av Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)
till Statsrådet Ardalan Shekarabi (S)
Förebyggande sjukpenning är en ersättning för förlorad inkomst som en försäkrad person kan få när han eller hon måste vara borta från sitt arbete för att kunna delta i medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering.
Förmånen infördes 1992, och regelverket behöver moderniseras för att förmånen ska bli mer ändamålsenlig och träffsäker i det förebyggande arbetet mot ohälsa och sjukfrånvaro. En försäkrad person kan endast få förebyggande sjukpenning om behandling eller rehabilitering pågår under minst 25 procent av arbetsdagen. Restiden kan avgöra om en person kommer upp i den tid som krävs för att få rätt till ersättning. I praktiken innebär det att en person som ska delta i en timmes behandling och har lång restid till sin vårdinstans kan få beviljad rätt till förmånen, medan en person med samma behandling och kort restid inte får rätt till förmånen. Försäkringskassan godkänner inte pedagogiska eller sociala inslag, medan hälso- och sjukvården anser att sådana inslag är en självklar del i många behandlingsprogram.
Reglerna för förebyggande sjukpenning fungerar förhållandevis väl när det gäller personer som blir behandlade eller rehabiliterade på grund av kroniska sjukdomar och missbrukssjukdomar, men de fungerar inte när det gäller psykisk ohälsa eller diffusa symtom där en läkare inte ställt någon diagnos.
Vi ser nu att den psykiska ohälsan ökar och att reglerna för förebyggande sjukpenning är i stort behov av en översyn för att anpassas till hur verkligheten ser ut, inte minst för att undvika långa sjukskrivningar.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Ardalan Shekarabi:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att anpassa regelverket med målsättningen att minska sjukskrivningarna?