av Adam Marttinen (SD)
till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
Enligt en analys utifrån Nationella trygghetsundersökningen om självrapporterad utsatthet för hatbrott (2020:14) ges en ny bild av utsattheten för hatbrott.
I rapporten konstateras att minst procentuell andel utsatta för hatbrott återfinns inom gruppen svenskfödd med båda föräldrar födda i Sverige (11 procent). Störst andel, 28,1 procent, utgörs av personer födda i Sverige med minst en förälder utrikesfödd. Där emellan återfinns den tredje kategorin utrikesfödd (26,9 procent).
Utifrån de kategoriserade andelarna konstateras det vidare i rapporten att flest antal utsatta för hatbrott utgörs av gruppen svenskfödd med båda svenskfödda föräldrar då denna kategori utgör den största gruppen i vårt land.
Detta tyder på att hatbrott med svenskfientliga motiv sannolikt är det mest vanligt förekommande hatbrottsmotivet sett till det totala antalet hatbrott i vårt land, eller utgör åtminstone en betydande andel.
Men statistik från Brå har visat att 97 procent av hatbrottsanmälningar under 2018 utgjordes av brott riktade mot invandrare och minoritetsgrupper.
Det torde alltså finnas ett väldigt stort mörkertal av hatbrott som inte ger utslag i anmälningar, åtal och fällande domar.
Justitieministern har vid flera tillfällen, bland annat i en särskild debatt i riksdagen den 3 april 2020 om förnedringsrån, påtalat att hatbrottslagstiftningen är neutral och att påståenden att hatbrott mot svenskar inte beaktas är ett felaktigt påstående.
Rapporten från Brå verkar alltså ge en motsatt bild än den som justitieministern hittills har försvarat.
Med anledning av detta vill jag fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:
Ämnar ministern vidta någon åtgärd så att hatbrottslagstiftning inte förblir ett priviligierat straffrättsligt skydd för invandrare och minoritetsgrupper?