 kap. 34 § miljötillsynsförordningen). Det gäller till exempel att kräva att ansvariga personer vidtar åtgärder vid bristande överensstämmelse (artikel 25.1), vidta lämpliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa kosmetiska produkters tillhandahållande på marknaden om det krävs omedelbara åtgärder vid allvarlig risk för människors hälsa (arti- kel 25.5 första stycket) samt vidta provisoriska åtgärder vid miss- tanke om att kosmetiska produkter som uppfyller förordningens krav kan utgöra en allvarlig risk (artikel 27.1).
Befogenheter vid marknadskontroll
Tillsynsmyndigheternas befogenheter framgår dels i miljöbalken, dels i miljötillsynsförordningen. Genom hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 anges i miljötillsynsförordningen att tillsynsmyndig- heterna i vissa fall ska utföra uppgifter enligt förordning (EG) nr 765/2008. Någon uttrycklig hänvisning till befogenheterna i exem- pelvis artikel 19 eller ett tydligt utpekande som marknadskontroll- myndighet enligt
Tillsynsmyndigheten ska på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse (26 kap. 1 § miljöbalken). En tillsynsmyndighet får i det en- skilda fallet besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att miljöbalken och föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas (26 kap. 9 § miljöbalken). Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas. Om ett sådant föreläggande eller förbud inte blir åtlytt får Kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa beslutet. I stället för att begära sådan verkställighet får till- synsmyndigheten besluta att rättelse ska vidtas på den felandes bekostnad (26 kap. 18 § miljöbalken). Ett beslut om rättelse på den
263
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
felandes bekostnad får meddelas utan föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast eller det finns andra sär- skilda skäl. Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd att till myndigheten lämna de upp- gifter och handlingar som behövs för tillsynen (26 kap. 21 § miljö- balken). Läkemedelsverket får förelägga den som saluför, överlåter, till Sverige för in eller från Sverige för ut en kosmetisk produkt att lämna de prover som behövs för tillsynen (1 kap. 26 § miljötillsyns- förordningen). Den som har lämnat ett sådant prov har rätt till ersättning för provet om det finns särskilda skäl för det (26 kap.
22b § miljöbalken). En myndighet har, för att fullgöra sina uppgifter enligt miljöbalken eller
Sanktionsmöjligheter
Tillsynsmyndighetens beslut om förelägganden eller förbud får för- enas med vite (26 kap. 14 § miljöbalken).
Om det finns misstanke om brott ska en tillsynsmyndighet an- mäla överträdelser av bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten (26 kap. 2 § miljöbalken). 29 kap. miljöbalken innehåller bestämmelser om straff och förverkande. Till ansvar döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brotts- balken. Likaså döms inte till ansvar för en gärning som omfattas av ett överträtt vitesföreläggande enligt 29 kap. 11 § miljöbalken. De straffsanktioner som kan bli aktuella vid överträdelse är böter eller fängelse i högst två år (29 kap. 3, 5 och 9 §§ miljöbalken).
I 30 kap. miljöbalken regleras miljösanktionsavgifter. Sådan av- gift tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det är tillsynsmyndigheten själv som beslutar om miljö-
264
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
sanktionsavgift (30 kap. 3 § miljöbalken). Förordningen (2012:259) innehåller närmare bestämmelser om miljösanktionsavgifter. Miljö- sanktionsavgift inte tas ut för en överträdelse som omfattas av ett överträtt vitesföreläggande (1 kap. 5 § nämnda förordning). Miljö- sanktionsavgift för överträdelser av förordning (EG) nr 1223/2009 och överträdelser av bestämmelser i förordningen om kosmetiska produkter regleras i 7 kap. 15 och 16 §§.
Övrigt
En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut ska gälla omedel- bart även om det överklagas (26 kap. 26 § miljöbalken).
Tillsynsmyndigheternas möjlighet till ersättning för kostnader i samband med tillsyn regleras i 27 kap. miljöbalken. regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning och tillsyn (1 §). Kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet. Bestämmelser om ersättning och avgifter finns i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Läkemedelsverket har genom 52 § nämnda förordning bemyndigats att meddela föreskrif- ter om avgifter för prövning och tillsyn av kosmetiska produkter. Detta har också skett genom Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2013:10) om kosmetiska produkter.
De som har tagit befattning med ärenden enligt miljöbalken eller
Statliga myndigheters beslut får överklagas hos mark- och miljö- domstol (19 kap. 1 § miljöbalken). Kommunala nämnders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut om miljösank- tionsavgifter överklagas till mark- och miljödomstol (30 kap. 7 § miljöbalken).
265
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
6.13Kristallglas
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Rådets direktiv 69/493/EEG av den 15 december 1969 om tillnärm- ning av medlemsstaternas lagstiftning om kristallglas (se bilaga I punkt 1 i EU:s marknadskontrollförordning).
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1996:1118) och förordningen (1996:1119) om marknadsföring av kristallglas. Konsumentverket har gett ut föreskrifter på området.12
Bestämmelser om marknadskontroll
Direktiv 69/493/EEG anger att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att förhindra att kristallglas som inte har vissa angivna egenskaper förses med särskilda beteckningar (artikel 3). Varken lagen eller förordningen om marknadsföring av kristallglas innehåller några bestämmelser som reglerar marknads- kontroll. Vid prövning av om föreskrifter meddelade med stöd av lagen har överträtts ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas (6 § lagen om marknadsföring av kristallglas).
Marknadskontrollmyndighet
Konsumentverket ska se till att förordningen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen följs (6 § förordningen om marknadsföring av kristallglas).
Befogenheter vid marknadskontroll
Av marknadsföringslagen framgår att en näringsidkare kan förbjudas att fortsätta med otillbörlig marknadsföring eller åläggas att lämna väsentlig information i samband med sin marknadsföring (23 och
12KOVFS 1998:11 Konsumentverkets föreskrifter om marknadsföring av kristallglas och KOVFS 2007:15 Konsumentverkets föreskrifter om ändring i Konsumentverkets föreskrifter (KOVFS 1998:11) om marknadsföring av kristallglas.
266
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
24 §§). Sådana förbud eller ålägganden får också meddelas anställd hos näringsidkaren eller någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar. I fall som inte är av större vikt får Konsumentombuds- mannen själv meddela sådana förbud och förelägganden (28 §). I andra fall fattas beslutet av domstol. Om ett förbud mot otillbörlig mark- nadsföring överträds får rätten besluta att en vilseledande framställ- ning som finns på en vara, förpackning, trycksak, affärshandling eller liknande ska utplånas eller ändras så att den inte längre är vilse- ledande. Om detta syfte inte kan uppnås på något annat sätt får rätten besluta att egendomen ska förstöras (39 §).
Konsumentombudsmannen har befogenhet att förelägga var och en att yttra sig och lämna upplysningar och tillhandahålla de hand- lingar som behövs i ett ärende om tillämpningen av marknadsförings- lagen. Vidare får Konsumentombudsmannen förelägga näringsidkare att tillhandahålla varuprover och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ärenden där förbud eller åläggande att lämna informa- tion kan bli aktuellt (42 §). Om det behövs för tillsynen i sådana ärenden får Konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren att hålla de lokaler eller motsvarande utrymmen där näringsverksam- heten utövas tillgängliga för inspektion. I samband med inspektion får Konsumentombudsmannen ta del av de handlingar som behövs för tillsynen och begära nödvändiga upplysningar på plats (44 §). Konsumentombudsmannen får, om det är nödvändigt för tillsyn enligt marknadsföringslagen, köpa produkter under dold identitet (44 a §). Om en näringsidkares marknadsföring på internet är otill- börlig och inga andra effektiva medel är tillgängliga, får Konsument- ombudsmannen förelägga näringsidkaren, en värdtjänstleverantör eller en internetleverantör att upprätta ett varningsmeddelande som tydligt visas i samband med besök på webbplatsen (41 a §). Ett sådant föreläggande får bara meddelas om överträdelsen allvar moti- verar det och webbplatsen inte omfattas av tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens skydd. När ändrade förhållanden föranleder det, ska Konsumentombudsmannen besluta att en skyldig- het att upprätta ett varningsmeddelande inte längre ska gälla (41 b §).
267
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Sanktionsmöjligheter
Förbud mot otillbörlig marknadsföring och ålägganden att lämna väsentlig information i samband med marknadsföring ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (26 § marknads- föringslagen). Detsamma gäller föreläggande att upprätta ett varnings- meddelande (41 a §). Konsumentombudsmannens förelägganden om upplysningar, tillhandahållande av handlingar eller varuprover samt tillträde till lokaler får förenas med vite (45 §).
Övrigt
Konsumentombudsmannen får besluta att de förbuds- och informa- tionsförelägganden ombudsmannen själv meddelar ska gälla omedel- bart. När det gäller fall som är av större vikt, till exempel om rätts- läget är oklart, får endast rätten meddela interimistiska beslut (27 och 28 §§ marknadsföringslagen).
Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för varuprover om det finns särskilda skäl för det (46 §).
Konsumentombudsmannens beslut och förelägganden får över- klagas till Patent- och marknadsdomstolen (51 §). Samma domstol är rätt forum i mål om förbud mot otillbörlig marknadsföring, ålägganden att lämna väsentlig information och utdömande av vite.
6.14Leksaker
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet (se bilaga I punkt 29 i EU:s marknads- kontrollförordning).
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2011:579) och förordningen (2011:703) om leksakers säkerhet. Konsumentverket,
268
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Elsäkerhetsverket och Kemikalieinspektionen har gett ut föreskrifter på området.13
Bestämmelser om marknadskontroll
I artikel 40 i direktiv 2009/48/EG uppställs ett allmänt krav på marknadskontroll. Där anges att medlemsstaterna ska organisera och genomföra kontroll av leksaker som släpps ut på marknaden i enlig- het med artiklarna
I lagen om leksakers säkerhet hänvisas till artiklarna
23.2och 24.4 i förordning (EG) nr 765/2008 inom sina respektive områden (18 §).
13KOVFS 2011:5 Konsumentverkets föreskrifter om leksakers säkerhet,
269
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Marknadskontrollmyndigheter
Ansvaret för marknadskontroll av leksaker är uppdelat mellan Konsumentverket, Kemikalieinspektionen och Elsäkerhetsverket.
Iförordningen om leksakers säkerhet anges marknadskontrollansvaret dels enligt lagen om leksakers säkerhet, dels enligt förordning (EG) nr 765/2008
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i lagen om leksakers säkerhet framgår att marknads- kontrollmyndigheterna får kräva att de ekonomiska aktörerna till- handahåller sådan dokumentation och information som myndig- heterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nöd- vändiga provexemplar av produkterna. De får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontrollmyn- digheternas skyldighet att utföra uppgifter i bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheterna har befog- enhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omed- elbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheterna har befogenhet att för- störa eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
Enligt lagen om leksakers säkerhet får marknadskontrollmyndig- heterna i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten när de utövar befogenheterna ovan (25 §). Marknadskontrollmyndigheterna får vidare begära att organ som fått i uppdrag att utföra bedömningar av
270
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
överensstämmelse lämnar uppgifter om
Sanktionsmöjligheter
De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen om leksakers säker- het är vite och sanktionsavgift. Ett föreläggande eller förbud eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (28 §).
Vid uppsåtliga eller oaktsamma brott mot bland annat säkerhets- krav för leksaker eller mot skyldigheter vid bristande överensstäm- melse ska en ekonomisk aktör åläggas att betala en sanktionsavgift (32 §). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och 39– 43 §§ produktsäkerhetslagen framgår vidare att sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor, att avgiften inte får överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsätt- ning, att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är och bety- delsen av den bestämmelse som överträdelsen avser, att någon avgift inte ska dömas ut i ringa fall samt att avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det. Avgiften tillfaller staten och prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av myndigheten.
Övrigt
Marknadskontrollmyndigheterna får bestämma att deras beslut om förbud eller föreläggande eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (29 § lagen om leksakers säkerhet).
Om det vid kontroll av en leksak framgår att den inte uppfyller uppställda säkerhetskrav, ska en ekonomisk aktör ersätta marknads- kontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersök- ning av prov (19 § förordningen om leksakers säkerhet). Av samma
271
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
bestämmelse framgår att en ekonomisk aktör ska få ersättning från marknadskontrollmyndigheten för varuprover eller liknande, om det finns särskilda skäl för det.
Den som har tagit befattning med ett ärende som gäller marknads- kontroll enligt samma lag åläggs tystnadsplikt (31 § lagen om lek- sakers säkerhet). När det gäller det allmännas verksamhet hänvisas
istället till offentlighets- och sekretesslagen. Marknadskontrollmyndigheternas beslut om förelägganden och
förbud samt om kostnader för provtagning eller ersättning för varu- prov får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (33 § lagen om leksakers säkerhet respektive 20 § förordningen om leksakers säker- het). Övriga beslut av marknadskontrollmyndigheterna får inte över- klagas.
6.15Luftfart
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2018/1139 av den 4 juli 2018 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 2111/2005, (EG) nr 1008/2008, (EU) nr 996/2010, (EU) nr 376/2014 och direktiv 2014/30/EU och 2014/53/EU, samt om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 552/2004 och (EG) nr 216/2008 och rådets förordning (EEG) nr 3922/91, i den mån det rör sig om konstruktion, produktion och utsläppande på marknaden av luft- fartyg som avses i artikel 2.1 a och b, när det gäller obemannade luftfartyg och deras motorer, propellrar, delar och utrustning för kontroll av luftfartyg på distans (se bilaga I punkt 70 i EU:s marknadskontrollförordning).
Enligt artikel 58 i förordningen har kommissionen befogenhet att anta delegerade akter för bland annat konstruktion, produktion och utsläppande på marknaden av luftfartyg som avses i artikel 2.1 a och b, när det gäller obemannade luftfartyg och deras motorer, propell-
272
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
rar, delar och utrustning för kontroll av luftfartyg på distans. Tillsyn enligt förordningen omfattar såväl krav i förordningen som krav i sådana delegerade akter som antagits på grundval av den. Kommis- sionen har exempelvis antagit delegerade förordning (EU) 2019/945 om obemannade luftfartygssystem och om tredjelandsoperatörer av obemannade luftfartygssystem (så kallade drönare). I den delegerade förordningen finns de närmare bestämmelserna om marknadskontroll av obemannade luftfartyg.
Förordning (EU) nr 2018/1139 kompletteras i svensk rätt av luft- fartslagen (2010:550) och luftfartsförordningen (2010:770). Transport- styrelsen har gett ut föreskrifter på området.14
Bestämmelser om marknadskontroll
Kapitel IV i förordning (EU) nr 2018/1139 innehåller bestämmelser om tillsyn och kontroll av att förordningen efterlevs. I artikel 62 anges att nationella behöriga myndigheter bland annat ska genom- föra nödvändiga utredningar och inspektioner samt vidta alla nöd- vändiga åtgärder för kontroll av efterlevnad, däribland ändring, be- gränsning, tillfällig indragning eller återkallelse av certifikat som de utfärdat, startförbud för luftfartyg och åläggande av påföljder, i syfte att få konstaterade överträdelser att upphöra. Som anges ovan finns bestämmelser om marknadskontroll i kommissionens delegerade förordningar. I förordning (EU) 2019/945 hänvisas till artiklarna 15.3,
15.5och
Varken luftfartslagen eller luftfartsförordningen innehåller några bestämmelser som specifikt rör marknadskontroll.
Marknadskontrollmyndighet
Transportstyrelsen ska utföra de uppgifter som åligger Sverige enligt förordning (EU) 2018/1139 (2 § 54 förordningen [1994:1808] om behöriga myndigheter på den civila luftfartens område). Transport-
14TSFS 2017:110, Transportstyrelsens föreskrifter om obemannade luftfartyg.
273
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
styrelsen har även i uppdrag att utöva tillsyn över att luftfartslagen efterlevs (12 kap. 1 § luftfartsförordningen).
Befogenheter vid marknadskontroll
I 12 kap. luftfartslagen regleras tillsyn över att lagen och föreskrifter meddelade med stöd av den följs. En utsedd tillsynsmyndighet ska för tillsynen ges omedelbart tillträde till luftfartyg, flygplatser, anläggningar, lokaler och andra objekt, dock inte till bostäder (1 §). Vidare har tillsynsmyndigheten rätt att meddela föreskrifter om att den som står under tillsyn enligt lagen ska lämna de uppgifter som tillsynsmyndigheten behöver för att kunna utöva tillsyn (3 §).
Genom att Transportstyrelsen ansvarar för att utföra de uppgifter som åligger Sverige enligt förordning (EU) 2018/1139 får myndig- heten anses ha befogenhet att i enlighet med förordningens artikel 62 utföra inspektioner och vidta åtgärder för bestämmelsernas efter- levnad.
Sanktionsmöjligheter
Transportstyrelsen får förena de förelägganden och förbud som myndigheten meddelar med stöd av förordning (EU) nr 2018/1139 med vite (13 kap. 7 § luftfartsförordningen).
I 13 kap. luftfartslagen straffbeläggs överträdelser av vissa av lagens bestämmelser. De flesta överträdelserna saknar samband med mark- nadskontroll. Även enligt 13 kap. luftfartsförordningen är vissa över- trädelser straffsanktionerade. Till ansvar döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken, annan lag, eller om gärningen utgör överträdelse av ett föreläggande eller förbud som förenats med vite.
Övrigt
Beslut enligt luftfartslagen gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet (12 kap. 6 § luftfartslagen).
En förvaltningsmyndighets beslut enligt luftfartslagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
274
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
allmän förvaltningsdomstol (12 kap. 4 §). Det finns vissa undantag för exempelvis militär luftfart då överklagande i stället ska göras hos regeringen (14 kap. 15 §).
6.16Medicinteknik
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 98/79/EG av den 27 okto- ber 1998 om medicintekniska produkter för in
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/745 av den 5 april 2017 om medicintekniska produkter, om ändring av direktiv 2001/83/EG, förordning (EG) nr 178/2002 och förord- ning (EG) nr 1223/2009 och om upphävande av rådets direk- tiv 90/385/EEG och 93/42/EEG (se bilaga I punkt 65 i EU:s marknadskontrollförordning), och
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/746 av den 5 april 2017 om medicintekniska produkter för in
Förordningarna (EU) 2017/745 och (EU) 2017/746 trädde i kraft i maj 2017 och tillämpas från den 26 maj 2021 respektive 26 maj 2022. De ersätter då successivt tre direktiv, bland annat direktiv 98/79/EG som anges ovan. Tidigare lagstiftning för aktiva medicintekniska produkter för implantation (direktiv 90/385/EEG) och lagstiftning för andra medicintekniska produkter (direktiv 93/42/EEG), har sam- manförts till en enda lagstiftningsakt, förordning (EU) 2017/745 om medicintekniska produkter
275
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Direktiv 98/79/EG har genomförts i svensk rätt genom lagen (1993:584) om medicintekniska produkter, förordningen (1993:876) om medicintekniska produkter och förordningen (2009:392) om Läkemedelsverkets skyldigheter i fråga om medicintekniska produk- ter. Läkemedelsverket gett ut föreskrifter på området.15
Bestämmelser om marknadskontroll
I direktiv 98/79/EG åläggs medlemsstaterna att vidta alla nödvän- diga tillfälliga åtgärder för att återkalla eller hindra utsläppandet eller ibruktagandet av produkter som kan äventyra personers hälsa eller säkerhet eller säkerhet för egendom (artikel 8). Om medlemsstaten anser att tillhandahållandet av en viss produkt eller produktgrupp ska förbjudas, begränsas eller underkastas särskilda krav, får den vidta alla nödvändiga och berättigade tillfälliga åtgärder (artikel 13).
Lagen om medicintekniska produkter innehåller inte några ut- tryckliga bestämmelser om marknadskontroll men anger vissa be- fogenheter för den myndighet som utövar tillsyn enligt lagen och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Inte heller förordningen om medicintekniska produkter innehåller några bestämmelser om marknadskontroll men fördelar tillsynsansvaret mellan Läkemedels- verket och Inspektionen för vård och omsorg.
15LVFS 2001:5 om aktiva medicintekniska produkter för implantation, LVFS 2001:7 om medi- cintekniska produkter för in
276
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Marknadskontrollmyndigheter
Läkemedelsverket utövar tillsyn över att lagen om medicintekniska produkter och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs (11 § förordningen om medicintekniska produkter). Av samma bestämmelse följer att för egentillverkade medicintekniska produkter som tillverkas inom hälso- och sjukvården samt tandvården och som endast ska användas i den egna verksamheten är det Inspektionen för vård och omsorg som är tillsynsmyndighet.
I 10 a § förordningen om medicintekniska produkter finns en hänvisning till både förordningen (2020:57) med instruktion för Läkemedelsverket och förordningen (2013:176) med instruktion för Inspektionen för vård och omsorg, där det framgår i vilken utsträck- ning Läkemedelsverket och Inspektionen för vård och omsorg är behöriga myndigheter för medicintekniska produkter enligt MDR- förordningen och
Produkter som tillverkas och används i den egna verksamheten görs inte tillgängliga på marknaden och omfattas därför inte av marknadskontrollmyndigheternas verksamhet enligt EU:s marknads- kontrollförordning. Inspektionen för vård och omsorg utgör därför inte en marknadskontrollmyndighet i den mening som används i detta betänkande. Oaktat det har myndigheten befogenheter enligt artikel 93
277
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Befogenheter vid marknadskontroll
Iartikel 93 i
En tillsynsmyndighet har rätt att för tillsynen på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs och få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där medicintek- niska produkter hanteras (12 § lagen om medicintekniska produkter). Om det behövs för tillsynen får myndigheten göra undersökningar och ta prover. För kostnader på grund av undersökningar eller för uttagna prov lämnas inte ersättning Tillsynsmyndigheten har rätt att få handräckning av Kronofogdemyndigheten för att genomföra dessa åtgärder. En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen om medicintekniska produkter och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen efterlevs (13 §).
278
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Tillsynsmyndigheten kan även förbjuda utsläppandet på marknaden av en medicinteknisk produkt som inte uppfyller gällande krav. Till- synsmyndigheten kan även fatta beslut om att förelägga en tillver- kare att återkalla produkten från den svenska marknaden, alternativt kräva att korrigerande åtgärder vidtas för att avlägsna konstaterade brister som påträffats vid en marknadskontroll.
Sanktionsmöjligheter
Den sanktionsmöjligheter som finns i lagen om medicintekniska produkter är vite och straff.
Läkemedelsverket får förena en begäran om upplysningar, hand- lingar eller tillträde samt meddelade förbud med vite (14 §).
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet släpper ut en medicin- teknisk produkt på marknaden eller använder en sådan produkt i Sverige utan att produkten uppfyller de krav och villkor som gäller kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år (17 §). Den som överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt lagen ska inte dömas till ansvar för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.
Övrigt
Beslut enligt lagen om medicintekniska produkter gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet (19 §).
Läkemedelsverket har bemyndigats att meddela föreskrifter om rätt till ersättning för myndigheten i fråga om kostnader för under- sökning eller provtagning (13 §). Läkemedelsverket har dock inte meddelat några sådana föreskrifter.
Den som har tagit befattning med ett ärende enligt lagen om medicintekniska produkter har ålagts tystnadsplikt om någons affärs- eller driftförhållanden (16 §).
Ett beslut i ett enskilt fall enligt lagen om medicintekniska produkter eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen får över- klagas till allmän förvaltningsdomstol (19 §).
279
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
6.17Miljösektorn
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på ett stort antal unionsrättsakter inom miljösektorn. Gemensamt för den svenska regleringen är att tillsynen över reglernas efterlevnad regleras i 26 kap. miljöbalken och miljötillsynsförordningen. I miljöbalken används inte begreppet marknadskontroll. I stället används genomgående begrep- pet tillsyn. Tillsynen enligt miljöbalken kan delas upp i tillsynsansvar och tillsynsvägledning. Tillsynsansvaret innebär att tillsyn ska utövas gentemot den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vid- tar eller har vidtagit en åtgärd. Tillsynsvägledning omfattar utvärder- ing, uppföljning och samordning av tillsynen samt råd och stöd till tillsynsmyndigheterna (26 kap. 1 a § miljöbalken).
Ansvaret för tillsyn och tillsynsvägledning är fördelat på ett stort antal myndigheter (26 kap. 2 § miljöbalken samt 2 och 3 kap. miljö- tillsynsförordningen). Tillsynen över att miljöbalken och bestäm- melser meddelade med stöd av balken samt
6.17.1Kemikalier
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på tio unionsrättsakter på kemikalieområdet. Två av dessa, förordning (EG) nr 1907/2006
280
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
sker därför gemensamt nedan. Inledningsvis redogörs för tillämplig svensk lag och unionsrättsakternas reglering avseende marknads- kontroll för varje unionsrättsakt var för sig.
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 648/2004 av den 31 mars 2004 om tvätt- och rengöringsmedel (se bilaga I punkt 15 i EU:s marknadskontrollförordning)
Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen och förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer. Kemikalieinspektionens föreskrifter om kemiska produkter och biotekniska organismer, KIFS 2017:7, är tillämpliga.
Förordning (EG) nr 648/2004 anger i artikel 8 att medlems- staterna ska utse behöriga myndigheter som ansvarar för att vidare- befordra och utbyta information om förvaltningen av förordningen. Kemikalieinspektionen är behörig myndighet i Sverige.16 Enligt artikel 10 i förordning (EG) nr 648/2004 får medlemsstaternas be- höriga myndigheter vid behov vidta alla nödvändiga kontrollåtgärder när det gäller tvätt- och rengöringsmedel som släppts ut på mark- naden för att försäkra sig om att produkten uppfyller förordningens bestämmelser. I artikel 15 finns en skyddsklausul enligt vilken med- lemsstaterna tillfälligt får förbjuda att tvätt- och rengöringsmedel släpps ut på marknaden även om de uppfyller förordningens krav, om medlemsstaten har välgrundade skäl att anta att medlet utgör en risk för människors eller djurs hälsa eller för miljön.
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1021 av den 20 juni 2019 om långlivade organiska föroreningar17 (se bilaga I punkt 16 i EU:s marknadskontrollförordning)
Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen, förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer samt avfallsförordningen (2011:927).
Förordning (EU) 2019/1021 ålägger i artikel 3 medlemsstaterna och kommissionen att vidta lämpliga åtgärder för att kontrollera be- fintliga ämnen samt förhindra att nya ämnen som uppvisar egen-
1632 § förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer.
17Från den 15 juli 2019 har förordning (EU) 2019/1021 ersatt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 850/2004 av den 29 april 2004 om långlivade organiska föroreningar och om ändring av direktiv 79/117/EEG.
281
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
skaper för långlivade organiska föroreningar tillverkas, släpps ut på marknaden eller används. Enligt artikel 19 ska varje medlemsstat utse behöriga myndigheter som ska ansvara för de administrativa upp- gifter och den verkställighet som följer av förordningen. Naturvårds- verket och Kemikalieinspektionen har utsetts till sådana behöriga myndigheter i Sverige.18
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/42/EG av den 21 april 2004 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa färger och lacker samt produkter för fordonsreparationslackering och om ändring av direktiv 1999/13/EG (se bilaga I punkt 17 i EU:s marknadskontrollförordning)
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom miljöbalken, miljö- tillsynsförordningen och förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer. Kemikalieinspektionens föreskrifter om kemiska produkter och biotekniska organismer, KIFS 2017:7, är tillämpliga.
Direktiv 2004/42/EG ålägger i artikel 3 och 4 medlemsstaterna att se till att vissa produkter släpps ut på marknaden endast om deras halt av flyktiga organiska föroreningar inte överstiger vissa gräns- värden samt att produkterna är märkta när de släpps ut på markna- den. Enligt direktivets artikel 5 ska medlemsstaterna utse en behörig myndighet som ska ansvara för att fullgöra de skyldigheter som fast- ställs i direktivet. Kemikalieinspektionen är behörig myndighet i Sverige.19
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upp- hävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/ EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (se bilaga I punkt 22 i EU:s marknadskontroll- förordning)
1832 § förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer.
1934 § avfallsförordningen och 32 § förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer.
282
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen, förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer, arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförord- ningen.
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpack- ning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direk- tiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (se bilaga I punkt 25 i EU:s marknadskontroll- förordning).
Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen och förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer.
2032 § förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer.
283
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 av den 16 september 2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet (se bilaga I punkt 33 i EU:s marknadskontrollförordning)
Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen och förordningen (2016:1129) om ozon- nedbrytande ämnen.
Förordning (EG) nr 1005/2009 ålägger i artikel 28 medlemsstat- erna att utöva tillsyn i syfte att säkerställa att företag följer förord- ningen, inklusive tillsyn över import och export av kontrollerade ämnen samt av produkter och utrustning som innehåller eller är be- roende av dessa ämnen. Varje medlemsstat ska ha behöriga myndig- heter som ska göra de utredningar som kommissionen bedömer nödvändiga enligt förordningen. Naturvårdsverket är behörig myn- dighet i Sverige.21
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/65/EU av den 8 juni 2011 om begränsning av användning av vissa farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (se bilaga I punkt 39 i EU:s marknadskontrollförordning)
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom miljöbalken, miljö- tillsynsförordningen och förordningen (2012:861) om farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning. Kemikalieinspektionens före- skrifter om kemiska produkter och biotekniska organismer, KIFS 2017:7, är tillämpliga.
I direktiv 2011/65/EU anges att medlemsstaterna ska se till att elektriska och elektroniska utrustningar som släpps ut på marknaden inte innehåller vissa ämnen (artikel 4). Vidare anges att medlemsstat- erna ska utföra marknadskontroll i enlighet med artiklarna
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och använd- ning av biocidprodukter (se bilaga I punkt 41 i EU:s marknads- kontrollförordning)
2113 § förordningen (2016:1129) om ozonnedbrytande ämnen.
284
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen, förordningen (2014:425) om bekämpnings- medel och förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer. Kemikalieinspektionens föreskrifter om bekämpnings- medel, KIFS 2008:3, är tillämpliga.22
Förordning (EU) nr 528/2012 ålägger i artikel 65 medlemsstat- erna att vidta nödvändiga åtgärder för att övervaka biocidprodukter och behandlade varor som har släppts ut på marknaden för att fast- ställa att de uppfyller kraven i förordningen. Det anges att förord- ning (EG) nr 765/2008 ska tillämpas i överensstämmelse med detta. I samma artikel anges att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra officiella kontroller för att se till att för- ordningen efterlevs. I artikel 81 anges att medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter som ska ansvara för tillämpningen av förord- ningen. Kemikalieinspektionen är behörig myndighet i Sverige.23 Artikel 88 innehåller en skyddsklausul enligt vilken medlemsstaterna får vidta interimistiska åtgärder om de, på grundval av nya uppgifter, har välgrundade skäl att anse att en biocidprodukt omedelbart eller på längre sikt utgör en allvarlig risk för människors eller djurs hälsa eller för miljön, även om produkten är godkänd i enlighet med för- ordningen.
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 av den 16 april 2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006 (se bilaga I punkt 59 i EU:s marknadskontrollförordning)
Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen och förordningen (2016:1128) om fluor- erade växthusgaser.
Förordning (EU) nr 517/2014 innehåller inte några bestämmelser om marknadskontroll men anger att det ska finnas behöriga myn- digheter i medlemsstaterna. Naturvårdsverket är behörig myndighet i Sverige.24
22Även Arbetarskyddsstyrelsen och Naturvårdsverket har gett ut föreskrifter på området men de kompletterar inte förordning (EU) nr 528/2012, se AFS 1998:6 Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om bekämpningsmedel och NFS 2015:3 Naturvårdsverkets föreskrifter om sprid- ning av vissa biocidprodukter.
233 kap. 4 § förordningen (2014:425) om bekämpningsmedel.
2444 § förordningen (2016:1128) om fluorerade växthusgaser.
285
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/852 av den 17 maj 2017 om kvicksilver och om upphävande av förordning (EG) nr 1102/2008 (se bilaga I punkt 67 i EU:s marknadskontroll- förordning).
Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen, förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer och avfallsförordningen.
Förordning (EU) 2017/852 ålägger i artikel 17 medlemsstaterna att utse behöriga myndigheter som ansvarar för att fullgöra skyldig- heterna enligt förordningen. Naturvårdsverket och Kemikalie- inspektionen har utsetts till sådana behöriga myndigheter i Sverige.25
Svenska bestämmelser om marknadskontroll
26 kap. miljöbalken innehåller allmänna bestämmelser om tillsyn. Tillsynsmyndigheten ska på eget initiativ eller efter anmälan i nöd- vändig utsträckning kontrollera att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken följs samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. Till- synsmyndigheterna ska samarbeta med varandra (6 §). Regeringen får meddela föreskrifter om att bestämmelserna i 26 kap. ska gälla även i fråga om tillsyn över att
2566 § avfallsförordningen och 32 § förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer.
286
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Miljötillsynsförordningen innehåller bestämmelser om tillsyns- myndigheternas uppgifter enligt 26 kap. 3 § miljöbalken. Miljötill- synsförordningen innehåller en hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 avseende bestämmelser om marknadskontroll (1 kap. 5 §). Det anges att en myndighet som utövar tillsyn enligt miljötill- synsförordningen, när bestämmelserna om marknadskontroll i för- ordning (EG) nr 765/2008 är tillämpliga, ska utföra de uppgifter som enligt den förordningen ankommer på en marknadskontrollmyndig- het och får inte vidta tillsynsåtgärder som strider mot den förord- ningen. Den tillsynsmyndighet som har ansvar för tillsynen i fråga om utsläppande på marknaden av kemiska produkter, biotekniska organismer eller varor, också har ansvar för tillsynen i fråga om in- förseln till Sverige och utförseln från Sverige av sådana produkter, organismer och varor (2 kap. 33 § miljötillsynsförordningen). Till- synsmyndigheten ska i den tillsynen samverka med Tullverket. I 2 kap. 35 § miljötillsynsförordningen anges, med hänvisning till 1 kap. 5 § tredje stycket 1 samma förordning, att Kemikalieinspek- tionen ska, i fråga om farliga ämnen i elektrisk eller elektronisk ut- rustning tillämpa förordning (EG) nr 765/2008 genom att
1.inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,
2.utarbeta program för sin marknadskontroll och göra program- men tillgängliga för allmänheten enligt artikel 18.5,
3.underrätta Europeiska kommissionen och medlemsstater i Euro- peiska unionen enligt artiklarna 18.5 och 18.6,
4.tillhandahålla information enligt artiklarna 20.1, 22.1, 22.2 och 23.2,
5.samarbeta med andra enligt artikel 24.1, och
6.delta i den verksamhet som avses i artiklarna 25.3 och 26.2.
Arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen innehåller, så vitt avser tillsyn avseende
287
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Förordningen om farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrust- ning hänvisar utöver 26 kap. miljöbalken även till artiklarna
Övriga berörda lagar och förordningar innehåller inte några egna bestämmelser som tillsyn eller marknadskontroll utan hänvisar till 26 kap. miljöbalken samt miljötillsynsförordningen avseende be- stämmelser om tillsyn.
Marknadskontrollmyndigheter
Kemikalieinspektionen, Arbetsmiljöverket, Livsmedelsverket, Jord- bruksverket, Transportstyrelsen, länsstyrelsen och kommunala nämnder har tillsynsansvar för de unionsrättsakter som rör kemiska produkter och biotekniska organismer (2 kap. miljötillsynsförord- ningen).
Kemikalieinspektionen ansvarar för tillsynen i fråga om bland annat primärleverantörers utsläppande på marknaden av kemiska produk- ter, biotekniska organismer och varor samt även övriga aktörers utsläppande av varor på marknaden (2 kap. 21 § miljötillsynsförord- ningen). Med primärleverantör avses en tillverkare som släpper ut en kemisk produkt, bioteknisk organism eller vara på marknaden, den som yrkesmässigt för in sådana till Sverige för att släppa ut dem på marknaden och den som yrkesmässigt för ut sådana från Sverige (1 kap. 3§ miljötillsynsförordningen). Kemikalieinspektionens ansvar kan förenklat anges gälla tillsyn över kemikalier och bekämpnings- medel hos primärleverantörer som släpper ut produkter på marknaden samt tillsyn av varor i alla led som släpper ut dem på marknaden. Från Kemikalieinspektionens tillsynsansvar undantas den tillsyn som Livsmedelsverket har ansvar för.
Länsstyrelsen och kommunala nämnder har ansvar när andra än primärleverantörerna släpper ut kemiska produkter och varor på marknaden (2 kap.
288
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
dukter som släpps ut på marknaden. Det förutsätter dock att det rör sig om tillståndspliktig verksamhet eller vattenverksamhet som släpper ut kemiska produkter eller biotekniska organismer utan att vara primärleverantör. Eftersom tillståndspliktiga verksamheter i regel är tillverkare och därmed primärleverantörer har länsstyrelserna i praktiken ett begränsat ansvar för marknadskontroll. De kommu- nala nämnderna och länsstyrelserna ansvarar för tillsyn vid använd- ning av ämnen och blandningar i verksamheter. I dessa fall sker inget utsläppande på marknaden och denna tillsyn omfattas därför inte av begreppet marknadskontroll.
Livsmedelsverket ansvarar för tillsyn i fråga om material och pro- dukter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel (2 kap. 22 § miljötillsynsförordningen).
Ifråga om
Transportstyrelsen har visst tillsynsansvar avseende förordning (EG) nr 1005/2009 och förordning (EU) nr 517/2014. Det är begrän- sat till tillsyn i fråga om utrustningen i fartyg som innehåller kontrol- lerade ämnen enligt förordningarna (2 kap. 27 § miljötillsynsförord- ningen). Avseende samma förordningar har kommunala nämnder ansvar för tillsynen i fråga om utrustning i motorfordon, flyg och tåg som innehåller kontrollerade ämnen enligt förordningarna (2 kap. 31 § 6 miljötillsynsförordningen).
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 anges i miljö- tillsynsförordningen att tillsynsmyndigheterna i vissa fall ska utföra de uppgifter som ankommer på marknadskontrollmyndigheter enligt förordning (EG) nr 765/2008. Det innebär att tillsynsmyndigheterna bland annat ska göra lämpliga kontroller av produkters egenskaper och i samband med detta beakta riskbedömningsprinciper och klago- mål. Någon uttrycklig hänvisning till befogenheterna i exempelvis artikel 19 eller ett tydligt utpekande som marknadskontrollmyn- dighet enligt
289
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
enheter enligt
En tillsynsmyndighet får i det enskilda fallet besluta om de före- lägganden och förbud som behövs för att miljöbalken och föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas (26 kap. 9 § miljöbalken). Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas. Om ett sådant före- läggande eller förbud inte blir åtlytt får Kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa beslutet. I stället för att begära sådan verkställighet får tillsynsmyndigheten besluta att rättelse ska vidtas på den felandes bekostnad (26 kap. 18 § miljö- balken). Ett beslut om rättelse på den felandes bekostnad får med- delas utan föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndig- heten med hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast eller det finns andra särskilda skäl. Om det är nöd- vändigt för att skydda människors hälsa eller miljön får tillsyns- myndigheten köpa kemiska produkter, biotekniska organismer och varor under dold identitet (testköp) (26 kap. 28 § miljöbalken). Till- synsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd att till myndigheten lämna de uppgifter och hand- lingar som behövs för tillsynen (26 kap. 21 § miljöbalken). Vissa aktörer är skyldiga att utföra sådana undersökningar av verksam- heten som behövs för tillsynen (26 kap. 22 § miljöbalken). Begreppet undersökningar omfattat exempelvis provtagningar. Om det är lämp- ligare får tillsynsmyndigheten i stället besluta att en sådan undersök- ning ska utföra av någon annan och utse någon att göra undersök- ningen. Kemikalieinspektionen får förelägga den som saluför, över- låter, till Sverige för in eller från Sverige för ut en kemisk produkt, bioteknisk organism eller vara att lämna de prover som behövs för tillsynen (1 kap. 25 § miljötillsynsförordningen). Länsstyrelsen och kommunala nämnder har samma befogenhet i fråga om kemiska produkter och biotekniska organismer men inte varor (1 kap. 27 § miljötillsynsförordningen). Den som har lämnat ett sådant prov har rätt till ersättning för provet om det finns särskilda skäl för det (26 kap. 22 b § miljöbalken).
290
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
En tillsynsmyndighet har, för att fullgöra sina uppgifter enligt miljöbalken eller
Sanktionsmöjligheter
Enligt 26 kap. 14 § miljöbalken får beslut om förelägganden eller förbud förenas med vite.
Om det finns misstanke om brott ska en tillsynsmyndighet anmäla överträdelser av bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till Polismyndigheten eller Åklagar- myndigheten (26 kap. 2 § miljöbalken).
Bestämmelser om straff och förverkande finns i 29 kap. miljö- balken. Till ansvar döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken. Likaså döms inte till ansvar för en gärning som omfattas av ett överträtt vitesföreläggande (11 §). Samtliga här relevanta unionsrättsakter förutom direktiv 2004/42/EG och förordning (EU) 2017/852 är straffsanktionerade i 29 kap. miljö- balken.26 Det är även straffsanktionerat att lämna oriktiga uppgifter med betydelse för en myndighets kontroll enligt artikel 19 i förord- ning (EG) nr 7655/2008 (29 kap. 5 § miljöbalken).
I 30 kap. miljöbalken regleras miljösanktionsavgifter. Sådan avgift tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oakt- samhet. Det är tillsynsmyndigheten själv som beslutar om miljösank- tionsavgift (3 §). Närmare bestämmelser om miljösanktionsavgifter finns i förordningen om miljösanktionsavgifter. Miljösanktionsavgift inte tas ut för en överträdelse som omfattas av ett överträtt vitesföre-
26Brott mot förordning (EG) nr 648/2004 är straffsanktionerade i 29 kap. 3, 6 och 9 §§ miljö- balken. Brott mot förordning (EU) 2019/1021 är straffsanktionerade i 29 kap. 3 § miljöbalken. Brott mot
291
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
läggande (1 kap. 5 § nämnda förordning). I 7 kap. finns bestämmelser om miljösanktionsavgifter för överträdelser av föreskrifter om kem- iska produkter och biotekniska organismer. I 8 kap. finns bestämmel- ser om miljösanktionsavgifter för överträdelser av föreskrifter om växtskyddsmedel och bekämpningsmedel (biocidprodukter). I 9 kap. finns bestämmelser om miljösanktionsavgifter för överträdelser av föreskrifter om fluorerade växthusgaser och ozonnedbrytande ämnen.
Övrigt
En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut ska gälla omedel- bart även om det överklagas (26 kap. 26 § miljöbalken).
I 27 kap. miljöbalken regleras avgifter. Regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för bland annat prövning och tillsyn och kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet (1 §). Bestämmelser om ersättning och avgifter finns i förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Enligt 2 kap. ska tillsyns- avgift betalas av den som driver eller har tillstånd till en verksamhet som bland annat är tillståndspliktig enligt miljöprövningsförord- ningen (2013:251). För Kemikalieinspektionens tillsyn i fråga om kemiska produkter och biotekniska organismer enligt 14 kap. miljö- balken ska i vissa fall betalas kemikalieavgift (6 kap. förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken). En myndig- hets kostnader för provtagning och undersökning av prov i samband med tillsyn i fråga om kemiska produkter, biotekniska organismer och varor enligt 14 kap. miljöbalken ska ersättas av den vars verk- samhet provtagningen avser, såvida det inte finns särskilda skäl för att den som har lämnat ett prov inte ska behöva ersätta kostnaderna (8 kap. 2 § förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken).
De som har tagit befattning med ärenden enligt balken eller EU- förordningar inom balkens tillämpningsområde eller i ett sådant ärende har utfört undersökningar får inte obehörigen röja eller ut- nyttja vad de då har fått veta om affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar (26 kap. 27 § miljö-
292
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
balken). När det gäller det allmännas verksamhet ska i stället bestäm- melserna i offentlighets- och sekretesslagen tillämpas.
Länsstyrelsens och statliga myndigheters beslut får överklagas hos mark- och miljödomstol (19 kap. 1 § miljöbalken). Kommunala nämn- ders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut om miljösanktionsavgifter överklagas till mark- och miljödomstol (30 kap. 7 § miljöbalken).
6.17.2Avfall och producentansvar
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 decem- ber 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (se bilaga I punkt 9 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/53/EG av den 18 sep- tember 2000 om uttjänta fordon (se bilaga I punkt 13 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/66/EG av den 6 sep- tember 2006 om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer och om upphävande av direktiv 91/157/EEG (se bilaga I punkt 21 i EU:s marknadskontrollför- ordning), och
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/19/EU av den 4 juli 2012 om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elek- tronisk utrustning (WEEE) (se bilaga I punkt 42 i EU:s marknads- kontrollförordning).
Direktiv 94/62/EG ändrades senast genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/852 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall. Övriga tre direktiv ändrades senast genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/849 om ändring av direktiven 2000/53/EG om uttjänta fordon, 2006/66/EG om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer och 2012/19/EU om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning.
293
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Direktiven har genomförts i svensk rätt genom miljöbalken, miljötillsynsförordningen, miljöprövningsförordningen, avfallsför- ordningen och förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter. Direktiv 94/62/EG har även genomförts genom förordningen (2018:1462) om producentansvar för förpackningar27, förordningen (2005:22) om retursystem för plastflaskor och metallburkar och för- ordningen (2016:1041) om plastbärkassar. Direktiv 2000/53/EG har även genomförts genom förordningen (2007:185) om producentan- svar för bilar, bilskrotningsförordningen (2007:186) och förordningen (2003:208) om förbud mot vissa metaller i bilar. Direktiv 2006/66/EG har även genomförts genom förordningen (2008:834) om producent- ansvar för batterier. Direktiv 2012/19/EU har även genomförts ge- nom förordningen (2014:1075) om producentansvar för elutrustning.
Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket har gett ut före- skrifter på området.28
Bestämmelser om marknadskontroll
I direktiv 2012/19/EU anges i artikel 23 att medlemsstaterna ska sörja för lämpliga inspektions- och övervakningsåtgärder för att kontrol- lera att direktivet genomförs på lämpligt sätt. Det anges vidare att inspektionsåtgärderna minst ska omfatta information som rappor- terats inom ramen för producentregistret, transporter samt viss verksamhet vid behandlingsanläggningar. Övriga tre direktiv ålägger medlemsstaterna att se till att berörda produkter exempelvis är för- sedda med rätt märkning eller inte innehåller vissa ämnen, men inne- håller inte några närmare bestämmelser om marknadskontroll.
I 26 kap. miljöbalken finns allmänna bestämmelser om tillsyn. Tillsynsmyndigheten ska på eget initiativ eller efter anmälan i nöd- vändig utsträckning kontrollera att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken följs samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. Till-
27Tidigare förordningar (2006:1273) och (2014:1072) om producentansvar för förpackningar har upphävts men det finns övergångsbestämmelser till 2020 respektive 2021.
28Kemikalieinspektionens föreskrifter (KIFS 1998:8) om kemiska produkter och biotekniska organismer samt Naturvårdsverkets föreskrift 2017:2 om kommunala avfallsplaner och före- byggande av avfall (gäller direktiv 94/62/EG), Naturvårdsverkets föreskrift 2018:11 om yrkes- mässig lagring och behandling av elavfall som omfattas av producentansvar (gäller direktiv 2012/19/EU).
294
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
synsmyndigheterna ska samarbeta med varandra (6 §). Regeringen får meddela föreskrifter om att bestämmelserna i 26 kap. ska gälla även
ifråga om tillsyn över att
Miljötillsynsförordningen innehåller bestämmelser om tillsyns- myndigheternas uppgifter enligt 26 kap. 3 § miljöbalken. Miljötill- synsförordningen hänvisar till förordning (EG) nr 765/2008 avseende bestämmelser om marknadskontroll (1 kap. 5 §). Det anges att en myndighet som utövar tillsyn enligt miljötillsynsförordningen, när bestämmelserna om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 är tillämpliga, ska utföra de uppgifter som enligt den förordningen ankommer på en marknadskontrollmyndighet och får inte vidta tillsynsåtgärder som strider mot den förordningen.
Övriga berörda lagar och förordningar innehåller inte några egna bestämmelser som tillsyn eller marknadskontroll.
Marknadskontrollmyndigheter
Naturvårdsverket har ansvar för tillsyn i fråga om producentansvaret enligt förordningen om producentansvar för elektriska och elek- troniska produkter, förordningen om producentansvar för batterier och förordningen om producentansvar för förpackningar (2 kap.
295
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
24 § miljötillsynsförordningen).29 I samtliga tre fall gäller dock att från Naturvårdsverkets ansvar undantas frågor om hur hanteringen av sådant avfall som omfattas av den aktuella förordningen lokalt uppfyller kraven i förordningen. Den lokala tillsynen över avfalls- hantering ansvarar kommunala nämnder för (26 kap. 3 § miljöbalken).
Länsstyrelsen ansvarar för verksamheter som är tillståndspliktiga enligt miljöprövningsförordningen och bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (2 kap. 29 § miljötillsynsförordningen). För sådana verksamheter ansvarar läns- styrelsen när det gäller avfall, farligt avfall och producentansvar (2 kap. 30 § miljötillsynsförordningen). När det gäller yrkesmässig återvinning av uttjänta fordon framgår tillståndsplikten av 29 kap. 45 och 46 §§ miljöprövningsförordningen. För uttjänta fordon finns ingen utpekad marknadskontrollmyndighet.
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 anges i miljö- tillsynsförordningen att tillsynsmyndigheter i vissa fall ska utföra upp- gifter enligt förordning (EG) nr 765/2008. Någon uttrycklig hän- visning till befogenheterna i exempelvis artikel 19 eller ett tydligt utpekande som marknadskontrollmyndighet enligt
En tillsynsmyndighet får i det enskilda fallet besluta om de före- lägganden och förbud som behövs för att miljöbalken och föreskrif- ter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas (26 kap. 9 § miljöbalken). Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas. Om ett sådant före- läggande eller förbud inte blir åtlytt får Kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa beslutet. I stället för att begära sådan verkställighet får tillsynsmyndigheten besluta att rättelse ska vidtas på den felandes bekostnad (26 kap. 18 § miljöbalken). Ett beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med
29Enligt 2 kap. 24 § miljötillsynsförordningen ansvarar Naturvårdsverket även för tillsyn över uppgiftskravet i 7 § förordningen (2016:1041) om plastbärkassar. Vissa plastbärkassar utgör sådana förpackningar som omfattas av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpacknings- avfall.
296
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast eller det finns andra särskilda skäl. Om det är nödvändigt för att skydda människors hälsa eller miljön får tillsynsmyndigheten köpa kemiska produkter, biotekniska organismer och varor under dold identitet (testköp) (26 kap. 28 § miljöbalken). Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd att till myndigheten lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen (26 kap. 21 § miljöbalken). Vissa aktörer är skyldiga att ut- föra sådana undersökningar av verksamheten som behövs för tillsynen (26 kap. 22 § miljöbalken). Begreppet undersökningar omfattat exem- pelvis provtagningar. Om det är lämpligare får tillsynsmyndigheten i stället besluta att en sådan undersökning ska utföra av någon annan och utse någon att göra undersökningen.
En tillsynsmyndighet har, för att fullgöra sina uppgifter enligt miljö- balken eller
Sanktionsmöjligheter
Ett beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite (26 kap. 14 § miljöbalken).
Om det finns misstanke om brott ska en tillsynsmyndighet an- mäla överträdelser av bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten (26 kap. 2 § miljöbalken). Bestämmelser om straff och förverkande finns i 29 kap. miljöbalken. Till ansvar döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brotts- balken. Likaså döms inte till ansvar för en gärning som omfattas av ett överträtt vitesföreläggande (9 kap. 11 § miljöbalken). Flera av kapitlets bestämmelser straffbelägger hantering av avfall i strid med 15 kap. miljöbalken. Det är även straffsanktionerat att lämna orik-
297
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
tiga uppgifter med betydelse för en myndighets kontroll enligt arti- kel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (29 kap. 5 § miljöbalken)
Den som inte fullgör sina skyldigheter att märka batterier eller ta hand om batterier enligt gällande regler döms till böter (32 § förord- ningen om producentansvar för batterier). Även den som inte full- gör sina skyldigheter att märka elutrustning, ta hand om elavfall eller lämna viss information gällande regler döms till böter (76 § förord- ningen om producentansvar för elutrustning). Liksom den som inte fullgör sina skyldigheter att ta emot en uttjänt bil för skrotning eller att lämna vissa upplysningar (19 § förordningen om producent- ansvar för bilar) eller den som bryter mot bestämmelser i förord- ningen (52 § bilskrotningsförordningen). För samtliga dessa straff- bestämmelser gäller att det krävs uppsåt eller oaktsamhet för att straffansvar ska dömas ut, att den som har brutit mot ett vitesför- läggande eller vitesförbud enligt 26 kap. miljöbalken inte får dömas till straff för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet, samt att straffansvaret är subsidiärt i förhållande till 29 kap. miljö- balken.
I 30 kap. miljöbalken regleras miljösanktionsavgifter. Sådan av- gift tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det är tillsynsmyndigheten själv som beslutar om miljö- sanktionsavgift (3 §). Närmare bestämmelser om miljösanktionsav- gifter finns i förordningen om miljösanktionsavgifter. Miljösanktions- avgift inte tas ut för en överträdelse som omfattas av ett överträtt vitesföreläggande (1 kap. 5 § nämnda förordning). I 11 kap. finns bestämmelser om miljösanktionsavgifter för överträdelser av före- skrifter om avfall och producentansvar.
Övrigt
En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut ska gälla omedel- bart även om det överklagas (26 kap. 26 § miljöbalken).
I 27 kap. miljöbalken regleras avgifter. Regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för bland annat prövning och tillsyn och kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet (1 §). Bestämmelser om ersättning och avgifter finns i förordningen om avgifter för
298
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Enligt 2 kap. ska tillsyns- avgift betalas av den som driver eller har tillstånd till en verksamhet som bland annat är tillståndspliktig enligt miljöprövningsförord- ningen. Av 7 kap. 8
De som har tagit befattning med ärenden enligt miljöbalken eller
Länsstyrelsens och statliga myndigheters beslut får överklagas hos mark- och miljödomstol (19 kap. 1 § miljöbalken). Kommunala nämn- ders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut om miljösanktionsavgifter överklagas till mark- och miljödomstol (30 kap. 7 § miljöbalken).
6.18Radioutrustning
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om till- handahållande på marknaden av radioutrustning och om upp- hävande av direktiv 1999/5/EG (se bilaga I punkt 56 i EU:s mark- nadskontrollförordning).
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom radioutrustnings- lagen (2016:392) och radioutrustningsförordningen (2016:394). Post- och telestyrelsen har gett ut föreskrifter på området.30
30PTSFS 2016:5 Post- och telestyrelsens föreskrifter om krav m.m. på radioutrustning.
299
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Bestämmelser om marknadskontroll
Kapitel V i direktiv 2014/53/EU innehåller bestämmelser om mark- nadskontroll. I artikel 39 anges att artiklarna 15.3 och
I 11 § radioutrustningslagen hänvisas till artiklarna 15.3 och 16–
29 i förordning (EG) nr 765/2008 för bestämmelser om marknads- kontroll. Enligt 10 § radioutrustningsförordningen ska marknads- kontrollmyndigheterna inom sitt ansvarsområde tillämpa förordning (EG) nr 765/2008 genom att
1.inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,
2.utföra de uppgifter som följer av artiklarna
3.samarbeta med andra enligt artikel 24.4.
Enligt samma bestämmelse får en marknadskontrollmyndighet för- störa eller på annat sätt göra radioutrustning obrukbar enligt arti- kel 29.4 i förordning (EG) nr 765/2008. När det gäller bestämmelser
300
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
om information och samarbete mellan myndigheter avseende mark- nadskontroll hänvisas till förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn.
Marknadskontrollmyndigheter
Post- och telestyrelsen utövar marknadskontroll enligt radioutrust- ningslagen och är marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 i fråga om radioutrustning som omfattas av radio- utrustningslagen (9 § radioutrustningsförordningen). När det gäller radioutrustnings egenskaper som avser elsäkerhet är det dock El- säkerhetsverket som är marknadskontrollmyndighet.
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i radioutrustningslagen framgår att marknadskontroll- myndigheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de eko- nomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontrollmyndighetens skyldighet att utföra uppgifter i bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att åter- kalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av den och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/53/EU ska följas (12 § radioutrustningslagen). När det gäller radioutrustning som uppfyller föreskrivna krav men
301
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
som ändå utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för andra intressen som de väsentliga kraven avser att skydda, får mark- nadskontrollmyndigheten meddela förelägganden och förbud som begränsar eller förbjuder tillhandahållande av utrustningen på mark- naden eller som avser att utrustning ska dras tillbaka eller återkallas från marknaden. På begäran av marknadskontrollmyndigheten ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs i samband med åtgär- der enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (14 § radioutrust- ningslagen).
Sanktionsmöjligheter
De sanktionsmöjligheter som finns enligt radioutrustningslagen är vite och sanktionsavgift. Ett föreläggande eller förbud ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (13 §). Om en ekonomisk aktör eller någon som handlar på den ekonomiska aktör- ens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot säkerhets- krav för radioutrustning ska den ekonomiska aktören åläggas att betala en sanktionsavgift. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett före- läggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och
Övrigt
Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut om före- läggande eller förbud enligt 12 § radioutrustningslagen eller enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (13 § radioutrustningslagen).
302
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
I 15 § radioutrustningslagen finns bestämmelser om avgifter och ersättning. För att täcka kostnaderna för en marknadskontrollmyn- dighets uppgifter enligt lagen ska den som är anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation eller som har till- stånd enligt 3 kap. 1 § samma lag betala en avgift. Avgiften ska betalas enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel fördelas på dem som bedriver anmäld verksamhet eller har tillstånd. När det gäller ersättning för sådan utrustning som tillhandahålls en marknadskontrollmyndighet för kontroll anges i 8 kap. 1 § PTSFS 2016:5 att ersättning ska utgå. Ersättningen utgår endast om utrust- ningen har försämrats genom kontrollen och om utrustningen vid kontrollen uppfyller gällande krav. Ersättningen ska bestämmas till inköpspriset eller, om utrustningen endast försämrats i mindre mån, till ett skäligt belopp.
Marknadskontrollmyndighetens beslut enligt radioutrustnings- lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (17 §).
6.19Reglerad mätteknik och färdigförpackningar
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Rådets direktiv 75/107/EEG av den 19 december 1974 om flaskor som tjänar som mätbehållare (se bilaga I punkt 3 i EU:s marknads- kontrollförordning),
•Rådets direktiv 76/211/EEG av den 20 januari 1976 om tillnärm- ning av medlemsstaternas lagstiftning om färdigförpackning av vissa varor efter vikt eller volym (se bilaga I punkt 5 i EU:s mark- nadskontrollförordning),
•Rådets direktiv 80/181/EEG av den 20 december 1979 om tillnärm- ning av medlemsstaternas lagstiftning för måttenheter och om upphävande av direktiv 71/354/EEG (se bilaga I punkt 6 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/45/EG av den 5 sep- tember 2007 om fastställande av bestämmelser för färdigförpackade varors nominella mängder, om upphävande av rådets direktiv 75/106/EEG och 80/232/EEG samt om ändring av rådets direk-
303
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
tiv 76/211/EEG (se bilaga I punkt 24 i EU:s marknadskontroll- förordning),
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/34/EG av den 23 april 2009 om gemensamma föreskrifter för både mätdon och metro- logiska kontrollmetoder (se bilaga I punkt 28 i EU:s marknads- kontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/31/EU av den 26 feb- ruari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/32/EU av den 26 feb- ruari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av mätinstrument (se bilaga I punkt 51 i EU:s marknadskontrollförordning).
Direktiven har genomförts i svensk rätt genom lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon och förordningen (1993:1066) om måttenheter, mätningar och mätdon. Nämnda författningar har karaktären av ramlagstiftning och innehåller inte några närmare be- stämmelser om krav på eller kontroll av färdigförpackningar eller mätdon. Sådana föreskrifter har i stället meddelats av Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) efter bemyndigande. Bemyndigande för Swedac finns dels i förordningen om måttenheter, mätningar och mätdon, dels i flera förordningar som rör specifika typer av mätdon.31 Swedac har meddelat ett stort antal föreskrifter på området.32
31Se exempelvis 18 § naturgasförordningen (2006:1043), 7 § förordningen (1994:99) om vatten- och värmemätare och 14 § avgasreningsförordningen (2011:345).
32Se exempelvis STAFS 2014:3 föreskrifter om ändring i STAFS 2007:2 om återkommande kontroll av vatten- och värmemätare STAFS 2016:1 om mätinstrument, STAFS 2016:2 före- skrifter om vattenmätare, STAFS 2016:3 föreskrifter och allmänna råd om gasmätare och volym- omvandlare, STAFS 2016:4 föreskrifter om mätare för aktiv elenergi, STAFS 2016:7 om auto- matiska vågar, STAFS 2016:8 föreskrifter om taxametrar, STAFS 2016:9 föreskrifter om längdmått och volymmått för utskänkning, STAFS 2016:10 föreskrifter om dimensionsmät- instrument, STAFS 2016:11 föreskrifter om avgasmätare, STAFS 2016:12 om
304
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Bestämmelser om marknadskontroll
Direktiven 75/107/EEG, 76/211/EEG, 80/181/EEG, 2007/45/EG och 2009/34/EG innehåller inte några bestämmelser om hur mark- nadskontroll av de produkter som omfattas av direktiven ska utföras.
Direktiven 2014/31/EU och 2014/32/EU innehåller liknande be- stämmelser om marknadskontroll. I båda direktiven åläggs medlems- staterna en generell skyldighet att säkerställa att endast produkter som uppfyller direktivens krav tillhandahålls på marknaden eller tas i bruk (artikel 3 respektive artikel 7). Direktiven hänvisar till artik- larna 15.3 och
I lagen om måttenheter, mätningar och mätdon regleras tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter meddelade med stöd av den. I förordningen om måttenheter, mätningar och mätdon finns en hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008 (7
33Exempelvis vattenmätare, gasmätare, volymomvandlare, aktiva elenergimätare, värmeenergi- mätare, mätsystem för kontinuerlig och dynamisk mätning av mängder av andra vätskor än vatten, automatiska vågar, taxametrar, längdmått, dimensionsmätinstrument och avgasmätare.
305
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
1.inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,
2.utföra de uppgifter som följer av artiklarna
3.samarbeta med andra enligt artikel 24.2 och 24.4.
Marknadskontrollmyndighet
Swedac är utpekad både som tillsynsmyndighet över lagen om mått- enheter, mätningar och mätdon samt föreskrifter meddelade med stöd av lagen och marknadskontrollmyndighet över
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom att Swedac pekas ut som marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 i förordningen om måttenheter, mät- ningar och mätdon har Swedac tilldelats de befogenheter som fram- går ibland annat artikel 19 och 29 i förordning (EG) nr 765/2008. Swedac får därmed kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de eko- nomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Myndigheten får även förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
I egenskap av tillsynsmyndighet enligt lagen om måttenheter, mät- ningar och mätdon har Swedac befogenhet att meddela de förelägg- anden och förbud som behövs för att lag eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen efterlevs (6 §). Swedac har vidare rätt att få till-
306
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
träde till områden och lokaler där mätdon finns eller varor förpackas, förvaras eller säljs. Den hos vilken kontroll eller tillsyn sker är skyl- dig att underlätta tillsynsmyndighetens arbete. Om det behövs har tillsynsmyndigheten då rätt till handräckning av Kronofogdemyndig- heten (5 §).
Sanktionsmöjligheter
De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen om måttenheter, mätningar och mätdon är vite och sanktionsavgift.
Tillsynsmyndigheten får förena de förelägganden och förbud som den meddelar med vite (6 § andra stycket). En tillverkare, en till- verkares representant, en importör eller en distributör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om en sådan ekonomisk aktör eller någon som handlar på aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot föreskrifter som har meddelats om krav på mätningar och mättekniska metoder samt krav på kontroll av mätdon (6 a §). Sank- tionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och
Övrigt
Swedac får besluta om avgifter för kontroll av mätdon och färdig- förpackade varor som omfattas av tillsynen. Avgifterna ska bestäm- mas så att de täcker kostnaderna för denna tillsyn (8 § förordningen om måttenheter, mätningar och mätdon). Föreskrifter om sådana avgifter meddelas av styrelsen efter samråd med Ekonomistyrnings- verket.
307
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Beslut enligt lagen om måttenheter, mätningar och mätdon eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (7 §).
6.20Skor
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 94/11/EG av den 23 mars 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra för- fattningar beträffande märkning av material som används i huvud- beståndsdelarna av skodon som saluförs i detaljistledet (se bilaga I punkt 8 i EU:s marknadskontrollförordning).
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1995:669) och förordningen (1995:670) om märkning av skor. Konsumentverket har gett ut föreskrifter på området.34
Bestämmelser om marknadskontroll
Enligt direktiv 94/11/EG ska medlemsstaterna vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att alla de skodon som släpps ut på marknaden uppfyller märkningskraven i direktivet. När sko- don som inte uppfyller bestämmelserna om märkning släpps ut på marknaden, ska medlemsstaten vidta lämpliga åtgärder enligt sin natio- nella lagstiftning (artikel 2). I direktivet förutsätts att medlemsstaterna aktivt övervakar att de skor som finns på marknaden uppfyller direk- tivets krav.
Lagen om märkning av skor innehåller bestämmelser om tillsyn av skor som i näringsverksamhet säljs till konsumenter.
34KOVFS 1995:2 om märkning av skor.
308
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Marknadskontrollmyndighet
Konsumentverket är utpekad tillsynsmyndighet och ska se till att de föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen om märkning av skor följs (6 § förordningen om märkning av skor).
Befogenheter vid marknadskontroll
Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att föreskrifter som meddelas med stöd av lagen om märk- ning av kor följs (4 § lagen om märkning av skor). Regeringen har bemyndigats att meddela föreskrifter om att en näringsidkare bland annat är skyldig att lämna upplysningar, handlingar, varuprover och liknande till tillsynsmyndigheten (5 §). Sådana föreskrifter finns i förordningen om märkning av skor. Där anges att en leverantör eller återförsäljare som tillhandahåller skor som är avsedda för konsumenter är skyldig att på begäran lämna Konsumentverket sådana upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen (7 §).
Sanktionsmöjligheter
Den enda sanktionsmöjlighet som finns enligt lagen om märkning av skor är vite. Konsumentverket får att förena föreläggande och för- bud med vite (4 § lagen om märkning av skor).
Övrigt
Leverantörer är skyldiga att betala Konsumentverkets kostnader för provtagning och undersökning av skor, om skorna vid en kontroll inte visar sig uppfylla kraven på märkning (8 § förordningen om märk- ning av skor).
Konsumentverkets beslut i enskilda fall enligt lagen om märkning av skor eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, får över- klagas hos allmän förvaltningsdomstol (6 § lagen om märkning av skor).
309
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
6.21Sjöfartssektorn
6.21.1Fritidsbåtar och vattenskotrar
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/53/EU av den 20 november 2013 om fritidsbåtar och vattenskotrar och om upp- hävande av direktiv 94/25/EG (se bilaga I punkt 46 i EU:s mark- nadskontrollförordning).
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2016:96) och förordningen (2016:98) om fritidsbåtar och vattenskotrar. Trans- portstyrelsen har gett ut föreskrifter på området.35
Bestämmelser om marknadskontroll
I direktiv 2013/53/EU används uttrycket marknadsövervakning i stäl- let för marknadskontroll i den svenska språkversionen. Direktivet ålägger medlemsstaterna en generell skyldighet att se till att pro- dukter som omfattas av direktivet inte tillhandahålls på marknaden eller tas i bruk, om de inte uppfyller kraven i direktivet (artikel 4). I artikel 43 anges att artiklarna 15.3 och
35TSFS 2016:5 Transportstyrelsens föreskrifter om fritidsbåtar och vattenskotrar.
310
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller, om den fortsätter, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av produkten på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden eller, om det gäller en produkt som har importerats av en privatimportör för eget bruk, att användningen av produkten förbjuds eller beläggs med restriktioner (artikel 46).
I lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar finns en hänvisning till artiklarna 15.3 och
Marknadskontrollmyndighet
Transportstyrelsen utövar marknadskontroll enligt lagen om fritids- båtar och vattenskotrar och ska vara marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 avseende produkter som om- fattas av lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar (12 § förordningen om fritidsbåtar och vattenskotrar).
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar framgår att mark- nadskontrollmyndigheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndig- heten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet till- träde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Den får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontrollmyndig-
311
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
hetens skyldighet att utföra uppgifter i bland annat artikel 20 i för- ordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheterna har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en pro- dukt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
Enligt lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar får marknadskontroll- myndigheten i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten när den vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (27 §). Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har med- delats med stöd av direktiv 2013/53/EU ska efterlevas (28 §).
Sanktionsmöjligheter
De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar är vite och sanktionsavgift. Ett föreläggande eller förbud eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (28 §). Vid uppsåtliga eller oaktsamma brott mot bestäm- melser om olika aktörers skyldigheter enligt lagen eller mot före- skrifter, ska tillverkare, tillverkares representanter, importörer, dis- tributörer eller privatimportörer åläggas att betala en sanktionsavgift (30 §). För privatimportörer gäller att sanktionsavgift bara får åläggas om det finns synnerliga skäl. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och
312
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
staten och prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av myn- digheten.
Övrigt
Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut om för- bud eller föreläggande samt beslut enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (28 § lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar).
Transportstyrelsen har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för marknadskontroll. Avgifterna får tas ut av de aktörer som ansvarar för att produkten uppfyller föreskrivna krav när produkten tillhandahålls eller släpps ut på marknaden eller när den tas i bruk. Avgifterna får bestämmas upp till full kostnadstäckning (15 § för- ordningen om fritidsbåtar och vattenskotrar).
Marknadskontrollmyndighetens beslut om förelägganden och för- bud får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (31 § lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar). Även Transportstyrelsens beslut enligt föreskrifter om avgifter får överklagas till allmän förvaltningsdom- stol (16 § förordningen om fritidsbåtar och vattenskotrar). Övriga beslut av marknadskontrollmyndigheten får inte överklagas.
6.21.2Marin utrustning
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/90/EU av den 23 juli 2014 om marin utrustning och om upphävande av rådets direktiv 96/98/EG (se bilaga I punkt 58 i EU:s marknadskontrollförord- ning).
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2016:768) och förordningen (2016:770) om marin utrustning. Transportstyrelsen har gett ut föreskrifter på området.36
Fartygssäkerhetslagen (2003:364) innehåller bestämmelser om till- syn avseende bland annat utrustning ombord på fartyg. Lagen tillämpas
36TSFS 2016:81 Transportstyrelsens föreskrifter om marin utrustning.
313
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
i förhållande till fartyg och redare, alltså andra aktörer än direk- tiv 2014/90/EU i huvudsak gäller. Direktivets krav är främst riktade mot tillverkare och andra ekonomiska aktörer. Eftersom marknads- kontroll enligt artikel 25.3 i direktiv 2014/90/EU även gäller utrust- ning placerad ombord på fartyg, är även fartygssäkerhetslagens bestämmelser tillämpliga i vissa fall.
Bestämmelser om marknadskontroll
I direktiv 2014/90/EU anges att medlemsstaterna, när de godkänner eller förnyar certifikat för fartyg med medlemsstaternas flagg, ska säker att den marina utrustningen ombord på fartygen uppfyller direktivets krav. Medlemsstaterna ska vidare vidta nödvändiga åtgär- der för att se till att den marina utrustningen ombord på fartyg som för deras flagg uppfyller kraven i internationella instrument som är tillämpliga på utrustning som redan placerats ombord (artikel 5). Medlemsstaterna ska kontrollera den marina utrustningens faktiska tillstånd på fartyg som inte är
314
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
åtgärder för att den marina utrustningen ska uppfylla kraven, dra tillbaka utrustningen från marknaden eller återkalla den. Om den berörda ekonomiska aktören underlåter att fullgöra sina skyldigheter ska marknadskontrollmyndigheten vidta alla lämpliga tillfälliga åt- gärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av den marina utrustningen eller placeringen av den ombord på ett fartyg som för medlemsstatens flagg, dra tillbaka produkten från marknaden eller återkalla den. Även i de fall en medlemsstat kan konstatera att viss marin utrustning uppfyller direktivets krav men ändå utgör en risk för sjösäkerheten, hälsan eller miljön, ska den berörda ekonomiska aktören åläggas att vidta åtgärder (artikel 28). Om en medlemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller, om den kvarstår, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av den marina utrustningen på mark- naden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden (artikel 29).
I lagen om marin utrustning hänvisas till artiklarna
1.inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,
2.utföra de uppgifter som följer av artiklarna
3.samarbeta med andra enligt artikel 24.2.
Transportstyrelsen får vidare förstöra eller på annat sätt göra marin utrustning obrukbar enligt artikel 29.4 i samma förordning. När det gäller information och samarbete mellan myndigheter hänvisas till förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn (17 §).
Marknadskontrollmyndighet
Transportstyrelsen utövar marknadskontroll och övrig tillsyn enligt lagen om marin utrustning och ska vara marknadskontrollmyndig- het enligt förordning (EG) nr 765/2008 i fråga om marin utrustning (3 § förordningen om marin utrustning).
315
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i lagen om marin utrustning framgår att marknadskontroll- myndigheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de eko- nomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Den får vidare förstöra eller på annat sätt göra pro- dukter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontrollmyndighetens skyldighet att utföra uppgifter i bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheterna har befogenhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obruk- bara.
Enligt artikel 25.4 i direktiv 2014/90/EU får marknadskontroll- myndigheten, när det är rimligt och praktiskt möjligt, begära att en tillverkare gör nödvändiga stickprov tillgängliga eller på egen bekost- nad ser till att stickproven finns tillgängliga på plats.
Enligt lagen om marin utrustning får marknadskontrollmyndig- heten i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten när den vidtar åt- gärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 (18 §). Den myndighet som utför marknadskontroll och övrig tillsyn får med- dela de förelägganden och förbud som behövs och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att lagen, föreskrifter som meddelats i an- slutning till lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/90/EU ska efterlevas, samt om marin ut- rustning som uppfyller kraven ändå utgör en risk för sjösäkerheten, hälsan eller miljön (19 §).
För kontroller ombord på fartyg kan bestämmelserna i fartygs- säkerhetslagen tillämpas. Tillsyn enligt den lagen utövas vid tillsyns- förrättningar. Inspektioner kan göras när en tillsynsmyndighet anser att det är motiverat (5 kap. 4 §). Fartygssäkerhetslagen ger därmed stöd för myndigheten att utföra kontroller på eget initiativ.
316
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Sanktionsmöjligheter
De sanktionsmöjligheter som finns enligt lagen om marin utrustning är vite och sanktionsavgift. Ett föreläggande eller förbud eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (20 §). En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift om den ekonomiska aktören eller någon som handlat på dennes vägnar upp- såtligen eller av oaktsamhet har brutit mot bestämmelser om bland annat överensstämmelse (23 §). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Genom hänvisning till 37 § andra stycket och
Övrigt
Den myndighet som utför marknadskontroll eller övrig tillsyn får bestämma att dess beslut om förbud, föreläggande eller andra åt- gärder samt ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (21 § lagen om marin utrustning).
Transportstyrelsen har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för marknadskontroll. Avgifterna får bestämmas upp till full kostnadstäckning (17 § förordningen om marin utrustning).
För den som har tagit befattning med ett ärende som gäller mark- nadskontroll eller övrig tillsyn enligt lagen om marin utrustning råder tystnadsplikt (24 § lagen om marin utrustning). När det gäller det allmännas verksamhet hänvisas i stället till offentlighets- och sekretess- lagen.
Beslut enligt lagen om marin utrustning eller föreskrifter med- delade med stöd av lagen får överklagas till allmän förvaltningsdom- stol (25 § lagen om marin utrustning).
317
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
6.22Textilier
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/ 121/EG (EU:s textilmärkningsförordning) (se bilaga I punkt 40 i EU:s marknadskontrollförordning).
Förordningen har kompletterats i svensk rätt genom lagen (2014:534) med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförord- ning och förordningen (2014:535) om marknadskontroll av textil- produkter.
Bestämmelser om marknadskontroll
I förordning (EU) nr 1007/2011 anges att marknadskontrollmyn- digheterna ska kontrollera att textilprodukternas fibersammansätt- ning överensstämmer med den information som lämnas om produk- ternas fibersammansättning i enlighet med förordningen.
Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärknings- förordning hänvisar till artiklarna
Marknadskontrollmyndighet
Konsumentverket utövar marknadskontroll enligt förordning (EU) nr 1007/2011 och enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning (1 § förordningen om marknads- kontroll av textilprodukter).
318
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom hänvisning till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textil- märkningsförordning framgår att marknadskontrollmyndigheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumen- tation och information som myndigheten anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörer- nas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Den får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åt- gärd. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
Enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textil- märkningsförordning får marknadskontrollmyndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s textilmärknings- förordning ska följas (3 §).
Sanktionsmöjligheter
Marknadskontrollmyndigheten ska förena ett föreläggande, förbud eller beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning).
Övrigt
Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut om före- lägganden och förbud eller åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart (5 § lagen med kompletter- ande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning).
En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid undersökningen visar sig att en lämnad uppgift om fibersammansätt- ningen är oriktig i något väsentligt avseende. Finns det särskilda skäl
319
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
ska marknadskontrollmyndigheten ersätta en ekonomisk aktör för varuprover och liknande (6 §).
Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknads- kontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden (7 §). I det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen.
Marknadskontrollmyndighetens beslut om förelägganden, förbud och ekonomisk ersättning får överklagas till allmän förvaltnings- domstol (8 §).
6.23Tobak och liknande produkter
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra för- fattningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaks- varor och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG (se bilaga I punkt 55 i EU:s marknadskontrollför- ordning).
Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2018:2088) och förordningen (2019:223) om tobak och liknande produkter. I fråga om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare anges i 1 kap. 4 § lagen om tobak och liknande produkter att även produkt- säkerhetslagen ska tillämpas. Folkhälsomyndigheten har gett ut före- skrifter på området.37
37
320
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Bestämmelser om marknadskontroll
Artikel 23 i direktiv 2014/40/EU innehåller bestämmelser om hur direktivet ska genomföras. Medlemsstaterna åläggs en generell skyl- dighet att se till att tobaksvaror och relaterade produkter som inte uppfyller kraven i direktivet, inklusive genomförandeakter och dele- gerade akter, inte släpps ut på marknaden. Med att släppa ut på marknaden avses att produkten tillhandahålls till konsumenter i EU, även genom distansförsäljning (artikel 2.40). Likaså ska medlems- staterna se till att tobaksvaror eller relaterade produkter inte släpps ut på marknaden om de rapporteringsskyldigheter som anges i direk- tivet inte är uppfyllda. Medlemsstaterna ska vidare se till att tillverkare och importörer av tobaksvaror och relaterade produkter förser be- höriga myndigheter med fullständiga och riktiga uppgifter som krävs enligt direktivet. Skyldigheten att tillhandahålla uppgifter faller i första hand på tillverkaren om denne är etablerad i EU. Om till- verkaren är etablerad i tredje land och importören är etablerad i EU, är det importören som ska vara skyldig att tillhandahålla uppgifter. Medlemsstaterna får ta ut proportionella avgifter av tillverkare och importörer av tobaksvaror för vissa typer av kontroller. Det gäller exempelvis verifikation av mätningar av utsläpp av vissa ämnen (artikel 4.6) och kontroll av om förbjudna tillsatser eller smakämnen används (artikel 7.13).
Lagen om tobak och liknande produkter hänvisar till artiklarna 15.3 och
Marknadskontrollmyndigheter
Folkhälsomyndigheten ska utöva marknadskontroll i fråga om krav på innehåll och utformning av elektroniska cigaretter och påfyll- ningsbehållare (7 kap. 16 § lagen om tobak och liknande produkter). För övriga produkter som omfattas av direktiv 2014/40/EU saknas utpekad marknadskontrollmyndighet.
321
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
I 7 kap. lagen om tobak och liknande produkter regleras tillsyn över lagen och anslutande föreskrifter. Folkhälsomyndigheten ut- övar tillsammans med Länsstyrelsen, kommunen och Polismyndig- heten tillsyn över att lagen om tobak och liknande produkter följs i olika avseenden. Även Arbetsmiljöverket och Konsumentverket an- svarar för vissa aspekter av tillsynen, men den omfattar inte mark- nadskontroll. Folkhälsomyndigheten och kommunerna har tillsyns- ansvar över samma produkter och delvis över samma tillsynsområde. Det som skiljer är tillsynsobjekten, det vill säga hos vilken aktör som kontrollerna utförs. Enligt uppgift från Folkhälsomyndigheten an- svarar Folkhälsomyndigheten för tillverkare, importörer och parti- handel medan kommunen har tillsynsansvar över detaljhandel. När det gäller till exempel hälsovarningar (3 kap. 1 och 2 §§) och identitets- och säkerhetsmärkning av tobaksvaror (3 kap. 7 §) har kommunen tillsynsansvar på försäljningsställen och Folkhälsomyndigheten har tillsynsansvar i övriga fall. Samma gäller innehåll och utformning av elektroniska cigaretter (2 kap. 8 §). Däremot när det gäller andra produktkrav och rapporteringsskyldighet för tobaks och örtprodukter (2 kap. 1, 2 och
Det kan noteras att Folkhälsomyndigheten till utredningen har uppgett att de inte anser att kommunernas tillsynsansvar utgör mark- nadskontroll eftersom deras tillsynsansvar i förhållande till produkt- kraven begränsar sig till tillhandahållandeförbudet på försäljnings- ställen. Enligt Folkhälsomyndigheten innebär det att kommuner inte ansvarar för att bedöma om produkter är i överensstämmelse med lagens produktkrav utan enbart att kontrollera att försäljning av pro- dukter inte sker i strid med förbud som meddelats av Folkhälsomyn- digheten. Folkhälsomyndigheten har vidare lyft fram att en kom- mun endast kan rikta ett föreläggande mot en specifik butik eller detaljhandlare, som inte kan rätta till eventuell felmärkning eller åtgärda en produkt så att den uppfyller produktkraven. Utredningen gör bedömningen att kommuners tillsynsansvar enligt lagen om tobak och liknande produkter omfattar uppgifter som innebär marknads- kontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning. Kommuners till- synsansvar enligt 7 kap. 3 § nämnda lag omfattar harmoniserade krav på tobaksprodukter som ska vara uppfyllda för att produkterna ska få tillhandahållas konsumenter. Kommunernas tillsyn utövas mot eko- nomiska aktörer. Däremot har kommuner begränsade befogenheter
322
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
på så sätt att de endast kan meddela förbud gentemot en specifik butik eller detaljhandlare. Vilka befogenheter kommunerna har till- delats för sin tillsyn påverkar enligt utredningens uppfattning inte bedömningen av om kommunernas ansvar omfattar uppgifter utgör marknadskontroll.
Befogenheter vid marknadskontroll
När det gäller marknadskontroll avseende elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare får Folkhälsomyndigheten, genom hänvis- ningen till bland annat artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumen- tation och information som myndigheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörer- nas lokaler och rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. De får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om de anser att det är en nödvändig åt- gärd. Genom hänvisning till artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer vidare att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
För tillsyn enligt lagen om tobak och liknande produkter av- seende elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, får en till- synsmyndighet i sin tillsynsverksamhet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att bestämmelserna i lagen om tobak och liknande produkter och anslutande föreskrifter ska följas (7 kap. 12 § lagen om tobak och liknande produkter). En kommun får vid allvarliga eller upprepade överträdelser av lagen om tobak och lik- nande produkter förbjuda den som bedriver detaljhandel med elek- troniska cigaretter att fortsätta försäljningen eller meddela varning (7 kap. 13 §). Kommunens beslut gäller omedelbart om inte något annat anges i beslutet. Om Folkhälsomyndigheten konstaterar eller har rimliga skäl att anta att elektroniska cigaretter eller påfyllnings- behållare kan utgöra en allvarlig risk för människors hälsa, trots att produkten uppfyller lagens krav, får myndigheten förbjuda att pro- dukterna tillhandahålls konsumenter på marknaden (7 kap. 14 §). Om sådana produkter redan har tillhandahållits konsumenter på mark-
323
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
naden, får Folkhälsomyndigheten förelägga tillverkaren, importören eller distributören av produkterna att dra tillbaka eller återkalla dessa.
För tillsyn avseende tobaksvaror och örtprodukter för rökning får tillsynsmyndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen om tobak och liknande produkter och anslut- ande föreskrifter ska följas (7 kap. 9 §). En kommun får vid allvarliga eller upprepade överträdelser av lagen meddela den som innehar försäljningstillstånd en varning (7 kap. 11 § andra stycket). Om var- ningen inte leder till att missförhållandena rättas till får kommunen återkalla utfärdat försäljningstillstånd (7 kap. 10 §).
Tillsynsmyndigheten har för samtliga produkter som omfattas av lagen om tobak och liknanden produkter rätt att på begäran få de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för myndighetens tillsyn (7 kap. 17 §). Tillsynsmyndigheten har vidare rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som berörs av lagen om tobak och liknande produkter eller anslutande föreskrifter och får där göra undersökningar och ta prover (7 kap. 18 §). För uttagna prover betalas inte ersättning. Polismyndigheten ska på begäran av en annan tillsynsmyndighet lämna den hjälp som behövs för tillträde och provtagning (7 kap. 19 §).
Sanktionsmöjligheter
Sanktionsmöjligheterna enligt lagen om tobak och liknande pro- dukter är vite och straffansvar. Beslut om förelägganden och förbud får förenas med vite (7 kap. 9 och 15 §§) Vitet får inte omvandlas till fängelse. I 10 kap. finns straffbestämmelser för brott mot vissa be- stämmelser i lagen. Exempelvis döms den som uppsåtligen tillhanda- håller tobaksvaror som saknar föreskrivna hälsovarningar till böter eller fängelse i högst sex månader (10 kap. 2 §). Den som har över- trätt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt lagen för den eller de gärningar som omfattas av föreläggandet eller förbudet. När det gäller olovlig in- och utförsel av tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare hänvisas till lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
324
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Övrigt
Folkhälsomyndigheten får ta ut avgifter för sin tillsyn över att till- verkare och importörer följer bestämmelserna om tobaksvarors pro- duktkrav (8 kap. 3 § lagen om tobak och liknande produkter). Avgifterna specificeras i 7 kap.
Den som har tagit befattning med något ärende enligt lagen om tobak och liknande produkter får inte obehörigen röja eller på annat sätt utnyttja vad han eller hon då har fått veta om yrkeshemligheter eller affärsförhållanden (7 kap. 24 §). När det gäller det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen.
Beslut enligt lagen om tobak och liknande produkter eller anslut- ande föreskrifter överklagas till allmän förvaltningsdomstol (9 kap. 1 §).
6.24Transportabla tryckbärande anordningar
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/35/EU av den 16 juni 2010 om transportabla tryckbärande anordningar och om upphäv- ande av rådets direktiv 76/767/EEG, 84/525/EEG, 84/526/EEG, 84/527/EEG och 1999/36/EG (se bilaga I punkt 37 i EU:s mark- nadskontrollförordning).
Direktivet är införlivat i svensk rätt genom lagen (2006:263) och för- ordningen (2006:311) om transport av farligt gods. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har gett ut föreskrifter på området.38
38MSBFS 2011:3 föreskrifter om transportabla tryckbärande anordningar.
325
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Bestämmelser om marknadskontroll
I direktiv 2010/35/EU definieras marknadskontroll som de aktivi- teter som utförs och de åtgärder som vidtas av offentliga myndig- heter för att se till att transportabla tryckbärande anordningar under sina livscykler uppfyller kraven i direktiv 2008/68/EG39 och direktiv 2010/35/EU och inte äventyrar hälsa, säkerhet eller andra aspekter av skydd i allmänhetens intresse (artikel 2.26). Många av unionsrätts- akterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning ålägger skyl- digheter för bland annat tillverkare, importörer och distributörer. Direktiv 2010/35/EU ålägger därutöver skyldigheter för ägare och operatörer av transportabla tryckbärande anordningar (artikel 8 och 9).
Artikel 30 i direktiv 2010/35/EU innehåller bestämmelser om förfarande för att hantera transportabla tryckbärande anordningar som utgör en risk på nationell nivå. Enligt artikeln ska medlems- staternas marknadskontrollmyndigheter vidta åtgärder när de har till- räckliga skäl att anta att transportabla tryckbärande anordningar ut- gör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller andra aspekter av skydd i allmänhetens intresse. Om en marknadskontrollmyndighet kan konstatera att de transportabla tryckbärande anordningarna inte uppfyller kraven i direktivet eller bilagorna till direktiv 2008/68/EG ska den ålägga den ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korri- gerande åtgärder för att de transportabla tryckbärande anordningarna ska uppfylla kraven, dra tillbaka dem från marknaden eller återkalla dem. Om den berörda ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga korrigerande åtgärder i tid ska marknadskontrollmyndigheten vidta lämpliga tillfälliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhanda- hållandet av de transportabla tryckbärande anordningarna, dra till- baka dem eller återkalla dem. Även när det gäller de transportabla tryckbärande anordningarna som uppfyller kraven men utgör en risk ska medlemsstaten agera genom att ålägga den ekonomiska aktören att vidta åtgärder (artikel 32). Om en medlemsstat konstaterar en formell bristande överensstämmelse ska den ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller, om den bristande överensstämmelsen fortsätter, vidta lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av de transportabla tryck-
39Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/68/EG av den 24 september 2008 om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar.
326
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
bärande anordningarna på marknaden eller se till att de återkallas eller dras tillbaka från marknaden (artikel 33).
Lagen om transport av farligt gods innehåller inte några bestäm- melser som specifikt rör marknadskontroll men reglerar tillsyn över att lagen, liksom de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, följs.
Marknadskontrollmyndighet
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska ha tillsyn över att lagen om transport av farligt gods och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs när det gäller transportabla tryck- bärande anordningar (10 § förordningen om transport av farligt gods).
Befogenheter vid marknadskontroll
Tillsynsmyndigheten har rätt till tillträde till sådana områden, lokaler och andra utrymmen som används inför och i samband med trans- porter eller till transportmedel, förpackningar och andra transport- anordningar, oavsett om de är märkta eller inte (13 § lagen om trans- port av farligt gods). Tillsynsmyndigheten har vidare rätt att få de upplysningar, handlingar och prov som behövs för tillsynen. För ut- tagna prov betalas inte ersättning. Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för tillsynen. Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska följas (14 §). Om någon inte gör det som han eller hon är skyldig till enligt tillsynsmyndig- hetens föreläggande, får myndigheten vidta åtgärden på hans eller hennes bekostnad.
Sanktionsmöjligheter
En tillsynsmyndighet får förena sina beslut om förelägganden eller förbud med vite (14 § andra stycket lagen om transport av farligt gods). Uppsåtliga eller grovt oaktsamma brott mot skyddsbestäm- melser avseende transport av farligt gods är straffsanktionerade (16 §). Ansvar döms inte ut om gärningen är belagd med strängare straff i
327
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
brottsbalken eller 29 kap. 1 eller 2 § miljöbalken eller om gärningen utgör överträdelse av ett föreläggande eller förbud som förenats med vite.
Övrigt
En myndighet får bestämma att dess beslut enligt lagen om transport av farligt gods eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska gälla även om beslutet överklagas (18 §).
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för den verksamhet som myn- digheten utövar, vilket även kan inbegripa marknadskontroll (15 § förordningen om transport av farligt gods).
Den som på grund av bestämmelser i lagen om transport av farligt gods eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen har fått kännedom om någons affärs- eller driftförhållanden eller transport- skydd, får inte obehörigen röja eller utnyttja uppgifterna (19 §). För det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offent- lighets- och sekretesslagen.
Beslut av myndigheten för samhällsskydd och beredskap enligt lagen om transport av farligt gods eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (17 §).
6.25Vägtrafik
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på ett stort antal unionsrättsakter som rör vägtrafiksektorn. Det finns tre ramförord- ningar40 på området inom vars ram alla enskilda fordonsegenskaper regleras genom så kallat särdirektiv eller direkt gällande
40Förordning (EU) 2018/858 avseende bilar och släpvagnar, förordning (EU) 167/2013 avse- ende jordbruks- och skogsbruksfordon samt förordning (EU) 168/2013 avseende två- och tre- hjuliga fordon och fyrhjulingar.
328
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
överensstämmelse för varje enskilt fordon som har tillverkats i över- ensstämmelse med den godkända typen. När det gäller komponenter och separata tekniska enheter till fordon utfärdas inte några intyg om överensstämmelse. Sådana produkter ska i stället vara märkta på ett visst sätt. En fordonstillverkare som vill ha en fordonstyp eller en komponent
Aktuell reglering
EU:s marknadskontrollförordning är tillämplig på
•Rådets direktiv 70/157/EEG av den 6 februari 1970 om tillnärm- ning av medlemsstaternas lagstiftning om tillåten ljudnivå och avgassystemet för motorfordon (se bilaga I punkt 2 i EU:s mark- nadskontrollförordning),
41Se 3 kap. 31 § fordonsförordningen (2009:211).
329
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
•Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG av den 13 okto- ber 1998 om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av rådets direktiv 93/12/EEG (se bilaga I punkt 10 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/64/EG av den 26 okto- ber 2005 om typgodkännande av motorfordon med avseende på återanvändning, materialåtervinning och återvinning samt om ändring av rådets direktiv 70/156/EEG (se bilaga I punkt 18 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/40/EG av den 17 maj 2006 om utsläpp från luftkonditioneringssystem i motorfordon och om ändring av rådets direktiv 70/156/EEG (se bilaga I punkt 20 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2007 av den 20 juni 2007 om typgodkännande av motorfordon med avse- ende på utsläpp från lätta personbilar och lätta nyttofordon (Euro 5 och Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon (se bilaga I punkt 23 i EU:s marknadskontroll- förordning),
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 78/2009 av den 14 januari 2009 om typgodkännande av motorfordon med avseende på skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter, om ändring av direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direk- tiven 2003/102/EG och 2005/66/EG (se bilaga I punkt 26 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 79/2009 av den 14 januari 2009 om typgodkännande av vätgasdrivna motorfor- don och om ändring av direktiv 2007/46/EG (se bilaga I punkt 27 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 595/2009 av den 18 juni 2009 om typgodkännande av motorfordon och motorer vad gäller utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om till- gång till information om reparation och underhåll av fordon samt om ändring av förordning (EG) nr 715/2007 och direktiv 2007/46/ EG och om upphävande av direktiven 80/1269/EEG, 2005/55/EG
330
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
och 2005/78/EG (se bilaga I punkt 30 i EU:s marknadskontroll- förordning),
•Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 661/2009 av den 13 juli 2009 om krav för typgodkännande av allmän säkerhet hos motorfordon och deras släpvagnar samt av de system, kom- ponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för dem (se bilaga I punkt 31 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 av den 5 februari 2013 om godkännande och marknadskontroll av jordbruks- och skogsbruksfordon (se bilaga I punkt 43 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 av den 15 januari 2013 om godkännande av och marknadskontroll för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar (se bilaga I punkt 44 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 540/2014 av den 16 april 2014 om motorfordons ljudnivå och om utbytesljud- dämpningssystem och om ändring av direktiv 2007/46/EG och om upphävande av direktiv 70/157/EEG (se bilaga I punkt 60 i EU:s marknadskontrollförordning),
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1628 av den 14 september 2016 om krav för utsläppsgränser vad gäller gas- och partikelformiga föroreningar samt typgodkännande av för- bränningsmotorer för mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg, om ändring av förordningarna (EU) nr 1024/2012 och (EU) nr 167/2013 samt om ändring och upphävande av direktiv 97/68/EG (se bilaga I punkt 64 i EU:s marknadskontrollförordning), och
•Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/858 av den 30 maj 2018 om godkännande av och marknadskontroll över motor- fordon och släpfordon till dessa fordon samt av system, kom- ponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon, om ändring av förordningarna (EG) nr 715/2007 och (EG) nr 595/2009 samt om upphävande av direktiv 2007/46/EG (se bilaga I punkt 69 i EU:s marknadskontrollförordning).
331
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
Förordning (EU) 2018/858 ska tillämpas från och med 1 september 2020 och ersätter då Europaparlamentet och rådets direktiv 2007/46/EG av den 5 september 2007 om fastställande av en ram för godkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon. Infrastrukturdepartementet har i prop. 2019/20:139 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om godkännande av marknadskontroll över motorfordon föreslagit vissa lagändringar med anledning av den nya förordningen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 2020.
Unionsrättsakterna har kompletterats eller genomförts i svensk rätt främst genom fordonslagen (2002:574), avgasreningslagen (2011:318), fordonsförordningen (2009:211) och avgasreningsför- ordningen (2011:345). Direktiv 20006/40/EG har även genomförts genom förordningen (2016:1128) om fluorerade växthusgaser42. Förordning (EU) 2016/1628 har utöver avgasreningslagen och avgas- reningsförordningen kompletterats genom lagen (1998:1707) om åt- gärder mot buller och avgaser från mobila maskiner samt förord- ningen om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner. När det gäller direktiv 98/70/EG har det genomförts i svensk rätt genom drivmedelslagen (2011:319) och drivmedelsförord- ningen (2011:346). Unionsrättsakterna har medfört mindre juster- ingar även i annan svensk lagstiftning, till exempel lagen (1972:435) om överlastavgift, lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner och lagen om fordons registrering och användning (2019:370). Dessa lagar innehåller dock inte några bestämmelser om marknadskontroll eller någon reglering avseende tillsyn och berörs därför inte ytterligare. Transportstyrelsen och Vägverket har gett ut föreskrifter på området.43
42Direktiv 2006/40/EG implementerades ursprungligen genom förordningen (2007:846) om fluorerade växthusgaser och ozonnedbrytande ämnen. Den förordningen har ersatts av för- ordningen (2016:1128) om fluorerade växthusgaser. Förordningen om fluorerade växthus- gaser tar främst sikte på förordning (EU) nr 517/2014 och hänvisar till 26 kap. miljöbalken och miljötillsynsförordningen avseende bestämmelser om tillsyn.
43VVFS 2003:23 Vägverkets föreskrifter om motorcyklar och släpvagnar som dras av motor- cyklar, TSFS 2015:63 Transportstyrelsens föreskrifter om registrering av fordon m.m. i väg- trafikregistret, TSFS 2016:22 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om bilar och släpvagnar som dras av bilar och som tas i bruk den 1 juli 2010 eller senare, TSFS 2013:63 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om bilar och släpvagnar som dras av bilar, TSFS 2019:132 Transportstyrelsens föreskrifter om mopeder som tagits i bruk och släpvagnar till dessa samt TSFS 2019:133 om godkännande av mopeder
332
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
Bestämmelser om marknadskontroll
Förordning (EU) 2018/858 innehåller specifika bestämmelser avse- ende marknadskontroll. I artikel 6 åläggs medlemsstaterna att organi- sera och utföra marknadskontroll och kontroller av fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter som förs in på marknaden i enlighet med förordningen och kapitel III i förordning (EG) nr 765/2008. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att marknadskontrollmyndigheterna har rätt att gå in i de ekonomiska aktörernas lokaler och ta nödvändiga stickprov av for- don, system, komponenter och separata tekniska enheter för över- ensstämmelseprovning (artikel 6.7). Medlemsstaterna ska minst vart fjärde år se över och bedöma hur deras marknadskontroll fungerar (artikel 6.9). I artikel 8 åläggs marknadskontrollmyndigheterna att regelbundet genomföra kontroller av att fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter överensstämmer med tillämpliga krav. Kontrollerna ska ske utifrån vedertagna principer för riskbedömning, motiverade klagomål och annan relevant information (artikel 8.1). Det fastställs en lägstanivå för antal provningar i varje medlemsstat, 1 per 40 000 nya fordon dock minst fem provningar (artikel 8.2). Marknadskontrollmyndigheterna ska kräva att de ekonomiska aktör- erna ger tillgång till dokumentation, upplysningar och tekniska speci- fikationer, inbegripet programvara och algoritmer, som är nödvändiga för att marknadskontrollmyndigheten ska kunna utöva marknads- kontroll (artikel 8.8). Marknadskontrollmyndigheterna ska utföra sina åligganden oberoende och opartiskt samt iaktta konfidentialitet för att skydda affärshemligheter (artikel 8.12). Även kommissionen ska organisera och genomföra provningar och inspektioner av for- don, system, komponenter och separata tekniska enheter (artikel 9). Om medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter har tillräckliga skäl att anta att ett fordon, ett system, en komponent eller en separat teknisk enhet utgör en allvarlig risk för människors hälsa eller säker- het eller inte uppfyller kraven i förordningen, måste myndigheterna agera (artikel 51). Om marknadskontrollmyndigheten kan konstatera att produkten utgör en allvarlig risk ska den ålägga den ekonomiska aktören att utan dröjsmål vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder för att säkerställa att produkten vid utsläppande på marknaden, regi- strering eller ibruktagande inte längre utgör en sådan risk (artikel 52.1). Det gäller även om marknadskontrollmyndigheten kan konstatera
333
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
att produkten inte överensstämmer med förordningens krav men inte utgör en allvarlig risk (artikel 52.2). Om den ekonomiska aktö- ren inte vidtar lämpliga korrigerande åtgärder, eller om risken kräver snabba åtgärder, ska de nationella myndigheterna vidta alla lämpliga provisoriska begränsande åtgärder för att förbjuda eller begränsa till- handahållande på marknaden, registrering eller ibruktagande av be- rörda produkter, dra tillbaka dem från marknaden eller återkalla dem (artikel 52.3). Enligt artikel 84 ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner vid överträdelse av förordningen. I förordningen specificeras ett antal överträdelser som medlemsstaterna åtminstone ska belägga med sanktioner, bland annat förfalskning av provnings- resultat för marknadskontroll och vägran att ge tillgång till informa- tion. Även kommissionen ges möjlighet att sanktionera beslut om korrigerande eller begränsande åtgärder genom administrativa sank- tionsavgifter på upp till 30 000 EUR per
I förordningarna (EU) nr 167/2013 och (EU) nr 168/2013 åläggs medlemsstaterna att organisera och utöva marknadskontroll över och kontroller av fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter som förs in på marknaden i enlighet med kapitel III i förord- ning (EG) nr 765/2008 (artikel 5 respektive artikel 6). Marknads- kontrollmyndigheterna ska utföra dokumentkontroll för typgod- kända fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter. Marknadskontrollmyndigheterna får kräva att de ekonomiska aktör- erna tillhandahåller sådan dokumentation och information som myn- digheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet (artikel 7 respektive artikel 8). Om medlemsstaternas marknadskontrollmyn- digheter har tillräckliga skäl att anta att ett fordon, ett system, en komponent eller en separat teknisk enhet utgör en allvarlig risk för människors hälsa eller säkerhet eller inte uppfyller kraven i förord- ningen, ska den godkännandemyndighet som beviljat godkännande utvärdera produkten. Om godkännandemyndigheten kan konstatera att produkten inte uppfyller kraven i förordningen ska den utan dröjs- mål ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder för att produkten ska uppfylla kraven eller dra tillbaka den från marknaden eller återkalla den (artikel 41.1 respek- tive artikel 46.1). Om den ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga
334
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
korrigerande åtgärder i tid, ska de nationella myndigheterna vidta lämpliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållande på marknaden, registrering eller ibruktagande av berörda produkter, dra tillbaka dem från marknaden eller återkalla dem (artikel 41.1 respektive artikel 46.4). Om en medlemsstat konstaterar att en pro- dukt, trots att den uppfyller tillämpliga krav eller har korrekt märk- ning, utgör en allvarlig säkerhetsrisk eller kan skada miljön eller folk- hälsan allvarligt, ska medlemsstaten ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta åtgärder (artikel 43.1 respektive 48.1). Enligt arti- kel 72 respektive artikel 76 ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner vid överträdelse av förordningen. I förordningen specifi- ceras ett antal överträdelser som medlemsstaterna bland annat ska belägga med sanktioner, till exempel vägran att lämna ut uppgifter.
Genom förordning (EU) nr 540/2014 upphävs direktiv 70/157/EG från och med den 1 juli 2027. I den nya förordningen anges i skäl (12) att kapitel III i förordning (EG) nr 765/2008 är tillämpligt på de produkter som omfattas av förordningen.
I skäl (41) till förordning (EU) 2016/1628 anges att det i förord- ningen bör fastställas skyldigheter för nationella myndigheter som är mer specifika än motsvarande skyldigheter enligt förordning (EG) nr 765/2008. Medlemsstaterna åläggs i förordningen att organisera och genomföra marknadskontroll och kontroll av motorer på mark- naden i enlighet med kapitel III i förordning (EG) nr 765/2008 (arti- kel 5). Marknadskontrollmyndigheterna ska, i lämplig omfattning och på grundval av en ändamålsenlig andel urval, göra dokument- kontroller, fysiska kontroller och laboratoriekontroller av motorer (artikel 7.1). Marknadskontrollmyndigheterna får kräva att de eko- nomiska aktörerna ska tillhandahålla tillgänglig dokumentation och information som dessa myndigheter anser sig behöva för att utföra sin verksamhet (artikel 7.2).
Övriga aktuella unionsrättsakter44 på området innehåller inte några bestämmelser som avser specifikt marknadskontroll.
Varken fordonslagen, avgasreningslagen eller avgasreningsförord- ningen innehåller några bestämmelser som specifikt tar sikte på mark- nadskontroll. I fordonslagen anges att lagen innehåller kompletter- ande bestämmelser till förordningarna (EU) nr 167/2013 och (EU)
44Direktiv 70/157/EEG, direktiv 98/70/EG, direktiv 2005/64/EG, direktiv 2006/40/EG, för- ordning (EG) nr 78/2009, förordning (EG) nr 79/2009, förordning (EG) nr 715/2007, för- ordning (EG) nr 595/2009 och förordning (EG) nr 661/2009.
335
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
nr 168/2013. Det anges vidare att kontroll om ett fordon är tillför- litligt från säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpligt för trafik får ske genom de kontrollformer som anges i kapitel 2 (typgodkännande, enskilt godkännande, registreringsbesiktning, mopedbesiktning, lämplighetsbesiktning, kontrollbesiktning, flygande inspektion, annan kontroll genom polisman, kontroll av fordons last samt vissa väg- kontroller). I avgasreningslagen hänvisas specifikt till förordningarna (EG) nr 715/2007 och (EG) nr 595/2009 för bestämmelser avseende bland annat typgodkännande och krav i fråga om utsläpp. Såväl for- donslagen som avgasreningslagen innehåller bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av lagarna och, när det gäller avgasreningslagen, över efterlevnaden av förordningarna (EG) nr 715/2007 och (EG) nr 595/2009.
I fordonsförordningen anges att Transportstyrelsen, i egenskap av marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008, ska tillämpa den förordningen genom att
1.inrätta lämpliga förfaranden enligt artikel 18.2,
2.utföra de uppgifter som följer av artiklarna
3.samarbeta med andra enligt artikel 24.4.
Transportstyrelsen får vidare förstöra eller på annat sätt göra fordon som inte är lekfordon obrukbara enligt artikel 29.4 i (EG) nr 765/ 2008 (1 kap. 10 § fordonsförordningen).
Marknadskontrollmyndigheter
Transportstyrelsen är marknadskontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 när det gäller fordon som inte är lekfordon (1 kap. 10 § fordonsförordningen). Marknadskontrollansvaret är kopplat till bestämmelserna i förordning (EG) nr 765/2008. Därutöver har Trans- portstyrelsen specifikt utsetts till marknadskontrollmyndighet enligt tre
(EU) 2016/1628 (7 § förordningen om avgaskrav för vissa förbrän- ningsdrivna mobila maskiner).
Förordningen om avgaskrav för vissa förbränningsdrivna mobila maskiner innehåller bestämmelser som kompletterar förordning (EU)
336
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
167/2013 och förordning (EU) 2016/1628. Utöver att Transport- styrelsen utpekas som marknadskontrollmyndighet för den senare förordningen, pekas myndigheten även ut som tillsynsansvarig till- sammans med de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet (8 §). De kommunala nämnderna ska utöva den lokala tillsynen i varje kommun och vid behov sam- arbeta i tillsynsarbetet med Transportstyrelsen. Enligt uppgift från Transportstyrelsen utövar de tillsyn hos tillverkare, importörer och försäljningsorganisationer som verkar centralt eller nationellt medan kommunerna ansvarar för tillsyn av lokala försäljningsställen. De flesta produktkrav kontrolleras av Transportstyrelsen men kommunerna kontrollerar bland annat märkning.
Transportstyrelsen delar tillsynsansvaret över drivmedelslagen med Energimyndigheten (14 § drivmedelsförordningen). Transport- styrelsen har det huvudsakliga tillsynsansvaret medan Energimyn- digheten ansvarar i fråga om drivmedelsleverantörernas åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser, utsläppsrapporter och miljö- information om drivmedel. Enligt utredningens bedömning innebär Energimyndighetens tillsynsansvar inte ansvar för uppgifter som innebär marknadskontroll. Det kan diskuteras om Transportstyr- elsens generella ansvar för marknadskontroll för fordon som inte är lekfordon även omfattar drivmedel. I samband med att förordning- arna (EU) nr 167/2013 och (EU) nr 168/2013 skulle tillämpas i svensk rätt konstaterade regeringen att det inte fanns någon utpekad marknadskontrollmyndighet på motorfordonsområdet. Regeringen ansåg att en sådan myndighet borde utses och att det kunde ske på förordningsnivå. Några närmare överväganden eller ställningstagan- den kring omfattningen av marknadskontrollmyndighetens ansvars- område framgår inte av förarbetena (prop. 2015/16:31 Godkännande och marknadskontroll av fordon, s. 84 f.).
Befogenheter vid marknadskontroll
Genom att Transportstyrelsen har utsetts till marknadskontroll- myndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 får myndigheten anses ha de befogenheter som framgår av förordningen. Av artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår att marknadskontrollmyn- digheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan
337
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
dokumentation och information som myndigheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och rätt att ta nödvändiga prov- exemplar av produkterna. Myndigheten får vidare förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara, om den anser att det är en nödvändig åtgärd. Av marknadskontroll- myndighetens skyldighet att utföra uppgifter i bland annat artikel 20 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befog- enhet att återkalla, dra tillbaka eller förbjuda tillhandahållandet av en produkt som utgör en allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt. Av artikel 29 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att myndigheten har befogenhet att förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk och som ska föras in i landet men som ännu inte har släppts ut på den nationella marknaden obrukbara.
Transportstyrelsen är även tillsynsmyndighet enligt fordonslagen. I den egenskapen har Transportstyrelsen befogenhet att från den som saluför fordon, system, komponenter, separata tekniska enheter, fordonsdelar eller annan utrustning till fordon få
–tillträde till fordon, slutna utrymmen i fordon, lokaler eller lik- nande, och till områden i anslutning till dessa där fordon står upp- ställda, samt
–de upplysningar och de handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen.
Transportstyrelsen får vidare meddela de förelägganden som behövs för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas (5 kap. 3 b §).
Transportstyrelsens befogenheter i egenskap av tillsynsmyndig- het enligt avgasreningslagen överensstämmer med befogenheterna enligt fordonslagen (36 och 37 §§ avgasreningslagen).
Transportstyrelsen har något vidare befogenheter vid tillsyn av efterlevnaden av förordning (EU) 2016/1628, vilket framgår av lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner. Trans- portstyrelsen får förelägga den som tillverkar, importerar eller salu- för mobila maskiner eller motorer till dessa att utan ersättning till myndigheten lämna de upplysningar och handlingar, tillhandahålla de mobila maskiner, motorer och motordelar och utföra de under-
338
SOU 2020:49 |
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
sökningar som behövs för tillsynen. Transportstyrelsen har vidare rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, hos dem som tillverkar, importerar eller saluför mobila maskiner eller motorer till dessa, och får där utföra undersökningar och provningar. Polismyndigheten ska lämna det biträde som behövs för tillsynen (9 §). Tranportstyrelsen får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas (8 §).
När det gäller efterlevnaden av direktiv 98/70/EG framgår Trans- portstyrelsens befogenheter av drivmedelslagen. Transportstyrelsen har rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för till- synen. Myndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att lagen och föreskrifter meddelade i anslutning till lagen ska följas (24 §).
Sanktionsmöjligheter
Transportstyrelsen får förena myndighetens förelägganden enligt fordonslagen, avgasreningslagen, lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner och drivmedelslagen med vite (5 kap. 3 b § fordonslagen, 37 § avgasreningslagen, 10 § lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner och 24 § drivmedels- lagen).
I fordonslagen finns en generell straffbestämmelse som anger att böter kan dömas ut enligt föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (5 kap. 1 § andra stycket for- donslagen). Sådana straffbestämmelser finns i 8 kap.
Enligt avgasreningslagen är visst undanhållande av information eller manipulering av avgassystem straffsanktionerade vid uppsåtligt eller oaktsamt agerande (38 § avgasreningslagen). Den som inte har följt ett vitesföreläggande från Transportstyrelsen får inte dömas till ansvar enligt avgasreningslagen för en gärning som omfattas av före- läggandet (39 § samma lag).
Enligt lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet yrkesmäs- sigt saluför mobila maskiner eller motorer till dessa i strid med vissa
339
Översyn av berörd svensk sektorslagstiftning |
SOU 2020:49 |
föreskrifter till böter eller fängelse i högst sex månader. Likaså är det straffbelagt att felaktigt förse en motor till en mobil maskin med ett märke om att den överensstämmer med ett
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet saluför bensin och dieselbränsle som inte uppfyller vissa miljöklasskrav döms till böter eller fängelse i högst två år (33 § drivmedelslagen). Den som inte har följt ett vitesföreläggande får inte dömas till ansvar för en gärning som omfattas av föreläggandet (34 § samma lag).
Övrigt
Beslut enligt fordonslagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen gäller omedelbart om inte något annat anges i beslutet (5 kap. 7 § fordonslagen). Transaportstyrelsen får bestämma att ett beslut om betalning enligt förordningen om avgaskrav för vissa förbränn- ingsmotordrivna mobila maskiner ska gälla omedelbart även om det överklagas. Beslutet får då verkställas enligt utsökningsbalken (10 § förordningen om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner).
Transportstyrelsen har bemyndigats att meddela föreskrifter om avgifter för myndighetens tillsyn enligt fordonslagen och tillsyn enligt förordningarna (EU) nr 167/2013 och (EU) nr 167/2013 (8 kap. 16 § fordonsförordningen). Likaså har Transportstyrelsen bemyndi- gats att meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner och driv- medelslagen (9 § förordningen om avgaskrav för vissa förbrännings- motordrivna mobila maskiner och 12 § drivmedelsförordningen).45
Behörig domstol för överklagande av Transportstyrelsens beslut är allmän förvaltningsdomstol (5 kap. 4 § fordonslagen, 40 § avgas- reningslagen, 16 § lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner, 35 § drivmedelslagen).
45Transportstyrelsen har gett ut särskilda föreskrifter om myndighetens avgifter, TSFS 2016:105 Transportstyrelsens föreskrifter om avgifter. Se bland annat 29 kap. i föreskrifterna för avgifter vid tillsyn inom vägtrafikområdet.
340
7Överväganden om nationell reglering
7.1Inledning
Bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning utgör ett ram- verk som kompletterar och stärker befintliga bestämmelser i harmo- niserad unionslagstiftning på produktområdet. Förordningen är endast tillämplig i den mån det inte finns några specifika bestämmelser med samma syfte, karaktär eller verkan i annan unionslagstiftning. Förordningen gäller för produkter som omfattas av den unionslag- stiftning som förtecknas i bilaga I till förordningen. För att kunna bedöma vilka bestämmelser i EU:s marknadskontrollförordning som behöver kompletteras av bestämmelser i svensk rätt har utredningen gjort en översyn av den svenska sektorslagstiftning som komplett- erar eller genomför den unionslagstiftning som förtecknas i bilaga I till förordningen. Översynen presenteras i kapitel 6.
I de följande avsnitten redovisar utredningen, utifrån resultatet av översynen och regleringen i EU:s marknadskontrollförordning, sina överväganden i fråga om utrymmet för och behovet av komplet- terande nationell lagstiftning.
7.2Utrymme för nationell reglering
Utredningens bedömning: EU:s marknadskontrollförordning är en förordning av delvis blandad karaktär. Det innebär att utrym- met för nationell reglering är något större än vad som vanligtvis är fallet vid
341
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
Unionsrättslig lagstiftningsmetodik och utrymmet för nationell reglering
Utgångspunkten för utredningens arbete är EU:s marknadskontroll- förordning.
En
Utöver förordningar används direktiv för att harmonisera med- lemsstaternas nationella lagstiftning på olika områden. Till skillnad från förordningar riktar sig direktiv till medlemsstaterna och måste genomföras i den nationella lagstiftningen. Ett direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men det överlåts åt medlemsstaterna att bestämma form och tillväga- gångssätt för genomförandet (artikel 288 tredje stycket i FEUF).
Utredningen kan konstatera att användningen av
1Jfr exempelvis artikel 10 i EU:s marknadskontrollförordning enligt vilken varje medlemsstat ska utse en eller flera marknadskontrollmyndigheter samt tillsätta ett centralt samordningskontor.
342
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
medlemsstaterna anpassar nationell rätt till de direktverkande för- ordningarna för att reglerna ska kunna fungera i samklang med varandra. Den ökande användningen av förordningar som regler- ingsmodell har lett till en utveckling där det beslutas förordningar som i vissa delar överlämnar frågor att regleras i den nationella rätten.
Enligt utredningen kan EU:s marknadskontrollförordning ses som en rättsakt av delvis blandad karaktär i den meningen att ut- gångspunkten visserligen är att förordningen är direkt tillämplig men det finns artiklar i den som är utformade närmast som artiklar i direktiv och förutsätter nationellt genomförande för att de ska kunna tillämpas. För detta talar exempelvis formuleringen artikel 14 att medlemsstaterna ska tilldela sina marknadskontrollmyndigheter vissa befogenheter. Befogenheterna följer alltså inte direkt av för- ordningen utan förutsätter en reglering i nationell rätt. Även med- lemsstaternas valmöjlighet när det gäller hur marknadskontrollmyn- digheterna ska få utöva befogenheterna, det vill säga inom ramen för egen myndighetsutövning, med hjälp av andra myndigheter eller efter ansökan till domstol, förutsätter en reglering i nationell rätt. Flera av förordningens bestämmelser är dessutom allmänt hållna och formulerade på ett sätt som påminner om regleringen i direktiv. Dessa förordningsbestämmelser förutsätter ett nationellt genomför- ande som konkretiserar förordningen och möjliggör dess praktiska tillämpning av nationella myndigheter.2 Enligt utredningens bedöm- ning är förordningen i dessa delar inte så konkret och tydlig att myn- digheter till exempel skulle kunna utöva angivna befogenheter enbart med stöd i förordningen. Vidare anges i skälen (42) till förordningen vad som ska gälla inte bara vid utövandet av befogenheterna utan även vid genomförandet av dessa. Det är ett uttryckssätt som van- ligtvis används i direktiv och inte i en förordning. Beträffande genom- förandet framhålls också att detta ska vara förenligt med nationell rätt, inklusive med tillämpliga rättssäkerhetsgarantier. Avsikten är alltså att reglerna i
Utredningen kan konstatera att det inte bara finns möjlighet att reglera och komplettera EU:s marknadskontrollförordning natio- nellt, utan att förordningen i flera avseenden förutsätter sådan nationell kompletterande reglering för att den ska kunna tillämpas. Utredningen måste i dessa delar ta ställning till vilket utrymme som
2Se bland annat artiklarna 8, 10, 14 och 15.
343
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
finns för anpassning av bestämmelserna i förhållande till nationell rätt och i detta förhålla sig till de begränsningar en förordning inne- bär i detta avseende jämfört med ett direktiv. Att EU:s marknads- kontrollförordning måste uppfattas som en förordning av delvis blandad karaktär skapar i detta avseende en viss osäkerhet kring medlemsstaternas handlingsutrymme. Det gäller särskilt i förhållande till artiklarna 14 och 15.
7.3Behov av nationell reglering
Utredningens bedömning: Det behövs inte några åtgärder för att EU:s marknadskontrollförordning ska bli direkt tillämplig i Sverige. Flera artiklar i förordningen förutsätter dock nationell reglering för att kunna tillämpas av myndigheterna. Artiklarna 10, 14, 15, 25 och 41 i förordningen behöver kompletteras med natio- nella bestämmelser för att dessa ska kunna tillämpas på ett effek- tivt sätt.
Den sektorslagstiftning som kompletterar eller genomför unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförord- ning behöver anpassas i varierande omfattning. De bestämmelser i den svenska regleringen som innebär en otillåten dubbelregler- ing i förhållande till EU:s marknadskontrollförordning bör upp- hävas eller ändras. Utöver detta behöver utredningen överväga ändringar i förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn, lagen med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn, tullagen, tullförordningen och offentlighets- och sekre- tessförordningen.
7.3.1Förordningens krav på nationell komplettering
Som konstateras ovan förutsätter flera av artiklarna i EU:s mark- nadskontrollförordning nationella bestämmelser för att de ska kunna tillämpas på ett effektivt sätt. Av artikel 10 följer att medlems- staterna ska utse en eller flera marknadskontrollmyndigheter i sina territorier samt ett centralt samordningskontor. Medlemsstaterna ska även säkerställa att det finns möjligheter för marknadskontroll-
344
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
myndigheterna att bedriva ett nära samarbete. Enligt artikel 14 ska medlemsstaterna tilldela sina marknadskontrollmyndigheter de be- fogenheter för marknadskontroll, utredning och tillsyn (jfr fördrags- texten på engelska där ordet ”enforcement” används) som behövs för att tillämpa förordningen och harmoniserad unionslagstiftning. Av artikel 15 följer att medlemsstaterna får ge sina marknads- kontrollmyndigheter rätt att återkräva kostnader för sin verksamhet avseende fall av bristande överensstämmelse. Av artikel 41 framgår att medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträd- elser av bestämmelserna i förordningen och viss harmoniserad unionslagstiftning som framgår av bilaga II till förordningen. Enligt artikel 25 ska medlemsstaterna utse tullmyndigheter, en eller flera marknadskontrollmyndigheter eller annan myndighet med ansvar för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden.
7.3.2Behov av ändringar i svensk sektorslagstiftning
Utifrån de kompletteringar som behövs enligt de ovan nämnda artik- larna i EU:s marknadskontrollförordning aktualiseras också följd- ändringar i svensk sektorslagstiftning. Följande behov har identifie- rats genom utredningens översyn i kapitel 6.
Utpekade marknadskontrollmyndigheter (artikel 10)
Det saknas i några fall en utpekad marknadskontrollmyndighet för produkter som omfattas av en viss unionsrättsakt i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. I de fall marknadskontrollansvaret anges utifrån specifika produkter eller egenskaper i stället för samt- liga produkter som omfattas av en unionsrättsakt finns också en risk för att marknadskontrollansvaret inte är heltäckande i förhållande till bilagan. Det finns därför behov av att utse marknadskontroll- myndigheter och förtydliga ansvarsfördelningen i vissa fall. Utred- ningens överväganden om fördelningen av marknadskontrollansva- ret finns i kapitel 8 avsnitt 8.2.2.
345
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
Marknadskontrollmyndigheternas befogenheter (artikel 14)
De minimibefogenheter som anges i artikel 14.4 i EU:s marknads- kontrollförordning uppfylls inte fullt ut i någon svensk sektorslag- stiftning. Det behövs alltså justeringar avseende all sektorslagstift- ning för att nå upp till miniminivån. I vissa fall rör det sig enbart om för snäva begränsningar i svensk sektorslagstiftning, till exempel av- seende vilka aktörer en marknadskontrollmyndighet får begära information av eller till vilka lokaler myndigheten har rätt att begära tillträde. I andra fall saknas lagstöd för att marknadskontrollmyn- digheten ska få utöva en viss befogenhet, till exempel att köpa pro- dukter utan att uppge sin rätta identitet eller att begära ändring av innehållet på en webbsida. Utredningens överväganden om marknads- kontrollmyndigheternas befogenheter finns i kapitel 9.
Det finns i enstaka fall befogenheter i sektorslagstiftningen som går utöver minimibefogenheterna i EU:s marknadskontrollförord- ning. Till exempel har marknadskontrollmyndigheterna i några fall rätt att begära upplysningar av vilken aktör som helst, det vill säga utan begränsningen att myndigheten enbart får vända sig till ekono- miska aktörer. Det finns inget hinder i EU:s marknadskontrollför- ordning mot att ge marknadskontrollmyndigheterna befogenheter som går utöver den miniminivå som anges i artikel 14.4. Det finns därför inte behov av någon lagändring i dessa fall. Däremot krävs överväganden avseende formen för den svenska regleringen för att säkerställa att det tydligt framgår vilka befogenheter marknads- kontrollmyndigheterna har.
Det kan konstateras att det i ett stort antal svenska sektors- specifika lagar eller förordningar finns en hänvisning till förordning (EG) nr 765/2008. Bestämmelserna om marknadskontroll i den förordningen upphävs genom EU:s marknadskontrollförordning. I den mån sektorslagstiftningen innehåller hänvisningar till bestäm- melser om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 finns därför anledning att justera dessa hänvisningar. Det ska dock noteras att förordning (EG) nr 765/2008 alltjämt kommer att innehålla be- stämmelser om ackreditering och
346
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
Återkrav av kostnader för marknadskontrollmyndigheternas verksamhet (artikel 15)
I svensk sektorslagstiftning finns i de flesta fall ett bemyndigande för regeringen eller utsedd myndighet att meddela föreskrifter angående avgift för myndighetens marknadskontroll eller annan till- syn. Regleringen när det gäller om avgift för tillsynen får begäras endast om produkten inte uppfyller gällande krav eller om avgift alltid får tas ut varierar.
I artikel 15 i EU:s marknadskontrollförordning ges medlems- staterna möjlighet att välja att ge marknadskontrollmyndigheter rätt att återkräva kostnaden för sin verksamhet vid bristande överens- stämmelse. När det gäller denna bestämmelse finns det enligt utred- ningens bedömning inte utrymme för nationella bestämmelser som ger myndigheterna större befogenheter än vad som anges i förord- ningen. Enligt artikel 2.1 i EU:s marknadskontrollförordning går särskilda bestämmelser med samma syfte i harmoniserad unionslag- stiftning som på ett mer specifikt sätt reglerar särskilda aspekter av marknadskontroll före förordningen (lex specialis). Några av unions- rättsakterna i bilaga I till förordningen innehåller sådana specifika bestämmelser som ger marknadskontrollmyndigheter rätt att ta ut avgifter i andra fall än vid bristande överensstämmelse.3 I de fall svensk sektorslagstiftning ger rätt att begära ersättning för mark- nadskontrollverksamhet även när produkten uppfyller gällande krav, utan att sådana specifika bestämmelser finns i relevant harmoniserad unionslagstiftning, krävs justeringar av den svenska sektorslagstift- ningen. Regleringen strider då mot EU:s marknadskontrollförord- ning. Utgångspunkten är att marknadskontroll ska vara statligt finan- sierad och den möjlighet till undantag som finns gäller enbart vid bristande överensstämmelse. Utredningens överväganden om möjlig- heten att begära ersättning för marknadskontroll finns i kapitel 9 avsnitt 9.9.
3Se exempelvis artikel 7.13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, pre- sentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG.
347
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
Sanktioner (artikel 41)
All berörd sektorslagstiftning ger marknadskontrollmyndigheterna möjlighet att förena förelägganden med vite. Viteslagen tillämpas och myndigheten får ansöka om att vitet ska dömas ut hos domstol. I många fall finns även möjlighet att ålägga ekonomiska aktörer sanktionsavgifter och i vissa fall kan överträdelser leda till straff. Svensk sektorslagstiftning uppfyller således det grundläggande kravet på att det ska finnas regler om sanktioner för överträdelser av den unionslagstiftning som anges i bilaga II till EU:s marknadskontroll- förordning. Det har från marknadskontrollmyndigheter lyfts fram att sanktionsavgifter är mer effektiva sanktionsverktyg än straffbestäm- melser. I de fall det saknas möjlighet att påföra den ekonomiska aktören sanktionsavgift krävs det därför överväganden i fråga om de svenska sanktionsbestämmelserna fullt ut uppfyller kravet på att de ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
När det finns möjlighet till både vitesförelägganden och straff- ansvar eller sanktionsavgift finns i de allra flesta fall en uttrycklig bestämmelse om att ansvar respektive avgift inte döms eller tas ut om gärningen utgör en överträdelse av ett vitesföreläggande. I ett enstaka fall saknas dock sådant dubbelbestraffningsförbud och just- ering i den svenska lagen är nödvändig.4
Utredningens överväganden om sanktioner och förbudet mot dubbelbestraffning finns i kapitel 10.
Produkter som inte omfattas av EU:s marknadskontrollförordning
Som framgår av utredningens översyn i kapitel 6 har svensk sektors- lagstiftning i många fall ett bredare tillämpningsområde än de unions- rättsakter som den kompletterar eller genomför. Sektorslagstiftning- ens bestämmelser om tillsyn och marknadskontroll enligt den svenska definitionen, som är vidare än den unionsrättsliga definitionen, gäller i vissa fall även produkter som faller utanför de unionsrättsakter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning (se bilaga I till för- ordningen). Det finns såväl produkter vars säkerhetskrav enbart regleras i nationell rätt som produkter som omfattas av harmonise-
4Lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner.
348
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
rad lagstiftning som av olika anledningar har undantagits från tillämp- ningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning.5
I Sverige sker marknadskontroll även av produkter som faller utanför tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning. Det finns därför ett visst behov av nationella bestämmelser som regle- rar samma saker som
7.3.3Behov av ändringar i övrig lagstiftning
Förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn
Förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn innehåller bestämmelser som rör marknadskontroll, ömsesidigt erkännande av varor samt den fria rörligheten av varor inom EU. Bestämmelserna om marknadskontroll rör främst Mark- nadskontrollrådet. Det finns anledning att överväga ändringar av Marknadskontrollrådets uppgifter mot bakgrund av att vissa av uppgifterna sammanfaller med det centrala samordningskontorets uppgifter enligt artikel 10.4 i EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen behöver även överväga om bestämmelserna som rör Marknadskontrollrådet bör flyttas till annan författning för att samla bestämmelser om marknadskontroll i syfte att förenkla och förtyd- liga regelverket. Utredningens närmare överväganden finns i kapi- tel 8 avsnitt 8.3.3.
Lagen med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter
om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn
Lagen (2014:140) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn inne- håller ett normgivningsbemyndigande enligt vilket regeringen får med-
5Som exempel kan nämnas stickproppar och uttag för allmänbruk, arbetsställningar samt stegar och arbetsbockar.
349
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
dela föreskrifter om vissa skyldigheter för kommuner när de kon- trollerar varor och deras överensstämmelse med gällande krav. Skyldigheterna följer av förordning (EG) nr 765/2008 och av Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 av den 19 mars 2019 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008. EU:s marknadskontrollförordning medför vissa för- ändringar i förhållande till förordning (EG) nr 765/2008, men utred- ningen gör bedömningen att det inte finns anledning att ändra omfattningen av normgivningsbemyndigandet.
Tullagen och tullförordningen
Medlemsstaterna ska enligt artikel 25 i EU:s marknadskontroll- förordning utse ansvariga myndigheter för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Myndigheterna ska ha de befogen- heter och resurser som krävs för ett korrekt utförande av sina upp- gifter. I tullförordningen (2016:287) anges att Tullverket ska utföra vissa uppgifter enligt förordning (EG) nr 765/2008. Med utgångs- punkten att Tullverket även fortsättningsvis ska vara ansvarig myn- dighet för kontroll vid gränsen i Sverige finns det anledning att över- väga behovet av justeringar i tullförordningen. Tullagen (2016:253) innehåller en bestämmelse om uppgiftsskyldighet mellan Tullverket och vissa angivna myndigheter (1 kap. 4 §). Det finns anledning att se över om möjligheten för Tullverket att lämna sekretessbelagda upp- gifter bör gälla gentemot alla myndigheter med marknadskontroll- ansvar för produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollför- ordning. Utredningens närmare överväganden i dessa delar finns i kapitel 12.
Offentlighets- och sekretessförordningen
EU:s marknadskontrollförordning ställer krav på att marknads- kontrollmyndigheterna ska kunna hemlighålla viss information de får inom ramen för sin marknadskontrollverksamhet (artikel 17). Enligt 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess i fråga om tillsyn över näringslivet i den utsträckning reger- ingen meddelar föreskrifter om det. Föreskrifterna, som framgår av
350
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
en bilaga till offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), kan ha olika innebörd för olika marknadskontrollmyndigheter. För att säkerställa ett heltäckande sekretesskydd, oavsett vilken myn- dighet som förfogar över uppgiften, bör ändringar i offentlighets- och sekretessförordningen övervägas.
Svenska bestämmelser om sekretess mellan myndigheter kan i vissa fall utgöra ett hinder för eller försvåra samarbete mellan mark- nadskontrollmyndigheterna. Bestämmelserna kan dessutom med- föra en ökad administrativ belastning för de ekonomiska aktörerna som kan behöva kommunicera med flera myndigheter i fråga om kontroll av en och samma produkt. Det finns därför skäl att överväga behovet av sekretessbrytande bestämmelser som möjliggör för myn- digheterna att kunna förmedla uppgifter av betydelse för marknads- kontrollen mellan varandra samt med marknadskontrollmyndig- heter i andra medlemsstater.
Utredningens närmare överväganden kring behovet av sekretess- bestämmelser finns i kapitel 8 avsnitt 8.5.
Myndigheternas instruktioner
För några statliga marknadskontrollmyndigheter finns marknads- kontrollansvaret angivet i deras myndighetsinstruktioner.6 Det kan därför finnas anledning att se över myndigheternas instruktioner i de fall där marknadskontrollansvaret lyfts fram.
7.3.4Övriga ändringar
Genom översynen i kapitel 6 har utredningen identifierat vissa generella behov av anpassningar av den svenska regleringen av mark- nadskontroll för att EU:s marknadskontrollförordning ska kunna tillämpas effektivt.
Nuvarande reglering av marknadskontroll är av flera skäl svår att överblicka, bland annat för att termen marknadskontroll inte används i äldre lagstiftning och det därför kan vara svårt att hitta tillämpliga
6Se 2 § 3 förordning (2007:913) med instruktion för Arbetsmiljöverket, 6 § förordning (2013:1020) med instruktion för Folkhälsomyndigheten, 4 § 13 förordning (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen, 3 § 16 förordning (2014:520) med instruktion för Statens energimyndighet och 2 § 4 och 5 förordning (2009:895) med instruktion för Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll.
351
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
bestämmelser avseende myndigheternas marknadskontrollverksam- het. Till detta kommer att myndigheternas marknadskontroll styrs av en rad olika regelverk, både unionsrättsliga och nationella samt såväl övergripande som sektorsspecifika. Regelverken skiljer sig åt i fråga om befogenheter och sanktionsmöjligheter, inte bara mellan olika myndigheter men också mellan olika produktslag som kontrol- leras av samma myndighet. Det förekommer också att myndigheter- nas befogenheter och sanktionsmöjligheter regleras på olika nivåer, det vill säga att sådana regler kan finnas i lag, förordning eller i myn- digheternas föreskrifter.
För en effektiv marknadskontroll, ur såväl marknadskontroll- myndigheternas som de ekonomiska aktörernas perspektiv, vore det önskvärt med en mer enhetlig reglering. Det skulle underlätta mark- nadskontrollmyndigheternas tillämpning av bestämmelserna och sam- arbetet dem emellan, bidra till bättre förutsebarhet samt vara lättare för de ekonomiska aktörerna att förhålla sig till.
Utredningen kan utifrån vad som anförs i kapitel 5 och av vad som framkommer i översynen i kapitel 6 konstatera att det finns goda skäl att, där det är möjligt, tydliggöra när myndigheternas till- syn utgör marknadskontroll och att tillämpa en mer konsekvent be- greppsanvändning i lagstiftningen. Genom en mer enhetlig begrepps- användning ges både myndigheter och ekonomiska aktörer bättre förutsättningar att tillämpa och förhålla sig till gällande regler. Ter- men marknadskontroll bör endast användas i berörda lagar när det är kontroll av att produkter som omfattas av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning och som tillhanda- hålls på unionsmarknaden uppfyller gällande krav som avses.
7.4Val av reglering
7.4.1Alternativa sätt att reglera i lag
Möjligheten att införa eller behålla nationella bestämmelser om marknadskontroll begränsas av omständigheten att den för utred- ningen aktuella unionsrättsakten om marknadskontroll är en för- ordning och inte ett direktiv. Som konstateras ovan både medger och förutsätter EU:s marknadskontrollförordning vissa nationella bestäm- melser som kompletterar förordningens reglering. Det första som utredningen har att ta ställning till är om kompletteringar och änd-
352
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
ringar ska göras i varje relevant sektorsspecifik lag, genom en över- gripande horisontell lag eller på annat sätt. En utgångspunkt för överväganden i dessa delar bör vara att samtliga inblandade aktörer gynnas av att regleringen av marknadskontroll i Sverige förenklas och förtydligas i så stor utsträckning som möjligt.
Därefter måste utredningen överväga vilken lagstiftningsteknik som bör användas för att införa de nödvändiga kompletteringarna.
Reglering genom ändringar i berörd sektorslagstiftning
En metod för att reglera de kompletteringar och ändringar som behövs är att göra justeringar i det svenska regelverk som omfattas av EU:s marknadskontrollförordnings tillämpningsområde, närmare bestämt den berörda sektorslagstiftning som framgår i kapitel 6, samt i förordningen om marknadskontroll av varor och annan när- liggande tillsyn. Lagtekniskt genomförs EU:s marknadskontrollför- ordning då inte genom en särskild lag som hänvisar till förordning- ens bestämmelser utan genom integrering av vissa bestämmelser i relevanta lagar på området.
Denna metod kan beskrivas som den minst ingripande och den som innebär minst förändring jämfört med dagens reglering. Den kräver enbart justeringar i den mån aktuell sektorslagstiftning inte innehåller tillräcklig reglering för en effektiv tillämpning av EU:s marknadskontrollförordning. I viss sektorslagstiftning kan det räcka med att marknadskontrollmyndigheterna tilldelas ytterligare någon eller några befogenheter enligt artikel 14.4 i EU:s marknadskontroll- förordning och att hänvisningar till förordning (EG) nr 765/2008 byts ut mot den nya marknadskontrollförordningen.
En fördel med metoden är att behovet av sektorsspecifik sär- reglering kan beaktas i hög utsträckning. Vidare kan all reglering för en viss produkttyp, till exempel byggprodukter, samlas i samma lag, oavsett om samtliga produkter omfattas av EU:s marknadskontroll- förordning eller inte. Metoden underlättar för eventuella anpass- ningar som kan krävas när flera myndigheter ska tillämpa bestämmel- serna i förhållande till flera olika regelverk. För att skapa enhetlighet i lagstiftningen bör det dock eftersträvas att i möjligaste mån använda likartade rubriceringar och formuleringar i varje berörd sektors- specifik lag vid användning av denna metod.
353
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
En nackdel med denna regleringsmetod är att ett redan spretigt och svåröverskådligt regelverk riskerar att bli ännu spretigare och än svårare att överblicka och förstå när ytterligare bestämmelser tillförs i ett mycket stort antal nationella författningar. En sådan reglering riskerar att resultera i att det uppstår oavsiktliga skillnader i myndig- heternas befogenheter och sanktionsmöjligheter vid tillämpningen av
En horisontell lag
En annan lagstiftningsmetod är att införa en övergripande horison- tell lag som reglerar all marknadskontroll i Sverige, vilket föreslogs redan av den förra marknadskontrollutredningen i betänkandet Marknadskontrollmyndigheter – befogenheter och sanktionsmöjligheter (SOU 2017:69). Förslaget med en horisontell lag välkomnades av flertalet remissinstanser.
Utredningen delar den bedömning som gjordes av den förra ut- redningen i fråga om fördelarna med en horisontell lag. För att fylla sitt syfte bör en horisontell lag om marknadskontroll dock ha ett brett tillämpningsområde och gälla för så många produkter som möj- ligt. Det bör även övervägas om inte bestämmelser om
En horisontell lag skulle medföra att bestämmelser med verktyg för att utföra marknadskontroll separeras från regler som rör pro- duktkrav. Med hänsyn till den stora variation som finns av olika slags
7Prop. 2015/16:116 Det omarbetade direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet, s. 58 f.
354
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
produkter måste regler som innehåller krav på produkter och de ekonomiska aktörernas skyldigheter fortsatt ligga i sektorsspecifik lagstiftning. Regler som ger marknadskontrollmyndigheterna verk- tyg för att utföra marknadskontroll, inklusive befogenheter och sanktionsmöjligheter, kan dock med fördel utformas mer enhetligt och samlas i en gemensam lag. Att samla dessa bestämmelser i en gemensam lag skulle innebära att reglerna blir mer överskådliga och enhetligare. Det skulle underlätta för såväl myndigheter som för ekonomiska aktörer jämfört med att reglerna är uppdelade i olika sektorsspecifika lagar. En sådan lag skulle också förenkla lagstift- ningsarbetet vid införandet av nya unionsrättsakter på produkt- området eftersom överväganden avseende exempelvis befogenheter och sanktioner redan gjorts i samband med införandet av den hori- sontella lagen. Även risken för att myndigheter ges olika befogen- heter eller sanktionsmöjligheter vid genomförandet av olika EU- direktiv eller vid tillämpningen av
En svårighet som en horisontell lag medför är att utrymmet för sektorsspecifik särreglering minskar. Marknadskontroll omfattar ett mycket stort antal produkter av vitt skilda slag och en marknads- kontrollmyndighet kan på grund av särskilda karakteristika hos vissa produktslag ha behov av specifika befogenheter. Vidare finns skäl att behålla de olika forumreglerna för överklaganden inom vissa om- råden, till exempel inom miljösektorn. Nu nämnda förhållanden riskerar att medföra svåra gränsdragningar vid införandet av en horisontell lag. Ett alternativ för att möjliggöra särreglering i större omfattning vore att göra den horisontella lagen subsidiär i förhåll- ande till sektorslagstiftning som på ett mer specifikt sätt reglerar särskilda aspekter av marknadskontrollen. Det skulle dock under- gräva själva syftet med en horisontell lag och försvåra tillämpningen eftersom det öppnar upp för oklarheter kring vilka bestämmelser som ska gälla.
En horisontell lag bör enligt utredningen omfatta produkter inom såväl det harmoniserade området och som omfattas av bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning som produkter som endast regle-
355
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
ras nationellt. En sådan reglering skulle emellertid fordra ett omfatt- ande utredningsarbete, bland annat en fullständig översyn av all sektorslagstiftning som berör produkter, något som inte ryms inom utredningens uppdrag.
En kompletterande lag till EU:s marknadskontrollförordning
Ytterligare ett lagstiftningsalternativ är att samla de regler som gäller marknadskontroll av produkter som omfattas av EU:s marknads- kontrollförordning i en gemensam lag som kompletterar förordningen. En sådan lag är horisontell i den betydelsen att den är sektorsöver- gripande men med ett snävare tillämpningsområde än exempelvis förslaget till horisontell lag som lämnades av den förra marknads- kontrollutredningen i ovan redovisade betänkande SOU 2017:69.
En kompletterande lag skulle precis som en horisontell lag inne- bära en uppdelning mellan sektorsspecifika regler som rör produkt- krav och gemensamma regler som rör metoden för marknadskontroll. En sådan lag skulle medföra flera av fördelarna med en horisontell lag, till exempel överskådliga regler, gemensamma befogenheter och sanktionsbestämmelser samt en enhetlig myndighets- och domstols- praxis. Den skulle dock, i vart fall inledningsvis, enbart vara tillämplig på de produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollförord- ning. Det skulle därmed alltjämt finnas parallella regelverk i förhåll- ande till andra produkter. Enligt utredningen finns det dock möjlig- het att i ett senare skede införa hänvisningar till en kompletterande lag även i annan svensk produktlagstiftning. Vid kommande änd- ringar av unionsrättsakter, eller när nya sådana införs på produkt- området, skulle den kompletterande lagen kunna användas.
En kompletterande lag skulle i nuläget inte kunna ersätta den sek- torslagstiftning som omfattas av utredningens översyn i kapitel 6. Detta på grund av att flera av de berörda sektorsspecifika lagarna är tillämpliga även på produkter som faller utanför tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning. Vissa författningar som kom- pletterar enskilda
8Exempelvis lagen (2014:534) med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsför- ordning, lagen (2018:125) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om person- lig skyddsutrustning och lagen (2018:551) med kompletterande bestämmelser till EU:s däck- märkningsförordning.
356
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
Som beskrivs ovan kan det i vissa specifika sektorer finnas behov av särreglering. Det kan gälla vissa marknadskontrollmyndigheters behov av befogenheter som går utöver de gemensamma befogen- heterna eller särskilda processuella förfaranden. Precis som en hel- täckande horisontell lag kan en kompletterande lag vara subsidiär i förhållande till sektorslagstiftningen. Som redogörs för ovan riskerar då syftet med en övergripande lag med gemensamma bestämmelser att gå förlorat.
Mot bakgrund av ovanstående skulle en kompletterande lag inte innebära någon förenkling av regelverket om man ser till antalet för- fattningar att förhålla sig till som ett mått på detta, få författningar skulle tas bort och i stället skulle en ny tillkomma. En komplette- rande lag skulle dock utgöra den huvudsakliga nationella regleringen när det gäller marknadskontroll på det harmoniserade området och därigenom skapa förutsättningar för en tydligare och mer överskådlig reglering. Den skulle också underlätta för en mer enhetlig begrepps- användning och på sikt kunna ligga till grund för en horisontell hel- täckande reglering.
7.4.2Lagstiftningsteknik
När kompletteringar av EU:s marknadskontrollförordning införs i svensk rätt måste det, utöver valet av reglering ovan, övervägas vilken lagstiftningsteknik som bör användas. Detta gäller särskilt avseende de kompletteringar där det finns utrymme för medlemsstaterna att anpassa
Fördelen med att välja en fullständig reglering av exempelvis marknadskontrollmyndigheternas befogenheter är att den svenska
357
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
regleringen blir tydlig och lättöverskådlig.9 Det underlättar för såväl myndigheter som andra aktörer vid tillämpning av lagen. Samtidigt måste bestämmelserna utformas så nära förordningstexten som möj- ligt för att inte riskera att nödvändiga tolkningar leder till att den svenska lagtexten inte stämmer överens med unionslagstiftarens inten- tioner eller med eventuella framtida tolkningar i
Om komplettering i stället huvudsakligen sker genom hänvisning till EU:s marknadskontrollförordning undviks stegvisa anpassningar av fördragstexten som kan leda bort från syftet med förordningen. Det minskar även risken för dubbelreglering. Dock innebär det att den svenska lagen i alla avseenden måste läsas parallellt med EU- förordningen.
7.4.3Sektorsövergripande lag som kompletterar EU:s marknadskontrollförordning
Utredningens bedömning: Merparten av de kompletterande be- stämmelser som behövs för tillämpningen av EU:s marknads- kontrollförordning är av generell karaktär, i betydelsen att de rör flertalet myndigheter och inte enbart en viss sektor. Den typen av generella bestämmelser bör samlas i en ny sektorsövergripande lag om marknadskontroll.
Den sektorsövergripande lagen bör reglera all marknadskon- troll som faller inom tillämpningsområdet för EU:s marknads- kontrollförordning. Det bör inte förekomma särreglering av mark- nadskontroll på vissa områden. Däremot kan det finnas behov att viss särskild reglering inom någon sektor, till exempel att behålla särskilda forum för överklagande inom miljösektorn. I en lag med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning finns utrymme för sådan särskild reglering.
Det finns fortsatt behov av bestämmelser i sektorslagstift- ningen om kontroll av produkter som faller utanför tillämpnings-
9Denna metod valde Utredningen om EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete i betänkandet Nya befogenheter på konsumentskyddsområdet (SOU 2019:12). Flera remiss- instanser, till exempel Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen), Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) och Stockholms Universitet, lyfte dock fram vissa risker med en sådan lagstiftningsteknik. I prop. 2019/20:120 Ny befogenheter på konsument- skyddsområdet, valde regeringen att i likhet med betänkandet föreslå en fullständig reglering av myndigheternas befogenheter för att uppnå ett effektivt genomslag för den aktuella EU- förordningen, se s. 36 i nämnda proposition.
358
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
området för EU:s marknadskontrollförordning. Sådan kontroll bör benämnas tillsyn eftersom den inte omfattas av definitionen av marknadskontroll i EU:s marknadskontrollförordning.
Utredningens förslag: En ny lag med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska införas.
Bestämmelserna i den föreslagna lagen ska ersätta de bestäm- melser i sektorslagstiftningen som rör marknadskontroll av pro- dukter som omfattas av unionslagstiftningen i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. I sektorslagstiftning vars bestämmel- ser även rör produkter som faller utanför tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning eller som reglerar annan tillsyn än marknadskontroll, införs en hänvisning till den före- slagna lagen.
Definitionen av marknadskontroll i förordningen om mark- nadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn ska inte längre gälla.
De beslut som en marknadskontrollmyndighet fattar med stöd av den föreslagna lagen ska kunna överklagas till domstol. Överklagande ska ske till allmän förvaltningsdomstol eller, när beslutet rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpnings- område, till mark- och miljödomstol.
Reglering för en enhetlig och effektiv tillämpning
Merparten av de kompletterande bestämmelser som behövs eller som utredningen bedömer är lämpliga för en effektiv tillämpning av EU:s marknadskontrollförordning är av generell karaktär, i betyd- elsen att de rör flertalet marknadskontrollmyndigheter och inte bara en viss sektor. De passar därför väl i en sektorsövergripande lag om marknadskontroll. Det skulle enligt utredningens mening av flera skäl vara eftersträvansvärt att genom en heltäckande horisontell lag reglera all nationell marknadskontroll i en och samma lag. Utred- ningen saknar dock både uppdrag och tidsutrymme att överväga och ta fram ett sådant genomgripande författningsförslag. Med hänsyn till att ett stort antal nationella författningar berörs av de komplet- teringar som behövs, till exempel avseende marknadskontrollmyn- digheternas befogenheter, lämpar sig alternativet att genomföra kom-
359
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
pletteringar i respektive sektorsspecifik lag inte särskilt väl. I stället bör de kompletterande bestämmelser som utredningen föreslår samlas i en ny sektorsövergripande, dock inte heltäckande, lag om marknadskontroll. Genom att samla bestämmelserna i en sektors- övergripande lag blir reglerna enhetligare och mer lättöverskådliga både för myndigheter och för ekonomiska aktörer. Utredningen anser att det skapar bäst förutsättningar för att få den tydlighet i regleringen som en enhetlig och effektiv tillämpning kräver.
Utredningen har övervägt benämningen av den nya lag som utred- ningen föreslår. Ett alternativ är att benämna den lagen om mark- nadskontroll. Med hänsyn till att det finns annan nationell marknads- kontroll som inte kommer att omfattas av lagen och att den komplet- terar EU:s marknadskontrollförordning har utredningen bedömt att det inte är en passande benämning. För att betona att den lag som utredningen föreslår endast utgör ett komplement till
Den föreslagna lagen ska innehålla allmänna bestämmelser om åtgärder i samband med marknadskontroll så som marknadskontroll- myndigheternas befogenheter och sanktionsmöjligheter. Även bestäm- melser om tystnadsplikt och möjligheten att återkräva kostnader för utförd marknadskontrollverksamhet ska regleras i lagen. Bestämmel- ser som rör produktkrav ska alltjämt finnas i sektorslagstiftningen.
De bestämmelser som utredningen föreslår ska gälla tillsammans med bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning. Exempelvis måste de befogenheter som Sverige tilldelar sina marknadskontroll- myndigheter utövas i enlighet med vad som anges i artikel 14.2. För- budet mot dubbelreglering i nationell rätt i förhållande till
360
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
ständig reglering eftersom EU:s marknadskontrollförordning inte innehåller några sådana bestämmelser.
Begreppsanvändning
Eftersom den föreslagna lagen kompletterar EU:s marknadskontroll- förordning bör de termer och uttryck som används i lagen ha samma betydelse som i
Tillämpningsområde
För att EU:s marknadskontrollförordning ska få ett effektivt genom- slag och i syfte att skapa bästa förutsättningar för en konsekvent tillämpning, bör den kompletterande lagen ges ett så brett tillämp- ningsområde som möjligt. EU:s marknadskontrollförordning syftar bland annat till att skapa en kraftfull och enhetlig marknadskontroll i samtliga medlemsstater. För att bidra till detta, bör även den svenska regleringen vara enhetlig och särreglering undvikas i största möjliga utsträckning. En kompletterande lag bör därför omfatta så många produktslag om möjligt. Det kan leda till att bestämmelserna inom en specifik sektor inte blir lika sammanhängande som om bestäm- melserna om marknadskontroll togs in i den berörda sektorslagstift-
361
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
ningen. Enligt utredningens uppfattning får dock värdet av en en- hetlig reglering av marknadskontroll anses väga tyngre. Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning bör därför vara tillämplig på marknadskontroll av samtliga produkter som omfattas av förordningen. Som utredningen återkommer till i kapitel 11, kan det dock finnas skäl att reglera vissa uppgifter som ska utföras av kommuner i berörd sektorslagstiftning.
I prop. 2019/20:137 Förbättrad tillsyn på miljöområdet föreslås nya och ändrade bestämmelser i miljöbalken som syftar till att an- passa balken till den nya
10Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växt- skyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/ 2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förord- ningen om offentlig kontroll).
362
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
att de krav på särskild reglering som finns inom miljösektorn kan hanteras inom ramen för den föreslagna kompletterande lagen jämte vissa förtydliganden i miljöbalken. Marknadskontroll inom miljö- området bör därför inte undantas från den sektorsövergripande regleringen.
Förhållandet mellan den föreslagna kompletterande lagen och sektorslagstiftningen
Av artikel 2.1 i EU:s marknadskontrollförordning följer att om det finns särskilda bestämmelser med samma syfte i den harmoniserade produktlagstiftningen som på ett mer specifikt sätt reglerar mark- nadskontrollverksamhet, gäller dessa före EU:s marknadskontroll- förordning. Det innebär att i de fall det finns sådana särskilda bestämmelser om marknadskontroll i berörd sektorslagstiftning och dessa har stöd i harmoniserad unionslagstiftning, ska dessa som speciallag tillämpas i stället för den föreslagna kompletterande lagen. De bestämmelser som utgör speciallag reglerar detaljer avseende skilda produktområden och bör därför inte flyttas över till den sek- torsövergripande förslagna lagen. Att i den föreslagna lagen ange i vilka fall sådana bestämmelser finns låter sig heller inte göras. Att bestämmelser som utgör speciallag i förhållande till EU:s marknads- kontrollförordning kommer att finnas kvar i sektorslagstiftningen medför att den kompletterande lagen inte uttömmande kommer att reglera marknadskontroll av produkter som omfattas av EU:s mark- nadskontrollförordning. Det innebär dock inte att den föreslagna lagen är subsidiär i förhållande till sektorslagstiftningen.
Bestämmelser i berörd sektorslagstiftning som inte utgör special- lag utan endast reglerar marknadskontroll av produkter som om- fattas av EU:s marknadskontrollförordning kan upphävas när den föreslagna kompletterande lagen träder i kraft. Detsamma gäller sank- tionsbestämmelser som enbart träffar överträdelser av produktkrav i den harmoniserade produktlagstiftningen i bilaga I till EU:s mark- nadskontrollförordning, jämför utredningens överväganden i kapi- tel 10, avsnitt 10.5.1. De sektorsspecifika lagar som enbart innehåller sådana bestämmelser kan upphävas helt när den föreslagna lagen börjar tillämpas eftersom de inte längre fyller någon funktion när EU:s marknadskontrollförordning börjar tillämpas och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
363
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
träder i kraft.11 En stor del av sektorslagstiftningen innehåller dock även bestämmelser om annan typ av tillsyn än marknadskontroll samt i vissa fall bestämmelser om marknadskontroll av produkter som faller utanför tillämpningsområdet för EU:s marknadskontroll- förordning. Eftersom den föreslagna lagen endast omfattar marknads- kontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning, finns det behov av att i sektorslagstiftningen ha kvar sådana bestämmelser som regle- rar annan tillsyn eller kontroll av produkter som faller utanför unionsrättsakterna i bilaga I till förordningen. När tillsynen utgör marknadskontroll enligt definitionen i EU:s marknadskontrollför- ordning (artikel 3.3), ska dock den föreslagna lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning tillämpas i stället för sektorslagstiftningens tillsynsbestämmelser. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstift- ning som förtecknas i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. Det bör därför införas en hänvisning till den föreslagna lagen i all sektorslagstiftning som fortsatt innehåller bestämmelser som reglerar annan tillsyn än marknadskontroll, kontroll av produkter som faller utanför unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollför- ordning eller sanktioner för överträdelser av produktrelaterade krav.
Överklagandebestämmelser
I likhet med vad som gäller i dag bör en marknadskontrollmyndig- hets beslut kunna överklagas till domstol. Det saknas enligt utred- ningen anledning att begränsa vilka beslut som ska kunna överklagas utan den möjligheten bör gälla alla beslut som en marknadskontroll- myndighet fattar med stöd av den föreslagna lagen.
Enligt bestämmelser i gällande sektorslagstiftning får marknads- kontrollmyndigheternas beslut i de allra flesta fall överklagas till allmän förvaltningsdomstol. När besluten rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde eller byggprodukter enligt plan-
11Det gäller lagen (1992:1684) om
364
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
och bygglagen (2010:900) får överklagande i stället göras till mark- och miljödomstol.
Den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning innehåller nya långtgående befogen- heter för marknadskontrollmyndigheterna. Det är viktigt att det skapas förutsättningar för en enhetlig domstolspraxis kring tillämp- ningen av dessa. Mot bakgrund av detta anser utredningen att det vore mest lämpligt om alla beslut enligt den föreslagna lagen över- klagades till samma domstolsslag. För att bäst motsvara regleringen av forum för överklagande i den övervägande delen av nu gällande sektorslagstiftning bör överklagande ske till allmän förvaltningsdom- stol. Vid överklagande av förvaltningsdomstolens avgöranden i den här typen av mål krävs det vanligtvis prövningstillstånd i kammar- rätten. Utredningen ser ingen anledning att göra någon annan be- dömning. Ett sådant krav måste vara särskilt föreskrivet (34 a § förvaltningsprocesslagen [1971:291]).
Vid marknadskontroll enligt plan- och bygglagen sker överklag- ande till mark- och miljödomstol (13 kap. 6 § plan- och bygglagen). Vid marknadskontroll av byggprodukter som är avsedda för konsu- menter tillämpas i vissa fall produktsäkerhetslagen (2004:451) och enligt 44 § i den lagen är det allmän förvaltningsdomstol som är forum för överklagande. Även om de beslut som Boverket fattar som huvudregel får överklagas till mark- och miljödomstol, är allmän förvaltningsdomstol därmed inte ett helt främmande forum för myn- digheten. Enligt utredningens mening finns det skäl att även i sam- band med marknadskontroll av byggprodukter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning tillämpa allmän förvaltningsdomstol som forum för överklagande. Det innebär att olika forum kommer att gälla för byggprodukter på det harmoniserade respektive icke harmoniserade området. Att en marknadskontrollmyndighet behöver processa i skilda domstolar är dock inte unikt utan gäller även för exempelvis Kemikalieinspektionen.12 För de ekonomiska aktörerna bör det vara en fördel att överklagande i större utsträckning sker till allmän förvaltningsdomstol eftersom det minskar risken för proces- ser i skilda domstolar. Det gäller exempelvis de ekonomiska aktörer som hanterar produkter som kan utgöra både byggprodukter och
12Vid marknadskontroll enligt lagen (2011:579) om leksakers säkerhet sker överklagande till allmän förvaltningsdomstol medan överklagande enligt miljöbalken sker till mark- och miljö- domstol.
365
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
maskiner, eftersom det enligt nuvarande reglering är olika forum för överklagande beroende på om det är Arbetsmiljöverket eller Boverket som utför marknadskontrollen.
Bedömningar inom miljöbalkens tillämpningsområde av om pro- duktrelaterade krav är uppfyllda ställer många gånger krav på natur- vetenskaplig kompetens. Sådan kompetens behövs även vid över- prövning av marknadskontrollåtgärder eftersom exempelvis propor- tionaliteten i flera fall beror på vilka risker en överträdelse av ett produktrelaterat krav medför. På mark- och miljödomstolarna finns genom dess sammansättning av lagfarna domare och tekniska råd den kunskap som behövs på de aktuella områdena. Det motiverar att beslut som fattas med stöd av den föreslagna lagen och som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde undantas från huvudregeln att överklagande ska ske till allmän förvaltnings- domstol. I stället bör sådana beslut få överklagas till mark- och miljö- domstol. Vid överklagande av mark- och miljödomstolens avgörande krävs alltid prövningstillstånd (5 kap. 1 § lagen [2010:921] om mark- och miljödomstolar med hänvisning till lagen [1996:242] om dom- stolsärenden). Någon särskild föreskrift om detta behövs därmed inte.
När det gäller rättegångskostnader är huvudregeln att var och en står sin rättegångskostnad i mål i de allmänna förvaltningsdom- stolarna och i de mål som kan bli aktuella i mark- och miljödomstol. Detta innebär att vid mål om överklagande av en marknadskontroll- myndighets föreläggande eller förbud, kommer parterna som huvud- regel att stå sina egna rättegångskostnader. Med beaktande av att marknadskontrollmyndigheternas förelägganden i vissa fall ska kunna riktas även mot en tredje part, kan det på goda grunder hävdas att det bör finnas rätt till ersättning för rättegångskostnader i exempel- vis mål om begränsning av onlinegränssnitt. Frågan om rättegångskost- nader har dock även andra följder och enligt utredningens bedöm- ning är det inte tillräckligt motiverat att just för mål om begränsning av onlinegränssnitt frångå den allmänna principen om att var och en står sin rättegångskostnad.
366
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
7.4.4Förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser
om marknadskontroll i övrigt
Utredningens förslag: En ny förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska införas.
Vissa av de bestämmelser som behövs för att komplettera EU:s mark- nadskontrollförordning kan regeringen besluta om inom ramen för sin restkompetens. Det gäller exempelvis att utse marknadskontroll- myndigheter och fördela ansvaret dem emellan samt att bemyndiga dem att meddela föreskrifter om avgifter för marknadskontrollen. Sådana bestämmelser kan lämpligen införas på förordningsnivå. Det bör därför införas en ny förordning med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning.
Som anges ovan finns ett värde i att samla regleringen av mark- nadskontroll i största möjliga mån i en och samma författning. Be- stämmelser om Marknadskontrollrådet finns i dag i förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. I syfte att nå en sammanhållen reglering av marknadskontroll bör bestäm- melserna om rådet flyttas till den föreslagna förordningen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Utredningen återkommer till detta i kapitel 8, avsnitt 8.3.3. För att tydliggöra att förordningen även innehåller bestämmelser som inte avser att komplettera EU:s marknadskontrollförordning bör den benämnas förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
367
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
7.5Särskilt om unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde
7.5.1Marknadskontroll och de allmänna hänsynsreglerna
Utredningens bedömning: De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken och kraven på verksamhetsutövare att utföra egen- kontroll enligt bestämmelserna i 26 kap. miljöbalken gäller som utgångspunkt parallellt med unionslagstiftningen på miljöområdet. Marknadskontrollmyndigheter som även är tillsynsmyndigheter enligt 26 kap. miljöbalken är därför fortsatt skyldiga att bedriva tillsyn av dessa krav i enlighet med miljöbalken. De ska även bedriva tillsynsverksamhet som består i främjande och förebygg- ande arbete riktat mot enskilda.
Den aktsamhetsstandard som gäller inom miljöområdet på- verkas inte av att kontrollen av harmoniserade produktregler i EU:s miljölagstiftning sker med stöd av bestämmelserna i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Tillämpningsområdet för de allmänna hänsynsreglerna
I 2 kap. miljöbalken behandlas de allmänna hänsynsreglerna. Reglerna är allmänt hållna och kan till övervägande del betecknas som rättsliga standards som är avsedda att ge miljöhänsynen ökad tyngd vid olika bedömningar av verksamheter och åtgärder. Hänsynsreglerna ska verka så att miljöbalkens mål i praktiken får genomslag för verksamheter som regleras enligt balkens bestämmelser och på så sätt skapa förut- sättningar för en enhetlig tillämpning tvärs över olika sektorer.
Hänsynsreglerna ska tillämpas på all verksamhet och alla åtgärder som riskerar att orsaka olägenhet eller skada för människors hälsa eller miljön även om verksamheten regleras i annan lag (prop. 1997/98:45 Miljöbalk, Del 1, s. 206). Avgörande för om en åtgärd ska omfattas av hänsynsreglernas tillämpningsområde eller inte är således åtgärdens effekt på människors hälsa och miljön. Det innebär att verksamheter som riskerar att orsaka olägenhet eller skada för människors hälsa och miljön, och som inte är av försumbar be- tydelse, i princip omfattas av hänsynsreglernas tillämpningsområde
368
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
även om verksamheterna regleras i unionslagstiftning och kontrol- leras med stöd av EU:s marknadskontrollförordning och bestämmel- serna i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. När verksamheten eller åtgärden regleras i harmoniserad unionslagstiftning gäller dock att hänsynsreg- lerna bara kan tillämpas i den mån de inte strider mot unionsrätten.
Den unionslagstiftning på miljöområdet som ska kontrolleras enligt EU:s marknadskontrollförordning reglerar tillhandahållande på marknaden av ämnen, blandningar och varor. Reglerna innehåller begränsningar i fråga om utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen, antingen som sådana eller i blandningar eller varor, samt krav på märkning. Unionsrättsakterna på miljöområdet är, med något undantag, inte så kallade nya
Vid kontroll av att harmoniserade produktregler följs på miljö- området är kunskapskravet i 2 kap. 2 § miljöbalken av särskilt in- tresse. Kunskapskravet innebär att den som ska påbörja en verksam- het eller vidta en åtgärd, innan detta sker, ska skaffa sig den kunskap som behövs för att avgöra i vilken mån åtgärden eller verksamheten medför risker för påverkan på människors hälsa eller miljön. Med risker för hälsa och miljö avses här, liksom i miljöbalken i övrigt, risker beträffande allt som omfattas av miljöbalkens mål. Kunskaps- kravet modifieras i viss utsträckning av skälighetsregeln i 2 kap. 7 § miljöbalken. De krav som ställs får inte vara orimliga. Kunskaps- kravet hänger nära samman med kravet på verksamhetsutövaren att utföra egenkontroll (26 kap. 19 § miljöbalken). Egenkontrollen inne- bär att den som bedriver en verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön, fortlöpande ska planera och kontrollera verksamheten för att mot- verka eller förebygga sådana verkningar.
Utredningens förslag innebär att de statliga myndigheternas mark- nadskontroll av harmoniserade produktregler i EU:s miljölagstiftning ska utföras med stöd av bestämmelserna i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Hänsynsreg- lerna och kraven på verksamhetsutövarens egenkontroll är dock natio-
369
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
nella krav som kompletterar unionslagstiftningen på miljöområdet. Kontroll av att dessa krav följs ingår inte i marknadskontrollen. I den mån kraven är förenliga med EU:s miljölagstiftning bör de även fortsättningsvis kontrolleras med stöd av bestämmelserna i 26 kap. miljöbalken. Följaktligen kommer marknadskontrollmyndigheterna att behöva tillämpa bestämmelserna i 26 kap. miljöbalken parallellt med EU:s marknadskontrollförordning och den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen.
Vid tillsyn enligt 26 kap. miljöbalken ingår ett omfattande arbete med främjande och förebyggande åtgärder i förhållande till enskilda. Det kan exempelvis handla om information om gällande regler eller råd om hur en aktör metodiskt kan gå tillväga för att själv komma fram till vilka åtgärder som är lämpliga att vidta för att åstadkomma regelefterlevnad. Sådant främjande och förebyggande arbete ingår i viss mån även i marknadskontrollmyndigheternas uppgifter enligt EU:s marknadskontrollförordning (artikel 9). Att statliga myndig- heter ska bedriva kontroll av unionslagstiftning på miljöområdet en- ligt den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelse till EU:s marknadskontrollförordning fråntar inte myndigheterna ansvaret för att bedriva sådan tillsyn enligt 26 kap. miljöbalken som inte är mark- nadskontroll. Det innebär att marknadskontrollmyndigheter som även är tillsynsmyndigheter enligt 26 kap. miljöbalken fortsatt kommer att ansvara för att utföra bland annat verksamhet som består i före- byggande och främjande åtgärder som avser efterlevnaden av EU:s miljölagstiftning.
Hänsynsreglernas betydelse vid straffrättsliga bedömningar
I 29 kap. miljöbalken finns straffbestämmelser som bland annat träffar överträdelser av sådan miljölagstiftning som ska kontrolleras i enlighet med bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen. En- ligt dessa straffbestämmelser är det för straffansvar i allmänhet till- räckligt med oaktsamhet av normalgraden. När det gäller brott enligt miljöbalken framgår det av praxis att miljöbalkens allmänna hän- synsregler vägs in i bedömningen av vad som är ett oaktsamt hand- lade. Vid bedömningen av om ett handlande är att anse som oaktsamt har därför även kravet på verksamhetsutövarens egenkontroll betyd-
370
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
else. Eftersom hänsynsreglerna i miljöbalken gäller oavsett om verk- samheten eller åtgärden regleras i en annan lagstiftning bör de även fortsättningsvis kunna vägas in i bedömningen av vad som är att anse som ett oaktsamt handlande vid straffrättsliga bedömningar av över- trädelser av produktrelaterade krav.
7.5.2Århuskonventionen
Utredningens förslag: I lagen med kompletterande bestämmel- ser till EU:s marknadskontrollförordning ska införas en bestäm- melse som ger miljöorganisationer möjlighet att överklaga beslut som kan strida mot EU:s miljölagstiftning.
Tillgång till rättslig prövning enligt Århuskonventionen
I miljöbalken genomförs ett antal internationella konventioner på miljöområdet. Av intresse i detta sammanhang är FN:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutspro- cesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonven- tionen). Enligt konventionen ska konventionsstaterna se till att allmänheten har rätt till rättslig prövning i miljöfrågor.
Enligt artikel 9.3 i Århuskonventionen ska den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt ha rätt att få handlingar och underlåtenheter, av enskilda och myndigheter, som strider mot nationell miljölagstiftning prövade av domstol eller i administrativ ordning. Bestämmelsen medför en generell rätt att klaga på hand- lingar och underlåtenheter som är i strid med nationell lagstiftning relaterad till miljön. Den lagstiftning som avses i artikeln är inte begränsad till lagstiftning som enligt sin rubrik behandlar miljö- frågor. Det avgörande är i stället om den aktuella bestämmelsen är relaterad till miljön i den mening som avses i konventionen. Det krävs inte heller att det är fastslaget att det föreligger en lagstridighet, utan det räcker med ett påstående om förekomsten av en handling eller underlåtenhet som strider mot nationell lagstiftning med koppling till miljön. Prövningen enligt artikel 9.3 ska göras av domstol eller i administrativ ordning.
371
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
Både EU och EU:s medlemsstater är parter till Århuskonven- tionen. När det gäller Århuskonventionens bestämmelser om tillgång till rättslig prövning finns inte någon övergripande unionsrättsakt som genomför konventionens bestämmelser. Så länge det inte har fattats något bindande beslut inom EU har medlemsstaterna, som parter till konventionen, ett eget ansvar att genomföra konventionen.
Sverige har genomfört Århuskonventionens krav på tillgång till rättslig prövning bland annat genom bestämmelser i miljöbalken. I miljöbalken fastställs dels kriterier för vilka organisationer som har rätt att överklaga, dels vilka typer av beslut som organisationerna kan överklaga. Enligt 16 kap. 13 § miljöbalken omfattar klagorätten över- klagbara domar och beslut om tillstånd, godkännande eller dispens enligt miljöbalken, beslut om upphävande av skydd av områden enligt 7 kap. miljöbalken eller beslut om tillsyn enligt 10 kap. miljöbalken eller i sådana frågor enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. När det gäller tillsynsbeslut enligt 10 kap. miljöbalken omfattar överklagandemöjligheten även fall när tillsynsmyndigheten inte ingriper i ett ärende (så kallade nollbeslut).14 Rätt för miljöorgani- sationer att klaga på vissa tillståndsbeslut finns även i viss special- lagstiftning.15
13
14Se författningskommentaren till 16 kap. 13 § miljöbalken i prop. 2006/07:95 Ett utvidgat miljöansvar, s. 136.
15Se exempelvis 13 kap. 12 och 13 §§ plan- och bygglagen och 2 § lagen (2006:304) om rätts- prövning av vissa regeringsbeslut.
372
SOU 2020:49 |
Överväganden om nationell reglering |
I rättspraxis har miljöorganisationer i flera fall getts klagorätt i andra situationer än de som särskilt räknas upp i 16 kap. 13 § miljö- balken. Detta med hänvisning till Århuskonventionen och unions- rätten. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2012 s. 921 uttalat att tillämpningen av 16 kap. 13 § miljöbalken ska vara generös och ske med beaktande av Århuskonventionen och bestämmelsens bakom- liggande syfte, det vill säga att ge miljöorganisationer en omfattande och lättillgänglig möjlighet att överklaga. Mark- och miljööverdom- stolen har konstaterat att det, när det gäller frågor som regleras i unionsrätten, inte bara finns en förpliktelse som härrör från Århus- konventionens bestämmelser om klagorätt utan även en materiell unionsrättslig förpliktelse vars effektiva domstolsskydd, i enlighet med
Klagorätt för miljöorganisationer i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
Århuskonventionen är en del av EU:s rättsordning och innebär bland annat en skyldighet för medlemsstaterna att ge allmänheten en rätt att få handlingar och underlåtenheter som strider mot miljölag- stiftningen prövade av domstol. Beslut som fattas med stöd av den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning kommer i vissa fall att röra EU:s miljölag- stiftning. För att säkerställa ett effektivt domstolsskydd av rättigheter som följer av EU:s miljölagstiftning bör det införas en bestämmelse som ger miljöorganisationer möjlighet att väcka talan vid domstol mot beslut som kan strida mot EU:s miljölagstiftning. Bestämmel- sen bör på samma sätt som i 2 § lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut hänvisa till 16 kap. 13 § miljöbalken för att närmare ange vilka organisationer som har klagorätt. Överklagbara beslut bör vara beslut som fattas i enlighet med den föreslagna lagen
373
Överväganden om nationell reglering |
SOU 2020:49 |
med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning och som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämp- ningsområde. För att nollbeslut i praktiken ska vara överklagbara behöver det tydliggöras i miljöbalken att det finns en skyldighet för marknadskontrollmyndigheter som utför kontroll enligt EU:s mark- nadskontrollförordning att agera efter en anmälan från allmänheten som rör brister i förhållande till miljölagstiftningen, se utredningens förslag i kapitel 9, avsnitt 9.5.
374
8Organisation och samordning av marknadskontroll
8.1Inledning
Utredningen ger i kapitel 5 en översiktlig redovisning av hur mark- nadskontrollen i Sverige är organiserad i dag. Av sektorsöversynen i kapitel 6 framgår närmare detaljer kring vilka myndigheter som ansvarar för marknadskontroll avseende produkter i berörda unions- rättsakter.
Utredningen ska enligt kommittédirektivet föreslå vilka myndig- heter som ska utöva marknadskontroll enligt EU:s marknadskontroll- förordning och fastställa ansvarsfördelningen mellan dem. Utred- ningen har också i uppdrag att analysera hur bestämmelserna om ett centralt samordningskontor i EU:s marknadskontrollförordning kan kompletteras i svensk rätt, bland annat för att tillgodose en effektiv samordning mellan berörda myndigheter. Detta ska göras med ut- gångspunkt i att Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) ska behålla sin samordnande roll för marknadskontroll i Sverige. Utöver detta har utredningen i uppdrag att ta ställning till om ändringar eller kompletteringar behöver göras i den svenska offentlig- hets- och sekretesslagstiftningen till följd av förordningens bestäm- melser och för att informationsutbytet mellan myndigheter ska fungera effektivt.
I detta kapitel redovisas utredningens överväganden när det gäller fördelningen av ansvaret för marknadskontroll i Sverige, reglering kring det centrala samordningskontoret samt bestämmelser om sekre- tess mellan marknadskontrollmyndigheter.
375
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
8.2Marknadskontrollmyndigheter
8.2.1Utpekade marknadskontrollmyndigheter
Utredningens bedömning: Ett mer centraliserat system för mark- nadskontroll med färre marknadskontrollmyndigheter bör efter- strävas. Utifrån utredningens uppdrag och begränsade tidsram saknas det dock utrymme för utredningen att lägga fram ett för- slag med endast en eller ett fåtal marknadskontrollmyndigheter. Nuvarande fördelning av marknadskontrollansvar bör dock juste- ras något för att begränsa antalet marknadskontrollmyndigheter och effektivisera organisationen för marknadskontroll.
Utredningens förslag: Regeringen ska utse marknadskontroll- myndigheter. Endast statliga myndigheter ska pekas ut som mark- nadskontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknads- kontrollförordning.
Utredningen föreslår att följande 13 myndigheter ska vara ut- pekade marknadskontrollmyndigheter: Arbetsmiljöverket, Bo- verket, Elsäkerhetsverket, Energimyndigheten, Folkhälsomyn- digheten, Kemikalieinspektionen, Konsumentverket, Läkemedels- verket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårds- verket, Post- och telestyrelsen, Swedac samt Transportstyrelsen.
Det marknadskontrollansvar som Livsmedelsverket har i dag för produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning ska fördelas mellan Kemikalieinspektionen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Marknadskontrollansvaret för EG- gödsel, som Jordbruksverket i dag har tillsynsansvar för, ska läggas på Kemikalieinspektionen. Konsumentverket ska i stället för Miljömärkning Sverige Aktiebolag ansvara för marknadskontroll avseende
Regeringen utser marknadskontrollmyndigheter
Enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning ska varje medlemsstat utse en eller flera marknadskontrollmyndigheter i sina territorier. Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen och
376
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
övriga medlemsstater vilka marknadskontrollmyndigheterna är samt deras behörighetsområden.
I dag utser regeringen svenska marknadskontrollmyndigheter. I förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn jämte bilaga, framgår vilka 17 statliga mark- nadskontrollmyndigheter som ingår i Marknadskontrollrådet. Det finns dock ytterligare några statliga myndigheter som utför mark- nadskontroll som inte är förtecknade i förordningen. Därutöver ansvarar även kommuner för viss marknadskontroll och för EU- miljömärket ligger ansvaret på ett aktiebolag. Fördelningen av mark- nadskontrollansvaret framgår på flera andra håll i lagstiftningen, bland annat i sektorsspecifika författningar och i vissa förordningar med instruktioner för myndigheter. Det medför att det kan vara om- ständligt för att inte säga svårt, inte minst för ekonomiska aktörer, att hitta information om vilken myndighet som ansvarar för mark- nadskontroll avseende en viss produkt.
Det bör även fortsättningsvis ankomma på regeringen att utse marknadskontrollmyndigheter. I syfte att tydliggöra vilka myndig- heter som är utpekade marknadskontrollmyndigheter för de pro- dukter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning bör myndigheterna och deras respektive ansvarsområden framgå av den förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning som utredningen föreslår. Berörd sektorslag- stiftning bör ändras i motsvarande delar. I sektorslagstiftningen kommer det även fortsättningsvis att finnas bestämmelser om mark- nadskontroll av produkter som inte omfattas av EU:s marknads- kontrollförordning. Här vill utredningen uppmärksamma behovet av en fortsatt översyn för att den svenska regleringen av all slags marknadskontroll ska bli effektivare, tydligare och mer ändamåls- enlig. Det ska i sammanhanget nämnas att Myndigheten för press, radio och tv har framfört synpunkter om myndighetens marknads- kontrollansvar till utredningen. Eftersom de produkter myndig- heten är ansvarig för inte omfattas av den harmoniserade unions- lagstiftningen i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning, har utredningen inte gjort några överväganden kring Myndigheten för press, radio och tv:s marknadskontrollansvar. Utredningen har inte heller i uppdrag att se över regleringen för produkter som faller utanför förordningens tillämpningsområde. Ett exempel på en sådan produkt är kassaregister, för vilken Skatteverket har påtalat att det
377
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
är angeläget att ansvarig marknadskontrollmyndighet utses. Utred- ningen har inte gjort några överväganden om sådana kassaregister.
Färre marknadskontrollmyndigheter bör eftersträvas
Marknadskontrollverksamhet innebär ofta komplicerade bedöm- ningar och det är främst för att tillgodose behovet av produktkun- skap och teknisk kompetens hos ansvarig myndighet som Sverige har delat upp marknadskontrollansvaret på många marknads- kontrollmyndigheter. Enligt kommittédirektivet ska dagens decent- raliserade system som utgångspunkt behållas. I betänkandet Mark- nadskontrollmyndigheter – befogenheter och sanktionsmöjligheter (SOU 2017:69) gjordes bedömningen att marknadskontrollansvaret borde fördelas på färre myndigheter för att effektivisera marknads- kontrollen.1 I remissvaren mottogs det förslaget positivt av flera kommuner och branschorganisationer. Många statliga marknads- kontrollmyndigheter anförde dock att dagens system med ett rela- tivt stort antal marknadskontrollmyndigheter fungerar väl i prak- tiken, att samarbetet genom Marknadskontrollrådet har utvecklats i en positiv riktning samt att specialistkunskapen på myndigheterna bidrar till ett högt förtroende för deras verksamhet. De statliga mark- nadskontrollmyndigheterna var därför generellt negativt inställda till att fördela marknadskontrollansvaret på färre myndigheter.
Utredningen delar den bedömning som gjordes i det förra betänk- andet i denna fråga, särskilt med beaktande av de krav EU:s mark- nadskontrollförordning ställer på resurser för marknadskontroll och ambitionen att strömlinjeforma marknadskontrollen inom EU. Marknadskontroll omfattar en enorm mängd produkter inom vitt skilda sektorer. Genom teknisk utveckling blir såväl produkterna som leveranskedjorna och försäljningsmetoderna mer och mer kom- plicerade. Mot bakgrund av denna utveckling finns behov av att utveckla effektivare metoder för marknadskontroll. Färre marknads- kontrollmyndigheter skulle förenkla arbetet med sådan metodutveck- ling. Samtidigt ska framhållas att god produktkunskap är viktig både för att genomföra relevanta riskbedömningar av vilka produkter som bör kontrolleras och för de konkreta tester som utförs. En organisa- tion med färre marknadskontrollmyndigheter ställer därför krav på
1SOU 2017:69 s. 269 f.
378
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
nya arbetsmetoder och utökat utbyte mellan myndigheter. Mark- nadskontrollmyndigheternas arbete skulle då ha fokus på att lokali- sera produkter som behöver kontrolleras, att vidta åtgärder för att få bristande överensstämmelse att upphöra samt att sanktionera kon- staterade överträdelser. Fysiska kontroller eller produkttester skulle kunna utföras genom inhyrd kompetens, både från föreskrivande myndigheter och från externa konsulter. Det finns flera områden där en central tillsynsmyndighet har ett övergripande tillsynsansvar och där den produktspecifika kompetensen införskaffas på annat sätt, till exempel Konkurrensverkets tillsyn över konkurrensreglerna och Swedacs ackrediteringsverksamhet. En liknande ordning bör även kunna tillämpas inom marknadskontrollverksamhet.
EU:s marknadskontrollförordning ställer krav på medlems- staterna att säkerställa att marknadskontrollmyndigheterna har de resurser som krävs för en effektiv marknadskontroll i alla distribu- tionskanaler. Det innebär att Sverige har en skyldighet att se till att alla marknadskontrollmyndigheter har ekonomiska och personella förutsättningar att bedriva marknadskontroll på den höga ambi- tionsnivå som förordningen förutsätter. I takt med den tekniska utvecklingen och en ökad digitalisering, kan det bli svårt att upprätt- hålla en tillräcklig expertis i den typen av frågor med ett så stort antal marknadskontrollmyndigheter som finns i Sverige. Det kan också vara svårt för mindre myndigheter att uppfylla de konkreta krav som kan komma att ställas genom kommissionens genomförandeakter på exempelvis villkor för kontroller och hur ofta kontroller ska utföras (artikel 11.4). Marknadskontroll utgör ofta en mindre del av verk- samheten vid marknadskontrollmyndigheterna. Flera myndigheter har för utredningen påtalat att marknadskontrollverksamheten inte prioriteras inom organisationen. Med anledning av den viktiga funk- tion marknadskontroll fyller ur ett säkerhets- och konkurrens- perspektiv samt den höjda ambitionsnivån från EU:s sida, måste Sverige se till att marknadskontroll blir en mer prioriterad uppgift inom myndigheterna. En centraliserad organisation där ett fåtal myndigheter får ett större ansvar skulle kunna höja såväl kompe- tensen på området som prioriteringen av marknadskontroll inom organisationerna. Ett alternativ är att lyfta bort marknadskontroll- ansvaret i vart fall från de myndigheter som i dag endast har ett be- gränsat ansvarsområde. I de fallen skulle omfördelningen av ansvaret
379
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
inte få någon större påverkan på myndigheternas verksamhet efter- som det gäller en uppgift som i dag tilldelas små resurser.
EU:s marknadskontrollförordning ställer vidare krav på att med- lemsstaterna ska säkerställa att det finns förutsättningar för mark- nadskontrollmyndigheterna att bedriva ett nära samarbete. I dag sker samarbete såväl mellan enskilda myndigheter som genom Marknads- kontrollrådet. Det har för utredningen påtalats att dialogen mellan myndigheterna är god, men att det kan finnas svårigheter att nå sam- syn och agera gemensamt eftersom myndigheterna har olika arbets- sätt och följer olika regelverk. Ett nära samarbete skulle underlättas om färre myndigheter var involverade och om de arbetade med mark- nadskontroll utifrån samma metoder.
En förändring som EU:s marknadskontrollförordning medför för svenska marknadskontrollmyndigheter är de nya befogenheter som myndigheterna ska tilldelas. Befogenheterna behandlas närmare i kapitel 9. Det gäller exempelvis befogenheten att göra inspektioner i bostäder, att införskaffa produkter anonymt och att begära ändring av innehåll på onlinegränssnitt. Detta är ingripande befogenheter som, för en rättssäker handläggning, ställer höga krav på mer än pro- duktspecifik kompetens hos marknadskontrollmyndigheterna. Ut- redningen kan konstatera att miniminivån för befogenheter enligt EU:s marknadskontrollförordning tillämpad på det nuvarande svenska decentraliserade systemet, leder till att ett stort antal myndigheter får långtgående befogenheter, varav vissa hittills förbehållits främst brottsbeivrande verksamhet. För att uppfylla förordningens krav på effektiva och avskräckande sanktioner föreslår utredningen att mark- nadskontrollmyndigheterna själva ska få besluta om sanktionsavgifter. Det innebär en skärpning av sanktionsmöjligheterna för flera av mark- nadskontrollmyndigheterna. De ingripande befogenheter och långt- gående sanktionsmöjligheter som följer med ansvaret som mark- nadskontrollmyndighet motiverar att endast en eller ett begränsat antal myndigheter bör utses till marknadskontrollmyndigheter.
Till ovanstående ska läggas de skäl det förra betänkandet lade fram för sitt förslag om att minska antalet marknadskontrollmyn- digheter. I betänkandet lyftes bland annat fram att en koncentrering av marknadskontrollansvaret skulle bidra till en bättre överblick för ekonomiska aktörer i fråga om vilka myndigheter som har ansvar för kontroll av en viss produkt. Det är vanligt att produkter faller in under flera marknadskontrollmyndigheters ansvarsområde och de
380
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
ekonomiska aktörerna kan både ha svårt att veta vilken myndighet de ska vända sig till och tvingas till fler myndighetskontakter än nödvändigt. Det vore mer resurseffektivt både för de ekonomiska aktörerna och marknadskontrollmyndigheterna om marknadskon- trollen kunde samordnas på ett enklare och tydligare sätt. Färre marknadskontrollmyndigheter skulle även kunna leda till en mer enhetlig tillämpning av regelverken.
Sammantaget anser utredningen att de krav som ställs på med- lemsstaterna och deras marknadskontrollmyndigheter genom EU:s marknadskontrollförordning, motiverar att ett mer centraliserat system med en eller ett fåtal marknadskontrollmyndigheter bör eftersträvas. Det skulle också vara ett system som är mer anpassat till de övriga medlemsstaternas och till arbetssättet kring marknads- kontrollfrågor inom EU.
I förlängningen skulle nog en marknadskontrollorganisation med en enda marknadskontrollmyndighet med övergripande ansvar skapa bäst förutsättningar för att åstadkomma en kompetent och effektiv tillsyn av att produkter på unionsmarknaden uppfyller gällande krav. Om en sådan myndighet skulle inrättas kan det finnas anledning att överväga om det finns skäl att separera ansvaret för stödfunktion och ansvar för tillsyn. Lagstiftaren har inom andra områden, till exempel inom upphandlingsområdet, varit tydlig med att en sådan uppdel- ning kan vara lämplig. Den uppdelning som har gjorts där innebär att Upphandlingsmyndigheten har ansvar för stödfunktionen och Konkurrensverket har ansvar för tillsyn och sanktionen upphand- lingsskadeavgift. En ordning med en central marknadskontrollmyn- dighet skulle också medföra behov av reglering kring hur ett nära samarbete med de myndigheter som utövar tillsyn inom olika sek- torer av marknaden skulle fungera.
Utifrån utredningens uppdrag och begränsade tidsram saknas det emellertid utrymme att lägga fram ett sådant långtgående förslag eller att på ett mer genomgripande sätt begränsa marknadskontrollen till ett fåtal myndigheter. I syfte att ändå inom ramen för uppdraget ta fram ett något mer effektivt system än det nuvarande, föreslås dock en viss begränsning av antalet marknadskontrollmyndigheter genom justeringar i dels nuvarande fördelning av marknadskontroll- ansvaret, dels kommunernas ansvar för marknadskontroll. För över- väganden kring kommunernas medverkan vid marknadskontroll, se kapitel 11. Skulle lagstiftaren välja att centralisera marknadskontrol-
381
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
len ytterligare framöver så bedömer utredningen att det kan ske med utgångspunkt i, och vidarebearbetning av, de förslag som nu lämnas och som utgår från att marknadskontrollen regleras i en sektorsöver- gripande lag som kompletterar EU:s marknadskontrollförordning.
Föreslagna marknadskontrollmyndigheter
Några myndigheter har enligt nuvarande ansvarsfördelning endast marknadskontrollansvar för produkter som omfattas av en eller ett fåtal unionsrättsakter. För dessa myndigheter skulle ansvaret kunna tilldelas andra marknadskontrollmyndigheter med större ansvars- områden i syfte att effektivisera marknadskontrollen. Det gäller sär- skilt Livsmedelsverket och Jordbruksverket. Livsmedelsverket ansvarar för marknadskontroll av olika produkter som kan komma i kontakt med livsmedel. Myndigheten har inte självständigt mark- nadskontrollansvar för någon unionsrättsakt i bilaga I till EU:s mark- nadskontrollförordning. Utredningen föreslår att marknadskontroll- ansvaret fullt ut bör ligga på den myndighet som har huvudansvaret för marknadskontroll av berörda produkter och att Livsmedelsver- kets ansvar på så sätt renodlas till att utföra offentlig kontroll enligt annan lagstiftning. Det innebär att Kemikalieinspektionen tar över Livsmedelsverkets nuvarande ansvar för produkter som omfattas av förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, god- kännande och begränsning av kemikalier och direktiv 2011/65/EU om farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning, samt att Myndighetens för samhällsskydd och beredskap tar över Livsmedels- verkets nuvarande ansvar för produkter som omfattas av förordning (EU) 2016/426 om anordningar för förbränning av gasformiga bräns- len. Jordbruksverket är i dag tillsynsmyndighet för EU:s förordning om
2Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1009 om fastställande av bestäm- melser om tillhandahållande på marknaden av
382
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
Även Folkhälsomyndigheten3 och Post- och telestyrelsen4 har i dag ett begränsat marknadskontrollansvar för produkter som om- fattas av EU:s marknadskontrollförordning. Enligt utredningen kan det därför finnas skäl att framöver överväga en omfördelning även av dessa myndigheters ansvar. Utredningen föreslår emellertid inte någon sådan ändring. Post- och telestyrelsen har till utredningen uppgett att det i dagsläget finns ett antal synergieffekter mellan deras regulatoriska verksamhet och den operativa marknadskontrollen, men att en uppdelning av dessa ändå skulle kunna vara möjlig om det medför positiva effekter ur ett helhetsperspektiv. Redan i dag använ- der myndigheten extern kompetens för att genomföra alla tekniska tester av radioutrustning. Det skulle även en annan marknads- kontrollmyndighet som tar över ansvaret för marknadskontrollen kunna göra.
För produkter som omfattas av förordning (EG) nr 66/2010 om ett
Utifrån ovanstående omfördelning föreslår utredningen att regeringen ska utse 13 statliga myndigheter som marknadskontroll- myndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning, nämligen Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, Energi- myndigheten, Folkhälsomyndigheten, Kemikalieinspektionen, Kon- sumentverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Swedac samt Transportstyrelsen. Utredningens förslag framgår närmare i bilaga 1 till den föreslagna förordningen med kompletterande be- stämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmel- ser om marknadskontroll i övrigt.
Utredningen har inte övervägt några ändringar avseende mark- nadskontrollansvaret för de myndigheter eller produkter som inte berörs av EU:s marknadskontrollförordning. I den mån det blir aktuellt i ett annat sammanhang bör dock skälen ovan för att minska antalet marknadskontrollmyndigheter beaktas.
3Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.
4Radioutrustning som omfattas av radioutrustningslagen med undantag för radioutrustnings egenskaper när det gäller elsäkerhet.
383
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
8.2.2Fördelning av ansvaret för marknadskontroll
Utredningens bedömning: Fördelningen av ansvaret för mark- nadskontroll bör utgå ifrån respektive unionsrättsakt i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. I de fall det saknas ansvarig myndighet för en produkt som omfattas av en unionsrättsakt i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning behöver sådan ut- ses. Det finns också behov av bestämmelser om samordning mellan marknadskontrollmyndigheter som delar ansvar för en pro- dukt eller produkttyp. I syfte att förtydliga och förenkla ansvars- fördelningen bör utpekade marknadskontrollmyndigheter och deras respektive ansvar framgå av samma författning.
Utredningens förslag: Ansvarsfördelningen mellan marknads- kontrollmyndigheter med ansvar för produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning ska framgå i den föreslagna för- ordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
Det ska införas en bestämmelse om att marknadskontroll- myndigheterna, i de fall flera myndigheter ansvarar för marknads- kontroll avseende produkter som omfattas av samma unionsrätts- akt, ska samordna sina åtgärder avseende samma produkt eller samma ekonomiska aktör.
Ansvarsfördelning utifrån respektive unionsrättsakt
Som framgår av kapitel 5 utförs marknadskontroll i Sverige av ett stort antal statliga myndigheter som har olika ansvarsområden enligt sektorsspecifika författningar. Därtill utför även landets 290 kom- muner uppgifter som innebär marknadskontroll. I de fall marknads- kontrollansvaret för produkter som omfattas av en viss harmoniserad unionsrättsakt är fördelat på flera marknadskontrollmyndigheter, förekommer det att ansvaret framgår i olika förordningar. Som tidi- gare nämnts medför detta att det kan vara problematiskt att hitta rätt ansvarig myndighet. Dagens reglering är svår att överblicka och det kan skapa en omotiverad osäkerhet kring ansvarsfördelningen.
384
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
Ett minskat antal marknadskontrollmyndigheter skulle bidra till en tydligare ansvarsfördelning. Ytterligare ett sätt att göra regel- verket både tydligare och enklare för såväl myndigheter som andra aktörer är att låta ansvarsfördelningen framgå i en och samma för- fattning. Utredningen föreslår därför att det i en förordning uttryck- ligen bör framgå såväl vilka myndigheter som är marknadskontroll- myndigheter som deras respektive ansvarsområde.
Eftersom det svenska marknadskontrollansvaret fördelas utifrån produkttyp eller produktegenskaper snarare än utifrån den unions- rättsakt där produktkraven harmoniserats, ser utredningen en risk för att nuvarande marknadskontrollansvar för produkter som om- fattas av EU:s marknadskontrollförordning inte är heltäckande. Det kan också leda till situationer där det är oklart vilken marknads- kontrollmyndighet som ansvarar för att kontrollera en viss produkt. För att säkerställa att det finns en ansvarig marknadskontrollmyn- dighet för samtliga produkter som omfattas av tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning, anser utredningen att ansvars- fördelningen bör utgå ifrån respektive unionsrättsakt som förteck- nas i bilaga I till förordningen. Detta skulle också förenkla arbetet i förhållande till kommissionen och andra medlemsstater, eftersom det arbetet i regel utgår från respektive unionsrättsakt. För produk- ter som omfattas av flera unionsrättsakter innebär detta att flera marknadskontrollmyndigheter kan bli ansvariga för en och samma produkt.5 Som redovisas nedan finns vissa nackdelar med ett sådant dubbelt ansvar, men betydelsen av att säkerställa ett heltäckande marknadskontrollansvar för produkter som omfattas av EU:s mark- nadskontrollförordning väger tyngre.
Som utredningen tidigare redovisat är det många gånger fler än en marknadskontrollmyndighet som delar på ansvaret för marknads- kontroll av samma produkttyp. Några marknadskontrollmyndig- heter och Tullverket har fört fram att detta kan medföra en risk för oklarheter avseende marknadskontrollansvaret. Det kan exempelvis bero på att några modeller av en viss produkttyp omfattas av en myn- dighets kontrollansvar, medan andra modeller av samma produkttyp som har andra egenskaper i stället omfattas av en annan myndighets ansvar. Det finns en risk för att en otydlig ansvarsfördelning leder
5Ett exempel är motordrivna portar som både är en maskin och en byggprodukt och därför omfattas av både direktiv 2006/42/EG om maskiner och förordning (EU) nr 305/2011 om byggprodukter.
385
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
till att vissa produkttyper faller mellan stolarna när det gäller kon- troller. Likaså kan gränsdragningsproblem vara betungande för eko- nomiska aktörer som inte vet vilken myndighet som är ansvarig och som därför kan behöva ha kontakt mer fler myndigheter än nödvän- digt. Det är något som lyftes fram av flera representanter för när- ingslivet i remissvaren till ovan redovisade betänkande SOU 2017:69.
Enligt utredningen finns flera fördelar med att tilldela marknads- kontrollansvaret för en produkt enbart till en marknadskontroll- myndighet. Framför alltskulle ansvaret bli tydligare och risken för dubbelarbete eller att en produkt faller mellan stolarna skulle minska. Vid en sådan ordning skulle produktkunskapen behöva hanteras inom ramen för samarbete mellan myndigheter eller genom att kompetensen köps in. Mot detta måste värdet av att bibehålla dagens höga nivå av specialistkompetens på de enskilda marknadskontroll- myndigheterna ställas. Den stora kunskapen bidrar till ett högt för- troende för de kontroller som marknadskontrollmyndigheterna utför. Behovet av produktkunskap för att utföra adekvata riskbe- dömningar och effektiva kontroller kommer också att kvarstå. Dess- utom kan kontroller av produkter antas blir mer heltäckande om flera myndigheter med skilda expertområden, så som strålning, elektriska egenskaper och brännbarhet, ansvarar för samma produkt. Om ansvaret läggs på en myndighet finns det risk för att vissa produktegenskaper kan komma att kontrolleras i mindre utsträck- ning, särskilt om de inte utgör en direkt fara för användaren. Med beaktande av ovanstående anser utredningen att det inte utan ytter- ligare utredning är motiverat att ta bort ett delat ansvar till förmån för ett tydligt ensamansvar. Av samma skäl anser utredningen inte heller att det överlappande ansvar som kan bli en effekt av att fördelning sker utifrån unionsrättsakt i stället för produkttyp eller produktegenskap innebär ett problem. Ett delat eller överlappande marknadskontrollansvar ställer dock höga krav på myndighetsöver- skridande samordning, både för att använda begränsade myndig- hetsresurser så effektivt som möjligt och för att underlätta för de ekonomiska aktörerna. I viss sektorslagstiftning finns bestämmelser som ålägger marknadskontrollmyndigheter som delar ansvar för samma produktslag att samordna sina åtgärder när de avser samma produkt eller riktar sig mot samma ekonomiska aktör.6 En liknande bestämmelse som ställer krav på samordning mellan marknads-
6Se exempelvis 16 § förordningen (2011:703) om leksakers säkerhet.
386
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
kontrollmyndigheter bör införas i den förordning där utredningen föreslår att marknadskontrollansvaret fördelas.
Utredningen vill i sammanhanget även betona vikten av att myn- digheternas marknadskontrollansvar synliggörs såväl inom myndig- heterna som utåt. I dag omnämns, med få undantag, inte marknads- kontrolluppdraget i regeringens förordningar med instruktioner för marknadskontrollmyndigheterna. Genom att lyfta fram det viktiga uppdraget som ansvarig marknadskontrollmyndighet i dessa myn- dighetsinstruktioner skulle myndighetens ansvar tydliggöras inom organisationen. Det är viktigt för att myndigheten bättre ska kunna förmedla ansvaret utåt.
Unionsrättsakter som saknar utpekad marknadskontrollmyndighet
Av sektorsöversynen framgår att det i några fall saknas utpekad marknadskontrollmyndighet i förhållande till en viss unionsrättsakt. De fall som utredningen har identifierat är:
•direktiv 75/324/EEG om aerosolbehållare i de delar som gäller aerosolbehållare vars innehåll inte är brandfarligt,
•direktiv 92/42/EEG om värmepannor som eldas med flytande eller gasformigt bränsle,
•direktiv 2000/53/EG om uttjänta fordon,
•förordning (EG) nr 66/2010 om ett
•direktiv 2014/40/EU om tobaksvaror och relaterade produkter i de delar som gäller annat än elektroniska cigaretter och påfyll- ningsbehållare.
I samtliga ovanstående fall finns ett behov av att tilldela en myndig- het ansvaret för marknadskontrollen. Utredningens förslag framgår i ovan nämnda bilaga till förordningen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
387
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
8.3Sveriges centrala samordningskontor
8.3.1Svensk samordning i marknadskontrollfrågor
En effektiv samordning i frågor om marknadskontroll är viktigt för att kunna bedriva ett väl fungerande samarbete inom EU. Mot bak- grund av hur marknadskontrollen är organiserad i Sverige, finns det även behov av sådan samordning mellan de nationella marknads- kontrollmyndigheterna. I dag ansvarar Swedac för samordningen av marknadskontroll i Sverige och den sker genom Marknadskontroll- rådet. Som redovisas i kapitel 5 regleras Marknadskontrollrådet och Swedacs uppgifter avseende samordning av marknadskontroll i för- ordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande till- syn.
Marknadskontrollrådet fungerar som ett nationellt samordnings- organ i frågor om marknadskontroll och ska främja samverkan och effektivitet i kontrollen och organisera kontinuerligt erfarenhetsut- byte. Rådet ansvarar för spridning av allmän information om mark- nadskontroll och ska underlätta allmänhetens och näringslivets kon- takter med marknadskontrollmyndigheterna. Det ska även främja samarbete med marknadskontrollmyndigheter i andra medlemsstater samt årligen utarbeta och genomföra en nationell handlingsplan för marknadskontroll (7 §). I den nationella handlingsplanen ger rådet en lägesbeskrivning och tar fram ett antal åtgärder och aktiviteter som ska genomföras under året gällande marknadskontroll. I arbetet ingår förutom att upprätta handlingsplanen även att genomföra och följa upp den.
Marknadskontrollrådet ska enligt sin arbetsordning ha ordinarie sammanträde minst fyra gånger per år. Marknadskontrollrådet till- sätter arbetsgrupper för aktuella frågor som berör samordningen. Flertalet arbetsgrupper är av temporär karaktär. En permanent arbets- grupp är Tullforum, där frågor om samarbetet mellan Tullverket och marknadskontrollmyndigheterna behandlas. Representanter från Regeringskansliets samordnande departement i marknadskontroll- frågor, Utrikesdepartementet och Finansdepartementet, deltar vid ordinarie sammanträden i Marknadskontrollrådet. Representanter från arbetstagarorganisationer erbjuds att delta vid vartannat ordina- rie möte. Företrädare för näringslivs- och konsumentorganisationer deltar regelbundet.
388
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
Marknadskontrollrådet finns vid Swedac (5 §). Swedac ansvarar för sekretariatsfunktionen och myndighetens generaldirektör inne- har ordförandeposten i rådet. Sekretariatet för Marknadskontroll- rådet arbetar som en särskild del av Swedac och utför de uppgifter som har ålagts Swedac avseende Marknadskontrollrådet. För när- varande arbetar tre personer heltid för sekretariatet.
Av Swedacs myndighetsinstruktion7 framgår att myndigheten sär- skilt ska ansvara för bland annat samordning av marknadskontroll, inbegripet att tillsammans med andra myndigheter verka för en effektiv och behovsanpassad marknadskontroll nationellt och inom EU, bland annat genom Marknadskontrollrådet och genom tillämp- ning av förordning (EG) nr 765/2008 (2 § 4). Swedacs arbete med Marknadskontrollrådet utgör endast en liten del av myndighetens verksamhet. Det största verksamhetsområdet är ackreditering och teknisk kontroll. Myndigheten är även föreskrivande myndighet och tillsynsmyndighet för bland annat reglerad mätteknik. Det är inom detta område som Swedac har marknadskontrollansvar.
Swedac bistår regeringen med underlag i marknadskontroll- frågor, exempelvis inför förhandlingar i EU och vid remissförfaran- den från regeringen eller kommissionen. Det sker bland annat genom att Swedac samlar in synpunkter från myndigheterna i Marknads- kontrollrådet.
Swedac deltar även för Sveriges del i kommissionens expert- arbetsgrupper för marknadskontrollfrågor,
ICSMS (Information and Communication System for Market Surveillance) är ett informations- och kommunikationssystem för marknadskontroll inom EU där avsikten är att alla kontroller av pro- dukter ska dokumenteras. Swedac har till uppgift att vara kontakt- punkt mot kommissionen och framföra synpunkter från marknads- kontrollmyndigheterna för utveckling av systemet men också att vara nationell administratör. Det innebär administration av användare
7Förordning (2009:895) med instruktion för Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll.
389
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
och behörigheter i systemet, utbildning i systemet samt att bevaka svenska ärenden i systemet (10 § tredje stycket förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn).
Ansvaret för att lämna information till kommissionen i systemet för snabbt informationsutbyte (tidigare RAPEX), ligger i dag på Konsumentverket (10 § första stycket förordningen om marknads- kontroll av varor och annan närliggande tillsyn). Konsumentverket samordnar information från enskilda marknadskontrollmyndigheter om produkter som utgör en allvarlig risk och förmedlar den vidare till kommissionen. Enligt EU:s marknadskontrollförordning ska varje marknadskontrollmyndighet informera kommissionen om den vidtar, eller avser att vidta, en åtgärd avseende en produkt som utgör en allvarlig risk och åtgärdens orsaker eller konsekvenser når utanför medlemsstatens gränser (artikel 20). Eftersom Sverige har ett stort antal marknadskontrollmyndigheter finns ett fortsatt behov av att samordna den information som ska lämnas till kommissionen. Kon- sumentverkets samordnande ansvar bör därför kvarstå.
8.3.2Det centrala samordningskontorets uppdrag
Enligt artikel 10.3 i EU:s marknadskontrollförordning ska varje med- lemsstat tillsätta ett centralt samordningskontor. Det centrala sam- ordningskontoret har enligt artikel 10.4 åtminstone ansvar för att representera en samordnad ståndpunkt från de nationella marknads- kontrollmyndigheterna och tullmyndigheten samt för att meddela (jfr fördragstexten på engelska där ordet ”communicating” används) nationella strategier enligt artikel 13. Det centrala samordnings- kontoret ska också bistå i samarbetet mellan marknadskontrollmyn- digheterna i olika medlemsstater (gränsöverskridande ömsesidig assi- stans). Ytterligare en uppgift för det centrala samordningskontoret är att delta i unionsnätverket enligt artikel 30.
Den övergripande nationella strategin ska upprättas åtminstone vart fjärde år. Den ska främja ett konsekvent, övergripande och sam- lat tillvägagångssätt för marknadskontroll och för tillämpningen av harmoniserad unionslagstiftning inom medlemsstatens territorium. Vid utarbetande av den nationella strategin ska hänsyn tas till alla sektorer som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning och samt- liga led i leverantörskedjan, inbegripet import och digitala leverans-
390
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
kedjor. Strategin ska även innehålla uppgift om vilka områden som identifieras som prioriterade och vilken tillsynsverksamhet som planeras för att minska den bristande överensstämmelsen på dessa områden.
Det centrala samordningskontorets uppgift vad gäller gränsöver- skridande ömsesidig assistans är att bistå i samarbetet mellan mark- nadskontrollmyndigheter i olika medlemsstater. Förfarandet för ömsesidig assistans ska ske via informations- och kommunikations- systemet ICSMS där det centrala samordningskontoret ska kunna ge stöd utifrån informationen i systemet (artikel 24.7). Kommunika- tionen mellan marknadskontrollmyndigheter i olika medlemsstater kan också komma att gå via det centrala samordningskontoret (arti- kel 24.4).
Utöver ovanstående uppgifter ska det centrala samordningskon- toret delta i det unionsnätverk som inrättas enligt artikel 29. Unions- nätverket ska fungera som en plattform för strukturerad samordning och strukturerat samarbete mellan myndigheterna och kommissionen och göra marknadskontrollen mer enhetlig inom EU. Unionsnät- verket ska sammanträda regelbundet och får inrätta arbetsgrupper för att få bättre samordning och harmonisering mellan medlems- staternas rutiner för marknadskontroll. Unionsnätverkets roll och uppgifter framgår av artikel 31. Enligt artikeln har unionsnätverket 16 huvudsakliga uppgifter att arbeta med. Nätverket ska bland annat medverka till gemensamma prioriteringar för marknadskontroll, organisera gemensamma marknadskontroller och provningsprojekt, organisera utbildningsprogram och utbyten av personal samt främja samarbete mellan marknadskontrollmyndigheter och tullmyndig- heter. Unionsnätverket ska bestå av representanter från kommissio- nen, ordförandena för
8Regeringens beslut den 7 maj 2020, dnr UD2020/06788/HI.
391
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
8.3.3Ett centralt samordningskontor utses
Utredningens bedömning: Swedac ska utgöra Sveriges centrala samordningskontor. Swedac bör som centralt samordningskontor ges i uppdrag att administrera Marknadskontrollrådet och dess sekretariat. Det centrala samordningskontoret ska i samråd med berörda myndigheter ta fram förslag till nationell strategi och bistå Regeringskansliet med underlag i marknadskontrollfrågor. Det bör tydligt framgå vad som åligger övriga marknadskontroll- myndigheter för att Swedac ska kunna fullgöra sitt uppdrag som centralt samordningskontor.
Utredningens förslag: I den föreslagna förordningen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt ska Swedac pekas ut som centralt samordningskontor enligt artikel 10.3 i EU:s marknadskontrollförordning. I samma förordning ska också närmare bestämmelser om hur det centrala samordningskontoret ska utföra sina uppgifter enligt EU:s marknadskontrollförordning.
Det centrala samordningskontoret ska ta över ansvaret för sekretariat och ordförandeskap av Marknadskontrollrådet från Swedac. Utpekade marknadskontrollmyndigheter ska bistå det centrala samordningskontoret med underlag till nationella sam- ordnade ståndpunkter, den nationella strategin och uppföljning av den.
Bestämmelser om Marknadskontrollrådet i förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn ska anpassas och i stället framgå av den föreslagna förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
Swedac utses till centralt samordningskontor
Som framgår av beskrivningen av Swedacs och Marknadskontroll- rådets uppgifter, är det tydligt att Swedac och sekretariatet för Marknadskontrollrådet redan i dag utför uppgifter som till stor del motsvarar de uppgifter som kommer att åligga det centrala samord- ningskontoret. När det gäller uppgiften att representera en samord-
392
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
nad ståndpunkt utför Swedac redan liknande uppgifter genom att i olika frågor, från till exempel departement eller kommissionen, samla in synpunkter från marknadskontrollmyndigheter och för- medla dessa i olika forum. Vidare administrerar Swedac ICSMS och deltar i flera internationella arbetsgrupper för marknadskontroll- frågor. Därtill är det personal på Swedac som utför arbetet med Marknadskontrollrådets årliga handlingsplan.
Utifrån ovanstående är det naturligt att Swedac utses till Sveriges centrala samordningskontor. Det följer också av kommittédirektivet att utgångspunkten för utredningen är att Swedac ska behålla sin samordnande roll för marknadskontroll i Sverige och utses till cen- tralt samordningskontor i den mening som avses i EU:s marknads- kontrollförordning. Utredningen föreslår därför att Swedac utses till Sveriges centrala samordningskontor enligt artikel 10.3 i EU:s mark- nadskontrollförordning.
Uppdraget som centralt samordningskontor innebär inte i sig att Swedac ska besluta om en samordnad ståndpunkt eller en nationell strategi för marknadskontroll i Sverige. Däremot bör det centrala sam- ordningskontoret ges i uppdrag att i samråd med berörda myndig- heter ta fram underlag och förslag till samordnad ståndpunkt och nationell strategi åt Regeringskansliet. Den nationella strategin blir ett medel för regeringen att styra inriktningen på marknadskontroll i Sverige och se till att den når upp till kraven i EU:s marknads- kontrollförordning. För att få genomslag bör den kopplas till beslut om budget och bör därför beslutas av regeringen. Den nationella strategin bör följas upp och resultaten från genomförda insatser kopplade till strategins prioriteringar analyseras. Detta bör vara en upp- gift för det centrala samordningskontoret. Hur underlaget för detta tas fram bör överlåtas åt Swedac att bestämma. Marknadskontroll- rådet bör vara ett lämpligt forum för såväl inhämtande av underlag som samråd. Det ska dock framhållas att inte alla myndigheter som ingår i Marknadskontrollrådet berörs av det centrala samordnings- kontorets uppdrag.
När det gäller uppgiften att utse nationell expert till unionsnät- verket hänvisar utredningen till den ordning som redan finns etable- rad inom Regeringskansliet när det gäller nationella experter. Den nationella experten bör därmed utses av Regeringskansliet i enlighet med 20 § 2 förordningen (1996:1515) med instruktion för Reger- ingskansliet.
393
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
Utökade uppgifter för Swedac
Som framgår ovan kommer Swedacs uppgifter som centralt sam- ordningskontor till viss del att överlappa myndighetens nuvarande uppgifter enligt förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. Att Swedac i stor utsträckning redan utför uppgifter som kommer att åligga det centrala samordningskontoret talar för att det nya uppdraget i praktiken inte kommer innebära några större förändringar för myndigheten. Det ska dock framhållas att det utgör ytterligare ett uppdrag för Swedac och att det kommer att medföra en ökad arbetsbörda för myndigheten.
De uppgifter som främst skiljer sig i förhållande till nuvarande uppgifter, är representationen i unionsnätverket och utarbetande av förslag till nationell strategi. Unionsnätverkets uppgifter enligt för- ordningen är mer omfattande än de som nu hanteras i expertarbets- gruppen
394
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
inom berörda myndigheter. Det bör även ha påverkan på budget- arbetet inom Regeringskansliet och berörda myndigheter.
Det centrala samordningskontoret och Marknadskontrollrådet
Ansvarsområdena för Swedacs uppdrag enligt förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn och upp- draget som centralt samordningskontor skiljer sig åt till viss del. Swedacs uppdrag att samordna marknadskontrollen i Sverige om- fattar all nationell marknadskontroll. Uppdraget som centralt sam- ordningskontor begränsas däremot av tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollförordning. Det innebär att det centrala samord- ningskontoret inte kan ersätta Swedacs arbete med samordning inom ramen för Marknadskontrollrådet eftersom rådet har ett vidare an- svarsområde. I rådet deltar några myndigheter9 som saknar mark- nadskontrollansvar för produkter som omfattas av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. Det ska vidare upp- märksammas att Tullverket berörs direkt av EU:s marknadskontroll- förordning, något som däremot inte gäller för Kommerskollegium.10 Detta får beaktas av Swedac i myndighetens praktiska arbete. Utred- ningen föreslår inte några ändringar avseende Marknadskontroll- rådets sammansättning med hänsyn till att det får anses ligga utanför utredningens uppdrag.
Om det centrala samordningskontoret och Marknadskontroll- rådet har olika ansvarsområden riskerar det att leda till att samord- ningen av svensk marknadskontroll uppfattas som otydlig, både för inblandade myndigheter och för ekonomiska aktörer. För att und- vika det anser utredningen att det centrala samordningskontoret bör ges ett större ansvar för samordning av marknadskontroll än vad som följer av EU:s marknadskontrollförordning. Det bör ankomma på regeringen att precisera det centrala samordningskontorets upp- drag i den föreslagna förordningen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt. Det centrala samordningskontorets
9Myndigheten för press, radio och TV, Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten.
10Kommerskollegium berörs dock av informations- och kommunikationssystemet ICSMS. Kommerskollegium ansvarar enligt förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn för informationsutbyte mellan myndigheter och kommissionen genom ICSMS när det gäller beslut om marknadstillträde för varor (11 och 12 §§).
395
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
obligatoriska uppgifter framgår av EU:s marknadskontrollförord- ning så som de redogjorts för ovan. Regeringen har möjlighet att utöver det tilldela det centrala samordningskontoret de uppgifter som anses lämpliga. Utredningen föreslår att det i uppdraget bör ingå att ansvara för sekretariat och ordförandeskap av Marknads- kontrollrådet, vilket i huvudsak stämmer överens med nuvarande ordning. Det ger en tydligare struktur för den svenska samordningen av marknadskontroll. Den ger också Swedac möjlighet att planera och anpassa sina uppgifter med utgångspunkt i berörd nationell marknadskontroll och inte enbart den som omfattas av EU:s mark- nadskontrollförordning. Det bör ankomma på Swedac att bestämma formerna för sitt arbete inom detta område.
För att det centrala samordningskontoret ska kunna fullgöra sitt uppdrag och bistå Regeringskansliet med underlag för en samordnad ståndpunkt, utarbeta förslag till nationell strategi samt följa upp den, behöver det tydliggöras att det är en skyldighet för de marknads- kontrollmyndigheter som omfattas av EU:s marknadskontrollförord- ning att bidra med information och synpunkter. Denna skyldighet bör framgå i förordning. I syfte att stärka svensk marknadskontroll borde skyldigheten omfatta samtliga marknadskontrollmyndigheter i Marknadskontrollrådet men utredningen har inte tittat närmare på den frågan. Utredningen föreslår därför att det i förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt ska införas en be- stämmelse om att de myndigheter som pekas ut som marknads- kontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontroll- förordning ska bistå det centrala samordningskontoret med under- lag till nationella samordnade ståndpunkter, den nationella strategin och uppföljning av den.
Initialt kan det uppkomma behov av stöd för enskilda marknads- kontrollmyndigheter när det gäller tolkning och tillämpning av EU:s marknadskontrollförordning och övriga författningsändringar på området. Särskilt för myndigheter där marknadskontroll utgör en mindre del av verksamheten eller där ansvaret utökas. Här bör, enligt utredningen, den samlade kompetensen inom Marknadskontroll- rådet och de övriga forum som finns kunna utnyttjas utan att detta behöver regleras särskilt.
396
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
Marknadskontrollrådets uppgifter
När EU:s marknadskontrollförordning börjar tillämpas och det centrala samordningskontoret införs finns det möjlighet för Sverige att fritt reglera Marknadskontrollrådets uppgifter. Rådets uppgifter enligt förordningen om marknadskontroll av varor och annan när- liggande tillsyn utgår från artikel 18 i förordning (EG) nr 765/2008. Den artikeln ersätts till stora delar av nya artiklar i EU:s marknads- kontrollförordning där ansvaret åläggs enskilda marknadskontroll- myndigheter eller det centrala samordningskontoret. Det finns där- för utrymme att ändra Marknadskontrollrådets uppgifter enligt 7 § förordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn.
Marknadskontrollrådets uppgifter i 7 §
Uppgiften i 7 § 6 att främja samarbete med marknadskontroll- myndigheter i andra medlemsstater kan enligt utredningens bedöm- ning utgå eftersom den uppgiften framöver kommer att åligga det centrala samordningskontoret.
Enligt 7 § 7 ska Marknadskontrollrådet årligen utarbeta och ge- nomföra en nationell handlingsplan för marknadskontroll. Den upp- giften skulle kunna utgå eftersom det inte längre finns något unions- rättsligt krav på att sådana nationella handlingsplaner ska tas fram. En handlingsplan fyller dock en viktig funktion för gemensamma marknadskontrollaktiviteter och för att samlat kunna redogöra för svenska marknadskontrollmyndigheters arbete. Om uppgiften tas bort skulle det felaktigt kunna uppfattas som att ambitionsnivån vad gäller gemensamma åtgärder sänks. Utredningen föreslår därför att Marknadskontrollrådet ska ha i uppgift att årligen utarbeta och genom- föra en plan över gemensamma åtgärder för att uppfylla rådets övriga uppgifter.
397
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
Reglering i författning
Eftersom det centrala samordningskontorets uppdrag utgår i från EU:s marknadskontrollförordning är det naturligt att de komplet- teringar som behövs i nationell rätt införs i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning och förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskon- troll i övrigt. Enligt utredningens förslag ska Marknadskontrollrådet knytas till det centrala samordningskontoret i stället för till Swedac. Regleringen av Marknadskontrollrådet bör därför flyttas från för- ordningen om marknadskontroll av varor och annan närliggande till- syn, till den föreslagna förordningen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
8.4Finansiering
Utredningens bedömning: Särskilda medel bör avsättas för de delar av Swedacs verksamhet som rör samordning av marknads- kontroll.
I artikel 10.5 i EU:s marknadskontrollförordning anges att med- lemsstaterna ska säkerställa att deras marknadskontrollmyndigheter och det centrala samordningskontoret har de resurser som krävs, inbegripet tillräckliga ekonomiska och andra resurser, såsom till- räckligt med kvalificerad personal, sakkunskap, förfaranden och andra arrangemang för att ordentligt kunna utföra sina uppgifter.
I EU:s marknadskontrollförordning är utgångspunkten att mark- nadskontroll ska finansieras genom offentliga medel och inte genom avgifter, se skäl (49). Enligt artikel 15 finns möjlighet att komplet- tera den offentliga finansieringen genom att återkräva kostnader från berörda ekonomiska aktörer vid fall av bristande överensstämmelse. Rätten att kräva ersättning för marknadskontroll beskrivs närmare i kapitel 9, avsnitt 9.9.
398
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
Marknadskontrollmyndigheterna
Finansieringen av marknadskontroll ser olika ut bland svenska mark- nadskontrollmyndigheter när det gäller fördelningen mellan statliga anslag och avgiftsuttag. Det ligger utanför utredningens uppdrag att närmare gå in på finansieringen vid respektive myndighet. I de fall marknadskontrollverksamheten är finansierad genom avgifter utöver fall som gäller bristande överensstämmelse behöver dock andra möjlig- heter övervägas. De myndigheter som har bemyndigats att föreskriva om avgifter har då ett ansvar att ändra i sina föreskrifter och säker- ställa att avgifter endast får tas ut då kontrollen leder till konstaterade brister.
Det framstår som viktigt att frågan om marknadskontroll lyfts fram i myndigheternas arbete och att det finns adekvat finansiering som inte bygger på avgifter. Det är också en förutsättning för att Sverige ska leva upp till de krav som ställs i EU:s marknadskontroll- förordning.
Det centrala samordningskontoret
Som konstateras ovan får Swedac genom att utses till centralt sam- ordningskontor ytterligare ett uppdrag. Det är utredningens bedöm- ning att det nya uppdraget i praktiken inte kommer att innebära några större skillnader jämfört med de uppgifter som Swedac redan utför gällande samordningen av svensk marknadskontroll. Som redo- görs för ovan bedömer utredningen att uppdraget kommer att med- föra en större arbetsbörda för myndigheten och innebära behov av ytterligare resurser.
Swedac avsätter i dag medel ur myndighetens budget för arbetet med samordning av marknadskontroll genom Marknadskontroll- rådet och sekretariatet. Några riktade medel för den verksamheten ges inte i myndighetens anslag. Därmed finns en risk för att arbetet med samordning av den nationella marknadskontrollen blir bero- ende av det finansiella läget och generella prioriteringar vid Swedac. För att uppfylla kravet i EU:s marknadskontrollförordning på att säkerställa tillräckliga resurser för det centrala samordningskontoret, anser utredningen att Swedac bör tilldelas ett särskilt anslag för sitt uppdrag som centralt samordningskontor.
399
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
Enligt utredningens förslag ska Swedac genom det centrala sam- ordningskontoret ansvara för Marknadskontrollrådet och dess sek- retariat. Det bör därför övervägas om ett riktat anslag även bör omfatta arbetet med Marknadskontrollrådet, både sekretariatet och de aktiviteter som anordnas genom rådet. I dagsläget bekostas akti- viteter i Marknadskontrollrådet av de myndigheter som är medlem- mar i rådet men någon skyldighet för myndigheterna att bidra finns inte. Utredningen uppfattar att EU:s marknadskontrollförordning innebär en ökad ambition vad gäller marknadskontroll inom EU. För detta krävs ytterligare resurser för exempelvis utbildningsinsat- ser, information och annat som kan ge ökad effektivitet för mark- nadskontrollmyndigheterna men även ökad kunskap hos relevanta aktörer och inte minst konsumenter. Genom att centralisera finans- ieringen och rikta anslaget till Swedacs samordnande verksamhet, skapas förutsättningar för en effektivare och mer handlingskraftig marknadskontroll. Att kostnader för Swedacs samordnande arbete inte belastar myndighetens övriga verksamhet skulle bidra till en tyd- ligare gräns mellan Swedacs roller som marknadskontrollmyndighet och samordnare. Det skulle samtidigt bidra till att Sverige kan upp- fylla förordningens krav på tillräckliga resurser för det centrala sam- ordningskontoret.
När det gäller vilka närmare ekonomiska konsekvenser EU:s mark- nadskontrollförordning kan få för Swedac och övriga marknads- kontrollmyndigheter återkommer utredningen till dessa i kapitel 14.
8.5Sekretess och tystnadsplikt
8.5.1Konfidentialitet i EU:s marknadskontrollförordning
Av artikel 17 i EU:s marknadskontrollförordning framgår att mark- nadskontrollmyndigheterna ska utföra sin verksamhet med en hög grad av öppenhet och ska för allmänheten göra all information till- gänglig som de anser vara relevant för att skydda slutanvändarnas intressen. Marknadskontrollmyndigheterna ska samtidigt respektera principen om konfidentialitet samt om yrkes- och affärshemligheter och ska skydda personuppgifter i enlighet med unionsrätten och nationell rätt. Enligt artikeln ska det finnas möjlighet för marknads- kontrollmyndigheterna att hemlighålla vissa uppgifter som de får till- gång till i sin verksamhet. Samtidigt ska det finnas utrymme att väga
400
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
allmänhetens intresse av information mot de ekonomiska aktörernas intresse av konfidentialitet.
EU:s marknadskontrollförordning innehåller även flera bestäm- melser som förutsätter informationsutbyte mellan myndigheter. Enligt artikel 10.6 ska varje medlemsstat som har mer än en mark- nadskontrollmyndighet säkerställa att det inrättas lämpliga kommu- nikations- och samordningsmekanismer för att myndigheterna ska kunna bedriva ett nära samarbete och fullgöra sina uppgifter på ett effektivt sätt. Enligt artikel 22 ska samarbetet och informations- utbytet även gälla gentemot marknadskontrollmyndigheter i andra medlemsstater, kommissionen och EU:s berörda byråer. Med stöd av bestämmelserna om ömsesidig assistans kan en utländsk myn- dighet komma att rikta en begäran mot en svensk marknadskontroll- myndighet om att få tillgång till uppgifter och vice versa. I skälen
(46)till förordningen anges att utbyte av information mellan mark- nadskontrollmyndigheter bör hanteras i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning, i syfte att säkerställa att utredningarna inte äventyras och de ekonomiska aktörernas rykte inte skadas.
Bestämmelserna om informationsutbyte förutsätter att svenska marknadskontrollmyndigheter kan lämna efterfrågade eller annars nödvändiga uppgifter till andra myndigheter utan hinder av sekre- tess. Det gäller både nationellt och inom EU. Vidare är det nödvän- digt att känsliga uppgifter som en svensk marknadskontrollmyndig- het tar emot från en annan myndighet blir sekretessbelagda hos den mottagande myndigheten.
8.5.2Sekretessbestämmelser för vissa uppgifter inom marknadskontrollverksamhet
Utredningens bedömning: Det finns sekretessbestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen som omfattar uppgifter om enskildas affärs- och driftsförhållanden i marknadskontrollverk- samhet. Omfattningen av sekretesskyddet varierar mellan olika myndigheter och bestämmelserna bör kompletteras med en be- stämmelse i offentlighets- och sekretessförordningen som gäller all marknadskontrollverksamhet enligt den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning.
401
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
Utredningens förslag: Det ska införas en bestämmelse i bilagan till offentlighets- och sekretessförordningen som medför att sekretess enligt 9 § offentlighets- och sekretessförordningen gäller verksamhet som består i marknadskontroll enligt lagen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Bestämmelsen ersätter punkterna 120, 148, 151 och 152 i bilagan som därmed upphävs.
Relevanta sekretessbestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen
Utgångspunkten i svensk lagstiftning är att alla allmänna handlingar är offentliga och att var och en har rätt att ta del av dem. Den rätten får begränsas med hänsyn till vissa särskilt angivna intressen (2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen). Begränsning får dock endast ske genom noga angivande i lag. För det allmännas verksamhet finns sådana begränsningar i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen innebär ett för- bud att röja eller utnyttja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av allmän handling eller på något annat sätt. Sekretessen innebär alltså såväl handlingssekretess som tystnads- plikt. Till den del sekretessbestämmelserna innebär tystnadsplikt medför de en begränsning av yttrandefriheten enligt regeringsfor- men. Förbudet mot att röja eller utnyttja en uppgift gäller för myn- digheter och personer som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning, uppdrag, tjänsteplikt eller liknande grund (2 kap. 1 §). Sekretessen gäller gentemot både enskilda och andra myndigheter, även utländska (8 kap.
Sekretess kan gälla till skydd för allmänna intressen eller för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. I 30 kap. offent- lighets- och sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess till skydd för enskild i verksamhet som avser tillsyn med mera i fråga om näringslivet. Kapitlet innehåller både sekretessbestämmelser som tar sikte på särskilda sektorer och generella bestämmelser. Sekretess gäller, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i bland annat utred- ning, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt
402
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
för uppgift om bland annat en enskilds affärs- eller driftsförhåll- anden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs (23 §). En liknande sekre- tessbestämmelse finns även för kommunala myndigheter (27 §). Be- stämmelserna ger inte i sig själva upphov till någon sekretess utan förutsätter att regeringen föreskriver om sekretess. Sådana föreskrif- ter finns i 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641). I bilaga till den förordningen anges närmare detaljer angående sekre- tessen i viss specificerad verksamhet. Omfattningen av sekretessen ser olika ut hos olika myndigheter och i förhållande till olika författ- ningar.
Enligt 30 kap. 24 § offentlighets- och sekretesslagen gäller sekre- tess hos en statlig myndighet i verksamhet som avses i 23 § för en sådan uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhåll- anden som myndigheten förfogar över på grund av ett internationellt avtal. I begreppet avtal ingår exempelvis förordningar och direktiv som utfärdats av EU:s institutioner. Bestämmelsen ger ett starkt sekretesskydd för de angivna uppgifterna eftersom det inte finns något krav på att den enskilde ska lida skada om uppgifterna lämnas ut, det råder så kallad absolut sekretess. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att avtalet eller rättsakten innehåller en klausul om att uppgifterna inte får lämnas vidare i det aktuella fallet. Arti- kel 17 i EU:s marknadskontrollförordning om konfidentialitet får anses utgöra en sådan sekretessklausul. Sekretess gäller alltså för uppgifter om exempelvis ekonomiska aktörers affärs- och driftsför- hållanden som statliga myndigheter i sin marknadskontrollverksam- het förfogar över på grund av EU:s marknadskontrollförordning och som inte får lämnas ut enligt förordningen.
Offentlighets- och sekretesslagens uppbyggnad innebär att en myndighet kan få beakta flera olika sekretessbestämmelser i ett och samma ärende. Av förarbetena till lagen framgår att vid konkurrens mellan flera olika tillämpliga sekretessbestämmelser är det den be- stämmelse som ger det starkaste skyddet för uppgiften som får fälla utslaget (prop. 2008/09:150 Offentlighets- och sekretesslag, s. 286, jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 70). Regeringsrätten, nu Högsta förvalt- ningsdomstolen, tillämpade principen i rättsfallet RÅ 2007 ref. 45. Domstolen uttalade där att när en uppgift omfattas av både 30 kap. 23 och 24 §§ så har den senare paragrafen företräde eftersom den ger ett starkare sekretesskydd.
403
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
När en myndighet överlämnar en uppgift som omfattas av sekre- tess följer inte sekretesskyddet automatiskt med till en mottagande myndighet. Sekretess gäller för uppgiften hos den mottagande myn- digheten endast om det följer av en primär sekretessbestämmelse som är tillämplig hos den mottagande myndigheten eller av en be- stämmelse om överföring av sekretess (7 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen). De bestämmelser om överföring av sekretess som finns i 11 kap. är inte tillämpliga vid marknadskontrollverksamhet.
Behov av kompletterande sekretessbestämmelser
För att uppfylla kraven på konfidentialitet i EU:s marknadskontroll- förordning behöver information om enskildas affärs- eller driftsför- hållanden omfattas av sekretess hos samtliga marknadskontrollmyn- digheter. Som framgår ovan måste sådana begränsningar i offentlig- hetsprincipen framgå i offentlighets- och sekretesslagen eller, om det anses lämpligare i ett visst fall, i en lag till vilken offentlighets- och sekretesslagen hänvisar. Utgångspunkten är således att det av offent- lighets- och sekretesslagen ska framgå alla fall då allmänna hand- lingar är hemliga. De krav på sekretess som ställs i unionsrättsakter kan i huvudsak tillgodoses genom en tillämpning av offentlighets- och sekretesslagen. Om sekretessbehovet täcks av befintliga sekretess- bestämmelser ska dessa som utgångspunkt användas och några nya bestämmelser inte införas.
Enligt nuvarande reglering omfattas sådana uppgifter som en statlig myndighet får i sin marknadskontrollverksamhet från andra myndigheter på grund av EU:s marknadskontrollförordning, eller som myndigheten själv samlar in med stöd av förordningen, av absolut sekretess (30 kap. 24 §). I andra fall kan 23 § samma kapitel tillämpas och sekretess gäller då enligt 9 § offentlighets- och sekretessförord- ningen jämte bilaga till förordningen. Skyddet enligt bilagan varierar mellan olika myndigheter och beroende på vilken svensk författning som tillämpas. För att tillförsäkra ett fullgott och enhetligt sekretess- skydd bör bilagan kompletteras med en bestämmelse som rör all marknadskontrollverksamhet enligt den föreslagna lagen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Allmänhetens intresse av att få ta del av marknadskontrollmyndig- heternas beslut är dock så starkt att besluten bör undantas från sekre-
404
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
tesskyddet. Vidare bör uppgifter om förhållanden som rör männi- skors hälsa och säkerhet, miljön eller redligheten i handeln lämnas ut om intresset av allmän kännedom har sådan vikt att de bör lämnas ut. Den föreslagna kompletteringen av bilagan kan ersätta de punk- ter som avser marknadskontrollverksamhet inom specifika sektorer.11
Eftersom bestämmelserna om överföring av sekretess i 11 kap. offentlighets- och sekretesslagen inte är tillämpliga vid marknads- kontrollverksamhet, måste det finnas en primär sekretessbestämmelse för att sekretess ska gälla hos en marknadskontrollmyndighet som tar emot sekretessbelagda uppgifter. En sådan finns redan eftersom uppgifter som överlämnas enligt bestämmelser i EU:s marknads- kontrollförordning omfattas av sekretess enligt 30 kap. 24 § när den mottagande myndigheten förfogar över uppgiften på grund av EU- förordningen. I övriga fall gäller sekretess enligt den föreslagna kom- pletterande bestämmelsen i 9 § offentlighets- och sekretessförord- ningen jämte bilaga. En sådan bestämmelse säkerställer att känsliga uppgifter även efter överlämnande skyddas av sekretess i tillräcklig utsträckning. Det finns därför inte behov av några nya bestämmelser om överföring av sekretess.
8.5.3Sekretessbrytande bestämmelser
Utredningens bedömning: Det behövs inte några nya bestäm- melser för att en svensk myndighet ska kunna lämna begärd in- formation till en utländsk marknadskontrollmyndighet i ett ärende om ömsesidig assistans. För att svenska marknadskontrollmyn- digheter ska kunna lämna uppgifter till varandra utan hinder av sekretess behöver dock en bestämmelse om uppgiftsskyldighet införas.
11Se punkten 120 marknadskontroll enligt lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar, punkten 148 om marknadskontroll enligt lagen (2016:768) om marin utrustning, punkten 151 om marknadskontroll hos Arbetsmiljöverket enligt Europaparlamentet och rådets förordning (EU) nr 016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG, lagen (2018:125) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och förordningen (2018:127) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. samt punkten 152 om marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG, lagen (2018:1178) med kompletterande bestämmelser till EU:s för- ordning om gasanordningar och förordningen (2018:1179) med kompletterande bestämmel- ser till EU:s förordning om gasanordningar.
405
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
Utredningens förslag: En bestämmelse om att en marknads- kontrollmyndighet till en annan marknadskontrollmyndighet ska lämna de uppgifter som behövs för att den ska kunna utföra sin marknadskontroll ska införas i förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt be- stämmelser om marknadskontroll i övrigt.
Sekretessbrytande bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen
Som anges ovan gäller sekretess enligt offentlighets- och sekretess- lagen och offentlighets- och sekretessförordningen som huvudregel i förhållande till andra myndigheter. 10 kap. offentlighets- och sekre- tesslagen innehåller dock flera sekretessbrytande bestämmelser. Om inte annat anges kan de sekretessbrytande bestämmelserna även tillämpas när det råder så kallad absolut sekretess, det vill säga när det inte uppställs krav på skada för att en uppgift ska omfattas av sekretess. Först och främst finns inget hinder mot att överlämna uppgifter eller handlingar vid samtycke från den enskilde (1 §). Sekre- tess hindrar inte heller att en enskild eller en myndighet som har rätt till insyn i handläggningen hos en domstol eller annan myndighet på grund av sin partsställning i ett mål eller ärende, tar del av en hand- ling eller annat material i målet eller ärendet (3 §). Vidare anges i den så kallade generalklausulen i 27 § att uppgifter kan lämnas mellan myndigheter om det är uppenbart att intresset av att uppgiften läm- nas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det inte är något villkor att en uttrycklig begäran från annan myndighet föreligger för att sekretessen ska brytas. En myndighet kan med stöd av bestämmel- sen på eget initiativ lämna sekretessbelagda uppgifter till en annan myndighet (se prop. 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m.m., Del A s. 327).
Ytterligare en sekretessbrytande bestämmelse finns i 10 kap. 28 §. Enligt bestämmelsen hindrar sekretess inte att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av annan lag än offentlighets- och sekretesslagen eller av förordning. Med lag lik- ställs i dessa sammanhang
406
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
slag, gälla viss myndighets rätt att få del av uppgifter i allmänhet eller avse skyldighet för viss myndighet att lämna andra myndigheter information. En bestämmelse som mera generellt föreskriver sam- arbete eller samverkan mellan myndigheter är däremot inte av det slag att den kan anses ålägga en uppgiftsskyldighet i den mening som avses i paragrafen.
Den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 28 § är inte tillämp- lig i förhållande till en utländsk myndighet. I ett sådant fall tillämpas i stället 8 kap. 3 §. Enligt den bestämmelsen får uppgift lämnas om det sker med stöd i särskild lag eller förordning. I begreppet inklu- deras även
Behov av kompletterande sekretessbrytande bestämmelser
Bestämmelserna om informationsutbyte i EU:s marknadskontroll- förordning ställer krav på att en svensk marknadskontrollmyndighet ska kunna lämna relevant information till andra myndigheter utan hinder av sekretess. Detta kan också underlätta för de ekonomiska aktörerna som kan undgå att behöva lämna in samma uppgifter till flera olika myndigheter. Som anges ovan är utgångspunkten att regler- ing av sekretess ska ske genom offentlighets- och sekretesslagen och att sådana bestämmelser bara förs in i annan lagstiftning om det kan anses lämpligare. Det bör därför först övervägas om behovet av informationsutbyte utan hinder av sekretess tillgodoses genom de sekretessbrytande bestämmelser som finns i offentlighets- och sekre- tesslagen.
I förhållande till utländska myndigheter innebär bestämmelsen i
8kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen en möjlighet för en mark- nadskontrollmyndighet att lämna ut handlingar och uppgifter med stöd av
Eftersom marknadskontrollansvaret i Sverige är uppdelat på många myndigheter och deras ansvarsområden i vissa fall är över- lappande, måste de ges möjlighet att samarbeta på ett fullgott sätt.
407
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
Det kan till exempel handla om att det, sedan ett marknadskontroll- ärende påbörjats hos en myndighet, visar sig att produkten tillhör en annan myndighets marknadskontrollansvar. Det kan också inträffa att en myndighet får in uppgifter som visar sig vara av stor betydelse för en annan marknadskontrollmyndighets verksamhet. Under för- utsättning att sådana uppgifter inte omfattas av sekretess får myn- digheterna på begäran lämna handlingar och uppgifter sinsemellan (6 kap. 5 §). När en sekretessbestämmelse är tillämplig ger general- klausulen visst utrymme för överlämnande av sekretessbelagda upp- gifter mellan marknadskontrollmyndigheter (10 kap. 27 §). Bestäm- melsen fordrar dock en tämligen noggrann prövning innan utlämnande sker och ska inte tillämpas i tveksamma fall. Enligt utredningens bedömning är generalklausulen inte tillräcklig för att en marknads- kontrollmyndighet ska kunna lämna den information som krävs till en annan myndighet för ett effektivt samarbete.
Det finns därför behov av att införa en sekretessbrytande bestäm- melse i offentlighets- och sekretesslagen eller i lag eller förordning som offentlighets- och sekretesslagen hänvisar till (8 kap. 1 §). Någon hänvisning till den lag eller förordning som innehåller en sekretessbrytande bestämmelse behöver dock inte tas in i offentlig- hets- och sekretesslagen, om bestämmelsen i fråga utformas som en uppgiftsskyldighet (10 kap. 28 §). Sådan uppgiftsskyldighet kan följa redan av en
12Liknande bestämmelser finns redan i viss sektorslagstiftning, jfr exempelvis 4 och 5 §§ för- ordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsut- rustning som gäller uppgiftsskyldighet mellan Arbetsmiljöverket och Konsumentverket, samt
8§ förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar
408
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
För att täcka in alla situationer då en marknadskontrollmyndig- het kan ha anledning att lämna information till en annan myndighet bör bestämmelsen ges en generell utformning. Den bör täcka in både situationer då en mottagande marknadskontrollmyndighet begär viss information och då en marknadskontrollmyndighet på eget initiativ lämnar över uppgifter.
När uppgifter överlämnas gäller, enligt utredningens förslag ovan, sekretess hos den mottagande myndigheten enligt 9 § offentlighets- och sekretessförordningen.
8.5.4Tystnadsplikt
Utredningens bedömning: I berörd sektorslagstiftning saknas i vissa fall bestämmelser om tystnadsplikt. Det bör därför införas en sådan bestämmelse för aktörer utanför den offentliga sektorn som utför marknadskontroll. För att förenkla och få en mer en- hetlig reglering bör en gemensam bestämmelse om tystnadsplikt införas.
Utredningens förslag: Det ska införas en bestämmelse om tyst- nadsplikt i den föreslagna lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning med innebörden att den som utför marknadskontroll inte obehörigen får röja eller utnyttja det som den har fått kännedom om under det att upp- gifterna utfördes.
I det allmännas verksamhet ska i stället offentlighets- och sekretesslagen tillämpas.
Det ska även införas en bestämmelse som upplyser om att den som bryter mot tystnadsplikten kan dömas för brott mot tystnads- plikten enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
Sekretessbestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen innebär att det gäller tystnadsplikt för personer som fått kännedom om sekretesskyddade uppgifter genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande
som gäller uppgiftsskyldighet mellan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Elsäker- hetsverket och Livsmedelsverket.
409
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
grund (2 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen). Detta omfattar i många fall även konsulter eller andra organ utanför den offentliga sektorn som marknadskontrollmyndigheterna anlitar för att utföra vissa kontroller eller andra uppgifter inom marknadskontrollverk- samheten. Vid marknadskontroll uppstår dock inte sällan situationer när uppgifter som kommer fram behöver hanteras av en vidare krets av personer än de som omfattas av denna reglering. För att uppfylla kraven på konfidentialitet i EU:s marknadskontrollförordning i dessa fall krävs därför en särskild bestämmelse om tystnadsplikt.
Av sektorsöversynen i kapitel 6 framgår att det i ungefär hälften av den berörda sektorslagstiftningen finns sådana särskilda bestäm- melser om tystnadsplikt.13 För den sektorslagstiftning som saknar bestämmelser om tystnadsplikt finns däremot ett behov av komplet- tering. Det bör därför införas en bestämmelse om tystnadsplikt för de privata aktörer (konsulter) och andra organ utanför den offentliga verksamheten som utför uppgifter åt marknadskontrollmyndigheter eller på deras uppdrag utför marknadskontrollverksamhet. I nuvar- ande sektorslagstiftning skiljer sig bestämmelserna åt i sin utform- ning. Det saknas enligt utredningens mening skäl för detta och det bör i stället införas en gemensam bestämmelse i lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Be- stämmelsen bör formuleras så att det anges att den som tagit befatt- ning med ett ärende som gäller marknadskontroll inte obehörigen får röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om vid utförandet av sina uppgifter.
I berörd sektorslagstiftning finns flera bestämmelser om tyst- nadsplikt där obehörighetsrekvisitet används. Den praxis som finns rörande dessa bestämmelser bör i fråga om rekvisitets innebörd alltjämt kunna tjäna som ledning även vid tolkningen och tillämp- ningen av den nu föreslagna bestämmelsen.
Det ska i sammanhanget nämnas att brott mot tystnadsplikt är förenat med straffansvar i 20 kap. 3 § brottsbalken. Straffansvaret gäller var och en som har skyldighet att hemlighålla en uppgift enligt lag eller annan författning, förutsatt att straffansvaret inte har regle- rats särskilt. Utredningens förslag innebär därmed att fler uppgifter kommer att omfattas av straffsanktionerade regler. Det bör i lagen
13Se exempelvis 8 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om person- lig skyddsutrustning, 11 kap. 65 § plan- och bygglagen (2010:900) och 26 kap. 27 § miljö- balken.
410
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning införas en upplysning om att den som bryter mot tystnads- plikten kan dömas för brott.
8.5.5Behandling av personuppgifter
Utredningens bedömning: I EU:s dataskyddsförordning finns rättslig grund för marknadskontrollmyndigheternas person- uppgiftsbehandling inom ramen för deras marknadskontrollverk- samhet. Utredningen förutsätter att myndigheterna ser över sina respektive regleringar avseende behandling av personuppgifter för att säkerställa att de täcker in sådan personuppgiftsbehandling som kan komma att aktualiseras med anledning av EU:s mark- nadskontrollförordning och den föreslagna lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
EU:s dataskyddsförordning
För att myndigheter ska kunna utbyta information med varandra krävs både att informationen inte är sekretessbelagd eller att sekre- tessen kan brytas, och att bestämmelser om behandling av person- uppgifter hos myndigheterna ger stöd för att uppgifterna får behandlas. Dataskyddsregleringen innebär vissa begränsningar av informations- utbyte i de fall personuppgifter berörs. I skäl (47) till EU:s mark- nadskontrollförordning anges att all behandling av personuppgifter enligt förordningen omfattas av förordning (EU) 2016/67914 (EU:s dataskyddsförordning). I artikel 17 i EU:s marknadskontrollförord- ning ställs också krav på att marknadskontrollmyndigheterna ska skydda personuppgifter i enlighet med unionsrätten och nationell rätt.
EU:s dataskyddsförordning utgör grunden för generell person- uppgiftsbehandling inom EU. I svensk rätt kompletteras förord- ningen av lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning samt i sektorspecifika registerförfatt- ningar som i stor utsträckning reglerar svenska myndigheters person- uppgiftsbehandling.
14Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).
411
Organisation och samordning av marknadskontroll |
SOU 2020:49 |
EU:s dataskyddsförordning gäller i princip för all automatiserad behandling, samt i vissa fall manuell behandling, av personuppgifter. Personuppgifter är varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person. Typiska personuppgifter är personnum- mer, namn och adress. Ett bolagsnummer är ofta inte en personupp- gift men kan vara det om det handlar om ett enmansföretag. Person- uppgiftsbehandling innefattar alla former av åtgärder med person- uppgifter, exempelvis insamling, användning, utlämnande, spridning eller förstöring. Förordningen hindrar dock inte myndigheter att lämna ut allmänna handlingar enligt offentlighetsprincipen. En myn- dighet är inte skyldig att lämna ut allmänna handlingar på elektronisk väg men om det sker gäller dataskyddsförordningen för sådant ut- lämnande.
Den som behandlar personuppgifter är antingen personuppgifts- ansvarig eller personuppgiftsbiträde. Personuppgiftsansvarig är den som bestämmer för vilka ändamål uppgifterna ska behandlas och hur behandlingen ska gå till. Personuppgiftsbiträde är den som behandlar personuppgifter för den personuppgiftsansvariges räkning. När upp- gifter behandlas av ett personuppgiftsbiträde ska hanteringen regleras genom avtal (artikel 28.3 i EU:s dataskyddsförordning).
För att en myndighets behandling av personuppgifter ska vara laglig måste det finnas en rättslig grund för behandlingen. Person- uppgifter får endast behandlas om minst ett av det villkor som anges i artikel 6.1
15Prop. 2017/18:105 Ny dataskyddslag, s. 56 f.
412
SOU 2020:49 |
Organisation och samordning av marknadskontroll |
Personuppgifter i marknadskontrollverksamhet
Marknadskontrollmyndigheter kan komma att behandla personupp- gifter, till exempel organisationsnummer för enskild näringsverksam- het eller namn på fysiska företrädare, inom ramen för sin marknads- kontrollverksamhet. EU:s dataskyddsförordning ställer då krav på att myndigheten har rättslig grund för behandling av uppgifterna. Genom utpekandet som marknadskontrollmyndighet i den föreslagna för- ordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt, ges marknadskontrollmyndigheterna i uppdrag att utföra uppgifter som är av allmänt intresse. Det innebär att den rättsliga grunden i artikel 6.1 e) i EU:s dataskyddsförordning för behandling av person- uppgifter kommer att vara tillämplig.
Som redogörs för i avsnitt 8.5.4 hanteras uppgifter som samlas in i marknadskontrollverksamhet ibland av andra än marknadskontroll- myndigheterna själva, till exempel konsulter. Om det ingår behand- ling av personuppgifter i hanteringen är bestämmelserna om person- uppgiftsbiträden tillämpliga och personuppgiftsbiträdesavtal ska upp- rättas.
Enligt vad utredningen har kunnat eftersöka, har marknadskontroll- myndigheterna inte någon särskild lagreglering avseende personupp- giftsbehandling. Myndigheternas hantering av personuppgifter sker med stöd av EU:s dataskyddsförordning. Utredningen bedömer att det finns stöd för den behandling av personuppgifter som utred- ningens förslag kan medföra i det generella dataskyddsregelverket. Utredningens förslag med mer långtgående befogenheter kan dock leda till att personuppgifter kommer att hanteras i större utsträck- ning. Utredningen förutsätter därför att marknadskontrollmyndig- heterna ser över sin hantering av personuppgifter för att säkerställa att den täcker in den personuppgiftsbehandling som kan aktualiseras med anledning av EU:s marknadskontrollförordning och den före- slagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
413
9 Befogenheter
9.1Inledning
Som framgår av kapitel 7 medför EU:s marknadskontrollförordning en skyldighet för Sverige att anta nationella bestämmelser när det gäller marknadskontrollmyndigheternas befogenheter vid marknads- kontroll.
I artikel 14.1 i EU:s marknadskontrollförordning anges att med- lemsstaterna ska tilldela sina marknadskontrollmyndigheter de befog- enheter för marknadskontroll, utredning och tillsyn1 som behövs för att tillämpa förordningen och för tillämpningen av harmoniserad unionslagstiftning. Artikel 14.4 räknar upp de befogenheter som med- lemsstaterna åtminstone ska tilldela sina marknadskontrollmyndig- heter. I denna del behövs kompletterande svenska bestämmelser för att reglera de närmare materiella förutsättningarna för marknads- kontrollmyndigheternas befogenheter vid marknadskontroll.
Utredningen har i uppdrag att föreslå vilka befogenheter marknads- kontrollmyndigheter ska ha och ta ställning till hur dessa ska tilldelas och utövas.
9.2Reglering av befogenheter
Utredningens bedömning: En tydlig reglering av marknads- kontrollmyndigheternas befogenheter bör eftersträvas. För att undvika risken för tolkning eller omformulering av minimibefog- enheterna i EU:s marknadskontrollförordning bör dessa befog- enheter anges genom hänvisning till EU:s marknadskontroll- förordning i stället för att uttryckligen anges i den svenska lagen.
1Jfr fördragstexten på engelska där ordet ”enforcement” används.
415
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
Att marknadskontrollmyndigheterna ska utöva sina befogen- heter med beaktande av proportionalitetsprincipen följer såväl av artikel 14.2 i EU:s marknadskontrollförordning som av 5 § för- valtningslagen och det behöver därför inte anges särskilt i den föreslagna kompletterande lagen.
Det saknas skäl att ändra nu gällande ordning där marknads- kontrollmyndigheterna får utöva sina befogenheter efter eget be- slut inom ramen för sin egen myndighetsutövning.
Utgångspunkter för tilldelning av befogenheter
I de inledande styckena av artikel 14 i EU:s marknadskontrollförord- ning läggs grunden för omfattningen av marknadskontrollmyndig- heternas tilldelade befogenheter. Myndigheterna ska ges de befogen- heter som behövs för att tillämpa förordningen och den harmoniserade unionslagstiftningen i bilaga I. Eftersom de 70 unionsrättsakter som ingår i bilaga I täcker ett stort spann av produkter och produktegen- skaper, skiljer sig behovet av marknadskontrollåtgärder naturligen åt.
När medlemsstaterna tilldelar marknadskontrollmyndigheterna befogenheter ska de beakta bland annat nationella principer om yttrandefrihet och mediers frihet och mångfald samt rättssäkerhets- garantier och EU:s bestämmelser om dataskydd. I skäl (68) till för- ordningen anges att den ska tolkas och tillämpas i enlighet med de rättigheter och principer som följer av EU:s rättighetsstadga och mediernas frihet och mångfald lyfts fram särskilt. Frågor om yttrande- frihet och inskränkningar i densamma får särskild relevans i förhåll- ande till befogenheten att begränsa innehållet på onlinegränssnitt, vilken utredningen återkommer till i avsnitt 9.7.
I artikel 14.4 i) framgår att marknadskontrollmyndigheterna ska tilldelas befogenhet att fastställa påföljder. Den artikeln behandlas i kapitel 10 där utredningen redovisar sina överväganden avseende marknadskontrollmyndigheternas sanktionsmöjligheter vid överträd- elser av EU:s marknadskontrollförordning och harmoniserad pro- duktlagstiftning.
416
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
Tydligt lagstöd för samtliga befogenheter
Marknadskontrollmyndigheternas åtgärder vid marknadskontroll utgör myndighetsutövning och kräver enligt legalitetsprincipen stöd i lag. Principen kommer bland annat till uttryck i 5 § förvaltnings- lagen (2017:900). Bestämmelsen innebär att det måste finnas någon form av förankring i en norm för all maktutövning från myndig- heternas sida. Legalitetsprincipen ska tillämpas parallellt med det förutsägbarhetskrav som följer av den unionsrättsliga rättssäkerhets- principen. Den principen syftar till att säkerställa en tillräcklig grad av rättslig förutsebarhet i situationer som omfattas av unionsrätten. Principen innebär bland annat att en rättslig reglering ska vara klar och precis samt att tillämpningen av densamma ska vara förutsebar. Det gäller i synnerhet om regleringen kan få negativa konsekvenser för enskilda och företag.2
Ovan nämnda principer ställer krav dels på att det ska finnas författningsstöd för myndigheternas befogenheter, dels att bestäm- melserna ska vara tillräckligt tydliga för att det inte ska finnas några oklarheter för de enskilda som berörs om vad de innebär.
Det finns exempel på situationer då en myndighets beslut upp- hävts av domstol med hänvisning till att det nödvändiga författ- ningsstödet för åtgärden saknats. Ett exempel är rättsfallet HFD 2018 ref. 71 där Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde ett beslut av Konkurrensverket eftersom domstolen fann att myndigheten hade agerat utanför sin kompetens. I det överklagade beslutet hade Kon- kurrensverket förbjudit ett antal kommuner att köpa vissa tjänster. Domstolen konstaterade att det inte fanns någon rättslig grund för Konkurrensverket att tvinga en upphandlande myndighet att vidta eller underlåta en viss åtgärd efter en konstaterad regelöverträdelse. Domstolen uttalade att Konkurrensverket, till följd av att det sak- nades rättslig grund, saknade befogenhet för åtgärden och beslutet undanröjdes.3 Det är därför viktigt att utforma befogenheterna för en marknadskontrollmyndighet på ett tydligt och förutsebart sätt.
Så som marknadskontrollen är organiserad i Sverige i dag är det ett stort antal myndigheter som utövar marknadskontroll. Det med- för en risk för att marknadskontrollmyndigheternas befogenheter
2Se exempelvis
3Jfr även rättsfallet HFD 2018 ref. 65.
417
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
tolkas och tillämpas på olika sätt av dessa myndigheter. Med hänsyn även till denna utgångspunkt anser utredningen att det är särskilt viktigt att marknadskontrollmyndigheternas befogenheter regleras tydligt. Ett sätt att åstadkomma detta är att i en sektorsövergripande lag uttryckligen ange vad samtliga marknadskontrollmyndigheter har befogenhet att göra. Det ska dock ställas mot förbudet för den svenska lagstiftaren att omformulera eller tolka
Tillräckliga befogenheter
EU:s marknadskontrollförordning anger miniminivån för de befogen- heter medlemsstaterna ska tilldela sina marknadskontrollmyndig- heter. Utredningen anser att dessa i huvudsak är väl övervägda och i de allra flesta fall tillräckliga. I några fall anser utredningen att det finns skäl att överväga att ge de svenska marknadskontrollmyndig- heterna befogenheter som går utöver miniminivån. Det gäller bland annat i vilka utrymmen inspektioner på plats ska få ske. Minimi- befogenheterna i artikel 14.4 omfattar ekonomiska aktörer enligt definitionen i artikel 3.13. Endast befogenheten att kräva begräns- ning av åtkomsten till onlinegränssnitt, artikel 14.4 k) ii), kan utövas mot tredje part. Flera marknadskontrollmyndigheter har för utred- ningen påtalat behovet av att kunna utöva befogenheter mot andra än ekonomiska aktörer för att kunna utföra effektiva kontroller av produkter på marknaden. Utredningen återkommer till dessa frågor i samband med överväganden om respektive befogenhet. Utredningen kan inte utesluta att det kan finnas eller uppstå behov av andra mer långtgående befogenheter än de som utredningen har identifierat. Det bör därför lämnas utrymme för att beakta detta i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
418
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
Proportionalitetsprincipen
Av artikel 14.2 i EU:s marknadskontrollförordning följer att mark- nadskontrollmyndigheterna ska utöva samtliga befogenheter med beaktande av proportionalitetsprincipen. Av skäl (42) framgår att marknadskontrollmyndigheternas utövande av sina befogenheter ska stå i proportion till och vara lämpligt i förhållande till arten av över- trädelse och dess övergripande faktiska och potentiella skada. Vidare anges i 5 § förvaltningslagen att en myndighet inte får vidta åtgärder som är mer långtgående än vad som behövs och endast om det avsedda resultatet med åtgärderna står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot. Mot bakgrund av dessa bestämmelser saknas det anledning att ut- tryckligen ange att proportionalitetsprincipen ska beaktas i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning.
Befogenheter får utövas inom ramen för den egna myndighetsutövningen
I artikel 14.3 i EU:s marknadskontrollförordning anges att medlems- staterna får föreskriva att marknadskontrollmyndigheterna ska ut- öva sina befogenheter antingen själva inom ramen för sin egen myn- dighetsutövning, med hjälp av andra myndigheter eller efter ansökan till behöriga domstolar.
I enlighet med berörd sektorslagstiftning utövar marknadskontroll- myndigheterna i dag sina befogenheter vid marknadskontroll efter egna beslut inom ramen för den egna myndighetsutövningen. Denna ordning möjliggör snabba ingripanden och effektiva kontrollåtgärder. En ordning där marknadskontrollmyndigheterna i stället först ska vända sig till domstol för prövning av en viss åtgärd, skulle kunna medföra fördelen av mer enhetlig rättspraxis kring tolkning och tillämpning av befogenheterna. I förhållande till vissa mer långt- gående befogenheter, till exempel oanmälda inspektioner, skulle ett beslut från domstol även kunna ses som en garant för rättssäkerhets- aspekter som inte kan säkerställas genom ett överklagande i efter- hand då åtgärden redan har genomförts. I de flesta fall kan dock en marknadskontrollmyndighets beslut överklagas och domstolen har då möjlighet att besluta om uppskjuten verkställighet, så kallad inhibition (28 § förvaltningsprocesslagen [1971:291] samt 5 kap. 1 §
419
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
lagen [2010:921] om mark- och miljödomstol med hänvisning till 26 § andra stycket lagen [1996:242] om domstolsärenden). Risken för att ekonomiska aktörer skulle lida skada är därmed i de flesta fall liten. Förhandsprövning vid domstol skulle innebära ökat arbete för såväl marknadskontrollmyndigheter som domstolar jämfört med nuvarande ordning och det skulle göra marknadskontrollen mindre effektiv. En förhandsprövning kan även förväntas bli mer kostsamt för såväl parterna som samhället i stort. Med hänsyn till de risker som osäkra produkter kan innebära för människors liv, hälsa och säkerhet samt för miljön, väger värdet av en snabb och effektiv mark- nadskontroll tungt. Det motiverar att marknadskontrollmyndig- heterna ska få fatta egna beslut om vilka åtgärder de ska vidta när de utför marknadskontroll.
Utredningen anser därför att marknadskontrollmyndigheterna även fortsättningsvis själva bör få besluta om vilka åtgärder de ska vidta inom ramen för de tilldelade befogenheterna. När det gäller befogenheter som i högre utsträckning skiljer sig från de som mark- nadskontrollmyndigheterna har i dag, särskilt delar av inspektions- rätten och begränsning av onlinegränssnitt, återkommer utredningen nedan till frågan om hur dessa mot den ekonomiska aktören särskilt ingripande befogenheter bör få utövas, se avsnitt 9.4 och 9.7.
9.3Information och handlingar
Utredningens bedömning: Tillgången till den information och de handlingar som anges i artikel 14.4
Utredningens förslag: En marknadskontrollmyndighet ska ha de befogenheter som anges i artikel 14.4
420
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
Information och handlingar enligt EU:s marknadskontrollförordning
I artikel 14.4
Enligt skäl (37) till förordningen bör marknadskontrollmyndig- heterna ha tillgång till alla nödvändiga bevis, data och uppgifter som rör föremålet för en utredning i syfte att avgöra om tillämplig harmoniserad unionslagstiftning har överträtts, och framför allt för att identifiera den ansvariga ekonomiska aktören. Det ska inte spela någon roll vilken ekonomisk aktör som innehar informationen, var den finns eller i vilket format den är lagrad.
Den grundläggande förutsättningen för att det ska föreligga en skyldighet att tillhandahålla information av olika slag är att informa- tionen ska vara relevant för bedömning av produktens överensstäm- melse med gällande krav enligt tillämplig harmoniserad unionslagstift- ning. När det gäller befogenheten att begära uppgifter för bedömning av äganderätten till webbplatser anges dock enbart att uppgifterna i fråga ska ha samband med föremålet för undersökningen.
Information och handlingar enligt gällande rätt
Enligt artikel 19.1 i förordning (EG) nr 765/2008 får marknads- kontrollmyndigheterna kräva att de ekonomiska aktörerna tillhanda- håller sådan dokumentation och information som myndigheterna anser sig behöva för att utföra sin verksamhet. I den berörda sektors- lagstiftningen får myndigheterna i samtliga fall begära information
421
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
om de produkter de utövar tillsyn över. Det är vanligt förekommande att det i svensk lag anges att myndigheterna får begära de upplys- ningar och handlingar som behövs för tillsynen. I vissa fall finns en begränsning av vilka aktörer en sådan begäran kan riktas mot, exem- pelvis anges enbart tillverkare, importörer och saluförare eller endast leverantörer av en viss typ av produkt.4
Information och handlingar som ska tillhandahållas
I EU:s marknadskontrollförordning har den information och de handlingar som marknadskontrollmyndigheterna ska få begära angetts detaljerat och i viss mån överlappande. Av skälen till förordningen kan det konstateras att avsikten är att befogenheten ska omfatta all slags information som marknadskontrollmyndigheten behöver för sin utredning. Syftet med den detaljerade exemplifieringen får för- utsättas vara att regleringen ska vara heltäckande och att ingenting ska falla utanför. Vilken information eller vilka handlingar som mark- nadskontrollmyndigheten kan kräva begränsas endast genom att den eller de ska vara relevanta för bedömning av produktens överens- stämmelse med gällande krav enligt tillämplig harmoniserad unions- lagstiftning samt av proportionalitetsprincipen. Mot denna bakgrund ser utredningen inte något behov av att gå utöver miniminivån i arti- kel 14.4
Marknadskontrollmyndigheternas utredningsbefogenheter enligt EU:s marknadskontrollförordning ska utövas i överensstämmelse med nationell rätt. Det finns därför utrymme att beakta nationella regler om till exempel anonymitetsskydd och efterforskningsförbud. Skyldigheten att tillhandahålla en marknadskontrollmyndighet infor- mation begränsas således av tryckfrihetsförordningen och yttrande- frihetsgrundlagen. Eftersom det följer redan av principen att grund- lag har företräde framför vanlig lag, behöver detta inte anges särskilt.
4Se exempelvis 9 § lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner och 7 § förordningen (1995:670) om märkning av skor.
422
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
Bedömningen av vilken information och vilka handlingar som är relevanta är många gånger svår att göra på förhand. Det är först när en marknadskontrollmyndighet tar del av materialet som myndigheten kan göra en sådan bedömning. Även för innehavaren av materialet kan det vara oklart vilken betydelse det har för bedömningen av pro- duktens överensstämmelse med gällande krav. Marknadskontroll- myndigheterna har såväl erfarenhet av bedömningar av överensstäm- melse som god kännedom om aktuella regelverk, och får anses vara väl lämpade att avgöra vilken information och vilka handlingar som kan antas vara relevanta för deras bedömning. En marknadskontroll- myndighet bör därför, utifrån förutsättningarna i varje enskilt ärende, själv få avgöra vilken information som behövs. Likaså bör marknads- kontrollmyndigheterna få avgöra i vilken utsträckning de behöver få kopior av handlingar, specifikationer eller liknande som de begär för sin kontroll.
Skyldighet för en ekonomisk aktör att tillhandahålla information och handlingar
Enligt EU:s marknadskontrollförordning ska marknadskontroll- myndigheterna kunna begära information och handlingar av ekono- miska aktörer. Som framhålls i skälen till förordningen är avsikten att marknadskontrollmyndigheterna ska kunna få tillgång till all nöd- vändig information oavsett vem som innehar den.
Definitionen av ekonomisk aktör i EU:s marknadskontrollförord- ning är vidare än motsvarande definition i förordning (EG) nr 765/2008. Anledningen är att definitionen i den nya förordningen är avsedd att omfatta hela leveranskedjan och vara anpassad till moderna komplexa distributionskanaler.5 Omfattningen av de aktörer som marknadskontrollmyndigheterna enligt EU:s marknadskontroll- förordning kan rikta sina krav på information och handlingar mot är dock snävare än vad som gäller enligt viss svensk sektorslagstiftning. I exempelvis arbetsmiljölagen (1977:1160) finns ingen begränsning över huvud taget avseende vem myndigheten kan begära upplysningar och handlingar av (7 kap. 3 §).
Den givna definitionen av ekonomisk aktör i EU:s marknads- kontrollförordning skiljer sig även i förhållande till vissa av de unions-
5Se skäl (14) för en exemplifiering av ekonomiska aktörer som direkt berörs av harmoniserad unionslagstiftning i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
423
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
rättsakter som anges i bilaga I till förordningen. I exempelvis direk- tiv 2010/35/EU om transportabla tryckbärande anordningar om- fattar definitionen av ekonomisk aktör tillverkaren, tillverkarens representant, importören, distributören, ägaren eller operatören som agerar i samband med en kommersiell eller allmännyttig verk- samhet, mot betalning eller gratis (artikel 2.14). De avvikande aktö- rerna i detta fall, ägare och operatörer, utgör ekonomiska aktörer enligt EU:s marknadskontrollförordning i de fall de har skyldigheter avseende tillverkning, tillhandahållande eller ibruktagande av pro- dukter som omfattas av direktivet. Eftersom ägare enligt artikel 8 i direktivet har skyldigheter avseende exempelvis tillhandahållande på marknaden, omfattas de av definitionen av ekonomisk aktör i EU:s marknadskontrollförordning och marknadskontrollmyndigheter kan begära information och handlingar från dem. Likaså skiljer sig defi- nitionen av ekonomisk aktör i direktiv 2014/28/EU om explosiva varor för civilt bruk från definitionen i EU:s marknadskontroll- förordning. Enligt direktivet omfattas även slutanvändare av defini- tionen av ekonomisk aktör (”varje fysisk eller juridisk person som förvarar, använder, överför, importerar, exporterar eller bedriver handel med explosiva varor” artikel 2.13). Eftersom direktivet ställer krav på ekonomiska aktörer, inklusive slutanvändare, kan även de omfattas av definitionen i EU:s marknadskontrollförordning då de har skyldigheter avseende ibruktagande av produkter som omfattas av direktivet.
I vissa unionsrättsakter åläggs aktörer som faller utanför den unionsrättsaktens definition av ekonomisk aktör skyldigheter avse- ende tillverkning, tillhandahållande eller ibruktagande av produkter. På grund av dessa skyldigheter omfattas de dock av definitionen av ekonomisk aktör i EU:s marknadskontrollförordning och kan bli föremål för marknadskontrollåtgärder. Det gäller exempelvis privat- importörer enligt direktiv 2013/53/EU om fritidsbåtar och vatten- skotrar som enligt artikel 12 i direktivet har skyldigheter i samband med ibruktagande av relevanta produkter.
Enligt utredningen omfattar definitionen av ekonomisk aktör i EU:s marknadskontrollförordning i de allra flesta fall samtliga de aktörer som kan antas inneha sådan information som marknads- kontrollmyndigheterna behöver för sin kontroll av överensstämmelse. Utredningen anser därför att det är tillräckligt att befogenheten att begära information och handlingar ska gälla i förhållande till eko-
424
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
nomiska aktörer enligt definitionen i EU:s marknadskontrollförord- ning. Det är därför tillräckligt att tilldela svenska marknadskontroll- myndigheter befogenhet att begära information och handlingar på det sätt som anges i artikel 14.4
9.4Inspektionsrätt
Utredningens bedömning: Omfattningen av befogenheten att begära tillträde i samband med inspektioner så som den följer av artikel 14.4 e) i EU:s marknadskontrollförordning täcker de flesta utrymmen som behövs för att marknadskontrollmyndigheter ska kunna bedriva en effektiv marknadskontrollverksamhet. Det finns skäl att uttryckligen låta befogenheten omfatta även utrymmen i bostäder som används i samband med en ekonomisk aktörs verk- samhet.
För att uppfylla Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga behövs en tydlig reglering för beslut om inspektioner på plats samt möjligheten att överklaga sådana beslut.
Tillträdesrätten enligt EU:s marknadskontrollförordning gäller både anmälda och oanmälda inspektioner på plats. Det framgår inte av förordningen hur lång tid i förväg en ekonomisk aktör ska underrättas om en inspektion på plats för att den ska anses vara anmäld. En sådan uttrycklig tidsgräns bör inte heller införas i svensk lag. Hur lång tid i förväg en underrättelse ska ske för att en inspektion ska anses vara anmäld får avgöras i det enskilda fallet. Som utgångspunkt bör en ekonomisk aktör underrättas om beslutet om inspektion så lång tid i förväg att aktören har en reell möjlighet att agera utifrån beslutet om inspektion och, om aktö- ren motsätter sig inspektionen, begära en prövning av beslutet i domstol. Med oanmäld inspektion avses således en inspektion som sker utan föregående underrättelse till den ekonomiska aktö- ren eller när underrättelse sker så kort tid i förväg att den ekono- miska aktören inte har haft möjlighet att i vart fall under någon eller några dagar begära en domstolsprövning av ett yrkande om inhibition av beslutet.
425
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
Ett beslut om inspektion behöver inte delges den ekonomiska aktören.
Det finns inte behov av att införa regler om försegling av material som omhändertas vid inspektioner på plats.
Beslut om inspektioner på plats, även sådana som redan har ägt rum, bör liksom övriga beslut av marknadskontrollmyndigheter kunna överklagas till domstol.
Utredningens förslag: En marknadskontrollmyndighet ska ha de befogenheter som anges i artikel 14.4 d) och e) i EU:s marknads- kontrollförordning. Befogenheten att begära tillträde till lokaler ska uttryckligen omfatta bostäder.
En marknadskontrollmyndighet ska själv få besluta om en in- spektion på plats. Sådana beslut får överklagas till domstol.
Inspektioner i utrymmen som är tillgängliga för allmänheten samt anmälda inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten ska få genomföras utan begränsningar. Oanmälda inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten ska endast få genomföras om det kan befaras att en produkt utgör en sådan allvarlig risk att det inte är möjligt att avvakta en anmäld inspektion eller att inspektionen annars skulle förlora i betydelse.
I samband med en inspektion får en marknadskontrollmyndig- het utöva sina befogenheter enligt artikel 14.4
Av ett beslut om en inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten ska det tydligt framgå föremålet för inspektionen, när inspektionen ska ske, vilka befogenheter mark- nadskontrollmyndigheten har vid inspektionen samt att det går att överklaga beslutet till domstol.
426
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
När en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är till- gängligt för allmänheten inleds ska en marknadskontrollmyndig- het överlämna ett exemplar av inspektionsbeslutet till den som inspektionen ska genomföras hos. Om det inte är möjligt ska den ekonomiska aktören underrättas om beslutet så snart det kan ske i efterhand.
En marknadskontrollmyndighet ska få begära att Polismyndig- heten lämnar den hjälp som behövs för att tillträde i samband med en inspektion ska kunna ske.
Inspektionsrätt enligt EU:s marknadskontrollförordning
Enligt artikel 14.4 d) EU:s marknadskontrollförordning ska en mark- nadskontrollmyndighet ha befogenhet att utföra oanmälda inspektio- ner på plats och fysiska kontroller av produkter. Enligt artikel 14.4 e) ska en marknadskontrollmyndighet vidare ha befogenhet att få till- träde till lokaler, mark eller transportmedel som den berörda eko- nomiska aktören använder för ändamål som har samband med den ekonomiska aktörens näringsverksamhet, affärsverksamhet, hant- verk eller yrke, i syfte att identifiera bristande överensstämmelse och erhålla bevis.
Av skäl (39) till EU:s marknadskontrollförordning framgår att marknadskontrollmyndigheterna bör kunna kräva att en representant för eller en relevant anställd vid den berörda ekonomiska aktören lämnar förklaringar eller tillhandahåller fakta, uppgifter eller hand- lingar som rör föremålet för inspektionen och kunna protokollföra svaren.
Inspektionsrätt enligt gällande rätt
Enligt artikel 19.1 i förordning (EG) nr 765/2008 får marknads- kontrollmyndigheter, när det är nödvändigt och motiverat, kräva tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler.
Enligt berörd sektorslagstiftning får marknadskontrollmyndig- heterna i stort sett alltid begära tillträde till lokaler. Det uppställs inte några krav för när tillträde ska få ske utan befogenheten gäller både vid rutinmässiga stickprovskontroller och när det finns en misstanke om brister i överensstämmelse. Det finns emellertid olika
427
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
typer av begränsningar avseende vilka lokaler tillträdesrätten om- fattar. Exempelvis anges i arbetsmiljölagen att rätten till tillträde gäller för arbetsställen (7 kap. 5 §) och i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor att rätten till tillträde gäller områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med hanteringen av brand- farliga och explosiva varor (24 §). I de flesta fall undantas bostäder från de lokaler som myndigheterna kan begära tillträde till. För till- syn inom miljösektorn finns en generell befogenhet att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar och transportmedel och att där utföra undersökningar och andra åtgärder (28 kap. 1 § miljöbalken). Befogenheten begränsas genom att tillträde till bostä- der endast får ske i den utsträckning det behövs för att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa (28 kap. 6 § miljö- balken).
I den berörda sektorslagstiftningen anges det inte uttryckligen att marknadskontrollmyndigheter får utföra oanmälda inspektioner.6 Enligt vad som framkommit till utredningen så har i vart fall Arbets- miljöverket, Kemikalieinspektionen och Elsäkerhetsverket tolkat bestämmelserna så att oanmälda inspektioner är tillåtna under förut- sättning att inget annat anges.
Anmälda och oanmälda inspektioner
En marknadskontrollmyndighet ska enligt EU:s marknadskontroll- förordning bedriva sin verksamhet för att säkerställa en effektiv marknadskontroll av produkter som omfattas av den harmoniserade produktlagstiftningen i bilaga I och som görs tillgängliga på och utanför internet. För att utföra detta har myndigheten behov av att få tillträde till lokaler eller andra utrymmen som en ekonomisk aktör använder i sin verksamhet. Enligt EU:s marknadskontrollförordning ska en marknadskontrollmyndighet ha befogenhet att utföra oan- mälda inspektioner på plats och få tillträde till vissa angivna ut- rymmen som har samband med den ekonomiska aktörens verksam- het. Förordningen ska inte tolkas så att enbart oanmälda inspektioner
6Jfr exempelvis 42 kap. 10 § skatteförfarandelagen (2011:1244) där det uttryckligen anges att den som ska kontrolleras inte behöver underrättas om beslutet innan tillsyn eller kontroll- besök sker. Ett exempel där det finns ett uttryckligt hinder mot oanmälda inspektioner är 44 § marknadsföringslagen (2008:486), se prop. 2019/20:120 Nya befogenheter på konsumentskydds- området, s. 56 och 105. Marknadsföringslagen är tillämplig vid marknadskontroll av kristall- glas.
428
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
ska få genomföras. Det förutsätts att inspektioner på plats även får ske efter kontakter mellan en marknadskontrollmyndighet och en berörd ekonomisk aktör.
Inspektioner på plats utgör ofta en rutinmässig verksamhet för marknadskontrollmyndigheter och utförs som en del av det viktiga proaktiva arbetet.7 Proaktiv marknadskontroll sker som huvudregel genom stickprovskontroll efter en riskbedömning avseende vilka produkter som är mest angelägna att kontrollera. Sådana stickprovs- kontroller utgör ett grundläggande inslag i kontrollen av produkter enligt den nya metoden (se kapitel 3 avsnitt 3.2.3). Inspektioner på plats sker även reaktivt, det vill säga efter exempelvis rapporterade olyckor, klagomål från allmänheten eller varningar från svenska eller utländska myndigheter. I dag sker inspektioner på plats ofta efter en skriftlig eller muntlig förfrågan till den berörda ekonomiska aktören eller genom besök i en butik.
Med en oanmäld inspektion enligt artikel 14.4 d) i EU:s mark- nadskontrollförordning avses en inspektion på plats i en lokal eller liknande som används för ändamål som har samband med en ekono- misk aktörs verksamhet, som sker i syfte att identifiera bristande överensstämmelser och erhålla bevis och som utförs utan att den eko- nomiska aktören informerats om inspektionen i förväg. En anmäld inspektion får ske i samma utrymmen och i samma syfte, dock med skillnaden att den ekonomiska aktören underrättas i förväg. Det följer av legalitets- och rättssäkerhetsprincipen att befogenheten att få utföra en oanmäld inspektion på plats måste regleras tydligt i lag, jfr avsnitt 9.2. Genom att hänvisa till artikel 14.4 d) i EU:s mark- nadskontrollförordning uppfylls kravet på tydligt lagstöd för befog- enheten.
Som utredningen återkommer till nedan finns det anledning att skilja mellan anmälda och oanmälda inspektioner på plats. EU:s marknadskontrollförordning anger inte någon gräns för hur lång tid i förväg en ekonomisk aktör ska underrättas om en inspektion för att den ska anses vara anmäld. Det finns inte heller någon definition av en oanmäld inspektion enligt artikel 14.4 d) i EU:s marknads- kontrollförordning och därför inte heller någon definition av när en inspektion sker utan att den ekonomiska aktören informerats om den i förväg. Utredningen har övervägt om det i lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning bör in-
7Begreppen proaktiv och reaktiv marknadskontroll beskrivs i kapitel 5 avsnitt 5.2.1.
429
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
föras en tydlig tidsfrist som anger när en underrättelse om ett beslut om inspektion på plats ska ske för att inspektionen ska anses vara anmäld. Mot bakgrund av att den svenska lagstiftaren inte får tolka
Det är en rimlig utgångspunkt att underrättelse om ett beslut om inspektion på plats måste ske viss tid innan beslutet verkställs för att inspektionen ska anses vara anmäld. Hur lång tid tidsfristen bör vara får avgöras i varje enskilt fall. Som en jämförelse avseende vilken tidsram som skulle kunna vara rimlig för att en inspektion ska anses anmäld kan nämnas artikel 18 i EU:s marknadskontrollförordning. Enligt artikeln ska en ekonomisk aktör som huvudregel underrättas minst tio arbetsdagar innan en marknadskontrollmyndighet fattar ett beslut eller vidtar en åtgärd. Avsteg från tiodagarsfristen får göras om beslutet eller åtgärden är brådskande på grund av hälso- eller säkerhetskrav eller andra skäl som rör de allmänintressen som om- fattas av den berörda harmoniserade lagstiftningen. I 25 § förvalt- ningslagen finns en liknande bestämmelse om tid för den som är part i ett ärende att yttra sig innan en myndighet fattar beslut i ärendet. Tiden kan variera, bland annat beroende på ärendetyp och omfatt- ningen av det material som ska kommuniceras, men ska bestämmas så att parten får skäligt rådrum för sina överväganden.8 Gränsen för tidsfristen ska bedömas så att kommunikationen blir meningsfull. I förarbeten till den ursprungliga förvaltningslagen förekommer upp- giften ”fem dagar anges ofta som minimitid”, oberoende av ärendets art.9 Riksdagens ombudsmän, JO, har avseende brådskande ärenden angett att en svarsfrist om två dagar är för kort men att en frist på nio dagar med hänsyn till omständigheterna kunde vara godtagbar. Om parten behöver anlita biträde eller ombud behövs i de flesta fall en längre tid (se JO:s beslut dnr
Till skillnad från ovanstående exempel behöver en ekonomisk aktör inte ges tillfälle att yttra sig innan en marknadskontrollmyn- dighet fattar beslut om en inspektion på plats. I stället handlar det om kommunicering av ett redan fattat beslut som den ekonomiska aktören kan motsätta sig och vilja överklaga. Avgörande för när en
8Se prop. 2016/17:180 En modern och rättssäker förvaltning – ny förvaltningslag, s. 170.
9SOU 1968:27 Förvaltningslag, s. 163.
430
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
inspektion ska anses som anmäld bör därför vara att den ekonomiska aktören har en reell möjlighet att agera utifrån beslutet om inspek- tion och, om aktören motsätter sig inspektionen, begära en prövning av beslutet i domstol innan det verkställs. Ett beslut av förvaltnings- domstol bör normalt kunna meddelas inom något eller några dygn.10 Lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid ska beaktas på så sätt att helgdagar räknas bort från de antal dagar som en domstol ska ha till förfogande för att fatta ett beslut. Om tiden för underrättelse är så kort att inte ens en begäran om inhibition av beslutet hinner handläggas av underrätt, bör inspektionen följaktligen betraktas som oanmäld.
Utan att införa en tidsfrist i lag är det svårt att ange ett exakt antal dagar som en ekonomisk aktör ska ha på sig att begära en rättslig prövning för att inspektionen ska anses vara anmäld. Normalt bör dock en anmäld inspektion kunna anses föreligga om underrättelsen om inspektionen skett i så god tid att den ekonomiska aktören har haft möjlighet att under någon eller några dagar begära en domstols- prövning i första instans av ett yrkande om inhibition av inspek- tionsbeslutet. Det är emellertid den marknadskontrollmyndighet som fattar beslut om en inspektion som står risken för att en domstol i efterhand gör bedömningen att underrättelse skett så kort tid i för- väg att inspektionen ska anses vara oanmäld. Som framgår nedan före- slår utredningen att en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten bara ska få genomföras under vissa förutsättningar. Om en domstol skulle komma fram till att inspek- tionen skett oanmält och förutsättningarna för en oanmäld inspek- tion inte har varit uppfyllda, innebär det att beslutet om inspektion inte har varit lagligen grundat.
Tillträdesrätt hos en ekonomisk aktör
Enligt ordalydelsen i EU:s marknadskontrollförordning är tillträdes- rätten för inspektioner på plats omfattande. Det är tillräckligt att lokalerna, marken eller transportmedlen används för ändamål som har samband med en ekonomisk aktörs verksamhet. De utrymmen som tillträdesrätten omfattar enligt artikel 14.4 e) i EU:s marknads- kontrollförordning kan utgöra en stor mängd olika slags utrymmen.
10Jfr prop. 2010/11:165 Skatteförfarandet del 2, s. 898.
431
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
Det kan handla om exempelvis en butik, en frisörsalong, ett kontor eller ett lager. Förordningen skiljer inte mellan utrymmen som är tillgängliga för allmänheten och sådana som inte är det. Minimibefog- enheten enligt EU:s marknadskontrollförordning omfattar således även utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten, till exempel kontorslokaler, lager, personalutrymmen och liknande. Utredningen utvecklar detta nedan under rubriken Skillnad mellan utrymmen som är tillgängliga för allmänheten och sådana som inte är det.
Som beskrivs i avsnitt 9.3 har begreppet ekonomisk aktör ett brett omfång och omfattar alla aktörer som enligt harmoniserad unionslagstiftning har skyldigheter avseende tillverkning, tillhanda- hållande eller ibruktagande av produkter. Det finns inte något krav på att den ekonomiska aktören ska äga eller hyra lokalen där en in- spektion ska ske, utan även utrymmen som den ekonomiska aktören nyttjar hos relevant tredje part omfattas. Däremot utesluts inspek- tioner hos en tredje part när en produkt har överlämnats från den ekonomiska aktören till slutanvändaren eftersom produkten då inte längre tillhandahålls på marknaden. Med slutanvändare avses en fysisk eller juridisk person som är bosatt eller etablerad i EU, till vilken en produkt har tillhandahållits antingen som konsument utan egen
11Se exempelvis direktiv 2010/35/EU om transportabla tryckbärande anordningar och direk- tiv 2014/28/EU om explosiva varor för civilt bruk. I den mån en slutanvändare har skyldig- heter avseende tillverkning, tillhandahållande eller ibruktagande av produkter som omfattas av direktiven omfattas de även av definitionen av ekonomisk aktör i EU:s marknadskontroll- förordning och därmed kan en marknadskontrollmyndighet begära tillträde även till deras lokaler, mark eller transportmedel.
432
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
Eftersom dessa bestämmelser på ett mer specifikt sätt reglerar denna särskilda aspekt av marknadskontrollen, gäller de framför EU:s marknadskontrollförordning (artikel. 2.1). Detsamma gäller marin utrustning som enligt artikel 25.3 i direktiv 2014/90/EU ska kunna kontrolleras även efter att den har placerats ombord på fartyg, det vill säga hos slutanvändaren.
Det finns emellertid fler exempel på produkter där marknads- kontroll kan ske först efter att produkten har monterats eller installerats, till exempel en hiss eller elinstallationer som utförs direkt hos kund. Fler marknadskontrollmyndigheter kan därför ha behov av att kunna utföra inspektioner även hos slutanvändare för att marknadskontrollen av vissa produkter inte ska begränsas till enbart dokumentationskontroll. Slutanvändare omfattar såväl närings- idkare som konsumenter. De saknar i de flesta fall helt skyldigheter när det gäller produktöverensstämmelse. Möjlighet att utföra inspek- tioner även hos konsumenter skulle innebära en mycket långtgående befogenhet för marknadskontrollmyndigheterna. Utan ytterligare utredning om behovet av en sådan befogenhet, anser utredningen inte att ett sådant förslag kan motiveras ställt mot den integritets- kränkning en sådan inspektion skulle innebära för den enskilde. Utredningen föreslår därför att befogenheten att utföra inspektio- ner på plats i enlighet med EU:s marknadskontrollförordning endast ska omfatta ekonomiska aktörer i förordningens mening. Om det inte finns bestämmelser i harmoniserad unionslagstiftning som på ett mer specifikt sätt reglerar inspektionsrätten, får inspektioner hos andra än ekonomiska aktörer, till exempel slutanvändare, därmed endast genomföras efter överenskommelse med den som inspektio- nen utförs hos. Det ska i sammanhanget framhållas att sådan myn- dighetsutövning måste ske med försiktighet. Utgångspunkten är att grundlagsskyddet mot husrannsakan och liknande intrång i 2 kap. 6 § regeringsformen endast avser påtvingade ingrepp. Om den en- skilde frivilligt går med på en sådan åtgärd är det inte fråga om något intrång. JO har i flera beslut uttalat att för att ett samtycke ska kunna åberopas krävs att det är fråga om en verklig frivillighet, det vill säga det får inte vara fråga om ett samtycke som den enskilde av olika skäl känner sig tvungen att lämna. Om den enskilde uppfattar att han eller hon befinner sig i ett underläge gentemot myndigheten rör det sig inte säkert om någon egentlig frivillighet (se exempelvis JO:s beslut dnr
433
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
Tillträdesrätten bör även omfatta bostäder
Av särskilt intresse är frågan om tillträdesrätten i EU:s marknads- kontrollförordning också omfattar bostäder. Enligt ordalydelsen i artikel 14.4 e) finns inget som talar för att bostäder skulle vara undantagna. Vid en jämförelse med fördragstexten på engelska och franska framgår att det där betonas, till skillnad från i den svenska översättningen, att befogenheten att göra inspektioner ska omfatta alla lokaler m.m. som används för ändamål som har samband med den ekonomiska aktörens verksamhet (på engelska ”the power to enter any premises” och på franska ”le pouvoir d'accéder à tous les locaux”, utredningens kursivering).
Det förekommer att ekonomiska aktörer helt eller delvis bedriver verksamhet från sin bostad. Det gäller särskilt i mindre företag. I remissvaren till betänkandet Marknadskontrollmyndigheter – befogen- heter och sanktionsmöjligheter (SOU 2017:69) har flera remissinstan- ser lyft fram att det, särskilt med hänsyn till den ökade användningen av
Av artikel 10.5 i EU:s marknadskontrollförordning följer att medlemsstaterna ska säkerställa att deras marknadskontrollmyndig- heter har de resurser som krävs för att bedriva marknadskontroll av produkter som görs tillgängliga på och utanför internet med samma
12Se exempelvis remissvaren från Kemikalieinspektionen, Sveriges konsumenter och Malmö stad.
13Se till exempel Kemikalieinspektionens rapport Kontroll av smycken 2016 och Elsäkerhets- verkets granskning av
434
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
effektivitet för alla distributionskanaler. Om bostäder undantas från inspektionsrätten skulle det vara allt för enkelt för ekonomiska aktörer som vill undvika marknadskontroll av produkter att bedriva verksamheten i den från tillträdesrätten undantagna bostaden. Mark- nadskontrollen skulle då riskera att förlora i effektivitet med hänsyn till att vissa verksamheter bedrivs helt eller delvis i bostäder. Syftet med det som anges i förordningen kan inte heller anses vara att freda bostäder som används för att bedriva verksamhet.
Frågan om myndigheters tillträdesrätt till bostäder har diskute- rats även i andra sammanhang. Tidigare fanns i marknadsföringslagen (2008:486) ett undantag för bostäder när det gäller de lokaler Kon- sumentombudsmannen kunde utföra inspektioner i. Genom nyligen genomförda ändringar av marknadsföringslagen har undantaget för bostäder tagits bort (prop. 2019/20:120 Nya befogenheter på konsu- mentskyddsområdet s. 55 f.) Ändringen har genomförts med anled- ning av EU:s nya konsumentskyddsförordning14
Produkter som inte uppfyller gällande krav kan innebära stora risker för människors liv och hälsa samt för miljön. Den ökade handeln över internet medför att fler och fler produkter släpps ut på marknaden på andra sätt än genom traditionell butiksförsäljning och att bostäder används i större utsträckning i leveranskedjan. Således finns ett behov av befogenhet att kunna göra inspektioner i bostäder för att säkerställa att produkter på marknaden är säkra för både människor och miljön. Enligt utredningen bör bostäder därför ingå de lokaler som marknadskontrollmyndigheter får begära tillträde till. En sådan befogenhet utgör en inskränkning av vars och ens grund-
14Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskydds- lagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004.
435
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
lagsstadgade rätt till skydd mot husrannsakan och skydd för privat- livet (2 kap. 6 § regeringsformen). Skyddet får dock begränsas genom lag om det motiveras av ett ändamål som är godtagbart i ett demo- kratiskt samhälle, (2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen). Syftet med marknadskontroll är enligt EU:s marknadskontrollförordning bland annat att skydda människors hälsa och säkerhet samt miljön. Det är sådana godtagbara syften som avses i 2 kap. 20 § regeringsformen och det finns därmed grund för att begränsa rätten till skydd mot husrannsakan och skydd för privatlivet. Begränsningen är också nödvändig med hänsyn till ändamålet.
Eftersom förordningstexten i artikel 14.4 e) inte tydligt anger att bostäder omfattas av befogenheten att få tillträde, anser utredningen att det med hänsyn till legalitetsprincipen bör anges uttryckligen i lagen där marknadskontrollmyndigheterna tilldelas befogenheten. Liksom vid all myndighetsutövning ska marknadskontrollmyndig- heterna besluta om inspektioner utifrån proportionalitetsprincipen och väga syftet och den förväntade effekten av inspektionen mot intrånget i den enskildes intressen. Vid en sådan bedömning bör särskilt beaktas att inspektioner i bostäder även kan beröra andra än företrädare för den ekonomiska aktören, till exempel andra som bor eller uppehåller sig i bostaden. Genom proportionalitetsprincipen säkerställs att inspektioner i bostäder inte utförs i högre utsträck- ning än vad som är rimligt, utifrån vad som står att vinna med inspektionen i förhållande till det intrång som åtgärden innebär för den som berörs av inspektionen.
Skillnad mellan utrymmen som är tillgängliga för allmänheten och sådana som inte är det
Inspektioner i ett företags lokaler, till exempel på plats hos en eko- nomisk aktör, kan vara en ingripande åtgärd och utgöra ett intrång i den rätt till skydd för privatlivet och korrespondens som följer av artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättig- heterna (Europakonventionen) och artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga).
436
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
Det gäller inte bara inspektioner som utförs i bostäder utan även i ett företags verksamhetslokaler.15
Befogenheterna att begära tillträde för inspektion på plats och att göra oanmälda inspektioner ska enligt artikel 14.2 tilldelas och ut- övas i enlighet med bland annat EU:s rättighetsstadga. Vidare anges i skäl (42) att det bör stå medlemsstaterna fritt att i nationell rätt fastställa villkor och begränsningar för utövandet av befogenheterna att fullgöra uppgifterna. Det finns mot denna bakgrund anledning att överväga om befogenheterna bör begränsas i någon mån för att inte riskera att strida mot Europakonventionen eller EU:s rättig- hetsstadga.
Som anges ovan omfattar befogenheten att begära tillträde för inspektion på plats enligt artikel 14.4 e) i EU:s marknadskontroll- förordning såväl utrymmen som är tillgängliga för allmänheten som utrymmen som inte är det. Detsamma gäller för oanmälda inspek- tioner på plats. I detta sammanhang kan en jämförelse göras med svensk reglering av husrannsakan, där utrymmen som är tillgängliga för allmänheten särskiljs från sådana som inte är det och där lägre krav ställs för att få genomföra en husrannsakan i den första kate- gorin (28 kap. 3 § rättegångsbalken). Ett utrymme som är tillgäng- ligt för allmänheten anses i regel inte lika skyddsvärt som exempelvis en bostad, en kontorslokal eller ett annat utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten Enligt förarbetena till bestämmelsen i rättegångsbalken omfattar begreppet ”utrymme som är tillgängligt för allmänheten” exempelvis butiker, restauranger, kaféer, teater- och biograflokaler. Det är dock endast i den del av lokalen som är tillgänglig för allmänheten som de lägre kraven för husrannsakan gäller (se Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, II, SOU 1938:44 s. 329, NJA II 1943 s. 370 samt JO:s beslut dnr
Utredningen anser att det finns skäl att göra en liknande åtskill- nad mellan utrymmen som är tillgängliga för allmänheten och sådana
15Se till exempel Europadomstolens avgöranden Niemitz mot Tyskland, nr 13710/88, dom meddelad den 16 december 1992 och Société Colas Est m.fl. mot Frankrike, nr 37971/97, dom meddelad den 16 april 2002.
437
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
som inte är det, även när det gäller en inspektion på plats som utförs av en marknadskontrollmyndighet.
I butiker, frisörsalonger, restauranger och andra utrymmen som är tillgängliga för allmänheten kan en företrädare för en marknads- kontrollmyndighet i likhet med en kund titta på och okulärt under- söka produkter samt kontrollera märkning. En sådan inspektion utgör en frekvent del i marknadskontrollmyndigheternas verksam- het och bör underlättas i den mån det är möjligt. Det bör därför inte uppställas några krav för att inspektioner, oavsett om de är anmälda eller oanmälda, ska få genomföras till exempel i butiker, på mark- nader eller i andra utrymmen som är tillgängliga för allmänheten.
En inspektion på plats i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten utgör emellertid ett större intrång i den enskildes rätt till skydd för privat- och familjeliv som följer av artikel 8 i Europa- konventionen och artikel 7 i EU:s rättighetsstadga. Vid anmälda in- spektioner har en ekonomisk aktör möjlighet att överklaga beslutet och begära inhibition, se ovan under rubriken Anmälda och oanmälda inspektioner om vad som anses utgöra en anmäld inspektion. Den ekonomiska aktören har genom detta möjlighet att få marknads- kontrollmyndighetens beslut om inspektion prövat i sak och undan- röjt innan åtgärden verkställts. Mot denna bakgrund och med beakt- ande av att förordningen anger att marknadskontrollmyndigheter ska ha befogenhet att utföra marknadskontroll även i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten, anser utredningen att det inte finns skäl att ställa upp några särskilda begränsningar för att en marknadskontrollmyndighet ska få besluta om anmälda inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten.
När en inspektion sker oanmält saknas emellertid möjlighet för den ekonomiska aktören att få marknadskontrollmyndighetens be- slut prövat av domstol innan inspektionen har genomförts. En oan- mäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmän- heten innebär även ett avsteg från grundläggande principer för svensk myndighetsutövning, som bygger på att åtgärder ska vidtas öppet och på ett för den enskilde förutsebart sätt. En sådan in- spektion kan också innebära praktiska bekymmer för den ekono- miska aktör som är föremål för inspektionen. Enligt utredningen bör oanmälda inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för all- mänheten därför bara få utföras när det finns ett särskilt behov av det. Eftersom alla inspektioner, även oanmälda, kan ske proaktivt,
438
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
bör det inte uppställas något krav på misstanke om att den produkt som ska kontrolleras brister i överensstämmelse med gällande krav. Även en oanmäld inspektion kan således vara en stickprovskontroll.
Som redogörs för under rubriken Anmälda och oanmälda inspek- tioner ska en ekonomisk aktör underrättas om ett beslut om inspek- tion på plats så lång tid i förväg att aktören har möjlighet att begära prövning av beslutet i domstol innan det verkställs. Den tiden kan vara relativt kort och ger utrymme för en marknadskontrollmyndig- het att i brådskande fall kunna utföra en anmäld inspektion på plats om den ekonomiska aktören underrättas om beslutet några dagar i förväg men i sådan tid att aktören har haft en reell möjlighet att få en domstolsprövning av ett inhibitionsyrkande avseende inspektions- beslutet. När inte ens denna kortare tid kan avvaktas är det fråga om en oanmäld inspektion. I vissa fall kan den risk en produkt innebär vara så överhängande att en marknadskontrollmyndighet inte kan avvakta med en inspektion ens en eller ett par dagar. I en sådan situa- tion behöver myndigheten ha befogenhet att omgående göra oan- mälda inspektioner även i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten. En produkt kan utgöra en risk i fråga om exempelvis personers hälsa och säkerhet, konsumentskydd, miljöskydd eller allmänhetens trygghet (artikel 3.19 i EU:s marknadskontrollförord- ning). Inte varje sådan överhängande risk motiverar befogenhet att omgående göra en oanmäld inspektion på plats. För att en marknads- kontrollmyndighet omgående ska få göra en inspektion bör risken vara allvarlig enligt definitionen i artikel 3.20 i EU:s marknads- kontrollförordning, det vill säga sannolikheten för att en farlig situa- tion uppkommer och skadans allvar ska tillsammans kräva ett snabbt ingripande från marknadskontrollmyndigheten. Oanmälda inspek- tioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten bör därför tillåtas när det kan befaras att en produkt utgör en sådan allvarlig risk att det inte är möjligt att avvakta en anmäld inspektion.
För att en inspektion på plats ska fylla sitt syfte och ge marknads- kontrollmyndigheten tillgång till relevant information, är det i många fall nödvändigt att en behörig företrädare för den ekonomiska aktö- ren finns tillgänglig vid inspektionen. Det ligger därför ofta i mark- nadskontrollmyndighetens intresse att kontakta berörda aktörer på förhand för att försäkra sig om att det finns personer på plats som kan svara på frågor och vara behjälpliga vid inspektionen. I vissa fall kan det dock finnas en risk för att en berörd aktör i syfte att undvika
439
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
kontroll förflyttar eller undanskaffar produkter eller dokumentation, eller på annat sätt försvårar en kontroll, om denne på förhand skulle få information om att myndigheten avser att utföra en inspektion, det vill säga en sabotagerisk. I dessa fall skulle syftet med inspek- tionen inte kunna uppnås om den anmäldes i förväg. Det finns därför skäl att även tillåta oanmälda inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten när det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse.
Befogenheter vid en inspektion på plats
Enligt artikel 14.4 d) i EU:s marknadskontrollförordning ska en mark- nadskontrollmyndighet få utföra inspektioner på plats och fysiska kontroller av produkter. Syftet med en sådan inspektion är att identi- fiera bristande överensstämmelse och erhålla bevis. Några närmare bestämmelser om vilka åtgärder marknadskontrollmyndigheten ska få vidta i samband med en inspektion finns inte.
En fysisk kontroll får enligt ordalydelsen anses omfatta såväl en visuell kontroll som en praktisk funktionskontroll. Befogenheten omfattar däremot inte att montera isär produkten eller utföra kemiska tester. Om myndigheten behöver genomföra sådana tester för att kontrollera överensstämmelse, får myndigheten införskaffa ett varu- prov enligt befogenheten i artikel 14.4 j), se avsnitt 9.6.
För att kunna identifiera bristande överensstämmelse och erhålla bevis behöver marknadskontrollmyndigheten kunna få fram och ta del av utredningsmaterial vid en inspektion på plats. För att uppfylla förordningens krav kan det knappast vara nödvändigt att marknads- kontrollmyndigheterna på egen hand ska kunna eftersöka dokument eller liknande och tvångsomhänderta dem. Marknadskontrollmyn- digheternas behov av handlingar är dessutom sällan så brådskande att det krävs omedelbar tillgång till dem. Förordningens krav får anses tillgodosedda genom att marknadskontrollmyndigheten kan begära att den ekonomiska aktören tillhandahåller utredningsmaterialet på plats eller i efterhand. Marknadskontrollmyndigheten kan då använda sina befogenheter i artikel 14.4
440
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
Enligt utredningens förslag ska en marknadskontrollmyndighet även kunna begära kostnadsfria varuprover, se avsnitt 9.6. Marknads- kontrollmyndigheten kan förelägga en ekonomisk aktör att lämna ut begärt material eller varuprov vid vite och ett sådant beslut kan gälla omedelbart, se avsnitt 9.8 samt kapitel 10 avsnitt 10.4.
I vissa situationer kan en marknadskontrollmyndighets behov av handlingar eller varuprover vara så brådskande att det inte är lämpligt att avvakta att den ekonomiska aktören följer ett utfärdat förelägg- ande. Om den ekonomiska aktören inte överlämnar begärda hand- lingar eller varuprover vid inspektionen, kan det finnas behov för marknadskontrollmyndigheten att omedelbart kunna omhänderta dokument eller varuprover. I likhet med vad som anges ovan när det gäller begränsningar för att få genomföra oanmälda inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten, bör inte varje risk en produkt kan innebära medföra befogenhet att omhänderta hand- lingar. För att en marknadskontrollmyndighet ska få omhänderta handlingar eller varuprover bör det krävas en allvarlig risk enligt defi- nitionen i artikel 3.20 i EU:s marknadskontrollförordning samtidigt som det ska kunna befaras att den ekonomiska aktören inte följer ett föreläggande om att omedelbart lämna ut handlingen eller varuprovet. Enligt definitionen av allvarlig risk omfattas endast risker som kräver ett snabbt ingripande från marknadskontrollmyndigheterna. I andra fall kan det befaras att en ekonomisk aktör försöker förhindra eller försvåra en kontroll av marknadskontrollmyndigheten, till exempel genom att undanhålla, förvanska eller förstöra handlingar och lik- nande eller produkter. När det föreligger en sådan sabotagerisk kan det antas att den ekonomiska aktören inte skulle följa ett förelägg- ande om att exempelvis lämna över dokument eller varuprover. För att den ekonomiska aktören inte ska få möjlighet att undanskaffa relevant information eller varuprover kan en marknadskontroll- myndighet behöva omhänderta dokument eller produkter direkt i sam- band med inspektionen. Det finns därför anledning att ge marknads- kontrollmyndigheter befogenhet att fatta beslut om att omhänderta handlingar och liknande samt varuprover på plats vid en inspektion om det kan befaras att en produkt utgör en allvarlig risk och den ekonomiska aktören inte följer ett föreläggande om att omedelbart lämna ut handlingen eller varuprovet, eller att den ekonomiska aktö- ren kommer att undanhålla, förvanska eller förstöra handlingar eller varuprover.
441
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
En marknadskontrollmyndighet kan inte på egen hand tvångsvis få tillgång till en handling eller en produkt (jfr rättsfallet NJA 2018 s. 936). För att omhänderta en handling eller en produkt som den ekonomiska aktören inte vill överlämna till marknadskontrollmyn- digheten får handräckning begäras av Kronofogdemyndigheten. Vid en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten är det inte säkert att en marknadskontrollmyndighet på egen hand kan bereda sig tillträde. Även i de situationerna bör en marknadskontrollmyndighet kunna begära handräckning av Krono- fogdemyndigheten.
För Kronofogdemyndigheten ska bestämmelserna i 2 kap. 17 § utsökningsbalken gälla, dock med undantaget att Kronofogdemyn- digheten inte ska underrätta den som inspektionen ska genomföras hos innan verkställighet sker. En ekonomisk aktör som är missnöjd med att eventuella handlingar eller varuprover omhändertas genom Kronofogdemyndighetens åtgärd, har möjlighet att överklaga Krono- fogdemyndighetens beslut om verkställighet till allmän domstol. Verk- ställigheten regleras av bestämmelserna i 16 kap.
Utredningen har övervägt behovet av att införa en bestämmelse om möjlighet att försegla material som omhändertas vid inspektioner på plats (jfr 4 kap. 10 § lagen [2016:1306] med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning). Med hän- syn till att kontrollen avser ett begränsat material kopplat till en viss produkt, bedömer utredningen att en sådan bestämmelse inte är nödvändig utan att det är tillräckligt att den ekonomiska aktören kan överklaga marknadskontrollmyndighetens beslut om omhändertag- ande och Kronofogdemyndighetens beslut om handräckning.
Krav på rättslig prövning i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga
I skäl (68) till EU:s marknadskontrollförordning anges att förord- ningen är förenlig med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i EU:s rättighetsstadga samt att förordningen ska tolkas och tillämpas i enlighet med dem. För att uppfylla förordningens krav
442
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
måste Sverige tilldela sina marknadskontrollmyndigheter befogen- het att utföra inspektioner på plats, även oanmälda sådana, både i utrymmen som är tillgängliga för allmänheten och sådana som inte är det. Det står dock Sverige fritt att besluta hur en marknads- kontrollmyndighet ska få utöva befogenheten. Medlemsstaterna får föreskriva att befogenheten ska kunna utövas antingen direkt av en marknadskontrollmyndighet, med hjälp av andra myndigheter eller först efter ansökan till domstol (artikel 14.3). När villkoren för ut- övandet av befogenheten fastställs finns anledning att särskilt beakta Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och EU:s rättighets- stadga.
Som anges ovan kan en inspektion på plats hos en ekonomisk aktör utgöra ett intrång i den rätt till skydd för privatlivet som följer av artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i EU:s rättighets- stadga. Det gäller särskilt i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten. Av Europadomstolens rättspraxis framgår att beslut om inspektioner på plats måste kringgärdas av processuella rättssäker- hetsgarantier för att förhindra missbruk och skönsmässighet. Ett beslut om inspektion på plats ska därför vara väl avgränsat, den som inspektionen utförs hos ska ha rätt till juridiskt biträde och vid genom- förandet av inspektionen ha insyn i vilka handlingar som myndigheten avser att omhänderta.16 Även
Vidare framgår av Europadomstolens rättspraxis att rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen jämförd med artikel 8 i Europakonventionen medför att den som berörs av en inspektion på plats har rätt till rättslig prövning av såväl beslutet som medger undersökningen som av de åtgärder som vidtas med stöd av beslutet.18 Den svenska lagstiftaren har uttalat sig om denna
16Se till exempel Europadomstolens avgöranden Robathin mot Österrike, nr 30457/06, dom meddelad den 3 juli 2012, Bernh Larsen Holding AS m.fl. mot Norge, nr 24117/08, dom med- delad den 14 mars 2013 och Vinci Construction och GTM Génie Civil et Services mot Frankrike, nr 63629/10 och 60567/10, dom meddelad den 2 april 2015.
17Se domstolens dom av den 18 juni 2015, Deutsche Bahn AG m.fl. mot Europeiska kom- missionen,
18Se Europadomstolens avgöranden Societé Canal Plus m.fl. mot Frankrike, nr 29408/08, dom meddelad den 21 december 2010 och Compagnie des gaz de pétrole Primagaz mot Frankrike, nr 29613/08, dom meddelad den 21 december 2010.
443
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
rätt till prövning när det gäller Konkurrensverkets respektive Finans- inspektionens platsundersökningar i prop. 2014/15:96 Säkring av bevis vid Konkurrensverkets platsundersökningar, s. 13 f. och prop. 2016/17:22 Effektiv bekämpning av marknadsmissbruk, s. 158 f.
När det gäller den rättsliga prövningen av själva beslutet om in- spektion på plats följer av Europadomstolens rättspraxis att en rätts- lig prövning av domstol kan ske antingen på förhand och således innan inspektionen genomförs eller i efterhand när den har genom- förts.19 Även om en domstol på förhand har godkänt en myndighets tvångsåtgärd kan en kränkning av en enskilds rättigheter enligt Europakonventionen föreligga om domstolens prövning inte är en reell prövning av de förhållanden som tvångsåtgärden innebär.20
Rättslig prövning av beslut om inspektion
Som utredningen redogör för ovan bör inspektioner i utrymmen som är tillgängliga för allmänheten få ske utan några begränsningar. En inspektion i exempelvis en butik innebär visserligen att den eko- nomiska aktören utsätts för en kontroll, eventuellt oannonserad, av en myndighet. Inspektionen kan dock inte anses särskilt ingripande och leder endast till några följder för den ekonomiska aktören om myndigheten upptäcker brister vid sin kontroll. I de fallen har aktören möjlighet att överklaga eventuella förelägganden, förbud eller andra åtgärder av marknadskontrollmyndigheten. Det finns därför inte något behov av att inspektioner i utrymmen som är tillgängliga för allmänheten föregås av ett överklagbart beslut av marknadskontroll- myndigheten. För många marknadskontrollmyndigheter utgör in- spektioner i exempelvis butiker frekventa inslag i verksamheten. Att ställa krav på ett formellt beslut om inspektion i sådana utrymmen skulle vara ineffektivt för marknadskontrollmyndigheterna och ge upphov till onödig pappersexercis för de ekonomiska aktörerna. Ut- redningen föreslår därför att inspektioner i utrymmen som är tillgäng- liga för allmänheten, både anmälda och oanmälda, ska få genomföras enbart med stöd av interna beslut vid marknadskontrollmyndig-
19Europadomstolens avgörande Harju mot Finland, nr 56716/09, dom meddelad den 15 feb- ruari, som gällde husrannsakan och beslag, p. 44.
20Europadomstolens avgörande Iliya Stefanov mot Bulgarien, nr 65755/01, dom meddelad den
22maj 2008.
444
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
heterna. Det finns dock inget som hindrar en marknadskontroll- myndighet från att meddela ett formellt beslut.
Inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten innefattar moment som påminner om en husrannsakan enligt rätte- gångsbalken. Åtgärden innebär ett från myndighets sida påtvingat intrång i den enskildes privata sfär, som skyddas av artikel 8 i Europa- konventionen och artikel 7 i EU:s rättighetsstadga. I de fallen måste ett formellt beslut om inspektion fattas som den ekonomiska aktö- ren har möjlighet att begära en rättslig prövning av, antingen i förväg eller i efterhand. Vid en jämförelse med hur Sverige har valt att reglera villkoren för utövandet av liknande befogenheter framgår att beslut om undersökningar på plats i företagslokaler i flera fall fattas av domstol på ansökan av en myndighet. Skatteverket har möjlighet till bevissäkring i verksamhetslokaler efter beslut av förvaltningsrätt (45 kap. 13 § skatteförfarandelagen [2011:1244]). Finansinspektionen har möjlighet till undersökningar i verksamhetslokaler för beslag av data och dokument efter beslut av Stockholms tingsrätt (4 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmiss- bruksförordning). Även Konkurrensverket har befogenhet att göra oanmälda inspektioner hos företag, så kallade gryningsräder, efter beslut av Patent- och marknadsdomstolen (5 kap. 3 § konkurrens- lagen). Vid bevissäkring enligt skatteförfarandelagen finns möjlighet för en granskningsledare vid Skatteverket att själv besluta om åt- gärden om det finns en påtaglig risk för sabotage innan förvaltnings- rätten kan fatta beslut, samt under förutsättning att åtgärden ska genomföras i en verksamhetslokal. Om granskningsledaren själv fattat beslut om bevissäkringen, ska denne så snart som möjligt och senast inom fem dagar, ansöka om bevissäkring hos förvaltningsrätten (45 kap. 14 § skatteförfarandelagen). Vid den typ av platsundersök- ningar som Skatteverket, Finansinspektionen och Konkurrensverket genomför har myndigheterna befogenhet att själva eftersöka doku- ment och annat och omhänderta dem.
De inspektioner på plats hos en ekonomisk aktör som en mark- nadskontrollmyndighet ska få utföra skiljer sig till viss del från ovan nämnda myndigheters platsundersökningar. Marknadskontrollmyn- digheterna har mer begränsade befogenheter på plats eftersom de inte själva får eftersöka dokument och endast får omhänderta hand- lingar eller varuprover under vissa förutsättningar. Det ska även framhållas att marknadskontrollmyndigheternas kontroller syftar till
445
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
att underlätta för de ekonomiska aktörerna att släppa ut produkter på marknaden. I stället för administrativt betungande förhandspröv- ningar intygar tillverkarna genom dokumentation och märkning att relevanta produkter överensstämmer med gällande krav, vilket mark- nadskontrollmyndigheterna senare kontrollerar genom stickprov. När exempelvis en tillverkare genom
Även om marknadskontrollmyndigheternas inspektioner på plats till viss del skiljer sig från de platsundersökningar Skatteverket, Finansinspektionen och Konkurrensverket genomför, har utred- ningen övervägt om en liknande reglering med förhandsprövning i domstol av beslut om inspektioner i utrymmen som inte är tillgäng- liga för allmänheten bör införas för att uppfylla Europakonventio- nens och EU:s rättighetsstadgas krav på rättslig prövning och effek- tiva rättsmedel. Utredningen bedömer dock att vid inspektioner på plats som anmäls i förväg uppfylls kravet på rätt till rättslig prövning genom möjligheten att överklaga en marknadskontrollmyndighets beslut om inspektion innan det verkställs. I samband med över- klagandet kan den ekonomiska aktören begära inhibition och har på så sätt en reell möjlighet att få till stånd en ändring i sak innan åt- gärden verkställs. Vid prövning av inhibitionsfrågan gör domstolen en preliminär bedömning av om förutsättningarna för att genomföra en inspektion har förelegat. Domstolen kan komma att pröva om det aktuella utrymmet har sådant samband med den ekonomiska aktö- rens verksamhet att tillträdesrätten gäller. Domstolen kan även komma att pröva om åtgärden står i rimligt förhållande till de oläg- enheter som vid beslutet kunnat antas uppstå för den som åtgärden riktas mot, det vill säga göra en proportionalitetsbedömning. Om domstolen finner att det finns viss sannolikhet för att beslutet kommer att ändras i sak, får domstolen besluta att inspektionen inte får verkställas innan domstolen slutligt avgjort målet.
Vid en oanmäld inspektion saknas det faktisk möjlighet för en ekonomisk aktör att begära en förhandsprövning i domstol av ett beslut av en marknadskontrollmyndighet. Däremot är det möjligt att överklaga ett sådant beslut i efterhand och få en prövning som kan leda till att en rättighetsöverträdelse konstateras. Det är i praktiken inte möjligt för en ekonomisk aktör att genom ett överklagande till
446
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
domstol i efterhand få effekterna av beslutet undanröjda eller lindrade, det vill säga att få reparerat följderna av ingreppet. Utredningen har därför övervägt att införa en skyldighet för en marknadskontroll- myndighet att på förhand begära domstolsprövning av en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten på motsvarande sätt som Skatteverket får ansöka hos förvaltningsrätt om ett beslut om bevissäkring. För att säkerställa en effektiv mark- nadskontroll ställer en ordning med förhandsprövning i domstol av beslut om oanmälda inspektioner på plats dock krav på att en mark- nadskontrollmyndighet själv ska kunna fatta beslut i brådskande fall och då begära prövning av beslutet i domstol i efterhand (jfr 45 kap.
14§ skatteförfarandelagen). Enligt utredningens förslag ska oanmälda inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten få äga rum antingen när en allvarlig risk kan befaras och åtgärden är så brådskande att den inte kan vänta ens några dagar, eller om det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse, det vill säga när det finns en risk för sabotage. I det första fallet är det inte möjligt att avvakta domstolens prövning. Även vid befarad sabotagerisk kan det förutsättas att beslut i många fall måste fattas snabbt och att domstolens beslut inte heller då kan avvaktas. Det innebär att beslut om oanmälda inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten i praktiken i de flesta fall ändå skulle komma att fattas av marknadskontrollmyndigheten själv. Den rättsliga prövningen skulle då i många fall ske först i efterhand. Mot bakgrund av detta och i syfte att åstadkomma en så effektiv marknadskontroll som möjligt, anser utredningen att möjligheten att överklaga beslut om inspektioner i efterhand är tillräcklig för att uppfylla Europakonven- tionens och EU:s rättighetsstadgas krav på rättslig prövning. Utred- ningen föreslår därför att även beslut om oanmälda inspektioner på plats i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten bör få fattas av marknadskontrollmyndigheten själv utan förhandsprövning av domstol.
Mot bakgrund av den rättspraxis som gäller vid bevissäkring enligt skatteförfarandelagen är det möjligt att ett överklagande av en marknadskontrollmyndighets beslut om en inspektion på plats, i avsaknad av uttrycklig reglering om det, inte skulle komma att sak- prövas av domstol om inspektionen redan har verkställts, se Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden RÅ 2007 ref. 80 och HFD 2020 ref. 26. Om inte ens underrätt, det vill säga förvaltningsrätt eller
447
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
mark- och miljödomstol, skulle pröva en marknadskontrollmyndig- hets beslut om inspektion sedan inspektionen har verkställts bör den ekonomiska aktören visserligen kunna utnyttja möjligheten till skade- stånd som ett kompensatoriskt rättsmedel enligt artikel 13 i Europa- konventionen.
Utgångspunkten i Europadomstolens rättspraxis är att tillgången till rättsmedel bör finnas i eller i anslutning till det förfarande där en överträdelse har inträffat.21 Eftersom ett beslut om en oanmäld in- spektion inte kommer att förhandsprövas av en domstol, skulle en domstolsprövning av inspektionsbeslutet i efterhand kunna anses motiverad även om följderna av inspektionen inte kan repareras genom en sådan prövning utan det endast kan konstateras att ett fel har begåtts. Utredningen har därför övervägt att uttryckligen i lag ange att domstol, i vart fall i underrätt, efter överklagande ska sak- pröva förutsättningarna för ett beslut om inspektion på plats, även om åtgärden redan har verkställts. På så vis skulle det av författnings- regleringen framgå att tillämpligt rättsmedel i första hand är en efter- handsprövning av inspektionsbeslutet i domstol. Utredningen har emellertid funnit att det är tillräckligt att inspektionsbeslut, oavsett om de redan är genomförda eller inte, formellt sett är överklagbara till domstol. Som framgår i kapitel 7 avsnitt 7.4.3 kan alla beslut som fattas av en marknadskontrollmyndighet med stöd av den föreslagna lagen överklagas till domstol, det vill säga även beslut om inspek- tioner på plats. Författningsregleringen bör utformas med tillräcklig flexibilitet för att svensk domstolspraxis ska kunna följa med i Europadomstolens och
Även om en efterhandsprövning av inspektionsbeslutet kommer att ske i underrätt, det vill säga i förvaltningsrätt eller mark- och miljödomstol, är det möjligt att prövningen i andra instans är be- gränsad. Rättspraxis får utvisa om Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden RÅ 2007 ref. 80 samt HFD 2020 ref. 26 angående bevis-
21Prop. 2017/18:7Skadestånd och Europakonventionen, s. 12.
448
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
säkring i skattemål kommer att tillämpas vid prövning i andra instans, det vill säga i kammarrätten respektive mark- och miljööverdom- stolen, av ett överklagande av lägre rätts avgörande angående en oanmäld inspektion efter det att inspektionen har genomförts. Som framgår av nämnda avgöranden ska en sakprövning som utgångs- punkt inte ske i andra instans när inspektionen redan har genom- förts, om inte den klagande har ett beaktansvärt intresse av att få till stånd en sådan prövning.22
Kravet på att en ekonomisk aktör ska ha rätt till en rättslig pröv- ning av de åtgärder som vidtas med stöd av ett beslut om inspektion på plats uppfylls genom möjligheten att överklaga såväl marknads- kontrollmyndighetens beslut om omhändertagande av handlingar eller varuprover som Kronofogdemyndighetens beslut om handräck- ning.
Inspektionsbeslutets innehåll
För att uppfylla Europakonventionens och EU:s rättighetsstadgas krav på processuella rättssäkerhetsgarantier bör det i den föreslagna lagen anges vad ett beslut om en inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten ska innehålla. Utredningen föreslår att det likt regleringen av Finansinspektionens undersökningar för be- slag av data och dokument (4 kap. 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning), ska införas en bestämmelse som anger att beslut om inspektioner i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten ska innehålla uppgift om vilken eller vilka ekonomiska aktörer som inspektionen avser, vilken eller vilka produkter eller produkttyper som ska kontrolleras samt i vilken eller vilka lokaler och när inspektionen ska ske. Vidare bör det i beslutet anges vilka befogenheter marknadskontrollmyndigheten har vid inspektionen samt information om att beslutet kan över- klagas till domstol.
Ett beslut om inspektion behöver inte delges den ekonomiska aktören på förhand. I stället är det tillräckligt att beslutet i efterhand skickas till den ekonomiska aktörens registrerade adress eller den senast använda adressen i myndighetens ärenden.
22Jfr Patent- och marknadsöverdomstolens avgörande i PMÖD 2016:2. Patent- och marknads- överdomstolen sakprövade där ett överklagande av Patent- och marknadsdomstolens beslut om undersökning på plats hos ett företag enligt 5 kap. 3 § konkurrenslagen även efter det att åtgärden redan genomförts.
449
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
När det gäller beslut om en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten bör det lämnas till den eko- nomiska aktören i samband med att inspektionen inleds (jfr 4 kap. 3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- missbruksförordning och 5 kap. 7 § konkurrenslagen). Om den eko- nomiska aktör som inspektionen avser finns på plats vid inspek- tionen kan beslutet överlämnas direkt till en företrädare för den ekonomiska aktören. Om det inte är möjligt behöver underrättelse om beslutet i stället ske så snart det är möjligt i efterhand (jfr 28 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken). Underrättelse får då ske genom att beslutet skickas till den ekonomiska aktörens registrerade adress. Om inspektionen av någon anledning inte kan genomföras skulle möjligheten att uppnå syftet med en oanmäld inspektion vid ett senare tillfälle försämras om den ekonomiska aktören informerades om det första beslutet. Därför bör en marknadskontrollmyndighet bara vara skyldig att underrätta berörd ekonomisk aktör om ett be- slut om en oanmäld inspektion i samband med att inspektionen genomförs.
Hjälp av Polismyndigheten
I berörd sektorslagstiftning finns det i flera fall möjlighet för mark- nadskontrollmyndigheterna att begära hjälp av Polismyndigheten vid utövande av vissa befogenheter. I vilken omfattning och under vilka förutsättningar Polismyndigheten ska hjälpa till skiljer sig dock åt.23 En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om polismannen har att biträda någon i myndighetsutövning med att bereda sig tillträde till byggnad, rum eller område (10 § 6 polislagen [1984:387]). Enligt utredningen är det lämpligt att marknadskontrollmyndigheterna, i likhet med vad som i dag gäller enligt flera sektorsspecifika lagar, får begära att Polis-
23Se exempelvis 24 § lagen om brandfarliga och explosiva varor enligt vilken Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för tillsyn, 11 kap. 9 § plan- och bygglagen (2010:900) enligt vilken Polismyndigheten ska lämna det biträde som behövs för tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen samt 25 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet enligt vilken Polismyn- digheten ska lämna den hjälp som behövs när marknadskontrollmyndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt
10§ polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.
450
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
myndigheten lämnar den hjälp som behövs för att tillträde i samband med en inspektion ska kunna ske.
9.5Undersökningar på marknadskontrollmyndighetens initiativ
Utredningens bedömning: För att skapa en tydlig reglering bör det anges i lag att marknadskontrollmyndigheter har befogenhet att inleda undersökningar på eget initiativ. Det behöver inte anges att undersökningar även får inledas efter anmälan.
Utredningens förslag: En marknadskontrollmyndighet ska ha den befogenhet att inleda undersökningar som anges i artikel 14.4 f) i EU:s marknadskontrollförordning. I miljöbalken ska förtydligas att skyldigheten att i nödvändig utsträckning inleda undersök- ningar efter anmälan av allmänheten även gäller i samband med marknadskontroll av produkter inom miljöbalkens tillämpnings- område.
Möjlighet att på eget initiativ inleda undersökningar enligt EU:s marknadskontrollförordning
Enligt artikel 14.4 f) i EU:s marknadskontrollförordning ska en mark- nadskontrollmyndighet ha befogenhet att inleda undersökningar på eget initiativ i syfte att identifiera bristande överensstämmelse och se till att den upphör.
Möjlighet att inleda undersökningar enligt gällande rätt
Möjligheten för marknadskontrollmyndigheter att på eget initiativ inleda undersökningar finns sällan uttryckligen reglerad i svensk för- fattning. Dock anges i 26 kap. 1 § miljöbalken att tillsynsmyndig- heter på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning ska kontrollera att miljöbalken följs. I övriga fall när det inte anges uttryckligen får den befogenheten dock anses ingå underförstått i myndigheternas uppdrag att säkerställa att produkter på marknaden uppfyller gällande krav. Detsamma bör även gälla enligt förordning (EG) nr 765/2008.
451
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
Befogenhet att inleda undersökningar på eget initiativ ska anges uttryckligen
I marknadskontrollmyndigheternas uppgifter enligt artikel 11.3 i EU:s marknadskontrollförordning ingår bland annat att utföra kontroller av produkter baserat på ett adekvat urval. För att följa den risk- baserade metod som föreskrivs i artikeln är det en förutsättning att undersökningar kan inledas på marknadskontrollmyndighetens eget initiativ och inte bara efter anmälan. Det är också en självklarhet för att proaktiv marknadskontroll ska kunna utföras.
Utgångspunkten är att all myndighetsutövning ska ske med stöd av lag i öppna och för medborgarna iakttagbara former. Även om befogenheten att inleda undersökningar på eget initiativ underförstått framgår av marknadskontrollmyndigheternas uppdrag, finns det skäl att ange den uttryckligen i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Det tydliggör också för mark- nadskontrollmyndigheterna att de har ett sådant ansvar, vilket kan bidra till en ökad proaktiv marknadskontroll och i förlängningen säkrare produkter på marknaden och bättre konkurrensvillkor för företag. Det är tillräckligt att en hänvisning sker till artikel 14.4 f) i EU:s marknadskontrollförordning. Att undersökningar uttryckligen får inledas på marknadskontrollmyndigheternas eget initiativ inne- bär inte någon begränsning av befogenheten att inleda undersök- ningar efter anmälan. Att så får ske behöver dock inte uttryckligen anges i lagen. En marknadskontrollmyndighet har således även be- fogenhet att inleda undersökningar efter anmälan av exempelvis en annan ekonomisk aktör, en slutanvändare eller en annan myndighet.
Som utredningen redogör för i kapitel 7 avsnitt 7.5.2, har myn- digheter i vissa fall en skyldighet att inleda undersökningar efter anmälan från allmänheten. Det gäller enligt 26 kap. 1 § miljöbalken i nödvändig utsträckning i samband med kontroll av efterlevnaden av miljölagstiftning. För att uppfylla Sveriges åtaganden enligt Århus- konventionen bör det i miljöbalken tydliggöras att skyldigheten i 26 kap. 1 § även gäller för marknadskontrollmyndigheter som tillämpar EU:s marknadskontrollförordning.
452
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
9.6Varuprover
Utredningens bedömning: Befogenheten i artikel 14.4 j) omfattar både möjlighet att införskaffa varuprover med angivande av sin rätta identitet, köp utan att ange identitet och köp med angivande av fingerade identitetsuppgifter. Befogenheten bör kompletteras med en uttrycklig möjlighet för marknadskontrollmyndigheterna att begära kostnadsfria varuprover. Det bör införas bestämmelser som reglerar när befogenheten att införskaffa varuprover anonymt ska få utövas.
Utredningens förslag: En marknadskontrollmyndighet ska ha de befogenheter som anges i artikel 14.4 j) i EU:s marknadskontroll- förordning.
En marknadskontrollmyndighet ska få förelägga en ekono- misk aktör att tillhandahålla kostnadsfria varuprover.
Köp under dold eller fingerad identitet (anonymt köp) ska endast få ske om det är nödvändigt för att uppnå syftet med kon- trollen. Efter att en marknadskontrollmyndighet har genomfört ett anonymt köp ska den ekonomiska aktören informeras om köpet så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar i betydelse.
Varuprover enligt EU:s marknadskontrollförordning
I artikel 14.4 j) i EU:s marknadskontrollförordning regleras rätten till varuprover. Enligt bestämmelsen ska marknadskontrollmyndig- heter ha befogenhet att införskaffa24 varuprover, inbegripet köp under fingerad identitet, att inspektera varuproverna och att demontera dem i syfte att identifiera bristande överensstämmelse och erhålla bevis.
I skäl (40) till förordningen anges att marknadskontrollmyndig- heterna bör kunna kontrollera att produkter som ska göras tillgäng- liga på marknaden överensstämmer med harmoniserad unionslagstift- ning och kunna inhämta bevis för bristande överensstämmelse. De bör därför ha befogenhet att införskaffa25 produkter och, när bevis
24Ordet ”införskaffa” har ersatt ordet ”köpa” i den ursprungliga lydelsen av artikel 14.4 j), se rättelse publicerad i Europeiska unionens officiella tidning L 37 av den 10 februari 2020.
25Ordet ”införskaffa” har ersatt ordet ”köpa” i den ursprungliga lydelsen av skäl (40), se rättelse publicerad i Europeiska unionens officiella tidning L 37 av den 10 februari 2020.
453
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
inte kan inhämtas på annat sätt, köpa in produkter under fingerad identitet.
Varuprover enligt gällande rätt
Av artikel 19.1 i förordning (EG) nr 765/2008 följer att marknads- kontrollmyndigheterna har befogenhet att ta nödvändiga provexem- plar av produkter från ekonomiska aktörer när det är nödvändigt och motiverat.
Enligt berörd sektorslagstiftning får marknadskontrollmyndig- heterna i de flesta fall meddela de förelägganden som behövs för sin marknadskontroll. Ett sådant föreläggande kan bland annat avse att den ekonomiska aktören ska tillhandahålla ett varuprov till myndig- heten. Utöver denna generella befogenhet anges i vissa fall uttryck- ligen att myndigheterna får begära kostnadsfria varuprover för kontroll av produkter. Exempelvis anges i arbetsmiljölagen att myn- digheten har rätt att efter anfordran erhålla de prov som behövs för tillsynen (7 kap. 3 §). Inom elsektorn får Elsäkerhetsverket ta ut provexemplar av elektrisk utrustning från tillverkare, tillverkarens representant, importörer och distributörer (39 § elsäkerhetslagen [2016:732]). Ersättning för utrustningen betalas enligt myndighetens föreskrifter motsvarande inköpspris. Om utrustningen inte uppfyller gällande krav ska dock den ekonomiska aktören ersätta myndigheten för dess kostnader för köp av utrustningen.
Genom nyligen genomförda ändringar av marknadsföringslagen har Konsumentombudsmannen getts befogenhet att köpa produkter under dold identitet (44 a § marknadsföringslagen). Det får ske om det är nödvändigt för tillsynen enligt marknadsföringslagen och kallas för testköp. Även vid tillsyn på miljöbalkens tillämpningsområde har en liknande befogenhet nyligen införts. Om det är nödvändigt för att skydda människors hälsa eller miljön, får tillsynsmyndigheterna köpa kemiska produkter, biotekniska organismer och varor under dold identitet (26 kap. 28 § miljöbalken). Enligt såväl marknadsför- ingslagen som miljöbalken gäller att näringsidkaren ska underrättas om testköpet så snart det kan ske utan att köpet förlorar i betydelse. Enligt miljöbalken ska underrättelsen även innehålla information om
454
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
resultatet. Lagändringarna är genomförda efter nya bestämmelser i två
Som en jämförelse kan i sammanhanget nämnas några andra myn- digheter som har möjlighet att genomföra köp utan att ange vem som står bakom köpet. Enligt skatteförfarandelagen får Skatteverket genomföra kontrollköp för att bland annat kontrollera att samtliga försäljningar registreras i kassaregister. Kontrollköp förekommer även beträffande vissa varor eller tjänster i syfte att se om näringsidkaren fullgör sin skyldighet att förvissa sig om att köparen uppnått den åldersgräns som gäller för försäljning, se till exempel alkohollagen (2010:1622), lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter, lagen (2009:730) om handel med vissa receptfria läkemedel och spel- lagen (2018:1138). Polismyndigheten får, på uppdrag av Folkhälso- myndigheten eller Läkemedelsverket, med hjälp av fingerade uppgifter köpa varor som kan behöva regleras enligt 11 a § lagen (1992:860) om kontroll av narkotika.27
Möjlighet att införskaffa varuprover
Artikel 14.4 j) i EU:s marknadskontrollförordning reglerar marknads- kontrollmyndigheternas befogenhet att införskaffa varuprover med angivande av sin rätta identitet, köp utan att ange identitet och köp med angivande av fingerade identitetsuppgifter. Utredningen har valt att benämna köp där marknadskontrollmyndigheten inte uppger sin identitet, det vill säga ett dolt köp, eller inte uppger sin rätta identitet, det vill säga använder fingerade uppgifter, för anonymt köp. I såväl marknadsföringslagen som miljöbalken benämns liknande köp ”testköp”. Eftersom avsikten med köpet är densamma oavsett om det sker i marknadskontrollmyndighetens namn eller anonymt, och
26Se artikel 9.3 i
27Motsvarande bestämmelse finns även i 3 e § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälso- farliga varor.
455
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
då båda åtgärderna leder till ett fullbordat köp, anser utredningen att begreppet anonymt köp är mer rättvisande. Utredningen återkom- mer nedan till överväganden kring hur anonyma köp ska kunna genom- föras i praktiken och lyfter där särskilt fram frågan om hur fingerade identitetsuppgifter kan användas.
Marknadskontrollmyndigheter får, precis som andra rättssubjekt, köpa produkter utan att det behöver anges i lag. Marknadskontroll- myndigheter får även i likhet med andra köpare förfoga över varan så som ägare efter köpet, till exempel genom att inspektera varan eller demontera den. Det finns därför inte något behov av att ut- tryckligen ange detta i lag. När det gäller marknadskontrollmyndig- heternas anonyma köp, som utgör en form av dold myndighets- utövning, krävs dock stöd i lag, jfr JO:s beslut dnr
Ibeslutet uttalade JO att anonyma köp (i ärendet benämnt provköp) inte bör användas om det inte har stöd i lag eftersom grundregeln är att all myndighetsutövning ska bygga på fast rättslig grund. Vidare angav JO att så länge inga oriktiga uppgifter lämnas och åtgärden riktar sig mot näringsidkare eller personer i yrkesutövning kan den i och för sig inte anses som särskilt ingripande. Däremot kan all dold myndighetsutövning ifrågasättas från rättssäkerhetssynpunkt genom den avskärmning från insyn och kontroll som uppkommer. Dess- utom kan de enskilda som utsätts för åtgärden känna obehag inför den integritetskränkning som en sådan så kallad smygkontroll ut- förd av en myndighet typiskt sett utgör.
I dag har de flesta marknadskontrollmyndigheter möjlighet att begära kostnadsfria varuprover från ekonomiska aktörer. En sådan möjlighet bör även finnas framöver. I annat fall finns det en risk för att kostnaden blir styrande vid valet av vilka produkter som kontrol- leras. Att begära kostnadsfria varuprover kan anses ingå i begreppet införskaffa i artikel 14.4 j). För att det ska finnas tydligt lagstöd för befogenheten bör det dock uttryckligen anges i lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning att en marknadskontrollmyndighet får förelägga en ekonomisk aktör att tillhandahålla kostnadsfria varuprover. En marknadskontrollmyn- dighet bör själv få avgöra när den väljer att köpa en produkt och när den förelägger en ekonomisk aktör att tillhandahålla ett kostnads- fritt varuprov.
Proportionalitetsprincipen ska beaktas genom att marknads- kontrollmyndigheten ska överväga andra mindre ingripande alternativ
456
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
för den ekonomiska aktören. I vissa fall kan alternativa kontroll- metoder, exempelvis dokumentationskontroll eller fysisk kontroll på plats, inte uppnå samma syfte som en provning som förstör pro- dukten, till exempel ett brandtest. Marknadskontrollmyndigheten får då avgöra om produkten ska köpas in eller begäras kostnadsfritt.
Anonymt köp
Befogenheten att göra ett anonymt köp, det vill säga utan att uppge sin identitet eller med angivande av fingerade identitetsuppgifter, är en minimibefogenhet enligt EU:s marknadskontrollförordning. För- ordningen ger inte utrymme för några undantag i denna del och för att uppfylla förordningens krav bör det införas en bestämmelse som ger marknadskontrollmyndigheter sådan befogenhet.
En given utgångspunkt för utredningens överväganden är att myndighetsutövning ska ske med stöd av lag i öppna och för med- borgarna iakttagbara former. Myndighetsutövningen ska också stå i proportion till det behov som finns och inte provocera fram hand- lingar som annars inte hade ägt rum. Det utesluter inte att det finns vissa former av myndighetsverksamhet som för att vara effektiva måste innefatta dolda moment. För att en lagstiftningsåtgärd som möjliggör ett dolt beteende av en myndighet ska kunna godtas måste den dock motiveras av ett angeläget ändamål som kan antas bli effek- tivt uppfyllt genom åtgärden. Befogenheten att göra ett anonymt köp motiveras ytterst av att skydda människors liv eller hälsa samt miljön. Produkter som inte uppfyller gällande krav kan vara förenade med risker av varierande grad som i de allvarligaste fallen kan innebära fara för enskildas liv och hälsa. Det är till exempel viktigt att de leksaker som släpps ut på marknaden inte innehåller farliga halter av giftiga ämnen och att maskiner är konstruerade på ett sätt som inte innebär onödiga risker. I dessa fall är det angeläget att de produkter som marknadskontrollmyndigheterna får från aktörerna för kontroll är samma produkter som säljs i handeln. Det kan dock inte uteslutas att en aktör vid förfrågan från en marknadskontrollmyndighet förser myndigheten med en produkt som uppfyller gällande krav, ett så kallat golden sample, medan den produkt som tillhandahålls på mark- naden under samma beteckning inte har egenskaper som uppfyller alla krav. Det har för utredningen även lyfts fram exempel från marknads-
457
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
kontrollmyndigheter på att de får meddelande om att en beställd pro- dukt är restnoterad när produkten beställs till myndigheten medan leverans sker när produkten i stället beställs till en privat adress.
I EU:s marknadskontrollförordning uppställs inga särskilda krav för när ett anonymt köp ska få genomföras. Ett anonymt köp inne- bär att en myndighetsföreträdare döljer sitt ärende och skymmer den bakomliggande myndighetsutövningen. Det utgör ett avsteg från principen om att myndighetsutövning ska ske öppet. Sådana avsteg får inte vara mer långtgående än vad syftet med åtgärden kräver. Det står Sverige fritt att fastställa begränsningar för utövandet av befog- enheten (skäl 42). Utredningen föreslår därför att ett anonymt köp bara ska få ske om det är nödvändigt för att uppnå syftet med kontrol- len. En marknadskontrollmyndighet som ska införskaffa ett varu- prov bör först överväga om det är möjligt att genomföra ett öppet köp där myndigheten anges som köpare. Först om det inte bedöms möjligt att nå det avsedda resultatet genom ett öppet köp, alltså att myndigheten inte får den produkt som har beställts, bör ett anonymt köp genomföras. Marknadskontrollmyndigheten kan även väga in andra möjliga befogenheter och bedöma vilket alternativ som blir minst ingripande för den ekonomiska aktören. Mot det anonyma köpet får ställas till exempel möjligheten att genomföra en inspek- tion, även en oanmäld sådan.
Enligt utredningen saknas det anledning att uppställa krav på att ett anonymt köp endast ska få genomföras om det till exempel finns en misstanke om att en produkt inte uppfyller gällande krav. Pro- aktiv marknadskontroll sker som huvudregel genom stickprov efter en riskbedömning. Riskbedömningen innebär att kontrollen inriktas mot de produkter som anses mest angelägna att granska. En mark- nadskontrollmyndighet kan emellertid inte på förhand göra någon bedömning av huruvida produkten uppfyller gällande krav eller inte. Någon särskild begränsning i fråga om vilka produkter eller i vilka sammanhang ett anonymt köp ska få genomföras bör därför inte ställas upp.
Varuprover som införskaffas med stöd av befogenheten i arti- kel 14.4 j) kan leda till att en marknadskontrollmyndighet identi- fierar en bristande överensstämmelse och erhåller bevis för densamma. Till skillnad från till exempel kontrollköp av alkohol, tobak etc. blir följden av ett köp av en marknadskontrollmyndighet att resultatet kan ligga till grund för ingripanden mot den ekonomiska aktören.
458
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
En myndighet får aldrig förmå eller provocera någon att göra något som han eller hon annars inte skulle ha gjort i syfte att vidta åtgärder mot personen i fråga. Vid ett anonymt köp ska marknadskontroll- myndigheten dock uppträda som vilken köpare som helst och ska inte försöka förmå säljaren att leverera en annan produkt än han eller hon normalt skulle ha gjort. Syftet med det anonyma inslaget i köpet är alltså bara att marknadskontrollmyndigheten ska behandlas som vilken kund som helst.
Det kan i vissa fall utgöra en brottslig handling att tillhandahålla en produkt som inte uppfyller gällande krav. Ett anonymt köp av en produkt som erbjuds till försäljning kan dock inte utgöra en brotts- provokation eftersom den brottsliga gärningen i dessa fall sker redan när produkten tillhandahålls på marknaden, till exempel när den erbjuds till försäljning i en annons.28 Det gäller även om produkten inte har tillverkats innan beställning sker, under förutsättning att produkten har erbjudits för distribution, förbrukning eller använd- ning inom EU före beställningen. Den brottsliga gärningen begås alltså redan innan marknadskontrollmyndigheten beställer eller köper in produkten.
Hur ett anonymt köp praktiskt ska genomföras
Vanliga köp i fysiska butiker innebär sällan några praktiska problem när det gäller att dölja syftet med köpet eller att skydda anonymi- teten hos den som gör själva köpet. Genom att myndighetstjänste- mannen inte uppger för vems räkning ett köp genomförs, kan han eller hon enkelt genomföra ett dolt köp. Bortsett från vid köp av vissa produkter, som till exempel en del elektronik, får kunden sällan frågor om namn eller andra kontaktuppgifter. Möjligheten att göra ett anonymt köp får därför störst praktisk betydelse vid köp över internet eller annan distansförsäljning där både beställarens namn och i vissa fall personnummer kan efterfrågas samt vid köp av kom- plexa eller kundanpassade produkter. I de fallen är det inte tillräck-
28Jfr definitionen av tillhandahållande på marknaden i artikel 3.1 i EU:s marknadskontroll- förordning och avsnitt 2.2 i 2016 års blåbok om genomförandet av EU:s produktbestämmelser. En produkt tillhandahålls på marknaden när den levereras för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis. Leveranser omfattar alla erbjudanden om distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden som kan leda till en faktisk leverans, till exempel köperbjudanden eller reklamkampanjer.
459
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
ligt att myndighetstjänstemannen avstår från att uppge att han eller hon genomför köpet för en marknadskontrollmyndighets räkning. För att marknadskontrollmyndigheter i praktiken ska kunna köpa in produkter anonymt i dessa fall måste tjänstemannen ange en fingerad identitet.
Enligt utredningens bedömning bör det vid köp över internet eller vid annan distansförsäljning i de allra flesta fall räcka med att myndigheten använder påhittade namn och neutrala kontaktuppgifter. En beställning kan exempelvis ske med leverans till en boxadress eller ett centrallager. I det senare fallet kan marknadskontrollmyndig- heten sedan göra en separat beställning från centrallagret till myn- dighetens egen adress och på så sätt undvika att tillverkaren eller distributören får kännedom om vart produkten slutligen levereras. Större problem uppstår vid köp som kräver att personnummer an- ges. Det är i realiteten inte möjligt för myndigheten att konstruera ett påhittat personnummer som kan användas vid ett köp. I stället skulle det krävas att myndigheten använder ett på särskilt sätt fram- taget fingerat personnummer. Skatteverket, som genomför provköp inom ramen för sina utredningar, har till utredningen uppgett att en majoritet av köpen över internet går att genomföra utan att person- nummer behöver anges. Enligt myndighetens erfarenhet har dock krav på till exempel BankID blivit vanligare, likaså att ange person- nummer i beställningsprocessen. Om en produkt ska levereras via ett postombud ställs dessutom krav på identifiering i samband med utlämnande av paket.
Det vanligaste vid köp över internet eller annan distanskommu- nikation där inte bara beställarens namn utan även personnummer efterfrågas är förmodligen när beställaren väljer att betala mot faktura. Marknadskontrollmyndigheten bör kunna undvika ett sådant scenario genom att välja direktbetalning. Vid sådan betalning kan det räcka med att tjänstemannen har tillgång till ett betalkort i tjänsten och att kortinnehavarens namn samt kortnummer uppges. Ett annat alter- nativ är att använda betaltjänster som exempelvis PayPal där en neutral
En marknadskontrollmyndighet kan inte med stöd av gällande rätt genomföra köp som kräver att fingerade personnummer används. Möjligheten att använda fingerade personuppgifter är i dag starkt be- gränsad i Sverige. En person kan under vissa förutsättningar regi- streras i folkbokföringen med fingerade personuppgifter om denne
460
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
riskerar att bli utsatt för allvarlig brottslighet (se lagen [1991:483] om fingerade personuppgifter). Det finns även en begränsad möjlig- het för tjänstemän inom polisen och Försvarsmaktens försvars- underrättelsetjänst att verka under så kallad kvalificerad skyddsiden- titet (se lagen [2006:939] om kvalificerade skyddsidentiteter).
I de fall ett köp bara kan genomföras om fullständiga fingerade personuppgifter anges, skulle ett alternativ kunna vara att använda samma konstruktion som vid köp av nya psykoaktiva substanser, det vill säga att Polismyndigheten får i uppdrag att genomföra köpet med hjälp av fingerade uppgifter. I den situationen avser köpet sub- stanser som kan komma att klassificeras som narkotika. Uppgiften att köpa in vitt skilda typer av produkter i syfte att bedöma överens- stämmelse med gällande produktreglering skulle därför framstå som verksamhetsfrämmande hos Polismyndigheten. Utredningen lämnar därför inte något sådant förslag.
En annan möjlig lösning skulle kunna vara att varje marknads- kontrollmyndighet tilldelas en uppsättning fingerade personupp- gifter, även personnummer, för inköpsändamål som sedan byts ut med jämna mellanrum, exempelvis en gång per år. Ett särskilt system för att ta fram fingerade personuppgifter skulle då behöva inrättas. Utredningen har i kontakt med Skatteverkets folk- och fastighets- avdelning fått information om att det finns flera praktiskt möjliga sätt att registrera fingerade personnummer som skulle kunna an- vändas av myndigheter. Det är möjligt att tilldela myndigheterna enbart personnummer som inte finns registrerade i SPAR, Statens personadressregister, som myndigheten sedan kan använda tillsam- mans med påhittade namn och kontaktuppgifter. Likaså går det att tilldela myndigheterna personnummer som är registrerade med fik- tiva namn och godkända i SPAR, eller personnummer som är regi- strerade på fiktiva personer fullt ut i folkbokföringen. I dag saknas det dock lagstöd för samtliga alternativ.
Även om det är praktiskt möjligt att tilldela myndigheter fingerade personnummer kräver en sådan konstruktion noggranna övervägan- den ur juridisk synvinkel. Utredningen kan konstatera att behovet av fingerade personuppgifter aktualiseras på ett flertal områden ut- över marknadskontroll, unionslagstiftning på både konsumentskydds- området och inom den offentliga kontrollen ställer krav på möjlighet att genomföra olika typer av anonyma köp. Det kan därför finnas skäl att gemensamt utreda hur och i vilken utsträckning fingerade
461
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
personuppgifter ska kunna tas fram för detta ändamål och tilldelas myndigheter. Eftersom det ännu är oklart vilket behov som finns av att kunna använda den typen av uppgifter, anser utredningen att det finns anledning att avvakta med en sådan utredning tills effekten av den nu föreslagna regleringen kan utvärderas.
EU:s marknadskontrollförordning ställer krav på att marknads- kontrollmyndigheterna ska få införskaffa varuprover under fingerad identitet. För att kunna utföra alla typer av köp under fingerad iden- titet behöver det skapas en ny praktisk ordning för att tilldela myn- digheter fingerade personnummer. Eftersom många köp kan genom- föras utan att personnummer uppges, är det dock inte nödvändigt för att uppfylla förordningens krav. Det är i stället tillräckligt att hänvisa till befogenheten så som den anges i artikel 14.4 j) för att ge marknadskontrollmyndigheterna befogenhet att använda fingerade personuppgifter vid köp. Marknadskontrollmyndigheterna får då själva avgöra i vilken utsträckning de ska använda påhittade namn samt vilken betalnings- och leveransmetod de ska använda för att genomföra köp. Med stöd av en sådan bestämmelse kan marknads- kontrollmyndigheterna dessutom framöver utnyttja befogenheten fullt ut om det på sikt skapas möjlighet för dem att använda finge- rade personnummer.
En ekonomisk aktör ska informeras efter köpet
I det förhållandet att ett köp av varuprover sker dolt ligger naturligt- vis att myndigheten inte ger sig till känna vid själva genomförandet. Mot bakgrund av principen om öppenhet vid myndighetsutövning bör marknadskontrollmyndigheten vara skyldig att underrätta den ekonomiska aktören när det anonyma köpet väl har ägt rum, oavsett om produkten uppvisat brister i överensstämmelse eller inte. Det bör inte finns några formkrav för hur en sådan underrättelse ska ske. Vid ett köp som sker dolt i butik bör en underrättelse kunna ske så snart köpet har fullbordats, det vill säga när köparen har erlagt full betalning och mottagit produkten. Vid ett köp som har skett under fingerad identitet skulle en skyldighet att omedelbart underrätta den ekonomiska aktören efter köpet kunna medföra att eventuella finge- rade uppgifter enkelt kan identifieras eller att marknadskontrollen på annat sätt försvåras. Den ekonomiska aktören bör därför under-
462
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
rättas om det anonyma köpet så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar i betydelse. Underrättelsen bidrar då till att göra det dolda inslaget mindre påtagligt genom att den ekonomiska aktören får vetskap om detta i efterhand. Dessutom ska uppgifter om att kon- troll har skett av en produkt, även när den uppfyller gällande krav, registreras i informations- och kommunikationssystemet ICSMS (artikel 34 i EU:s marknadskontrollförordning). De berörda ekono- miska aktörerna bör i vart fall få motsvarande information som registreras i ICSMS.
9.7Begränsning av onlinegränssnitt
Utredningens bedömning: För att inte strida mot svensk grund- lag, bör de befogenheter som anges i artikel 14.4 k) i EU:s mark- nadskontrollförordning begränsas i förhållande till onlinegräns- snitt som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd.
En marknadskontrollmyndighet bör vid tillämpningen av arti- kel 14.4 k) (i) själv får avgöra om en ekonomisk aktör ska åläggas att från ett onlinegränssnitt avlägsna innehåll som hänvisar till en viss produkt eller om det är tillräckligt att ett varningsmeddelande visas för slutanvändarna. Vid tillämpningen av artikel 14.4 k) (ii) kan värdtjänstleverantörer, innehållsleverantörer och internet- leverantörer vara relevanta aktörer för att begränsa åtkomsten till onlinegränssnitt. En marknadskontrollmyndighet bör själv får av- göra vilken aktör ett krav på begränsning av åtkomst ska riktas mot.
Utredningens förslag: En marknadskontrollmyndighet ska ha de befogenheter som anges i artikel 14.4 k) i EU:s marknadskontroll- förordning. Befogenheterna ska inte gälla för de onlinegränssnitt som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd.
En marknadskontrollmyndighet ska själv få besluta om be- gränsning av onlinegränssnitt. När ändrade förhållanden föranleder det, ska en marknadskontrollmyndighet kunna besluta att en skyl- dighet att vidta en åtgärd enligt artikel 14.4 k) inte längre ska gälla.
463
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
Begränsning av onlinegränssnitt enligt EU:s marknadskontrollförordning
Enligt artikel 14.4 k) i EU:s marknadskontrollförordning ska mark- nadskontrollmyndigheter ha befogenhet att, när inga andra effektiva medel står till buds för att eliminera en allvarlig risk,
i)kräva att innehåll som hänvisar till de relaterade produkterna av- lägsnas från ett onlinegränssnitt, eller att kräva tydlig visning av en varning till slutanvändarna när de använder ett onlinegräns- snitt, eller
ii)om en begäran i enlighet med led i) inte har iakttagits, kräva att leverantörer av informationssamhällets tjänster begränsar åtkomst- en till onlinegränssnittet, inbegripet genom att begära att en rele- vant tredje part genomför sådana åtgärder.
Iskäl (41) till förordningen anges att marknadskontrollmyndig- heterna i framför allt den digitala miljön bör ha möjlighet att få fall av bristande överensstämmelse att upphöra snabbt och effektivt, särskilt om den ekonomiska aktör som säljer produkten döljer sin identitet eller flyttar inom EU eller till ett tredje land för att undvika tillsyn. I fall där det finns en risk för allvarlig och irreparabel skada för slutanvändarna till följd av bristande överensstämmelse, bör marknadskontrollmyndigheterna ha möjlighet att vidta åtgärder och kräva att innehåll avlägsnas från onlinegränssnitt eller att en varning visas. När en sådan begäran inte följs bör den berörda myndigheten ha befogenhet att kräva att en leverantör av informationssamhällets tjänster begränsar åtkomsten till onlinegränssnittet.
I skäl (16) anges att det inte bör åläggas någon allmän skyldighet för leverantörer av informationssamhällets tjänster att övervaka den information de överför eller lagrar, och inte heller någon allmän skyl- dighet att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet. Inte heller bör värdtjänstleverantörer hållas ansvariga såvida de inte har faktisk kännedom om olaglig verksamhet eller information eller är medvetna om de fakta eller omständigheter som gör förekomsten av den olagliga verksamheten eller den olagliga informationen uppenbar.
I artikel 3.15 i EU:s marknadskontrollförordning definieras termen onlinegränssnitt som programvara, inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applikation, som drivs av en ekonomisk aktör eller för dennes räkning och som tjänar till att ge slutanvändarna till-
464
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
gång till den ekonomiska aktörens produkter. I artikel 3.14 hänvisas till direktiv (EU) 2015/153529 för en definition av leverantör av informationssamhällets tjänster. I det direktivet framgår att termen avser en leverantör av alla informationssamhällets tjänster, det vill säga tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elek- tronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. Som exempel på sådana tjänster kan nämnas marknadsföring och försälj- ning av varor och tjänster, nättidningar, finansiella tjänster och så kallad video på beställning, allt under förutsättning att det sker on- line. I begreppet leverantör av informationssamhällets tjänster inbe- grips till exempel internetleverantörer, sökmotorer, serverägare och näringsidkare som erbjuder varor och tjänster online.
Utgångspunkter för överväganden om begränsning av onlinegränssnitt
Utvecklingen av
29Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för in- formationssamhällets tjänster.
30Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/302 av den 28 februari 2018 om åt- gärder mot omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering på grund av kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av för- ordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG och Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004.
465
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
Vid överväganden om myndigheters möjligheter att ändra eller begränsa innehållet på samt tillgången till onlinegränssnitt väcks frågor om inskränkningar i vissa grundläggande fri- och rättigheter. EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas fullt ut som svensk lag från och med den 16 juli 2021 och Sverige har en skyldighet att till- dela sina marknadskontrollmyndigheter befogenhet att kräva vissa ändringar av information på onlinegränssnitt, även av tredje man. Det följer dock av artikel 14.2 att befogenheten ska tilldelas och utövas i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, bland annat i enlighet med principerna i nationell rätt om yttrandefrihet och mediernas frihet och mångfald. I skäl (42) anges att det bör stå medlemsstaterna fritt att i nationell rätt fastställa villkor och begränsningar för utöv- andet av befogenheterna att fullgöra uppgifterna. Vidare anges i skäl (68) att förordningen är förenlig med de grundläggande rättig- heter och de principer som återfinns i bland annat medlemsstaternas konstitutionella traditioner. Förordningen bör således tolkas och tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer, inbegripet de som rör mediernas frihet och mångfald.
Relevanta bestämmelser om
I regeringsformen finns bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Bland de så kallade positiva opinionsfriheterna, som var och en är tillförsäkrad gentemot det allmänna, ingår yttrandefri- heten, det vill säga friheten att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, och informationsfriheten, det vill säga friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden (2 kap. 1 § regeringsformen). Yttrandefriheten och informationsfriheten får be- gränsas genom lag (2 kap. 20 § första stycket 1 regeringsformen). Begränsningen får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Den får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen och får inte göras enbart på grund av poli- tisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 21 § regeringsformen). Begränsningar av yttrande- och informationsfri- heten får göras med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, en enskilds anseende, privatlivets helgd
466
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
eller förebyggande och beivrande av brott (2 kap. 23 § regerings- formen). Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet be- gränsas. I övrigt får begränsningar bara göras om särskilt viktiga skäl föranleder det.
Europakonventionen innehåller bestämmelser om yttrandefrihet i artikel 10. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inbland- ning och oberoende av territoriella gränser (artikel 10.1). Yttrande- friheten enligt Europakonventionen omfattar alla medier och den innefattar även kommersiell reklam. Yttrandefriheten i Europakon- ventionen kan begränsas genom lag. En förutsättning är att begräns- ningarna i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättig- heter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet (artikel 10.2). När det gäller reklam och uttalanden som ingår i marknadsföring är det tillåtet med mera långtgående inskränkningar i syfte att skydda konsumenter och konkurrenter mot falska eller vilseledande påståen- den och mot etiskt tvivelaktiga marknadsföringsmetoder. Konven- tionsstaterna har getts möjlighet att göra skönsmässiga bedömningar beträffande vilka begränsningar som är nödvändiga i kommersiella förhållanden.31 Även EU:s rättighetsstadga innehåller en liknande bestämmelse om rätt till yttrandefrihet för var och en, se artikel 11.
Yttrandefriheten regleras i svensk rätt särskilt i yttrandefrihets- grundlagen. Var och en har rätt att i radio, TV och vissa liknande över- föringar, offentliga uppspelningar ur en databas, samt filmer, video- gram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst (1 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrund- lagen). Syftet är att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Det finns ett extra starkt grundlagsskydd för vissa webbplatser som drivs av massmedie- företag och för andra som beviljats utgivningsbevis för sin verksam- het (1 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen). Det är relativt ovanligt
31Se Europadomstolens avgörande Markt Intern Verlag GmbH och Klaus Beermann mot Tyskland, nr 10572/83, dom meddelad den 20 november 1989.
467
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
att webbplatser omfattas av ett grundlagsskydd på grund av utgiv- ningsbevis.32 Grundlagsskyddet innebär bland annat att det råder ensamansvar, det vill säga att en på förhand utpekad utgivare ansvarar ensam för innehållet i de grundlagsskyddade medieformerna. Det innebär att exempelvis journalister och andra som skriver på en webbplats inte ansvarar för det publicerade. En förutsättning för att ensamansvaret för utgivaren ska kunna upprätthållas är att utgivaren har befogenhet att själv bestämma vad som ska publiceras. Den befogenheten framgår i 4 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen där det anges att varje inskränkning av utgivarens bestämmanderätt ska vara utan verkan. Grundlagsskyddet medför även att straffbestämmelserna i bland annat brottsbalken inte är tillämpliga utan att den ansvarige utgivaren endast kan dömas för ett fåtal angivna brott, till exempel hets mot folkgrupp. Grundlagsskyddet innefattar även förbud mot censur och mot andra hindrande åtgärder.
I tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser som skyddar tryckt skrift som tidningar, tidskrifter och böcker. Eftersom befogenheterna i EU:s marknadskontrollförordning rör åtgärder på onlinegränssnitt, är tryckfrihetsförordningen inte direkt tillämplig.
Möjligheten att begränsa onlinegränssnitt enligt gällande rätt
Idag har inte någon marknadskontrollmyndighet lagreglerad befog- enhet att begära att visst innehåll avlägsnas från ett onlinegränssnitt eller att åtkomsten till onlinegränssnittet begränsas. Däremot finns det i något fall en skyldighet för ekonomiska aktörer att, i fall av bristande överensstämmelse, annonsera eller på annat sätt informera berörda användare om fel som framkommit.33 Sådan annonsering kan lämpligen ske på den ekonomiska aktörens webbplats men mark- nadskontrollmyndigheten kan inte ställa krav på det.
I marknadsföringslagen har nyligen införts en möjlighet för Kon- sumentombudsmannen att förelägga näringsidkare, en värdtjänst- leverantör eller en internetleverantör att upprätta ett varningsmed- delande som tydligt visas i samband med besök på en webbplats
32I mars 2016 fanns det nästan 1,4 miljoner aktiva och unika webbplatser under huvuddomänen se. Vid samma tidpunkt fanns knappt 1 000 frivilliga utgivningsbevis registrerade (se Funcke, Internetguide #2 Yttrandefrihet på nätet, IIS internetguide, version 2.0, 2016 s. 31).
33Se exempelvis 11 § lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner.
468
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
(41 a § marknadsföringslagen).34 Det får ske om näringsidkarens mark- nadsföring på internet är otillbörlig och inga andra effektiva medel är tillgängliga. Webbplatser som omfattas av tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens skydd undantas. Varningsmeddelan- det ska ange i vilket avseende marknadsföringen är otillbörlig och vara utformat på ändamålsenligt sätt. Konsumentombudsmannens före- läggande om varningsmeddelande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Konsumentombudsmannen ska be- sluta att skyldigheten att upprätta varningsmeddelande inte längre ska gälla när ändrade förhållanden föranleder det (41 b § marknads- föringslagen).
Även Spelmyndigheten har befogenhet att förelägga en internet- leverantör att upprätta ett varningsmeddelande som tydligt visas i samband med besök på en webbplats som tillhandahåller spel utan nödvändig licens enligt spellagen (18 kap. 28 § spellagen). Meddel- andet ska informera besökaren om att den som tillhandahåller spelet saknar licens i Sverige och inte står under svensk tillsyn samt att vinster är skattepliktiga för spelaren. En förutsättning för Spelmyn- dighetens befogenhet är att det finns särskilda skäl för varnings- meddelandet.
I sammanhanget ska nämnas att flera större internetbaserade marknadsplatser redan frivilligt avlägsnar innehåll som avser farliga konsumentprodukter som säljs på deras webbplatser för att förbättra produktsäkerheten på internet. Under år 2018 undertecknade de stora
34Jfr artikel 9.4 g i
469
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
Krav på begränsning av onlinegränssnitt
Befogenheten att begära begränsning av onlinegränssnitt är en minimi- reglering enligt EU:s marknadskontrollförordning. Det följer därför av Sveriges internationella åtaganden att en möjlighet för svenska marknadskontrollmyndigheter att kräva sådana begränsningar måste införas.
Minimibefogenheten i artikel 14.4 k) är omgärdad av begränsningar för dess tillämpning. Till att börja med ska befogenheten utövas i enlighet med proportionalitetsprincipen med beaktande av syftet med åtgärden och karaktären av den faktiska eller potentiella skada som följer av bristande överensstämmelse (artikel 14.2). Vidare får befogenheten användas först när inga andra effektiva medel står till buds samt endast när det rör sig om en allvarlig risk (artikel 14.4 k). Marknadskontrollmyndigheterna ska alltså först ha använt möjlig- heten att kräva åtgärder från de ekonomiska aktörerna eller att själv vidta åtgärder, till exempel att förbjuda eller återkalla en produkt, enligt artikel 14.4 g) och artikel 16. För att en produkt ska anses utgöra en allvarlig risk ska sannolikheten för att en farlig situation uppkommer och skadans allvar tillsammans kräva ett snabbt ingrip- ande från marknadskontrollmyndigheterna (artikel 3.20).
Det framstår för utredningen som en rimlig utgångspunkt att en ekonomisk aktör som samarbetar med marknadskontrollmyndig- heterna och vars produkt förbjuds eller återkallas, självmant avlägs- nar produkten från de webbplatser eller liknande där varan funnits till försäljning. Däremot i de fall det inte går att nå den ekonomiska aktören eller denne väljer att inte hörsamma marknadskontrollmyn- digheternas krav, kan det antas att befogenheten att kräva begräns- ning av onlinegränssnitt kommer att aktualiseras.
Det finns inte något utrymme att avstå från att tilldela marknads- kontrollmyndigheter befogenhet att begära vissa begränsningar av onlinegränssnitt. Däremot står det Sverige fritt att fastställa villkor för utövandet av befogenheten. Samtidigt ska beaktas att ett grund- läggande syfte med EU:s marknadskontrollförordning är att skapa en enhetlig och effektiv marknadskontroll inom hela EU. Befogen- heterna i artikel 14.4 ska vara tillräckligt robusta för att hantera ut- maningar även inom
470
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
Befogenheten i artikel 14.4 k) innebär en inskränkning av de eko- nomiska aktörernas yttrandefrihet och slutanvändarnas informations- frihet. Dessa friheter är dock möjliga att begränsa genom lag och motiveras i detta fall av ett angeläget syfte, nämligen att skydda män- niskors hälsa och säkerhet samt miljön från allvarliga risker. De be- gränsningar som gäller vid tillämpning av befogenheten enligt EU:s marknadskontrollförordning får enligt utredningen anses tillräckliga för att säkerställa att nyttjandet av befogenheten inte inskränker yttrande- och informationsfriheten mer än nödvändigt.
När det gäller onlinegränssnitt som omfattas av det särskilda grundlagsskyddet i yttrandefrihetsgrundlagen finns det dock skäl att göra undantag. Enligt yttrandefrihetsgrundlagen är varje inskränk- ning av utgivarens rätt att bestämma över innehållet på den aktuella framställningen utan verkan. Det är därför inte möjligt att ge en myn- dighet befogenhet att kräva att exempelvis en näringsidkare visar ett varningsmeddelande på en webbplats som omfattas av grundlags- skydd utan att det strider mot grundlagen. Genom artikel 14.2 i EU:s marknadskontrollförordning ges medlemsstaterna utrymme att beakta nationella principer om yttrandefrihet och mediernas frihet och mångfald när marknadskontrollmyndigheternas befogenheter tilldelas. Genom detta finns utrymme för att i svensk rätt undanta onlinegränssnitt som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd från marknadskontrollmyndigheternas befogenhet att kräva ändring av innehållet på onlinegränssnitt.
Praktisk tillämpning av befogenheten
Som framgår ovan är befogenheten i artikel 14.4 k) uppdelad i två led. Det första ledet avser begränsning av innehållet på internet, det vill säga att viss information tas bort från internet, alternativt visning av varningsmeddelanden för slutanvändarna. Att avlägsna informa- tion från internet är den enda möjliga åtgärden för att helt säkerställa att innehållet inte längre går att nå eller konsumera. Det andra ledet i befogenheten avser begränsning av åtkomsten till innehåll på internet, det vill säga ett sätt att försvåra för användare att hitta eller ta del av viss information på internet. Det finns flera sätt att blockera innehåll på internet som involverar olika aktörer. Gemensamt för samtliga är dock att den aktuella informationen fortfarande finns
471
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
tillgänglig på internet och att blockeringen även riskerar att beröra annan information än den avsedda.
Enligt förordningstexten ska en marknadskontrollmyndighet i det första ledet rikta sig mot en ekonomisk aktör. I det andra ledet, som förutsätter att det första ledet har nyttjats men inte hörsammats, ska marknadskontrollmyndigheten ges befogenhet att kräva att leve- rantörer av informationssamhällets tjänster begränsar åtkomsten till onlinegränssnittet. Leverantörer av informationssamhällets tjänster omfattas i vissa fall av definitionen av ekonomisk aktör i artikel 3.13 i EU:s marknadskontrollförordning. I led två anges dock uttryck- ligen att en marknadskontrollmyndighet även ska få begära att tredje part, i detta fall relevanta leverantörer av informationssamhällets tjänster, utför åtgärden. Genom Internetstiftelsen har utredningen fått information om olika aktörer på internet för att kunna bedöma vilka leverantörer av informationssamhällets tjänster som kan vara relevanta att vända sig mot.
När ett krav riktas mot den ekonomiska aktören i det första ledet är det den ekonomiska aktörens ansvar att se till att all information som hänvisar till en specifik produkt avlägsnas från samtliga online- gränssnitt där produkten marknadsförs eller tillhandahålls, alterna- tivt att ett varningsmeddelande visas i samband med marknadsföring eller tillhandahållande av produkten. För att innehåll ska kunna avlägs- nas från ett onlinegränssnitt behöver det raderas från den utrustning där det lagras, vilket kräver att aktören i någon mån har möjlighet att förfoga över innehållet eller utrustningen. Den part som normalt sett kan avlägsna innehåll är författaren och den som har publicerat innehållet. Även den värdtjänstleverantör som tillhandahåller servrar för lagringen av informationen har teknisk möjlighet att avlägsna innehåll från servern där det lagras. En värdtjänstleverantör utgör dock inte en ekonomisk aktör enligt definitionen i EU:s marknads- kontrollförordning och aktualiseras därför inte i det första ledet. Detsamma gäller för innehållsleverantörer som exempelvis Tradera eller eBay. De tillåter användare att lägga upp innehåll på den platt- form de tillhandahåller, till exempel annonser, och har tekniska möj- ligheter att radera innehållet men utgör inte ekonomiska aktörer i förordningens mening.
Det är samma aktörer som nämns i avsnittet ovan som har teknisk möjlighet att införa varningsmeddelanden på onlinegränssnitt i nära anslutning till själva innehållet. Detta beror på att själva innehållet
472
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
behöver påverkas för att varningsmeddelandet ska kunna visas. Den som i första hand kan införa ett varningsmeddelande på ett online- gränssnitt är därför författaren. Det finns även andra aktörer som har olika tekniska möjligheter att införa varningsmeddelanden, främst innehållsleverantörer men i teorin även värdtjänstleverantörer, inter- netleverantörer och företag som tillhandahåller webbläsare. Dessa aktörer kan dock inte åläggas detta enligt första ledet eftersom de inte är ekonomiska aktörer.
Det kan konstateras att marknadskontrollmyndigheter enligt befogenheten i det första ledet har att vända sig mot ekonomiska aktörer som är författare till, har publicerat innehåll på eller på annat sätt förfogar över innehåll på ett onlinegränssnitt. Information om vem som ligger bakom exempelvis en webbplats finns i flera fall på själva webbplatsen. Författaren kan även vara samma person eller företag som den som innehar domännamnet. I de fall information saknas på webbplatsen kan marknadskontrollmyndigheten vända sig till den registrar som domännamnet är registrerat hos eller det registry som administrerar toppdomänen, för att begära ut information om och kontaktuppgifter till den som innehar själva domännamnet. En marknadskontrollmyndighet har också genom befogenheten i arti- kel 14.4 c) möjlighet att av ekonomiska aktörer begära uppgifter för bedömning av äganderätten till webbplatser. Det i sin tur ger mark- nadskontrollmyndigheten möjlighet att rikta krav enligt befogenheten i artikel 14.4 k) i) mot den mest relevanta ekonomiska aktören.
En marknadskontrollmyndighet bör själv, med beaktande av pro- portionalitetsprincipen och hur allvarlig den risk som ska elimineras är, få avgöra om den ekonomiska aktören ska åläggas att avlägsna det innehåll som hänvisar till en viss produkt eller om det är tillräckligt att ett varningsmeddelande visas för slutanvändarna. När det gäller innehållet i ett sådant varningsmeddelande bör utgångspunkten vara att den som beslutar om varningsmeddelandet även ansvarar för ut- formningen av det.
När det gäller den praktiska tillämpningen av led två uppkommer frågor angående både mot vem begäran ska riktas och hur åtkomsten till ett onlinegränssnitt ska begränsas. I bestämmelsen anges uttryck- ligen att den ska tillämpas på leverantörer av informationssamhällets tjänster och andra relevanta tredje parter. Bestämmelsen tar således sikte på någon annan än författaren bakom onlinegränssnittet. Flera
473
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
aktörer kan förekomma i diskussionen om begränsad åtkomst till onlinegränssnitt.
Värdtjänstleverantören är den som lagrar visst innehåll och också kan radera innehållet. Värdtjänstleverantörer kan också blockera åtkomsten till innehåll som lagras på deras servrar, utan att innehållet tas bort, till exempel genom att servern där innehållet lagras kopplas bort från internet eller att åtkomsten till innehållet begränsas genom tjänstekonfiguration, till exempel konfiguration av en webbserver. Att koppla bort en server från internet kan dock få konsekvenser även för annat innehåll eftersom värdtjänstleverantörer ofta lagrar innehåll från olika klienter på samma fysiska enhet.
En innehållsleverantör som tillhandahåller plattformar där en an- vändare kan lägga upp information, kan radera innehåll på sin platt- form. Innehållsleverantören kan även begränsa åtkomsten till inne- hållet utan att avlägsna innehållet från internet. Innehållet kommer då fortfarande vara lagrat hos innehållsleverantören men kommer inte att finnas publicerat för användare.
Internetleverantörers nätverk och infrastruktur gör det möjligt för internetanvändare att få internetuppkoppling och nå innehåll på internet. Internetleverantörer transporterar innehåll på internet mellan exempelvis en värdtjänstleverantörs server och en internetanvändares router, så att olika enheter kan kommunicera med varandra. Internet- leverantören lagrar inget innehåll och har inte någon teknisk möj- lighet att avlägsna innehåll från onlinegränssnitt. Internetleveran- törer kan åläggas att vidta blockeringsåtgärder för att spärra viss trafik på internet. I dag används olika metoder för blockering av information på internet.
474
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
är resurskrävande och innebär ingrepp i den enskilde användarens kommunikation. Metoden fungerar inte om internettrafiken är kryp- terad. När det gäller de närmare tekniska omständigheterna kring blockering och för- och nackdelar med olika metoder hänvisas till betänkandet En omreglerad spelmarknad (SOU 2017:30).35
Det kan konstateras att både värdtjänstleverantörer, innehålls- leverantörer och internetleverantörer kan vara relevanta aktörer för att begränsa åtkomsten till onlinegränssnitt. En marknadskontroll- myndighet bör själv få avgöra mot vilken aktör ett krav på begränsning av åtkomsten ska riktas mot. Om den aktuella informationen finns på en plattform som exempelvis Facebook Marketplace eller eBay, framstår det som mest effektivt att vända sig till innehållsleveran- tören och begära att denne begränsar åtkomsten till innehållet. För övriga relevanta aktörer gäller att åtgärderna har begränsad effekt eller lätt kan kringgås, samt att de ofta medför att mer än det innehåll som skulle behöva avlägsnas enligt bestämmelsens första led blockeras. Det senare kan därmed innebära en större inskränkning av yttrande- friheten än nödvändigt. Under förutsättning av att led i) har tillämp- ats men inte hörsammats får åtgärden dock anses proportionerlig eftersom det gäller en åtgärd som ska vidtas när inga andra medel står till buds och som krävs för att eliminera en allvarlig risk.
I sammanhanget ska uppmärksammas att det i skäl (16) till EU:s marknadskontrollförordning påpekas att åtgärder enligt artikel 14.4 k) inte bör påverka tillämpningen av reglerna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG om elektronisk handel.36 I synnerhet bör inte någon allmän skyldighet åläggas leverantörer av informations- samhällets tjänster att övervaka den information de överför eller lagrar, och inte heller någon allmän skyldighet att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet. Det följer av både skäl (47) till nämnda direktiv och
35Se SOU 2017:30 En omreglerad spelmarknad, del 2 s.
36Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden.
37Se
475
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
Beslut om begränsning av onlinegränssnitt
Det står medlemsstaterna fritt att välja om marknadskontrollmyndig- heterna ska kunna utöva befogenheterna i artikel 14.4 k) inom ramen för sin egen myndighetsutövning, med hjälp av andra myndigheter eller först efter ansökan till domstol (artikel 14.3).
Om en marknadskontrollmyndighet ges befogenhet att inom ramen för sin egen myndighetsutövning förelägga en ekonomisk aktör att avlägsna visst innehåll från ett onlinegränssnitt eller att visa ett varningsmeddelande för slutanvändare kan den aktör som inte vill följa föreläggandet vända sig till domstol. Domstolen kan sedan besluta om uppskjuten verkställighet, så kallad inhibition. Om dom- stolen beslutar om inhibition förhindras marknadskontrollmyndig- heten från att begära begränsad åtkomst till onlinegränssnittet enligt led två till dess att domstolen slutligt har avgjort frågan.
Alternativet är att en marknadskontrollmyndighet ansöker hos domstol om att den ekonomiska aktören ska åläggas att avlägsna visst innehåll från ett onlinegränssnitt eller att visa varningsmeddel- anden för slutanvändare. Då sker en domstolsprövning med över- väganden kring den aktuella inskränkningen av yttrande- och infor- mationsfriheten innan krav ställs på den enskilde aktören. Om en domstol finner att ändamålet med åläggandet innebär en godtagbar inskränkning av yttrande- och informationsfriheten men den rele- vanta aktören ändå inte iakttar åläggandet, bör marknadskontroll- myndigheten dock själv kunna kräva att åtkomsten till onlinegräns- snittet begränsas enligt led två.
Eftersom befogenheten endast får användas för att eliminera all- varliga risker, blir det enligt definitionen av allvarlig risk (artikel 3.20) bara aktuellt att utnyttja den när det krävs ett snabbt ingripande. Information om produkter som finns tillgängliga på internet når ett stort antal slutanvändare dygnet runt och när en produkt anses utgöra en allvarlig risk är det därför angeläget att information som hänvisar till produkten avlägsnas, eller att åtkomsten till det aktuella onlinegränssnittet begränsas, omedelbart. Om åtgärden får vidtas först efter ansökan till domstol tar det längre tid innan effekten, det vill säga att slutanvändare förhindras från att köpa den farliga pro- dukten, uppnås. En sådan ytterligare tidsåtgång är svår att motivera med hänsyn till att det rör sig om produkter som utgör en allvarlig risk och att det redan ska ha gjorts försök att eliminera risken. Ut-
476
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
över att ett förfarande med domstolsprövning tar längre tid, blir det även mer kostsamt för samtliga berörda aktörer.
Starka skäl talar därför för att marknadskontrollmyndigheterna bör få utöva befogenheterna enligt artikel 14.4 k) inom ramen för sin egen myndighetsutövning. Det skulle även överensstämma med Kon- sumentombudsmannens befogenhet att själv få förelägga närings- idkare, värdtjänstleverantörer och internetleverantörer att ta in var- ningsmeddelanden som visas i samband med besök på en webbplats. Utredningen föreslår därför att marknadskontrollmyndigheterna själva ska få besluta om begränsning av onlinegränssnitt.
Ett beslut om begränsning av onlinegränssnitt är inte begränsat i tid. Beslutet bör gälla så länge förutsättningarna för åtgärden i arti- kel 14.4 k) föreligger. Den som har förelagts att avlägsna innehåll som hänvisar till en eller flera relevanta produkter men återigen pub- licerar sådant innehåller eller som tar bort ett varningsmeddelande trots att produkterna fortfarande innebär en allvarlig risk, kan drabbas av sanktioner genom att exempelvis ett förelagt vite döms ut.
Om en ekonomisk aktör som förelagts att visa ett varningsmed- delande avlägsnar allt innehåll som rör den produkt som förelägg- andet avser, eller om den produkt som avses har korrigerats så att den inte längre innebär en allvarlig risk, föreligger inte längre förut- sättningar för åtgärden enligt artikel 14.4 k). En ekonomisk aktör kan under sådana förhållanden själv ta bort ett varningsmeddelande eller återigen publicera innehåll som hänvisar till produkten, men riskerar då en sanktion om det senare visar sig att allt innehåll som hänvisar till produkten inte avlägsnats eller att produkten inte korrigerats i tillräcklig grad.
Av rättssäkerhetsskäl bör en ekonomisk aktör eller en leverantör av informationssamhällets tjänster på ett enkelt och smidigt sätt kunna få ett beslut om att skyldigheten att vidta en åtgärd enligt artikel 14.4 k) inte längre gäller. Om en marknadskontrollmyndig- het själv har fattat beslut om åtgärden kan myndigheten med stöd av 37 § förvaltningslagen ändra sitt beslut på grund av nya omständig- heter. Om en domstol efter överklagande av en aktör har fastställt en marknadskontrollmyndighets beslut om åtgärd avseende online- gränssnitt, har marknadskontrollmyndigheten inte någon allmän befogenhet att ändra sitt tidigare beslut i sak. Det bör därför införas en reglering som möjliggör för marknadskontrollmyndigheten att
477
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
besluta att skyldigheten att vidta en åtgärd inte längre gäller (jfr exempelvis 41 b § marknadsföringslagen).
9.8Åtgärder för regelefterlevnad
Utredningens bedömning: För att kunna tillämpa befogenheten att kräva åtgärder av ekonomiska aktörer i artikel 14.4 g) behöver en marknadskontrollmyndighet kunna meddela förelägganden och förbud mot ekonomiska aktörer. En marknadskontrollmyndig- het bör även få meddela de förelägganden och förbud som krävs för att den ska kunna bedriva sin kontrollverksamhet. Sådana förelägganden och förbud bör kunna riktas mot både ekonomiska aktörer och i vissa fall tredje part. Förelägganden och förbud behöver inte delges.
Befogenheten för en marknadskontrollmyndighet att själv vidta åtgärder i artikel 14.4 h) bör utsträckas till att även gälla i de fall det inte går att nå den relevanta ekonomiska aktören för att meddela ett föreläggande eller förbud.
Utredningens förslag: En marknadskontrollmyndighet ska få med- dela de förelägganden och förbud som behövs för att harmonise- rad produktlagstiftning, EU:s marknadskontrollförordning, lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontroll- förordning eller föreskrifter som meddelas med stöd av lagen ska följas. Förelägganden och förbud kan riktas mot en eller flera berörda aktörer.
Om en ekonomisk aktör underlåter att följa ett föreläggande eller förbud, eller om den relevanta ekonomiska aktören inte går att nå, ska en marknadskontrollmyndighet själv få vidta lämpliga åtgärder för att få en bristande överensstämmelse att upphöra eller att eliminera en risk.
En marknadskontrollmyndighet ska få bestämma att dess be- slut om förelägganden och förbud ska gälla omedelbart.
478
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
Möjlighet att kräva eller vidta åtgärder enligt EU:s marknadskontrollförordning
Enligt artikel 14.4 g) i EU:s marknadskontrollförordning ska mark- nadskontrollmyndigheter ha befogenhet att kräva att ekonomiska aktörer vidtar lämpliga åtgärder för att få en bristande överensstäm- melse att upphöra eller att eliminera en risk. I artikel 14.4 h) anges att marknadskontrollmyndigheterna ska ha befogenhet att vidta lämpliga åtgärder om en ekonomisk aktör underlåter att vidta lämp- liga korrigerande åtgärder eller om den bristande överensstämmelsen eller risken består, inbegripet befogenheter att förbjuda eller in- skränka tillhandahållandet av en produkt på marknaden eller att be- sluta att en produkt dras in eller återkallas. Av artikel 16 följer att marknadskontrollmyndigheternas skyldighet att vidta åtgärder gäller när en produkt som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning används för sitt avsedda syfte, eller under omständigheter som rim- ligen kan förutses, och den är korrekt installerad och underhållen och produkten kan äventyra användarnas hälsa eller säkerhet eller om produkten inte stämmer överens med tillämplig harmoniserad unionslagstiftning. I artikel 16.3 ges en exemplifierande uppräkning av de åtgärder som marknadskontrollmyndigheterna kan kräva av de ekonomiska aktörerna, till exempel att aktören ska korrigera en for- mell bristande överensstämmelse, att aktören ska säkerställa att en produkt inte längre utgör en risk eller att aktören omedelbart ska dra tillbaka eller återkalla produkten.
Av artikel 19 följer att marknadskontrollmyndigheterna ska säker- ställa att produkter som utgör en allvarlig risk dras tillbaka eller åter- kallas när det inte finns några andra effektiva medel att tillgå för att eliminera risken, och att tillhandahållandet av dem på marknaden för- bjuds. För att avgöra om en produkt utgör en allvarlig risk ska både sannolikheten för att en farlig situation kan uppkomma och skadans allvar beaktas och dessa faktorer tillsammans ska kräva ett snabbt ingripande från marknadskontrollmyndigheterna (artikel 3.20).
Möjlighet att kräva eller vidta åtgärder enligt gällande rätt
Det finns inte något uttryckligt stöd i förordning (EG) nr 765/2008 för marknadskontrollmyndigheterna att kräva åtgärder av de ekono- miska aktörerna. De får däremot själva förstöra eller på annat sätt
479
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
göra obrukbara produkter som utgör en allvarlig risk, om de anser det vara en nödvändig åtgärd (artikel 19.1). När det gäller produkter som utgör en allvarlig risk, även utan omedelbar effekt, och som krä- ver snabbt ingripande ska medlemsstaterna säkerställa att de åter- kallas, dras tillbaka eller att tillhandahållandet på deras marknad förbjuds (artikel 20.1).
I berörd svensk sektorslagstiftning har myndigheterna i de allra flesta fall befogenhet att meddela förelägganden och förbud för att tillämpliga regler ska efterlevas. Det är vanligt förekommande att det i svensk lag anges att myndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska följas. I några fall har marknadskontrollmyndig- heterna befogenhet att besluta om rättelse på den felandes bekostnad om aktörerna inte följer meddelade förelägganden eller förbud.38
Krav på åtgärder av berörda aktörer
Om det vid marknadskontroll kan konstateras att det finns brister i överensstämmelse med gällande produktkrav bör en marknads- kontrollmyndighet ha möjlighet till effektiva ingripanden. Ekono- miska aktörer som har anledning att anta att en produkt brister i överensstämmelse är i många fall skyldiga att agera för att korrige- rande åtgärder vidtas eller att produkten dras tillbaka från markna- den. Det följer av bestämmelser i den harmoniserade produktlag- stiftningen. Redan när en marknadskontrollmyndighet upptäcker en bristande överensstämmelse och informerar den ekonomiska aktören aktualiseras den ekonomiska aktörens ansvar. Om den ekonomiska aktören trots detta inte agerar ska en marknadskontrollmyndighet, i likhet med vad som gäller i dag, ha befogenhet att kräva att en ekono- misk aktör vidtar åtgärder för att få en bristande överensstämmelse att upphöra eller för att eliminera en risk. Detta regleras lämpligen genom möjlighet för en marknadskontrollmyndighet att meddela förelägganden eller förbud. Genom detta får en marknadskontroll- myndighet befogenhet att kräva sådana åtgärder som anges i arti- kel 14.4 g). En marknadskontrollmyndighet bör ges utrymme att själv, med beaktande av proportionalitetsprincipen, avgöra innehållet i
38Se exempelvis 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen, 25 § lagen om brandfarliga och explosiva varor samt
26kap. 18 § miljöbalken.
480
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
föreläggandet, till exempel att åtgärda en specifik brist eller att åter- kalla en produkt. Den exemplifierande uppräkningen i artikel 16.3 i EU:s marknadskontrollförordning kan tjäna som vägledning. Enligt minimibefogenheten i artikel 14.4 g) i EU:s marknadskontrollför- ordning ska en marknadskontrollmyndighet kunna rikta krav på åtgärder mot ekonomiska aktörer. När det gäller vilka aktörer som omfattas av definitionen av ekonomisk aktör hänvisas till vad som redovisas ovan i avsnitt 9.3.
För att säkerställa en effektiv marknadskontroll bör marknads- kontrollmyndigheterna även ha möjlighet att meddela de föreläggan- den och förbud som krävs för att de ska kunna bedriva sin kontroll- verksamhet. Om exempelvis en aktör som är föremål för en kontroll inte lämnar den information som begärts av marknadskontrollmyn- digheten bör det finnas en möjlighet för myndigheten att förelägga aktören att inkomma med den efterfrågade informationen. För detta behöver en marknadskontrollmyndighet befogenhet att meddela före- lägganden och förbud som tar sikte på marknadskontrollåtgärder. Förelägganden som meddelas för att marknadskontrollmyndigheterna ska kunna utöva sina befogenheter kan i vissa fall behöva riktas mot tredje part. Det gäller exempelvis när en marknadskontrollmyndig- het begär begränsning av åtkomsten till ett onlinegränssnitt, se av- snitt 9.7. Befogenheten att meddela förelägganden och förbud bör därför inte gälla enbart gentemot ekonomiska aktörer. Det bör även vara möjligt att rikta förelägganden och förbud mot fler än en berörd aktör. När en produkt har tillhandahållits i flera säljled finns enligt artikel 14.4 g) utrymme att kräva åtgärder från flera ekonomiska aktörer samtidigt, till exempel både tillverkare, importörer och distri- butörer. Även när det gäller förelägganden mot andra aktörer kan det vara aktuellt att de riktas mot mer än en part, till exempel flera internetleverantörer vid begäran om begränsning av åtkomsten till ett onlinegränssnitt. Det kan därtill vara aktuellt att rikta ett före- läggande eller förbud mot flera ekonomiska aktörer samtidigt när verksamheten bedrivs i flera bolag inom en koncern. För att täcka in alla relevanta åtgärder föreslår utredningen att en marknadskontroll- myndighet ska få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att harmoniserad produktlagstiftning, EU:s marknadskontroll- förordning, lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska följas, och att sådana förelägganden och förbud ska få riktas
481
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
mot en eller flera berörda aktörer. Förelägganden och förbud be- höver inte delges.
Innan en marknadskontrollmyndighet meddelar ett föreläggande eller förbud mot en ekonomisk aktör ska dennes processuella rättig- heter i artikel 18 i EU:s marknadskontrollförordning beaktas. Det innebär bland annat att den berörda ekonomiska aktören som huvudregel ska ges tillfälle att yttra sig innan ett föreläggande med krav på åtgärd meddelas. En skrivelse som ger den ekonomiska aktö- ren möjlighet att yttra sig behöver inte delges.
Det kan uppstå praktiska svårigheter när krav ska riktas mot ut- ländska aktörer. För en stor del av de produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning ställer artikel 4 i förordningen krav på att det ska finnas en ekonomisk aktör etablerad i EU för att produk- terna ska få släppas ut på marknaden. Genom detta möjliggörs för marknadskontrollmyndigheterna att i de allra flesta fall kunna rikta förelägganden och förbud mot ekonomiska aktörer etablerade i EU.
Åtgärder som får vidtas av en marknadskontrollmyndighet
Befogenheten i artikel 14.4 h) gäller åtgärder från en marknads- kontrollmyndighets sida med anledning av att en produkt brister i överensstämmelse med gällande krav eller utgör en risk. Sådan brist- ande överensstämmelse eller risk kan endast ekonomiska aktörer hållas ansvariga för. Marknadskontrollmyndigheternas befogenhet i denna del kan därför inte användas när en tredje part brister i att efterkomma ett föreläggande. I de fallen får i stället vite användas (se kapitel 10 avsnitt 10.4).
En marknadskontrollmyndighet är enligt artikel 19 skyldig att säkerställa att produkter som utgör en allvarlig risk dras tillbaka eller återkallas när det inte finns andra effektiva medel att tillgå för att eliminera den allvarliga risken, och att tillhandahållandet av dem på marknaden förbjuds. Befogenheten för en marknadskontrollmyn- dighet att själva vidta åtgärder i artikel 14.4 h) gäller inte enbart produkter som utgör en allvarlig risk utan vid alla typer av bristande överensstämmelse och korresponderar med en skyldighet för en marknadskontrollmyndighet att vidta åtgärder enligt artikel 16.5.
Befogenheten för en marknadskontrollmyndighet att själv vidta åtgärder är subsidiär i förhållande till de ekonomiska aktörernas
482
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
skyldighet att på begäran av en marknadskontrollmyndighet vidta åtgärder. I de allra flesta fall när det finns en känd ekonomisk aktör kan det förutsättas att aktören själv är mån om att följa gällande regel- verk och därför vidtar åtgärder enligt en marknadskontrollmyndig- hets uppmaningar eller förelägganden. Denna ordning speglar en av grundtankarna bakom produktreglering enligt den nya metoden, nämligen att ansvaret för säkra produkter i första hand ligger på de ekonomiska aktörerna själva och inte på förhandskontrollerande myndigheter. En marknadskontrollmyndighet agerar nämligen en- bart i den mån de ekonomiska aktörerna brister i sina skyldigheter.
Det kan dock finnas situationer när de åtgärder som en ekono- misk aktör vidtar inte är tillräckliga för att eliminera en risk. I de fallen, liksom när den ekonomiska aktören underlåter att vidta åt- gärder över huvud taget, ska en marknadskontrollmyndighet enligt EU:s marknadskontrollförordning ha befogenhet att själv vidta lämp- liga åtgärder. De kostnader en marknadskontrollmyndighet har för vidtagna åtgärder kan myndigheten begära ersättning för enligt arti- kel 15 i EU:s marknadskontrollförordning, se avsnitt 9.9.
Det har för utredningen lyfts fram att det blir allt vanligare att det inte finns någon känd ekonomisk aktör för marknadskontrollmyn- digheten att vända sig mot. Genom de nya reglerna i artikel 4 i EU:s marknadskontrollförordning som ställer krav på att det ska finnas en ansvarig ekonomisk aktör etablerad i EU för att vissa produkter ska få släppas ut på marknaden, är förhoppningen att antalet fall där det inte går att nå en relevant ekonomisk aktör framöver ska minska. Det kan dock finnas fall när de angivna kontaktuppgifterna är fel- aktiga eller saknas helt. När det saknas information om vem som är den relevanta ekonomiska aktören eller när det saknas kontaktupp- gifter till denne, har marknadskontrollmyndigheterna inte någon motpart att rikta ett föreläggande eller förbud mot. Som alla åtgärder vid marknadskontroll är syftet att skydda konsumenter och andra användare från produkter som kan vara potentiellt farliga eller som kan medföra risker för människors liv och hälsa eller för miljön. Med hänsyn till vikten av att sådana produkter inte tillhandahålls på mark- naden finns det enligt utredningen skäl att utsträcka marknads- kontrollmyndigheternas befogenhet att själva vidta åtgärder även till situationer när det inte går att nå den relevanta ekonomiska aktören.
Som anges ovan ska åtgärder från marknadskontrollmyndighetens sida vidtas först i andra hand. Kommunikation med de berörda eko-
483
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
nomiska aktörerna och möjligheter till frivilliga rättelser eller åtgär- der för att eliminera risker ska alltid ske i första hand. Det kan därför förutsättas att det är i enstaka fall som marknadskontrollmyndig- heterna själva behöver vidta åtgärder för att till exempel återkalla produkter. Med den föreslagna regleringen kommer det med största sannolikhet främst gälla de fall där det inte går att nå en relevant eko- nomisk aktör för att skicka förelägganden eller förbud. I de fallen är det dock av säkerhetsskäl viktigt att marknadskontrollmyndigheterna ges befogenhet att agera, inte bara i de fall det rör sig om produkter som utgör en allvarlig risk enligt artikel 19.
Beslut ska få gälla omedelbart
Om en marknadskontrollmyndighet har konstaterat att det finns förutsättningar att meddela beslut om ett föreläggande eller förbud, finns det ofta ett behov av att beslutet gäller omedelbart. Så är sär- skilt fallet om produkten medför en risk för skada. Även vid annan bristande överensstämmelse är det angeläget att förhindra att pro- dukter fortsätter att tillhandahållas även efter ett beslut om försälj- ningsförbud. Verkställigheten av en marknadskontrollmyndighets beslut bör därför inte kunna förhalas i avvaktan på prövningen av ett överklagande. Även i andra fall än bristande överensstämmelse kan myndigheterna behöva fatta beslut som är omedelbart verkställbara. Det kan gälla ett föreläggande om att lämna tillträde till en lokal eller att lämna vissa upplysningar. I dessa fall är det viktigt att handlägg- ningen inte fördröjs genom att myndigheten blir tvungen att invänta behandlingen av ett överklagande. I likhet med vad som gäller för de flesta marknadskontrollmyndigheter i dag39, bör de därför ha möjlig- het att fatta beslut om omedelbar verkställighet.
Ett omedelbart verkställbart beslut om exempelvis återkallelse av en produkt är en ingripande åtgärd för den enskilde. Beslutet kan få stora ekonomiska konsekvenser för en ekonomisk aktör som inte alltid kan kompenseras i efterhand även om en högre instans upp- häver beslutet. Risken för att en ekonomisk aktör drabbas av skada minskas dock av möjligheten att begära att en domstol ska besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla, så kallad inhibition.
39Se exempelvis 29 § lagen om leksakers säkerhet, 9 kap. 5 § arbetsmiljölagen och 5 kap. 7 § fordonslagen (2002:574).
484
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
I kapitel 10 finns utredningens överväganden om sanktioner vid överträdelser av EU:s marknadskontrollförordning och harmoniserad unionslagstiftning. Utredningen föreslår där att marknadskontroll- myndigheterna ska få besluta om sanktionsavgifter vid vissa över- trädelser. Eftersom sanktionsavgifter har karaktären av straff talar rättssäkerhetsaspekter för att en skyldighet att betala sanktionsavgift inte bör uppkomma innan ett beslut eller, om beslutet överklagas, en dom vunnit laga kraft. Möjligheten för marknadskontrollmyndig- heter att besluta om omedelbar verkställighet bör därför enbart gälla beslut om förelägganden och förbud.
9.9Ersättning för kostnader
Utredningens bedömning: Enligt EU:s marknadskontrollförord- ning är det inte möjligt att begära ersättning för marknads- kontrollåtgärder från ekonomiska aktörer i de fall den kontrol- lerade produkten uppfyller gällande krav. Det finns därför behov av ändring i de fall svenska myndigheters marknadskontroll är avgiftsfinansierad utan beaktande av utfallet av kontrollen.
Utredningens förslag: En marknadskontrollmyndighet ska av en relevant ekonomisk aktör få återkräva alla kostnader för utförd marknadskontroll, om det vid kontrollen visar sig att en produkt inte överensstämmer med gällande krav.
Marknadskontrollmyndigheter ska bemyndigas att meddela föreskrifter om ersättning för utförd marknadskontroll.
Möjlighet att begära kostnadsersättning enligt EU:s marknadskontrollförordning
I artikel 15 i EU:s marknadskontrollförordning anges att medlems- staterna får ge sina marknadskontrollmyndigheter rätt att från den relevanta ekonomiska aktören återkräva alla kostnader för sin verk- samhet vid fall av bristande överenskommelse. I artikel 15.2 anges att kostnaderna får inkludera kostnader för provning, kostnader för att vidta vissa åtgärder vid vägrad övergång till fri omsättning, kost- nader för lagring och kostnader för verksamhet avseende produkter
485
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
som inte överensstämmer med gällande krav och som undergår korrigerande åtgärder innan de övergår till fri omsättning eller släpps ut på marknaden.
Av skäl (49) till förordningen framgår att utgångspunkten är att marknadskontroll ska finansieras genom offentliga medel och att bestämmelsen i artikel 15 ska ses som en möjlighet att komplettera den offentliga finansieringen.
Möjlighet att begära kostnadsersättning enligt gällande rätt
I den svenska sektorslagstiftningen finns i de flesta fall ett bemyn- digande för regeringen eller utsedd myndighet att genom föreskrifter besluta om ersättning för marknadskontrollmyndigheternas verk- samhet. I många fall får en marknadskontrollmyndighet begära ersätt- ning efter utförd kontroll om det visar sig att den aktuella produkten inte uppfyller gällande krav. I några fall har myndigheter möjlighet att begära ersättning oavsett resultatet av kontrollen. Som exempel kan nämnas arbetsmiljösektorn, där den vars verksamhet varit före- mål för tillsyn ska ersätta Arbetsmiljöverket för sådana kostnader för undersökning och prov som varit skäligen påkallade (22 § arbets- miljöförordningen [1977:1166]). Likaså saknas begränsning i för- hållande till utfallet av kontrollen inom miljösektorn, där myndig- heternas kostnader för provtagning och undersökning ska ersättas av den vars verksamhet provtagningen avser (8 kap. 2 och 3 §§ för- ordningen [1998:940] om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken). I 15 § radioutrustningslagen (2016:392) föreskrivs en generell avgift för den som tillhandahåller allmänna kommunika- tionsnät och den som har tillstånd att använda radiosändare, för att täcka marknadskontrollmyndighetens uppgifter. När det gäller mark- nadskontroll av
Kostnadsersättning vid bristande överensstämmelse
God finansiering är en förutsättning för att marknadskontrollverk- samhet ska kunna bedrivas på ett sätt som får genomslag på mark- naden och bidrar till säkrare produkter och rättvis konkurrens. Ut- gångspunkten enligt EU:s marknadskontrollförordning är att finans-
486
SOU 2020:49 |
Befogenheter |
ieringen ska ske genom statliga medel. I de fall en produkt inte upp- fyller gällande krav är det dock enligt utredningen rimligt att den ekonomiska aktören är med och betalar för kontrollen. En sådan ordning får bland annat ses som ett gott incitament för aktörer att sträva efter överensstämmelse. De aktörer som noggrant följer pro- duktrelaterade krav gynnas på så sätt genom att marknadskontrollen bidrar till konkurrens på lika villkor utan att de behöver bekosta verk- samheten. Redan i dag finns i flertalet sektorsspecifika lagar möjlig- het för marknadskontrollmyndigheter att besluta att de ekonomiska aktörerna ska ersätta kostnader för provning och undersökning. Det bör framöver gälla även i de sektorer där sådan möjlighet i dag saknas.
Enligt EU:s marknadskontrollförordning får medlemsstaterna ge sina marknadskontrollmyndigheter befogenhet att återkräva alla kost- nader för sin verksamhet vid bristande överensstämmelse. Det finns enligt utredningens bedömning inte utrymme för nationella bestäm- melser som ger myndigheterna större befogenheter än vad som anges i förordningen i denna del. Det är därför inte möjligt att ålägga de ekonomiska aktörerna ersättningsskyldighet för kostnader för kontroll av produkter som uppfyller gällande krav. Om det finns sär- skilda bestämmelser med samma syfte i den harmoniserade produkt- lagstiftningen som på ett mer specifikt sätt reglerar möjligheten att ta ut avgifter för marknadskontrollverksamhet, gäller dock dessa före EU:s marknadskontrollförordning (artikel 2.1). Några unions- rättsakter i bilaga I till förordningen innehåller sådana specifika be- stämmelser som ger medlemsstaterna rätt att ta ut avgifter i andra fall än vid bristande överensstämmelse.40
Enligt artikel 15 får ersättningen avse alla kostnader för verksam- heten avseende fall av bristande överensstämmelse, till exempel kost- nader för att utföra provning. I sådan kostnad bör ingå kostnader för köp, frakt för att skicka en produkt på provning, laboratoriekost- nader, nedlagd arbetstid och liknande. Ersättningen kan också vara avse kostnader för lagring, särskilt i de fall när produkter ska föras in på unionsmarknaden och vägras övergång till fri omsättning. Kostnaderna bör endast återkrävas för den del av en undersökning eller provning för vilken den bristande överensstämmelsen konsta- terats. En sådan uppdelning av kostnaderna kan innebära svårigheter för marknadskontrollmyndigheterna såväl när det gäller beräkningar
40Se exempelvis artikel 7.13 i direktiv 2014/40/EU om tobaksvaror och relaterade och arti- kel 25.4 i direktiv 2014/90/EU om marin utrustning.
487
Befogenheter |
SOU 2020:49 |
som gränsdragningar. Utredningen bedömer att en uppdelning ändå är nödvändig utifrån ordalydelsen i artikel 15 och att den i vissa fall får ske utifrån en skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Mark- nadskontrollmyndigheterna bör bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om ersättningen för utförd marknadskontroll.
Det anges inte i förordningen mot vilken ekonomisk aktör som en marknadskontrollmyndighet ska vända sig med sitt kostnadskrav. I de flesta fall bör kravet riktas mot den ekonomiska aktör där kontrollen har utförts. Det kan även finnas situationer när det finns anledning att rikta kravet mot en ekonomisk aktör högre upp i distri- butionsledet. Det bör därför lämnas åt marknadskontrollmyndig- heten att avgöra vilken ekonomisk aktör som ska anses vara relevant i det enskilda fallet.
I förhållande till nuvarande reglering påverkar begränsningen av möjligheten att begära kostnadsersättning avgiftsbestämmelser inom flera sektorer, bland annat på
När det gäller tillsyn på miljöbalkens tillämpningsområde kom- mer begränsningen av möjligheten att ta ut avgifter att få betydelse bland annat för kommuner som i dag utför uppgifter som innebär marknadskontroll. Kommunernas verksamhet i dessa delar är i dag avgiftsfinansierad oavsett resultatet av den kontrollerade produkten. Utredningen återkommer till kommunernas uppgifter att kontrollera produkter och finansieringen av dessa i kapitel 11.
488
10 Sanktioner
10.1Inledning
I skäl (65) till EU:s marknadskontrollförordning lyfts den stora variationen av de sanktioner som tillämpas i EU fram som en av de främsta orsakerna till att marknadskontrollen inte ger ett tillräckligt skydd. Samtidigt konstateras att regler för fastställande av sanktio- ner är en fråga som faller under nationell behörighet och därför bör fastställas i nationell lagstiftning. I artikel 41 anges därför att med- lemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelser av förordningen och av viss harmoniserad unionslagstiftning. Medlems- staterna ska vidare vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att sanktionerna tillämpas i enlighet med nationell rätt. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Några närmare riktlinjer kring sanktionernas utformning anges inte.1
Utredningen har i uppdrag att analysera vilka sanktionsbestäm- melser som behöver införas för att följa kravet på sanktioner vid över- trädelser av EU:s marknadskontrollförordning och den unionslag- stiftning som förtecknas i bilaga II till förordningen.
I detta kapitel redovisas utredningens överväganden kring de svenska sanktionsmöjligheterna när det gäller marknadskontroll. Ut- redningen berör också avslutningsvis förbudet mot dubbelbestraff- ning.
1Jfr artikel 41 i förordning (EG) nr 765/2008 där det anges att det får införas straffrättsliga sanktioner för allvarliga överträdelser och att sanktionerna får skärpas om den ekonomiska aktören tidigare har begått en liknande överträdelse.
489
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
10.2Allmänt om straff och administrativa sanktioner
De sanktionsverktyg som normalt står till buds för staten är straff, vitesförelägganden, vitesförbud, sanktionsavgifter och återkallelse av tillstånd. Samtliga nämnda sanktioner återfinns i olika utsträck- ning i berörd sektorslagstiftning.
Straff är den mest ingripande metoden som staten kan använda för att styra samhällsmedborgarnas beteenden. Vanliga exempel på straff är böter och fängelse. Genom att belägga ett visst beteende med straff, så kallad kriminalisering, markerar lagstiftaren både att beteendet inte är önskvärt från samhällets synpunkt och att det är så klandervärt att det är befogat att staten tillgriper sitt yttersta makt- medel mot den som inte avhåller sig från beteendet. Kriminaliseringen innebär en grund för polis, åklagare och domstol att inom ramen för sina respektive funktioner i rättsväsendet verka för att en påföljd fast- ställs för den som har gjort sig skyldig till den kriminaliserade gär- ningen. Det finns inte några bestämmelser som anger vilka beteen- den som ska kriminaliseras. Åklagarutredningen har tidigare inventerat skäl för kriminalisering i sitt betänkande Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61). För att en kriminalisering ska framstå som befogad anförs i betänkandet bland annat att alternativa sanktioner inte ska stå till buds, inte vara rationella eller skulle kräva oproportionerligt höga kostnader. Lagstiftaren har i allt väsentligt ställt sig bakom dessa kriterier. Regeringen har i flera sammanhang uttalat att kriminaliser- ing som en metod för att söka hindra en överträdelse av olika normer i samhället bör användas med försiktighet.2 År 2013 presenterade Straffrättsanvändningsutredningen sitt betänkande Vad bör straffas? (SOU 2013:38) där utredningen, med samma utgångspunkter som i åklagarutredningens tidigare betänkande, lämnade förslag på krite- rier som ska vara uppfyllda för att kriminalisering ska övervägas.3
Som alternativ till straff kan administrativa sanktioner så som vite och administrativa sanktionsavgifter användas. Användningen av admi- nistrativa sanktioner motiveras bland annat av att de skapar förut- sättningar för ett effektivare sanktionssystem, bättre utnyttjande av rättsväsendets resurser och ger möjlighet till kännbara ekonomiska sanktioner mot juridiska personer. Kriminalisering och straff avser i
2Prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande, s. 52 ff., bet. 1994/95:JuU2, rskr. 1994/95:40. Se även prop. 2016/17:22 Effektiv bekämpning av marknadsmissbruk, s. 106.
3SOU 2013:38, Vad bör straffas? Del 2, s. 480 ff. Betänkandet har inte åtföljts av någon pro- position.
490
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
Sverige endast fysiska personer. Sanktionsavgifter är i likhet med straff en tillbakaverkande sanktion, den aktualiseras som en följd av ett inte önskvärt beteende. Viten syftar däremot till att tvinga fram ett önskat agerande och har därför en helt annan konstruktion. Först om den vitesskyldige inte uppfyller en skyldighet som en behörig myndighet har specificerat döms vitet ut. Vitet är således ett mer konstruktivt handlingsdirigerande styrmedel än till exempel sank- tionsavgift och straff och kan dömas ut för såväl juridiska som fysiska personer.
Frågan om när sanktionsavgifter bör användas har behandlats bland annat i förarbetena till bestämmelsen om förverkande i 36 kap. 4 § brottsbalken.4 Regeringen angav i det sammanhanget att sank- tionsavgifter kan vara ändamålsenliga i fall där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller där det föreligger speciella svårigheter att be- räkna storleken på den vinst eller besparing som uppnås i det särskilda fallet. Vidare uttalade regeringen att sanktionsavgifter bara bör före- komma inom speciella och klart avgränsade rättsområden där det är relativt lätt att fastställa om en överträdelse skett eller inte. Enligt förarbetsuttalandena kan det i vissa fall vara lämpligt att avgiftsskyl- digheten bygger på strikt ansvar medan det i andra fall bör krävas uppsåt eller oaktsamhet. För att använda strikt ansvar bör det dock närmast kunna presumeras att överträdelser bara kan förekomma som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Administrativa myndigheter bör enligt regeringen själva kunna ålägga sanktionsavgift när avgifts- skyldigheten bygger på strikt ansvar medan prövningen bör över- lämnas till domstolar när reglerna är utformade på ett sådant sätt att det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar. De riktlinjer som regeringen uppställde i propositionen har behandlats av justitieutskottet och godtagits av riksdagen. Lagstiftaren har hän- visat till dessa i senare lagstiftningsärenden.5
4Prop. 1981/82:142 om ändring i brottsbalken (ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverk- samhet), s. 21 ff., bet. JuU 1981/82:53, rskr. 1981/82:328.
5Se exempelvis prop. 2003/04:121 Ny produktsäkerhetslag, s. 154, bet. 2003/04:LU29,
rskr. 2003/04:241, prop. 2017/18:165 Effektivare sanktioner i livsmedelskedjan, s. 24, bet. 2017/18:MJU20, rskr. 2017/18:313.
491
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
10.3Behov av sanktionsbestämmelser
Utredningens bedömning: Det behöver införas regler om sank- tioner för överträdelser av vissa bestämmelser i EU:s marknads- kontrollförordning och i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Det finns nationella bestämmelser om sanktioner för överträd- elser av all harmoniserad produktlagstiftning som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning. För att bestämmelserna ska uppfylla kravet på effektivitet, proportionalitet och avskräckande effekt bör de i vissa fall skärpas och göras enhetliga.
10.3.1Överträdelser av EU:s marknadskontrollförordning
EU:s marknadskontrollförordning utgör ett ramverk med bestäm- melser om marknadskontrollåtgärder och innehåller endast ett fåtal bestämmelser med produktkrav. Bestämmelserna riktar sig till största delen mot medlemsstaterna och de nationellt utsedda marknads- kontrollmyndigheterna. I dessa delar saknas behov av sanktions- bestämmelser. Det finns dock några bestämmelser som riktar sig direkt mot, samt ställer krav på, enskilda ekonomiska aktörer, se artiklarna 4, 5 och 7. Artiklarna 14 och 16 rör skyldigheter för eko- nomiska aktörer men artiklarna i sig ålägger inte de ekonomiska aktörerna några skyldigheter utan är riktade mot medlemsstaterna respektive marknadskontrollmyndigheterna.
I de delar förordningen ställer krav på de ekonomiska aktörerna och dessa krav är tillräckligt konkreta för att en överträdelse ska kunna konstateras bör sådana överträdelser kunna leda till en sanktion. Artikel 4 är ett exempel på en sådan bestämmelse. Enligt artikeln krävs en ansvarig ekonomisk aktör som är etablerad inom EU för att vissa angivna produkter ska få släppas ut på unionsmarknaden. Om en produkt släpps ut på marknaden utan att det finns en sådan an- svarig ekonomisk aktör eller om aktören inte fullgör sina uppgifter, bör det kunna leda till att den relevanta aktören åläggs en sanktion. På motsvarande sätt bör tillverkaren eller tillverkarens representant kunna åläggas en sanktion om de inte uppfyller sina skyldigheter enligt artikel 5.
492
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
Artikel 7 innehåller ett allmänt krav på ekonomiska aktörer och leverantörer av informationssamhällets tjänster att samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna. Bestämmelsen är så allmänt hållen att det inte är möjligt att konstatera när en eventuell överträdelse ska ha skett. Det går därför inte att förena den med någon sanktion. I stället får brister i samarbetet konstateras och sanktioneras i sam- band med att marknadskontrollmyndigheterna utövar sina tilldelade befogenheter enligt artikel 14. Befogenheterna tilldelas av medlems- staterna och utövas med stöd av den nationella rätten. Befogenhet- erna ger marknadskontrollmyndigheterna möjlighet att både övervaka marknaden och ingripa vid brister i överensstämmelse med gällande produktkrav. I den mån berörda aktörer inte samarbetar med mark- nadskontrollmyndigheterna på frivillig väg utövas befogenheterna i praktiken ofta genom förelägganden och förbud. För att befogen- heterna ska kunna utövas effektivt och få avsedd effekt bör under- låtelse att följa förelägganden samt överträdelse av förbud som mark- nadskontrollmyndigheterna meddelar med stöd av den föreslagna lagen kunna leda till en sanktion, se avsnitt 10.4. Det finns därför behov av sanktionsbestämmelser kopplade till vissa bestämmelser i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Artikel 16 innehåller en uppräkning av korrigerande åtgärder som kan krävas av ekonomiska aktörer om en produkt kan äventyra använd- arnas säkerhet eller hälsa eller inte stämmer överens med tillämplig harmoniserad unionslagstiftning. Artikeln knyter an till befogenheten för marknadskontrollmyndigheter att kräva åtgärder enligt arti- kel 14.4 g) och fordrar därför inte särskilda sanktioner.
10.3.2Överträdelser av harmoniserad produktlagstiftning
Enligt artikel 41 i EU:s marknadskontrollförordning är medlems- staterna skyldiga att fastställa regler om sanktioner för överträdelser av 19 unionsrättsakter som inför skyldigheter för ekonomiska aktö- rer och förtecknas i bilaga II till förordningen. Övriga unionsrätts- akter som omfattas av förordningen innehåller bestämmelser som ålägger medlemsstaterna sådan skyldighet för överträdelser av de enskilda unionsrättsakterna.
493
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
Av sektorsöversynen i kapitel 6 framgår att det redan finns någon form av sanktionsmöjlighet i förhållande till samtliga unionsrätts- akter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning. Sverige uppfyller därmed det grundläggande kravet på att fastställa regler om sanktioner för överträdelser av de unionsrättsakter som förtecknas i bilaga II till förordningen. Det finns därför inte något krav på att införa ytterligare regler om sanktioner vid sådana överträdelser.
Av sektorsöversynen framgår vidare att det finns en stor variation när det gäller val av sanktioner och utformning av sanktionsregler i den sektorsspecifika lagstiftningen. Som exempel kan nämnas att det i vissa fall endast finns möjlighet till vite medan överträdelser i andra fall även kan föranleda sanktionsavgift eller straff samt att det i vissa fall krävs uppsåt, oaktsamhet eller synnerliga skäl för sanktionsavgift medan det i andra fall gäller strikt ansvar. Enligt utredningen är skill- naderna i vilka sanktionsmöjligheter som finns mellan olika typer av produkter inte motiverade. Den stora variationen av sanktionsbe- stämmelser ger anledning att överväga om kravet på effektivitet, pro- portionalitet och avskräckande effekt är uppfyllt. Vidare har flera marknadskontrollmyndigheter efterfrågat möjligheten att använda sanktionsavgifter vid regelöverträdelser som i dag är straffsanktio- nerade. Myndigheterna har anfört att straffsanktionerade regelöver- trädelser inte är effektiva ur marknadskontrollsynpunkt då anmälan sällan leder till åtal eller fällande dom och då själva hanteringen av en anmälan tenderar att ta lång tid.6
Flera marknadskontrollmyndigheter tillämpar i dag olika sektors- specifika lagar i sin verksamhet. Dessutom kan flera lagar vara tillämp- liga på en och samma produkt genom att olika egenskaper hos pro- dukten regleras i skilda författningar. Att sanktionsbestämmelserna varierar mellan olika lagar innebär dels att marknadskontrollmyndig- heterna måste tillämpa olika bestämmelser beroende på vilken pro- dukt de kontrollerar, dels att överträdelser av säkerhetskrav för samma produkt kan leda till olika sanktioner. Som exempel kan nämnas produkter som omfattas av direktiv 2014/34/EU om utrustning och skyddssystem som är avsedda för användning i potentiellt explosiva atmosfärer. För produkter som omfattas av direktivet tillämpas i vissa fall arbetsmiljölagen (1977:1160) och i andra fall elsäkerhets- lagen (2016:732). Överträdelser enligt arbetsmiljölagen kan bland
6Se kartläggningen av marknadskontrollmyndigheter i SOU 2017:69 Marknadskontrollmyndig- heter – befogenheter och sanktionsmöjligheter, avsnitt 5.3.
494
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
annat leda till sanktionsavgift utan att det krävs uppsåt eller oakt- samhet. Vid överträdelser enligt elsäkerhetslagen saknas möjlighet att påföra sanktionsavgift överhuvudtaget. Förutom att denna inkon- sekvens gör reglerna otydliga för de ekonomiska aktörerna, kan det förutsättas att variationerna försvårar samarbetet mellan marknads- kontrollmyndigheterna.7
Mot denna bakgrund finns det anledning att föreslå enhetliga sanktionsmöjligheter vid överträdelser av all harmoniserad produkt- lagstiftning i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
10.4Sanktioner i samband
med marknadskontrollåtgärder
Utredningens förslag: En bestämmelse om att en marknads- kontrollmyndighet ska få förena förelägganden och förbud med vite ska införas i den föreslagna lagen med kompletterande be- stämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
För frågor om utdömande av vite ska lagen om viten tillämpas. Frågor om utdömande av vite i förelägganden och förbud som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde ska dock prövas av mark- och miljödomstol.
Förelägganden och förbud får förenas med vite
För att marknadskontrollmyndigheter ska kunna utöva sina befogen- heter och deras åtgärder ska få ett effektivt genomslag finns behov av sanktioner kopplade till marknadskontrollåtgärder. Med marknads- kontrollåtgärd avses en marknadskontrollmyndighets utövande av tilldelade befogenheter inom ramen för sin marknadskontrollverk- samhet. Det kan till exempel gälla en inspektion i en affärslokal, en begäran att få ta del av handlingar eller ett krav på att en ekonomisk aktör ska vidta åtgärder för rättelse av en produkt som brister i över-
7Detta uppmärksammas även i Sveriges nationella marknadskontrollplan för år 2019, s. 10, som hänvisar till en utvärdering av den svenska marknadskontrollen under perioderna 2010– 2013 och
495
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
ensstämmelse. När det saknas möjlighet att genomföra marknads- kontrollåtgärder eller komma till rätta med överträdelser i samför- stånd, utövar marknadskontrollmyndigheterna i praktiken sina be- fogenheter genom att använda förelägganden och förbud. För att förelägganden och förbud ska kunna få avsedd effekt bör de alltid kunna förenas med vite.
Enligt utredningens förslag ska marknadskontrollmyndigheternas befogenheter anges i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Det är därför naturligt att sank- tioner kopplade till utövandet av dessa befogenheter regleras i samma författning. En bestämmelse om att marknadskontrollmyndigheter ska få förena förelägganden och förbud med vite bör därför införas i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Som redogörs för i avsnitt 10.2 är avsikten med vitessanktionen att åstadkomma en framåtriktad och handlingsdirigerande effekt. Vite lämpar sig därför väl vid förelägganden och förbud eftersom sådana åtgärder endast gäller från och med den tidpunkt då de med- delas. Genom befogenheten att förena förelägganden och förbud med vite genomförs artikel 14.4 i) i EU:s marknadskontrollförord- ning, av vilken det följer att medlemsstaterna ska tilldela sina mark- nadskontrollmyndigheter befogenhet att fastställa påföljder enligt artikel 41.Vissa marknadskontrollmyndigheter har gett uttryck för att förelägganden utan vite helt saknar effekt, medan andra anser att förelägganden kombinerade med vite ger sämre förutsättningar för ett gott samarbete med de ekonomiska aktörerna. Det bör därför vara upp till varje marknadskontrollmyndighet att själv avgöra i vilken utsträckning förelägganden och förbud ska förenas med vite. Samt- liga marknadskontrollmyndigheter har i dag möjlighet att tillämpa vite och får förutsättas ha utarbetat en väl fungerande och etablerad praxis kring såväl storleken på vitet samt förutsättningarna för när det utnyttjas. Det har inte framkommit något som ger anledning att ändra detta. De principer som i dag gäller för exempelvis fastställ- ande av vitesbelopp bör alltså alltjämt kunna tillämpas.
Energimyndigheten har för utredningen påtalat att förfarandet med viten, där ansökan om utdömande av vitet görs hos domstol, upplevs som ineffektivt och att det därför är önskvärt att myndig- heten får använda sanktionsavgifter i större utsträckning. Enligt ut- redningen finns det inte anledning att frångå den ordning som gäller
496
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
i dag där sanktionsavgifter i de flesta fall är förbehållna överträdelser av produktrelaterade krav medan viten används i samband med mark- nadskontrollåtgärder från myndigheternas sida. När det gäller sådana åtgärder är dessa kopplade till handläggningen av marknadskontroll- ärenden, för vilket sanktionsavgifter inte är direkt avsedda att användas. Utredningen anser det därför tillräckligt att marknadskontrollmyn- digheterna ges möjlighet att förena förelägganden och förbud med vite för att de ska kunna utöva sina befogenheter enligt den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontroll- förordning.
Förfarande vid ansökan om utdömande av vite
För viten i allmänhet gäller lagen (1985:206) om viten. Enligt 6 § prövas frågor om utdömande av vite av förvaltningsrätt på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet. Rätt forum är den förvaltningsdomstol inom vars domkrets ansökande myndig- het ligger. Enligt utredningens förslag ska marknadskontrollmyn- digheternas beslut, när besluten rör unionslagstiftning inom miljö- balkens tillämpningsområde, överklagas till mark- och miljödomstol. Det innebär att ett föreläggande eller förbud som rör produktlag- stiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde får överklagas till mark- och miljödomstol. Frågor om utdömande av vite i ett sådant föreläggande eller förbud bör prövas i samma domstolsslag. Det be- hövs därför en särskild bestämmelse som anger att frågor om utdöm- ande av vite i förelägganden och förbud som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde ska prövas av mark- och miljödomstol. Forum för mål om utdömande av vite enligt den före- slagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning bör, likt vad som gäller enligt lagen om viten, vara den mark- och miljödomstol inom vars område den myndighet som ansöker om utdömande av vitet ligger. Det ska framgå i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar. Det behövs inte någon hänvisning till lagen om viten för att forumbestämmelserna där ska gälla i övriga fall.
497
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
10.5Sanktioner vid överträdelser av produktrelaterade krav
10.5.1Gemensamma sanktionsbestämmelser i sektorsövergripande lag
Utredningens bedömning: Gemensamma sanktionsbestämmel- ser för överträdelser av produktrelaterade krav i EU:s marknads- kontrollförordning och i den harmoniserade produktlagstiftningen i bilaga I till förordningen bör införas i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning. I berörd sektorslagstiftning finns i många fall alltjämt behov av sanktionsbestämmelser för andra överträdelser. Det finns där- för skäl att i huvudsak låta nu gällande sanktionsbestämmelser finnas kvar i sektorslagstiftningen och där hänvisa till sanktions- bestämmelser i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Hänvisningen bör gälla för alla över- trädelser av produktrelaterade krav eller skyldigheter för en ekono- misk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som förtecknas i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
Utredningens förslag: Det ska införas gemensamma bestämmel- ser om sanktioner för överträdelser av bestämmelser i EU:s mark- nadskontrollförordning och den harmoniserade produktlagstift- ningen i bilaga I till förordningen. Sanktionsbestämmelserna ska införas i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. De ska tillämpas i stället för de sanktionsbestämmelser som finns i sektorslagstiftningen när överträdelsen avser produktrelaterade krav i den harmonise- rade lagstiftning som förtecknas i bilaga I till EU:s marknads- kontrollförordning. I sektorslagstiftningen införs en hänvisning till den kompletterande lagens bestämmelser om sanktioner.
För att åstadkomma en effektiv marknadskontroll är det inte till- räckligt att marknadskontrollmyndigheterna genom förelägganden och förbud kan begära att de ekonomiska aktörerna ska agera på ett visst sätt. Det är även viktigt att marknadskontrollmyndigheterna har möjlighet att ingripa mot redan begångna överträdelser av pro- duktrelaterade krav. Det kan till exempel handla om att en produkt
498
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
på marknaden inte uppfyller vissa säkerhetsföreskrifter, att en pro- dukt inte är märkt på ett korrekt sätt eller att en ekonomisk aktör inte uppfyller sina skyldigheter vid misstanke om bristande överens- stämmelse. I dessa fall behövs en tillbakaverkande sanktion som straff eller sanktionsavgift. Det gäller både för produktrelaterade krav i den harmoniserade lagstiftningen i bilaga I till EU:s marknads- kontrollförordning och krav i EU:s marknadskontrollförordning.
EU:s marknadskontrollförordning innehåller endast ett fåtal pro- duktrelaterade krav. Det gäller krav på att det ska finnas en ansvarig ekonomisk aktör etablerad i EU för att vissa produkter ska få släppas ut på unionsmarknaden (artikel 4.1) samt att vissa uppgifter ska an- ges på eller i anslutning till produkten (artikel 4.4). Eftersom dessa krav endast finns i EU:s marknadskontrollförordning och inte i harmoniserad produktlagstiftning, behöver sanktionsbestämmelser relaterade till kraven införas i den föreslagna lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Produktrelaterade krav i den harmoniserade produktlagstiftningen finns till största delen i den sektorsspecifika lagstiftningen. Där finns även sanktionsbestämmelser för överträdelser av kraven. Det finns här anledning att överväga om sanktionsbestämmelserna för överträ- delser av produktrelaterade krav i harmoniserad produktlagstiftning fortsatt bör vara reglerade, på sätt som gäller i dag, i den berörda sek- torslagstiftningen eller om nya enhetliga bestämmelser bör införas i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Av praktiska skäl är det naturligt att reglera sanktioner för över- trädelser av produktrelaterade krav i samma författning som kraven i sig finns. Det skulle vara mer överskådligt för ekonomiska aktörer, och därmed på sikt också mer förutsägbart och därmed också rätts- säkert, om samtliga regler om marknadskontroll som rör aktörens verksamhet framgår av en och samma författning. Med en sådan reglering skulle den föreslagna lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning i huvudsak kunna rikta sig mot marknadskontrollmyndigheter medan de ekonomiska aktör- erna skulle kunna fokusera på den sektorsspecifika produktlagstift- ningen. Som konstateras ovan behöver dock vissa sanktionsbestäm- melser införas i den föreslagna lagen och uppdelningen skulle därför inte kunna bli fullständig. Möjligheten att variera sanktionsmöjlig- heterna mellan olika produkttyper är större om sanktionsbestäm-
499
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
melserna behålls i sektorslagstiftningen. Då finns dock risk för att de tolkas och tillämpas olika utifrån sitt sammanhang, även om be- stämmelserna utformas på samma sätt i de olika författningarna. Att införa sanktionsbestämmelserna i en sektorsövergripande lag skapar därför bättre förutsättningar för en enhetlig tillämpning av dem.
I sektorslagstiftningen finns sanktionsbestämmelser som tillämpas både vid överträdelser av produktrelaterade krav i harmoniserad pro- duktlagstiftning och vid andra typer av överträdelser som myndig- heterna upptäcker vid sin tillsyn. Det kommer alltjämt finnas behov av sanktionsbestämmelser för den senare typen av överträdelser i sektorslagstiftningen. Nu gällande sanktionsbestämmelser som om- fattar sådana överträdelser lämnas därför oförändrade enligt utred- ningens förslag.
De gemensamma sanktionsbestämmelser som utredningen före- slår för överträdelser av produktrelaterade krav, skiljer sig i flera fall från nu gällande sanktionsbestämmelser. Eftersom nu gällande sank- tionsbestämmelser föreslås finnas kvar i sektorslagstiftningen, skulle det leda till parallella sanktionsbestämmelser i en och samma lag om också de gemensamma sanktionsbestämmelser som utredningen föreslår skulle införas i sektorslagstiftningen. För att undvika den otydlighet detta skulle medföra bör sanktioner för överträdelser av produktrelaterade krav i den harmoniserade produktlagstiftningen i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning regleras i annan för- fattning än i sektorslagstiftningen.
Enligt utredningens bedömning bör sanktioner för överträdelser av produktrelaterade krav införas i den föreslagna lagen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Lagen kommer då på ett mer heltäckande sätt reglera marknads- kontroll, vilket bidrar till ett tydligare regelverk på området. I berörd sektorslagstiftning bör en hänvisning införas till den föreslagna lagens bestämmelser om sanktioner för alla överträdelser av krav på pro- dukter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
500
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
10.5.2Straff eller sanktionsavgift
Utredningens bedömning: Administrativa sanktionsavgifter upp- fyller i högre utsträckning än straff kravet i EU:s marknads- kontrollförordning på att sanktionerna ska vara effektiva, pro- portionella och avskräckande. Det är därför mer ändamålsenligt att använda sanktionsavgifter än straff vid överträdelser av be- stämmelser med produktrelaterade krav.
Utredningens förslag: Överträdelser av bestämmelser i harmoni- serad produktlagstiftning eller av bestämmelser i EU:s marknads- kontrollförordning, som ställer krav på en produkt som tillhanda- hålls eller som medför skyldigheter för en ekonomisk aktör, ska kunna föranleda sanktionsavgift.
Det finns skäl att fortsatt låta miljöbalkens särskilda straff- bestämmelser i 29 kap. gälla vid sidan av de nya bestämmelserna om sanktionsavgift i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Val av sanktion
Som framgår av översynen av berörd sektorslagstiftning i kapitel 6 finns det för flera marknadskontrollmyndigheter möjlighet att själva påföra eller ansöka vid domstol om påförande av sanktionsavgift vid vissa närmare angivna överträdelser. Möjligheten att använda sank- tionsavgift finns inte i all sektorslagstiftning. I vissa fall finns i stället straffbestämmelser, och i andra fall saknas helt tillbakaverkande sanktioner som straff och sanktionsavgift.
Överträdelser av produktrelaterade krav i den harmoniserade pro- duktlagstiftningen är av den arten att de i första hand upptäcks av marknadskontrollmyndigheter, som i allmänhet har bättre förutsätt- ningar att utreda dem än polis och åklagare. När den myndighet som upptäcker och utreder ett oönskat beteende också får sanktionera detsamma kan hanteringen förväntas bli enklare, billigare och snabbare än om det straffrättsliga systemet används. Att reaktionen på bete- endet kommer snabbare än när polis, åklagare och domstol också är involverade ökar sannolikt sanktionens styrförmåga. Det har från marknadskontrollmyndigheternas håll lyfts fram att anmälan om
501
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
överträdelser av produktkrav sällan leder till åtal eller fällande dom och att själva hanteringen av en anmälan tenderar att ta lång tid. I denna del har utredningen endast tagit del av ett mycket begränsat underlag, men bilden är densamma.8 Det nu redovisade riskerar att undergräva syftet med en straffrättslig reglering och kan minska incitamentet för en myndighet att anmäla en misstänkt överträdelse. Det kan också få till följd att sanktionerna upplevs uddlösa, slump- mässiga och därmed orättvisa. Att i stället använda sanktionsavgifter kan däremot få till följd att oönskade beteenden i större utsträckning faktiskt föranleder en sanktion.
Vid överväganden om vilken sanktion som bör användas vid över- trädelser av produktrelaterade krav ska också beaktas att en sank- tionsavgift många gånger kan antas vara ett mer effektivt styrmedel mot överträdelser som begås inom ramen för en juridisk persons verksamhet än straff. Juridiska personer kan enligt svensk rätt inte begå brott, men brott kan begås inom en juridisk persons verksam- het. Verksamhetens straffrättsliga ansvar måste i stället läggas på fysiska personer. Det är ofta svårt att peka ut en fysisk person som uppfyller de objektiva och subjektiva rekvisiten för brott. Det kan därför saknas möjlighet att ställa någon till ansvar för den begångna överträdelsen. Mot oönskade beteenden som i stor utsträckning be- gås i näringsverksamhet kan det därför vara betydligt effektivare att använda sanktionsavgifter än straff. Då krävs det inte att en fysisk person pekas ut som ansvarig, eftersom en sanktionsavgift kan på- föras den juridiska personen. Flera marknadskontrollmyndigheter har också av just effektivitetsskäl efterfrågat möjligheten att använda sanktionsavgifter i stället för att vara hänvisade till åtalsanmälan vid regelöverträdelser som i dag är straffsanktionerade.
Om gemensamma straffbestämmelser införs för överträdelser av harmoniserad produktlagstiftning skulle det i många fall innebära en nykriminalisering. Som redovisas ovan kan sanktionsavgifter i många fall antas vara minst lika, om inte mer, effektiva än straffbestämmel-
8Från år 1999 fram till och med 2014 upprättade Kemikalieinspektionen 683 åtalsanmälningar. I majoriteten av dessa fall (67 procent), resulterade anmälningarna i att förundersökningen inte inleddes eller lades ned. Endast 16 procent av anmälningarna resulterade i någon form av påföljd, se Kemikalieinspektionens PM Effektivare sanktioner på kemikalieområdet, Dnr 5.4.1.i-
502
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
ser och därför utgöra ett ändamålsenligt alternativ till straffrättslig påföljd. Mot bakgrund av att kriminalisering bör användas med för- siktighet, se redovisningen ovan i avsnitt 10.2, är det därför tveksamt om gemensamma straffbestämmelser kan motiveras framför gemen- samma bestämmelser om sanktionsavgifter.
I de fall en överträdelse har lett till eller riskerar att leda till allvarliga skador kan det övervägas om det bör finnas utrymme att, i stället för sanktionsavgift, utnyttja det straffrättsliga systemet för att sanktionera en överträdelse. Vid en jämförelse med annan lag- stiftning, till exempel på immaterialrättens område, skulle det kunna framstå som stötande om allvarliga överträdelser av säkerhetskrav enbart kan leda till monetära sanktioner.9 Å andra sidan saknas så- dana straffbestämmelser i produktsäkerhetslagen (2004:451). Här ska dock framhållas att det i brottsbalken finns flera bestämmelser som kan vara tillämpliga på allvarliga överträdelser av produkt- säkerhetskrav. När det gäller överträdelser som har effekter på män- niskors liv eller hälsa kan tredje kapitlet i brottsbalken aktualiseras. Förutom de uppsåtliga misshandelsbrotten i 5 och 6 §§ straffbeläggs i
De skäl som talar för att sanktionsavgifter utgör ett effektivare styrmedel än straff tyder också på att sanktionsavgifter har en mer avskräckande effekt än straff. Dessutom kan sanktionsavgifter upp- gå till betydligt högre belopp än ett bötesstraff. I allvarliga fall kan mycket höga sanktionsavgifter påföras. Även detta kan antas ha en avskräckande verkan. Vidare kan sanktionsavgifter utformas på ett sätt som drabbar såväl större som mindre aktörer proportionerligt. De kan till exempel fastställas utifrån ett företags omsättning eller utifrån den vinst företaget gjort på den aktuella produkten.
9Jfr exempelvis 7 kap. 53 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, enligt vilken uppsåtliga eller grovt oaktsamma intrång i upphovsrätten till litterära och konst- närliga verk straffas med böter eller fängelse i högst två år.
503
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
Sanktionsavgifter uppfyller således i högre utsträckning än straff kravet i EU:s marknadskontrollförordning på att sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Mycket talar där- med för att det är mer ändamålsenligt att använda sanktionsavgifter i stället för straff vid överträdelser av bestämmelser i harmoniserad produktlagstiftning. Det går dessutom i linje med den utveckling som skett inom produktlagstiftningen på senare tid där förslag om sanktionsväxling, det vill säga att ersätta ett straff med en admini- strativ sanktion, lämnats på flera områden såsom radioutrustning (prop. 2015/16:93 Genomförande av radioutrustningsdirektivet), livs- medel (prop. 2017/18:165 Effektivare sanktioner i livsmedelskedjan) och gasanordningar (prop. 2017/18:178 Kompletterande bestämmel- ser till EU:s förordning om gasanordningar). Mot bakgrund av detta anser utredningen att överträdelser av produktrelaterade krav i den harmoniserade produktlagstiftning som förtecknas i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning, endast bör kunna föranleda sanktions- avgift. I de allvarligaste fallen kan dock en tillämpning av brotts- balkens bestämmelser medföra att även straff blir aktuellt.
Vid överträdelser av produktkrav i harmoniserad produktlagstift- ning inom miljöbalkens område måste dock hänsyn tas till Europa- parlamentets och rådets direktiv 2008/99/EG av den 19 november 2008 om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser (miljö- brottsdirektivet). Syftet med direktivet är att uppnå ett effektivare miljöskydd genom tillgång till straffrättsliga påföljder. Enligt direk- tivet krävs straffrättsliga påföljder för vissa överträdelser, bland annat för tillverkning, import, export, utsläppande på marknaden eller användning av ozonnedbrytande ämnen (artikel 3 i). Mot denna bak- grund måste straffbestämmelserna i 29 kap. miljöbalken tillämpas vid sidan av bestämmelserna om sanktionsavgifter i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning. Även skyldigheten att vid misstanke om brott anmäla över- trädelser till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten i 26 kap. 2 § miljöbalken bör fortsatt gälla för marknadskontrollmyndigheterna.
504
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
Sanktionsavgifter och Europakonventionen
Sanktionsavgift är en administrativ sanktion och anses inte ingå i det straffrättsliga systemet. Det finns därför inte några krav på att regler om sanktionsavgifter ska utformas enligt allmänna straffrättsliga principer. Sanktionsavgifter är dock att betrakta som straff enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen). Sanktionsavgifter omfattas således av artikel 6 i Europakonventionen och reglerna ska utformas på ett sådant sätt att de rättssäkerhetsgarantier som följer av artikeln uppfylls. Det innebär bland annat att den enskilde ska underrättas om vilken gär- ning som läggs honom eller henne till last, ha rätt att inte vara verk- sam i förfarandet till egen nackdel, ha rätt att vara tyst och ges tillfälle att yttra sig över anklagelsen. Det finns därmed inte någon möjlighet att tvinga en ekonomisk aktör att delta i utredningen av förutsätt- ningarna för att påföra en sanktionsavgift. Oskyldighetspresumtionen ska också beaktas. Den medför det är marknadskontrollmyndig- hetens ansvar att visa att det finns förutsättningar för att besluta om en sanktionsavgift. Principen innebär även att tveksamma omstän- digheter ska tolkas till den enskildes fördel och att beviskraven som sådana är högt satta. Det är inte den som riskerar att påföras en sanktionsavgift som ska bevisa sin oskuld utan tvärtom. Den enskilde ska även ha möjlighet att inom rimlig tid få sin sak prövad av dom- stol.
I artikel 4 i Europakonventionens 7:e tilläggsprotokoll regleras rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger (ne bis in idem). Förbudet mot dubbelbestraffning behandlas nedan i avsnitt 10.7.
Även Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig- heterna (EU:s rättighetsstadga) innehåller en artikel med oskyldig- hetspresumtion (artikel 48) och förbud mot dubbelbestraffning (arti- kel 50).
10.5.3Närmare bestämmelser om sanktionsavgift
Utredningens förslag: En marknadskontrollmyndighet ska själv få besluta om sanktionsavgift. Sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte beslutas. Sanktions- avgiften ska få sättas ned helt eller delvis om det finns särskilda
505
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
skäl eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.
Sanktionsavgiftens storlek ska framgå av föreskrifter som reger- ingen eller den marknadskontrollmyndighet regeringen bestäm- mer får meddela. Avgiften ska vara lägst 15 000 kronor och högst 15 000 000 kronor. När avgiftens storlek bestäms ska en helhets- bedömning göras. Hänsyn ska tas till överträdelsens allvar, bety- delsen av den bestämmelse som överträdelsen avser och om samma aktör tidigare har ålagts en sanktionsavgift enligt den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Beslut om sanktionsavgift ska delges den som anspråket riktas mot. Sanktionsavgiften ska betalas inom 30 dagar från delgivning, eller den längre tidsfrist som marknadskontrollmyndigheten bestämmer. Efter betalningsfristens utgång ska avgiftsbeslutet kunna verkställas även om det inte vunnit laga kraft.
För sanktionsavgifter ska gälla en preskriptionstid om fem år. Den som anspråket riktas mot ska ha getts tillfälle att yttra sig inom fem år från det att överträdelsen upphörde för att sank- tionsavgift ska få beslutas. I reglerna ska också fastställas en preskriptionsfrist för tiden efter att beslut fattats. Om ett beslut om sanktionsavgift inte har verkställts inom tio år från det att beslutet vann laga kraft, ska betalningsskyldigheten falla bort.
Förutsättningar för påförande av sanktionsavgift
Den sektorslagstiftning som i dag ger vissa marknadskontrollmyn- digheter möjlighet att använda sig av sanktionsavgifter skiljer sig åt i sin utformning. Enligt produktsäkerhetslagen, som flera sektors- specifika lagar10 hänvisar till i fråga om sanktionsavgifter, krävs det uppsåt eller oaktsamhet hos den ekonomiska aktören för att sank- tionsavgifter ska kunna påföras vid regelöverträdelse. Enligt regel- verk som är utformade på detta sätt är det förvaltningsdomstol som
10Se lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon, lagen (2011:579) om leksakers säkerhet, lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar, radioutrustningslagen (2016:392), lagen (2016:768) om marin utrustning, lagen (2018:125) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning samt lagen (2018:1178) med kompletter- ande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar.
506
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
beslutar om en sanktionsavgift efter ansökan av en marknadskontroll- myndighet. I andra fall11 bygger bestämmelserna om sanktionsavgifter på så kallat strikt ansvar, vilket innebär att betalningsskyldighet åläggs när en regelöverträdelse objektivt kan konstateras. I de fall avgiftsskyldighet baseras på strikt ansvar kan myndigheten påföra avgiften utan att behöva vända sig till domstol. Ett beslut om påför- ande av avgift kan dock överklagas till domstol.
I förarbetena till produktsäkerhetslagen uttalades att bedömningen av överträdelser av olika bestämmelser i lagen kan komma att göras på grundval av flera omständigheter av högst varierande karaktär. Av detta skäl ansåg lagstiftaren det inte möjligt att schablonmässigt ange hur hög sanktionsavgiften för olika överträdelser skulle vara. Av rättssäkerhetsskäl framstod därför en lösning med strikt ansvar inte som lämplig vid överträdelser av lagens bestämmelser. I samma rikt- ning talade också de situationer då en näringsidkare objektivt sett bryter mot lagens bestämmelser trots att denne vidtagit alla skade- förebyggande åtgärder som vid en angiven tidpunkt skäligen kunde begäras, det vill säga någon vårdslöshet förekom inte när varan till- handahölls. Det framstod inte som rimligt att näringsidkaren i en sådan situation skulle drabbas av en sanktionsavgift. Lagstiftaren an- såg mot denna bakgrund att sanktionsavgift skulle dömas ut endast vid uppsåt eller oaktsamhet.12
Samma skäl kan tala för alternativet att det bör krävas uppsåt eller oaktsamhet vid påförande av sanktionsavgift i all produktlagstift- ning. Dessutom kan det uppkomma situationer då det finns behov av att kunna meddela sanktionsavgifter även för regler som inne- håller mera komplicerade bedömningsmoment. Att denna bedöm- ning görs av domstol innan en ekonomisk aktör påförs en sanktions- avgift skulle tillgodose krav på en rättssäker prövning.
För det andra alternativet, att avgiftsskyldighet ska bygga på strikt ansvar, talar å andra sidan effektivitetshänsyn och ambitionen att inte belasta rättsväsendet med sådant som har ringa eller inget straffvärde. Det allmännas resurser för brottsbekämpning bör i stället koncentreras på sådana förfaranden som kan föranleda påtaglig skada eller fara och som inte kan bemötas på annat sätt. Dessa hänsyn stämmer väl överens med kravet i EU:s marknadskontrollförordning på effektiva och avskräckande sanktioner.
11Se arbetsmiljölagen, plan- och bygglagen (2010:900) och miljöbalken.
12Prop. 2003/04:121 Ny produktsäkerhetslag, s. 157 f., bet. 2003/04:LU29, rskr. 2003/04:241.
507
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
En avgiftsskyldighet som bygger på strikt ansvar bör förutsätta att regelöverträdelser inte kan aktualiseras annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Det innebär att de som riskerar att bli avgiftsskyldiga ska kunna förväntas ha god kännedom om gällande regelverk och dessutom ha en särskild anledning att se till att dessa regler följs. Vid marknadskontroll är det ekonomiska aktörer som är föremål för kontrollen och som kan bli avgiftsskyldiga vid konsta- terade regelöverträdelser. Dessa har särskild anledning att väl känna till och följa de regelverk som omgärdar den produkt som de till- verkar eller hanterar i sin verksamhet. Att tillverka, distribuera eller på annat sätt hantera en produkt som bryter mot regler som aktören kan förutsättas känna till eller förväntas sätta sig in i, bör därför i normalfallet kunna betraktas som i vart fall oaktsamt. Det får därför anses ändamålsenligt att basera sanktionsavgifter inom produkt- säkerhetsområdet på ett strikt ansvar.
En avgiftsskyldighet som bygger på ett strikt ansvar bidrar vidare till att förenkla och effektivisera sanktionssystemet. Marknads- kontrollmyndigheten ska då endast kontrollera att en överträdelse har förekommit och fastställa avgiften enligt en fastställd beräknings- grund i stället för att ansöka om påförande av avgift hos domstol, ett förfarande som kan medföra tidsutdräkt och således minska den önskade effektiviteten. Dessutom innebär ett strikt ansvar att bevis- svårigheter undviks för marknadskontrollmyndigheterna, eftersom det inte krävs bevisning för subjektiva rekvisit så som uppsåt eller oaktsamhet. Ett tydligt och effektivt sanktionssystem innebär även en förbättring för de ekonomiska aktörerna. Detta eftersom de kan förvänta sig snabbare beslut i de ärenden där de själva är inblandade, men även för att det leder till att konkurrenter som inte följer gäll- ande krav i praktiken åläggs sanktioner. Det kan i förlängningen för- väntas leda till en sundare konkurrens på marknaden, vilket gynnar alla aktörer som följer regelverken.
Som anförs ovan finns flera lagar på produktområdet där det inte uppställs något krav på uppsåt eller oaktsamhet hos regelöverträ- daren för att sanktionsavgift ska utgå. Även på vissa andra områden är administrativa sanktioner konstruerade utifrån strikt ansvar. Som exempel kan nämnas upphandlingsskadeavgift i lagen (2016:1145) om offentlig upphandling samt sanktionsavgift i lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruks- förordning. I förarbetena till bestämmelserna om upphandlingsskade-
508
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
avgift lyfts effektivitetshänsyn och en förenkling av sanktionssystemet fram som skäl för ett strikt ansvar. Vidare anges att bedömnings- inslaget blir betydligt mindre än om det för ansvar skulle krävas oakt- samhet eller uppsåt.13
Enligt EU:s marknadskontrollförordning är en ekonomisk aktör i vissa fall skyldig att informera marknadskontrollmyndigheterna om aktören har skäl att tro att en produkt utgör en risk (artikel 4.3 c). En reglering av sanktionsavgifter med strikt ansvar kan påverka de ekonomiska aktörernas benägenhet att lämna sådan information om risker som de själva har identifierat. Det bör därför beaktas att ett strikt ansvar kan leda till minskad effektivitet när det gäller upp- täckten av produkter som utgör en risk. Som framgår ovan gäller strikt ansvar redan inom flera produktområden. Risken för att eko- nomiska aktörer inte fullgör sina skyldigheter enligt EU:s mark- nadskontrollförordning finns därmed redan och måste ställas mot de vinster i effektivitet vid sanktionering av överträdelser som ett strikt ansvar förväntas medföra.
Mot bakgrund av det redovisade anser utredningen att det inte bör uppställas något krav på uppsåt eller oaktsamhet för att en sank- tionsavgift ska kunna påföras en ekonomisk aktör. Det är då inte nödvändigt med en domstolsprövning för bedömning av avgiftsskyl- digheten, utan marknadskontrollmyndigheterna kan själva kontrol- lera om de objektiva förutsättningarna föreligger och besluta om sanktionsavgift. En sådan konstruktion överensstämmer med vad som gäller för bland annat miljösanktionsavgifter och byggsanktions- avgifter. Med hänsyn till att skälen för en konstruktion med strikt ansvar till stor del bygger på en strävan efter effektivisering ska dock framhållas vikten av att bestämmelserna, ur rättssäkerhetssynpunkt, utformas med höga krav på förutsägbarhet. Genom befogenheten att besluta om sanktionsavgift genomförs artikel 14.4 i) i EU:s mark- nadskontrollförordning, av vilken det följer att medlemsstaterna ska tilldela sina marknadskontrollmyndigheter befogenhet att fastställa påföljder enligt artikel 41.
13Prop. 2009/10:180 Nya rättsmedel på upphandlingsområdet, s. 192 f.
509
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
Befrielse från sanktionsavgift
För att ett strikt ansvar inte ska strida mot oskyldighetspresumtio- nen i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga följer av praxis att det måste finnas möjlighet för en marknadskontrollmyndighet att befria någon från sanktionsavgift, när det framstår som oskäligt att ta ut avgift. I den sektorslagstiftning där det i dag gäller strikt ansvar för påförande av sanktionsavgift anges vissa omständigheter som kan föranleda befrielse från sanktionsavgiften.14 Det gäller exempelvis när överträdelsen är ringa eller om överträdelsen berott på omständigheter som den avgiftsskyldige inte kunnat påverka. Enligt utredningen medför sådana undantag från avgiftsskyldighet både att rättighetskonventionernas krav uppfylls och att det strikta ansvaret mjukas upp i sådan mån att det kan anses väl motiverat ur effektivitetshänsyn. En bestämmelse om sanktionsavgift i den före- slagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning bör därför utformas med sådana undantag.
Regleringen av sanktionsavgifter är avsedd att vara generell och en avgiftsbestämmelse kan därför komma att träffa ett stort antal situationer av mycket skiftande karaktär. Det finns då en risk för att en avgiftsbestämmelse i ett enskilt fall kan medföra en oskäligt hög avgift. Det kan också finnas situationer där en överträdelse på grund av särskilda förhållanden framstår som mindre allvarlig. I ett sådant fall skulle det kunna vara oskäligt att ta ut en avgift med fullt belopp. Det bör därför finnas en möjlighet att sätta ned en avgift i ett sådant enskilt fall där avgiften inte kan sägas stå i rimlig proportion till den aktuella överträdelsen. Det kan även gälla i situationer när en annan marknadskontrollmyndighet har beslutat om sanktionsavgift avse- ende samma ekonomiska aktör. På grund av att Sverige har ett decent- raliserat system med ett stort antal marknadskontrollmyndigheter, kan flera myndigheter komma att utföra kontroller av samma pro- dukt men avseende olika egenskaper. Fördelningen av marknads- kontrollansvaret ska inte leda till att en ekonomisk aktör drabbas av högre sammanlagda sanktionsavgifter för att två eller flera marknads- kontrollmyndigheter finner brister i överensstämmelse avseende samma produkt. Vid bedömningen av om sanktionsavgiften ska sättas ned, bör marknadskontrollmyndigheterna därför kunna beakta
14Se 8 kap. 6 § arbetsmiljölagen, 30 kap. 2 § miljöbalken och 11 kap. 53 § plan- och bygglagen.
510
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
storleken på andra myndigheters sanktionsavgifter avseende samma produkt.
När avgiftsskyldighet med strikt ansvar regleras i lag anges normalt att en avgift ska tas ut om förutsättningarna för avgiftsskyldighet är uppfyllda. Det medför att det inte är valfritt för en marknads- kontrollmyndighet att besluta om sanktionsavgift om bristande över- ensstämmelse har konstaterats. Det kan dock finnas situationer då en marknadskontrollmyndighet kan förutse att det finns förutsätt- ningar att sätta ned sanktionsavgiften helt. I sådana fall bör mark- nadskontrollmyndigheten ha möjlighet att avstå från att besluta om avgift. Det bör komma till uttryck genom att sanktionsavgift inte ska beslutas i ringa fall. En överträdelse kan anses som ringa när den vid en samlad bedömning framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom föreskriften. Där ut- över ska marknadskontrollmyndigheten ha möjlighet att besluta om nedsättning av sanktionsavgiften. Utredningen föreslår en skrivning som ger marknadskontrollmyndigheterna en vid möjlighet att ta hän- syn till olika omständigheter vid bedömningen av om en sanktions- avgift ska sättas ned helt eller delvis. Det bör alltså vara möjligt att låta bli att ta ut en avgift eller ta ut en lägre avgift när det finns sär- skilda skäl eller om det på grund av andra omständigheter skulle vara oskäligt att ta ut sanktionsavgiften. Även ett sådant beslut bör en marknadskontrollmyndighet själv få fatta.
Sanktionsavgiftens storlek
En produkt som inte uppfyller gällande krav kan i värsta fall innebära stora risker för människors liv och hälsa, och även för miljön, vilket kan få allvarliga konsekvenser. Detta bör betonas i samband med överväganden kring sanktionsavgiftens storlek. Avgiftsnivåerna ska vara sådana att de utgör en effektiv, proportionerlig och avskräck- ande sanktion för att motsvara kraven i EU:s marknadskontrollför- ordning.
Eftersom sanktionsavgifter ligger nära det straffrättsliga området är rättssäkerhetsaspekter mycket viktiga. Proportionalitetsprincipen är en central princip i Europakonventionen och innebär att en åtgärd endast kan godtas om den står i rimlig relation till det intresse som den är avsedd att tillgodose. Är åtgärden mer långtgående än vad som
511
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
är rimligt, kan det vara ett brott mot konventionen. Om en sank- tionsavgift ska tas ut oavsett om överträdelsen begåtts med uppsåt eller genom oaktsamhet, måste marknadskontrollmyndigheten i varje enskilt fall bedöma om avgiften kan anses vara proportionerlig i förhållande till den förseelse som den avgiftsskyldige har gjort sig skyldig till. Vid den bedömningen måste en helhetsbedömning göras där samtliga omständigheter vägs in. Det innebär att det måste finnas ett visst utrymme för subjektiva bedömningar, anpassade till det enskilda fallet. Det är således omständigheterna i det enskilda fallet och då främst den aktuella överträdelsens svårhetsgrad som bör vara avgörande när storleken på sanktionsavgifter bestäms.
Vid bedömning av avgiftens storlek är det rimligt att allvarligare regelöverträdelser motiverar en högre avgift än mindre allvarliga bris- ter. Även mindre allvarliga brister som sker vid upprepade tillfällen kan dock motivera högre avgifter. Att marknadskontrollmyndig- heten ska beakta flera omständigheter vid bedömningen av avgiftens storlek bör framgå i lag genom en exemplifierande, men inte uttöm- mande, uppräkning av vilka omständigheter som ska beaktas. Det bör därför anges i lagen att hänsyn ska tas till hur allvarlig över- trädelsen är, betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser och om samma aktör tidigare har ålagts en sanktionsavgift för en liknande överträdelse. Med ”hur allvarlig överträdelsen är” avses de objektiva och subjektiva omständigheterna i det enskilda fallet. Så- dana omständigheter kan vara skaderiskernas karaktär och omfatt- ning, liksom den ekonomiska aktörens avsikter och förutsättningar samt den ekonomiska vinning som uppstått. Även vilken grupp av användare som varan riktar sig till, till exempel barn, bör ha bety- delse. Har den ekonomiska aktören vidtagit aktiva åtgärder för att eliminera risker eller skada bör detta kunna leda till att avgiften bestäms till ett lägre belopp än vad som annars skulle skett. ”Bety- delsen av den bestämmelse som överträdelsen avser” tar sikte på det intresse som respektive bestämmelse är avsedd att skydda. Den av- giftsskyldiges tidigare regelefterlevnad bör beaktas på så sätt att återkommande överträdelser leder till högre avgifter. Detta för att uppmuntra ekonomiska aktörer efter en första överträdelse att vidta rättelse och anstränga sig för att inte riskera högre sanktioner om aktören skulle ertappas med en överträdelse igen. Vid denna bedöm- ning bör hänsyn kunna tas även till överträdelser avseende andra pro- dukttyper än den som sanktionsavgiften i det specifika fallet avser.
512
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
Eftersom marknadskontroll i Sverige utförs av ett stort antal myn- digheter, kan sådana överträdelser ha upptäckts och sanktionerats av en annan marknadskontrollmyndighet än den som ska besluta om sanktionsavgiften i det aktuella fallet. Ekonomiska aktörer som inte följer regelverken ska inte gynnas av Sveriges decentraliserade system genom att de åläggs mindre ingripande sanktioner för att flera myn- digheter utför kontrollerna. Marknadskontrollmyndigheterna bör därför kunna beakta tidigare beslutade sanktionsavgifter, oavsett vilken marknadskontrollmyndighet som fattat beslut om dem. För att detta ska vara möjligt behöver marknadskontrollmyndigheterna informera andra marknadskontrollmyndigheter som också har möj- lighet att rikta sanktioner mot samma ekonomiska aktör när ett beslut om sanktionsavgift har fattats. En liknande informations- skyldighet finns redan i dag för vissa marknadskontrollmyndigheter, exempelvis i 28 § lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll. Eftersom marknadskontrollmyndigheter som delar ansvar för kontroll avseende samma produkttyp redan i dag har ett nära sam- arbete och då samtliga marknadskontrollmyndigheter har tillgång till informations- och kommunikationssystemet ICSMS, ser utredningen inte skäl för att särskilt reglera en sådan informationsskyldighet i författning. Tidigare sanktionsavgifter bör bara beaktas om de avser liknande överträdelser, det villa säga överträdelser av produktrelate- rade krav i den harmoniserade produktlagstiftningen. Det bör därför framgå i lagen att enbart sanktionsavgifter enligt den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning får beaktas. Även vid denna bedömning ska proportionali- tetsprincipen tillämpas, vilket bland annat kan återspeglas i en be- gränsning av hur lång tid som får ha förflutit från ett tidigare beslut om sanktionsavgift för att det ska få betydelse för sanktionsavgiftens storlek.
Sanktionssystemet måste också vara förutsebart. Det kan åstad- kommas om det är relativt enkelt att avgöra vilket belopp som gäller vid varje enskilt tillfälle. Det är dock inte lämpligt att reglera avgifts- nivåer för olika regelöverträdelser i lag, utan detta bör ske på för- ordnings- eller föreskriftsnivå. I lagen bör dock den lägsta respektive högsta nivån för avgiften framgå. I nu gällande sektorslagstiftning varierar det högst angivna beloppet från 1 000 000 kronor till
513
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
5 000 000 kronor.15 I några fall finns även en begränsning i förhållande till näringsidkarens årsomsättning. Som en jämförelse kan även näm- nas marknadsföringslagens (2008:486) bestämmelser om marknads- störningsavgift, som ska fastställas till lägst 10 000 kronor och högst 10 000 000 kronor (31 § marknadsföringslagen). Eftersom brister i överensstämmelse med produktrelaterade krav kan leda till allvarliga risker för människors liv och hälsa, bör nivån på sanktionsavgifterna vara högre än för brott mot marknadsföringslagen. De överträdelser som enligt utredningens förslag kommer att omfattas av sanktions- avgifter kan variera från mindre allvarliga till mycket allvarliga. Ut- redningen anser därför att det är motiverat med ett stort spann mellan max- och minimibelopp. För att betona det allvarliga i bris- tande överensstämmelse gentemot gällande produktkrav bör det lägsta beloppet anges till 15 000 kronor och det högsta beloppet till 15 000 000 kronor.
Utredningen föreslår att utpekade marknadskontrollmyndigheter ska få meddela föreskrifter om sanktionsavgifternas storlek, inom ovan angivna intervall. Med utgångspunkt i de belopp som anges i föreskrifterna avseende specifika överträdelser, kan marknadskontroll- myndigheten sedan göra avvikelser med hänsyn till försvårande och förmildrande omständigheter i det enskilda fallet. Mot bakgrund av Sveriges decentraliserade marknadskontrollorganisation med ett stort antal marknadskontrollmyndigheter, är det särskilt viktigt att myndigheterna tar hänsyn till varandras arbete med att fastställa föreskrifter om sanktionsavgifternas storlek. Annars finns det en risk för att avgiftsnivåerna kan variera i stor utsträckning beroende på vilken myndighet som utför marknadskontrollen. Genom samverkan mellan marknadskontrollmyndigheterna, exempelvis i Marknads- kontrollrådet, skapas dock förutsättningar för förutsebara sanktions- avgifter och enhetlig praxis på området.
I vissa fall kan begränsningar i förhållande till den ekonomiska aktörens årsomsättning framstå som ett lämpligt sätt att göra be- stämmelsen proportionell i förhållande till såväl större som mindre aktörer. För överträdelser av produktrelaterade krav måste dock be- aktas att det även för ett stort företag kan handla om en billig pro- dukt såld i få exemplar som inte korrelerar med företagets totala års-
15Det lägre beloppet finns bland annat i arbetsmiljölagen och miljöbalken medan det högre beloppet finns i förordningen (2016:363) om elektromagnetisk kompatibilitet och produkt- säkerhetslagen. I den sistnämnda lagen anges samtidigt att avgiften inte får överstiga 10 pro- cent av näringsidkarens årsomsättning.
514
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
omsättning. För att nå proportionalitet framstår det därför som mer ändamålsenligt att koppla en eventuell begränsning av den högsta sanktionsavgiften till den vinst som företaget har gjort som ett resultat av att den produkt som brister i överensstämmelse har släppts på marknaden. Detta skulle dock ge upphov till komplicerade bedöm- ningar som inte lämpar sig vid ett system baserat på strikt ansvar. Utredningen föreslår därför inte någon begränsning för högsta möj- liga sanktionsavgift i förhållande till den aktuella aktörens ekono- miska förutsättningar. Detta kan i stället beaktas inom ramen för marknadskontrollmyndighetens skälighetsbedömning vid beslut om avgiften ska sättas ned helt eller delvis.
Förfarandefrågor
Enligt utredningens förslag ska sanktionsavgiften bygga på strikt ansvar och marknadskontrollmyndigheter ska själva få besluta om avgiften. Motsvarande reglering återfinns i både miljöbalken och plan- och bygglagen (2010:900). Utredningen föreslår därför att även övriga förfarandefrågor regleras i likhet med vad som gäller för miljö- respektive byggsanktionsavgifter.
Beslut om sanktionsavgift är ingripande för den avgiftsskyldige och är att betrakta som straff i Europakonventionens mening. För att säkerställa de rättssäkerhetsgarantier som följer av artikel 6 i Europa- konventionen, ska den som riskerar att påföras en sanktionsavgift, utan undantag, få möjlighet att yttra sig över myndighetens utred- ning innan beslut fattas. De ekonomiska aktörernas processuella rättigheter enligt artikel 18 i EU:s marknadskontrollförordning ska särskilt beaktas. Även förvaltningslagens (2017:900) bestämmelser om kommunikation är tillämpliga (25 §). Marknadskontrollmyndig- hetens beslut kan enligt utredningens förslag överklagas till allmän förvaltningsdomstol och i vissa fall mark- och miljödomstol. Utred- ningens överväganden i dessa delar framgår i kapitel 7 avsnitt 7.4.3.
Beslutet om sanktionsavgift bör delges den som enligt beslutet är avgiftsskyldig. Delgivning ska ske i enlighet med bestämmelserna i delgivningslagen (2010:1932).
För att sanktionsavgifter ska vara en effektiv reaktion på be- gångna regelöverträdelser behöver en snabb verkställighet vara möj- lig. För att förhindra att ett beslut om sanktionsavgift överklagas
515
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
bara för att skjuta upp betalningen, bör beslutet kunna verkställas omedelbart även om det överklagas. Denna ordning innebär att be- slut om sanktionsavgift kan verkställas utan att frågan har prövats av domstol. Däremot kan den domstol som ska pröva det överklagade beslutet hindra en omedelbar verkställighet genom att besluta om så kallad inhibition. Enligt utredningen bör ett beslut om sanktions- avgift kunna verkställas efter den sista betalningsdagen såsom ett beslut som vunnit laga kraft enligt utsökningsbalken. Betalnings- fristen bör vara 30 dagar från det att beslutet har delgetts den avgifts- skyldige. Marknadskontrollmyndigheten bör dock ges möjlighet att i beslutet bestämma en senare betalningsdag, till exempel om avgif- ten på grund av dess storlek kan medföra risk för att den avgifts- skyldige försätts i konkurs om betalning ska göras inom fristen.
Sanktionsavgifter tillfaller normalt staten och betalas till Kammar- kollegiet. Det bör även gälla i detta fall. Om ett beslut om avgifts- skyldighet ändras efter prövning i domstol bör sanktionsavgiften återbetalas jämte ränta. Bestämmelserna i räntelagen bör tillämpas. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 och 11 §§ regeringsformen med- dela närmare föreskrifter om i vilken ordning sanktionsavgifter ska betalas. Något bemyndigande för regeringen att meddela föreskrif- ter om detta behövs därför inte i lagen.
Preskription
Det bör finnas en bortre tidsgräns efter vilken sanktionsavgift inte får beslutas för en överträdelse. I berörd sektorslagstiftning finns i de flesta fall en preskriptionstid om fem år. Det har inte framkommit anledning att göra en annan bedömning i detta fall. Innan beslut fattas ska den ekonomiska aktören ges tillfälle att yttra sig. Det är då rimligt att preskriptionsfristen kopplas till när den ekonomiska aktören ges tillfälle att yttra sig. En sanktionsavgift bör därför inte få beslutas, om den som anspråket riktas mot inte har getts tillfälle att yttra sig inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Om en produkt tillhandahålls utan exempelvis tillhörande dokumentation får överträdelsen anses pågå tills det sista bristfälliga exemplaret har tillhandahållits, först därefter har överträdelsen upphört och pre- skriptionstiden kan börja löpa. En skrivelse som ger den ekonomiska aktören tillfälle att yttra sig behöver inte delges.
516
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
I reglerna bör också fastställas en preskriptionsfrist för tiden efter att beslut fattats. Om ett beslut om sanktionsavgift inte har verk- ställts inom tio år från det att beslutet vann laga kraft, bör betal- ningsskyldigheten falla bort.
10.6Dubbelbestraffning
Utredningens förslag: Det ska inte beslutas om en sanktions- avgift enligt den föreslagna lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning för en överträdelse som har föranlett straff eller som omfattas av ett föreläggande eller förbud vid vite och samma överträdelse ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
I lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner införs en bestämmelse som stadgar att straff inte får dömas ut för en överträdelse omfattas av ett föreläggande eller förbud om vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Sanktionsavgifter enligt den föreslagna lagen med komplette- rande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska om- fattas av åtalsprövningsregeln i 29 kap. 11 § fjärde stycket miljö- balken.
I övrig berörd sektorslagstiftning ska det införas en bestäm- melse om att en överträdelse som kan leda till sanktionsavgift enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning, inte ska medföra straffansvar enligt straff- bestämmelser i den sektorsspecifika lagen.
Förbud mot dubbelbestraffning
I artikel 4 i Europakonventionens 7:e tilläggsprotokoll föreskrivs att ingen får lagföras eller straffas på nytt för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd (ne bis in idem). Även EU:s rättighetsstadga innehåller en liknande bestämmelse (artikel 50). Denna rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger brukar be- nämnas dubbelbestraffningsförbudet. Förbudet hindrar emellertid inte bara ett andra straff utan även en andra prövning av samma
517
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
gärning.16 Förbudet kan vara tillämpligt även när något av de två för- farandena, eller båda, avser åtgärder eller sanktioner som inte beteck- nas som straff enligt den nationella rätten, till exempel administra- tiva sanktioner. Att påföra både ett vite och en sanktionsavgift för samma överträdelse kan alltså strida mot dubbelbestraffningsför- budet. Om det finns ett tillräckligt nära materiellt och tidsmässigt samband mellan två förfaranden kan de emellertid anses utgöra ett straff. Ett exempel är att en person kan bli straffad enligt lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för till exempel rattfylleri och få indraget körkort för samma gärning utan att detta är att be- trakta som två straff för samma gärning, eftersom de båda förfar- andena anses vara en del av samma straff.
Vid överträdelser av produktrelaterade krav bör varje överträdelse som självständigt kan leda till en sanktion anses utgöra en enskild överträdelse. En ekonomisk aktör som hanterar en produkt som brister i överensstämmelse i förhållande till flera produktrelaterade krav kan alltså begå flera olika överträdelser. Att då ålägga den eko- nomiska aktören en sanktionsavgift för varje överträdelse kan inte anses innebära dubbelbestraffning. Avgörande för om två brister ut- gör samma överträdelse är alltså om bristerna var för sig skulle kunna leda till en sanktion.
Det är de beslutsfattande myndigheterna som i slutändan har att beakta dubbelbestraffningsförbudet och inte på nytt straffa någon för en överträdelse som denne redan har blivit straffad för. Lag- stiftningen bör dock utformas så att risken för dubbelbestraffning undviks.
Förelägganden eller förbud får enligt den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning förenas med vite. Det finns i princip inte något hinder mot att förena ett föreläggande eller förbud med vite trots att underlåtenhet att vidta den åtgärd som avses med föreläggandet också kan föran- leda någon annan sanktion, till exempel sanktionsavgift. Detta gör att en handling eller underlåtenhet att agera kan komma att omfattas av såväl ett vitesföreläggande eller vitesförbud som en bestämmelse om sanktionsavgift. För att undvika den dubbla sanktion det skulle innebära att gentemot samma rättssubjekt både döma ut vite och
16Se bland annat Europadomstolens avgörande Muslija mot
518
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
påföra sanktionsavgift finns i sektorslagstiftningen bestämmelser om att avgift inte får påföras för åtgärder som omfattas av ett före- läggande eller ett förbud som har meddelats vid vite.17 I plan- och bygglagen är förbudet kopplat till att vitet har dömts ut.18 En be- stämmelse som på motsvarande sätt förhindrar risken för dubbel- bestraffning bör införas i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Som redogörs för ovan innebär dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen ett hinder mot en andra prövning av samma gärning. Enligt Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 2013 s. 502 är det inte endast ett slutligt avgörande som innebär ett hinder mot en andra prövning utan även en pågående prövning. Det innebär att det som avgör när ett hinder mot ett andra förfarande för samma gärning eller överträdelse uppkommer får anses vara den tidpunkt när det inleds en domstolsprocess om utdömande om vite. Utred- ningen kan konstatera att det då inte är tillräckligt att ange att en sanktionsavgift inte får tas ut om överträdelsen har medfört att ett vite har dömts ut. Ett förbud mot dubbelbestraffning bör i stället utformas på så sätt att sanktionsavgift inte ska kunna påföras en ekonomisk aktör, om överträdelsen har föranlett straff eller om överträdelsen omfattas av ett föreläggande eller förbud med vite och samma överträdelse ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Det finns exempel på sådan reglering i 5 kap. 13 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförord- ning och 30 § livsmedelslagen. Bestämmelsen i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning bör utformas på motsvarande sätt. Det kan finnas skäl att se över liknande reglering i annan lagstiftning, till exempel plan- och bygglagen, men det är en fråga som ligger utanför utredningens upp- drag. I lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner saknas en bestämmelse som syftar till att förhindra risken för dubbelbestraffning. Utredningen föreslår därför att det i den lagen införs en bestämmelse som stadgar att straff inte får dömas ut om en överträdelse omfattas av ett föreläggande eller förbud om vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdöm- ande av vitet.
17Se exempelvis 32 § lagen om leksakers säkerhet och 16 § radioutrustningslagen.
18Se 11 kap. 55 § plan- och bygglagen.
519
Sanktioner |
SOU 2020:49 |
Situationer då en ansökan om utdömande av vite inges mot en juridisk person och åtal väcks mot en fysisk person avseende samma överträdelse kan uppkomma. Det innebär i normalfallet inte att för- budet mot dubbelbestraffning överträds eftersom sanktionerna avser skilda rättssubjekt. Om den fysiska personen i egenskap av före- trädare för den juridiska personen däremot genom rättsligt förfarande har krävts på betalning för vitet, föreligger dock hinder mot att väcka åtal.
Förhållandet till straffbestämmelser i sektorslagstiftningen
Enligt utredningens förslag ska överträdelser av produktrelaterade krav kunna leda till sanktionsavgift samt, i de allvarligaste fallen, straff enligt brottsbalkens bestämmelser. För vissa överträdelser av harmoniserade bestämmelser inom miljöbalkens område ska även straffbestämmelserna i 29 kap. miljöbalken tillämpas. För att få en tydlig skiljelinje mellan å ena sidan straff och å andra sidan sank- tionsavgifter är det lämpligt att avkriminalisera de överträdelser som ingå i sanktionsavgiftssystemet. En sådan ordning innebär också en god förutsebarhet för den enskilde. Som redogörs för ovan är det, på grund av miljöbrottsdirektivet, inte möjligt på miljöbalkens område. Det innebär en risk för dubbelbestraffning på området. För situa- tioner när en överträdelse som kan föranleda en miljösanktionsavgift också faller in under en straffbestämmelse i 29 kap. miljöbalken, finns en åtalsprövningsregel. Den anger att när miljösanktionsavgift kan tas ut och gärningen inte kan antas föranleda annan påföljd än böter, får åtal väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt (29 kap. 11 § fjärde stycket miljöbalken). Utredningen föreslår att även sanktionsavgift enligt den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska omfattas av åtalsprövningsregeln.
I övrig berörd sektorslagstiftning finns i vissa fall straffbestäm- melser för överträdelser som enligt utredningens förslag i stället ska sanktioneras genom en administrativ sanktionsavgift. Straffbestäm- melserna träffar i vissa fall även andra överträdelser och kan därför inte utan närmare överväganden upphävas. Det ryms inte inom ut- redningens tidsram att i tillräcklig utsträckning utreda vilka gärningar som kan avkriminaliseras utan risk för att även träffa gärningar som
520
SOU 2020:49 |
Sanktioner |
faller utanför tillämpningsområdet för EU:s marknadskontrollför- ordning. Utredningen föreslår därför i stället en bestämmelse i be- rörd sektorslagstiftning som reglerar förhållandet mellan straff och sanktionsavgifter på så sätt att det stadgas att det inte ska dömas till ansvar enligt straffbestämmelserna om gärningen kan leda till sank- tionsavgift enligt den föreslagna lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning. En liknande reglering finns i 30 § tredje stycket livsmedelslagen (2006:804).
521
11Kommuners uppgifter att kontrollera produkter
11.1Inledning
Huvuddelen av den svenska marknadskontrollen bedrivs av statliga myndigheter men även kommuner bedriver och medverkar i verk- samhet som innebär marknadskontroll. Kommunernas medverkan regleras i den sektorsspecifika lagstiftningen som också utgör grunden för kommunernas åligganden i detta avseende.
Enligt kommittédirektivet ska utredningen analysera vilka befogen- heter och sanktionsmöjligheter som kommuner ska ha i sådan verk- samhet som innebär kontroll av produkter och i övrigt bedöma hur kommuner påverkas av bestämmelserna i EU:s marknadskontroll- förordning.
I detta kapitel redovisas utredningens överväganden kring kom- muners ansvar för och deltagande i verksamhet som innebär kontroll av produkter inom de områden som berörs av EU:s marknadskontroll- förordning. Avslutningsvis berörs finansieringen av kommunernas uppgifter i dessa delar.
11.2Kommuners nuvarande ansvar för kontroll av produkter
11.2.1Ansvarsfördelning
Allmänt om ansvarsfördelningen
Kommuners medverkan i marknadskontrollen regleras i den sektors- specifika lagstiftningen. Av utredningens sektorsöversyn i kapitel 6 framgår att kommuners tillsynsansvar omfattar uppgifter som inne- bär marknadskontroll avseende kemiska produkter och varor, kos-
523
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
SOU 2020:49 |
metiska produkter, vissa mobila maskiner samt tobak och liknande produkter. Kommuner har även visst tillsynsansvar för brandfarliga och explosiva varor men i de delarna innefattar deras uppgifter inte någon kontroll av produktkrav och utgör därmed inte marknads- kontroll.
Kommunala nämnder ansvarar vidare för tillsyn när det gäller den lokala avfallshanteringen. Några av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning gäller avfall och producentansvar.1 Naturvårdsverket har tillsynsansvar avseende dem (2 kap. 24 § miljö- tillsynsförordningen [2011:13]). Även kommuner har i vissa fall ett tillsynsansvar för produkter som omfattas av samma unionsrätts- akter, men med stöd av andra bestämmelser (2 kap. 31 § 5 miljö- tillsynsförordningen). Det finns inte några bestämmelser som tyd- ligt ger kommuner ansvar för att kontrollera produktkrav i samband med avfallshantering. Enligt utredningens bedömning omfattar kom- muners tillsynsansvar avseende avfall i dagsläget inte några uppgifter som utgör marknadskontroll. Däremot kan kemiska produkter och varor, för vilka kommuner utför marknadskontrolluppgifter, om- fattas av särskilda bestämmelser när det gäller avfallshanteringen och ansvarsområdena hänger därför nära samman.
Utredningen konstaterar att det inte är enkelt att utreda varken vilka konkreta uppgifter inom den kommunala tillsynen som utgör marknadskontroll eller hur stor del av tillsynen som utgör marknads- kontroll. Likaså är gränsdragningen mellan statliga myndigheters och kommuners ansvar inte entydig. Att det finns behov av förtydligan- den och klargöranden när det gäller ansvarsfördelning har också på- talats för utredningen av miljöförvaltningarna i Malmö och Stockholm. Utredningen redogör nedan för ansvarsfördelningen avseende respek- tive produkttyp som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning.
Det är värt att lyfta fram att regleringen av kommunernas ansvar ser likadan ut för alla kommuner men förutsättningarna för att ut- föra marknadskontroll skiljer sig åt eftersom kommuner ser väldigt olika ut, bland annat till storlek och invånarantal. Av det följer att kommunernas ekonomiska resurser kan variera stort. Vidare finns stora skillnader när det gäller vilka ekonomiska aktörer som finns etablerade inom kommunernas gränser. Varje kommun bestämmer
1Direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall, direktiv 2006/66/EG om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer samt direktiv 2012/19/EU om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (WEEE).
524
SOU 2020:49 |
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
i dag själv hur och med vilken frekvens kontroller ska utföras och vilken avgift som tas ut för kontrollbesöken. Allvarliga brister som upptäcks vid kontroll ska i flera fall rapporteras till den statliga myn- dighet som ansvaret delas med.
Miljösektorn
När det gäller kemiska produkter och varor samt kosmetiska pro- dukter framgår ansvarsfördelningen mellan ansvariga statliga myn- digheter och kommunerna i miljötillsynsförordningen.2
På kemikalieområdet ansvarar kommuner för tillsyn i fråga om hantering av kemiska produkter, biotekniska organismer och varor som hanteras av återförsäljare inom Sverige och för detaljhandels- ledet när produkterna är köpta från svenska leverantörer. Kommun- ernas ansvarsområde skiljer sig från Kemikalieinspektionens genom att de utövar tillsyn över olika aktörer. Ansvarsfördelningen mellan kommunerna och Kemikalieinspektionen är densamma oavsett om försäljning sker i fysiska butiker eller över internet. Det innebär att en kommun är ansvarig för tillsynen av exempelvis kemiska produkter hos en aktör med säte i kommunen som över internet vidareförsäljer produkter som har tillverkats av någon annan i Sverige eller som tidigare har importerats till Sverige av någon annan. Den del av till- synen som utgör marknadskontroll innefattar främst kontroller av klassificering, innehåll av förbjudna ämnen samt märkning av pro- dukter. Både Kemikalieinspektionen och en kommun kan i olika avseenden fatta beslut om hur kemikalier ska hanteras eller förbjuda saluföring av en produkt.
För kosmetiska produkter är både Läkemedelsverket och kom- muner tillsynsmyndigheter. Läkemedelsverket ansvarar för tillsyn i fråga om kosmetiska produkter enligt förordning (EG) nr 1223/2009 om kosmetiska produkter och är utpekad behörig myndighet enligt förordningen (2 kap. 23 § miljötillsynsförordningen samt 9 § förord- ningen [2013:413] om kosmetiska produkter). Kommunerna har inte tilldelats något uttryckligt tillsynsansvar men ska utföra de upp- gifter som enligt vissa angivna artiklar i förordning (EG) nr 1223/ 2009 ska skötas av behörig myndighet (2 kap. 34 § miljötillsyns-
2Se 2 kap. 21, 31, 32 och 35 §§ avseende kemikalieområdet och 2 kap. 23,
525
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
SOU 2020:49 |
förordningen). Läkemedelsverkets tillsyn riktar sig mot tillverkare och importörer inklusive analyser av produkter och biverkningar medan kommunerna bedriver tillsyn i efterföljande led. Ett exempel på tillsyn i efterföljande led som utgör marknadskontroll är kontroll av innehåll av farliga ämnen samt produktmärkning vid besök i butiker och hos yrkesmässiga verksamheter, exempelvis frisörer. Såväl Läkemedelsverket som kommunerna kan med stöd av miljö- balken fatta beslut om att kräva korrigerande åtgärder av en kosmetik- averksamhet eller förbjuda saluföring av en produkt som inte upp- fyller kraven.
Kommuner ansvarar även för tillsyn i fråga om utrustning i fordon, flyg och tåg som innehåller kontrollerade ämnen enligt förordning (EU) nr 517/2014 om fluorerade växthusgaser och förordning (EG) nr 1005/2009 om ämnen som bryter ner ozonskiktet (2 kap. 31 § miljötillsynsförordningen). Det kan handla om exempelvis
De myndigheter som utövar tillsyn enligt miljötillsynsförord- ningen ska utföra de uppgifter som ankommer på en marknads- kontrollmyndighet enligt förordning (EG) nr 765/2008 när bestäm- melserna om marknadskontroll i angiven förordning är tillämpliga (1 kap. 5 § miljötillsynsförordningen). I bestämmelsen anges att myn- digheter inte får vidta tillsynsåtgärder som strider mot förordning (EG) nr 765/2008. Det innebär att kommuner som i sin tillsyn enligt miljötillsynsförordningen vidtar åtgärder för att se till att produkter som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning överensstämmer med fastställda krav, ska göra lämpliga kontroller i tillräcklig om- fattning av produkters egenskaper, vidta åtgärder för att informera användare om faror som upptäckts i samband med produkter och samarbeta med ekonomiska aktörer beträffande åtgärder som kan förhindra eller minska risker orsakade av de ekonomiska aktörernas produkter enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008.
Mobila maskiner
Transportstyrelsen ansvarar för den centrala tillsynen när det gäller buller från viss utomhusutrustning och avgaskrav för vissa för- bränningsmotordrivna mobila maskiner. För samma produkter ut- övar den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom
526
SOU 2020:49 |
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
miljö- och hälsoskyddsområdet den lokala tillsynen i varje kommun (9 § förordningen [2001:1084] om buller från viss utomhusutrust- ning och 8 § förordningen [1998:1709] om avgaskrav för vissa för- bränningsmotordrivna mobila maskiner). Tillsynen utövas inom två områden, dels gentemot tillverkare och importörer, dels gentemot försäljningsställen. Den centrala tillsynen omfattar det förstnämnda samt säljorganisationer som verkar centralt eller nationellt. Kom- munerna ansvarar för lokala försäljningsställen. Produktkrav kon- trolleras främst centralt men kommunernas tillsyn omfattar bland annat märkning av produkter. Således utför även kommuner upp- gifter som innebär marknadskontroll.
Tobakssektorn
Folkhälsomyndigheten och kommuner har inom tobakssektorn till- synsansvar över samma produkter och delvis över samma tillsyns- område. Det som skiljer är tillsynsobjekten. Enligt uppgift från Folkhälsomyndigheten ansvarar myndigheten för tillsyn över till- verkare, importörer och partihandel medan kommunerna har tillsyns- ansvar över detaljhandel. För vissa produktkrav har bara Folkhälso- myndigheten tillsynsansvar. Det gäller smaker, gränsvärden samt rapportering av ingredienser och marknadsföringskostnader (2 kap. 1, 2 och
Andra exempel
Kommuner deltar i kontrollverksamhet inom flera produktområden som inte omfattas av bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning, såsom läkemedel och livsmedel. På dessa områden har staten valt att fördela ansvaret mellan statliga myndigheter och kommuner på olika sätt.
3Folkhälsomyndigheten gör enligt uppgift till utredningen en annan bedömning av kommun- ernas tillsyn, se resonemang i kapitel 6, avsnitt 6.23.
527
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
SOU 2020:49 |
För kontroll av vissa receptfria läkemedel har Läkemedelsverket det fulla tillsynsansvaret medan den kommun där detaljhandeln be- drivs ska kontrollera efterlevnaden av regelverket. Kommunen har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen och har rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med detaljhandeln och hanteringen i övrigt av läkemedel. Kommunen är skyldig att rapportera brister i efterlevnaden av regelverket till Läkemedelsverket men saknar helt sanktionsmöjligheter (20 och 21 §§ lagen [2009:730] om handel med vissa receptfria läkemedel.).
På livsmedelsområdet är ansvaret för den offentliga kontrollen uppdelat mellan kommuner, länsstyrelserna och Livsmedelsverket utifrån vilken aktör eller typ av livsmedelsanläggning kontrollen gäller. Kommuner kontrollerar exempelvis butiker, restauranger, skolkök och dricksvattenproducenter medan Livsmedelsverket kontrollerar bland annat större mejerier, fiskanläggningar och slakterier. Kom- munerna har i sin offentliga kontroll av livsmedel samma befogen- heter och sanktionsmöjligheter som Livsmedelsverket (11, 20, 22 och 23 §§ livsmedelslagen [2006:804]). Den närmare ansvarsfördel- ningen mellan myndigheterna anges i huvudsak i livsmedelsförord- ningen (2006:813). Kommunerna har anmälningsskyldighet till Livs- medelsverket vid upptäckt av livsmedel som kan innebära allvarlig direkt eller indirekt risk för människors hälsa (38 § livsmedelsför- ordningen).
Kommuner deltar även i kontroller av bland annat leksaker enligt samverkansavtal med Konsumentverket. Kommunerna tillhandahåller personal som utför uppgifter som inte innebär myndighetsutövning, till exempel att köpa produkter som ska kontrolleras. Till skillnad från Konsumentverket kan kommunerna i dessa fall inte begära varu- prover eftersom det utgör myndighetsutövning. Samarbetet sker med de kommuner som bedriver konsumentvägledning. Samarbetet är frivilligt för kommunerna och sker därför endast med de kommuner som har möjlighet och resurser att utföra uppgifterna.
528
SOU 2020:49 |
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
11.2.2Befogenheter och sanktioner
Miljösektorn
När kommuner utövar tillsyn avseende kemiska produkter och varor samt kosmetiska produkter har de enligt 26 kap. miljöbalken befogen- het att besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att miljöbalkens bestämmelser ska följas. Kommuner får även förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i miljöbalken att till myndigheten lämna de upp- gifter och handlingar som behövs för tillsynen. Kommuner får för- ena beslut om förelägganden eller förbud med vite. Om det är nöd- vändigt för att skydda människors hälsa eller miljön får kommuner köpa kemiska produkter, biotekniska organismer och varor under dold identitet (testköp). Kommuner har rätt till tillträde till exem- pelvis fastigheter och byggnader för att utföra undersökningar och andra åtgärder (28 kap. miljöbalken). Tillträde till bostäder får dock bara ske i den utsträckning det behövs för att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa. Kommuner får begära hjälp av Polismyndigheten för att få tillträde. Kommuner har inom miljöbalkens tillämpningsområde samma möjligheter som statliga till- synsmyndigheter att ta ut miljösanktionsavgifter när en aktör åsido- sätter bestämmelser i miljöbalken, förordningar meddelade med stöd av balken eller bestämmelser i
Mobila maskiner
Enligt lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner får kommuner meddela de förelägganden eller för- bud som behövs i ett enskilt fall, även vid vite. Kommuner får vidare genom föreläggande begära upplysningar, handlingar, produktprover samt utföra de undersökningar som behövs för tillsynen. Kommuner har rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, hos den som tillverkar, importerar eller saluför mobila maskiner eller motorer till dessa. På plats får kommuner utföra
529
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
SOU 2020:49 |
undersökningar och provningar. Polismyndigheten ska lämna det bi- träde som behövs för tillsynen. Om det vid tillsynen framkommer ett fel som bör åtgärdas får kommuner besluta att den som är an- svarig ska annonsera eller på annat lämpligt sätt informera berörda användare om felet. Brott mot vissa bestämmelser i lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner är straffsanktionerade. Några andra sanktionsmöjligheter vid överträdelser finns inte.
Tobakssektorn
När det gäller tillsyn avseende tobak och liknande produkter fram- går kommunernas befogenheter av 7 kap. lagen om tobak och lik- nande produkter. Kommuner får meddela de förelägganden och för- bud som behövs för att lagen om tobak och liknande produkter ska följas, även förenat med vite. Gällande tobaksvaror och örtprodukter för rökning får en kommun i vissa fall återkalla ett försäljnings- tillstånd. Kommuner får vid allvarliga eller upprepade överträdelser av lagen förbjuda den som bedriver detaljhandel med elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare att fortsätta försäljningen eller meddela en varning. Kommuner har rätt att begära de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen, rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som berörs av lagen samt rätt att begära hjälp av Polismyndigheten. Brott mot vissa bestämmelser i lagen om tobak och liknande produkter är straff- sanktionerade (10 kap.). Några andra sanktionsmöjligheter vid över- trädelser finns inte.
11.3EU:s marknadskontrollförordning och kommunal kontroll av produkter
11.3.1Kommuners uppgifter som innebär marknadskontroll
Utredningens bedömning: Kommuner bör inte utses till mark- nadskontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknads- kontrollförordning. De statliga marknadskontrollmyndigheter som i dag delar ansvar med kommuner kommer därmed att få ett större ansvar. Kommunernas roll när det gäller kontroll av pro- dukter bör dock endast ändras i begränsad omfattning. De bör
530
SOU 2020:49 |
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
fortsatt utföra sådana uppgifter som utgör marknadskontroll inom ramen för sitt nuvarande tillsynsansvar, men det måste då ske utifrån regleringen i EU:s marknadskontrollförordning. Det är därför viktigt att kunna hålla isär kommunernas uppgifter som innebär marknadskontroll från deras övriga tillsyn.
Utredningens förslag: Kommuner ska inom ramen för sitt till- synsansvar enligt miljötillsynsförordningen, förordningen om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner, förordningen om buller från viss utomhusutrustning samt lagen om tobak och liknande produkter, utföra vissa uppgifter som inne- bär marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning. Kommunernas uppgifter bör begränsas till praktisk kontroll av produkters överensstämmelse samt att kräva vissa korrigerande åtgärder från de ekonomiska aktörerna enligt artikel 11.1 a) och b) samt 11.3 i EU:s marknadskontrollförordning. De bör även tillämpa artiklarna 11.2, 17 och 18 i förordningen. Vid kontroll av att kemiska produkter och varor samt kosmetiska produkter uppfyller gällande krav, bör kommuner även tillämpa arti- kel 11.1 c). Uppgifterna ska framgå av respektive författning.
Kommunerna ska ha samma befogenheter och sanktions- möjligheter när de utför uppgifter som innebär marknadskontroll som vid övrig tillsyn enligt miljöbalken, lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner respektive lagen om tobak och liknande produkter.
Kommunerna ska vara skyldiga att rapportera resultatet av de kontroller som de utför till ansvarig marknadskontrollmyndig- het, för att den myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt EU:s marknadskontrollförordning. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska bemyndigas att meddela föreskrifter om hur uppgiftsskyldigheten ska fullgöras.
Kommuner ska inte vara marknadskontrollmyndigheter
Enligt den svenska definitionen av marknadskontroll i förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn framgår att såväl statliga myndigheter som kommuner kan
531
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
SOU 2020:49 |
ansvara för att utföra marknadskontroll. Enligt förordningen kan även en kommun vara marknadskontrollmyndighet.
Med marknadskontrollmyndighet enligt EU:s marknadskontroll- förordning avses en myndighet som en medlemsstat enligt artikel 10.2 utser till ansvarig för att utföra marknadskontroll inom medlems- statens territorium. Enligt artikel 14.3 kan medlemsstaterna före- skriva att marknadskontrollmyndigheterna ska utöva sina befogen- heter med hjälp av andra myndigheter, vilka exempelvis kan vara kommunala nämnder.
De marknadskontrollmyndigheter som utses enligt artikel 10.2 ska tilldelas åtminstone de befogenheter som framgår av artikel 14.4. Minimibefogenheterna innebär att svenska marknadskontrollmyn- digheter kommer att få relativt långtgående befogenheter. Dessa be- fogenheter är betydligt större än de som kommuner har enligt nuvarande reglering i den verksamhet som innebär kontroll av pro- dukter. Med utökande befogenheter följer också ett större ansvar att utöva marknadskontroll. De stora skillnader som finns mellan kom- muner medför att deras möjligheter att hantera olika uppgifter och ansvar varierar. En större kommun har ofta resurser och organisa- tion att hantera mer ansvar medan en mindre kommun kan ha svårare att leva upp till kraven. Även andra aspekter än kommunernas stor- lek kan påverka deras möjligheter och ekonomiska resurser. Förut- sättningarna för att bedriva marknadskontroll varierar således stort mellan Sveriges 290 kommuner, och det kan ifrågasättas om det är lämpligt att ålägga samtliga kommuner ett sådant omfattande ansvar som marknadskontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s mark- nadskontrollförordning har. Vidare gäller att kommuners myndig- hetsutövning är begränsad till den egna kommunen och de kan därför inte meddela beslut som gäller nationellt. Vid överträdelser av produktkrav som upptäcks vid marknadskontroll kan det krävas be- slut med förbud mot försäljning av de aktuella produkterna. För att vara effektiva behöver sådana förbud i vissa fall gälla inom hela landet. Det finns även en risk för att kommunernas bedömning av- seende samma produkt som tillhandahålls av flera ekonomiska aktörer med säte i olika kommuner skiljer sig åt. Till detta kan läggas att EU:s marknadskontrollförordning förutsätter en god och effek- tiv samordning mellan marknadskontrollmyndigheter såväl nationellt som inom EU, vilket talar för att begränsa antalet marknadskontroll- myndigheter. Utredningens bedömning i fråga om antalet mark-
532
SOU 2020:49 |
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
nadskontrollmyndigheter finns i kapitel 8. I kapitel 8 föreslår utred- ningen också vilka statliga myndigheter som ska utses till marknads- kontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontroll- förordning. Förslaget täcker samtliga produkter som omfattas av bilaga I till förordningen. Det saknas därför behov av att tilldela kommuner ett sådant ansvar.
Mot denna bakgrund bedömer utredningen att det är mest lämp- ligt att endast statliga myndigheter utses till marknadskontrollmyn- digheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning. Det medför att de statliga myndigheter som i dag har ett delat tillsyns- ansvar med kommuner får ett något större ansvar framöver genom att deras ansvar kommer omfatta all marknadskontroll av relevanta produkter och inte enbart i förhållande till vissa ekonomiska aktörer.
Kommuner ska utföra uppgifter som innebär marknadskontroll
Utredningens förslag innebär att statliga myndigheter ska ansvara för marknadskontroll av samtliga produkter som omfattas av EU:s marknadskontrollförordning. För att möjliggöra en faktisk och bred kontroll av dessa produkter är det nödvändigt att kontroller sker på lokal nivå. För att åstadkomma en effektiv marknadskontroll över hela landet, finns således ett behov av att kommuner även fortsätt- ningsvis utför vissa uppgifter som innebär marknadskontroll. Att kommunerna ska utföra uppgifter som innebär kontroll av produk- ter är också utgångspunkten enligt kommittédirektivet.
Kommunernas nuvarande tillsynsansvar innebär att det i de flesta kommuner finns en fungerande organisation kring tillsynen av kem- iska produkter och varor, kosmetiska produkter, mobila maskiner samt tobak och liknande produkter, vilka är de områden som i detta avseende berörs av EU:s marknadskontrollförordning. Genom att utnyttja detta uppkommer samordningsfördelar och kostnaderna för kontroller kan hållas nere. En kommunal medverkan skapar också, som nämns ovan, förutsättningar för att fler kontroller utförs och att de sker över hela landet. Alternativet att statliga myndigheter ska utföra alla kontroller leder sannolikt till en mycket begränsad mark- nadskontroll eller ett behov av kraftigt ökade personalresurser och högre kostnader, vilket varken framstår som motiverat eller rimligt när kontrollerna kan utföras på motsvarande sätt som sker i dag, av
533
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
SOU 2020:49 |
kommuner. Kommunernas medverkan är därför alltjämt viktig för en effektiv marknadskontroll i Sverige.
Utredningen har varken i uppdrag eller för avsikt att ändra på kommunernas nuvarande tillsynsansvar. Det finns inte heller ut- rymme för utredningen att se över regleringen av tillsynsansvaret för att åstadkomma en tydligare uppdelning mellan kommuner och stat- liga myndigheter. Utgångspunkten är därför att kommunerna även fortsättningsvis ska ansvara för viss tillsyn avseende kemiska produk- ter och varor, kosmetiska produkter, mobila maskiner samt tobak och liknande produkter. Som redogörs för ovan i avsnitt 11.2.1 ingår uppgifter som innebär marknadskontroll enligt EU:s marknads- kontrollförordning i denna tillsyn. För att bibehålla kommunernas medverkan vid marknadskontroll, bör dessa uppgifter ligga kvar på kommunerna. Uppgifterna omfattas dock av regleringen i EU:s mark- nadskontrollförordning och måste därför särskiljas från den övriga tillsynen. Hur uppgifterna rent praktiskt ska särskiljas är en fråga av stor betydelse som inte är okomplicerad och därför mer noggrant behöver ses över framöver.
Även om kommunerna inte utses till marknadskontrollmyndig- heter, måste de emellertid följa bestämmelserna i EU:s marknads- kontrollförordning när de kontrollerar om produkter som omfattas av förordningens tillämpningsområde överensstämmer med gällande krav i harmoniserad produktlagstiftning. I förordningen åläggs ut- pekade marknadskontrollmyndigheter skyldighet att utföra ett fler- tal olika uppgifter. Utöver den praktiska kontrollverksamheten som framgår av artikel 11 ingår bland annat uppgift att delta i grupper för administrativt samarbete, bistå med ömsesidig assistans gentemot marknadskontrollmyndigheter i andra medlemsstater, tillhandahålla information till Tullverket och föra in information i informations- och kommunikationssystemet ICSMS. Denna typ av uppgifter bör inte åligga kommuner. Kommunernas uppgifter bör begränsas till praktisk kontroll av produkters överensstämmelse samt att kräva vissa korrigerande åtgärder från de ekonomiska aktörerna enligt artikel 11.1 a) och b) samt 11.3 i EU:s marknadskontrollförordning. De bör även tillämpa artiklarna 11.2, 17 och 18 i förordningen. Inom miljöbalkens område får kommuner i sin tillsynsverksamhet besluta om miljösanktionsavgifter. Som framgår nedan bör det även gälla när de konstaterar överträdelser av produktkrav enligt harmoniserad produktlagstiftning. Vid kontroll av att kemiska produkter och varor
534
SOU 2020:49 |
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
samt kosmetiska produkter uppfyller gällande krav, bör kommunerna därför även utföra de uppgifter som åligger marknadskontrollmyn- digheter enligt artikel 11.1 c).
Miljöförvaltningarna i Malmö och Stockholm har gemensamt på- talat för utredningen att de anser att uppdraget för kommunerna bör begränsas till kontroll av märkning, information, spårbarhet och sådan förekomst av förbjudna beståndsdelar som kan konstateras ut- ifrån redovisat produktinnehåll, samt möjlighet att utföra uppfölj- ande kontroller vid bristande överensstämmelse. De har framfört att det huvudsakliga ansvaret för att utföra provtagning och analys bör ligga på marknadskontrollmyndigheterna. Enligt utredningen är det inte möjligt att utifrån EU:s marknadskontrollförordning begränsa vilken typ av kontroll kommuner ska utföra när de genomför upp- gifter som innebär marknadskontroll enligt förordningen. Avgörande för det valet är vad som är lämpligt i förhållande till den aktuella produkten.
För att marknadskontrollmyndigheterna ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt EU:s marknadskontrollförordning finns behov av att kommunerna rapporterar sina kontroller, resultatet av dem samt vilka åtgärder som vidtagits med anledning av kontrollen till ansvarig marknadskontrollmyndighet.
Utredningens förslag hindrar inte kommuner från att utföra upp- gifter som innebär marknadskontroll även på andra områden genom exempelvis avtalad samverkan med marknadskontrollmyndigheter. Avsikten är enbart att kommuner, inom miljöbalkens tillämpnings- område samt avseende vissa mobila maskiner och tobak och liknande produkter, ska vara skyldiga att utföra vissa uppgifter som innebär marknadskontroll, utan att åläggas det omfattande ansvar som följer av ett utpekande som marknadskontrollmyndighet. Det utesluter inte att kommuner kan utföra ytterligare kontroller av produkter på samma eller andra områden.
Befogenheter och sanktionsmöjligheter
Enligt utredningens förslag ska kommuner fortsatt utföra uppgifter som innebär marknadskontroll och kontrollera om vissa produkter eller produkttyper uppfyller gällande krav avseende exempelvis inne- håll av förbjudna ämnen eller märkning. För att kunna utföra sådana
535
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
SOU 2020:49 |
uppgifter behöver kommunerna ha befogenhet att begära relevant information och handlingar av ekonomiska aktörer samt att få till- träde till lokaler, mark eller transportmedel som används för en eko- nomisk aktörs näringsverksamhet. Dessa befogenheter har kommu- nerna i sin ordinarie tillsynsverksamhet enligt 26 kap. miljöbalken, lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner och 7 kap. lagen om tobak och liknande produkter.
Utredningen ser inte skäl att ge kommuner samma omfattande befogenheter som Sverige har skyldighet att tilldela utpekade mark- nadskontrollmyndigheter. Att tilldela kommunerna vidare befogen- heter när de utför uppgifter som innebär marknadskontroll än vid övrig tillsyn skulle också skapa otydlighet vid tillämpningen, efter- som marknadskontrolluppgifterna i regel utförs samtidigt som övrig tillsyn. Enligt utredningens bedömning är det tillräckligt att kom- munerna kan använda de befogenheter de har vid sin övriga tillsyn även när de utför uppgifter som innebär marknadskontroll. Even- tuella kontroller som kommunerna inte kan genomföra på grund av avsaknad av viss befogenhet får i stället rapporteras till och över- lämnas åt ansvarig marknadskontrollmyndighet. Kommunernas be- fogenheter anges i regel i den författning de utövar tillsyn över efter- levnaden av. Det finns därför behov av bestämmelser som anger att befogenheterna även gäller när kommunerna utför uppgifter som innebär marknadskontroll eftersom sådan tillsyn sker enligt EU:s marknadskontrollförordning.
Miljöförvaltningarna i Malmö och Stockholm har gemensamt för utredningen påtalat att de anser att kommunernas nuvarande befog- enheter i vissa fall är otillräckliga. Det gäller framför allt avsaknad av möjlighet att beslagta eller i förekommande fall destruera produkter med allvarliga brister. Utredningen kan konstatera att inte heller utpekade marknadskontrollmyndigheter ges sådana befogenheter, mer än möjligheten att i vissa fall omhänderta varuprover vid inspek- tioner på plats. Möjligheten att beslagta hela partier av produkter och destruera desamma omfattas inte av minimibefogenheterna i EU:s marknadskontrollförordning och utredningen har inte övervägt om en sådan långtgående befogenhet bör införas.
I de fall kommunerna upptäcker brister i överensstämmelse i samband med sina kontroller, bör de ha möjlighet att vidta åtgärder i förhållande till relevanta aktörer. Om enbart marknadskontroll- myndigheterna skulle ha befogenhet att till exempel meddela före-
536
SOU 2020:49 |
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
lägganden eller förbud, finns det en risk för att de kontroller kom- munerna utför inte skulle få någon effekt på marknaden. I likhet med vad som anges ovan om befogenheter, är det lämpligt att kommu- nerna har samma möjligheter att ingripa vid konstaterade överträ- delser oavsett om det gäller produktkrav eller andra krav som om- fattas av deras tillsyn, till exempel avseende tillstånd. Utredningen bedömer att de ingripandebefogenheter som kommunerna har i sin övriga tillsyn är tillräckliga för att de ska kunna vidta relevanta åtgärder. Kommunerna har då möjlighet att rikta förelägganden och förbud mot ekonomiska aktörer samt förena dessa med vite. I de fall det krävs ett nationellt förbud bör kommunen kunna vända sig till ansvarig marknadskontrollmyndighet som har befogenhet att utfärda exempelvis försäljningsförbud som gäller i hela landet. Inom ramen för sin tillsyn enligt miljöbalken har kommuner i dag också möjlighet att besluta om miljösanktionsavgifter. Det saknas skäl att frånta kom- muner den sanktionsmöjligheten i de fall en konstaterad överträ- delse avser ett produktkrav enligt harmoniserad produktlagstiftning. Möjlighet att besluta om sanktionsavgifter finns varken i lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner eller i lagen om tobak och liknande produkter. Enligt utredningens förslag i kapi- tel 10 ska marknadskontrollmyndigheter ha möjlighet att besluta om sanktionsavgifter vid överträdelser av produktkrav eller skyldigheter för ekonomiska aktörer när det gäller produkter som omfattas av nämnda lagar. För att underlätta tillämpningen för kommunerna bör de dock endast tillämpa de sanktioner som gäller vid deras övriga tillsyn avseende nämnda lagar.
Utredningens förslag när det gäller kommunernas befogenheter och sanktionsmöjligheter medför att olika myndigheter ges skilda befogenheter och sanktionsmöjligheter när de i praktiken utför samma typ av kontroller. Det kan leda till osäkerhet för de ekonomiska aktörerna kring vad myndigheten får göra, eftersom det beror på vem som utför kontrollen. Är det en marknadskontrollmyndighet som utför kontrollen aktualiseras vissa befogenheter och sanktioner, är det en kommun aktualiseras andra. Alternativet som utredningen ser det är att tilldela kommunerna vissa befogenheter när de utför uppgifter som innebär marknadskontroll och andra när det gäller den övriga tillsynen. Detsamma skulle gälla för sanktioner. En sådan reglering skulle innebära stora svårigheter för kommunerna då upp- gifter som utgör marknadskontroll och övriga tillsynsuppgifter ofta
537
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
SOU 2020:49 |
utförs vid ett och samma tillsynsbesök. Utredningen bedömer därför att det är mer lämpligt att kommuner och marknadskontrollmyndig- heter har olika verktyg för sina kontroller jämfört med att kommu- nerna skulle behöva tillämpa olika befogenheter och sanktioner vid ett och samma tillsynstillfälle. Genom utredningens förslag får kom- munerna ett enhetligt regelverk att förhålla sig till vid sin tillsyn.
Enligt utredningens förslag ska kommuner få besluta om miljö- sanktionsavgifter enligt 30 kap. miljöbalken vid överträdelser av pro- duktkrav i harmoniserad produktlagstiftning. Marknadskontrollmyn- digheter tillämpar i stället bestämmelserna om sanktionsavgifter i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning. Dessa bestämmelser ger möjlighet att ta ut högre sanktionsavgifter än enligt miljöbalken. Det innebär att samma ekonomiska aktör riskerar olika nivåer på sanktionsavgiften bero- ende på om det är en kommun eller en marknadskontrollmyndighet som beslutar om avgiften. Eftersom kommuner i regel kontrollerar aktörer längre ner i distributionskedjan, medan marknadskontroll- myndigheter framför allt kontrollerar tillverkare och importörer, kan olika nivåer på sanktionsavgifterna visserligen motiveras. För de aktörer som omfattas av både en kommuns och en marknadskontroll- myndighets ansvarsområde innebär förslaget dock en brist när det gäller förutsebarheten för den enskilde. Utredningen har ovan redo- gjort för varför det inte skulle vara lämpligt att ge kommuner samma sanktionsmöjligheter som marknadskontrollmyndigheter eftersom de då skulle behöva tillämpa olika sanktionsnivåer vid ett och samma tillsynstillfälle. Ett alternativ skulle kunna vara att kommuner inte ges befogenhet att besluta om miljösanktionsavgifter vid överträ- delser av produktrelaterade krav.4 Det skulle dock kraftigt minska effektiviteten i marknadskontrollen, vilket går tvärt emot syftet med EU:s marknadskontrollförordning. En reglering med olika nivåer på sanktionsavgifterna för kommuner och marknadskontrollmyndig- heter är enligt utredningen därför det mest lämpliga alternativet.
4Jfr den tillsyn och marknadskontroll som sker enligt lagen om åtgärder mot buller och av- gaser från mobila maskiner samt lagen om tobak och liknande produkter där möjligheten att besluta om sanktionsavgift endast gäller för marknadskontrollmyndigheter.
538
SOU 2020:49 |
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
Reglering av kommuners uppgift att kontrollera produkter
Det har under utredningens gång visat sig att den nuvarande regler- ing av kommunal medverkan vid marknadskontroll, särskilt avseende omfattningen av den och avgränsningar i förhållande till de statliga myndigheternas uppgifter, har vissa brister när det gäller tydlighet. Vid överväganden om hur kommunernas uppgifter som innebär marknadskontroll ska regleras, bör en ökad tydlighet därför efter- strävas, samtidigt som regleringen behöver vara anpassad utifrån nuvarande bestämmelser om kommunernas tillsynsansvar.
Grunderna för kommunernas befogenheter och åligganden ska meddelas genom lag (8 kap. 2 § 3 regeringsformen). Ett sätt att reglera kommunernas uppgifter som innebär marknadskontroll är att ange dem direkt i lagtext. Det medför en tydlig reglering som underlättar tillämpningen för landets kommuner. En sådan reglering medför också förutsebarhet för kommunerna vilket skapar goda förutsätt- ningar för att planera den kommunala verksamheten. Ett alternativ är att bemyndiga marknadskontrollmyndigheter att delegera vissa uppgifter som innebär marknadskontroll till kommunerna. Det ger större möjligheter att anpassa kommunernas uppgifter utifrån mark- nadskontrollmyndigheternas behov och produktregleringen på respek- tive produktområde. En sådan reglering skulle dock inte vara lika för- utsebar för kommunerna i fråga om vilka uppgifter som skulle kunna åläggas dem. Det är också en regleringsmodell som är främmande inom svensk rätt. Utredningen föreslår därför en reglering i lag.
Den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning berör främst statliga myndigheter med ansvar för marknadskontroll. Bestämmelser om kommuners upp- gifter som innebär marknadskontroll bör därför framgå på annan plats i lagstiftningen. Eftersom kommunal medverkan är aktuell av- seende några olika produktslag anser utredningen det lämpligast att regleringen framgår i berörd sektorslagstiftning. Det finns då möj- lighet att anpassa kommunernas uppgifter vid kontroll av produkter utifrån den specifika regleringen.
Det har inte framkommit något behov av kommunal medverkan vid kontroll av produkter på andra områden än där kommunerna enligt gällande rätt utför uppgifter som innebär marknadskontroll. Den kommunala medverkan vid kontroll av produkter bör därför begränsas till produkter som omfattas av harmoniserad produkt-
539
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
SOU 2020:49 |
lagstiftning inom miljöbalkens område, lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner och lagen om tobak och liknande produkter. Ansvarig marknadskontrollmyndighet bör i dessa fall ge stöd och vägledning åt kommunerna inom respektive ansvarsområde.
När det gäller kommunernas tillsynsansvar enligt miljöbalken framgår det av 26 kap. 3 och 31 §§ att regeringen har bemyndigats att meddela föreskrifter om kommunernas uppgifter. Sådana före- skrifter om kommunernas tillsynsansvar finns i 2 kap. miljötillsyns- förordningen. Kommunernas skyldighet att utföra vissa uppgifter som innebär marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollför- ordning bör framgå av samma författning.
Kommunernas tillsynsansvar för mobila maskiner framgår av för- ordningen om avgaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner och förordningen om buller från viss utomhusutrustning. Även i detta fall bör kommunernas uppgifter som innebär marknads- kontroll framgå i samma författningar. Lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner bör därför kompletteras med ett förordnande för regeringen att meddela föreskrifter om kommuner- nas tillsynsansvar.
Avseende tobak och liknande produkter framgår kommunernas tillsynsansvar av 7 kap. lagen om tobak och liknande produkter. Detta kapitel bör kompletteras med de uppgifter kommunerna ska utföra om utgör marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförord- ning.
Kommuners skyldighet att lämna uppgifter till marknadskontrollmyndigheter
De myndigheter som är utpekade som marknadskontrollmyndig- heter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning har skyl- digheter enligt artiklarna 16, 19, 20 och 34 i förordningen. För att ansvarig marknadskontrollmyndighet ska kunna fullgöra sitt ansvar krävs att kommunerna rapporterar resultatet av sina kontroller till ansvarig marknadskontrollmyndighet. Det gäller bland annat infor- mation om produkter som vid en kontroll visar sig kunna äventyra användarnas hälsa eller säkerhet eller som inte stämmer överens med tillämplig harmoniserad unionslagstiftning (artikel 16) och produk- ter som utgör en allvarlig risk (artikel 19). För att marknadskontroll- myndigheten ska kunna sköta bland annat rapportering ICSMS
540
SOU 2020:49 |
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
behövs information om samtliga produkter för vilka det gjorts en ingående kontroll av att kraven är uppfyllda, även om produkterna uppfyller gällande krav (artikel 34). Det kan medföra ett något ökat administrativt arbete för kommunerna jämfört med i dag då kom- munerna endast behöver rapportera allvarligare brister. En sådan uppgiftsskyldighet bör framgå i samma författning där uppgiften att kontrollera produkter regleras.
På miljöbalkens område och för mobila maskiner framgår kom- munernas tillsynsansvar och uppgifter av förordningar. I dessa fall behöver regeringen bemyndigas i lag att meddela föreskrifter om kommunernas skyldighet att lämna uppgifter till ansvarig marknads- kontrollmyndighet. Regeringen har enligt lagen (2014:140) med be- myndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn bemyndigande att meddela före- skrifter om skyldighet för en kommun att i verksamhet som kom- munen bedriver för att kontrollera varor lämna viss information till andra myndigheter. Bemyndigandet täcker dock inte all den infor- mation som marknadskontrollmyndigheterna behöver från kommun- erna när de utför uppgifter som innebär marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning. Det bör därför införas ett sär- skilt bemyndigande i miljöbalken respektive lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner för regeringen att meddela föreskrifter om kommuners uppgiftsskyldighet.
För att marknadskontrollmyndigheterna ska få den information de behöver och för att kommunerna ska veta vilken information samt när och hur den ska lämnas, behöver den praktiska tillämpningen av uppgiftsskyldigheten beskrivas. Eftersom skyldigheten gäller för olika slags produkter samt gentemot olika marknadskontrollmyndigheter är det inte möjligt för utredningen att närmare ange hur uppgifts- skyldigheten ska fullgöras. Sådan reglering bör i stället lämpligen ske genom myndighetsföreskrifter. Föreskrifterna kan bland annat avse förfaranden för mottagande av rapporter om utförda kontroller, resultatet av dessa samt uppföljning av dem. Bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om kommunernas uppgiftsskyl- dighet bör därför utsträckas att även gälla den myndighet regeringen bestämmer.
Genom att kommunerna åläggs uppgiftsskyldighet i lag respek- tive förordning, blir den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) tillämplig. Det
541
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
SOU 2020:49 |
innebär att kommunerna kan lämna även uppgifter som omfattas av sekretess till ansvariga marknadskontrollmyndigheter.
11.3.2Finansiering
Utredningens bedömning: Finansieringen för den del av den kommunala tillsynen som utgör marknadskontroll behöver ses över och ändras.
Det bör säkerställas att kommunerna, genom statliga bidrag, får kostnadstäckning för de uppgifter de utför som innebär mark- nadskontroll och att det därigenom skapas förutsättningar för att en effektiv marknadskontroll kan bedrivas.
Utredningens förslag: Kommuner ska endast få ta ut avgift för den tillsyn som innebär marknadskontroll enligt EU:s marknads- kontrollförordning i de fall kontrollen visar att produkten inte uppfyller gällande krav enligt harmoniserad unionslagstiftning.
Kostnadsersättning för uppgifter som innebär marknadskontroll
I dag är det i många fall möjligt för kommunerna att besluta om avgifter för sin tillsyn. Det gäller bland annat tillsyn enligt miljö- balken och lagen om tobak och liknande produkter. Enligt 27 kap. 1 § miljöbalken får regeringen eller den myndighet regeringen be- stämmer meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning och tillsyn enligt miljöbalken samt för prövning och till- syn med anledning av
542
SOU 2020:49 |
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen be- stämmer att meddela föreskrifter om avgifter för bland annat tillsyn.
I EU:s marknadskontrollförordning är utgångspunkten att mark- nadskontroll ska finansieras genom offentliga medel och inte av- gifter, se artikel 10.5 jämte skäl (49). I artikel 15 ges möjlighet att komplettera den offentliga finansieringen genom att återkräva kost- nader från berörda ekonomiska aktörer vid fall av bristande överens- stämmelse, se kapitel 9 avsnitt 9.9 angående utredningens överväg- anden om vilka kostnader som ersättning kan begäras för. Regleringen i EU:s marknadskontrollförordning innebär att det inte längre kom- mer att vara möjligt för en kommun att genom en generell tillsyns- avgift finansiera den del av tillsynen som utgör marknadskontroll enligt förordningen. Med hänsyn till bland annat detta kommer det att vara viktigt att kunna särskilja kommuners uppgifter som innebär marknadskontroll från övrig tillsyn. En uppdelning av tillsynsverksam- heten är dock inte helt främmande för kommunerna utan återfinns i dag i den lagstiftning som rör offentlig kontroll av livsmedel där medlemsstaterna i viss mån kan välja om livsmedelskontrollen ska finansieras med avgifter eller med offentliga medel. Till skillnad från vad som gäller vid tillsyn av livsmedel, innebär utredningens förslag att uppgifter som utförs vid samma tillsynstillfälle måste särskiljas beroende på om uppgiften utgör marknadskontroll eller annan till- syn. En sådan uppdelning kan innebära svårigheter för kommunerna när det gäller både gränsdragningar och beräkningar. Utredningen bedömer att en uppdelning ändå är nödvändig utifrån ordalydelsen i artikel 15 och att den i vissa fall får ske utifrån en skälighetsbedöm- ning i det enskilda fallet.
Finansieringsprincipen
Ett grundläggande statligt styrmedel för de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunsektorn, är den kommunala finansierings- principen. Avsikten med finansieringsprincipen är bland annat att tydliggöra gränsen mellan det statliga och kommunala ansvaret, och att skapa likvärdiga förutsättningar för kommunerna. Finansierings- principen har tillämpats sedan år 1993 och innebär att staten inte ska ålägga kommuner och regioner nya uppgifter utan att ge dem ade-
543
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
SOU 2020:49 |
kvat finansiering. Staten måste anvisa medel när den fattar beslut som innebär ökade insatser eller nya verksamheter för kommuner och regioner. Principens innebörd är att kommuner och regioner inte ska behöva höja skatten eller prioritera om annan verksamhet för att finansiera nya statliga uppgifter utan att det ska finnas stabila planeringsförutsättningar. Finansieringsprincipen omfattar statligt beslutade obligatoriska åtgärder som direkt tar sikte på kommunal verksamhet.
EU:s marknadskontrollförordning begränsar kommunernas möj- ligheter att ta ut avgifter till fall då den kontrollerade produkten inte överensstämmer med gällande krav. Regleringen utesluter därmed en finansiering av marknadskontroll genom en generell timtaxa vid tillsynsbesök som i dag tillämpas av kommunerna inom exempelvis miljöbalkens tillämpningsområde. De bestämmelser som ger kom- muner möjlighet att ta ut avgift för sin tillsyn måste ändras då att en generell avgift inte får tas ut vid tillsyn som utgör marknadskontroll. Det kan diskuteras om det med hänsyn till att marknadskontroll utgör en mindre del av kommunernas totala tillsynsverksamhet vore enklast för kommunerna att inte ta ut avgift alls för sådan tillsyn som innebär marknadskontroll. Risken med en sådan reglering är att kontroller inte kommer att ske i samma utsträckning när det finns en misstanke om bristande överensstämmelse, eftersom det leder till merarbete som kommunerna kanske inte anser sig ha resurser för när de inte längre kan begära ersättning av berörd aktör. Ett alter- nativ kan vara att kommuner, i likhet med marknadskontrollmyn- digheter, får möjlighet att ta ut avgift vid bristande överensstäm- melse, till exempel i form av avgift per timme. Det skulle kunna bidra till en mer aktiv kontroll från kommunernas sida. Då kan avgiften även täcka eventuellt merarbete i de fall kommunerna behöver ställa krav på åtgärder eller besluta om sanktioner mot de ekonomiska aktörerna. Oavsett vilket alternativ som väljs, ställer finansierings- principen krav på att staten anvisar medel för sådan kommunal verk- samhet som innebär marknadskontroll. Om kommunerna får ta ut avgift när kontrollen visar på brister i överensstämmelse, kan det visserligen innebära svårigheter när det gäller att beräkna den kost- nad som behöver täckas av statliga medel eftersom den beror på utfallet av varje enskild kontroll. För att undvika risken för att upp- gifter som utgör marknadskontroll prioriteras bort för att de inte ens delvis kan finansieras med avgifter, anser utredningen likväl att
544
SOU 2020:49 |
Kommuners uppgifter att kontrollera produkter |
kommunerna ska ges möjlighet att ta ut avgift i de fall kontrollen visar att produkten inte uppfyller gällande krav.
Finansiering av kommunernas kontroll av produkter
Enligt utredningens förslag ska kommunerna inte längre vara mark- nadskontrollmyndigheter men fortsatt utföra den del av tillsynen som utgör marknadskontroll enligt särskild reglering i sektorslagstiftning- en. Kommunerna ska också vara skyldiga att rapportera kontrollen till ansvarig marknadskontrollmyndighet. EU:s marknadskontroll- förordning medför att det inte längre är möjligt för kommunerna att finansiera den del av tillsynen som utgör marknadskontroll genom avgifter på samma sätt som i dag. När kommunerna utför uppgifter som utgör marknadskontroll kommer möjligheten att ta ut avgift vara begränsad till de tillfällen då kontrollen visar på brister i överens- stämmelse. En sådan ordning där kommunerna inte kan ta ut avgift för all sin tillsynsverksamhet förutsätter finansiering genom statliga bidrag till kommunerna, vilket också överensstämmer med hur mark- nadskontroll som utgångspunkt ska finansieras enligt EU:s marknads- kontrollförordning. De statliga bidragen bör täcka kostnaderna för både de kontroller som kommunerna ska utföra som innebär mark- nadskontroll där produkten visar sig överensstämma med gällande krav, och det ytterligare administrativa arbete som uppgiftsskyldig- heten till ansvariga marknadskontrollmyndigheter kommer att medföra. Utredningen återkommer till de finansiella konsekvenserna för kommunernas kontroll av produkter i kapitel 14.
545
12Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden
12.1Inledning
Syftet med marknadskontroll inom EU är att säkerställa en hög skydds- nivå för allmänna intressen som hälsa och säkerhet i allmänhet och på arbetsplatsen, konsumentskydd och miljöskydd. Det målet ska uppfyllas för alla produkter som tillhandahålls på EU:s marknad, oavsett om de har tillverkats i EU eller i ett tredje land. EU:s mark- nadskontrollförordning innehåller därför en ram för kontroll av produkter från tredje land. Ett effektivt sätt att säkerställa att osäkra produkter, eller produkter som inte uppfyller gällande krav, tillver- kade utanför EU inte släpps ut på unionsmarknaden är att upptäcka produkterna innan de får tullstatus som unionsvaror. Detta kräver kontroller av produkter som passerar EU:s yttre gräns. Medlems- staterna är därför skyldiga att utse ansvariga myndigheter för kon- troll av produkter som förs in på unionsmarknaden och se till att de har de befogenheter och resurser som krävs för att kunna utföra sina uppgifter (artikel 25.1 och 2).
Utredningen har i uppdrag att föreslå vilken eller vilka svenska myndigheter som ska vara ansvariga för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden.
12.2Reglering kring kontroll av produkter vid gränsen
EU:s marknadskontrollförordning
I EU:s marknadskontrollförordning regleras kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden i artiklarna
547
Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden |
SOU 2020:49 |
säga inte enbart produkter som omfattas av unionsrättsakterna i bilaga I. Bestämmelserna är dock subsidiära i förhållande till speci- fika bestämmelser om hur kontroll av produkter som förs in på unions- marknaden ska organiseras i annan unionsrätt (artikel 2.2). Med pro- dukter som förs in på unionsmarknaden avses produkter från tredje land, vare sig de är avsedda att släppas ut på unionsmarknaden eller för privat användning eller konsumtion, och de hänförs till tull- förfarandet för övergång till fri omsättning (artikel 3.26).
Medlemsstaterna får själva utse den myndighet eller de myndig- heter som ska ansvara för kontroll av produkter som förs in på unions- marknaden, till exempel tullmyndighet, marknadskontrollmyndighet eller annan myndighet. Ansvarig myndighet ska kontrollera produk- ter som omfattas av unionsrätten och som ska hänföras till tullför- farandet för övergång till fri omsättning (artikel 25.3). Med övergång till fri omsättning avses det tullförfarande där
Kontroller av produkter som hänförs till tullförfarandet för över- gång till fri omsättning ska ske på grundval av riskanalyser enligt EU:s tullkodex och, i förekommande fall, den riskbaserade metod som anges i EU:s marknadskontrollförordning. Kommissionen har enligt EU:s marknadskontrollförordning befogenhet att anta genomförande- akter där riktmärken och tekniker för kontroller baserade på en gemensam riskanalys på unionsnivå fastställs (artikel 25.8). Ansvarig myndighet ska dessutom få information från marknadskontroll- myndigheterna om produktkategorier eller ekonomiska aktörer för vilka en högre risk för bristande överensstämmelse har konstaterats (artikel 25.5).
1Se mer om övergång till fri omsättning i artikel 201 i Europaparlamentets och rådets förord- ning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (omarbetning).
548
SOU 2020:49 |
Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden |
Ansvarig myndighet ska skjuta upp övergången till fri omsättning om det vid kontroll konstateras brister i dokumentationen eller i märkningen, om det saknas kontaktuppgifter till ansvarig ekonomisk aktör enligt artikel 4 eller om det av andra skäl finns anledning att tro att produkten inte överensstämmer med unionsrätten eller att den utgör en allvarlig risk för hälsa, säkerhet, miljö eller annat all- mänintresse (artikel 26.1). Om övergången till fri omsättning skjuts upp ska ansvarig myndighet omedelbart underrätta marknadskontroll- myndigheterna (artikel 26.2). Övergången till fri omsättning kan även skjutas upp på begäran av en marknadskontrollmyndighet (artikel 26.3). För en sådan begäran krävs att marknadskontrollmyn- digheten har rimliga skäl att tro att en produkt inte överensstämmer med tillämplig unionsrätt eller att den utgör en allvarlig risk. Detta skiljer sig från nuvarande reglering och innebär ett avsteg från prin- cipen om riskbaserat arbetssätt vid tullkontroller. Sedan ansvarig myndighet har fattat beslut om uppskjuten övergång till fri omsätt- ning är det marknadskontrollmyndigheten som beslutar om produk- ten ska få släppas ut på marknaden eller inte. Det är alltså marknads- kontrollmyndighetens beslut som blir avgörande för vad som ska hända med produkten.
Om en produkts övergång till fri omsättning skjutits upp frigörs produkten antingen om marknadskontrollmyndigheten inte inom fyra arbetsdagar, i stället för nuvarande tre, bett att uppskjutandet ska kvarstå, eller om marknadskontrollmyndigheten meddelar att pro- dukten har godkänts för övergång till fri omsättning (artikel 27). Övergången till fri omsättning ska dock inte anses vara bevis för överensstämmelse med unionsrätten. Om marknadskontrollmyn- digheten kommer fram till att en produkt utgör en allvarlig risk eller att den inte överensstämmer med tillämplig unionsrätt, ska mark- nadskontrollmyndigheten vidta åtgärder för att förbjuda att produk- ten släpps ut på marknaden. Marknadskontrollmyndigheten ska kräva att ansvarig myndighet inte låter produkten övergå till fri omsättning och att meddelande om det förs in i tullmyndigheternas databehand- lingssystem (artikel 28).
Om en produkt utgör en risk för slutanvändarnas hälsa och säker- het och det bedöms nödvändigt och proportionellt, får ansvarig myndighet destruera eller göra en produkt obrukbar. Kostnaden för en sådan åtgärd ska betalas av den fysiska eller juridiska person som deklarerar produkten för övergång till fri omsättning (artikel 28.4).
549
Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden |
SOU 2020:49 |
Bestämmelserna om uppskjutande av övergång till fri omsättning aktualiserar frågor om kommunicering med den ekonomiska aktören. Svenska myndigheter ska, om det inte är uppenbart obehövligt, kom- municera betydelsefullt material med berörd part samt ge denne till- fälle att yttra sig innan myndigheten fattar beslut i ett ärende (25 § förvaltningslagen [2017:900]). Myndigheten får dock avstå från sådan kommunikation i vissa fall, bland annat om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver att beslutet meddelas omedelbart (3 p i nämnda lagrum). Syftet med kommunikationskravet är att parten ska få möjlighet att påverka beslutet genom att yttra sig över eller lämna synpunkter på materialet som kommer läggas till grund för beslutet. När det gäller den ansvariga myndighetens beslut om upp- skjutande av övergång till fri omsättning (artikel 26) bör kommuni- cering inte vara nödvändig eftersom de uppgifter som ligger till grund för myndighetens beslut har lämnats av parten själv och det därför kan bedömas vara uppenbart obehövligt att kommunicera dem. I vart fall bör undantagsregeln i 3 punkten vara tillämplig efter- som ett väsentligt allmänt intresse kräver att beslutet meddelas omedelbart. Efter ett beslut om uppskjutande av övergång till fri omsättning har marknadskontrollmyndigheterna möjlighet att inom fyra arbetsdagar be ansvarig myndighet att låta uppskjutandet kvar- stå (artikel 27). En begäran om att låta uppskjutandet kvarstå får rättsverkningar som kan vara till nackdel för den aktör vars produk- ter blir föremål för uppskjuten övergång till fri omsättning. Mark- nadskontrollmyndighetens begäran bör därför ses som ett beslut i för- valtningslagens mening och kommunicering som huvudregel ske med aktören. Även i detta fall bör dock undantagsregeln i 3 punkten kunna tillämpas. Om en marknadskontrollmyndighet genom beslut godkänner övergång till fri omsättning behöver materialet inte kom- municeras eftersom det endast finns en part i ärendet och denne får fullt bifall till sin ansökan. Innan en marknadskontrollmyndighet fattar beslut om vägrad övergång till fri omsättning (artikel 28) ska kommunicering ske och hänsyn ska tas till den ekonomiska aktörens processuella rättigheter i artikel 18 i EU:s marknadskontrollförordning.
550
SOU 2020:49 |
Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden |
EU:s tullkodex
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (om- arbetning) fastställer de allmänna regler och förfaranden som ska tillämpas på varor som förs in i eller ut ur EU:s tullområde.
Ramarna för tullmyndigheternas kontrollverksamhet vid yttre gräns finns huvudsakligen i artiklarna
Tullagen
I tullagen (2016:253) finns bestämmelser som kompletterar EU:s tullkodex gällande övervaknings- och kontrollverksamheten. I 1 kap. 4 § tullagen anges ett antal myndigheter som Tullverket ska lämna uppgifter till angående import eller export av varor. Listan innehåller de flesta statliga myndigheter som har marknadskontrollansvar men inte samtliga.2
I 4 kap. finns bestämmelser om Tullverkets befogenheter. För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt tullag- stiftningen har fullgjorts får myndigheten undersöka bland annat transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan förvaras samt bagage, handväskor och liknande som medförs av en resande (16 §). Tullverket har vidare befogenhet att undersöka post- försändelser, såsom paket, brev och liknande försändelser samt mot- svarande försändelser förmedlade av kurirföretag. En försändelse får
2I jämförelse med medlemmarna i Marknadskontrollrådet saknas Folkhälsomyndigheten, Inspek- tionen för vård och omsorg samt Socialstyrelsen.
551
Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden |
SOU 2020:49 |
öppnas om den finns hos Tullverket, på ett utväxlingspostkontor eller vid ett kurirföretags första sorteringsterminal och det finns anled- ning att anta att försändelsen innehåller en vara för vilken deklara- tions- eller uppgiftsskyldigheten inte har fullgjorts (19 §). Tull- verket får förelägga den som är eller kan antas vara deklarations- eller uppgiftsskyldig enligt tullagstiftningen att lämna uppgift som verket behöver för kontroll av att deklarations- eller uppgiftsskyldigheten har fullgjorts (24 §). Det gäller även den för vars räkning en vara importerats eller exporterats. Tullverket får förelägga den som be- driver verksamhet i vilken uppgift av betydelse för kontrollen av en annan persons deklarations- eller uppgiftsskyldighet enligt tullagstift- ningen kan hämtas ur handlingar som rör verksamheten, att lämna uppgift om en rättshandling med någon annan (25 §).
Tullagen kompletteras av bestämmelser i tullförordningen (2016:287). I tullförordningen hänvisas till förordning (EG) nr 765/ 2008 avseende marknadskontroll och där anges att Tullverket ska ut- föra de uppgifter som ankommer på de myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll enligt nämnda
12.3Tullverkets ansvar för kontroll av produkter
Utredningens bedömning: Tullverket bör även fortsättningsvis ansvara för kontroll av produkter som förs in på unionsmarkna- den. De befogenheter tullmyndigheten har enligt EU:s tullkodex och tullagen är tillräckliga för att myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter enligt EU:s marknadskontrollförordning. För att uppfylla kraven på samverkan och informationsutbyte i EU:s marknadskontrollförordning bör listan i 1 kap. 4 § tullagen på myn- digheter som Tullverket ska tillhandahålla uppgifter till innehålla samtliga utpekade marknadskontrollmyndigheter.
Utredningens förslag: Tullverket ska ansvara för kontroll av pro- dukter som förs in på unionsmarknaden. Bestämmelser i 4 kap. tullförordningen bör justeras för att Tullverkets uppgifter ska mot- svara vad som anges i EU:s marknadskontrollförordning. Folk- hälsomyndigheten bör läggas till listan över myndigheter som Tullverket ska tillhandahålla uppgifter till i 1 kap. 4 § tullagen.
552
SOU 2020:49 |
Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden |
Tullverket ska ansvara för kontroll av produkter vid gränsen
I dag ansvarar Tullverket för yttre gränskontroll enligt artikel 27 i förordning (EG) nr 765/2008.3 Ingripanden handläggs av klarerings- personalen inom ramen för den ordinarie importkontrollverksam- heten. Det är klareringspersonalen som sköter kontakten med marknadskontrollmyndigheterna och importörer. Inom Tullverkets analys- och underrättelsearbete görs även analyser av importflöden som kan misstänkas innehålla varor som inte uppfyller gällande produktsäkerhetskrav. Tullverket samarbetar i dag med de andra tullmyndigheterna inom EU och deltar i internationella samarbeten genom ASEM, EU:s samarbete med asiatiska länder om produkt- säkerhet. Tullverket ingår även i det nationella nätverket mot pirat- kopiering där bland annat Konsumentverket, Läkemedelsverket och Patent- och registreringsverket deltar. Nätverket arbetar med frågor om piratkopiering, dels utifrån produktsäkerhetsaspekter, dels ut- ifrån frågor om skydd för rättighetsinnehavaren.
Enligt EU:s marknadskontrollförordning ska Tullverket ansvara för kontroll av produkter vid gränsen omfattar både produkter som är avsedda att släppas ut på unionsmarknaden och produkter som är avsedda för privat användning eller konsumtion och gäller alla pro- dukter som omfattas av unionslagstiftning. Bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning om kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden överensstämmer till stor del med vad som gäller enligt förordning (EG) nr 765/2008. Det finns vissa skillnader, i huvudsak dock på detaljnivå. Det gäller bland annat att marknads- kontrollmyndigheterna enligt den nya förordningen får ytterligare en arbetsdag på sig att återkoppla till ansvarig myndighet vid gränsen innan en vara övergår till fri omsättning (artikel 27 a) och att även brister avseende namn och kontaktuppgifter enligt artikel 4 ska leda till att övergången till fri omsättning skjuts upp (artikel 26.1 d). En- ligt den nya regleringen ska fler brister leda till att produkter för- bjuds att släppas ut på marknaden (artikel 28.2), tidigare gällde det som utgångspunkt bara för produkter som utgjorde en allvarlig risk. Därutöver är bestämmelserna om att marknadskontrollmyndigheter ska tillhandahålla information om produktkategorier eller ekonomiska aktörer för vilka det kunnat konstateras en högre risk för bristande överensstämmelse (artikel 25.5) och att de får begära att ansvarig
34 kap. 19 § tullförordningen.
553
Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden |
SOU 2020:49 |
myndighet vid gränsen skjuter upp förfarandet för en produkts över- gång till fri omsättning (artikel 26.3) nya. Även kostnadsansvaret för den som deklarerar en produkt för övergång till fri omsättning i de fall produkten destrueras eller på annat sätt görs obrukbar, är nytt (artikel 28.4). Slutligen ska nämnas kommissionens bemyndigande att anta genomförandeakter avseende riktmärken och tekniker base- rade på en gemensam riskanalys (artikel 25.8).
Tullverket har såväl ett inarbetat arbetssätt som utarbetade risk- analyser för kontroll av produkter vid gränsen. I förhållande till dagens arbete innebär EU:s marknadskontrollförordning inga omfattande skillnader. Det kan emellertid tänkas att kommissionens befogenhet att anta genomförandeakter kan komma att påverka arbetet, om den gemensamma riskanalysen på unionsnivå skiljer sig åt jämfört med Tullverkets nuvarande riskanalyser. Med hänsyn till detta är det både naturligt och ändamålsenligt att Tullverket alltjämt ska ansvara för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden vid Sveriges gränser. Tullverkets uppgifter framgår i 4 kap.
Befogenheter
Tullverkets befogenheter utgår i dag huvudsakligen från EU:s tull- kodex och tullagen. Genom den regleringen ges Tullverket vida möj- ligheter att utföra kontroller, både av produkter och dokumentation. I utredningens kontakter med Tullverket har inte framkommit någonting som tyder på att myndigheten skulle behöva ytterligare befogenheter för att kunna utföra sitt uppdrag. Enligt utredningens bedömning har Tullverket med nuvarande reglering de befogenheter som krävs för ett korrekt utförande av sina uppgifter avseende kontroll av produkter vid gränsen.
Enligt EU:s marknadskontrollförordning ska Tullverket ha de resurser som krävs för att kunna kontrollera produkter som förs in på unionsmarknaden. Utredningen kan konstatera att det kommer ett mycket stort antal försändelser med produkter till Sverige varje
554
SOU 2020:49 |
Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden |
dag.4 EU:s marknadskontrollförordning ställer inte några krav av- seende omfattningen av Tullverkets kontroller och med väl utförda riskanalyser kan även ett mindre antal kontroller ge god effekt. Det bör dock uppmärksammas att kommissionens genomförandeakter kan inriktas mot exempelvis hur ofta och på vilket sätt kontroller ska genomföras, något som framgår av skäl (66) till förordningen. Syftet med genomförandeakterna är bland annat att stärka kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden och att säkerställa en enhetlig nivå på sådana kontroller.
Samarbete med marknadskontrollmyndigheterna
Bestämmelserna om kontroll av produkter som förs in på unions- marknaden ställer krav på samverkan och informationsutbyte mellan Tullverket och marknadskontrollmyndigheterna. Samverkan sker i dag genom Marknadskontrollrådet och rådets arbetsgrupp Tull- forum.
När Tullverket skjuter upp övergången till fri omsättning måste de snabbt kontakta ansvarig marknadskontrollmyndighet och över- lämna information om den aktuella produkten. För detta ändamål har Tullverket tillsammans med myndigheterna i Marknadskontroll- rådet tagit fram en samverkansmodell med flödesschema för kom- munikation mellan Tullverket och de olika marknadskontrollmyn- digheterna. Denna samverkansmodell fungerar enligt uppgifter till utredningen väl men det har från Tullverkets sida lyfts fram att det kan vara svårt att veta vilken marknadskontrollmyndighet som är ansvarig för en specifik produkt. Utredningen föreslår i kapitel 8 att ansvarsfördelningen mellan svenska marknadskontrollmyndigheter ska förtydligas, dels genom att antalet myndigheter minskas, dels genom att ansvaret fördelas utifrån berörda unionsrättsakter och anges samlat i en förordning. Detta kan bidra till att öka tydligheten kring vilken myndighet Tullverket ska vända sig till.
4Varje år kommer ca 800 000 containers till Göteborgs hamn, vilket är hamnen med det största importflödet till Sverige.
555
Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden |
SOU 2020:49 |
Sekretessfrågor
Vid Tullverket gäller sekretess för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men (27 kap. 3 § offent- lighets- och sekretesslagen [2009:400]). Tullagen innehåller dock en bestämmelse om att Tullverket är skyldig att på begäran lämna upp- gifter som rör import och export till ett antal angivna myndigheter (1 kap. 4 §). Sådan lagstadgad uppgiftsskyldighet innebär att Tull- verket får lämna även sekretessbelagda uppgifter till angivna myn- digheter (10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen). För att upp- fylla kraven i EU:s marknadskontrollförordning på samverkan och informationsutbyte med marknadskontrollmyndigheter, bör möjlig- heten att lämna sekretessbelagd information omfatta alla myndig- heter med marknadskontrollansvar för produkter som omfattas av förordningen. I jämförelse med utredningens förslag till utpekade marknadskontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknads- kontrollförordning saknas Folkhälsomyndigheten i listan. Listan bör därför kompletteras med Folkhälsomyndigheten. Om ytterligare marknadskontrollmyndigheter utses, bör listan kompletteras på mot- svarande sätt. Utredningen noterar att vissa medlemmar i Marknads- kontrollrådet, Inspektionen för vård och omsorg samt Socialstyrelsen, inte finns med på listan.
EU:s marknadskontrollförordning ställer även krav på att mark- nadskontrollmyndigheterna ska lämna viss information till Tullver- ket, bland annat om ekonomiska aktörer för vilka en högre risk för bristande överenskommelse har konstaterats. Som redogörs för i kapitel 8 avsnitt 8.5.3, omfattar den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen även uppgiftsskyldig- het enligt
Tullverket ska enligt artikel 34.6 i EU:s marknadskontrollför- ordning extrahera viss information från det nationella tullsystemet till informations- och kommunikationssystemet ICSMS. Den infor- mationen blir därefter tillgänglig både för nationella marknads- kontrollmyndigheter och sådana myndigheter i andra medlemsstater. I befintliga bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen finns
556
SOU 2020:49 |
Kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden |
stöd för att även sekretessbelagda uppgifter lämnas ut på det sätter. I förhållande till en utländsk myndighet tillämpas 8 kap. 3 § offent- lighets- och sekretesslagen som anger att sekretessbelagda uppgifter får röjas för en utländsk myndighet om utlämnande sker enligt före- skrift i exempelvis en
557
13Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Utredningens bedömning: Utredningens författningsförslag bör börja tillämpas samtidigt som huvuddelen av EU:s marknads- kontrollförordning ska börja tillämpas.
I sektorslagstiftningen behövs bestämmelser som anger att nu gällande sanktionsbestämmelser i de sektorsspecifika lagarna ska tillämpas för överträdelser som har skett innan de nya bestäm- melserna har trätt ikraft. Det finns inte behov av några övergångs- bestämmelser i övrigt.
Utredningens förslag: Den nya lagen, förordningen och övriga författningsändringar som föreslås i betänkandet ska träda i kraft den 16 juli 2021.
Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla för överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Ikraftträdande
De förslag som lämnas i betänkandet är föranledda av EU:s mark- nadskontrollförordning. Bestämmelserna i förordningen har börjat gälla och ska i huvudsak börja tillämpas från och med den 16 juli 2021. Några artiklar ska emellertid tillämpas från och med den 1 januari 2021. Dessa artiklar berörs dock inte av utredningens förslag. För- ordningen innehåller inte några övergångsbestämmelser. Utredningen föreslår därför att den föreslagna lagen, förordningen och övriga för- fattningsändringar ska träda i kraft den 16 juli 2021.
559
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
SOU 2020:49 |
Övergångsbestämmelser
Utredningens förslag innebär bland annat att vissa överträdelser ska överföras från det straffrättsliga området till ett system med admini- strativa sanktionsavgifter. Vid bedömningen av behovet av att med- dela övergångsbestämmelser som ska gälla för de överträdelser som har begåtts men inte hunnit beivras vid tidpunkten för de nya be- stämmelsernas ikraftträdande måste bestämmelserna i 2 kap. 10 § regeringsformen och 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken beaktas.
I regeringsformen finns ett förbud mot retroaktiv strafflagstift- ning (2 kap. 10 §). Förbudet omfattar formellt inte administrativa sanktioner som är av straffliknande natur. Enligt förarbetena skulle det emellertid innebära ett kringgående av förbudet att ge retroaktiv verkan åt administrativa sanktioner av uppenbart repressiv, straff- liknande karaktär (prop. 1975/76:209 om ändring i regeringsformen,
s.125). I 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken fram- går att straff ska bestämmas enligt den lag som gällde när gärningen företogs. Detta är dock inte fallet om annan lag gäller när dom med- delas, om den nya lagen leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Denna bestämmelse har enligt förarbetena generell räckvidd, det vill säga även utanför brottsbalkens område (prop. 1964:10 med förslag till lag om införande av brottsbalken m.m., s. 99). Bestämmel- sen ger uttryck för den lindrigaste lagens princip.
De sanktionsavgifter som utredningen föreslår ska ersätta vissa straffpåföljder är formellt att anse som lindrigare än straffpåföljderna. Detta bör normalt gälla retroaktivt i enlighet med 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken. Skälet till att överföra vissa överträdelser från det straffrättsliga området till ett system med sanktionsavgifter är inte att synen på överträdelserna i sig har för- ändrats eller att överträdelserna bedöms lindrigare. Syftet med att i första hand välja administrativa sanktionsavgifter är snarare att effektivisera sanktionssystemet. Den lindrigaste lagens princip gör sig därför inte särskilt starkt gällande vid införandet av de sanktions- avgifter som utredningen föreslår. Utredningen bedömer att det är mest ändamålsenligt att inte ge bestämmelserna om sanktionsavgift retroaktiv verkan. Annars skulle en ekonomisk aktör kunna åläggas en högre sanktionsavgift än vad som var möjligt att ålägga aktören när överträdelsen begicks och överträdelser som inte tidigare kunnat
560
SOU 2020:49 |
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser |
göras till föremål för sanktionsavgift kunna sanktioneras retroaktivt. Äldre bestämmelser bör därför tillämpas på överträdelser som skett före den nya lagens ikraftträdande.1 En övergångsbestämmelse bör därför införas i den sektorslagstiftning som innehåller straffbestäm- melser som ersätts när den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning träder ikraft.
I de fall utredningens förslag innebär att bestämmelser om sank- tionsavgift i sektorslagstiftningen upphävs, bör det för tydlighets skull anges att de upphävda bestämmelserna gäller för överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
När det gäller perdurerande, det vill säga pågående, överträdelser ska de nya bestämmelserna tillämpas på överträdelser som pågår efter att de nya bestämmelserna har trätt i kraft även om överträdelsen påbörjades före ikraftträdandet.
Enligt utredningens bedömning saknas det behov av övergångs- bestämmelser i några andra avseenden.
1Se till exempel prop. 2017/18:165 Effektivare sanktioner i livsmedelskedjan, s. 77 angående över- gångsbestämmelser till sanktionsavgiftssystemet i livsmedelslagen.
561
14 Konsekvensanalys
14.1Inledning
I utredningens uppdrag ingår att analysera konsekvenserna av läm- nade förslag i enlighet med
Enligt kommittédirektivet ska utredningen bedöma vilka konse- kvenser eventuella förslag kan ha för enskilda personer, företag, kommuner och det allmänna samt bedöma ekonomiska och andra konsekvenser för berörda myndigheter. I de fall förslagen leder till ökade kostnader ska utredningen föreslå finansiering. Utredningen ska vidare analysera eventuella konsekvenser för den kommunala självstyrelsen.
I detta kapitel redovisas utredningens bedömning av konsekven- serna av de förslag utredningen lämnar. Förslagen syftar framför allt till att anpassa svensk lagstiftning till bestämmelserna i EU:s mark- nadskontrollförordning och säkerställa att unionsrätten får avsedd effekt. EU:s marknadskontrollförordning är direkt tillämplig i med- lemsstaterna. Det ska därför inledningsvis konstateras att de kon- sekvenser som uppstår för samhället och de aktörer som berörs huvud- sakligen är en direkt följd av den bakomliggande
563
Konsekvensanalys |
SOU 2020:49 |
Följande områden berörs inte av förslagen (15 § kommittéförord- ningen):
–brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet,
–sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet,
–jämställdheten mellan kvinnor och män, eller
–möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
14.2Vilka berörs av förslagen
Utredningens förslag berör framför allt de 13 statliga myndigheter som enligt förslaget ska utses till marknadskontrollmyndigheter. Vid marknadskontroll av kemiska produkter och varor, kosmetiska produkter, vissa mobila maskiner samt tobak och liknande produk- ter berör förslagen även Sveriges kommuner.
Förslaget som avser kontroll av produkter som förs in på unions- marknaden berör även Tullverket.
Förslagen om marknadskontrollmyndigheternas befogenheter och sanktionsmöjligheter berör också ekonomiska aktörer, det vill säga tillverkare, tillverkares representanter, importörer, distributörer, leverantörer av distributionstjänster och andra fysiska eller juridiska personer som omfattas av skyldigheter avseende tillverkning av pro- dukter, tillhandahållande av dem på marknaden eller ibruktagande av dem i enlighet med relevant harmoniserad unionslagstiftning. Det är inte möjligt att uppskatta hur många fysiska eller juridiska personer som berörs av förslagen i egenskap av ekonomiska aktörer.
Samtliga förslag syftar till att skapa en bättre och effektivare mark- nadskontroll för att säkerställa en hög skyddsnivå för produkter och skapa förutsättningar för en sundare konkurrens på unionsmarkna- den. Förslagen kan därför i förlängningen ha en positiv påverkan för konsumenter och företag som inte omfattas direkt av förslagen.
Förslagen berör även domstolarna, Polismyndigheten och Krono- fogdemyndigheten.
564
SOU 2020:49 |
Konsekvensanalys |
14.3Konsekvenser för marknadskontrollmyndigheter
Allmänt
Det ska framhållas att det är svårt att överblicka vad EU:s marknads- kontrollförordning kommer innebära rent praktiskt och vilka närmare konsekvenser den kommer medföra för utpekade marknadskontroll- myndigheter. Enligt utredningen är det dock klart att förordningen innebär en höjd ambitionsnivå för medlemsstaternas marknads- kontroll. Förordningen innehåller bland annat krav på en utvidgad rapporteringsskyldighet i informations- och kommunikationssystemet ICSMS och kan framöver förväntas medföra högre krav på marknads- kontrollmyndigheternas aktivitet i fråga om exempelvis antal utförda kontroller.
De ekonomiska konsekvenserna för marknadskontrollmyndig- heterna följer till största delen direkt av förordningen och inte av utredningens förslag. De förändringar som utredningens förslag för med sig i kostnadsavseende kan antas vara marginella. Utredningen bedömer att de myndigheter som pekas ut som marknadskontroll- myndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning kommer att ha behov av ökade anslag för att kunna uppfylla sitt ansvar enligt förordningen. Det följer också av att utgångspunkten i förordningen är att marknadskontrollverksamhet ska finansieras med statliga medel och inte av avgifter. Utöver detta ska nämnas, som fram- går i avsnitt 5.3.4, att utredningen inte haft någon enhetlig statistik att tillgå avseende omfattningen av svensk marknadskontroll, vilket påverkar möjligheten att sätta författningsförslagen i relation till faktiska siffror. Eftersom det rör en kompletteringslagstiftning till EU:s marknadskontrollförordning har det inte heller någon avgörande betydelse för utredningens förslag. Slutligen är det, med hänsyn till att det är ett stort antal marknadskontrollmyndigheter som berörs och att deras marknadskontrollverksamhet skiljer sig åt beroende på vilken typ av produkter de kontrollerar, svårt att utan ett omfattande arbete närmare utreda de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag isolerat. Utredningen har i stället vid utformningen av för- slagen tagit särskild hänsyn till de alternativ som kan förväntas vara mest kostnadseffektiva.
565
Konsekvensanalys |
SOU 2020:49 |
Konsekvenser av ändrad ansvarsfördelning
I enlighet med kommittédirektivet föreslår utredningen en fortsatt decentraliserad organisering av marknadskontrollen i Sverige. Utred- ningen föreslår inte att några nya myndigheter ska pekas ut som marknadskontrollmyndigheter men däremot en viss omfördelning av nuvarande marknadskontrollansvar. För några marknadskontroll- myndigheter innebär förslaget ett utökat ansvar. Kemikalieinspek- tionen tar över visst marknadskontrollansvar från Livsmedelsverket och får ansvar för ett nytt produktslag,
Kemikalieinspektionen får vidare ett utvidgat ansvar för mark- nadskontroll av kemiska produkter och varor eftersom ansvaret inte längre föreslås delas upp mellan myndigheten och kommunerna. Av samma skäl får även Folkhälsomyndigheten, Läkemedelsverket och Transportstyrelsen ett utökat marknadskontrollansvar. Även om dessa myndigheter får det fullständiga ansvaret för marknadskontroll av berörda produkter ska kommunerna fortsatt utföra vissa upp- gifter som innebär marknadskontroll. För att marknadskontroll- myndigheterna ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt EU:s marknadskontrollförordning ska kommunerna lämna uppgifter om sina kontroller till ansvarig marknadskontrollmyndighet. Krav på rapportering i informations- och kommunikationssystemet ICSMS följer direkt av EU:s marknadskontrollförordning. Den föreslagna förändringen kommer innebära ett ökat administrativt arbete och därtill hörande kostnader för de fyra nämnda marknadskontroll- myndigheterna.
Förslaget om ändrad ansvarsfördelning syftar till att skapa för- utsättningar för en effektivare marknadskontroll genom en tydligare fördelning av ansvaret och något färre marknadskontrollmyndig- heter. Det förväntas på sikt underlätta för både marknadskontroll- myndigheterna, de ekonomiska aktörerna och Tullverket. Förslaget innebär mindre skillnader jämfört med dagens ansvarsfördelning, och förväntas därför endast ge begränsade kostnadsökningar för de myndigheter som får ett större ansvar. Som en följd av förslaget, så väl som av att myndigheterna tilldelas nya befogenheter och utökade
566
SOU 2020:49 |
Konsekvensanalys |
sanktionsmöjligheter, kan marknadskontrollmyndigheterna behöva ändra vissa arbetsformer och initialt utbilda sin personal. Även kostnaderna för detta kan antas vara små och begränsade till en in- ledande period.
Utredningen föreslår vidare att när fler än en marknadskontroll- myndighet delar marknadskontrollansvaret för produkter som om- fattas av samma unionsrättsakt, ska myndigheterna samordna sina åtgärder om kontrollen avser samma produkt eller om åtgärderna riktar sig mot samma ekonomiska aktör. I dag sker samordning dels genom Marknadskontrollrådet, dels mellan enskilda myndigheter enligt särskild lagreglering eller i myndighetsöverskridande projekt. Den föreslagna regleringen syftar främst till att underlätta för eko- nomiska aktörer och begränsa antalet myndighetskontakter. Förslaget om samverkan kan på sikt även underlätta marknadskontrollmyn- digheternas arbete eftersom information och handlingar kan bli mer lättillgängliga för dem. Utredningen bedömer att förslaget inte får några ekonomiska effekter för myndigheterna.
Konsekvenser av ändrade befogenheter
Utredningens förslag om vilka befogenheter marknadskontrollmyn- digheterna ska tilldelas överensstämmer i huvudsak med minimi- befogenheterna i artikel 14.4 i EU:s marknadskontrollförordning. Sverige kan inte avstå från att tilldela marknadskontrollmyndig- heterna befogenheterna i artikel 14.4. Däremot finns det möjlighet att välja på vilket sätt marknadskontrollmyndigheterna ska få utöva sina befogenheter och i viss mån under vilka förutsättningar.
Förslaget att marknadskontrollmyndigheterna ska få förelägga en ekonomisk aktör att tillhandahålla kostnadsfria varuprover går ut- över vad som krävs enligt EU:s marknadskontrollförordning. För- slaget motsvarar i stor utsträckning vad som gäller för flera marknads- kontrollmyndigheter i dag och antas därför inte få någon särskild påverkan på marknadskontrollmyndigheternas kostnader.
Utredningen föreslår att det av lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning uttryckligen ska fram- gå att rätten till tillträde vid inspektion även gäller bostäder. Inte heller det förslaget förväntas få någon särskild kostnadspåverkan. När det gäller övriga befogenheter, kan ett tydligare regelverk förväntas
567
Konsekvensanalys |
SOU 2020:49 |
leda till att marknadskontrollmyndigheterna utnyttjar sina tilldelade befogenheter i större utsträckning, vilket leder till en effektivare mark- nadskontroll som i sin tur ger effekter i form av säkrare produkter och mer rättvisa konkurrensvillkor.
Utredningen föreslår att marknadskontrollmyndigheterna ska få fatta beslut om och utöva sina befogenheter inom ramen för sin egen myndighetsutövning. Alternativet att marknadskontrollmyndig- heterna i stället skulle vända sig till domstol eller en annan myn- dighet för att besluta om eller verkställa marknadskontrollåtgärder skulle sannolikt medföra större kostnader för både myndigheterna och för samhället då det skulle innebära ytterligare arbete för myndig- heterna och långsammare handläggning av marknadskontrollärenden. Genom möjligheten att överklaga marknadskontrollmyndigheternas beslut bedömer utredningen att ett fullgott skydd för enskildas rättigheter säkerställs.
Konsekvenser av ändrade sanktionsbestämmelser
För att marknadskontrollmyndigheterna ska kunna beivra regelöver- trädelser innehåller den föreslagna lagen bestämmelser om möjlighet att påföra en ekonomisk aktör sanktionsavgift vid överträdelser. Förslaget innebär att avgift ska kunna beslutas oavsett om överträ- delsen har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, det vill säga att avgiftsskyldigheten baseras på strikt ansvar.
För flera marknadskontrollmyndigheter innebär förslaget om sanktionsavgift en ny sanktionsmöjlighet. Förslaget medför att dessa marknadskontrollmyndigheter behöver arbeta med att ta fram före- skrifter om sanktionsavgifternas storlek. Även de marknadskontroll- myndigheter som i dag får besluta om eller meddela föreskrifter om sanktionsavgifter, behöver se över storleken på avgifterna eftersom utredningen föreslår en höjning av såväl minimi- som maximi- beloppet. När det initiala arbetet är klart bör de föreslagna gemen- samma bestämmelserna om sanktionsavgifter underlätta marknads- kontrollmyndigheternas arbete eftersom de skapar förutsättningar för en enhetlig praxis på området vilket på sikt förenklar marknads- kontrollmyndigheternas tillämpning. Genom att marknadskontroll- myndigheterna själva får besluta om sanktionsavgift kan förslaget vidare antas leda till ett effektivare och enklare sanktionsförfarande.
568
SOU 2020:49 |
Konsekvensanalys |
Kostnader kan antas tillkomma för delgivning av beslut om sank- tionsavgift. Sammantaget bedöms förslaget ha positiva effekter för marknadskontrollmyndigheterna utan att påverka kostnaderna i någon större utsträckning.
Konsekvenser av begränsad möjlighet att begära ersättning
Utgångspunkten enligt EU:s marknadskontrollförordning är att marknadskontroll ska finansieras genom statliga medel. I enlighet med vad som anges i artikel 15 föreslår utredningen att marknads- kontrollmyndigheterna ska ges möjlighet att begära ersättning för kostnaderna för utförd marknadskontroll från ekonomiska aktörer, när kontrollen visar på brister gentemot gällande krav.
För de myndigheter som i dag har möjlighet att ta ut avgift för sin marknadskontrollverksamhet oberoende av resultatet av utförda kontroller, kan EU:s marknadskontrollförordning leda till ökade kostnader för staten eftersom ersättning inte längre kan begäras från de ekonomiska aktörerna. Utredningens förslag om att kostnader för kontrollen ska ersättas av en ekonomisk aktör vid bristande över- ensstämmelse avser både att väga upp för sådant intäktsbortfall och att motivera till bättre regelefterlevnad hos de ekonomiska aktörerna. Förslaget överensstämmer med vad som redan gäller för merparten av marknadskontrollmyndigheterna och bedöms inte få någon större påverkan på marknadskontrollmyndigheternas ekonomiska förut- sättningar.
Konsekvenser av ett centralt samordningskontor
Utredningen föreslår i enlighet med kommittédirektivet att Styr- elsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) ska utses till centralt samordningskontor i Sverige. Förslaget bedöms framför allt påverka Swedacs arbetsbelastning och ställa krav på ökade resurser för den samordnande verksamheten. Uppgifterna som centralt sam- ordningskontor bedöms i stor utsträckning motsvara de uppgifter som myndigheten i dag utför.
Swedac har i sitt budgetunderlag för åren
569
Konsekvensanalys |
SOU 2020:49 |
Konsekvenser av nya sekretessbestämmelser
Utredningen föreslår att det ska införas en uppgiftsskyldighet mel- lan marknadskontrollmyndigheter för att möjliggöra överlämnande av sekretessbelagda uppgifter mellan myndigheterna. Vidare föreslås en enhetlig sekretessbestämmelse i offentlighets- och sekretessför- ordningen (2009:641) för att samma typ av uppgifter ska omfattas av sekretesskydd hos samtliga marknadskontrollmyndigheter.
Förslagen främjar samarbetet mellan marknadskontrollmyndig- heter och förväntas bidra till en effektivare marknadskontroll. Det förväntas inte medföra några kostnadsökningar.
14.4Konsekvenser för ekonomiska aktörer
Allmänt
EU:s marknadskontrollförordning omfattar en enorm mängd pro- dukter på marknaden och det har därför inte varit möjligt att upp- skatta hur många branscher eller företag som berörs av utredningens förslag. Det har inte heller varit möjligt att göra någon närmare be- dömning av förslagens effekter på företagandet i Sverige. De före- slagna bestämmelserna förväntas på sikt ha regelförenklande effekter och leda till en bättre fungerande marknadskontroll och inre mark- nad, vilket i förlängningen är till fördel för ekonomiska aktörer. En effektiv marknadskontroll ökar förutsättningarna för att företagare ska kunna konkurrera på lika villkor. Förslagen tydliggör också de ekonomiska aktörernas rättigheter och får antas ha positiva effekter i det avseendet.
Konsekvenser av ändrad ansvarsfördelning
Förslaget om ändrad ansvarsfördelning mellan marknadskontroll- myndigheterna innebär att ansvaret fördelas på något färre myndig- heter jämfört med nuvarande fördelning. Förslaget förväntas både förenkla de ekonomiska aktörernas kontakter med myndigheterna och minska antalet sådana kontakter. För några ekonomiska aktörer kommer förslaget till leda till att en annan myndighet kontrollerar aktörens produkter.
570
SOU 2020:49 |
Konsekvensanalys |
Förslaget om att marknadskontrollmyndigheterna så långt det är möjligt ska samordna sina verksamheter när de berör samma pro- dukt och samma ekonomiska aktör förväntas ha positiva effekter för de ekonomiska aktörerna. De ekonomiska aktörerna gynnas av att marknadskontrollmyndigheterna i större utsträckning kan lämna in- formation mellan sig och samverka runt kontroller. Det kan antas vara särskilt positivt för mindre företag som inte har samma resurser att lägga på den administrativa delen av verksamheten som större aktörer.
Konsekvenser av ändrade befogenheter för marknadskontrollmyndigheterna
De förslag utredningen lämnar innehåller inte några ändringar av de produktkrav som i dag gäller för olika produkter. Förslagen innebär inte att några ytterligare skyldigheter läggs på ekonomiska aktörer som uppfyller de krav som ställs enligt harmoniserad produktlag- stiftning som är förtecknad i bilaga I till EU:s marknadskontrollför- ordning. Däremot kan marknadskontrollmyndigheternas utökade befogenheter leda till att marknadskontrollen bedrivs på ett annor- lunda sätt, vilket i sin tur kan ställa krav på en större medverkan av de ekonomiska aktörerna. Det beror dock på hur marknadskontroll- myndigheterna väljer att utnyttja tilldelade befogenheter.
Förslaget om att det uttryckligen ska anges att befogenheten att begära tillträde för inspektion omfattar bostäder kan antas få effekter för de ekonomiska aktörer som bedriver verksamhet i hemmet. Några marknadskontrollmyndigheter har redan sådan befogenhet men den föreslagna regleringen kan väntas medföra en viss ökning av tillämp- ningen. Förslaget förväntas dock inte innebära några ökade kostna- der för de ekonomiska aktörerna.
Förslaget att marknadskontrollmyndigheterna ska få begära kost- nadsfria varuprover går utöver vad som krävs enligt EU:s marknads- kontrollförordning. Redan i dag finns den möjligheten för många marknadskontrollmyndigheter. Förslaget förväntas därför inte med- föra några större kostnadsökningar för de ekonomiska aktörerna.
571
Konsekvensanalys |
SOU 2020:49 |
Konsekvenser av ändrade sanktionsbestämmelser
Utredningens förslag om gemensamma sanktionsbestämmelser med- för sannolikt att marknadskontrollmyndigheterna i större utsträck- ning än i dag kommer att besluta om sanktionsavgifter. För ekono- miska aktörer som följer gällande produktkrav leder förslaget inte till några ökade kostnader. För de aktörer som inte följer gällande pro- duktkrav innebär förslaget en skärpning av konsekvenserna och kan medföra ökade kostnader eftersom sanktionsavgifter ska kunna tas ut utan krav på uppsåt eller oaktsamhet samt eftersom nivån på sank- tionsavgifterna höjs. Enligt viss produktlagstiftning finns en begräns- ning av storleken på sanktionsavgifterna i förhållande till den ekono- miska aktörens årsomsättning. Någon sådan begränsning finns inte i utredningens förslag, vilket kan leda till att särskilt mindre aktörer riskerar högre avgifter än i dag. Förslaget om gemensamma bestäm- melser om sanktionsavgift tydliggör för ekonomiska aktörer vilka sanktioner som kan bli aktuella vid produktöverträdelser och under vilka förutsättningar avgift kan beslutas. Eftersom en sanktions- avgift kan uppgå till höga belopp beroende på bland annat över- trädelsens allvar kan förslaget även förväntas leda till en bättre regel- efterlevnad. Detta stärker på sikt företagens konkurrenskraft och skapar bättre och mer rättvisa spelregler för företagandet.
Konsekvenser av begränsad skyldighet att ersätta kostnader
Utredningens förslag om begränsade möjligheter för marknads- kontrollmyndigheter att begära ersättning medför att ekonomiska aktörer vars produkter uppfyller gällande krav över huvud taget inte kan bli ersättningsskyldiga för marknadskontrollmyndigheternas kostnader. Förslaget skiljer sig i den delen från vad som gäller enligt viss sektorslagstiftning där marknadskontrollmyndigheterna kan ta ut årsavgifter eller begära ersättning för kostnader för all marknads- kontroll. För ekonomiska aktörer som hanterar produkter som inte uppfyller kraven i den harmoniserade produktlagstiftningen, innebär utredningens förslag att de kan få ersätta marknadskontrollmyndig- heterna för deras marknadskontrollverksamhet. De faktiska kost- naderna är svåra att uppskatta eftersom de beror på vilken typ av produkt det gäller, om marknadskontrollmyndigheten kan utföra kontrollen själv eller om den behöver skickas för provtagning på
572
SOU 2020:49 |
Konsekvensanalys |
exempelvis ett laboratorium. Vissa ekonomiska aktörer är i dag inte ersättningsskyldiga för sådana kostnader, oavsett om kontrollerade produkter uppfyller gällande krav eller inte. För dessa aktörer inne- bär förslaget således ökade kostnader om produkterna inte uppfyller gällande krav. Sammantaget bedöms förslaget medföra minskade kost- nader för flertalet ekonomiska aktörer. Förslaget uppmuntrar till bättre regelefterlevnad, vilket i sin tur leder till en sundare konkur- rens bland aktörerna.
14.5Konsekvenser för kommuner
Konsekvenser av ändrad ansvarsfördelning
Utredningens förslag innebär att kommuner inte längre ska vara marknadskontrollmyndigheter. I stället ska kommuner inom ramen för sitt tillsynsansvar enligt miljötillsynsförordningen (2011:13), förordningen (1998:1709) om avgaskrav för vissa förbrännings- motordrivna mobila maskiner, förordningen (2001:1084) om buller från viss utomhusutrustning samt lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter, utföra vissa uppgifter som innebär marknads- kontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning. Vidare åläggs kommunerna skyldighet att lämna uppgifter om sina kontroller till ansvarig marknadskontrollmyndighet, för att dessa ska kunna full- göra sina skyldigheter enligt EU:s marknadskontrollförordning.
Utredningens förslag utgår ifrån att endast statliga myndigheter ska vara marknadskontrollmyndigheter och ha ansvar för marknads- kontroll. Kommuner ska dock även framöver utföra vissa uppgifter som utgör marknadskontroll. Dessa uppgifter utförs redan i dag och skillnaden blir framför allt på vilken rättslig grund de utförs. Kom- muner är dock precis som övriga myndigheter bundna av unions- rätten och måste därför följa regleringen i EU:s marknadskontroll- förordning när de utför sådana uppgifter som innebär marknads- kontroll enligt förordningen.
Den föreslagna uppgiftsskyldigheten medför en ny administrativ uppgift för kommunerna. En sådan reglering om rapportering från kommunerna behövs för att marknadskontrollmyndigheterna ska kunna utföra sina uppgifter i enlighet med kraven i EU:s marknads- kontrollförordning. Att kommunerna själva ska föra in informationen direkt i informations- och kommunikationssystemet ICSMS be-
573
Konsekvensanalys |
SOU 2020:49 |
döms innebära än mer arbete för kommunerna och framstår som ett sämre alternativ. Den nya administrativa uppgiften förväntas inne- bära viss kostnadsökning för kommunerna.
Konsekvenser av begränsad möjlighet att begära ersättning
I dag tillämpas i huvudsak ett system med avgifter för kommunernas tillsyn. För den del av tillsynen som innebär marknadskontroll kan kommunerna framöver, med hänsyn till bestämmelser i EU:s mark- nadskontrollförordning, bara ta ut avgift vid konstaterad bristande överensstämmelse. Det leder till att kommunerna, som fortfarande ska utföra samma uppgifter som i dag, kommer att få lägre intäkter från avgifter. Den del av verksamheten som inte längre kan avgifts- finansieras behöver i stället finansieras genom statliga medel.
Av den information som utredningen har fått från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) framgår att de uppgifter som inne- bär marknadskontroll i många fall utgör en mindre del av kommu- nernas totala tillsynsverksamhet. Intäktsbortfallet med anledning av utredningens förslag förväntas därför inte bli särskilt omfattande. Utredningen har haft kontakt med SKR för närmare beräkningar av hur stort behovet av statlig finansiering kommer bli. SKR har med anledning av
574
SOU 2020:49 |
Konsekvensanalys |
Konsekvenser för det kommunala självstyret
Att staten ger kommunerna i uppdrag att utföra vissa uppgifter innebär inte i sig någon inskränkning av det kommunala självstyret eftersom det fortfarande finns utrymme att hantera uppgifterna i enlighet med vad den enskilda kommunen finner bäst. Det kommu- nala självstyret ska möjliggöra en lokal anpassning av olika verksam- heter vad gäller till exempel prioritering, praktiskt utförande och resurser. Utredningens förslag innebär inte någon begränsning för kommunernas del i detta avseende och bedöms därför inte få några direkta effekter på det kommunala självstyret.
14.6Konsekvenser för övriga
Tullverket
Tullverket föreslås fortsatt ansvara för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Jämfört med de uppgifter Tullverket utför i dag skiljer sig ansvaret enligt EU:s marknadskontrollförordning åt endast i mindre omfattning. Förändringarna följer direkt av förord- ningen och beror inte på utredningens förslag.
Kronofogdemyndigheten
En sanktionsväxling från straffbestämmelser till sanktionsavgifter kan komma att öka antalet ärenden hos Kronofogdemyndigheten något. Även förslaget om att marknadskontrollmyndigheterna ska få vända sig till Kronofogdemyndigheten och begära handräckning på plats vid vissa inspektioner kan leda till att Kronofogdemyndighetens hjälp behövs vid ett större antal tillfällen jämfört med i dag. Ökningen bedöms dock inte bli särskilt stor och förväntas inte påverka Krono- fogdemyndighetens verksamhet mer än att konsekvenserna kan han- teras inom befintliga anslag för myndigheten.
575
Konsekvensanalys |
SOU 2020:49 |
Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten
Polismyndigheten ska i dag enligt ett stort antal sektorsspecifika lagar lämna biträde åt marknadskontrollmyndigheter, främst för att få tillträde till lokaler och liknande i samband med inspektioner. Mark- nadskontrollmyndigheterna har uppgett att möjligheten att begära Polismyndighetens hjälp sällan eller aldrig används. Utredningens för- slag att Polismyndigheten ska lämna sådan hjälp åt samtliga marknads- kontrollmyndigheter bedöms därför inte medföra några ekonomiska konsekvenser för myndighetens verksamhet.
Förslaget att överträdelser av harmoniserad produktlagstiftning i första hand ska leda till administrativa sanktionsavgifter i stället för straff, kan leda till att antalet anmälningar till Polismyndigheten minskar. Det leder även till en minskning av Åklagarmyndighetens ärenden. Utredningens förslag i dessa delar bedöms därmed ha en positiv ekonomisk effekt för såväl Polismyndigheten som Åklagar- myndigheten. Effekten bedöms dock bli marginell.
Domstolarna
Utredningens förslag om forum för överklagande av marknads- kontrollmyndigheternas beslut motsvarar, med något undantag, nu- varande reglering.
De befogenheter som följer av EU:s marknadskontrollförordning innebär att marknadskontrollmyndigheterna ska besluta om åtgärder utifrån nya befogenheter, som i vissa fall är mer ingripande för en- skilda än de befogenheter som tillämpas i dag. De beslut som en mark- nadskontrollmyndighet fattar med stöd av lagen, exempelvis beslut om oanmälda inspektioner, förelägganden eller förbud, beslut om återkrav av kostnader för marknadskontroll och beslut om begräns- ning av onlinegränssnitt kan överklagas. Det kan förväntas leda till ett ökat antal överklaganden av marknadskontrollmyndigheternas beslut, i vart fall innan vägledande praxis etableras på området. En viss ökad måltillströmning till såväl allmän förvaltningsdomstol som mark- och miljödomstol kan därför väntas. Omfattningen av ökningen är svår att uppskatta närmare.
Även antalet mål gällande sanktionsavgifter kan förväntas öka eftersom fler myndigheter än i dag föreslås få besluta om sanktions- avgift. I dag prövar allmänna förvaltningsdomstolar ansökningar om
576
SOU 2020:49 |
Konsekvensanalys |
sanktionsavgift enligt flertalet av berörda sektorsspecifika lagar. Ut- redningens förslag innebär att den initiala prövningen av om sank- tionsavgift ska utgå i stället ska göras av den enskilda marknads- kontrollmyndigheten. Det är rimligt att anta att antalet överklagade beslut om sanktionsavgift kommer att medföra en viss ökad måltill- strömming till domstolarna. Den ökade måltillströmningen kommer dock begränsas i någon mån genom att de mål där marknadskontroll- myndigheterna i dag ansöker om påförande av sanktionsavgift kommer att ersättas av mål om överklagande av marknadskontrollmyndig- heternas beslut. Enligt utredningens förslag ska beslut om sanktions- avgifter för vissa överträdelser inom byggsektorn överklagas till all- män förvaltningsdomstol i stället för som i dag till mark- och miljödomstol. Det förväntas leda till en viss ökning av måltillström- ningen hos de allmänna förvaltningsdomstolarna och motsvarande minskning vid mark- och miljödomstolarna. För beslut om sanktions- avgifter inom miljöbalkens område innebär förslaget inte någon för- ändring eftersom marknadskontrollmyndigheterna redan beslutar om sanktionsavgifter själva.
Utredningens förslag innebär att sanktionsavgifter ska användas i stället för straffbestämmelser i sektorslagstiftningen vid överträ- delser av krav i harmoniserad produktlagstiftning, förutom inom miljöbalkens område. Förslaget kan antas innebära en viss lättnad för de allmänna domstolarna eftersom målhanteringen överförs till de allmänna förvaltningsdomstolarna. Av den begränsade statistik som utredningen har tagit del av framgår dock att det väcks få åtal avse- ende denna typ av överträdelser, och förslaget bedöms därför få marginella konsekvenser för de allmänna domstolarna.
Sammantaget bedöms utredningens förslag totalt sett innebära en något ökad måltillströmning såväl i de allmänna förvaltningsdom- stolarna som i
577
15 Författningskommentar
15.1Förslaget till lag (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning
Lagens tillämpningsområde
1 §
Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och över- ensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011, här be- nämnd EU:s marknadskontrollförordning.
Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s mark- nadskontrollförordning.
Paragrafen reglerar lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3. Hänvisningarna i lagen till EU:s marknadskontroll- förordning är utformade på så sätt att de avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, så kallad dynamisk hänvisning. Lagen kompletteras av förordningen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestäm- melser om marknadskontroll i övrigt.
Första stycket anger att lagen kompletterar EU:s marknadskon- trollförordning.
Andra stycket upplyser om att termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s marknadskontrollförordning. Exempel på sådana termer och uttryck finns i artikel 3 i EU:s marknadskontroll- förordning som innehåller gemensamma definitioner.
579
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Marknadskontrollmyndigheter
2 §
Regeringen meddelar föreskrifter om vilka myndigheter som är mark- nadskontrollmyndigheter enligt EU:s marknadskontrollförordning.
Paragrafen upplyser om att regeringen ska bestämma vilka myndig- heter som ska utöva marknadskontroll enligt EU:s marknadskontroll- förordning. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.1.
I bilaga 1 till förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknads- kontroll i övrigt framgår vilka myndigheter som är marknadskontroll- myndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning och deras respektive ansvarsområden.
Undersökningar
3 §
En marknadskontrollmyndighet har den befogenhet att inleda undersök- ningar som anges i artikel 14.4 f) i EU:s marknadskontrollförordning.
Paragrafen innehåller en hänvisning till artikel 14.4 f) i EU:s mark- nadskontrollförordning. Artikeln reglerar marknadskontrollmyndig- heternas befogenhet att inleda undersökningar på eget initiativ. Över- vägandena finns i avsnitt 9.5.
En marknadskontrollmyndighet är enligt artikel 11.3 i EU:s mark- nadskontrollförordning skyldig att utföra lämpliga kontroller av pro- dukters egenskaper baserat på ett adekvat urval. Sådana kontroller ska utföras både proaktivt, det vill säga genom informationsinsatser eller planerade kontroller, och reaktivt, det vill säga efter exempelvis rapporterade olyckor, klagomål från allmänheten eller varningar från myndigheter i andra länder. Hänvisningen till befogenheten i arti- kel 14.4 f) tydliggör författningsstödet för en marknadskontroll- myndighet att på eget initiativ inleda undersökningar oavsett om det sker proaktivt eller reaktivt. En marknadskontrollmyndighet får även inleda undersökningar efter anmälan av exempelvis en annan ekono- misk aktör, en slutanvändare eller en myndighet.
580
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
Befogenheten gäller för alla undersökningar av brister i överens- stämmelse med tillämplig harmoniserad unionslagstiftning. Utöver produktkrav kan det exempelvis avse krav på systematiskt säkerhets- arbete.
Information och handlingar
4 §
En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i arti- kel 14.4
Paragrafen innehåller en hänvisning till artikel 14.4
Av paragrafen följer att en marknadskontrollmyndighet har rätt att från en ekonomisk aktör få de upplysningar eller handlingar som är relevanta för bedömning av en produkts överensstämmelse med gällande krav enligt tillämplig harmoniserad unionslagstiftning. Det kan till exempel vara fråga om upplysningar om olika sakförhåll- anden som myndigheten behöver för sin marknadskontroll. Vidare kan det vara fråga om handlingar som den ekonomiska aktören har i sin besittning såsom konstruktionsritningar eller dokument som avser produktens överensstämmelse med gällande regelverk. Regler- ingen är avsedd att vara heltäckande och omfatta alla typer av hand- lingar eller dokument en marknadskontrollmyndighet bedömer som relevanta för bedömning av överensstämmelse. Skyldigheten att till- handahålla marknadskontrollmyndigheten information begränsas dock av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Befogenheten kan endast riktas mot ekonomiska aktörer. Enligt definitionen i artikel 3.13 i EU:s marknadskontrollförordning, som 1 § andra stycket i denna lag hänvisar till, omfattar det tillverkaren, tillverkarens representant, importören eller distributören, leveran- tören av distributionstjänster eller en annan fysisk eller juridisk person som omfattas av skyldigheter avseende tillverkning av pro- dukter, tillhandahållande av dem på marknaden eller ibruktagande av dem i enlighet med relevant harmoniserad unionslagstiftning. En marknadskontrollmyndighet bör rikta ett krav på information eller
581
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
handlingar mot den ekonomiska aktör som kan antas ha bäst tillgång till den, till exempel får en tillverkare antas ha bättre kännedom om antalet produkter på marknaden och om andra produktmodeller än exempelvis en distributör.
Enligt artikel 14.4 a) gäller marknadskontrollmyndighetens befog- enhet att få tillgång till handlingar och information oavsett lagrings- medium. Det gäller även för myndighetens befogenhet att få eller göra kopior. En marknadskontrollmyndighet har alltså befogenhet att göra eller erhålla kopior även av material som enbart finns i exem- pelvis digitala format. Att en marknadskontrollmyndighet får använda alla uppgifter och handlingar som inhämtats i dess utredningar som bevis framgår av artikel 14.5 i EU:s marknadskontrollförordning.
Vid utövandet av befogenheten ska en proportionalitetsbedöm- ning göras. Det följer både av artikel 14.2 i EU:s marknadskontroll- förordning och av 5 § förvaltningslagen (2017:900). Skyldigheten att tillhandahålla handlingar får inte göras mer långtgående än vad som behövs för att marknadskontrollmyndigheten ska kunna bedöma överensstämmelse med gällande krav. Dessutom krävs det att det som marknadskontrollmyndigheten vill uppnå med att få tillgång till informationen eller handlingen står i rimligt förhållande till de olägen- heter som kan antas uppstå för den som ska tillhandahålla informa- tionen eller handlingen. Marknadskontrollmyndigheten ska vid be- dömningen även beakta de olägenheter som ett tillhandahållande kan innebära för tredje man.
Efterfrågade handlingar kan innehålla personuppgifter som om- fattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana upp- gifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskydds- förordning). Behandlingen av personuppgifter i samband med att handlingar efterfrågas förutsätts följa detta regelverk, se artikel 17 i EU:s marknadskontrollförordning. Överväganden avseende behand- ling av personuppgifter finns i avsnitt 8.5.5.
582
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
Inspektionsrätt
5 §
En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i arti- kel 14.4 d) och e) i EU:s marknadskontrollförordning.
Befogenheten i artikel 14.4 e) omfattar även bostäder.
Paragrafen innehåller en hänvisning till artikel 14.4 d) och e) i EU:s marknadskontrollförordning som reglerar marknadskontrollmyndig- heternas rätt till tillträde för att utföra inspektioner hos ekonomiska aktörer. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.
Enligt första stycket har en marknadskontrollmyndighet, genom hänvisningen till artikel 14.4 d) i EU:s marknadskontrollförordning, befogenhet att utföra oanmälda inspektioner på plats och fysiska kontroller av produkter.
Vid användandet av befogenheten ska en proportionalitetsbedöm- ning göras. Det följer både av artikel 14.2 i EU:s marknadskontroll- förordning och av 5 § förvaltningslagen. Lokalens karaktär kan ha betydelse vid proportionalitetsbedömningen.
Med stöd av bestämmelsen kan en företrädare för en marknads- kontrollmyndighet utföra inspektioner på plats i bland annat butiker utan krav på ett formellt beslut som meddelas den berörda ekono- miska aktören i förväg. I utrymmen som inte är tillgängliga för all- mänheten får dock inspektioner på plats bara ske oanmält om förut- sättningarna i 6 § är uppfyllda.
Med oanmäld inspektion enligt artikel 14.4 d) i EU:s marknads- kontrollförordning avses en inspektion på plats i en lokal eller liknande som används för ändamål som har samband med en ekonomisk aktörs verksamhet, som sker i syfte att identifiera bristande över- ensstämmelse och erhålla bevis och som utförs utan att den ekono- miska aktören informerats om inspektionen i förväg. En oanmäld inspektion är således en inspektion som sker utan föregående anmälan till den berörda ekonomiska aktören.
För att en marknadskontrollmyndighet ska kunna bedriva mark- nadskontrollverksamhet förutsätts att den ska få genomföra inspek- tioner efter kontakter mellan myndigheten och en berörd ekonomisk aktör. En marknadskontrollmyndighet kan alltså få tillträde till rele- vanta lokaler eller utrymmen på frivillig och informell väg, till exem- pel genom en skriftlig eller muntlig förfrågan i förväg. Paragrafen ger
583
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
lagstöd för att en marknadskontrollmyndighet dessutom har befog- enhet att utföra oanmälda inspektioner på plats, det vill säga utan att underrätta den ekonomiska aktören i förväg. En marknadskontroll- myndighet gör ofta stickprovskontroller och det krävs ingen miss- tanke om bristande överensstämmelse för att en inspektion ska få genomföras.
Om det inte finns reglering i harmoniserad unionslagstiftning som på ett mer specifikt sätt reglerar inspektionsrätten, får inspektioner hos andra än ekonomiska aktörer endast genomföras efter överens- kommelse med den som inspektionen ska utföras hos.
Vid en inspektion har en marknadskontrollmyndighet genom hän- visningen till artikel 14.4 e) i EU:s marknadskontrollförordning rätt till tillträde till lokaler, mark eller transportmedel som den berörda ekonomiska aktören använder för ändamål som har samband med den ekonomiska aktörens näringsverksamhet, affärsverksamhet, hant- verk eller yrke, i syfte att identifiera bristande överensstämmelse och erhålla bevis.
Befogenheten enligt artikel 14.4 e) i EU:s marknadskontrollför- ordning skiljer inte mellan utrymmen som är tillgängliga för allmän- heten och sådana som inte är det. Tillträdesrätten omfattar således även utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten.
I utrymmen som är tillgängliga för allmänheten kan en företrä- dare för en marknadskontrollmyndighet i likhet med en kund titta på och okulärt undersöka en produkt, ställa frågor till personalen eller kontrollera märkning på en produkt. I utrymmen som är till- gängliga för allmänheten får inspektioner ske utan begränsning och utan att marknadskontrollmyndigheten fattar ett formellt beslut om inspektionen. Befogenheten att genomföra inspektioner på plats i utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten begränsas av 6 §. Innan en sådan inspektion genomförs ska en marknadskontrollmyn- dighet alltid fatta ett formellt beslut om inspektionen. En marknads- kontrollmyndighet får alltid genomföra en inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten om den ekonomiska aktören underrättas om beslutet i förväg, det vill säga när det är fråga om en anmäld inspektion. En förutsättning för att en inspektion på plats ska anses vara anmäld är att den ekonomiska aktören har under- rättats om inspektionen inom rimlig tid innan den verkställs, se kommentaren till 6 §.
584
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
Avgränsningen mellan utrymmen som är tillgängliga för allmän- heten och de som inte är det får göras i varje given situation. Med ett utrymme som är tillgängligt för allmänheten avses exempelvis butiker under deras öppettider, tillfälliga marknadsplatser, restauranger, kaféer och frisörsalonger (jfr Processlagberedningens förslag till rätte- gångsbalk, II, SOU 1938:44 s. 329 i fråga om regler för husrann- sakan). Likaså omfattas områden som visserligen kräver entrébiljett men som var och en som betalar avgiften får tillträde till, exempelvis en mässa. Däremot omfattas inte utrymmen dit endast en viss krets inbjudna personer har tillträde. Sådana områden utgör i stället ut- rymmen som inte är tillgängliga för allmänheten. Det sistnämnda begreppet omfattar enligt svensk begreppsanvändning exempelvis personalutrymmen, kontor eller lager samt butikslokaler efter stäng- ningstid En bostad utgör normalt ett utrymme som inte är tillgäng- ligt för allmänheten. Befogenheten att begära tillträde till en bostad har särreglerats i andra stycket för att tydliggöra att inspektions- rätten även omfattar bostäder när de används för ändamål som har samband med en ekonomisk aktörs näringsverksamhet, affärsverk- samhet, hantverk eller yrke.
Tillträdesrätten vid en inspektion är omfattande eftersom det är tillräckligt att det finns ett samband mellan en ekonomisk aktörs verksamhet och användningen av lokalen, marken eller transport- medlet. Det finns inget krav på att den ekonomiska aktören ska äga lokalen eller utrymmet. Även hyrda lokaler, inklusive bostäder, eller utrymmen som på annan rättslig grund nyttjas av en ekonomisk aktör omfattas därför av inspektionsrätten. Inspektionsrätten om- fattar emellertid inte utrymmen hos en tredje part när en produkt har överlämnats från den ekonomiska aktören till slutanvändaren eftersom produkten då inte längre tillhandahålls på marknaden.
En marknadskontrollmyndighet ska vid en inspektion både kunna identifiera bristande överensstämmelse och erhålla bevis för detta. Tillträdesrätten till en lokal eller ett utrymme omfattar därför en rätt för marknadskontrollmyndigheten att undersöka de inventarier eller andra föremål som finns på plats i lokalen eller utrymmet. Om det krävs exempelvis att en maskin stängs av för att marknadskontroll- myndigheten ska kunna kontrollera den, ingår befogenheten att be- gära att maskinen stängs av. En proportionalitetsbedömning ska göras. När det gäller större maskiner eller annan utrustning som är central
585
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
för den ekonomiska aktörens drift bör först samråd ske med den ekonomiska aktören.
Genom hänvisningen till artikel 14.4 d) i EU:s marknadskontroll- förordning har en marknadskontrollmyndighet befogenhet att göra fysiska kontroller av produkter på plats vid en inspektion. Fysiska kontroller av produkter enligt artikel 14.4 d) omfattar såväl en visuell kontroll som en praktisk funktionskontroll. Befogenheten omfattar däremot inte att montera isär produkten eller utföra kemiska tester. Vid behov av sådana kontroller bör marknadskontrollmyndigheten
istället använda sig av befogenheten att införskaffa varuprover enligt 12 §.
I 7 § regleras vilka uppgifter som ett beslut om inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten ska innehålla.
För att kunna erhålla bevis i samband med en inspektion får en marknadskontrollmyndighet utöva befogenheterna enligt 4 och 12 §§, vilka paragrafer hänvisar till artikel 14.4
Det är syftet med inspektionen, det vill säga att identifiera bris- tande överensstämmelse och erhålla bevis, som styr befogenhetens omfattning. När tillträde sker med stöd av artikel 14.4 e) kan en marknadskontrollmyndighet inte kontrollera annat än överensstäm- melse med harmoniserad produktlagstiftning. Det hindrar inte att marknadskontrollmyndigheten, med stöd av andra bestämmelser om tillträde i relevant sektorslagstiftning, vid samma inspektionstillfälle utför även annan typ av tillsyn.
En marknadskontrollmyndighets beslut om inspektion på plats kan överklagas enligt 28 §. Det gäller både för en inspektion som
586
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
anmäls på förhand (anmäld inspektion) och för en oanmäld inspek- tion. En marknadskontrollmyndighet behöver inte fatta något for- mellt beslut för att genomföra en inspektion i ett utrymme som är tillgängligt för allmänheten. Om ett beslut har fattats, kan det liksom ett beslut om inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten, överklagas. Om en inspektion i ett utrymme som är tillgängligt för allmänheten genomförs utan ett formellt beslut, har den berörda ekonomiska aktören alltid möjlighet att överklaga even- tuella åtgärder som marknadskontrollmyndigheten vidtar till följd av inspektionen, till exempel beslut om förelägganden enligt 15 § eller omhändertagande av handlingar eller varuprover enligt 9 §.
I andra stycket framgår att rätten till tillträde även gäller för bo- städer, under förutsättning att bostaden har ett sådant samband med den ekonomiska aktörens verksamhet som anges i artikel 14.4 e). Att så är fallet kan exempelvis framgå av att verksamheten är registrerad på samma adress som en privatbostad. En omständighet som vid proportionalitetsbedömningen bör beaktas vid tillträde till en bostad är om det finns andra personer än företrädare för den ekonomiska aktören som bor eller annars uppehåller sig i bostaden.
6 §
En oanmäld inspektion enligt artikel 14.4 d) i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten får endast genomföras om det kan befaras att
1.en produkt utgör en sådan allvarlig risk att det inte är möjligt att avvakta en anmäld inspektion, eller
2.inspektionen annars skulle förlora i betydelse.
Paragrafen reglerar kraven för att en marknadskontrollmyndighet ska få genomföra en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten. Paragrafen ansluter till artikel 14.4 d) och e) i EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.
Paragrafen begränsar endast befogenheten att utföra en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten. I 5 § regleras alla inspektioner i utrymmen som är tillgängliga för all- mänheten och anmälda inspektioner i utrymmen som inte är tillgäng-
587
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
liga för allmänheten. Vid en oanmäld inspektion saknas möjlighet för en ekonomisk aktör att påkalla en rättslig prövning av marknads- kontrollmyndighetens beslut innan åtgärden vidtas av det skälet att den oanmälda inspektionen sker utan föregående underrättelse till den ekonomiska aktören. Lagligheten i en oanmäld inspektion kan därför endast prövas rättsligt i efterhand enligt 28 §.
När paragrafen tillämpas ska en proportionalitetsbedömning göras. Det följer såväl av artikel 14.2 i EU:s marknadskontrollförordning som av 5 § förvaltningslagen.
I 7 § regleras vilka uppgifter som ett beslut om inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten ska innehålla.
Som framgår av kommentaren till 5 § avses med oanmäld inspek- tion enligt artikel 14.4 d) i EU:s marknadskontrollförordning en inspektion på plats i en lokal eller liknande som används för ändamål som har samband med en ekonomisk aktörs verksamhet, som sker i syfte att identifiera bristande överensstämmelse och erhålla bevis och som utförs utan att den ekonomiska aktören informerats om inspektionen i förväg. En förutsättning för att en inspektion på plats ska anses vara anmäld är att den ekonomiska aktören har under- rättats om inspektionen inom rimlig tid innan den verkställs. Tiden ska vara så lång att den ekonomiska aktören har en reell möjlighet att agera utifrån beslutet om inspektion och, om aktören motsätter sig inspektionen, begära en prövning av beslutet i domstol. För att inspektionen ska kunna betraktas som anmäld förutsätts att den ekonomiska aktören har möjlighet att överklaga beslutet hos dom- stol i vart fall i första instans och där begära inhibition av marknads- kontrollmyndighetens beslut. Det förutsätter i sin tur att inspektio- nen anmäls minst en eller ett par dagar i förväg. Lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid ska beaktas. Om inte den nyss an- givna minsta tiden kan avvaktas för att genomföra en anmäld inspek- tion är inspektionen att betrakta som en oanmäld inspektion.
En oanmäld inspektion enligt paragrafen får ske i alla utrymmen som en inspektion enligt 5 § får ske i, det vill säga även i bostäder och andra utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten.
Begreppet ”utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten” omfattar exempelvis personalutrymmen, kontor, lager, butikslokaler efter stängningstid samt bostäder. Även utrymmen dit ett stort antal personer har tillträde, så som en mässa, kan omfattas, exempelvis när endast särskilt inbjudna personer ges tillträde.
588
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
I kommentaren till 5 § framgår vidare att inspektioner får ske utan begränsning i utrymmen som är tillgängliga för allmänheten, även oanmält. I utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten utgör en inspektion ett större intrång i den enskildes rätt till skydd för privatlivet som följer av artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) och artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig- heterna (EU:s rättighetsstadga). I ett utrymme som inte är tillgäng- ligt för allmänheten får en oanmäld inspektion därför endast genom- föras om någon av de två förutsättningarna i paragrafen är uppfyllda.
Enligt den första förutsättningen (punkten 1) får en oanmäld in- spektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten genom- föras om det kan befaras att en produkt utgör en sådan allvarlig risk att det inte är möjligt att avvakta en anmäld inspektion. Om den be- farade risken är så överhängande att marknadskontrollmyndigheten inte kan avvakta med att genomföra inspektionen under den minsta tid, om en eller ett par dagar, som gäller för att inspektionen ska anses som anmäld kan inspektionen ske oanmäld. För att en produkt ska anses utgöra en allvarlig risk ska sannolikheten för att en farlig situation uppkommer och skadans allvar tillsammans kräva ett snabbt ingripande från en marknadskontrollmyndighet (artikel 3.20 i EU:s marknadskontrollförordning). Risken kan avse exempelvis negativ inverkan på personers hälsa och säkerhet eller miljön (artikel 3.19 i EU:s marknadskontrollförordning).
Den andra och alternativa förutsättningen (punkten 2) för att en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmän- heten ska få genomföras är att det kan befaras att inspektionen annars skulle förlora i betydelse. Med det avses att det ska befaras finnas en risk för att den ekonomiska aktören för att undvika kontroll för- flyttar eller undanskaffar produkter eller dokumentation eller på annat sätt försvårar en kontroll, om denne skulle på förhand informeras om att myndigheten avser utföra en inspektion, det vill säga en sabotagerisk. I likhet med vad som gäller för inspektioner enligt 5 § krävs inte någon misstanke om att den ekonomiska aktören hanterar produkter som inte uppfyller gällande krav utan oanmälda inspek- tioner kan även avse stickprovskontroller. Den ovan redovisade sabotagerisken måste dock befaras föreligga även vid en stickprovs- kontroll i form av en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten.
589
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
7 §
Ett beslut om en inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten ska innehålla uppgifter om
1.föremålet för inspektionen,
2.tidpunkten när inspektionen ska börja,
3.marknadskontrollmyndighetens befogenheter enligt 4, 5, 9 och 12 §§, och
4.möjligheten att överklaga beslutet enligt 28 §.
Paragrafen reglerar vad ett beslut om en inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten ska innehålla. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.
En marknadskontrollmyndighet ska fatta ett formellt beslut om inspektion när den avses utföras i ett utrymme som inte är tillgäng- ligt för allmänheten. Se kommentaren till 5 § angående vad som avses med begreppet ”utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten”.
Med ”föremålet för inspektionen” avses vilken eller vilka eko- nomiska aktörer som inspektionen avser, vilken eller vilka produkter eller produkttyper som ska kontrolleras samt i vilken eller vilka lokaler inspektionen avses äga rum. Eftersom en oanmäld inspektion på plats kan avse en stickprovskontroll, är det inte alltid möjligt att på förhand ange en specifik produkt som avses kontrolleras. Det är därför tillräckligt att en eller flera produkttyper anges. Det är den ekonomiska aktör som använder de lokaler som tillträde begärs till som är den relevanta ekonomiska aktören. Vidare ska ett beslut inne- hålla information om när inspektionen ska ske, vilka befogenheter marknadskontrollmyndigheten har enligt 4, 5, 9 och 12 §§ samt infor- mation om att beslutet kan överklagas till allmän förvaltningsdom- stol alternativt till mark- och miljödomstol enligt 28 §.
8 §
När en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten inleds, ska en marknadskontrollmyndighet överlämna ett exemplar av beslutet om inspektion till den som inspektionen ska genomföras hos, eller om det inte är möjligt underrätta den ekonomiska aktören om beslutet så snart det kan ske i efterhand.
590
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
Paragrafen reglerar hur en ekonomisk aktör ska underrättas om ett beslut om en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är till- gängligt för allmänheten. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.
Som framgår av kommentaren till 6 § sker en inspektion oanmält om den ekonomiska aktören inte informeras om åtgärden senast en eller ett par dagar i förväg. En marknadskontrollmyndighet ska när en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten inleds överlämna beslutet om inspektionen till den som inspektionen ska genomföras hos. Om det inte är möjligt att över- lämna beslutet direkt till en företrädare för den ekonomiska aktör som inspektionen avser, exempelvis om ingen företrädare är på plats vid inspektionen, ska aktören underrättas om beslutet så snart som möjligt i efterhand. Det kan exempelvis ske genom att beslutet skickas till aktörens registrerade adress. Om en inspektion av något skäl inte kommer till stånd, behöver beslutet inte lämnas till den ekonomiska aktören.
9 §
En marknadskontrollmyndighet får vid en inspektion på plats omhänderta sådana handlingar och liknande som avses i artikel 14.4 a
1.en produkt utgör en allvarlig risk och den ekonomiska aktören inte följer ett föreläggande om att omedelbart lämna ut handlingen eller varuprovet, eller
2.den ekonomiska aktören kommer att undanhålla, förvanska eller förstöra handlingar eller varuprover.
Paragrafen reglerar en marknadskontrollmyndighets befogenhet att omhänderta handlingar och liknande samt varuprover vid en inspek- tion på plats. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.
En marknadskontrollmyndighet får i samband med en inspektion på plats utöva de befogenheter som framgår av 4, 5 och 12 §§. Befog- enheterna kan utövas genom förelägganden som enligt 16 § kan gälla omedelbart.
En marknadskontrollmyndighet får dessutom besluta att omhän- derta handlingar och liknande samt varuprover på plats vid en inspek-
591
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
tion om en av två förutsättningar i paragrafen är uppfyllda. En mark- nadskontrollmyndighet kan inte på egen hand tvångsvis få tillgång till handlingar eller varuprover. För att omhänderta handlingar eller varuprover som den ekonomiska aktören inte vill överlämna till mark- nadskontrollmyndigheten får myndigheten begära handräckning av Kronofogdemyndigheten enligt 10 §.
Enligt den första förutsättningen (punkten 1) får omhändertag- ande ske om det kan befaras att en produkt utgör en allvarlig risk och den ekonomiska aktören inte följer ett föreläggande om att omedel- bart lämna ut handlingen eller varuprovet. För att en produkt ska anses utgöra en allvarlig risk ska sannolikheten för att en farlig situ- ation uppkommer och skadans allvar tillsammans kräva ett snabbt ingripande från en marknadskontrollmyndighet (artikel 3.20 i EU:s marknadskontrollförordning). Risken kan avse exempelvis negativ inverkan på personers hälsa och säkerhet eller miljön (artikel 3.19 i EU:s marknadskontrollförordning).
Den andra och alternativa förutsättningen (punkten 2) för att om- händertagande ska få ske är att det kan befaras att den ekonomiska aktören kommer att undanhålla, förvanska eller förstöra handlingar eller varuprover. Risken för sådana åtgärder från den ekonomiska aktören utgör en sabotagerisk som kan medföra att marknadskontroll- myndighetens kontroll förlorar i betydelse. Om sådan sabotagerisk kan befaras, finns anledning att utgå ifrån att den ekonomiska aktö- ren inte kommer att följa ett föreläggande om att exempelvis lämna över handlingar eller varuprover. För att den ekonomiska aktören inte ska få möjlighet att undanskaffa relevant dokumentation eller produkter kan en marknadskontrollmyndighet då behöva omhänderta handlingar eller liknande samt varuprover på plats vid inspektionen.
10 §
En marknadskontrollmyndighet får begära handräckning av Krono- fogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som anges i 9 § samt för att tillträde vid en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten ska kunna ske.
Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet eller
592
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
avhysning. Kronofogdemyndigheten ska dock inte underrätta den som inspektionen ska genomföras hos innan verkställighet sker.
Paragrafen innehåller bestämmelser om Kronofogdemyndighetens biträde i samband med inspektioner på plats. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.
I första stycket framgår att Kronofogdemyndighetens handräck- ning får begäras om det behövs för att en marknadskontrollmyndig- het ska kunna omhänderta dokument eller liknande samt varuprover. Om en ekonomisk aktör inte anser att en omhändertagen handling eller ett varuprov är nödvändig för att marknadskontrollmyndig- heten ska kunna identifiera bristande överensstämmelse och erhålla bevis, kan den ekonomiska aktören överklaga dels marknadskontroll- myndighetens beslut om omhändertagande enligt 9 §, dels verkställig- heten av beslutet genom att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut om handräckning. Kronofogdemyndighetens verkställighet regleras av bestämmelserna i 16 kap.
Kronofogdemyndighetens handräckning kan även begäras för att en marknadskontrollmyndighet ska få tillträde till ett utrymme där en inspektion ska utföras.
I andra stycket finns en upplysning om vilka bestämmelser i utsök- ningsbalken som gäller vid handräckning, se 2 kap. 17 § utsöknings- balken. För att inte syftet med åtgärden ska gå förlorat anges också att Kronofogdemyndigheten inte i förväg ska kommunicera med den som inspektionen ska genomföras hos.
Kronofogdemyndigheten får i sin tur begära biträde av polismyn- dighet för att genomföra de åtgärder som avses i första stycket. Det följer av 3 kap. 3 § utsökningsförordningen (1981:981).
11 §
En marknadskontrollmyndighet får begära att Polismyndigheten läm- nar den hjälp som behövs för att tillträde i samband med en inspektion ska kunna ske.
593
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Paragrafen reglerar en marknadskontrollmyndighets möjlighet att begära hjälp av Polismyndigheten i samband med en inspektion på plats. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.
Hjälp av Polismyndigheten får begäras om sådana omständigheter finns som gör att det kan befaras att inspektionen inte kan utföras utan att polismans särskilda befogenheter att använda våld enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas. En marknadskontroll- myndighet kan till exempel begära hjälp av Polismyndigheten när en ekonomisk aktör vägrar tillträde till de lokaler där en inspektion på plats ska ske. Paragrafen är tillämplig vid alla inspektioner som sker på plats, inte enbart vid oanmälda eller i utrymmen som inte är till- gängliga för allmänheten. Det är den begärande marknadskontroll- myndigheten som ska pröva om förutsättningar finns att begära hjälp.
Varuprover
12 §
En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i arti- kel 14.4 j) i EU:s marknadskontrollförordning.
Köp under dold eller fingerad identitet (anonymt köp) enligt arti- kel 14.4 j) i EU:s marknadskontrollförordning får endast ske om det är nödvändigt för att uppnå syftet med kontrollen.
Efter att en marknadskontrollmyndighet har genomfört ett anonymt köp enligt andra stycket, ska myndigheten underrätta den ekonomiska aktören om det, så snart det kan ske utan att åtgärden förlorar i betydelse.
Paragrafen innehåller en hänvisning till artikel 14.4 j) i EU:s marknads- kontrollförordning som reglerar marknadskontrollmyndigheternas befogenhet att införskaffa varuprover. Paragrafen innehåller även en reglering av en marknadskontrollmyndighets befogenhet att genom- föra ett anonymt köp. Övervägandena finns i avsnitt 9.6.
Enligt första stycket har en marknadskontrollmyndighet, genom hänvisningen till artikel 14.4 j) i EU:s marknadskontrollförordning, en lagreglerad rätt att införskaffa varuprover, inspektera varuprover och demontera dem i syfte att identifiera bristande överensstämmelse och erhålla bevis.
Syftet med införskaffandet ska enligt artikel 14.4 j) i EU:s mark- nadskontrollförordning vara att kontrollera att produkten uppfyller
594
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
gällande krav enligt tillämplig harmoniserad
Införskaffandet kan ske genom köp där myndigheten agerar i eget namn, köp under dold eller fingerad identitet (anonymt köp) eller på annat sätt än genom köp. En marknadskontrollmyndighets möjlighet att begära kostnadsfria varuprover regleras i 13 §.
För anonyma köp gäller rent allmänt följande. Köp i butik kan ske anonymt genom att myndighetsföreträdaren inte klargör att köpet utförs för myndighetens räkning. Myndighetsföreträdaren uppträder som en ordinär kund och berättar inte att köpet görs inom ramen för en marknadskontrollmyndighets verksamhet. Vid köp i butik behöver myndighetsföreträdaren normalt sett inte lämna några uppgifter om sin identitet. Det kan däremot vara fallet vid köp av exempelvis elektronik eller specialbeställda produkter. Vid köp av produkter på internet eller över telefon är det för leverans och betal- ning normalt nödvändigt att köparen lämnar vissa uppgifter om sig själv, i form av namn och andra kontaktuppgifter. För att myndig- heten ska undgå att avslöja att köpet utförs för myndighetens räk- ning kan det i denna situation vara nödvändigt att myndigheten använder sig av fingerade uppgifter. Myndigheten kan till exempel uppge ett fingerat namn och en neutral adress vid beställningen. I ett sådant sammanhang bör myndigheten använda ett vanligt förekom- mande namn som inte direkt kan förknippas med en enskild person. I dag saknas dock författningsstöd för att göra inköp med fingerat personnummer. I de fall ett inköp kräver att personnummer anges kan det således finnas hinder av praktisk eller teknisk natur för att genomföra ett sådant köp anonymt.
Om en produkt som har köpts anonymt inte uppfyller de gällande produktkraven kan ingripanden eller sanktioner från myndighetens sida aktualiseras. Ett anonymt köp innebär inte en brottsprovoka- tion eftersom en överträdelse av gällande regler har skett redan genom tillhandahållandet på marknaden av en produkt som inte överens- stämmer med gällande krav. Det finns inget hinder mot att använda den information som framkommit genom ett anonymt köp som underlag för beslut om exempelvis sanktionsavgift.
Även om en marknadskontrollmyndighet vid ett anonymt köp uppträder som en vanlig kund, är myndigheten ingen konsument i egentlig mening. Marknadskontrollmyndigheten kan inte göra gäll-
595
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
ande de civilrättsliga rättigheter som tillkommer en konsument, till exempel möjligheten att utöva ångerrätt. Marknadskontrollmyndig- heten betalar som en vanlig kund vid ett anonymt köp. Om det efter köpet visar sig att produkten brister i överensstämmelse kan mark- nadskontrollmyndigheten enligt 17 § begära ersättning för kostna- den för inköpet av produkten.
Av andra stycket följer att en marknadskontrollmyndighet får göra ett anonymt köp endast om det är nödvändigt för att uppnå syftet med kontrollen. Ett anonymt köp sker när myndighetsföre- trädaren döljer sin identitet. Det gäller såväl vid köp rent allmänt under dold identitet som när fingerade uppgifter används. Då döljer myndighetsföreträdaren sitt ärende och skymmer den bakomliggande myndighetsutövningen. Köpet utgör ett led i marknadskontrollmyn- dighetens kontroll av den ekonomiska aktören och sådan myndig- hetsutövning ska som huvudregel ske i öppna och för medborgarna iakttagbara former. Eftersom befogenheten att genomföra anonyma köp utgör ett avsteg från den huvudregeln ska befogenheten använ- das med restriktivitet. Vidare ska de inom förvaltningen generellt gällande principerna om behov och proportionalitet iakttas. Propor- tionalitetsprincipen följer både av artikel 14.2 i EU:s marknads- kontrollförordning och av 5 § förvaltningslagen. Ett anonymt köp får därmed endast genomföras om det avsedda resultatet står i rim- ligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den eko- nomiska aktören. Vid denna bedömning ska bland annat beaktas arten, omfattningen och den potentiella risken för skada som en eventuell bristande överträdelse innebär.
Eftersom ett anonymt köp endast får genomföras om det är nöd- vändigt för att uppnå syftet med kontrollen är utgångspunkten att befogenheten endast ska användas när andra utredningsvägar inte är tillräckliga. Det innebär att marknadskontrollmyndigheten i första hand ska överväga de öppna arbetsformer som är tillgängliga för att kontrollera att regler följs, till exempel beställningar av produkter i myndighetens namn, dokumentkontroll och inspektioner. Möjlig- heten att agera dolt vid köpet ska vara en grundläggande förutsätt- ning för att marknadskontrollen ska vara effektiv. Så kan vara fallet om marknadskontrollmyndigheten bedömer att ett köp inte kommer att komma till stånd om det görs öppet för myndighetens räkning. I andra situationer kan myndigheten misstänka att den ekonomiska aktören inte kommer att leverera samma produkt som konsumenter
596
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
eller andra kunder får tillgång till. Det kan då krävas att marknads- kontrollmyndigheten agerar under dold identitet för att förvissa sig om att få tillgång till samma produkt som tillhandahålls andra kunder.
Enligt tredje stycket ska den ekonomiska aktören underrättas om att ett anonymt köp har genomförts så snart det kan göras utan att åtgärden förlorar i betydelse. Underrättelseskyldigheten inträder när myndigheten har genomfört ett fullbordat anonymt köp. Det finns inte några formkrav för hur en sådan underrättelse ska ske. Under- rättelse bör ske på lämpligt sätt, vilket innebär att den kan ske munt- ligen. I vissa fall kan det finnas skäl att skjuta upp underrättelsen en tid, till exempel till dess att en beställd produkt har levererats eller om flera köp ska göras från samma ekonomiska aktör. Även vid köp som har skett under fingerad identitet kan det finnas anledning att avvakta en kortare tid med underrättelsen för att de fingerade upp- gifterna inte ska kunna identifieras. Underrättelse ska ske både när marknadskontrollmyndigheten har uppmärksammat brister i efter- levnaden av produktlagstiftningen och när den ekonomiska aktören har följt regelverket.
13 §
En marknadskontrollmyndighet får förelägga en ekonomisk aktör att tillhandahålla kostnadsfria varuprover.
Paragrafen reglerar en marknadskontrollmyndighets möjlighet att begära kostnadsfria varuprover. Paragrafen ansluter till artikel 14.4 j) i EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 9.6.
Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller i merparten av sektorslagstiftningen på produktsäkerhetens område, att ekono- miska aktörer är skyldiga att tillhandahålla varuprover kostnadsfritt, till exempel 26 § produktsäkerhetslagen (2004:451), 24 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, 7 kap. 18 § lagen
(2018:2088) om tobak och liknande produkter. Den syftar fram- för allt till att säkerställa att urvalet inte begränsas med hänsyn till kostnaden för inköp av en produkt.
En marknadskontrollmyndighet får själv avgöra när den väljer att köpa en produkt eller när den förelägger en ekonomisk aktör att
597
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
tillhandahålla ett varuprov kostnadsfritt. När befogenheten utövas ska en proportionalitetsbedömning göras. En marknadskontroll- myndighet får inte begära in fler varuprover än som behövs för att myndigheten ska kunna bedöma överensstämmelse med gällande krav. Dessutom ska behovet av ett kostnadsfritt varuprov stå i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den ekono- miska aktören. Om en produkt är särskilt dyrbar kan andra alter- nativ, så som dokumentationskontroll eller fysisk kontroll på plats i den ekonomiska aktörens lokaler, antas vara mindre ingripande för den ekonomiska aktören och ska då väljas i den mån det är möjligt för att uppnå syftet med kontrollen. Det finns inget hinder mot att en marknadskontrollmyndighet efter överenskommelse med den eko- nomiska aktören lämnar tillbaka ett varuprov efter utförd kontroll.
Begränsning av onlinegränssnitt
14 §
En marknadskontrollmyndighet har de befogenheter som anges i arti- kel 14.4 k) i EU:s marknadskontrollförordning.
Befogenheterna enligt första stycket gäller inte för de onlinegränssnitt som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd.
När ändrade förhållanden föranleder det ska en marknadskontroll- myndighet besluta att en skyldighet att vidta en åtgärd enligt artikel 14.4 k) i EU:s marknadskontrollförordning inte längre ska gälla.
Paragrafen innehåller en hänvisning till artikel 14.4 k) i EU:s mark- nadskontrollförordning som reglerar marknadskontrollmyndigheter- nas befogenhet att begära begränsning av onlinegränssnitt. Överväg- andena finns i avsnitt 9.7.
I första stycket framgår, genom hänvisningen till artikel 14.4 k) i EU:s marknadskontrollförordning, att en marknadskontrollmyndig- het har befogenhet att i) kräva vissa ändringar av innehållet på ett onlinegränssnitt eller kräva att varningsmeddelanden visas för slut- användare vid användning av ett onlinegränssnitt eller ii) kräva be- gränsad åtkomst till ett onlinegränssnitt.
Med onlinegränssnitt avses enligt definitionen i artikel 3.15 i EU:s marknadskontrollförordning programvara, inbegripet en webb- plats, en del av en webbplats eller en applikation, som drivs av en
598
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
ekonomisk aktör eller för dennas räkning och som tjänar till att ge slutanvändarna tillgång till den ekonomiska aktörens produkter.
Befogenheten får endast utövas när inga andra åtgärder är möjliga för att eliminera en allvarlig risk. För att en produkt ska anses utgöra en allvarlig risk ska sannolikheten för att en farlig situation upp- kommer och skadans allvar tillsammans kräva ett snabbt ingripande från en marknadskontrollmyndighet (artikel 3.20 i EU:s marknads- kontrollförordning). En grundförutsättning för att befogenheten ska kunna tillämpas är alltså att myndighetens ingripande är bråds- kande. Frågan om när några andra åtgärder är möjliga för att elimi- nera risken får avgöras efter en helhetsbedömning i det enskilda fallet. Det finns inget som hindrar att en marknadskontrollmyndig- het direkt ålägger en ekonomisk aktör att avlägsna innehåll från ett onlinegränssnitt eller ta in ett varningsmeddelande som visas för slutanvändare när de använder onlinegränssnittet. Finns det grundad anledning att utgå ifrån att en ekonomisk aktör inte kommer att följa ett föreläggande eller förbud, och ett ingripande brådskar, kan det motivera att en marknadskontrollmyndighet tillämpar befogenheten i artikel 14.4 k) i) utan att andra åtgärder först har vidtagits.
Befogenheten enligt artikel 14.4 k) i) kan endast utövas mot eko- nomiska aktörer. En marknadskontrollmyndighet har genom befog- enheten i artikel 14.4 c) möjlighet att begära uppgifter av en ekono- misk aktör för bedömning av äganderätten till webbplatser. Det i sin tur ger marknadskontrollmyndigheten möjlighet att rikta krav enligt befogenheten i artikel 14.4 k) i) mot den mest relevanta ekonomiska aktören.
En marknadskontrollmyndighet avgör själv, med beaktande av proportionalitetsprincipen och hur allvarlig den risk som ska elimi- neras är, om den ekonomiska aktören ska åläggas att avlägsna det innehåll som hänvisar till en viss produkt eller om det är tillräckligt att ett varningsmeddelande visas för slutanvändarna. Ett föreläggande med begäran om att ett varningsmeddelande ska visas i samband med slutanvändares användning av ett onlinegränssnitt ska ange det närmare innehållet i varningsmeddelandet. Meddelandet ska utformas som en varning och på ett för slutanvändarna klart sätt informera om risken med den aktuella produkten. Samtidigt ska meddelandet inte vara längre eller större än vad som är nödvändigt för informationen. Den som beslutar om meddelandet bestämmer på vilket språk som var- ningen ska upprättas. Normalt bör samma språk som i övrigt används
599
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
på onlinegränssnittet användas i varningsmeddelandet. Varningsmed- delandet ska tas in tydligt på onlinegränssnittet.
Ett föreläggande med krav på att information ska avlägsnas eller att ett varningsmeddelande ska visas kan meddelas vid vite. Kravet bör gälla så länge de relevanta produkterna innebär en allvarlig risk. Om en ekonomisk aktör återigen publicerar innehåll som hänvisar till de relevanta produkterna eller tar bort ett varningsmeddelande och de relevanta produkterna fortfarande innebär en allvarlig risk, kan vitet dömas ut.
Befogenheten enligt artikel 14.4 k) ii) är subsidiär i förhållande till led i). En marknadskontrollmyndighet måste därför ha vidtagit någon åtgärd enligt led i) innan myndigheten begär begränsning av åtkomsten till ett onlinegränssnitt. En sådan begäran ska riktas mot leverantörer av informationssamhällets tjänster. Enligt definitionen i artikel 3.14 i EU:s marknadskontrollförordning omfattar det leverantörer av alla informationssamhällets tjänster, det vill säga tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på indivi- duell begäran av en tjänstemottagare. Begäran kan riktas mot en eko- nomisk aktör eller en relevant tredje part. Både värdtjänstleverantörer, innehållsleverantörer och internetleverantörer kan vara relevanta aktörer för att begränsa åtkomsten till onlinegränssnitt. En marknads- kontrollmyndighet avgör själv vilken aktör ett krav på begränsning av åtkomsten ska riktas mot. Innebär en begränsning av åtkomsten till ett onlinegränssnitt att mer innehåll blockeras än vad som skulle behöva avlägsnas från ett onlinegränssnitt ska det beaktas vid den proportionalitetsbedömning som ska göras enligt både artikel 14.2 i EU:s marknadskontrollförordning och 5 § förvaltningslagen.
Enligt andra stycket är det en förutsättning för att befogenheten ska få utövas att onlinegränssnittet inte omfattas av yttrandefrihets- grundlagens skydd.
I tredje stycket framgår att en marknadskontrollmyndighet kan besluta att en skyldighet att vidta en åtgärd enligt artikel 14.4 k) i EU:s marknadskontrollförordning inte längre ska gälla. Det gäller även om beslutet om åtgärden har överklagats till domstol. När en ekonomisk aktör eller en leverantör av informationssamhällets tjäns- ter önskar en prövning av om förutsättningarna enligt artikel 14.4 k) fortfarande föreligger, kan aktören vända sig till den marknads- kontrollmyndighet som fattat det ursprungliga beslutet med krav på åtgärd enligt artikeln. En marknadskontrollmyndighet kan även göra
600
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
en sådan prövning på eget initiativ. Vid prövningen ska marknads- kontrollmyndigheten bedöma om rekvisiten enligt artikel 14.4 k) fortfarande är uppfyllda. Om de inte längre är det, till exempel för att produkten inte längre utgör en allvarlig risk, ska marknadskontroll- myndigheten besluta att skyldigheten att vidta åtgärden inte längre ska bestå.
Förelägganden och förbud
15 §
En marknadskontrollmyndighet får meddela de förelägganden och för- bud som behövs för att harmoniserad produktlagstiftning, EU:s mark- nadskontrollförordning, denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska följas. Ett sådant föreläggande eller förbud kan riktas mot en eller flera berörda aktörer.
Om en ekonomisk aktör underlåter att följa ett föreläggande eller förbud enligt första stycket, eller om den relevanta ekonomiska aktören inte går att nå, får en marknadskontrollmyndighet själv vidta lämpliga åtgärder för att få en bristande överensstämmelse att upphöra eller att eliminera en risk.
Paragrafen ger en marknadskontrollmyndighet befogenhet att be- sluta om förelägganden och förbud eller själv vidta åtgärder när det behövs för att få en bristande överensstämmelse att upphöra eller eliminera en risk. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.
Vid användandet av befogenheten ska en proportionalitetsbedöm- ning göras. Det följer av artikel 14.2 i EU:s marknadskontrollförord- ning och av 5 § förvaltningslagen. En myndighet ska aldrig tillgripa mer omfattande tvångsåtgärder än som behövs i varje enskilt fall.
I första stycket framgår att en marknadskontrollmyndighet har befogenhet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att säkerställa att produkter som omfattas av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning och som tillhanda- hålls på marknaden uppfyller gällande krav. Genom att meddela före- lägganden och förbud kan en marknadskontrollmyndighet kräva att en ekonomisk aktör vidtar lämpliga åtgärder för att få en bristande överensstämmelse att upphöra eller att eliminera en risk enligt arti- kel 14.4 g) i EU:s marknadskontrollförordning. Produktkraven åter-
601
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
finns i unionsrättsakterna eller i den sektorsspecifika reglering som införlivar unionsrättsakterna. Förelägganden och förbud kan även meddelas för att en marknadskontrollmyndighet ska kunna bedriva en effektiv kontrollverksamhet, till exempel för att myndigheten ska kunna utöva sina befogenheter enligt denna lag.
Befogenheten korresponderar med artikel 16 i EU:s marknads- kontrollförordning. I artikel 16.3 finns en exemplifierande uppräk- ning av åtgärder som en ekonomisk aktör kan åläggas att vidta. En- ligt artikel 16 ska en marknadskontrollmyndighet också ange en tidsfrist för när åtgärden ska vara vidtagen. Det ska observeras att de exempel som anges i 16.3
En marknadskontrollmyndighet kan rikta ett föreläggande eller förbud mot både en ekonomisk aktör och en tredje part. Det kan riktas mot flera aktörer samtidigt, men myndigheten bör rikta det mot den aktör som kan antas ha bäst förutsättningar att vidta åtgär- den och där föreläggandet eller förbudet kan förväntas ge störst effekt. Förelägganden och förbud mot en tredje part kan exempelvis bli aktuellt när en marknadskontrollmyndighet ska utöva befogen- heten enligt artikel 14.4 k) ii) och begära att en leverantör av infor- mationssamhällets tjänster begränsar åtkomsten till ett onlinegräns- snitt. Det finns inget krav på att ett föreläggande eller förbud ska delges.
Andra stycket korresponderar med artikel 14.4 h) i EU:s mark- nadskontrollförordning. En marknadskontrollmyndighet får enligt artikeln på egen hand vidta vissa åtgärder om en ekonomisk aktör inte agerar i enlighet med myndighetens begäran. Ingripande bör i första hand ske genom förelägganden eller förbud. Först om ett föreläggande eller förbud inte följs, eller om det inte går att nå en ekonomisk aktör för att meddela ett sådant, får marknadskontroll- myndigheten själv vidta åtgärder. Befogenheten kan inte användas mot en tredje part. Åtgärderna ska syfta till att få en bristande över- ensstämmelse att upphöra eller att eliminera en risk. Befogenheten korresponderar även med skyldigheten att vidta åtgärder enligt arti- kel 16.5 i EU:s marknadskontrollförordning. Enligt den artikeln ska
602
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
en marknadskontrollmyndighet, om en ekonomisk aktör inte vidtar tillräckliga korrigerande åtgärder, säkerställa att en produkt dras till- baka eller återkallas eller att dess tillhandahållande på marknaden förbjuds eller inskränks samt att allmänheten, kommissionen och övriga medlemsstater informeras om detta. När en produkt utgör en allvarlig risk följer det dessutom av artikel 19 i EU:s marknads- kontrollförordning att en marknadskontrollmyndighet är skyldig att på egen hand vidta åtgärder.
Omedelbar verkställighet
16 §
En marknadskontrollmyndighet får bestämma att dess beslut enligt 15 § ska gälla omedelbart.
Paragrafen reglerar omedelbar verkställighet av en marknadskontroll- myndighets beslut. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.
Om en marknadskontrollmyndighet konstaterar att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud, är det ofta viktigt att beslutet gäller omedelbart. Så kan exempelvis vara fallet när det finns risk för att en produkt kan äventyra användarnas hälsa eller säkerhet eller när en produkt inte stämmer överens med tillämplig harmoniserad unionslagstiftning och därför inte får tillhandahållas på marknaden. Det kan även gälla i andra fall än vid bristande över- ensstämmelse, till exempel för förelägganden som ställer krav på en aktör att tillhandahålla vissa handlingar eller lämna tillträde till en lokal. Verkställigheten av en marknadskontrollmyndighets beslut ska inte kunna fördröjas i avvaktan på prövningen av ett överklagande.
För en ekonomisk aktör finns möjlighet att begära inhibition i domstol i samband med ett överklagande av beslutet, se 28 § förvalt- ningsprocesslagen (1971:291) i allmän förvaltningsdomstol och 26 § andra stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden i mark- och miljödomstol.
603
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Ersättning för kostnader
17 §
En marknadskontrollmyndighet får återkräva alla kostnader för utförd marknadskontroll av en relevant ekonomisk aktör, om det vid kontrol- len visar sig att produkten inte överensstämmer med gällande krav enligt tillämplig harmoniserad unionslagstiftning.
Regeringen eller den marknadskontrollmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning för kostnader enligt första stycket.
I paragrafen finns bestämmelser om ekonomisk ersättning för ut- förd marknadskontroll. Paragrafen ansluter till artikel 15 i EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.
Enligt första stycket har en marknadskontrollmyndighet befogen- het att begära att en ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontroll- myndighetens kostnader för utförd marknadskontroll, om det vid en kontroll framkommer att en produkt inte uppfyller gällande krav. Det kan exempelvis vara kostnader för provning och undersökning av prov. I sådan kostnad bör ingå kostnader för köp, frakt för att skicka en produkt på provning, laboratoriekostnader och liknande. Myndighetens kostnader för nedlagd arbetstid bör också kunna ingå. Även kostnader för åtgärder i samband med vägrad övergång till fri omsättning så som kostnader för lagring kan omfattas. Likaså kan ersättning begäras för kostnader som uppkommer i samband med att en marknadskontrollmyndighet själv har behövt vidta åtgärder enligt 15 § andra stycket.
I de flesta fall bör kravet riktas mot den ekonomiska aktör där kontrollen har utförts. Det kan dock finnas situationer som ger an- ledning att även, eller i stället, rikta kravet mot en ekonomisk aktör högre upp i distributionsledet. Det är marknadskontrollmyndig- heten som beslutar om vilken aktör den ska vända sig mot med sitt krav.
I andra stycket finns ett bemyndigande för regeringen eller den marknadskontrollmyndighet som utses att meddela föreskrifter som närmare reglerar ersättning för kostnader. Bemyndigande för utpekade marknadskontrollmyndigheter att meddela föreskrifter om ersätt- ning för kostnader för utförd marknadskontroll finns i 20 § förord-
604
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
ningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontroll- förordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
Tystnadsplikt
18 §
Den som utför marknadskontroll får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon har fått kännedom om under det att uppgifterna utfördes.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
Paragrafen behandlar tystnadsplikt för den som befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s marknadskontroll- förordning och den nu föreslagna lagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.4.
Det kan förekomma att uppgifter i ett ärende om marknadskontroll hanteras av personer utanför det allmännas verksamhet som inte om- fattas av regleringen i offentlighets- och sekretesslagen. En marknads- kontrollmyndighet kan exempelvis behöva anlita tekniska experter som är verksamma vid externa laboratorier som drivs i privat regi.
Enligt första stycket innebär tystnadsplikten att de som omfattas inte får avslöja eller utnyttja vad de har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden i samband med att de utfört marknadskon- trolluppgifter. Tystnadsplikten gäller såväl under som efter någons deltagande i ett marknadskontrollärende. Den som bryter mot tyst- nadsplikten kan dömas för brott mot tystnadsplikten enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
I andra stycket finns en upplysning om att offentlighets- och sekre- tesslagen tillämpas i stället för första styckets regler om tystnads- plikt när det gäller den verksamhet som en marknadskontrollmyn- dighet bedriver.
605
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Vite
19 §
Ett föreläggande eller förbud enligt 15 § får förenas med vite.
Frågor om utdömande av vite i förelägganden och förbud som med- delats enligt första stycket och som rör unionslagstiftning inom miljö- balkens tillämpningsområde prövas av mark- och miljödomstol.
Paragrafen reglerar möjligheten att förena ett beslut om förelägg- ande eller förbud med vite. Paragrafen reglerar även forum för vissa frågor om utdömande av vite. Övervägandena finns i avsnitt 10.4.
För att förelägganden och förbud ska kunna få avsedd effekt kan de enligt första stycket förenas med vite. En marknadskontrollmyn- dighet avgör själv i vilken utsträckning förelägganden och förbud ska förenas med vite. De principer som i dag gäller för exempelvis fast- ställande av vitesbelopp bör tillämpas. För viten i allmänhet gäller lagen (1985:206) om viten. Av den lagen framgår att forum för frågor om utdömande av vite som huvudregel är den förvaltningsrätt inom vars domkrets den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet eller vitesförbudet är belägen.
I andra stycket framgår att frågor om utdömande av vite i före- lägganden eller förbud som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde prövas av mark- och miljödomstol. Bestämmel- sen utgör en särreglering i förhållande till första stycket. I 3 kap. 1 § fjärde stycket lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar fram- går att behörig domstol i sådana mål är den mark- och miljödomstol inom vars område den ansökande myndigheten ligger.
Sanktionsavgift
20 §
En marknadskontrollmyndighet ska ålägga en ekonomisk aktör att betala en sanktionsavgift om aktören har överträtt en bestämmelse i harmoniserad produktlagstiftning eller i EU:s marknadskontrollför- ordning som ställer krav på den produkt som aktören tillhandahåller eller som medför skyldigheter för den ekonomiska aktören.
Sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett upp- såtligen eller av oaktsamhet.
606
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte beslutas. Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om det finns särskilda skäl eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.
I paragrafen behandlas de närmare förutsättningarna för när sank- tionsavgift ska tas ut och när en marknadskontrollmyndighet kan befria en ekonomisk aktör från sådan avgift. Paragrafen genomför, tillsammans med regleringen i 19 § och vissa straffbestämmelser i 29 kap. miljöbalken, artikel 41 i EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.3.
Av första stycket följer att det är en marknadskontrollmyndighet som själv beslutar om sanktionsavgift ska påföras en ekonomisk aktör. Sanktionsavgift ska tas ut för överträdelser av både produktrelaterade krav och krav på den ekonomiska aktören som framgår i harmoni- serad produktlagstiftning eller i EU:s marknadskontrollförordning. Sådana krav finns i artikel 4 och 5 i EU:s marknadskontrollförord- ning.
I andra stycket anges att en sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, det vill säga strikt ansvar gäller.
I tredje stycket framgår de omständigheter som kan föranleda befrielse från avgiftsskyldighet eller nedsättning av avgiftens storlek. Sanktionsavgift ska inte beslutas alls i ringa fall. En överträdelse kan anses som ringa när den vid en samlad bedömning framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom föreskriften. Sanktionsavgiften får sättas ned om det finns sär- skilda skäl. Ett exempel på det är när överträdelsen beror på om- ständigheter som den ekonomiska aktören inte kunnat påverka eller om den av andra skäl är ursäktlig. Att en annan ekonomisk aktör, till exempel en tillverkare, inte har uppfyllt sina skyldigheter kan dock inte frånta en aktör längre ner i leveranskedjan dennes ansvar. En importör eller distributör kan exempelvis inte påverka om en pro- dukt är försedd med korrekt märkning men kan likväl ansvara för att inte hantera produkter som saknar sådan märkning.
Sanktionsavgiften kan också sättas ned om det skulle vara oskäligt att ta ut en avgift med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, till exempel om den inte står i rimlig proportion till överträdel- sen. Både objektiva och subjektiva omständigheter i det enskilda
607
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
fallet ska beaktas vid denna prövning. Sådana omständigheter kan vara skaderiskens karaktär och omfattning, så som att produkten endast har tillhandahållits under en kortare tid och haft begränsad spridning. Har den ekonomiska aktören sedan överträdelsen skett vidtagit åtgärder för att eliminera risker eller skada bör detta kunna leda till att avgiften bestäms till ett lägre belopp än vad som annars skulle ha varit fallet. Däremot utgör inte den avgiftsskyldiges ekonomiska situation, okunskap om gällande regler, tidsbrist eller att verksamheten är nystartad skäl att sätta ned sanktionsavgiften.
21 §
Regeringen eller den marknadskontrollmyndighet som regeringen be- stämmer får meddela föreskrifter om sanktionsavgiftens storlek. Sanktions- avgiften ska uppgå till lägst 15 000 kronor och högst 15 000 000 kronor.
När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till hur allvar- lig överträdelsen är, betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser och om samma ekonomiska aktör tidigare har ålagts en sanktions- avgift enligt denna lag.
Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.
Paragrafen reglerar minimi- och maximibelopp för sanktionsavgift samt omständigheter som ska beaktas när avgiftens storlek bestäms. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.3.
Av första stycket följer att avgiftens storlek ska framgå av reger- ingens eller utsedd marknadskontrollmyndighets föreskrifter. Avgif- ten ska uppgå till minst 15 000 kronor och högst 15 000 000 kronor. Bemyndigande för utpekade marknadskontrollmyndigheter att med- dela föreskrifter om sanktionsavgifter finns i 19 § förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
Av andra stycket följer att när avgiftens storlek bestäms ska hän- syn tas till hur allvarlig överträdelsen är och till betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser samt till om den ekonomiska aktören tidigare ålagts sanktionsavgift enligt denna lag. Överträdelser av produktkrav kan vara av högst varierande art och karaktär. Med överträdelsens allvar avses dess omfattning, hur länge den har pågått och den typiska faran som överträdelsen medför. Även den över-
608
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
trädda bestämmelsen som sådan och dess skyddsintresse ska vägas in vid bedömningen. Det ska även beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare har ålagts en sanktionsavgift enligt denna lag. Sanktionsavgiften bör i sådana fall sättas högre, särskilt om överträ- delserna är likartade. Om det har gått lång tid mellan de olika över- trädelserna bör det kunna beaktas i det enskilda fallet enligt 20 § tredje stycket.
I tredje stycket framgår att sanktionsavgiften tillfaller staten. I 18 § förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt framgår att sanktionsavgiften ska betalas till Kammarkollegiet.
22 §
Innan en marknadskontrollmyndighet beslutar om sanktionsavgift ska den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig. En sanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas mot inte har getts tillfälle att yttra sig inom fem år från det att överträdelsen upphörde.
I paragrafen anges att innan en sanktionsavgift beslutas ska den som anspråket riktas mot ha getts tillfälle att yttra sig. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.3.
Av första meningen följer att den som anspråket riktas mot ska ges tillfälle att yttra sig över marknadskontrollmyndighetens utred- ning innan beslut om sanktionsavgift fattas. Möjligheten att göra undantag från kommunikationsskyldigheten enligt 25 § förvaltnings- lagen gäller därmed inte vid beslut om en sanktionsavgift. I övrigt gäller dock förvaltningslagens bestämmelser om kommunikation, såsom vilket material som ska kommuniceras och hur kommunika- tionen ska genomföras. En skrivelse som ger den ekonomiska aktören tillfälle att yttra sig behöver inte delges. Bevisbördan för att kommu- nikation har skett ligger på marknadskontrollmyndigheten.
Paragrafen syftar till att ge den avgiftsskyldige möjlighet att påtala eventuella felaktigheter och omständigheter i utredningsmaterialet som kan utgöra skäl för befrielse från avgift innan beslut fattas. Om den som anspråket riktas mot vidtar rättelse i detta skede, innebär det inte att möjligheten att påföra sanktionsavgift bortfaller. Så snart
609
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
förutsättningarna enligt 20 § har uppkommit kan sanktionsavgift påföras även om omständigheterna ändras innan beslut meddelas.
I andra meningen föreskrivs en preskriptionstid. Där anges att någon sanktionsavgift inte får beslutas om den som anspråket riktas mot inte har getts tillfälle att yttra sig inom fem år från det att över- trädelsen upphörde. Perdurerande, det vill säga pågående, överträ- delser anses pågå till dess de helt upphör. Om en produkt tillhanda- hålls utan exempelvis tillhörande dokumentation anses överträdelsen pågå till dess det sista bristfälliga exemplaret har tillhandahållits. Först därefter börjar preskriptionstiden löpa.
23 §
Ett beslut om att ta ut en sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige. En sanktionsavgift ska betalas inom 30 dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften har delgetts den avgiftsskyldige, eller inom den längre
tid som anges i beslutet.
Beslutet om sanktionsavgift får efter sista betalningsdag verkställas enligt utsökningsbalken som ett beslut som vunnit laga kraft.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandefrågor avseende sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.3.
I första stycket framgår att ett beslut om att påföra sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige. Delgivning ska utföras enligt bestäm- melserna i delgivningslagen (2010:1932).
I andra stycket framgår att sanktionsavgiften ska betalas inom
30 dagar från det att den avgiftsskyldige har delgetts beslutet, under förutsättning att marknadskontrollmyndigheten inte har bestämt en senare betalningsdag. Möjligheten för myndigheten att besluta om en längre betalningsfrist än 30 dagar kan till exempel aktualiseras om en beslutad avgift med hänsyn till sin storlek, den avgiftsskyldiges likviditetsförhållanden eller liknande kan medföra att den avgifts- skyldige riskerar att försättas i konkurs om avgiften tas ut inom 30- dagarsperioden. Med beaktande av nämnda omständigheter kan myn- digheten också besluta att avgiften ska betalas genom delbetalningar.
I tredje stycket framgår att ett beslut om sanktionsavgift får verk- ställas som ett beslut som har vunnit laga kraft efter att den sista
610
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
betalningsdagen har inträffat. Sanktionsavgiften kan alltså tas ut även om beslutet har överklagats.
24 §
Om ett beslut om sanktionsavgift inte har verkställts inom tio år från det att beslutet vann laga kraft, behöver avgiften inte betalas.
I paragrafen anges en preskriptionstid för betalning av sanktions- avgift. En beslutad sanktionsavgift behöver inte betalas om beslutet inte har verkställts inom tio år från det att beslutet vunnit laga kraft. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.3.
25 §
En marknadskontrollmyndighet får inte besluta om sanktionsavgift för en överträdelse som har föranlett straff eller som omfattas av ett före- läggande eller förbud vid vite och samma överträdelse ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
Paragrafen reglerar förhållandet mellan sanktionsavgift och straff respektive vite. Paragrafen syftar till att motverka att dubbla sank- tioner förekommer för en och samma överträdelse. Övervägandena om dubbelbestraffning och vad som är att betrakta som samma över- trädelse finns i avsnitt 10.6.
Sanktionsavgift ska inte beslutas om den överträdelse som avgiften avser har lett till straff enligt bestämmelser i annan lag. Beslut om sanktionsavgift får inte heller fattas för en överträdelse som omfattas av ett föreläggande eller förbud vid vite om överträdelsen ligger till grund för en domstolsprocess om utdömande av vitet.
Vid överträdelser av produktrelaterade krav bör varje överträdelse som självständigt kan leda till en sanktion utgöra en enskild över- trädelse. En ekonomisk aktör som hanterar en produkt som brister i överensstämmelse i förhållande till flera produktrelaterade krav kan alltså begå flera olika överträdelser. Att då ålägga den ekonomiska aktören en sanktionsavgift för varje överträdelse innebär inte dubbel- bestraffning. Avgörande för om två brister utgör samma överträdelse är alltså om bristerna var för sig skulle kunna leda till en sanktion.
611
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Förbudet mot dubbelbestraffning kan även aktualiseras i situa- tioner när en annan marknadskontrollmyndighet har beslutat om sanktionsavgift avseende samma ekonomiska aktör och produkt. Eftersom flera myndigheter kan komma att utföra kontroller hos samma aktör av samma produkt men avseende olika egenskaper måste en marknadskontrollmyndighet beakta eventuella sanktionsavgifter eller domstolsprocesser om utdömande av vite av andra marknads- kontrollmyndigheter som ansvarar för marknadskontroll av produk- ter som omfattas av samma unionsrättsakt i EU:s marknadskontroll- förordning. Att samordning mellan myndigheterna ska ske följer av 3 § förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
Straffbestämmelser
26 §
Om ansvar för den som överträder 18 § finns bestämmelser i 20 kap. 3 § brottsbalken.
Paragrafen innehållen en upplysning om att den som bryter mot tystnadsplikten kan dömas för brott mot tystnadsplikten enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Den behandlas i avsnitt 8.5.4.
27 §
För överträdelser av unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpnings- område gäller straffbestämmelser i 29 kap. miljöbalken.
Paragrafen innehåller en upplysning om att straffbestämmelserna i 29 kap. miljöbalken är tillämpliga vid överträdelser av produktkrav i harmoniserad produktlagstiftning inom miljöbalkens tillämpnings- område. Övervägandena finns i avsnitt 10.5.2.
I 26 kap. 30 a § andra stycket miljöbalken framgår att en mark- nadskontrollmyndighet är skyldig att vid misstanke om brott anmäla överträdelser till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten enligt 26 kap. 2 § miljöbalken.
612
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
Överklagande
28 §
En marknadskontrollmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklag- ande till kammarrätten.
Beslut som fattas med stöd av lagen och som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde får överklagas till mark- och miljödomstol.
Paragrafen innehåller bestämmelser om forum för överklagande av en marknadskontrollmyndighets beslut. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3.
I första stycket framgår att en marknadskontrollmyndighets beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det finns inte någon begränsning avseende vilka beslut som får överklagas utan det gäller alla beslut en marknadskontrollmyndighet fattar med stöd av lagen, exempelvis beslut om oanmäld inspektion enligt 6 §, beslut att om- händerta handlingar eller varuprover enligt 9 §, förelägganden eller förbud enligt 15 §, beslut om återkrav av kostnader för marknads- kontroll enligt 17 § och beslut om sanktionsavgift enligt 20 §. I andra meningen framgår att det krävs prövningstillstånd i kammarrätten. Bestämmelsen är en sådan särskild föreskrift om prövningstillstånd som avses i 34 a § förvaltningsprocesslagen.
Vid överklagande av ett beslut om en inspektion på plats kan domstolen komma att pröva föremålet för inspektionen, det vill säga frågan om det aktuella utrymmet har sådant samband med den eko- nomiska aktörens verksamhet att tillträdesrätten gäller. Domstolen kan även ha anledning att pröva om åtgärden står i rimligt förhåll- ande till de olägenheter som vid beslutet kunnat antas uppstå för den som åtgärden riktas mot, det vill säga göra en proportionalitets- bedömning. När det gäller beslut om en oanmäld inspektion i ett utrymme som inte är tillgängligt för allmänheten enligt 6 § kan domstolen dessutom komma att pröva om någon av förutsättning- arna i 6 § punkten 1 eller punkten 2 förelegat när marknadskontroll- myndigheten beslutade att genomföra inspektionen. Frågor rörande effektivt och lämpligt rättsmedel för beslut om inspektioner i utrym- men som inte är tillgängliga för allmänheten behandlas i avsnitt 9.4.
613
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
För beslut som gäller marknadskontroll av produkter och som tidigare överklagades enligt plan- och bygglagen (2010:900) till mark- och miljödomstol innebär bestämmelsen en ny ordning vid över- klagande. Sådana beslut som har överklagats till mark- och miljö- domstol innan bestämmelsen trädde i kraft men som ännu inte har avgjorts av domstolen ska enligt huvudregeln överlämnas till allmän förvaltningsdomstol.
I andra stycket framgår att beslut som fattas med stöd av lagen och som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpnings- område ska överklagas till mark- och miljödomstol. Bestämmelsen utgör en särreglering i förhållande till första stycket. Av 5 kap. 1 § lagen om mark- och miljödomstolar med hänvisning till lagen om domstolsärenden följer att det alltid krävs prövningstillstånd vid över- klagande av mark- och miljödomstolens avgöranden. Någon särskild reglering om detta behövs därför inte.
29 §
En miljöorganisation som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken har rätt att överklaga en marknadskontrollmyndighets beslut enligt denna lag som rör unionslagstiftning inom miljöbalkens tillämpningsområde.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om miljöorganisationers möj- lighet att väcka talan vid domstol mot beslut som kan strida mot EU:s miljölagstiftning. Övervägandena finns i avsnitt 7.5.2.
Genom paragrafen genomförs Sveriges förpliktelser enligt FN:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århus- konventionen). I 16 kap. 13 § miljöbalken framgår vem som har tale- rätt. Talerätten gäller beslut som fattas av en marknadskontrollmyn- dighet enligt denna lag och som kan strida mot EU:s miljölagstiftning.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
I bestämmelsen anges att lagen träder i kraft den 16 juli 2021. Över- vägandena finns i kapitel 13.
614
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
15.2Förslaget till lag om ändring i miljöbalken
26 kap. Tillsyn
30 §
I följande
1.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verk- samhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foder- lagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamen- tets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/ EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG, och
2.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) 305/2011.
I förordningen (EU) 2017/625 finns även bestämmelser om annan offentlig verksamhet som syftar till att säkerställa att vissa EU- förordningar och vissa bestämmelser som genomför
Den nuvarande första punkten ändras med anledning av att bestäm- melser om marknadskontroll i Europaparlamentets och rådets för- ordning (EG) nr 765/2008 har upphävts och ersatts av bestämmelser EU:s marknadskontrollförordning. Ändringen innebär att en hänvis- ning görs till EU:s marknadskontrollförordning i stället för till för-
615
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
ordning (EG) nr 765/2008. Punkten byter också förteckning till andra punkten.
Den nuvarande andra punkten byter beteckning till första punkten.
30 a §
I fråga om statliga myndigheters kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel.
Det som anges om skyldighet att utföra kontroll efter anmälan i nöd- vändig utsträckning i 1 §, åtalsanmälan i 2 § och tillsynsvägledning i 3 a § ska gälla även i fråga om statliga myndigheter som utövar kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020.
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 9.5. Första stycket innehåller en hänvisning till lagen med komplet-
terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning för statliga myndigheters kontroll. Begreppet kontroll används i stället för marknadskontroll för att bättre stämma överens med övrig reglering i miljöbalken, se författningskommentaren till 26 kap. 30 § i prop. 2019/20:137, Förbättrad tillsyn på miljöområdet, s. 91.
I andra stycket framgår att vissa bestämmelser i 26 kap. miljö- balken ska gälla när statliga myndigheter utövar kontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning. Hänvisningen till 1 § tydliggör att det finns en skyldighet för statliga myndigheter som utför kontroll i enlighet med EU:s marknadskontrollförordning att agera efter en anmälan från allmänheten som rör brister i förhållande till miljölag- stiftningen. En sådan anmälan ska läggas upp som ett ärende och avslutas med någon form av beslut. Genom hänvisningen till 2 § åläggs de statliga myndigheterna en skyldighet att anmäla överträ- delser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter meddelade med stöd av balken till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten om det finns misstanke om brott. Statliga myndigheter är vidare genom hänvisningen till 3 a § skyldiga att utöva tillsynsvägledning.
616
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
31 §
Vid sådan kontroll eller annan offentlig verksamhet som avses i 30 § ska det som anges i 1 a, 3, 3 a, 4, 6 och 8 §§ om tillsyn, tillsynsvägled- ning och tillsynsmyndigheter gälla i fråga om kontroll, annan offent- lig verksamhet och kontrollmyndigheter enligt de
Paragrafen ändras endast på så sätt att bestämmelsen i 1 a § om till- synsvägledning har lagts till i uppräkningen av vad som ska gälla i fråga om kontroll, annan offentlig verksamhet och kontrollmyndig- heter enligt de
32 §
Vid sådan kontroll eller annan offentlig verksamhet som avses i 30 § ska det som anges
1.i 9 § gälla förelägganden och förbud som behövs för att de EU- förordningar som anges i 30 § ska följas,
2.i 14, 17, 18 och 26 §§ gälla beslut som kontrollmyndigheterna meddelar enligt förordningarna, och
3.i 28 § gälla testköp som kontrollmyndigheterna gör.
Vid sådan kontroll och annan offentlig verksamhet som avses i
30 § 1 ska även det som anges i 22 b § gälla ersättning och kostnader för prov som har lämnats enligt förordningen.
Vid sådan kontroll och annan offentlig verksamhet som avses i
30 § 2 ska även det som anges i 21 § gälla upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen.
Första, andra och tredje styckena gäller inte om annat följer av för- ordningarna.
Paragrafens första stycke punkten 2 har ändrats genom att begreppet ”behöriga myndigheter” har bytts ut mot ”kontrollmyndigheter” för att stämma överens med övrig begreppsanvändning i miljöbalken. Nuvarande punkten 3 har tagits bort. Nuvarande punkten 4 byter beteckning till punkten 3 och begreppet ”behöriga myndigheter” har bytts även här.
617
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Nuvarande punkten 3 har flyttats till ett nytt andra stycke. Änd- ringen innebär att 26 kap. 22 b § endast ska tillämpas vid kontroll eller annan offentlig verksamhet enligt förordning (EU) 2017/625, och inte vid sådan verksamhet enligt EU:s marknadskontrollför- ordning.
Ett nytt tredje stycke har lagts till som innebär att det som sägs i
21 § om upplysningar och handlingar ska gälla vid kontroll eller annan offentlig verksamhet enligt EU:s marknadskontrollförord- ning. Bestämmelsen innebär att en myndighet som utför kontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning har befogenhet att genom föreläggande begära de uppgifter och handlingar som myndigheten behöver för sin kontroll.
Ändringen i fjärde stycket är en följdändring för att det har till- kommit ett nytt andra och tredje stycke.
32 a §
Vid sådan kontroll som avses i 30 § 2 ska tillsynsmyndigheten lämna upplysningar om kontrollen till statliga myndigheter enligt föreskrifter meddelade av regeringen.
Paragrafen är ny. Den reglerar upplysningsskyldighet mellan till- synsmyndigheter och statliga myndigheter vid kontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning. I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som tillsynsmyndig- heten ska lämna till den statliga myndigheten. I 1 kap. 5 § miljötill- synsförordningen (2011:13) anges sådana uppgifter som en länsstyr- else eller kommun, när de utför uppgifter som innebär marknads- kontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning, ska lämna åt en ansvarig marknadskontrollmyndighet. I samma paragraf bemyndigas den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare före- skrifter om uppgiftsskyldigheten, till exempel hur uppgiftslämnandet ska gå till. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.1.
618
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
28 kap. Tillträde m.m.
1 a §
I fråga om statliga myndigheters kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel.
Paragrafen är ny. Den innehåller en hänvisning till lagen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. För statliga myndigheter gäller den lagen i stället för vad som anges i kapitel 28. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3.
29 kap. Straffbestämmelser och förverkande
11 §
Om en gärning som avses i 2, 2 a, 2 b, 2 c, 3, 3 a eller 3 b §, 4 § första stycket 2, 4 a §, 5 § 1 eller 7 a, 8 eller 9 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen.
Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken. Om gärningen är straffbar både enligt detta kapitel och enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling men ansvar inte kan dömas ut enligt den lagen, döms till ansvar enligt detta kapitel.
Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar en- ligt detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.
Om en gärning som avses i
Paragrafens fjärde stycke har ändrats. Ändringen innebär ett tillägg om att hänsyn även ska tas till om gärningen kan föranleda sanktions- avgift enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 10.6.
619
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
30 kap. Miljösanktionsavgifter
3 §
Tillsynsmyndigheten eller den myndighet som bedriver sådan kontroll som avses i 26 kap. 30 § beslutar om miljösanktionsavgift.
Första stycket gäller inte statliga myndigheter som utför kontroll enligt förordning (EU) 2019/1020.
Innan myndigheten beslutar om avgift ska den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig.
Paragrafens första stycke har ändrats till följd av att 26 kap. 30 § har ändrats. Ett nytt andra stycke undantar statliga myndigheter som utför kontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning, vilket inne- bär att en marknadskontrollmyndighet inte får besluta om miljösank- tionsavgift. I stället tillämpar marknadskontrollmyndigheter sank- tionsbestämmelserna i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övriga ändringar är språkliga.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet och 29 kap.
11§ fjärde stycket samt 30 kap. 3 § andra stycket gäller endast för över- trädelser som har skett därefter. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.3Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)
7 kap. Tillsyn
1 b §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd-
620
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel.
Paragrafen är ny. Den innehåller en hänvisning till lagen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3.
Av paragrafen följer att lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestäm- melserna i 7 kap. arbetsmiljölagen när tillsynen utgör marknads- kontroll enligt definitionen i artikel 3.3 i EU:s marknadskontroll- förordning. Den verksamhet och de åtgärder som avses i definitionen ska säkerställa att produkter överensstämmer med krav i relevant harmoniserad unionslagstiftning. Avgörande för när lagen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för arbetsmiljölagen är dels att myndigheten är ut- pekad marknadskontrollmyndighet, dels att tillsynen rör produkt- relaterade krav enligt någon av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. Utpekade marknadskontrollmyndig- heter framgår i förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om mark- nadskontroll i övrigt.
8 kap. Påföljder
3 a §
Det ska inte dömas till ansvar enligt 1 eller 2 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Paragrafen är ny. Den reglerar förhållandet mellan straff och sank- tionsavgift och anger att det inte ska dömas till ansvar enligt 1 eller
2§ om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt lagen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena om dubbelbestraffning och vad som är att betrakta som samma överträdelse finns i avsnitt 10.6.
621
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
11 §
Vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en eko- nomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020, tillämpas
Paragrafen är ny. Den innehåller en hänvisning till bestämmelserna om sanktionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Av paragrafen följer att bestäm- melserna om sanktionsavgift i lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för arbetsmiljölagens bestämmelser om sanktionsavgift, när det rör en överträdelse av krav som framgår i eller följer av unionsrätts- akterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. Överväg- andena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande ska sanktionsbestämmelserna i denna lag tillämpas.
I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den 16 juli 2021.
Av punkten 2 följer att hänvisningen till sanktionsbestämmelser i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontroll- förordning inte gäller för överträdelser som har skett före ikraft- trädandet. Övervägandena finns i kapitel 13.
622
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
15.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet
Marknadskontroll
1 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Av paragrafen följer att lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för be- stämmelserna i
Av paragrafens andra meningen följer att bestämmelserna om sanktionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s
623
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
marknadskontrollförordning ska tillämpas vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
10 §
Ansvar enligt 9 § ska inte dömas ut om
1.gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller överträdelsen är ringa, eller
2.gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförord- ning.
Paragrafen har ändrats på så sätt att andra punkten har ändrats till följd av att 7 § har upphört att gälla. I stället anges i punkten att det inte ska dömas till ansvar enligt 9 § om gärningen kan leda till sank- tionsavgift enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena om dubbelbestraff- ning och vad som är att betrakta som samma överträdelse finns i avsnitt 10.6.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande gäller de upphävda bestämmelserna i 7 och 8 §§ fortfar- ande.
I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den 16 juli 2021.
I punkten 2 framgår att de upphävda 7 och 8 §§ gäller för över- trädelser som har skett före ikraftträdandet. I de fallen gäller alltså inte hänvisningen till sanktionsbestämmelser i lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Över- vägandena finns i kapitel 13.
624
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
15.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon
Marknadskontroll
3 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Av paragrafen följer att lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för be- stämmelserna i
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sank- tionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark-
625
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
nadskontrollförordning ska tillämpas i stället för sanktionsbestäm- melsen i 6 a § lagen om måttenheter, mätningar och mätdon vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekono- misk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande ska sanktionsbestämmelserna i denna lag tillämpas.
I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den 16 juli 2021.
Av punkten 2 följer att hänvisningen till sanktionsbestämmelser i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontroll- förordning inte gäller för överträdelser som har skett före ikraftträ- dandet. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska produkter
Marknadskontroll
4 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s
626
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Av paragrafen följer att lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna i
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sanktionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
17 a §
Det ska inte dömas till ansvar enligt 17 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning.
Paragrafen är ny. Den reglerar förhållandet mellan straff och sank- tionsavgift på så sätt att det stadgas att det inte ska dömas till ansvar enligt 17 § om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning. Övervägandena om dubbelbestraffning och vad som är att betrakta som samma överträdelse finns i avsnitt 10.6.
627
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet och 17 a § gäller endast för överträdelser som har skett därefter. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:669) om märkning av skor
Marknadskontroll
3 § a
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmel- ser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyl- digheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade pro- duktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Av paragrafen följer att lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för be- stämmelserna i 4 och 5 §§ lagen om märkning av skor när tillsynen utgör marknadskontroll enligt definitionen i artikel 3.3 i EU:s mark- nadskontrollförordning. Den verksamhet och de åtgärder som avses i definitionen ska säkerställa att produkter överensstämmer med krav i relevant harmoniserad unionslagstiftning. Avgörande för när lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontroll-
628
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
förordning ska tillämpas i stället för lagen om märkning av skor är dels att myndigheten är utpekad marknadskontrollmyndighet, dels att tillsynen rör produktrelaterade krav enligt någon av unionsrätts- akterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. Utpekade marknadskontrollmyndigheter framgår i förordningen med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sank- tionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning ska tillämpas vid överträdelser av krav på pro- dukter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s mark- nadskontrollförordning.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet. Överväg- andena finns i kapitel 13.
15.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas
Marknadskontroll
4 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande be- stämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produk- ter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmo-
629
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
niserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknads- kontrollförordning.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Bestämmelsen innebär att lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelsen i 5 § lagen om marknadsföring av kristallglas när tillsynen utgör marknadskontroll enligt definitionen i artikel 3.3 i EU:s marknadskontrollförordning. Den verksamhet och de åtgärder som avses i definitionen ska säkerställa att produkter överensstäm- mer med krav i relevant harmoniserad unionslagstiftning. Avgör- ande för när lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för lagen om mark- nadsföring av kristallglas är dels att myndigheten är utpekad mark- nadskontrollmyndighet, dels att tillsynen rör produktrelaterade krav enligt någon av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknads- kontrollförordning. Utpekade marknadskontrollmyndigheter fram- går i förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sank- tionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning ska tillämpas vid överträdelser av krav på pro- dukter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s mark- nadskontrollförordning.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet. Överväg- andena finns i kapitel 13.
630
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
15.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner
Marknadskontroll
6 a §
I fråga om statliga myndigheters tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för pro- dukter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Bestämmelsen innebär att lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna i
631
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sank- tionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning ska tillämpas vid överträdelser av krav på pro- dukter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s mark- nadskontrollförordning.
7 §
Tillsynen över efterlevnaden av denna lag, föreskrifter som har med- delats med stöd av lagen och efterlevnaden av förordning (EU) 2019/1020 utövas av statliga myndigheter och kommuner enligt före- skrifter som meddelas av regeringen.
Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för kommuner som utövar tillsyn enligt första stycket att lämna upplysningar om kontrollen till statliga myndigheter.
Ändringen i första stycket innebär att lagstödet för tillsyn också inne- fattar EU:s marknadskontrollförordning.
Ett nytt andra stycke innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet mellan kommuner och statliga myndigheter. I 8 a § förordningen (1998:1709) om av- gaskrav för vissa förbränningsmotordrivna mobila maskiner samt 9 a § förordningen (2001:1084) om buller från viss utomhusutrustning anges sådana uppgifter som en kommun, när den utför uppgifter som innebär marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförord- ning, ska lämna åt en ansvarig marknadskontrollmyndighet. I samma paragrafer bemyndigas den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten, till exem- pel hur uppgiftslämnandet ska gå till. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.1.
632
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
15 a §
Det ska inte dömas till ansvar enligt
Paragrafen är ny. Den reglerar förhållandet mellan straff och sank- tionsavgift på så sätt att det stadgas att det inte ska dömas till straff enligt
15 b §
Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande eller vitesförbud får inte dömas till straff enligt denna lag för gärning som ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.
I paragrafen, som är ny, föreskrivs att ansvar inte får dömas ut för en överträdelse som omfattas av ett föreläggande eller förbud vid vite om överträdelsen ligger till grund för en domstolsprocess om ut- dömande av vitet. Bestämmelsen syftar till att motverka att dubbla sanktioner, det vill säga vite och straff, förekommer för en och samma överträdelse. Övervägandena om dubbelbestraffning finns i avsnitt 10.6.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet och 15 a § gäller endast för överträdelser som har skett därefter. Övervägandena finns i kapitel 13.
633
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
15.10Förslaget till lag om ändring i fordonslagen (2002:574)
5 kap. Övriga bestämmelser
2 §
Ansvar enligt denna lag inträder inte, om straff kan dömas ut enligt brottsbalken eller enligt lagen (1951:649) om straff för vissa trafik- brott, eller om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknads- kontrollförordning.
Paragrafen har ändrats på så sätt att ett tillägg gjorts som innebär att det inte heller ska dömas till straff enligt 1 § om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena om dubbel- bestraffning och vad som är att betrakta som samma överträdelse finns i avsnitt 10.6.
Marknadskontroll
3 d §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hän- visning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Bestämmelsen innebär att lagen med kompletterande bestämmel- ser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för
634
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
bestämmelserna i 5 kap. 3 a och 3 b §§ fordonslagen när tillsynen utgör marknadskontroll enligt definitionen i artikel 3.3 i EU:s mark- nadskontrollförordning. Den verksamhet och de åtgärder som avses i definitionen ska säkerställa att produkter överensstämmer med krav i relevant harmoniserad unionslagstiftning. Avgörande för när lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning ska tillämpas i stället för fordonslagen är dels att myndig- heten är utpekad marknadskontrollmyndighet, dels att tillsynen rör produktrelaterade krav enligt någon av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. Utpekade marknadskontroll- myndigheter framgår i förordningen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sank- tionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning ska tillämpas vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
Bemyndigande
8 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om fordons beskaffenhet och utrustning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om de kontrollformer som avses i denna lag när det gäller
1.kontrollens omfattning och besiktningsorganens verksamhet,
2.förutsättningarna för godkännande vid kontroll,
3.förelägganden och körförbud,
4.förutsättningarna för att bruka vissa fordon,
5.utbildnings- och kompetenskrav för
a)besiktningstekniker, och
b)polismän och bilinspektörer som utför kontroller enligt 2 kap. 10 och 12 §§, och
6.avgifter.
635
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1.registrering, ibruktagande, försäljning, saluföring och använd- ning av fordon, system, komponenter, separata tekniska enheter, for- donsdelar och annan utrustning till fordon,
2.att ett typgodkännande av fordon ska upphöra att gälla när nya krav som är tillämpliga på den godkända fordonstypen, varianten eller versionen blir obligatoriska,
3.tillverkares tillhandahållande av information och dokumenta- tion om fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter,
4.tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,
5.skyldighet för besiktningsorganen att rapportera genomför- ande och utfall av fordonsbesiktningar och de uppgifter som i övrigt behövs för att Transportstyrelsen och Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll ska kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter enligt 5 kap. 3 a §,
6.avgifter för Transportstyrelsens tillsyn enligt 5 kap. 3
7.avgifter för tillsyn och ärendehandläggning enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 om godkännande och marknadskontroll av jordbruks- och skogsbruksfordon, i den ursprungliga lydelsen, samt enligt Europaparlamentets och rådets för- ordning (EU) nr 168/2013 om godkännande av och marknadskon- troll för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar, i den ursprung- liga lydelsen.
Ändring har gjorts i tredje stycket punkten 4 på så sätt att hänvisningen till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 167/2013 av den 5 februari 2013 om godkännande och
636
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet och ändringen i 5 kap. 2 § gäller endast för överträdelser som har skett därefter. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.11Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:263) om transport av farligt gods
12 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
Paragrafen är ny. Den innehåller en hänvisning till lagen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Bestämmelsen innebär att lagen med kompletterande bestämmel- ser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna i
637
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
myndighet, dels att tillsynen rör produktrelaterade krav enligt någon av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförord- ning. Bestämmelserna i
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sank- tionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
16 §
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 2 § första stycket ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § andra stycket döms till böter om
1.ansvar inte kan dömas ut enligt första stycket, och
2.överträdelsen avser någon annan föreskrift än 2 § första stycket. Om ett brott enligt första eller andra stycket med hänsyn till
risken för skador på liv, hälsa, miljö eller egendom och övriga om- ständigheter är att anse som ringa, ska penningböter dömas ut.
Ansvar enligt denna paragraf döms inte ut, om
1.gärningen begåtts av en säkerhetsrådgivare och avser en uppgift som ska utföras av säkerhetsrådgivare,
2.gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken eller 29 kap. 1 eller 2 § miljöbalken,
3.gärningen utgör överträdelse av ett föreläggande eller förbud som förenats med vite, eller
4.gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
638
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
Paragrafen reglerar straffbestämmelser för överträdelser. I fjärde stycket har en ny punkt lagts till, punkten 4. Ändringen innebär att ansvar enligt paragrafen inte heller ska dömas ut om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning. Övriga ändringar är språkliga. Övervägandena om dubbelbestraffning och vad som är att betrakta som samma överträdelse finns i avsnitt 10.6.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet och ändringen i 16 § gäller endast för överträdelser som har skett därefter. Över- vägandena finns i kapitel 13.
15.12Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:112) om ekodesign
Marknadskontroll
12 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
639
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hän- visning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Bestämmelsen innebär att lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna i
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sank- tionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning ska tillämpas vid överträdelser av krav på pro- dukter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet. Överväg- andena finns i kapitel 13.
640
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
15.13Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen (2010:500)
12 kap. Tillsyn, överklagande m.m.
Marknadskontroll
3 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3.
Bestämmelsen innebär att lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna i 12 kap.
641
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
13 kap. Ansvarsbestämmelser m.m.
9 §
Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken, om gärningen utgör överträdelse av ett före- läggande eller förbud som förenats med vite, eller om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
I paragrafen, som ändrats, finns bestämmelser om straffbestämmel- sernas förhållande till brottsbalken och förhållandet mellan vite och straff samt sanktionsavgift och straff. Ändringen innebär endast att det har lagts till en reglering om att det inte heller ska dömas till straff om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena om dubbelbestraffning och vad som är att betrakta som samma överträdelse finns i avsnitt 10.6.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet och ändringen i 13 kap. 9 § gäller endast för överträdelser som har skett därefter. Övervägandena finns i kapitel 13.
642
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
15.14Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)
11 kap. Tillsyn, tillträde, ingripanden och påföljder
Marknadskontroll
1 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Bestämmelsen innebär att lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna i 11 kap. plan- och bygglagen när tillsynen utgör marknadskontroll enligt definitionen i artikel 3.3 i EU:s marknads- kontrollförordning. Den verksamhet och de åtgärder som avses i definitionen ska säkerställa att produkter överensstämmer med krav i relevant harmoniserad unionslagstiftning. Avgörande för när lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning ska tillämpas i stället för plan- och bygglagen är dels att myn- digheten är utpekad marknadskontrollmyndighet, dels att tillsynen rör produktrelaterade krav enligt någon av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. Utpekade marknads- kontrollmyndigheter framgår i förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestäm- melser om marknadskontroll i övrigt.
643
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sank- tionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna om byggsanktionsavgift vid överträdelser av krav på produkter eller skyl- digheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontroll- förordning.
Vite
37 §
Ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22, 23, 24 eller 25 § eller ett beslut om förbud enligt 25, 30, 31, 32, 32 a eller 33 § får förenas med vite.
Vitet får inte förvandlas till fängelse.
Frågor om utdömande av vite prövas av mark- och miljödomstol.
Paragrafens första stycke har ändrats endast genom att 26 § har tagits bort från uppräkningen. Ändringen är en följd av att 26 § har upp- hävts.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande ska sanktionsbestämmelserna i denna lag tillämpas.
I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den 16 juli 2021.
Av punkten 2 följer att hänvisningen till sanktionsbestämmelser i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontroll- förordning inte gäller för överträdelser som har skett före ikraft- trädandet. Övervägandena finns i kapitel 13.
644
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
15.15Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar
3 kap. Allmänna bestämmelser
1 §
Mål om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet, vattenanläggningar och ersättning vid vattenverksamhet samt om ut- dömande av vite enligt miljöbalken efter särskild ansökan av myn- dighet prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område verk- samheten i huvudsak bedrivs, har bedrivits eller kommer att bedrivas. Mål om utövande av verksamhet vid anläggningar som ingår i ett sammanhängande system för hantering, bearbetning, lagring och slutförvaring av använt kärnbränsle eller kärnavfall prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område någon av anläggningarna ligger eller är avsedd att ligga.
Mål om ersättning vid skada eller intrång enligt 28 kap.
Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. miljöbalken prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område den skadegörande verksamheten i huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som be- driver eller avser att bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i 32 kap. 3 § miljöbalken kan begära prövning av ersättningsfrågan vid den mark- och miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller kommer att bedrivas.
Mål om utdömande av vite enligt plan- och bygglagen (2010:900) och lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning efter särskild ansökan av myndighet prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område myndigheten ligger.
Mål som har överklagats till mark- och miljödomstol prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område förvaltningsmyn- digheten eller kommunen som först har prövat ärendet ligger, om inte annat följer av bestämmelser som avses i sjunde stycket.
Mål enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster eller mot- svarande äldre lagstiftning där mark- och miljödomstol är första instans prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område den all-
645
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
männa eller allmänförklarade
Särskilda bestämmelser om vilken mark- och miljödomstol som är behörig finns i annan lag.
Paragrafens fjärde stycke har ändrats genom att ett tillägg har gjorts i fråga om vilken mark- och miljödomstol som ska pröva de mål enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontroll- förordning där mark- och miljödomstolen är första instans, det vill säga mål om utdömande av vite efter särskild ansökan av myndighet. Av bestämmelsen framgår att det är den mark- och miljödomstol inom vars område den ansökande myndigheten ligger som är behörig.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet. Överväg- andena finns i kapitel 13.
15.16Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor
22 §
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap utövar tillsyn över
1.brandfarliga och explosiva varors egenskaper, utsläppande och tillhandahållande på marknaden, samt
2.utsläppande och tillhandahållande på marknaden av sådana pro- dukter som används för hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och för vilka myndigheten har utfärdat föreskrifter.
Paragrafen har ändrats. I första meningen har begreppet ”marknads- kontroll” bytts mot ”tillsyn” för att begreppsanvändningen ska över- ensstämma med definitionen av marknadskontroll i artikel 3.3 i EU:s marknadskontrollförordning. Den definitionen av marknadskontroll
646
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
stämmer inte överens med den kontroll som avses i paragrafen. I para- grafen regleras endast kontroll av överensstämmelse av produkter som faller utanför tillämpningsområdet för EU:s marknadskontroll- förordning. I punkten 2 har ”utsläppande och tillhandahållande på marknaden av” lagts till för att tydliggöra vad kontrollen ska omfatta. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.4.
22 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag.
Paragrafen är ny. Den innehåller en hänvisning till lagen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3.
Bestämmelsen innebär att lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna i
647
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
24 §
En tillsynsmyndighet har rätt att på begäran få de upplysningar, handlingar och provexemplar som behövs för tillsynen.
För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt till tillträde till om- råden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och får göra under- sökningar och ta prover. För ett prov som myndigheten tar betalas inte ersättning.
Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för tillsynen.
Paragrafens första stycke har ändrats genom att ”provexemplar” har lagts till i uppräkningen. Ändringen innebär att en tillsynsmyndighet utöver upplysningar och handlingar även får begära provexemplar av en produkt för sin tillsyn. Ändringen är en anpassning till att arti- kel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 har upphävts genom EU:s marknadskontrollförordning. De befogenheter en tillsynsmyndighet har haft enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 och som tidigare framgått av 23 § förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor, framgår nu av denna bestämmelse.
Avgifter
27 §
Avgifter enligt denna lag får tas ut för tillståndsprövning, tillsyn, provtagning och undersökning av prov, godkännande av föreståndare, godkännande av explosiv vara och beslut om huruvida en vara är att anse som en explosiv vara.
För tillsyn enligt 22 § får avgift för tillsynen och för provtagning och undersökning av prov av varan tas ut endast om det vid under- sökningen visar sig att varan inte uppfyller ställda krav.
Paragrafens andra stycke har ändrats genom att uttrycket ”marknads- kontroll enligt denna lag” har tagits bort. I stället anges att bestäm- melsen, som begränsar möjligheten att ta ut avgift för provtagning och undersökning, endast gäller vid tillsyn enligt 22 §. Ändringen är en följd av att 22 § ändrats.
648
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
30 §
I ringa fall döms inte till ansvar enligt denna lag.
Till ansvar enligt 28 eller 29 § döms det inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller lagen (2000:1225) om straff för smuggling, eller om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning.
Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.
Paragrafens andra stycke har ändrats genom att ett tillägg gjorts som innebär att det inte heller ska dömas till ansvar enligt 28 eller 29 § om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Över- vägandena om dubbelbestraffning och vad som är att betrakta som samma överträdelse finns i avsnitt 10.6.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet och änd- ringen i 30 § gäller endast för överträdelser som har skett därefter. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.17Förslaget till lag om ändring i avgasreningslagen (2011:318)
Marknadskontroll
34 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd-
649
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Bestämmelsen innebär att lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna i
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sank- tionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning ska tillämpas vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
650
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
39 a §
Det ska inte dömas till ansvar enligt 38 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning.
Paragrafen är ny. Den reglerar förhållandet mellan straff och sank- tionsavgift på så sätt att det stadgas att det inte ska dömas till ansvar enligt 38 § om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontroll- förordning. Övervägandena om dubbelbestraffning och vad som är att betrakta som samma överträdelse finns i avsnitt 10.6.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet och 39 a § gäller endast för överträdelser som har skett därefter. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.18Förslaget till lag om ändring i drivmedelslagen (2011:319)
Marknadskontroll
22 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den
651
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Bestämmelsen innebär att lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna i 23 och 24 §§ drivmedelslagen när tillsynen utgör marknadskontroll enligt definitionen i artikel 3.3 i EU:s mark- nadskontrollförordning. Den verksamhet och de åtgärder som avses i definitionen ska säkerställa att produkter överensstämmer med krav i relevant harmoniserad unionslagstiftning. Avgörande för när lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning ska tillämpas i stället för drivmedelslagen är dels att myn- digheten är utpekad marknadskontrollmyndighet, dels att tillsynen rör produktrelaterade krav enligt någon av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning. Utpekade marknadskontroll- myndigheter framgår i förordningen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt.
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sank- tionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning ska tillämpas vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
33 a §
Det ska inte dömas till ansvar enligt 33 § om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning.
Paragrafen är ny. Den reglerar förhållandet mellan straff och sank- tionsavgift på så sätt att det stadgas att det inte ska dömas till ansvar enligt 33 § om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt lagen
652
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollför- ordning. Övervägandena om dubbelbestraffning och vad som är att betrakta som samma överträdelse finns i avsnitt 10.6.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet och 33 a § gäller endast för överträdelser som har skett därefter. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.19Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:579) om leksakers säkerhet
Marknadskontroll
3 a §
Bestämmelser om marknadskontroll finns i lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Det- samma gäller bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) 305/2011.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en upplysning om att det i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning finns bestämmelser om marknads- kontroll. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
653
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Definitioner
4 §
I denna lag betyder
1.leksak: en vara som helt eller delvis är utformad eller avsedd för barn under 14 år att leka med,
2.tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en leksak för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis,
3.utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första gången av en leksak på unionsmarknaden,
4.tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en leksak eller som låter konstruera eller tillverka en leksak och saluför denna leksak, i eget namn eller under eget varumärke,
5.tillverkarens representant: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och som enligt skriftlig fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,
6.importör: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i unionen och släpper ut en leksak från ett tredjeland på unionsmark- naden,
7.distributör: varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan, utöver tillverkaren eller importören som tillhandahåller en leksak på marknaden,
8.ekonomisk aktör: tillverkaren, importören, tillverkarens repre- sentant och distributören,
9.harmoniserad standard: en standard som, på grundval av en begäran från Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan som upptas i bilaga I till det direktivet,
10.ackreditering: den betydelse som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93,
11.bedömning av överensstämmelse: en process där det visas huru- vida specificerade krav avseende en leksak har uppfyllts,
12.återkallelse: varje åtgärd för att dra tillbaka en leksak som redan tillhandahålls slutanvändaren,
654
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
13.tillbakadragande: varje åtgärd för att förhindra att en leksak i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden,
14.marknadskontroll: den betydelse som anges i förordning (EU) 2019/1020, och
15.
Paragrafen, som innehåller definitioner av termer och uttryck som används i lagen, har ändrats till följd av EU:s marknadskontrollför- ordning. Ändringen i punkten 10 är en anpassning till att förordning (EG) nr 765/2008 har bytt namn. Ändringen i punkten 14 innebär en anpassning till EU:s marknadskontrollförordning där marknads- kontroll definieras i artikel 3.3.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 32 § fortfarande.
I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den 16 juli 2021.
I punkten 2 framgår att den upphävda 32 § gäller för överträdelser som har skett före ikraftträdandet. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.20Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:849) om
Behörigt organ
2 §
Regeringen får utse ett eller flera behöriga organ (artikel 4.1) som prövar ansökningar om tilldelning av
655
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Paragrafen, som innehåller ett bemyndigande för regeringen att utse behöriga organ, har ändrats genom att regleringen om vem som utför marknadsövervakning har tagits bort. Ändringen är en anpassning till den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning och förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestäm- melser om marknadskontroll i övrigt där det framgår vilken myn- dighet som utför marknadskontroll avseende
Marknadskontroll
2 a §
Bestämmelser om marknadskontroll finns i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Detsamma gäller sanktioner vid överträdelser av krav för användningen av
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en upplysning om att det i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning finns bestämmelser om marknads- kontroll. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet. Överväg- andena finns i kapitel 13.
656
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
15.21Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar
Marknadskontroll
26 §
Bestämmelser om marknadskontroll finns i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Detsamma gäller bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den
20juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011.
Paragrafen är ändrad genom att hänvisningen till förordning (EG) nr 765/2008 har ersatts med en upplysning om att det i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning finns bestämmelser om marknadskontroll. Andra stycket har utgått till följd av att regleringen numera finns i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 30 § fortfarande.
I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den 16 juli 2021.
I punkten 2 framgår att den upphävda 30 § gäller för överträdelser som har skett före ikraftträdandet. Övervägandena finns i kapitel 13.
657
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
15.22 Förslaget till lag om ändring i tullagen (2016:253)
1 kap. Allmänna bestämmelser
Tillhandahållande av information
4 §
Tullverket ska på begäran tillhandahålla följande myndigheter upp- gifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor:
–Arbetsmiljöverket,
–Boverket,
–Elsäkerhetsverket,
–Folkhälsomyndigheten,
–Havs- och
–Kemikalieinspektionen,
–Kommerskollegium,
–Konsumentverket,
–Kronofogdemyndigheten,
–Livsmedelsverket,
–Läkemedelsverket,
–Myndigheten för press, radio och tv,
–Myndigheten för samhällsskydd och beredskap,
–Naturvårdsverket,
–Post- och telestyrelsen,
–Skatteverket,
–Skogsstyrelsen,
–Statens energimyndighet,
–Statens jordbruksverk,
–Statistiska centralbyrån,
–Strålsäkerhetsmyndigheten,
–Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll,
–Sveriges riksbank, och
–Transportstyrelsen.
Tullverket ska på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor.
I lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tullverkets verk- samhet finns bestämmelser om Tullverkets behandling av uppgifter i vissa fall.
658
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
Paragrafen har ändrats genom att Folkhälsomyndigheten har lagts till i uppräkningen av myndigheter som Tullverket på begäran ska tillhandahålla uppgifter som rör export eller import av varor. Änd- ringen har gjorts för att listan ska omfatta samtliga myndigheter som är utpekade marknadskontrollmyndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning, se bilaga 1 till förordningen med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning samt bestämmelser om marknadskontroll i övrigt. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den 16 juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.23Förslaget till lag om ändring i radioutrustningslagen (2016:392)
Marknadskontroll
11 §
Bestämmelser om marknadskontroll finns i lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Det- samma gäller bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011.
Paragrafen har ändrats till följd av den nya lagen med kompletter- ande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning och att bestämmelserna om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008
659
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
har upphört att gälla. Nuvarande första stycket har utgått till följd av att regleringen numera finns i lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning. Hänvisningen i nu- varande andra stycket till förordning (EG) nr 765/2008 har ersatts med en upplysning om att det i lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning finns bestämmelser om marknadskontroll. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 16 § fortfarande.
I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den 16 juli 2021.
I punkten 2 framgår att den upphävda 16 § gäller för överträdelser som har skett före ikraftträdandet. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.24Förslaget till lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732)
Marknadskontroll
36 a §
I fråga om tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om änd- ring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i denna lag. Detsamma gäller vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.
660
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3 och 10.4.
Bestämmelsen innebär att lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna i
Av paragrafens andra mening följer att bestämmelserna om sank- tionsavgift i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning ska tillämpas vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
50 §
Till ansvar enligt denna lag ska inte dömas i ringa fall, om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken, eller om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
I paragrafen, som ändrats, finns bestämmelser om när ansvar enligt lagen inte ska dömas ut. Ändringen innebär endast att det har lagts till en reglering om att det inte heller ska dömas till straff om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Över-
661
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
vägandena om dubbelbestraffning och vad som är att betrakta som samma överträdelse finns i avsnitt 10.6.
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet och änd- ringen i 50 § gäller endast för överträdelser som har skett därefter. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.25Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:768) om marin utrustning
Marknadskontroll och övrig tillsyn
17 §
Bestämmelser om marknadskontroll finns i lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Detsamma gäller bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av krav på produkter eller skyldigheter för en ekonomisk aktör som regleras i den harmoniserade produktlagstiftning som anges i bilaga I till Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om marknadskontroll och övrig tillsyn.
Paragrafen har ändrats till följd av den nya lagen med kompletter- ande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning och att bestämmelserna om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 har upphört att gälla. Nuvarande första stycket har utgått till följd av att regleringen numera finns i lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning. Hänvisningen i nu-
662
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
varande andra stycket till förordning (EG) nr 765/2008 har ersatts med en upplysning i första stycket om att det i lagen med komplet- terande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning finns bestämmelser om marknadskontroll. Övervägandena finns i av- snitt 7.4.3 och 10.4.
Andra stycket motsvarar helt nuvarande tredje stycket.
Avgifter
22 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för ärendehandläggning och tillsyn enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
Paragrafen har ändrats till följd av den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning och att bestäm- melserna om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 har upphört att gälla. Ändringen innebär att bemyndigandet inte längre omfattar avgifter för marknadskontroll eller föreskrifter som med- delats med stöd av förordning (EG) nr 765/2008.
Tystnadsplikt
24 §
Den som har tagit befattning med ett ärende som gäller tillsyn enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad denne har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekre- tesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
Paragrafen, som innehåller reglering av tystnadsplikt, har ändrats på så sätt att ”marknadskontroll eller övrig tillsyn” har ersatts med enbart ”tillsyn”, till följd av att regleringen av tystnadsplikt när det gäller marknadskontroll numera finns i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
663
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
2.I fråga om överträdelser som har skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande gäller den upphävda bestämmelsen i 23 § fortfarande.
I punkten 1 anges att lagen träder i kraft den 16 juli 2021.
I punkten 2 framgår att den upphävda 23 § gäller för överträdelser som har skett före ikraftträdandet. Övervägandena finns i kapitel 13.
15.26Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter
7 kap. Tillsyn
Marknadskontroll
8 a §
I fråga om Folkhälsomyndighetens tillsyn som innebär marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för pro- dukter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 gäller lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning i stället för vad som sägs i detta kapitel.
Paragrafen är ny och finns under en ny rubrik. Den innehåller en hänvisning till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3.
Av paragrafen följer att lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för bestämmelserna i 7 kap. lagen om tobak och liknande produkter när Folkhälsomyndighetens tillsyn utgör marknadskontroll enligt defi- nitionen i artikel 3.3 i EU:s marknadskontrollförordning. Den verk- samhet och de åtgärder som avses i definitionen ska säkerställa att produkter överensstämmer med krav i relevant harmoniserad unions- lagstiftning. Avgörande för när lagen med kompletterande bestäm- melser till EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas i stället för lagen om tobak och liknande produkter är dels att myndigheten
664
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
är utpekad marknadskontrollmyndighet, dels att tillsynen rör pro- duktrelaterade krav enligt någon av unionsrättsakterna i bilaga I till EU:s marknadskontrollförordning.
8 b §
Kommuner ska inom sina ansvarsområden enligt 7 kap. utföra de upp- gifter som ankommer på en marknadskontrollmyndighet enligt artik- larna 11.1 a) och b), 11.2 och 3, 17 och 18 i förordning (EU) 2019/1020.
När kommuner utför uppgifter enligt första stycket som innebär kontroll av att en produkt som tillhandahålls på marknaden uppfyller gällande krav i harmoniserad produktlagstiftning, ska de till utpekad marknadskontrollmyndighet lämna de uppgifter som behövs för att mark- nadskontrollmyndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt artik- larna 16, 19, 20 och 34 i förordning (EU) 2019/1020.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt andra stycket.
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om kommuners upp- gifter som innebär marknadskontroll. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.1.
Första stycket reglerar kommuners skyldighet att utföra uppgifter som innebär marknadskontroll trots att kommuner inte är utpekade marknadskontrollmyndigheter enligt EU:s marknadskontrollförord- ning. Oavsett vilken myndighet som utför uppgifterna är regleringen i EU:s marknadskontrollförordning tillämplig. Även kommuner måste därför följa förordningens bestämmelser när de utför uppgifter som innebär marknadskontroll enligt definitionen i artikel 3.3 i för- ordningen.
Genom hänvisningen till artikel 11.3 i EU:s marknadskontroll- förordning har kommuner, inom sina ansvarsområden enligt 7 kap. lagen om tobak och liknande produkter, till uppgift att utföra lämp- liga kontroller av produkters egenskaper, genom dokumentkontroll och fysiska kontroller eller kontroller i laboratorium, utifrån en risk- baserad metod. Genom hänvisningen till artikel 11.1 a) framgår att uppgifterna omfattar produkter som görs tillgängliga på och utanför internet. Hänvisningen till artikel 11.1 b) innebär att kommuner, utöver att utföra kontroller, även har till uppgift att säkerställa att
665
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
ekonomiska aktörer vidtar åtgärder när den kontrollerade produkten inte överensstämmer med harmoniserad unionslagstiftning.
Kommuner ska utföra sina uppgifter med beaktande av vad som anges i artikel 11.2 i EU:s marknadskontrollförordning, det vill säga oberoende, objektivt och opartiskt. Kommuner ska vidare beakta bestämmelser om användning av information och yrkes- och affärs- hemligheter i artikel 17 och om ekonomiska aktörers processuella rättigheter i artikel 18 i EU:s marknadskontrollförordning.
Andra stycket reglerar uppgiftsskyldighet mellan kommuner och Folkhälsomyndigheten i samband med att kommuner utför uppgif- ter som innebär marknadskontroll enligt EU:s marknadskontroll- förordning. Myndigheter som är utpekade som marknadskontroll- myndigheter enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontrollförordning har skyldigheter enligt artiklarna 16, 19, 20 och 34 i förordningen. För att kunna fullgöra dessa uppgifter behöver marknadskontroll- myndigheterna uppgifter om de kontroller kommuner utför enligt första stycket. Det gäller bland annat information om produkter som vid en kontroll visar sig kunna äventyra användarnas hälsa eller säkerhet eller som inte stämmer överens med tillämplig harmonise- rad unionslagstiftning (artikel 16), produkter som utgör en allvarlig risk (artikel 19) och produkter för vilka det gjorts en ingående kontroll av att kraven är uppfyllda (artikel 34).
I tredje stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet reger- ingen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som kommuner ska lämna till ansvarig marknadskontrollmyndighet. Föreskrifterna kan bland annat avse förfaranden för mottagande av rapporter om utförda kontroller, resultatet av dessa samt uppfölj- ning av dem.
8 c §
Vid sådan kontroll som avses i 8 b § ska det som anges i 9, 12, 15, 17– 19 och 24 §§ gälla i kommunernas verksamhet för att förordning (EU) 2019/1020 och harmoniserad produktlagstiftning ska följas.
Paragrafen är ny och reglerar kommuners befogenheter när de utför uppgifter som innebär marknadskontroll enligt EU:s marknads- kontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.1.
666
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
När kommuner utför uppgifter som innebär marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning gäller det som sägs i lagen om förelägganden och förbud, vite, rätt till upplysningar och till- träde samt tystnadsplikt. Genom detta ges de behöriga myndig- heterna de verktyg som krävs för att de ska kunna bedriva en effektiv kontroll. Uppräkningen innebär att kommuner har samma befogen- heter när de utför uppgifter som innebär marknadskontroll som vid sin övriga tillsyn.
Hänvisningen till 9, 12 och 15 §§ innebär att kommuner vid vite får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s marknadskontrollförordning och harmoniserad produktlagstiftning ska följas. Kommuner ges härigenom ett verktyg för att enligt artikel 11.1 b) i EU:s marknadskontrollförordning se till att ekono- miska aktörer vidtar åtgärder när en kontrollerad produkt inte över- ensstämmer med harmoniserad unionslagstiftning.
Hänvisningen till 17 och 18 §§ ger kommuner befogenhet att begära upplysningar, handlingar, varuprover och liknande samt till- träde till områden, lokaler och andra utrymmen och där rätt att göra undersökningar och ta prover. Genom hänvisningen till 19 § kan kommuner begära hjälp av Polismyndigheten för att få tillträde enligt 18 §.
Hänvisningen till 24 § innebär att förbudet mot att röja eller på annat sätt utnyttja uppgifter om yrkeshemligheter eller affärsför- hållanden även gäller i samband med kommuners verksamhet som innebär marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning.
8 kap. Avgifter
Avgift för tillsyn
2 §
En kommun får ta ut avgifter för sin tillsyn av den som bedriver tillståndspliktig försäljning enligt 5 kap. 1 § och av den som bedriver anmälningspliktig försäljning enligt 5 kap. 15 §.
För sådan tillsyn som utgör marknadskontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 får avgift för kommunens verksamhet tas ut endast om det vid kontrollen visar sig att produkten inte uppfyller gällande krav.
667
Författningskommentar |
SOU 2020:49 |
Paragrafen har fått ett nytt andra stycke som innebär att befogen- heten att ta ut avgift för tillsyn som utgör marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning endast gäller när det vid en kon- troll kan konstateras att den aktuella produkten brister i överens- stämmelse med gällande krav. Bestämmelsen korresponderar med artikel 15 i EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.2.
3 §
Folkhälsomyndigheten får ta ut avgifter för sin tillsyn över att till- verkare och importörer av tobaksvaror följer 2 kap. 1, 2 och 6 §§.
Bestämmelser om avgifter för tillsyn som utgör marknadskontroll enligt förordning (EU) 2019/1020 finns i lagen (2021:000) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Paragrafen har fått ett nytt andra stycke med en upplysning om att bestämmelser om avgifter för sådan tillsyn som utgör marknads- kontroll finns i 17 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning. Övervägandena om ersättning för kostnader för utpekade marknadskontrollmyndigheter finns i av- snitt 9.9.
10 kap. Straffbestämmelser och förverkande
8 §
Det ska inte dömas till ansvar enligt detta kapitel om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning.
Paragrafen är ny. Den reglerar förhållandet mellan straff och sank- tionsavgift på så sätt att det anges att det inte ska dömas till ansvar enligt bestämmelser i kapitel 10 om gärningen kan leda till sanktions- avgift enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s mark- nadskontrollförordning. Övervägandena om dubbelbestraffning och vad som är att betrakta som samma överträdelse finns i avsnitt 10.6.
668
SOU 2020:49 |
Författningskommentar |
Ikraftträdandebestämmelse
Denna lag träder i kraft den 16 juli 2021.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder lagändringarna i kraft den
16juli 2021. Några övergångsbestämmelser ges inte. De nya bestäm- melserna är alltså tillämpliga i och med ikraftträdandet och 10 kap.
8§ gäller endast för överträdelser som har skett därefter. Överväg- andena finns i kapitel 13.
669
Bilaga 1
Kommittédirektiv 2019:30
Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter
Beslut vid regeringssammanträde den 13 juni 2019
Sammanfattning
En särskild utredare ska utreda behovet av kompletterande bestäm- melser till Europaparlamentets och rådets förordning om marknads- kontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direk- tiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EU:s marknadskontrollförordning), som beslutas inom kort. Syftet med utredningen är att förordningen ska kunna tillämpas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt som stärker marknads- kontrollen inom Sverige och EU.
Utredaren ska bl.a.
•göra en översyn av svensk sektorslagstiftning som genomför eller kompletterar de rättsakter som EU:s marknadskontrollförord- ning omfattar och analysera om befintlig reglering behöver ändras eller kompletteras med anledning av förordningen,
•analysera om EU:s marknadskontrollförordning medför behov av ändringar eller kompletteringar i den svenska offentlighets- och sekretesslagstiftningen,
•föreslå vilka myndigheter som ska utöva marknadskontroll enligt EU:s marknadskontrollförordning och fastställa ansvarsfördel- ningen mellan dem,
671
Bilaga 1 |
SOU 2020:49 |
•med utgångspunkt i att Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) ska behålla sin samordnande roll för marknads- kontroll i Sverige, analysera hur bestämmelserna i EU:s marknads- kontrollförordning om ett centralt samordningskontor kan kom- pletteras i svensk rätt, bl.a. för att tillgodose en effektiv samordning mellan berörda myndigheter,
•föreslå vilka befogenheter som statliga marknadskontrollmyn- digheter ska ha och ta ställning till hur befogenheterna kan till- delas och ska utövas,
•analysera vilka sanktionsbestämmelser som behöver införas för att följa kravet på sanktioner vid överträdelser av EU:s marknads- kontrollförordning och den unionslagstiftning som anges i bilaga II till förordningen,
•föreslå vilka myndigheter som ska vara ansvariga myndigheter för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden enligt EU:s marknadskontrollförordning,
•analysera vilka befogenheter och sanktionsmöjligheter som kom- muner ska ha i sådan verksamhet som innebär kontroll av varor och i övrigt bedöma hur kommuner påverkas av bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning,
•analysera eventuella konsekvenser för den kommunala självstyr- elsen,
•i mån av tid se över reglerna om
•lämna de författningsförslag som behövs för att komplettera EU:s marknadskontrollförordningen eller som annars bedöms lämpliga.
Utredaren ska i sitt arbete beakta betänkandet Marknadskontroll- myndigheter – befogenheter och sanktionsmöjligheter (SOU 2017:69) samt de remissynpunkter som har lämnats med anledning av betänk- andet.
Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2020.
672
SOU 2020:49 |
Bilaga 1 |
Vad är marknadskontroll och hur ser dagens regelverk ut?
Med marknadskontroll avses den verksamhet och de åtgärder som ansvariga myndigheter vidtar för att se till att produkter som till- handahålls på marknaden uppfyller gällande krav, t.ex. krav som har att göra med att produkten ska vara säker att använda, att den ska ha vissa egenskaper eller funktioner, eller ha genomgått vissa kontrol- ler. Marknadskontroll syftar även till att skapa förutsättningar för en rättvis konkurrens. Bestämmelser om marknadskontroll finns i sek- torsspecifik unionslagstiftning och i olika svenska författningar. Horisontell sektorsövergripande unionslagstiftning finns i Europa- parlamentets och rådets förordning 765/2008 om krav för ackrediter- ing och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter (förordning 765/2008). Förordningen innehåller bl.a. allmänna bestäm- melser om marknadskontrollmyndigheternas organisation, informa- tionsutbyte mellan medlemsstaterna och Europeiska kommissionen samt vissa åtgärder som marknadskontrollmyndigheterna antingen ska eller får vidta i arbetet med att kontrollera produkter på markna- den. Förordningen innehåller även en reglering om
Vid Swedac finns det ett marknadskontrollråd som har till uppgift att fungera som nationellt samordningsorgan för svensk marknads- kontroll. Swedac ansvarar för rådets ordförandeskap och sekretariats- funktion. Rådet fungerar framför allt som ett forum för informa- tions- och erfarenhetsutbyte mellan myndigheter och utarbetar och genomför årligen en nationell handlingsplan för marknadskontroll. För närvarande är 17 marknadskontrollmyndigheter samt Kommers- kollegium och Tullverket representerade i rådet.
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet (det allmänna produktsäkerhetsdirektivet) finns
673
36.Ett nationellt sammanhållet system för kunskapsbaserad vård
–ett system, många möjligheter. S.
37.Ett nytt regelverk för arbetslöshets- försäkringen. A.
38.Ökad trygghet för visselblåsare. A.
39.Kärnavfallsrådets yttrande över SKB:s
40.En gemensam utbildning inom statsförvaltningen. Fi.
41.Kommuner som utförare
av tjänster åt Arbetsförmedlingen
–en analys av de rättsliga förutsätt- ningarna. A.
42.En annan möjlighet till särskilt stöd. Reglering av kommunala resurs- skolor. U.
43.Bygga, bedöma, betygssätta
–betyg som bättre motsvarar elevernas kunskaper. U.
44.Grundlagsskadestånd – ett rättighets- skydd för enskilda. Ju.
45.Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten. Ju.
46.En gemensam angelägenhet. Vol. 1 och 2. Fi.
47.Hållbar socialtjänst. En ny social- tjänstlag. Del 1 och 2. S.
48.Skatt på engångsartiklar. Fi.
49.Enhetlig och effektiv marknads- kontroll. UD.