av Runar Filper (SD)
till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
Vid vårdnadstvister är det inte ovanligt att en förälder påverkar barnets inställning till den andra föräldern, och att barn säger sådant som de tror att den ena föräldern förväntar sig. Att en av föräldrarna använder negativ påverkan för att nå framgång i en vårdnadstvist och förskjuter den andra föräldern från barnet drabbar både mammor och pappor, men framför allt barnet.
Främlingskapet mot föräldern utvidgas ofta till förälderns familj och sociala nätverk. Det leder till att barnet måste förtränga sin kärlek och vilja att träffa den andra föräldern och närstående personer.
Det mer vetenskapliga namnet på detta fenomen är föräldraalienation (Parental Alienation, PA). Fenomenet som påverkan leder till identifierar i många fall ingen saklig grund som kan förklara barnets avoga inställning till den ena föräldern.
Efter vårdnadsreformen 2006 står att läsa i föräldrabalkens bestämmelse (21 kap. 5 §) avseende verkställighet av domstolsbeslut att ”om barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas, får verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa”.
En förälder kan utnyttja lagen utan risk för att anses ha försvårat umgänget. Om huruvida barnet i vårdnadsutredningen säger att det inte vill bo hos eller ens träffa mamma eller pappa är ett resultat av föräldraalienation eller inte har socialtjänsten svårigheter med att hantera. Ett barn som tvingas att välja mellan föräldrarna får ensamt bära denna avgörande börda och kanske känna livslång skuld.
Med anledning av detta vill jag fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:
Har ministern identifierat detta problem och om ja, hur arbetar regeringen med detta och vad avser ministern att göra i denna brådskande fråga för att inte fler barn ska splittras från sina föräldrar på ett felaktigt sätt?